Jämställdhet i förskolan, del 2: Pojkarnas ”kollektiva fördelar”
avatar

Del 1

Inledning

Detta inlägg blev vansinnigt långt, ber om ursäkt för det. Jag kan ju inte rå för att ni pojkar och män har så många kollektiva fördelar. Jag har ändå bara tagit med de viktigaste, så håll i hatten nu, för nu är det dags för ”check your privilege”, gubbslem där. ;D
Tips: Om ni tycker långa inlägg är drygt, läs rubrikerna och sen slutordet som är en sammanfattning.

Våra könsroller beror på en kombination av biologiska könsskillnader och könssocialisering. De biologiska skillnaderna är grunden som sedan förstärks eller försvagas av socialisering. Detta inlägg handlar endast om socialiseringsdelen, varvid det biologiska bidraget utelämnas.

[TB] står för boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två  och [HB] för En jämställd förskola – teori och praktik. 

1. Pojkar får mer negativa budskap

Det har visat sig att de budskap barn möter till 85 % är negativa i sitt innehåll. Barn får ofta höra vad de inte får göra eller inte borde ha gjort och mest är det pojkar som möts av dessa negativa budskap. Pojkar ges mycket bekräftelse som baseras på negativa förväntningar och negativa situationer, de blir ofta tilltalade med fåordiga och negativa tillsägelser.

Observationer som gjorts på förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle visade att pojkar kan få höra sitt namn i negativa termer 35-75 gånger på en enda timme. Jag har själv gjort liknande observationer på flera förskolor så tyvärr är det inget lokalt fenomen. / … / Att pojkar får mycket negativ uppmärksamhet påverkar även barnens syn på flickor och pojkar. Det blir en del av ens identitet som pojke att vara busig och bråkig och inte lyssna på de vuxna. [min emfas, HB s. 17]

(Noterbart är att detta även står i TB [s. 116]. Men tre år senare, när TB ges ut, så har 35-75 förvandlats till 75. Jag har tidigare skrivit om moralpanik och det är ett typiskt mönster i moralpaniker att siffror förändras precis så här.)

Pojkar i förskolan får fler tillsägelser ju äldre de blir. För flickor är det tvärtom, de får färre tillsägelser ju äldre de blir. [TB s. 117]

Inte sällan påstår feminister och genusvetare att pojkar uppmuntras att ta plats eller leka fysiska lekar. Vad finns det då för stöd för detta påstående?

Pojkar uppmuntras indirekt att testa gränser och vara gränsöverskridande, det händer inte så mycket när de bryter mot de regler som finns. Regelbrottet ursäktas med att pojkar är busiga eller man vet ju hur pojkar är eller att det bara handlar om ett pojkstreck. (emfas är kursiv i original) [TB s. 155]

De uppmuntras indirekt när de 35-75 gånger på en timme får negativa budskap?!? Nej, pojkar uppmuntras sannerligen inte. Vi tjatar, gnatar, gnäller och skäller på dem, vilket tidigare citat visar. Men eftersom metoden tjat och gnäll är ineffektiv på ”Emil i Lönneberga-pojkar”, så skyler vi ibland över pojkarnas ”pinsamma natur” med ”pojkar är pojkar”, för att inte själv behöva skämmas över deras ”besvärlighet”. Det är vanligen inte något som sägs i en ton som innehåller ”uppmuntran” men, tyvärr, inte sällan en underton av skambeläggning.

Och när man försöker ifrågasätta påståenden om denna uppmuntran, så klarar man inte förklara hur denna uppmuntran går till. Jag menar att könssocialiseringen av ”vilda barn”, vilka vanligtvis är pojkar, beskrivs bäst av nedanstående bild.

Med psykisk misshandel "befäster [vi] bilden av pojkar som bråkiga och busiga" [HB s. 35]

Genom att bemöta aktiva barn, vanligen pojkar, med negativa budskap
förhindras utvecklingen av en positiv självbild.
Bildkälla

Detta kan tolkas som jag är för fri uppfostran. Det är jag absolut inte. Barn, i synnerhet vilda barn, behöver socialiseras för att bli fungerande vuxna. Det är hur det görs jag ser som problematiskt, inte att det görs. Jag har skrivit mer om detta här.

2. Pojkar erhåller sämre möjligheter till språklig utveckling

Sett ur ett genusperspektiv så får pojkar generellt mer negativ uppmärksamhet i form av till exempel tillsägelser jämfört med flickor. Förutom att detta befäster bilden av pojkar som bråkiga och busiga så gör det även att pojkar generellt får ett mindre ordförråd eftersom de får höra betydligt färre ord. [min emfas, HB s. 35]

Redan från tidig småbarnsålder tar vi oss mer tid att kommunicera med flickor än med pojkar och när barnen är större bemöter vi ofta pojkar fåstavigt och med korta tillsägelser – Knyt skorna! – Kom hit! – Ta på jackan! – Vänta! Till flickorna vänder vi oss med längre meningar, resonemang och målande beskrivningar – Knyt skorna så att du inte snubblar på skosnörena och slår dig! – Kom hit och ta på dig jackan så att du inte fryser ute nu när det är minusgrader! – Vänta tills jag är klar så att vi kan gå tillsammans nedför trappan.

Sannolikt bottnar det i en förväntan om att pojkar har spring i benen och därför inte kan lyssna en längre stund. Eller så handlar det om att vi tror att flickor har en större kapacitet att första ord och språk. Oavsett vad anledningen är leder det till att vi med tiden ger pojkar ett mindre ordförråd. Det syns bland annat i barnens skrivböcker när de börjar skolan. Pojkar skriver generellt sett färre meningar och har ett mindre ordförråd jämfört med flickor. Att ha ett rikt språk och ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen. Det är också lättare att förstå och sätta ord på egna tankar och känslor och dela dem med andra. [min emfas, TB s. 97-98]

Förväntan och tror? Det kan omöjligen vara så att det, på kollektivnivå, är så?

Under en period behandlades blivande mödrar med hotande tidigt missfall med manligt könshormon. Snart upphörde man med detta, då det visade sig att de flickor som föddes av mödrar som fått denna behandling blev ovanligt ”besvärliga” och uppvisade maskulina tendenser (s.k. ”tomboyism”). (min emfas) [1]

Genom att ge mödrarna manligt könshormon, så påverkades fostret till att bli ovanligt ”besvärligt” och uppvisa maskulina tendenser. Pojkfoster stimulerar produktion av manligt könshormon och pojkfosternas utveckling formas av dessa hormoner till att bli pojkar. Så, ja, pojkar är pojkar. Och det ligger på oss vuxna, i synnerhet inom skola och barnomsorg, att lära oss att hantera det bättre än vi gör idag.

När man delar upp barnen efter kön, så får alltså man två grupper som inte har samma aktivitetsnivå. Om man istället hade delat in barnen efter deras personliga egenskaper, låt säga aktiva, medel och lugna och inom varje grupp jämfört flickor och pojkar så skulle man se en betydligt jämnare hantering av pojkar och flickor, för att:

 “The effects the socialization researchers are interested in are parent-to-child effects: the parent has an effect on the child. There are also effects that go in the opposite direction: the child has an effect on the parent. Child-to-parent effects, I call them.”(min emfas) [2]

Socialisering är ett samspel som går både från vuxen till barn och från barn till vuxen. Jag håller med om slutsatsen Kristina Henkel drar, att detta bidrar till att pojkar får en sämre skolning i språk och det är, i vårt moderna samhälle, naturligtvis ett extremt stort problem, då språk är grunden till att kunna tillgodogöra sig all utbildning. Men aktiva barn, vanligtvis pojkar, ska få lov att få korta direkta instruktioner för att ta på sig jackan. Det är att respektera barnet som individ. Lösningen på problemet med pojkars sämre möjligheter till språklig utveckling hittar vi istället under deras ”kollektiva fördelar” nr. 3.

3. Vi leker mindre med pojkarna

Ofta deltar inte vuxna i pojkars lek på samma sätt som i flickors. Pojkar leker många gånger för sig själva långt bort från de vuxna. Detta blir tydligt i förskolan då flickorna oftast är där de vuxna befinner sig medan pojkarna leker utan insyn från vuxna. Det här gör att pojkarna lämnas att förhandla om regler helt själva. Djungelns lag blir många gånger gällande, den som tar mest plats och skriker högst är den som får bestämma. [TB s 122]

När man som vuxen är aktiv deltagare i leken så medför det en mängd positiva saker: Barnen får en bra social träning med vuxna som förebilder, den vuxna kan fånga upp och hantera saker som riskerar utvecklas till mobbing om beteendet får ”gro i fred”. (Detta med mobbing gäller även flickorna och mobbingen mellan tjejer, men där handlar det om att förstå och plocka upp det subtila mobbingbeteendet när detta ännu befinner sig i sin vagga. Det kommer jag kanske komma in på längre fram.) Barnen får också tillgång ett fullt och rikt språk från den i leken aktiva vuxna och när något är intressant och kul så lär man sig effektivare. Därför är det fullkomligt irrelevant att förskollärare inte ”gillar att leka lekar som utgår från exempelvis Batman eller olika krigsteman”, det är deras jobb att ge barnen optimal verbal språklig utveckling inför skolstart.

4. Vi tillåter flickorna bestämma över pojkarna

Ett annat problem är att flickor ofta ges rollen som hjälpfröknar och ibland som stötdämpare mellan stökiga pojkar. Ett exempel på detta är placering. Det är vanligt att det bredvid en stökig pojke sitter en duktig flicka. Istället för att få fokusera på sig själv blir flickornas underförstådda uppgift därmed att skapa lugn och ro. [HB s. 19]

Flickor förväntas kunna förstå och följa regler i högre utsträckning än pojkar. Vilket gör att flickor generellt bli mer noggranna med att hålla och följa regler. Det märks bland annat på att många flickor blir små ordningspoliser. De styr upp vem som ska göra vad och säger till vad som får göras och inte. [TB s. 154]

Jag håller helt med om att denna struktur och mesta delen av hennes slutsatser  kring detta vad gäller flickorna och jag tycker inte det är okej. Framförallt tycker jag inte det är okej att dessa ordningspoliser får positiv respons för beteendet, det vill säga beteendet uppmuntras. Flickorna ska inte utnyttjas som en extra mamma/extra personal, det är inte deras jobb. Men det Kristina Henkel missar är det andra perspektivet, vad innebär flickors bestämmande för pojkarna och senare heterosexuella män?

Det här är könssocialiseringen till det som ligger bakom att kvinnan i relationen ofta går under benämningen ”regeringen”. Från låg ålder ges flickorna rättighet att bestämma över pojkarna. Den här överordnade positionen som flickor har omnämns om och om igen i detta material (ordningspolis, lärarassisten eller hjälpfröken) är det som ger kvinnors ”överordning i hemmet”, vilket i sin tur medför situationen på arbetsmarknaden.

5. Pojkarna ges mindre närhet jämfört med flickorna

Pojkar får ofta mindre närhet av vuxna än flickor. Det här märks redan när barn är små bebisar. Pojkbebisar får flyga mycket flygplan och blir hissade och snurrade en bit från kroppen medan flickor ofta hålls närmare kroppen. När barn lär sig att sitta upp själva blir detta mönster ännu tydligare. Pojkbarn får sitta långt ifrån vuxna medan flickbarn får sitta kvar i knät. Att barn får olika mycket närhet från vuxna märks även när barnen har trillat och slagit sig eller är ledsna över något. Flickor får sitta i knät tills tårarna runnit klart medan pojkar får en kort kram, höra att det kommer gå över och en uppmaning om att fortsätta med det de höll på med. [TB s. 174]

Könssocialiseringsdelen vad gäller fysisk närhet är, enligt min erfarenhet, sammanhängande med punkt 3 ovan. Barn älskar när vuxna leker med dem. När man är aktiv och passionerad i den lek som intresserar barnet, så visar man att barnet är viktigt och då blir responsen att barnet väljer mängder av fysisk närhet, så även pojkarna. (Inte lika mycket som flickorna, men deras närhetssökande ökar.) Testa gärna. Smile

6. Pojkar ses som besvärliga.

»Jag vill inte att Agaton och Eskil ska leka med varandra. Eskil kommer alltid på att de ska ta sönder något, rita på väggen eller så vill han bestämma allt.»

»Hemma är det min son som får mest negativ uppmärksamhet, trots att jag verkligen försöker att inte bli arg när han för trettioelfte gången smetat ut all tvål i hela badrummet.»

»Din son retas väldigt mycket. Han går hela tiden runt och förstör för de andra barnen i leken.» 

»Pojkar bara bråkar och förstör, det är inte roligt att leka med dem.» 

En konsekvens är att många pojkar upplever att de vuxna är på tjejers sida och att det alltid är killars fel oavsett vad som hänt.

[samtliga citat ovan TB s. 115]

Ja, det är en konsekvens. Både pojkar och flickor är medvetna om att vuxna ställer sig på tjejers sida och att pojkar anses vara besvärliga. Tyvärr har SVT tagit bort sitt vidriga program där skolbarn intervjuades, annars hade jag kunnat styrka detta påstående med empiri därifrån. Det enda jag har att styrka detta med nu är det jag då skrev om de i programmet intervjuade barnen:

Det är en tröst att se att barnen är klokare än de vuxna, barnen ser hur pojkar får mer skäll och att de får skulden för allt dåligt.

7. Pojkar har en snävare könsroll och hånas för normbrott.

Det har visat sig att flickor och kvinnor är mer genusflexibla än pojkar och män, det vill säga de har breddat sin könsroll mer än pojkar och män. Detta hänger ihop med att det finns en större acceptans för flickor och kvinnor som överskrider genusramarna än det finns för pojkar och män som överskrider genusramarna. [HB s. 24]

Kanske beror det på en rädsla för utanförskap, en rädsla för att barnet ska bli retat och kallat mesigt eller fjolligt. Det är ord som ibland används när pojkar bryter könskodade regler och anammar något som traditionellt betecknas som flickigt. [HB s. 75]

När flickor gör saker som traditionellt ansetts pojkigt kallas de ofta för tuffa eller för pojkflickor. Pojkar däremot kallas för veka eller för fjollor om de gör saker som traditionellt ansetts flickiga. Ordet flickpojke finns inte ens. Detta hänger ihop med könsmaktsordningen och att det är mer acceptabelt att klättra upp i en hierarki och bli som normen, manlig, än att kliva ner och bli kvinnlig. [HB s. 24]

Som konstaterats i två doktorsavhandlingar i genusvetenskap (här och här) så är det svårt att i forskning utanför teoriböckerna kunna se denna hierarki som Henkel lutar sig mot, vilket beror på att kvinnor och kvinnligt inte är underordnat och jag har skrivit om mantrat ”mannen är normen” här. Så även om jag håller med Kristina Henkel om strukturerna i sig, så håller jag inte med om hennes förklaringsteorier kring varför det är så. Jag har varit inne på varför jag menar det är så här vid flera tillfällen t.ex. här och här.

Detta, ”att flickor och kvinnor är mer genusflexibla än pojkar och män”, är samma som det jag brukar åskådliggöra med mina cirklar:

capture2 Genom skambeläggning och hån så pressas pojkar in i den blå cirkeln, medan flickor ges fri tillgång till, mer eller mindre, alla val (röd cirkel).

8. Pojkar får inte höra att de är fina.

Dottern får höra att hon är fin så fort hon har klänning eller tofsar. Både av mormor och farmor och av andra föräldrar. Förvisso får även sonen höra det när han har klänning och hårspänne men aldrig annars. [TB s. 70]

Det här är egentligen en del av nummer 7 ovan. ”Fin” (eller, än mer ”söt”) ligger rött område i bilden ovan. Jag ville ta upp detta separat ändå för jag har ett tips till föräldrar med småpojkar.

Det här är ett problem, för den fyraåriga grabben kan mycket väl notera att andra på förskolan får höra att de är fina, men aldrig han själv vilket riskerar att han tolkar det som att han, som individ, inte är fin. Och denna tolkning ”andra, men inte jag” är ju knappast något som bygger självförtroende inom individen.

Jag vill därför berätta hur vi gjorde för att ge vår son tillgång till både ”fin”-komplimanger och ”tuff”-komplimanger. Vår son var som pojkar vanligen är, han tog på sig det man tog fram åt honom, ointresserad av vad han hade på sig bara det var bekvämt. Det vi gjorde var att mixa val av kläder så han hade kläder som man skulle beskriva med ”tuff” men även andra man skulle beskriva som ”fin”, men dessa ”fina” var tydligt pojkkodade. Resultatet var att vår son fick höra ”fin”-komplimanger (även söt) utan att riskera hånet som pojkar, i synnerhet när de blir lite större, ofta får om de går ut i det röda. ”Fin” flyttades liksom in i det blå, med vårt val, och han fick tillgång till både ”fin” och ”tuff”. Jag vet inte hur det ser ut med pojkkläder nu, vi fick köpa importerat för att hitta ”fin”, kanske är utbudet till pojkar bättre idag?

9. Fråntas halva rollistan?

Jämställdhetspedagogiska projekt i förskolan och skolan har visat ett mönster där pojkar ges huvudrollen i nästan alla situationer. Att ha huvudroll innebär att ta initiativ, ta plats och vara modig men även en förväntning om att klara sig själv vilket medför att huvudrollen även innebär att vara ensam och att djungelns lag ofta får råda. Det är med andra ord en roll som inte alltid är så lätt att leva upp till.
/… /
Flickor tilldelas ofta biroller. Att ha biroll innebär att göra sådant som inte märks eller synliggörs, exempelvis vara prinsessa som ska bli räddad, laga mat, trösta, vara hjälpsam och uppfylla andras önskemål eller vara andra till lags. Genomgående är också att pedagoger lyfter upp egenskapen duktiga flickor och uppmärksammar flickor för vad de hjälper till med. Flickor får ofta höra: åh vad du är snäll, du är så duktig! [HB s. 19]

Konsekvensen blir att både flickor och pojkar fråntas halva rollistan och att flickor och kvinnor som huvudrollsinnehavare osynliggörs. Det är viktigt att fundera över vilka signaler det ger till barnen. Indirekt signalerar det till både flickor och pojkar att flickor är mindre värda och att pojkar har rätt att agera huvudrollsinnehavare. [HB s. 20]

År 2005 utkom det 229 bilderböcker för barn i Sverige. I 58 % av dessa hade en pojke huvudrollen. Flickor hade huvudrollen i 34 % av böckerna och i de resterande 8 % hade ett par huvudrollen (Svenska barnboksinstitutet).

Återigen så är vi ense om strukturen, men inte orsaken och inte slutsatserna. Låt oss ännu en gång titta på genuscirklar:

Capture filled-huvudroll Att pojkar oftare har huvudroll är en del av deras snävare genusram.

Flickor har en huvudroll i 42 % (34 + 8) av barnböckerna.
Pojkar har en huvudroll i 66 % (58 + 8) av barnböckerna.

Jag tycker inte huvudrollsfördelningen är ett problem, för pojkar är som grupp aktivare så det speglar en verklighet och ger samtidigt flickor tillräckligt utbud av huvudrolls/aktiv-roller att leva sig in i (dvs. flickor fråntas inte ”halva rollistan”).

Slutord

I del 1 skrev jag följande som tål att upprepas:

[ … ] jag kommer inrikta mig på påståendet ”att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar”. Denna inriktning kan ge bild av enögdhet. Dessa inlägg får inte tolkas som att jag menar att allt elände drabbar pojkar – aldrig flickor. Vår uppfostringsnorm är inte optimal för flickor heller och jag ser strukturer som drabbar främst flickor på ett mycket tråkigt sätt – de är få, men de finns.

Den allvarligaste, som jag anser, är att flickors ”nej” ses som förhandlingsbart på ett sätt man inte gör mot pojkar i samma utsträckning. Det finns många tillfällen där barnens nej måste förhandlas med och ibland t.o.m. köras över. Men varför anser vuxna sig ha rätt att tjata sig till en kram? Det görs främst med flickor.

Men i vårt samhälle är att kunna tillgodogöra sig utbildning och kunskap av helt avgörande betydelse för individens liv. Först påstår författaren ”att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar” för att sedan lyfta fram en könssocialisering som bland många andra nitlotter innehåller strukturer som ”leder [det] till att vi med tiden ger pojkar ett mindre ordförråd. Det syns bland annat i barnens skrivböcker när de börjar skolan. Pojkar skriver generellt sett färre meningar och har ett mindre ordförråd jämfört med flickor. Att ha ett rikt språk och ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen”. Denna galenskap är bara så korkad att jag saknar ord.

Intressant är att binda detta till debatten om ”antipluggkultur” (notera vad forskare säger om denna antipluggkultur), dvs man lägger skulden på en inre egenskap hos pojkar, som ”inte [är] skolans fel”. Ingenstans har jag sett att feminister eller genusvetare lyfta upp denna ”struktur” som förklaring till pojkarnas allt större problem i skolan. Ingenstans har jag sett att man blåser i genustrumpeten för att få vuxna, i synnerhet i förskolemiljö, att leka aktivt och passionerat med pojkar på pojkars vis. Det är inte konstigt alls att pojkar trivs sämre redan i förskolan och det är vuxenvärldens, inte pojkarnas, problem!

Det som inte dödar, härdar

Det här kan förklara en mängd olika utfall i samhället, både i toppen och botten. Den här tuffare hanteringen vår uppfostringsnorm innebär när det gäller pojkar, den antingen dödar (självmord, kriminalitet, drogmissbruk, uteliggare) eller härdar (krävs för nå samhällstoppen, men är också egenskaper som underlättar i vissa yrken så som journalist och politiker).

 

Del 3

[1] Ekman, R. (2005 ). Stress : individen, samhället, organisationen, molekylerna, andra utgåvan. Stockholm: Liber AB. s. 86
[2] Harris, J. R. (2009). The Nurture Assumption (2nd Revised and Updated Edition uppl.). Simon & Schuster, Inc.

 

Kommentarer

Jämställdhet i förskolan, del 2: Pojkarnas ”kollektiva fördelar” — 87 kommentarer

  1. Pingback: Jämställdhet i förskolan, del 2: Pojkarnas ”kollektiva fördelar” | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal

  2. Helt fantastisk läsning Ninni!
    Jag önskar att alla ansvariga för barns skolgång och förskola fick en länk till det du berör Ninni.
    Tex punkt 1 som så många gånget har vinklats av feminister så att det snarare har verkat som att pojkar har blivit positivt särbehandlade då de har tilltalats och fått hjälp då det egebtligen handlat om brist på tålamod, negativ särbehandling och brist på tid.
    Feminism är ett hot mot våra barn!

    SvaraSvara
     
  3. ”Det här är könssocialiseringen till det som ligger bakom att kvinnan i relationen ofta går under benämningen ‘regeringen’. Från låg ålder ges flickorna rättighet att bestämma över pojkarna. Den här överordnade positionen som flickor har omnämns om och om igen i detta material (ordningspolis, lärarassisten eller hjälpfröken) är det som ger kvinnors ‘överordning i hemmet, vilket i sin tur medför situationen på arbetsmarknaden.”

    Låter som min fröken på mellanstadiet.

    ”Både pojkar och flickor är medvetna om att vuxna ställer sig på tjejers sida och att pojkar anses vara besvärliga.”

    Låter också som min fröken på mellanstadiet

    ”Detta med mobbing gäller även flickorna och mobbingen mellan tjejer, men där handlar det om att förstå och plocka upp det subtila mobbingbeteendet när detta ännu befinner sig i sin vagga. Det kommer jag kanske komma in på längre fram.”

    Tjejer begränsar inte mobbning och annat ”socialt mixtrande” till andra tjejer, utan använder det på pojkar också.
    Behöver de fysisk hjälp att genomdriva det gör de det genom att manipulera pojkar att göra det åt dem.
    Relational aggression fanns inte i min mellanstadielärares föreställningsvärld.

    Kärringen är född 1926 (kollade upp på Ratsit) och på den skola jag gick hade tiden stått still sedan sent 40-tal, min kompis pappa sa att det såg ut exakt likadant som på hans tid och att några av lärarna fortfarande var kvar. Det var ju kul att gå på en skola på 1970-talet, på en skola där 1947 års värderingar och syn på barn rådde…INTE.
    Dessutom ljög hon så vi fick lära oss en massa saker som inte är sant.

    Så det var inte bättre förr.

    SvaraSvara
     
  4. @JD:

    Feminism är ett hot mot våra barn!

    Självmordsstatistiken visar överlag positiv trend, den sjunker generellt, utom för en grupp unga män (15-24 år) i Sverige. Inom EU sjunker även denna grupp.
    Varför avviker Sverige från mönstret inom EU för unga män? Mitt svar är ”feminismens Saudiarabien”. Så ja, vi är helt ense.

    SvaraSvara
     
  5. Tack, jag är rörd.

    Vad har du för tankar om hur man borde bemöta små pojkar?

    SvaraSvara
     
  6. Sjukt bra inlägg, jag har inte tid att läsa igenom det så noggrant som jag borde.
    Så jag slänger in en kommentar angående pojkars närhet och lek.

    Min egen son är två år, sen han var spädbarn så har han aldrig riktigt gillat om ”öm beröring”.
    Själv så är jag en mycket fysisk person,jag och min sambo tar på/kramar varandra hela tiden.
    Så det är ju inte så att vi inte har försökt, man han visar tydligt att han inte uppskattar det och då är det något vi måste respektera.

    Det enda gånger han vill ha mycket närhet är då han är: sjuk,rädd,ledsen eller när han ska komma ned i varv innan han somnar (och då bara en liten stund).
    (Hans definition av mycket närhet är hålla om honom, stryka på rygg och hår är fortfarande ajjabajajja)

    Men när vi leker (oftast vilda lekar) så kan han stanna upp och ge mig en puss, för att uttrycka sin uppskattning och tillgivenhet.

    Så min slutsats när det gäller min egen son, är att han är född på det viset och så ska han få vara.

    Så ”up yours” Ingemar Gens!

    SvaraSvara
     
  7. @Magnus:

    Så det var inte bättre förr.

    Det var inte bra förr. Jag kan inte se något som tyder på annat än att vi alltid positivt särbehandlat flickor och kvinnor. Men under lång tid har samhället indoktrinerat oss att det är flickorna/kvinnorna ”det är synd om” och det på grund av pojkarna/männen och genusgalenskapen har invaderat styrande organ, tex. Skolverket. Därför har det som var dåligt blivit värre.

    Det du slapp var tex. det underliggande budskap som ”Kille-97” skriver så här:

    Detta var enligt mig inte det värsta då jag trots allt är bra på att läsa mellan raderna förstod jag utmärkt provets underliggande budskap. KILLAR ÄR BARA BRA OM DE BETER SIG SOM TJEJER!

    Tjejer begränsar inte mobbning och annat ”socialt mixtrande” till andra tjejer, utan använder det på pojkar också.
    Absolut.

    SvaraSvara
     
  8. @Daniel:

    Så min slutsats när det gäller min egen son, är att han är född på det viset och så ska han få vara.
    Absolut. Barn har (liksom vuxna) olika närhetsbehov och det ska man respektera. Och på kollektivnivå så har pojkar mindre behov än flickor, av allt att döma. Men den skillnaden förstärks av att vi i större utsträckning väljer bort deltagande i pojkars lekar.

    För det jag observerat är precis det du berättar om din erfarenhet när du leker med din son på hans villkor ”(oftast vilda lekar)”: ”han stanna[r] upp och ge[r] mig en puss, för att uttrycka sin uppskattning och tillgivenhet.”

    Jag kan tänka mig att han även klättrar på dig som om du vore ett klätterträd när ni ”busar på golvet”? Det är också en närhetsgrej.
    Och den här självvalda närheten är viktig, för den stimulerar produktion av ”må bra”-hormonet, oxytocin

    SvaraSvara
     
  9. Mycket klartänkt resonemang, Ninni. Som pappa till barn av bägge könen så kan jag bara hålla med. Det blir, tyvärr, en hel del mer åthutningar till pojken än till flickan även om jag gör mitt yttersta för att inte vara orättvis. Å andra sidan är jag mån om att pojken utvecklas på ett sådant sätt att han fungerar både bland pojkar och flickor (och senare bland män och kvinnor). Här vore ”flickaktighet” inte någon fördel, tvärtom.
    Jag ser dock mycket allvarligt på frågan om pojkars språkliga utveckling. Här har vi ännu mycket att göra, både som individer och som samhälle.

    SvaraSvara
     
  10. @Ninni:
    ”Jag kan tänka mig att han även klättrar på dig som om du vore ett klätterträd när ni ”busar på golvet”? Det är också en närhetsgrej.”

    Ja han klättrar,kliver,hoppar,drar,daskar på mig varje chans han får.
    Genusfolket hävdar att vi formar våra barn genom hur vi bemöter dem, jag säger att det är raka motsatsen (i alla fall när de är små).

    Min son tycker inte om att jag stryker/klappar på honom -> jag låter bli det.
    Min son tycker om..nej han älskar högljudda vildsinta lekar -> jag leker dessa lekar med honom.

    Är det då rätt att den beröring och de lekar han föredrar (som får honom att växa/utvecklas) ska värderas lägre, bara för att någon idiot i stil med Ingemar Gens har bestämt att vi ska använda en kvinnlig måttstock både för kvinnor/flickor OCH män/pojkar.
    För att sedan dela in beteenden och egenskaper i bra/dåligt.

    Det är bara vidrigt och jag ser det som min skyldighet som förälder att göra det yttersta, för att skydda min son mot detta.

    SvaraSvara
     
  11. Bra jobbat Ninni!

    Men på punkt 4 håller jag inte med om din hypotes att utnyttjandet av tjejer som extra pedagoger skulle vara den huvudsakliga förklaringen till att kvinnor bestämmer i hemmet. Det senare är en urgammal vetskap, medan det förra är ett ganska nytt påfund.

    SvaraSvara
     
  12. Kanske vill inte pojkarna vara så nära dagisfröknarna (regeringen)pga all negativ respons och det kan också vara så att pojkar är mer mogna än tjejer och vill klippa navelsträngen betydligt tidigare än flickor från substitut mamman(dagisfröken) och vill gå sina egna vägar för att upptäcka världen vilket skulle vända upp och ner på feminismens sanning där tjejer är mogna och pojkar omogna.
    Och att tjejer mest hänger runt matriarkatet(personalen) gör att deras mobbning måste bli mer subtil vilket pojkarnas inte behöver vara eftersom dom dragit sig undan dess övervakning.

    SvaraSvara
     
  13. @Rick:

    Det blir, tyvärr, en hel del mer åthutningar till pojken än till flickan även om jag gör mitt yttersta för att inte vara orättvis.

    Säg inte ”tyvärr”. Barn behöver regler och gränser. Och att göra olika är inte nödvändigtvis orättvist, tvärtom så är du troligen rättvis just för du gör olika. Det är inte att utan hur.

    Nu vet jag inte hur små dina barn är, men det som skiljer mellan mitt tankesätt och hur vår uppfostringsnorm är, är:

    * Se situationen med barnets ögon och begränsade livserfarenhet och försök förstå vad som brister.
    Varför kastar 3-åriga kalle med lampan? (man får ju kasta med bollen, eller hur? Förstår han varför man får med den ena men inte den andra? Lösning, istället för att bara argt säga ”Nej!” Förklara skillnaden, ge alternativ. ”Du får inte kasta med lampan, den går i sönder. Kom så går vi och hämtar bollen” (och den behöver man upprepa, för det kanske är annorlunda regler på onsdagarWink. Men tillslut går det in och barnet kommer själv hämta bollen. Och man har fått barnet att följa en regel utan att trampa på deras självbild.)
    * Respektera barnet som individ. Om man inte har argument för varför ett barn ska göra något eller inte göra något, som barnet vill göra, har man då rätt att bestämma över en annan individ?

    Men reglerna eller tillrättavisningen är nödvändig.

    SvaraSvara
     
  14. @Bashflak:

    Men på punkt 4 håller jag inte med om din hypotes att utnyttjandet av tjejer som extra pedagoger skulle vara den huvudsakliga förklaringen till att kvinnor bestämmer i hemmet. Det senare är en urgammal vetskap, medan det förra är ett ganska nytt påfund.

    ”Våra könsroller beror på en kombination av biologiska könsskillnader och könssocialisering. De biologiska skillnaderna är grunden som sedan förstärks eller försvagas av socialisering. Detta inlägg handlar endast om socialiseringsdelen, varvid det biologiska bidraget utelämnas.”

    Hela min hypotes: ”Regeringen” är biologiskt fenomen som förstärks eller försvagas av könssocialisering. Det sätt vi gör idag (och troligen alltid gjort, även om det blir mer koncentrerat i ett modernt samhälle med organiserad barnomsorg) är att förstärka detta biologisk fenomen, som i min åsikt borde försvagas.

    Blev det tydligare?

    SvaraSvara
     
  15. @Daniel:

    Är det då rätt att den beröring och de lekar han föredrar (som får honom att växa/utvecklas) ska värderas lägre, bara för att någon idiot i stil med Ingemar Gens har bestämt att vi ska använda en kvinnlig måttstock både för kvinnor/flickor OCH män/pojkar.

    Ja, det är vidrigt. Så påstår de att mannen är norm och det önskvärda. Var då om jag får be?

    SvaraSvara
     
  16. ”Att ha ett mindre ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen. Det är också lättare att förstå och sätta ord på egna tankar och känslor och dela dem med andra”

    Stämmer de här meningarna, borde det inte vara tvärt om?

    SvaraSvara
     
  17. Fantastiskt bra och väl genomtänkt artikel!
    Jag är uppvuxen i en icke fysisk familj där kramar och fysisk närhet inte varit den största attraktionen. Det gäller numera också för barn och barnbarn. Vi har till och med haft en hund som inte gillade för mycket fysisk kontakt men skulle naturligtvis alltid vara med. Är vi dysfunktionella socialt? Ingen har påstått det någonsin.
    Det som emellertid skrämmer mig till störst oro är att man fått för sig att mansrollen (den nya) bäst förmedlas till pojkar och unga män av kvinnliga förebilder eller åtminstone män som är som kvinnor! Och att dessa tillsätts som experter i en utredning för att utröna mansrollen!

    SvaraSvara
     
  18. ”Det här är könssocialiseringen till det som ligger bakom att kvinnan i relationen ofta går under benämningen ”regeringen”. Från låg ålder ges flickorna rättighet att bestämma över pojkarna. Den här överordnade positionen som flickor har omnämns om och om igen i detta material (ordningspolis, lärarassisten eller hjälpfröken) är det som ger kvinnors ”överordning i hemmet”, vilket i sin tur medför situationen på arbetsmarknaden.”

    äsch, jag tror inte detta är så utbrett som folk vill göra gällande. har aldrig själv sätt det åtminstone. tvärtom har jag sett att pojkar är bra på att tala för sig själva redan i låg ålder och inte underkastar sig mer än nödvändigt.

    att en del pojkar skriver kortare meningar kan bero på bristande motivation.

    SvaraSvara
     
  19. ”Att ha ett mindre ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen. Det är också lättare att förstå och sätta ord på egna tankar och känslor och dela dem med andra”

    wow, du underskattar verkligen pojkars tankekapacitet. inte okej alltså.

    SvaraSvara
     
  20. @JonasBsson:

    Stämmer de här meningarna, borde det inte vara tvärt om?

    Jo, det ska det naturligtvis. Det är jag som klantat mig när jag skulle rätta citeringsfel som scanpennan gör ibland. Nu är det rättat och ska förhoppningsvis vara rätt. Här ser ni ‘korrningen’ jag gjort:

    Att ha ett mindre rikt språk och ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen”.

    TackSmile

    SvaraSvara
     
  21. @Krokodila:

    du underskattar verkligen pojkars tankekapacitet

    Det var ett citat (alltså, inte jag) som innehöll en miss. Åtgärdat nu.

    @Krokodila:

    äsch, jag tror inte detta är så utbrett som folk vill göra gällande. har aldrig själv sätt det åtminstone.

    Två doktorsavhandlingar noterar detta fenomen i fält. Jag ser det absolut. Och ditt argument är ”jag tror inte detta är så utbrett” och ett anekdotiskt bevis ([jag] ”har aldrig själv sätt det åtminstone”)

    Okej? Det kan du väl få tro Smile

    att en del pojkar skriver kortare meningar kan bero på bristande motivation.
    Det är säkert också en faktor. Men dessa är inte fristående från varandra. Att vara bra på något är stimulerande och höjer motivationen.

    SvaraSvara
     
  22. @Krokodila

    Du frågar dig huruvida pojkar skriver kortare meningar därför att de saknar motivation. Jag kan tänka mig två förklaringar.

    1) De behärskar helt enkelt inte språket tillräckligt väl
    2) De behärskar språket så mycket bättre än flickorna att de får allt att rymmas i korta meningar, utan onödiga ord.

    Min erfarenhet är att både 1 och 2 gäller. Pojkarna är både extremt bra och extremt dåliga i många hänseenden, också detta.

    SvaraSvara
     
  23. @Krokodila:

    ”att en del pojkar skriver kortare meningar kan bero på bristande motivation”

    Då är vi där igen. Negativt för pojkar är alltid deras eget fel….

    Det vore väl kanske (med betoning på kanske) ok om det gällde åt andra hållet också, dvs för flickor. Men det vet vi ju, att så är det ju inte. Då är det givetvis alltid ”nån annans” fel, och hittar vi ingen att skylla på så är det ju givetvis struktuuuurer…. Att det skulle vara nåt egenansvar för flickor är ju inte att tänka på.

    För egen del tror jag väl att det oftast är en kombination.

    Men man bli bara så förbannad när den här dubbelmoralen alltid dyker upp, killar får alltid skylla sig själva. Och sen blir feministerna förvånade när dessa ”härdade” pojkar (de få som ”överlever”) står högst i samhällets positioner… Duuuhhhh…

    SvaraSvara
     
  24. Tack igen för ett förtjänstfullt och jämställt inlägg!

    Skillnaden mellan denna jämställdistiska behandling och en feministisk är enorm, som en jämförelse med Ebba Witt-Brattströms behandling av samma frågor i HBL visar, ett citat från henner:

    ”Pojkar får som grupp betraktad sämre betyg än flickor, till följd av en utbredd anti-pluggkultur som anses vara ”cool”. Att vara påläst och plikttrogen uppfattas redan i skolan som en kvinnlig, sålunda ”omanlig” egenskap.[…]Verkligheten fyller i föreställningen: det tycks inte hjälpa att unga kvinnor utbildar sig i högre utsträckning. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökar i stället för att minska.””

    Här läggs skulden igen på den ”destruktiva manligheten” som män så klart själv är ensamt ansvariga för. Witt-Brattström bryr sig inte om hur de samhälleliga strukturerna möjligen påverkar pojkars möjligheter utan han står ensam ansvarig i hennes feministiska värld, i grunden ett väldigt konventionellt kvinnligt förhållningsätt till män alltså. Det vidriga och fullständigt förvrängda med Witt-Brattströms tänkande är att omyndiga pojkar är mera ansvariga än fullvuxna ”jämställda” kvinnor!? Det blir klart att frågan om ansvar i Witt-Brattströms fall inte har något att göra med faktiskt ansvar utan är en kvinnlig förväntning manlighet.

    SvaraSvara
     
  25. @Frogfish:

    För egen del tror jag väl att det oftast är en kombination.

    Absolut, så ser jag det med. Och även vad gäller motivation så är det *tamtamtam* skolans ansvar att kunna motivera och stimulera barnen, även pojkarna.

    Och det är ett ansvar där min erfarenhet som förälder är att där finns mycket mer att göra.

    Anekdotiskt bevis:
    Min son skrev väldigt kort och eftersom han i övrigt hade en ”himla massa ord” som jämt skulle ut så förvånade det mig. Så jag funderade kring det. Min son är finmotoriskt svag och att knöka till de där bokstäverna så det blev läsligt det var synbart jobbigt. Så jag la ihop de två pusselbitarna och föreslog för pedagogerna att prova vad som händer om han får skriva på dator. Och vips, så skrev han mycket längre och fick ha dator som hjälpmedel när det var lägligt.

    När sen ämnet dessutom intresserar honom, så finns det ingen hejd på ordflödet.

    Pojkar/män är, på kollektivnivå, sämre på finmotorik än flickor/kvinnor.
    Ännu en faktor för skolan att hantera.

    SvaraSvara
     
  26. @Krokodila:

    ”att en del pojkar skriver kortare meningar kan bero på bristande motivation.”

    Såklart är det en aspekt men det intressanta är att feminister lyfter först och oftast endast denna aspekt (egna ansvaret) fram när det är fråga om pojkar och män men sist eller oftast aldrig när det gäller flickor och kvinnor. Hur många gånger har du tex. läst en feministisk behandling av utseendepressen på kvinnor där man behandlat frågan i termer av ”kvinnor som köpt en kvinnlighet de inte kan leva upp till” dvs. där kvinnor själv varit ansvariga för kvinnligheten?

    @Frogfish:

    ”Då är vi där igen. Negativt för pojkar är alltid deras eget fel….”

    Exakt. Och feminismen vill bredda även den manliga könsrollen?

    SvaraSvara
     
  27. Way to go, Ninni. Hinner inte kommentera nu. Återkommer med tankar om jag hinner idag. Någon har lurat ut mig att springa ikväll.

    SvaraSvara
     
  28. Pingback: Snart är det valår – dags att förbereda sig på feministiskt valfläsk | Aktivarum

  29. Ninni

    ”Det var ett citat (alltså, inte jag) som innehöll en miss. Åtgärdat nu.”

    fast det var påståendet om pojkars bristande ordförråd jag reagerade på. jag är inte alls så säker på att pojkar har sämre ordförråd än flickor i de åldrarna, eller att de reflekterar mindre och sämre kring sina erfarenheter och sin tillvaro – dvs, att de besitter ett sämre *förstånd* än flickorna. eftersom jag aldrig har sett något som tyder på detta, annat än spekulationer från personer som dig.

    ”Två doktorsavhandlingar noterar detta fenomen i fält. Jag ser det absolut. Och ditt argument är ”jag tror inte detta är så utbrett” och ett anekdotiskt bevis”

    jag har inte läst dessa doktorsavhandlingar och kan därför inte ta ställning för eller emot dem. men att flickor i högre grad än pojkar sitter lugna och tysta i klassrummet är knappast detsamma som att flickorna utövar makt över pojkarna. det syns mig vara en förvirrad slutsats.

    ”Det är säkert också en faktor. Men dessa är inte fristående från varandra. Att vara bra på något är stimulerande och höjer motivationen.”

    jag vet inte om det stämmer att flickor skriver längre meningar än pojkar. om det stämmer så kan det lika gärna förklaras med att flickor i högre utsträckning strävar efter att vara duktiga i skolan, vilket stämmer väl överens med bilden av att pojkar naturligt är mer busiga.

    under min uppväxt drog jag aldrig slutsatsen att flickor låg på en annan och högre mental nivå än pojkar, trots att jag var väl medveten om att pojkar var mer busiga (”omogna”) än flickor; det är en sanning som av allt att döma tillhör vuxenvärlden. jag tror väl att det skulle märkas på barnen och att barnen själva skulle märka det ifall hälften av dem var smartare än den andra hälften.

    SvaraSvara
     
  30. @Matias:
    Såklart är det en aspekt men det intressanta är att feminister lyfter först och oftast endast denna aspekt (egna ansvaret) fram när det är fråga om pojkar och män men sist eller oftast aldrig när det gäller flickor och kvinnor.

    Saken är att feminister försöker göra det till pojkars eget ansvar. Men det är skolan som har ansvaret för lärandet, det är vad de får skattepengar till. Vilka än faktorerna är, så ligger ansvaret för att lösa pojkarnas problem på skolans axlar. Att inspirerar och motivera eleverna till lärande är en del av deras uppdrag, brister pojkarnas motivation? Fine, hitta lösningar som ökar pojkarnas motivation!

    SvaraSvara
     
  31. det är väl den gamla vanliga missuppfattningen, att pojkar som är busiga är mindre mogna än lugna och snälla flickor – när sanningen lika gärna kunde vara är att pojkar har andra prioriteringar än flickor. en fråga om motivation och inre drivkrafter helt enkelt.

    SvaraSvara
     
  32. @Andreas Nurbo:

    Är det inte sådant här som genuspedagogiken borde komma till rätta med?

    Jo, egentligen. Men så länge det utgår från feministiska axiom (kvinnors underordning, mannen är norm osv. osv.) så gör den bara skada.

    SvaraSvara
     
  33. @Krokodila:

    spekulationer från personer som dig.

    Nej. Hela detta projekt, som jag kallar genusbiblioteket, är att jag går igenom andra källor än mig själv. Så nej, det är inte spekulationer från mig. Hela dina kommentarer är däremot spekulationer och anekdotiska bevis från dig.

    jag har inte läst dessa doktorsavhandlingar och kan därför inte ta ställning för eller emot dem

    Samtliga titlar, inklusive dessa doktorsavhandlingar framgår tydligt. Så det går utmärkt att läsa på och så kan vi debattera saken. För vad du tror eller inte tror, vad du har sett eller inte sett det är anekdotiska bevis och spekulationer. Och mina anekdotiska bevis stämmer inte med dina. Så då får vi enas om att vara oense. Inte mer med det.

    ifall hälften av dem var smartare än den andra hälften.
    Nej, det har jag aldrig påstått, det är du som tolkar så. Intelligensmässigt ligger pojkar och flickor på samma nivå, men är, på kollektivnivå, starka på lite olika saker. Pojkar har en större spridning.

    Det jag påstår och belägger är att vi har en antipojkkultur som missgynnar pojkarna allt mer, vilket syns i deras (kraftigast) dalande betyg, här t.ex. om läsning:

    Sverige tillhör de fyra OECD-länder vars resultat i läsning minskat signifikant sedan år 2000. Endast Irland har en större nedgång i läsförmåga än Sverige.

    / … /

    Skillnaden i genomsnittlig prestation mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i OECD och har ökat sedan 2000. I Sverige har både flickornas och pojkarnas resultat blivit signifikant lägre, men pojkarnas nedgång i läsförmåga är betydligt större än flickornas.

    (källa)

    Det är alltså inte pojkarna det är fel på, det är samhället och bla de strukturer jag lyfter upp i inlägget.

    SvaraSvara
     
  34. ”Nej, det har jag aldrig påstått, det är du som tolkar så. Intelligensmässigt ligger pojkar och flickor på samma nivå, men är, på kollektivnivå, starka på lite olika saker. Pojkar har en större spridning.”

    Jag syftade väl specifikt på språkkunskaper dock. Bättre språkkunskaper –> bättre förmåga att förstå och reflektera kring sin omvärld, tror jag. Så när du säger att flickor är bättre på att prata än pojkar säger du egentligen att de är bättre på att tänka. Vilket inte stämmer med mina erfarenheter.

    Får se om jag tittar på avhandlingarna senare idag. Jag inser att det ligger på mig att göra det, ja – därmed inte sagt att avhandlingarna är Ljuset och att jag för närvarande befinner mig i Mörkret. Det är inte precis ovanligt med vetenskapliga texter som fördunklar mer än de belyser.

    SvaraSvara
     
  35. När flickor gör saker som traditionellt ansetts pojkigt kallas de ofta för tuffa eller för pojkflickor. Pojkar däremot kallas för veka eller för fjollor om de gör saker som traditionellt ansetts flickiga. Ordet flickpojke finns inte ens. Detta hänger ihop med könsmaktsordningen och att det är mer acceptabelt att klättra upp i en hierarki och bli som normen, manlig, än att kliva ner och bli kvinnlig. [HB s. 24]

    Denna (återkommande) rationalisering är ju helt tagen ur luften!

    Bo Rothstein var inne på något när han menade att upprätthållande av strukturer förutsätter att det går att påvisa aktiv handlingar som tjänar till upprätthållandet, samt helst en förklaring till vad vinsten med upprätthållandet är.

    När det gäller premierandet av kvinnliga egenskaper, så är det uppenbart så att dessa uppskattas i kvinnor, och alltså inte är generellt betraktade som mindre värda. Elefanten i rummet är förstås nyttan som kvinnlighet representerar i just kvinnor: förmågan att fortplanta sig.

    Att kvinnor även visar upp andra kvaliteter är inte i sig negativt; det ökar deras chanser att överleva. En manhaftig kvinna kan fortfarande fortplanta sig, så länge hon kan hitta en villig man. Med tanke på att ca 80% av kvinnorna i varje generation får reproducera, verkar den biten funka rätt väl. För män är det mer bistert (ca 40-50% var det väl?), så de saker som premieras hos pojkar tycks vara saker som varit evolutionsmässigt framgångsrika, och som inte minst kvinnor tjänar på. Det finns alltså en tydlig koppling till vad som belönas hos pojkar och flickor och vad som är funktionellt.

    För mycket ‘manlighet’ hos kvinnor kan däremot medföra ökad (onödig) risk, vilket i ett samhälle med tuffare överlevnadsvillkor kan ses som kontraproduktivt. Det mest extrema exemplet är förstås att man skickar ut männen i krig, och sätter kvinnorna i säkerhet, eftersom kvinnorna är en trång resurs när förlusterna från kriget skall ersättas.

    Vilken basal funktion tjänar kvinnlighet i en man? En man som beter sig som en kvinna kan ändå aldrig bli en kvinna, så om vi ser utpräglad kvinnlighet som ett sätt att signalera fruktsamhet är den utpräglat kvinnliga mannen en man som signalerar en förmåga han inte besitter, och aldrig kommer att besitta. Lite tillspetsat? Hursomhelst är utpräglad kvinnlighet hos män inte uppenbart funktionellt.

    Här krävs naturligtvis en brasklapp. Jag tycker att folk får ‘signalera’ vad de vill, och menar att så länge folk i allmänhet föder så pass få barn, måste inte förmågan att fortplanta sig vara högst på dagordningen. I ett överflödssamhälle är det helt ok att också tillåta ‘icke-funktionella’ beteenden – dock med viss försiktighet, i ljuset av att alla framstående civilisationer före vår har gått under till stor del just på grund av liknande utvecklingar: man lämnar sitt framgångsrecept och hemfaller till hedoniska böjelser som gradvis leder till ett förfall.

    Poängen var endast att Henkels förklaringsmodell saknar koppling till praktisk funktion, medan den ‘traditionella’ förklaringsmodellen är fullt logisk och förankrad.

    SvaraSvara
     
  36. @Krokodila:

    Jag syftade väl specifikt på språkkunskaper dock. Bättre språkkunskaper –> bättre förmåga att förstå och reflektera kring sin omvärld, tror jag. Så när du säger att flickor är bättre på att prata än pojkar säger du egentligen att de är bättre på att tänka. Vilket inte stämmer med mina erfarenheter.

    Jag tror det är en missuppfattning. Jag har sett studier om att flickor har bättre verbal förmåga men inte att det skulle generaliseras till bättre förmåga att tänka om sin omvärld. Trots flickors bättre verbala förmåga har de inte högre IQ.

    Det bakomliggande resonemanget är intressant. Det låter rimligt att bättre språklig förmåga skulle ge bättre förmåga att tänka men jag har aldrig hört att det skulle korrelera.

    Efter att ha läst ditt meningsutbyte med Ninni undrar jag också, har du läst här länge? Jag kan förstås ha helt fel men jag känner inte igen ditt alias och jag tror att du skulle tolkat Ninni annorlunda om du kände till hennes åsikter bättre. Ingen kritik alls, bara ett konstaterande om att Ninni kämpar mycket för pojkar så om du tolkar henne som kritisk eller nedvärderande mot pojkar så är det förmodligen ett missförstånd.

    SvaraSvara
     
  37. Jag är tacksam att sonens dagis inte uppvisar några som helst tendenser till genuspedagogik. De satsar på att börja lära barnen naturkunskap och matematik redan i 3-4 års ålder, eftersom Sverige halkat efter i de ämnena vid internationella jämförelser.

    Däremot kan personalen säkert ändå halka i många av de fällor som beskrivs i inlägget, t.ex. att delta i flickornas lekar men inte i pojkarnas. Men jag har inte varit med så att jag kunnat se om det verkligen förhåller sig så.

    SvaraSvara
     
  38. @Ulf T:

    ” Detta hänger ihop med könsmaktsordningen och att det är mer acceptabelt att klättra upp i en hierarki och bli som normen, manlig, än att kliva ner och bli kvinnlig. [HB s. 24]”

    Totalt strunt. Om kvinnor vill att kvinnlighet ska värderas högre måste kvinnor börja värdera kvinnliga egenskaper i män mera. Men kvinnor värderar inte kvinnliga egenskaper hos män, men hur tänker kvinnor att kvinnlighet ska värderas högre utan att de värderar det mera i män, det är så klart en omöjlig ekvation?

    SvaraSvara
     
  39. @Krokodila:

    Jag syftade väl specifikt på språkkunskaper dock. Bättre språkkunskaper –> bättre förmåga att förstå och reflektera kring sin omvärld, tror jag. Så när du säger att flickor är bättre på att prata än pojkar säger du egentligen att de är bättre på att tänka. Vilket inte stämmer med mina erfarenheter.

    Det där stämmer inte. Logiskt tänkande och språklig förmåga är helt skilda saker. Det vanliga är dessutom att pojkar har större fallenhet för matematik och fysik än flickor.

    Det efterlyses dessutom mer betoning på kritiska resonemang i skolarbetet, och mindre på traditionell inlärning (korvstoppning). Se t.ex.

    Critical thinking among college and graduate students

    Recent national reports have affirmed the centrality of teaching critical thinking skills to college students […] Yet the empirical evidence documenting progress toward this objective among undergraduate college students is minimal, and among graduate students, is virtually nonexistent.

    Man genomför sedan en studie med hjälp av de tester som finns att tillgå för att försöka bedöma förmågan till kritiskt tänkande.

    We found a significant main effect for gender for each measure, with males scoring consistently higher. […] This finding suggests that gender differences exist in both well- and ill-structured problem solving ability.

    (Man gjorde sitt bästa för att förklara bort könsskillnaderna, men det gick inget vidare.)

    Shane Frederick visade 2005 i Cognitive Reflection and Decision Making att i ett test där frågorna hade ett intuitivt, men fel, svar, presterade män signifikant bättre än kvinnor, även när han kontrollerat för IQ. Kvinnorna var dessutom mer benägna att välja just det intuitiva svaret, medan män som svarade fel hade större spridning på sina fel.

    SvaraSvara
     
  40. @Krokodila:

    ”Jag syftade väl specifikt på språkkunskaper dock. Bättre språkkunskaper –> bättre förmåga att förstå och reflektera kring sin omvärld, tror jag. Så när du säger att flickor är bättre på att prata än pojkar säger du egentligen att de är bättre på att tänka. Vilket inte stämmer med mina erfarenheter.”

    Det där stämmer inte alls. Tvärtom så råder en konkurrens mellan språklig förmåga och förmågan att förstå och reflektera saker. Det kanske tydligaste uttrycket för denna konkurrens i hjärnan hittas i fenomenet ”late-speaking children” eller som det också kallas:

    Einsteinsyndromet

    Rent praktiskt handlar det om att hjärnan hos vissa barn är så upptagen att bygga exempelvis logisk förmåga att det saknas resurser att få de barnen att yttra andra förmågor i den takt som barn i allmänhet yttrar dem. Resultatet blir barn som är före i vissa saker och efter i andra – dvs en större spridning av egenskaper än normalkurvan.

    Behöver jag påpeka att det helt i enlighet med evolutionär teori är mycket vanligare med Einsteinsyndrom (late-speaking) hos pojkar än hos flickor.

    SvaraSvara
     
  41. tillägg

    Eftersom ämnen av denna sort missuppfattas så ofta så passar jag på att förtydliga. Det är meningslöst att diskutera huruvida män/kvinnor är bättre än varandra på saker. Ett faktum som Professor Roy Baumeister uppmärksammar och hanterar i sin bok ”Is there anything good about men” Då han är psykolog var hans lösning lika enkel som självklar, nämligen att fokusera på skillnader i preferens.

    Men det ändrar inte själva huvudproblemet. Anledningen det är så meningslöst att diskutera skillnader i egenskaper mellan män och kvinnor är att det är så mycket större skillnader mellan män och män.

    En skillnad som i ärlighetens namn kvinnor själva sexuellt driver upp från att de blir gamla nog att ha sex tills de tappar förmågan att föda barn (dvs riskerar att hjälpa fel män genetiskt på traven)

    Så kan vi vänligen sluta ha fåniga jämförelser mellan könen som om vi inbillade oss normalkurvorna såg likadana ut? Mäns normalkurva är mer extrem än kvinnors i precis allting – som jag påpekade nyligen i ett inlägg – inklusive andelen personer av befolkningen de vill ligga med. Anledningen ingen av 100 kvinnor svarade ja på en direkt sexförmågan av ”Whatever” är att de inte haft tillfälle att bedöma mannens egenskaper, välja ut de män som duger och välja bort dem som inte gör det.

    Anledningen ett antal män svarar ja är att de inte har lika stort behov att välja bort kvinnor.

    Det faktum att samma resultat uppvisades i Danmark visar att det inte hade med amerikanska kulturen att göra. Anledningen 6 av 100 kvinnor svarade ja i Tyskland var att de frågades mest inomhus, mest nattetid och var dessutom äldre (dvs deras fertilitet och attraktionsförmåga hade börjat gå ner)

    SvaraSvara
     
  42. @Bashflak:

    De satsar på att börja lära barnen naturkunskap och matematik redan i 3-4 års ålder, eftersom Sverige halkat efter i de ämnena vid internationella jämförelser.

    Det här är en sak jag faktiskt är kritisk mot. (Dock är det bättre än genusflum). Det finns inget mig veterligen som talar för att en tidigare start ger ett bättre slutresultat. Det är åtgärder som främst riskerar drabba pojkar negativt eftersom de mognar lite senare.

    What’s the most distinctive characteristic of public education in Finland? Very simple: Children in Finland don’t begin any formal school until they are seven years old. /… / How could starting kids in school two years later lead to superior performance when those children become teenagers? Simple. If kids start school two years later and are taught material when they are developmentally prepared to learn, kids are less likely to hate school. If kids don’t hate school, it’s easier to get them to learn.

    (min emfas)
    (källa: Leonard Sax – Boys Adrift, 2007 s. 20-21)

    Sen beror det lite på hur man gör, menar jag. Om man istället för mattepedagogik säger mattelek och man är ute och liksom ”känner på” kunskap och stimulerar nyfikenhet kring kunskap då kan det vara bra.
    Men det är betydligt bättre satsning att aktivt leka med barn för att bl.a. optimera deras språkliga utveckling, menar jag.

    SvaraSvara
     
  43. @Ninni:

    Ja, det är ju inte direkt katedermatematik de sysslar med. De låter katten Findus och gubben Pettsson åskådliggöra frågeställningar inom matematik och naturkunskap. Däremot är de inte rädda för att redan i den åldern introducera matematiska fackuttryck som summa och differens, vilket tydligen är helt enligt läroplanen.

    SvaraSvara
     
  44. @Ninni:
    Pratade med en kvinna från England i helgen och där har de, för att höja resultaten, valt att låta barnen börja skolan redan när de är 4 år. Hon var väldigt kritisk eftersom pojkarna absolut inte var redo och de första två åren var helt bortkastade.

    SvaraSvara
     
  45. @JonasBsson:

    ”Pratade med en kvinna från England i helgen och där har de, för att höja resultaten, valt att låta barnen börja skolan redan när de är 4 år.”

    Suck, sade hon någonting om varför i glödheta helvete de (mitt förslag är att folk som säger sånt här börjar nämna namn på de ansvariga) tror att det höjer resultaten att låta barnen börja skolan tidigare?

    SvaraSvara
     
  46. Hej Genusdebatten! Jag vet ju att det har gjorts ett par försök till kartläggning av Jämställdister och antifeminister mm, och nu sprang jag på en Anna Lindeborg som har gjort ett liknande arbete. Har inte läst så långt än, men sett att både Ninni och Bashflack citeras.

    https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/33753

    SvaraSvara
     
  47. @CaseyJones:

    Hej CaseyJones. Kanonbra tips, frågan är dock vad jag skall skriva på rubriken, förra gången skrev jag ”ÄNNU EN” vad skall jag skriva den här gången? Grin

    SvaraSvara
     
  48. @Bashflak:

    Jag är skeptisk. Det beror, som sagt, på hur man gör. Tänk så här: Om detta sker under samling t.ex. då kräver det att barnen kan sitta någorlunda stilla och lugnt. Då har du en eller ett par ”Emil i Lönnerberga” i gruppen. Om denna samlingsstund medför att punkt 1 i inlägget ökar, då sker det inte i enlighet med de begränsningar barnens biologiska mognad sätter, hur mycket det än följer läroplanen.

    @JonasBsson:
    Hon var väldigt kritisk eftersom pojkarna absolut inte var redo och de första två åren var helt bortkastade.
    Är det ”bara” bortkastat, så må det vara hänt. Risken jag ser är att man med detta agerande skapar en negativ inställning till skolan.

    SvaraSvara
     
  49. @CaseyJones:

    Rubriken ”Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen” är åtminstone bra men jag misstänker att det ganska snabbt går åt skogen. Det hela verkar vara ett enormt tidsslöseri, man kunde beskriva jämställdisternas verksamhet i mycket enklare och konkretare termer än hon valt att göra, hon kunde ju tex. ha gått igenom er 33 punkts lista hur jämställdismen skiljer sig från feminismen istället för att försöka ”klargöra” jämställdism genom dekonstruktion och diskursanalys.

    SvaraSvara
     
  50. jag fick minsann öppningsrepliken, det ni!
    Men jag har redan hittat faktafel. Not 121. Det inlägget skrevs av Erik inte mig. Ska jag skriva och upplysa henne? ;D

    SvaraSvara
     
  51. Jag som har både son och dotter, min son var mer fysisk än min dotter vad gäller kroppskontakt. Samtidigt har han alltid varit mer fysiskt riskbenägen och inte det minsta rädd för att slå sig och så. Han lärde sig cykla på 15 minuter på lika delar envishet och oräddhet, att han druttade i backen och slog sig bekom honom inte det minsta, han blev bara arg och ännu mer sporrad.

    SvaraSvara
     
  52. De poppar upp som de berömda svamparna, verkar vara högsta modet på genusutbildningarna Smile Förväntar mig ett analyserande blogginlägg av var och en av er bloggare som omnämns!

    SvaraSvara
     
  53. @Magnus:
    Låter som min brorson. Helt galen och jävlar vad förbannad han blir när han inte klarar av något.

    SvaraSvara
     
  54. @CaseyJones:
    Inte mycket som jag som ingenjör instämmer med hittills…och då har jag bara läst metoden och inledningen.

    SvaraSvara
     
  55. Märks att det är en genusvetare som skriver uppsatsen, vad hon undviker att diskutera om genusvetenskapen är ideologiskt vinklad eller ej. Mycket svammel om vad som är fri vetenskap osv.

    SvaraSvara
     
  56. Jag höll på att sätta middagsmjölken i halsen när jag såg att Åsa Linderborg läst min blogg. Sen såg jag att det stod Anna Lindeborg.

    SvaraSvara
     
  57. Citat s60:
    ”Sammanfattningsvis kan man konstatera att rörelsens tal om kön pendlar mellan en
    konservativ och en liberal diskurs. Vad det innebär att vara i en kvinnlig respektive manlig
    könsroll ”är upp till var och en” och på samma gång är det medfött och kan därför inte
    påverkas av individens vilja.”

    Grattis till Anna Lindeborg för årets mest korkade slutsats, jag gissar att den kommer från att läsa och tolka något istället för att fråga folk.

    SvaraSvara
     
  58. Ja det var intressant läsning en feministisk genusvetare vilken skräll.
    Och hon har rätt i att vi är en motståndsrörelse vilket gör att hon indirekt erkänner att feminismen är makten.
    Och hennes slutsats att vi tycker att feminismen har gått för långt är nog fel ordval snarare att den gått fel och att allt vi begär är att även pojkar/mäns diskriminering och tillkortakommande ska inkluderas i jämställdhetsarbetet.
    Jag vill ge er alla som nämns i denna ja vad ska man kalla det kanske en politiskpamflett en applåd som ni är väl värda.

    SvaraSvara
     
  59. @Ninni
    Ursäkta jag spammar ditt inlägg som jag fann mycket intressant. Men vill bara säga att alla Anna Lindeborgs slutsatser om ”rörelsen” är helt konstiga. Hon förstår verkligen inte vad vi säger:

    sida 68 om vår kritik mot könsmaktordningen

    Rörelsen
    artikulerar att exempelvis makt inte är någonting man kan välja och därmed måste antas är
    något som är medfött, biologiskt.

    Inte kan välja? Hon har precis beskrivit oss som en liberal rörelse och så kommer hon till den slutsatsen? Om något visar hennes ”granskning” att genusvetenskapen inte ska få ha titeln vetenskap.

    sida 71

    Genom att peka ut män som onda skapar feminismen hat hos män

    Nej det är inte vad medborgarperspektiv skriver, han skriver att feminismen skapar ett samhälle som hatar män vilket gör att dessa män av vanmakt väljer att lyssna på dem som inte säger sig hata dem. Det är två olika saker…

    Alltså den har avhandlingen är helt underbar över hur hon försöker vrida ord till att betyda det hon vill.

    SvaraSvara
     
  60. Ett jäkligt bra inlägg Ninni! Mycket av det som du tar upp är sånt som skötts ”automatiskt” av framför allt pappor, alltså det där med lekar, hålla lite knas på dem utan att de märker det så lekarna inte går överstyr mm mm. Pappor och män är extremt viktiga för både pojkar och flickor!

    Men för ca 1 år sedan sen så fick vi ju veta att pappor värmer upp på hunden innan han gick loss på tanten och ett antal personer skrev under den extremt korkade artikeln i DN, dvs de ställde sig bakom den
    http://www.dn.se/debatt/nar-pappa-slar-varmer-han-ofta-upp-pa-hunden/

    Nu ska det tydligen vara en liten konferens om just det här med att pappa piskar upp både djur och tant igen

    http://jamstall.nu/kalender/se-sambandet-mellan-vald-mot-manniskor-och-vald-mot-djur/

    Fast nu försöker de hålla det lite mer neutralt. Men hur trovärdigt är det när ett par st som ska deltaga i Linköping är samma personer som anser att pappor piskar upp både hund och tant?

    SvaraSvara
     
  61. @CaseyJones:

    Lungt, vi löste det ju snabbt och lätt med det nya. Tack för länken! Rose

    @MiT:

    Ett jäkligt bra inlägg Ninni!
    TackSmile

    Mycket av det som du tar upp är sånt som skötts ”automatiskt” av framför allt pappor, alltså det där med lekar, hålla lite knas på dem utan att de märker det så lekarna inte går överstyr mm mm. Pappor och män är extremt viktiga för både pojkar och flickor!

    Ja, absolut.

    SvaraSvara
     
  62. @robjoh:

    Samtidigt gillade han att sitta i mitt knä till han var 13 (om ingen kompis såg). Dottern slutade med knäsittande och sånt tidigare.

    SvaraSvara
     
  63. Jag kom att tänka på en sak som kan missförstås i min kommentar här ovan, så jag vill förtydliga.
    Jag skrev:

    Tänk så här: Om detta sker under samling t.ex. då kräver det att barnen kan sitta någorlunda stilla och lugnt. Då har du en eller ett par ”Emil i Lönnerberga” i gruppen. Om denna samlingsstund medför att punkt 1 i inlägget ökar, då sker det inte i enlighet med de begränsningar barnens biologiska mognad sätter, hur mycket det än följer läroplanen.

    Det ska inte tolkas som att det bara är just ”Emil i Lönneberga”-barnet man utför saker med som går utanför barnets biologiska förutsättningar. Detta barn är så att säga lackmus-pappret för deras utåtagerande är synligt, på ett sätt som inte är fallet med lugna barn.

    Jag säger heller inte att det är fel, det vet jag inte. Jag säger jag ser en risk med ”pedagogisk verksamhet” i förskoleålder. Det här nedan är ett orosmoln som gör mig djupt bekymrad:

    Av undersökningen framgår att i genomsnitt 2,6 procent av flickorna vantrivs. Motsvarande siffra för pojkarna är 7,3 procent enligt förskolelärarnas bedömning.(min emfas)[länk]

    SvaraSvara
     
  64. @MiT:

    Förskollärarna undviker också värderande kommentarer som: ”Vad fin du är i din nya klänning”. I stället säger de: ”Vilka stora prickar det är på din klänning”. Läs mer om genuspedagogik nedan.

    Det här med prickar, det finns med i Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2. Notera skillnaden mellan vårt sätt att hantera vår son (lägga till ”fin”-komplimnager) och genuspedagogikens hantering (ta bort ”fin”-komplimnager). Är ”Vad fin du är” något negativt? Knappast, vem vill inte vara fin?

    Man ska inte heller säga att teckningen barnet har gjort är fin, man ska säga att barnet har bra händer som kan måla. Vad är det för trams att inte kunna ge komplimanger för vad barnet skapat?

    SvaraSvara
     
  65. @Ninni:

    Man ska inte heller säga att teckningen barnet har gjort är fin, man ska säga att barnet har bra händer som kan måla. Vad är det för trams att inte kunna ge komplimanger för vad barnet skapat?

    Det där är en förbannelse för begåvade barn (speciellt de som i Sverige kallas särbegåvade)! Alla är så rädda att ge komplimanger, speciellt till barn som är uppenbart duktiga, eftersom man är rädd att det skall stiga dem åt huvudet. I stället kan de gå flera år utan att stöta på en vuxen som vågar säga det de ändå känner – att de är mycket bättre än sina kompisar på vissa saker.

    Notera att man inte har samma hämningar när det gäller deras svagheter – det är snarare så att man tar fasta på svagheterna eftersom man har svårt att hantera deras överlägsenhet på andra områden.

    En tänkvärd redogörelse för problemet kan hittas på Mensas sida Begåvade barn – GCP:

    Hög begåvning betyder långt ifrån alltid hög prestation eller en hög nivå av tillfredställelse och välmående i sitt liv. Det finns många barn och unga som är högt begåvade men som inte får utlopp för denna begåvning utan i stället blir stökiga eller gör sig mer eller mindre ”osynliga” genom att tona ner sin begåvning för att passa in. Detta skapar inte sällan problem och barnen kan må riktigt dåligt.

    Det är tyvärr inte ovanligt att det startas utredningar för att få en förklaring till problemen i form av eventuell psykiatrisk diagnos. Aspergers syndrom och ADHD-diagnoserna kan till exempel överlappa de symtom som ofta finns även vid hög IQ; detta trots att den höga IQ:n i sig verkligen inte är en sjukdomsdiagnos utan snarare en medfödd tillgång som bör tas tillvara.

    SvaraSvara
     
  66. Pingback: Jämställdhet i förskolan, del 3: Biologi i bakhuvudet | Genusdebatten

  67. Pingback: För sönerna växer inte upp lika skyddsvärda | Genusdebatten

  68. Pingback: Cissi Wallin diskuterar jämställdism: Del 1 – Inlägget | Genusdebatten

  69. Ninni,

    håller på och läser ikapp efter ett par månaders paus.
    Stort tack. Utmärkt som vanligt.

    SvaraSvara
     
  70. Pingback: Cissi Wallin diskuterar jämställdism: Del 3 – Privilegier och Positionsmakt | Genusdebatten

  71. Pingback: En annan rond | Genusdebatten

  72. Pingback: Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2 Men kvinnorna då? | Genusdebatten

  73. Pingback: Bränn kvinnokorten nu! | Genusdebatten

  74. Pingback: Samtyckeslag – ännu ett steg på vansinnets väg. | Genusdebatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting