Inledning

Allt pekar på att Regeringens utredare Mari Heidenborg kommer att lägga fram ett förslag om samtyckeslag till Riksdagen i höst. Stödet i Riksdagen sägs växa sig starkare. Sveriges Kvinnolobby och FNs Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) tycker att det är förträffligt, inte minst för att de anser att det idag ”råder nästintill straffrihet för sexualbrott och mäns våld mot kvinnor”. Medan Heidenborg menar att beviskraven kommer att vara precis samma som förut, och ändringen ”handlar mer om signalvärden”, verkar Kvinnolobbyn vara inne på att våldtäktsbegreppet skall vidgas och antalet anmälningar, åtal och domar i sexualbrottsmål skall ökas. En ”feministisk tribunal” anordnades i Riksdagen den 7 april i år. CEDAW anser sig kunna kräva att Riksdagen rättar sig efter deras krav, och fler tribunaler är att vänta (det skall dock inte ses som ett förhör, menar de).

Ett exempel på CEDAWs syn på våld i relationer framstår kanske tydligast i detta citat ur deras skuggrapport:

Regering och myndigheter har alltmer övergått till att använda ”våld i nära relationer”, i stället för ”mäns våld mot kvinnor”. Att problemformuleringen inte längre grundas i en könsanalys osynliggör de mest utsatta grupperna världen över – kvinnor och barn. Det osynliggör också mäns våld mot kvinnor på andra arenor än i relationer. För att synliggöra och motverka kvinnors strukturella underordning bör formuleringen ”mäns våld mot kvinnor” alltid användas.

Att en ändring från ”våld i nära relationer” till ”mäns våld mot kvinnor” skulle vara en lösning på osynliggörande är oklart, eftersom det rimligen totalt osynliggör kvinnors våld mot män och även våld mot barn (vilket inte sällan begås av kvinnor).

Vi, Ninni och Ulf, hävdar att en samtyckeslag är helt fel väg att gå, inte minst för att den baseras på en fundamental missuppfattning om det sexuella maktspelet mellan män och kvinnor. Vi kommer här att beskriva, med åtskilliga vetenskapliga referenser och citat, hur vi ser på saken, och argumentera emot idén om samtyckeslag.

(I fortsättningen betyder ”jag” Ninni. Ulf T har skrivit avsnitten om bevisbörda och uppsåt.)

I tribunalen ovan (ca 50:15) menar Rossana Dinamarca att man även bör införa ett oaktsamhetsbrott:

…så att man inte kan komma undan med att säga ”ääh, men jag visste ju inte att hon inte ville, liksom … ääh, så”. Att man slutar behandla män som om de vore dumma i huvudet helt enkelt.

Några inledande anekdoter

Sexrådgivare Katerina Janouch skriver:

Det beror på att mannen på något sätt är drivande i sexualiteten.

En diskussion på en (radikal)feministisk blogg:

Bloggaren: Jag har ibland kunnat tycka att det är skönt när en man ”tar kommandot” och jag slipper reflektera själv [inlägg]

Kommentar till inlägget: Jag känner igen mig väldigt starkt i att vilja att mannen jag ligger med ”tar kommandot”. Jag vet liksom inte hur det ska gå till annars? Jag vågar nästan aldrig initiera något större kliv framåt (gå från pussande till hånglande, putta ner honom andra på sängen, börja ta av kläder, börja ta på intimare kroppsdelar). Det beror nog till viss del på att jag inte vet säkert om han vill gå vidare, och jag vill inte riskera att gå över någon gräns. Och så vet jag knappt hur man gör? Hur tar man det från kramande till sex liksom, utan att han initierar det? Ibland märker jag hur jag under sex typ hoppas att något visst ska hända, och väntar på att han ska göra det, istället för att bara ”ey, gör det här nu!”.

Bloggaren svarar svarar: Ja, har samma problem. Har blivit bättre på att be om grejer dock, men att liksom initiera att ge är svårt [min markering].

Sexrådgivare Katerina Janouch skriver på sin blogg:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang. Som vågar ta i kvinnokroppen, som är intresserade, nyfikna, som står även för sin egen kåthet, som är tydliga med sina behov. Som inte är så förskräckligt fega på alla plan.

Detta är inget nytt fenomen. I Kvinnorna gör mannen av genusvetare David Tjeder m.fl. står följande:

Genom att ändra på sitt sätt att vara ville männen bli jämställda och ”befriade”. Flera av männen hade varit engagerade iden mansrörelse som växt fram i Sverige sedan mitten av 1970-talet. Mansrörelsens mål var att befria män från en ”förtryckande mansroll” och bidra till ökad jämställdhet i samhället. Männen hade dock upptäckt att det var svårt att ändra på sig. Nu anklagade de sig själva och andra män för att ha blivit för mjuka och veliga, för att ha förnekat sin manlighet och lyssnat för mycket på kvinnorörelsens krav. I tidskriften Ottar uttrycker de sin besvikelse över att det inte blivit så som de hade hoppats. De som tycks ha utgjort den allra största besvikelsen var dock hur kvinnor hade reagerat på deras försök att bli jämställda. Signaturen ”Rolf” hävdar till exempel att tjejerna inte gillar mjuka killar egentligen: ”Jag försöker vara ’justa Pelle’ men det är ’bilhandlarna’ som får knulla” klagade Rolf. Flera kvinnor gav uttryck för liknande åsikter: ”Jag kan bara tänka mig leva med en jämställd man – men den sortens killar tänder jag inte på” menade en av dem. I Aftonbladet påstod Hans Nestius, dåvarande ordförande i RFSU: ”Kvinnor tänder inte på de nya ’mjuka männen’ utan vill ha kill-killar typ Tarzan”. [min emfas, s. 113]

När Andrea Edwards i dokumentären Fittstim får frågan om vad hon tycker om ”de moderna, jämställda männen” svarar hon:

Vi hade en mansgrupp en gång, som satte sig i ring efter föreställningen, på mitt scengolv. Och jag undrade vilka de var, gick förbi och ba, förlåt vad gör ni på min scen? Ja förlåt, sa dom, vi ber om ursäkt, är det OK om vi sitter här, vi har en mansgrupp och vi tyckte föreställningen var fantastisk, men vi behöver ett akutmöte. Eeeh, och då går jag förbi dom med min väninna och jag säger till henne när jag kommer in i logen, å gud vad gulliga dom är, men dom vill man ju inte ligga med.

Vad är det dessa anekdoter ger uttryck för? Liksom andra dimorfa djurarter, så har människan ett artspecifikt beteendemönster kopplat till parbildning och reproduktion. Det anekdoterna, omedvetet, gör är att sätta fingret på vår arts sexuella beteende – som i pardans är det vanligtvis mannen som för och kvinnan som följer/kontrollerar. Problemet med samtyckeslagen och andra lagändringar som är gjorda under 2000-talet (och feminismen som helhet) är den totala avsaknaden av förståelse för vår arts parbildnings- och reproduktionsbeteende samt för männens könsliga perspektiv.

Hur fungerar vår arts beteendemönster för parbildning och reproduktion?

Under en period var utgångspunkten ”social konstruktion” mycket vanligt förekommande i forskning på ämnet. Ett exempel på detta är rapporten Initiation and response: The dynamics of sexual interaction (Grauerholz, Serpe, 1985). Man förväntar sig att den sexuella frigörelsen ska ha medfört en förändring av våra könsspecifika beteenden och det undersöks i vilken utsträckning män och kvinnor känner sig bekväma i att vara den som för (proactive sexual power) respektive den som följer/kontrollerar (reactive sexual power):

These results suggest that sexual egalitarianism, at least with respect to use of proactive and reactive power, has not been achieved. [s. 1054]

While there has been an increase in coitus for men and women, neither sex feels very comfortable using nontraditional forms of sexual power. Thus, rising sexual intercourse rates, according to this analysis, do not suggest a fundamental change in sexual roles. [Min markering, s. 1058]

Idag finns en omfattande mängd forskning av olika slag som har biologisk och evolutionsperspektiv. Där ger empirin, till skillnad från den ”social konstruktion”–forskning jag tagit del av, stöd åt forskarnas hypoteser. I en relativt ny forskning på ämnet, The neuroimaging of love and desire: Review and future directions (Diamond, L. M., & Dickenson, J. A., 2012) står på sidan 42:

Among the most important recent developments in the clinical literature on female sexuality has been the movement away from traditional, male-based models of sexual response toward models designed to account for women’s distinctive experiences, particularly the “responsive” nature of female desire (Basson 2000, Brotto et al. 2010).

Kvinnlig sexualitet åskådliggörs i The Female Sexual Response: A Different Model (Basson, R., 2000) med följande bild (s. 53):

Vilket ska jämföras med den traditionella mansbaserade modellen: Desire -> arousal -> orgasm -> resolution. Basson menar att kvinnor frångår den traditionella modellen efter en tid i relation. Men det är en rapport som har 16 år på nacken så det är möjligt att hon ändrat sig där. Jag menar att kvinnor inte frångår den traditionella modellen utan att nyförälskelsen i sig fungera som ”spin-off”. Oavsett så är det en bra modell vad gäller kvinnlig sexualitet och sexuellt beteende.

Det som de flesta, inte minst feminister, missar är kvinnlig (sexuell) makt och hur den är helt avgörande för genussystemet i ett generellt perspektiv. Denna makt är subtil och på grund av den totala dominansen av kvinnligt perspektiv i jämställdhetsfrågan, att man inte lyssnar på män när dessa protesterar mot feministiska världsbilden samt avsaknaden av forskning på män som män gör att man missat denna faktor. Det är därför feministisk forskning inte finner stöd för sina teorier – det är helt enkelt fel på ideologin i dess själva grundsats: ”kvinnlig underordning” och därför är den destruktiv för vårt samhälle.

Vad gäller dejting; Ytligt sett är det mannen som tar initiativ och kvinnan som är i underläge, men forskningen visar att det är tvärtom. Från Non-verbal behavior as courtship signals: the role of control and choice in selecting partners (Grammer et.al. 1997):

We found that women solicited male verbal reactions actively and that female negative behavior was influenced by male verbal behavior. In addition, female engagement in verbal interaction did not necessarily signal interest. Many theories assume that the sexes are essentially equal in their behavioral propensities and that learning processes lead to social stereotypes that compel men to take the initiative in initial mixed-sex encounters more often than women. We find that the women themselves take control by sending subtle signals. [min emfas, s 386]

Gender differences awareness courtship tactics (de Weerth & Kalma, 1995):

Grammer (1989) presents an interesting overview of observational studies and interviews on human courtship behavior. In contrast to what is often believed, it seems that the initial moves in making contact are performed more frequently by females than by males. Females seem to attract attention by displaying subtle, nonverbal solicitation, which is characterized by eye-contact immediately followed by looking away, special postures and ways of walking, pouting, eyebrow flashing, primping, smiling, head tossing, neck presentation, nodding, hair flip, gaze fixation, room-encompassing glance, lip licking and ’dancing’ in the chair (Grammer, 1989; Moore & Butler, 1989). These signals seem to be of vital importance, because males are generally hesitant to approach a female in the absence of indications of interest (Crook, 1972); moreover, the very frequency of approaches by males appears to be highly correlated to the frequency of a female’s nonverbal solicitation (Moore & Butler, 1989). Thus, in response to these signals males often make the first overt move. [s. 718]

Det som beteendestudier visar är att kvinnor skickar icke-verbala signaler vilka mannen – på medveten eller omedveten nivå – avläser och tolkar för att navigera efter. En anekdot om dessa subtila signaler:

[D]et störde mig lite att jag alltid var den som tog initiativ till sex, jag blev aldrig nekad och det var inga problem med det egentligen. Men jag tänkte att jag slutar väl med det så får vi se hur lång tid det tar innan hon gör det, ett test av förhållandet kan man säga. Veckorna gick utan sex, jag minns inte hur länge det var men två månader kanske.
Sen en kväll så började hon plötsligt gråta och ville ”prata”, fan tänkte jag det var alltså slut på kärleken. MEN hon var ledsen för att jag hade förlorat intresset för henne, trodde hon eftersom vi inte hade sex. Hon hade (utan att jag märkt det) till och med börjat banta för att hon trodde att det var något fel på hur hon såg ut. De initiativ hon tyckte att hon tagit, t.ex. att byta lakan och duscha innan hon la sig eller att t.ex. säga ”ska vi inte lägga oss” på något speciellt sätt (jag fattade aldrig sättet), hade varit helt medvetna och för henne övertydliga signaler som jag hade låtsas (trodde hon alltså) att inte märka. [Kommentar av signaturen MJ]

Åter till den feministiska bloggen:

Detta görs i min mening inte genom att ständigt fråga om det är okej/känns bra, då får jag snarare känslan av att jag avkrävs ett legitimerande av personen jag har sex med. Snarare handlar det om att låta saker och ting ta tid, att ge utrymme och att inte stressa den andra personen. Att fråga för mycket kan vara stressande eftersom en då känner att en måste ta ställning till en massa saker hela tiden, och inte låter det växa fram naturligt. Ofta vill en ju göra saker fast kanske inte just precis då, då kan jag uppleva det som stressande om någon frågar eftersom det känns som att jag måste ta ställning för hur jag kommer känna i framtiden också.

Det här är orsaken till att den tilltänkta samtyckeslagen är förkastlig: Hur ska man kunna uppfylla samtyckeslagen och vara helt säker på att samtycke råder hela tiden utan att ständigt fråga? Vem vill ha dessa ständiga frågor? Det skapar inte precis rätt stämning, eller hur?
Det bloggaren sätter fingret på med ”växa fram naturligt” och att hon inte vet hur hon kommer ”känna i framtiden” är ”women’s sex response cycle”. Den kommunikation som ger ”växa fram naturligt” är vanligen icke-verbal och – som anekdoten visar – så är det ofta så man vill det ska fungera. Ur Perceptions of Sexual Consent: The Impact of Relationship History and Gender:

Hall (1995) found that most sexual activity progressed without overt consent being communicated and if consent was given, it was usually granted nonverbally. This research is supported by related studies that have found that the strategies used to initiate sexual activity, up to and including intercourse, more often are communicated nonverbally than verbally (Byers & Heinlein, 1989;LaPlante, McCormick. & Brannigan, 1980). [min emfas, s. 307]

Av naturliga orsaker så är den mesta forskningen utförd i dejtingsituationen, men det är med subtila signaler säger kvinnan ”ja”, ”nej” och ”sakta ner” (genom att mixa ja och nej). I Nonverbal courtship patterns in women: Rejection signaling — An empirical investigation’

Recent ethological studies of nonlinguistic communication in courtship have begun to establish that a nonverbal signaling system may exist and be available to persons using facial expressions and gestures for negotiating sexual relationships (Birdwhistell 1970; Eibl-Eibesfeldt 1971; Givens 1978; Kendon 1975; Lockard and Adams 1980; Moore 1985; Morris 1971; Perper 1985) much as there is signaling between members of the opposite sex in other species. Indeed, despite verbal fluency, even in humans, courtship has been characterized by many experts as largely nonverbal
[…] He [Perper (1985)] made note, however, of the fact that it was the woman’s behavior that was more likely to usher in the next stage. Similarly, when Kendon (1975) filmed a kissing couple seated on a park bench he found that the woman’s behavior, particularly her facial expressions, functioned as a regulator, modulating the behavior of her partner. [min emfas, s. 201]

In some women rejection signals stood alone, whereas in others they were intermingled with nonverbal courtship signals. It is possible that in the latter case, these rejection signals functioned to slow the pace of courtship. [s. 209]

Parbildnings- och reproduktionsdansen sker på en undermedveten nivå, vilket gör att både kvinnor och män, i hög utsträckning på en medveten nivå missar kvinnans initierande. Ur tidigare lyfta rapport Gender Differences in Awareness of Courtship Initiation Tactics:

[…]

So, our first hypothesis was only partly confirmed. Male subjects answered as expected, putting their own gender as the principal responsible for courtship initiation. On the other hand, females failed to state that women are more often the initiators, as had been expected from the greater consciousness attributed to females during courtship (Perper & Fox, 1980; Kirkendall, 1961) and to their subtle nonverbal solicitations observed by Grammer (1989).
[s. 724]

I inlägget Jag erkänner: Gudrun Schyman har rätt! så skrev jag om de likheter i könsstruktur och hur genussystemet upprepas och reproduceras i muslimska kulturer jämfört med vår svenska kultur. Jag vill därför visa på det även i denna fråga:

Den kulturskillnaden som kanske ändå var den största överraskningen för Munther handlar om att en blick inte betyder något här i Finland.

– Om en man vill prata med en kvinna hemma i Irak följer han ofta med kvinnan på avstånd. Om mannen får ögonkontakt med kvinnan betyder det att kvinnan är intresserad av mannen. Bara blicken är en bekräftelse på intresset. Jag tror att många män tror att det fungerar på samma sätt här och tänker ”oj, hon tittade på mig” och så börjar de följa efter kvinnor på gatan. [länk]

Varför fungerar vår arts beteendemönster för parbildning och reproduktion så?

Våra könsspecifika sexuella preferenser och beteenden har med artens fortplantning att göra. Detta är biologiskt då det återfinns hos andra djurarter, åter till Nonverbal courtship patterns in women: Rejection signaling — An empirical investigation’:

These findings echo data compiled on female selectivity in a variety of other species, including elephant seals (LeBoeuf and Peterson 1969; Bertram 1975), mice (McClearn and Defries 1973), fish (Weber and Weber 1975), rats (Doty 1974), gorillas (Nadler 1975) monkeys (Beach 1976), birds (Selander 1972; Wiley 1973; Williams 1975), and a few ungulates (Beuchner and Schloeth 1965; Leuthold 1966). Dominance by females in the selection process of a mating partner commonly has been ascribed to the legacy of anisogamy in that errors in mate selection are generally more expensive to females than to males (Trivers 1972). Therefore, the females of a wide variety of species, including humans, appear to assess the quality of potential suitors with respect to their inherited attributes and acquired resources. In some species, such as elephant seals, inherited attributes are highly desired in the pursuit of a dominant son (LeBouef 1974), whereas, in others, such as birds, high-quality territory control is important for the successful rearing of offspring dependent on scarce food resources (Barash 1976).

Turning to humans, Heather Remoff (1984) found, through interviews, that women expressed a preference for partners who provided both emotional and financial security, factors she termed parental investment potential and resource accrual ability, respectively. Similarly, Daly and Wilson (1978) concluded from cross-cultural data that a man’s financial status was an important determinant of his mating success. More recently, Buss (1989) found in a study of 10,047 individuals from 37 cultures located on 6 continents and 5 islands that men expressed a greater desire than women for young and physically attractive mates whereas women preferred partners who were economically advantaged. [min emfas, s. 202]

Hanen behöver fertil hona för att fortplanta sig och har lägre föräldrainvestering än honan. Fertilitet har samband med utseende, varvid män vanligen attraheras av unga vackra kvinnor. Honan, i synnerhet vår art vars avkommor har en lång och krävande tid där barnen är utelämnade åt vår omvårdnad, behöver en man som visar potential att kunna ta hand om hona och dess avkommor. Kvinnans har därför behov av en god försörjare och försvarare åt sina avkommor och det är av mer avgörande betydelse att hon gör ett bra val. Preferenserna varierar något med menscykeln och om det är för långvarigt förhållande eller tillfällig förbindelse. Utseende är direkt uppenbart medan att bedöma potential att vara en god försörjare och försvarare, med få undantag, tar mer tid att göra en undermedveten bedömning om. Jag kommer inte gå djupare in på den delen, detta är ett område där det finns enorma mängder forskning, t.ex denna.

Skillnaden i föräldrainvestering och sexuell selektion är den evolutionära process som lett fram till kön, våra könsspecifika beteendemönster och preferenser – för människan så väl som andra djurarter. Bo Rothstein, professor i stadsvetenskap, ger i Det moderna patriarkatet – En teori om asymmetriskt partnerval empiriskt stöd för att kvinnors preferenser är orsaken till genussystemet. Vad händer då när vi i feminismens spår skapat oss
– en förskola som passar dåligt för livliga barn, vanligen pojkar
– en feminiserad skola som verkar gynnsamt för feminiserade individer
– en situation där kvinnor idag dominerar på högre utbildning delvis till följd av föregående punkt?
– faktisk diskriminering av män i statusyrken t.ex professorer och STEM

Samtidigt som sexistiska projekt som t.ex. Fatta Man försöker omstöpa fler män till ’justa Pelle’. Låt oss titta på två av anekdoterna som inledde detta inlägg.

”Jag försöker vara ’justa Pelle’ men det är ’bilhandlarna’ som får knulla” klagade Rolf. Flera kvinnor gav uttryck för liknande åsikter: ”Jag kan bara tänka mig leva med en jämställd man – men den sortens killar tänder jag inte på” menade en av dem.

Eeeh, och då går jag förbi dom med min väninna och jag säger till henne när jag kommer in i logen, å gud vad gulliga dom är, men dom vill man ju inte ligga med.

Resultatet i feminismens spår är att man skapat och skapar en påtaglig och mycket problematisk obalans i parbildningen där en allt mindre andel män är sexuellt attraktiva för kvinnor.

På männens sida innebär denna obalans att ett ökande antal bortvalda män blir kastrerade skatteslavar som via skattetransferering försörjer andras barn – sedan den 1 april i år även assisterad befruktning. Det är inte ett samhällskontrakt som dessa män kommer att acceptera. Därav har vi i västvärlden redan fenomen som MGTOW, Men at strike och, som professor Bo Rothstein varnar för, utgör dessa män en tickande bomb – en situation som ytterligare förvärras av en massinvandring som främst består av lågutbildade unga män.

På den kvinnliga sidan ökar den inomhomosociala konkurrensen om de allt färre sexuellt attraktiva männen. Det innebär att så väl ”female aggression” som utseendehets ökar och parbildningen sker på dessa statusmäns villkor. Detta påverkar kvinnors psykiska ohälsa i en negativ riktning.

Redan med dagens sexuallagstiftning begår staten, i mina ögon, övergrepp mot unga människor, till följd av att lagen inte är förenlig med vår arts parningsdans. Det finns nämligen ytterligare en faktor som är av avgörande betydelse. I Token Resistance to Sexual Intercourse and Consent to Unwanted Sexual Intercourse: College Students’ Dating Experiences in Three Countries, har man studerat att människor, av båda kön, säger nej till sex fast man egentligen vill och ger samtycke trots man inte vill.
I Conceptualizing the ”Wantedness” of Women’s Consensual and Nonconsensual Sexual Experiences: Implications for How Women Label Their Experiences With Rape studeras detsamma för kvinnor, där står:

For example, one woman, recalling her thoughts immediately before experiencing nonconsensual sex, wrote,
I was thinking, ”I really shouldn’t be doing this,” but on the other hand, almost like the devil on one shoulder and the angel on the other, I was saying, ”he is so cute and I really like him and he will probably think I was just leading him on if I don’t do it.” (Peterson & Muehlenhard, 2000)
She expressed reasons for wanting to have sex and reasons for not wanting to have sex. Furthermore, although she expressed reasons for wanting to have sex, her questionnaire responses made it clear that she had not consented. [s. 72]

Jag har ibland kunnat tycka att det är skönt när en man ”tar kommandot” och jag slipper reflektera själv, men det har samtidigt handlat om att jag i än högre grad förvägrats min egen sexualitet och det är upplevelser som i efterhand har känts jobbiga och kränkande. Jag har liksom haft uppfattningen att sex ”ska” vara på ett visst vis, och anpassat mig mer efter det än att lyssna på mig själv, för jag har inte haft någon egen sexualitet att falla tillbaks på. [min emfas, inlägg]

Till följd av kvinnors skyddsvärde och att kvinnor och män hanterar negativa känslor på olika sätt så kommer samtyckeslagen – även om forskning ovan visar att båda kön ger samtycke till oönskat sex – innebära att kvinnor ges ytterligare stärkta indikationer att de har rätt att omvärdera situationen efterhand och driva rättsak mot mannen för ”dåligt sex” som beror på hennes egna beslut att ”Consent to Unwanted Sexual Intercourse”. Redan idag medför sexlagstiftningen att mannens roll i det sexuella samspelet är försett med sådana trampminor, samtyckeslagen kommer ytterligare förvärra det – men i vår gynocentriska samtid bryr vi oss inte om män och deras situation i alla fall inte förrän våra egna söner drabbas.

Vad vill jag?

För att sammanfatta ovanstående: Kvinnlig sexualitet är till sin natur vanligen responsiv. Hon sänder ut styr-signaler som mannen navigerar efter. Manlig sexualitet är till sin natur vanligen spontan. Sexuell kommunikation är nästan uteslutande icke-verbal. Ingen av könen känner sig speciellt bekväma med den andras sexuella könsroll. Mönstret återfinns hos andra djurarter och grunden är stabilt beteendemönster över tid och mellan olika kulturer.

Skillnaden i föräldrainvestering och sexuell selektion är den evolutionära process som lett fram till kön, våra könsspecifika beteendemönster och preferenser – för människan så väl som andra djurarter. Det kommer inte förändras med samtyckeslag eller Fatta Man. I vår kultur finns en omfattande konsensus om att samtycke ska föreligga, så omfattande att inte ens kriminella accepterar avvikelse från denna konsensus:

I fängelset måste dömda sexualbrottslingar vara på speciella avdelningar för att inte bli misshandlade, berättar Börje Svensson. [DN]

Även om samtyckeslagen i sig är könsneutral, så medför den bland annat tillföljd av vår arts parningsdans att män hamnar i en situation där varje sexuell samvaro praktiken görs olaglig då samtycke kan fallera i vilket ögonblick som helst under den sexuella samvaron och det är inte fungerande att fråga efter samtycke hela tiden. Det är en mycket destruktiv väg vi vandrar – för kvinnor så väl som män och därmed även barn och samhället som helhet.

The road to hell is paved with good intentions

Könens olikhet medför att vi har svårt att förstå varandra och varandras situation, för mig handlar vägen framåt om att bygga broar av förståelse dels inför sin egen könslighet och vad den medför för det andra könet och att förstå det andra könets perspektiv.

Ovan har vi tittat på forskning kring kvinnlig sexualitet, motsvarande finns för män. Jag vill lyfta männens könsroll med hjälp av tre citat från den kvalitativa studien Heterosexual male sexuality: Representations and sexual subjectivity:

A man’s responsibility for sex – for his own and his partner’s satisfaction – is also an important feature of cultural representations (Zilbergeld, 1999). It is no longer sufficient for man to show a woman a good time to get her into bed, the good times must continue in bed, with the result that a man who does not ‘provide’ a woman with an orgasm – or at least make a convincing effort – is positioned as selfish (Braun, Gavey, & McPhillips, 2003). Indeed, if he concentrates on his own pleasure he is unlikely to enjoy himself: ”Concentrate on her pleasure first (if she’s not enjoying herself, you won’t either)” (Some enchanted evening…how to have a onenight stand without making a complete mess of things. Men’s Health Dec 2001). What are the implications of representations that portray a male sexuality that is selfish if it does not meet a woman’s expectation – indeed demand – for an orgasm? [sid 3]

Jämför detta med kommentaren i den andra citeringen i inledningen. Den löd:

Jag känner igen mig väldigt starkt i att vilja att mannen jag ligger med ”tar kommandot”. Jag vet liksom inte hur det ska gå till annars? Jag vågar nästan aldrig initiera något större kliv framåt (gå från pussande till hånglande, putta ner honom andra på sängen, börja ta av kläder, börja ta på intimare kroppsdelar). Det beror nog till viss del på att jag inte vet säkert om han vill gå vidare, och jag vill inte riskera att gå över någon gräns. Och så vet jag knappt hur man gör?

Den situation kvinnan i kommentaren gärna slipper är mannens lott i vår arts parningsdans och:

These extracts suggest that men can understand the system, can even be a knowing performer in it, but they can never escape it. To get the desired rewards – sex – men must submit to the system. An important consequence of this is that within the hegemonic account of male sexuality, where men want sex/more sex, men are always dependent on women to provide access to sex. Indeed, in the men’s interviews, there was the repeated positioning of women as controlling sex … [sid 249]

Det är ingen lätt situation för män – i synnerhet inte i början av deras sexliv – och de är inte tankeläsare. Det minsta man kan begära är att individen själv tar ansvar för att sätta stopp om samtycket faller. Men det finns en sak som, enligt mig, medför att könen krockar:

Indeed, women are much better then men in encoding and decoding non-verbal behavioral cues. From the earliest childhood, females exhibit more and more expressive, non-verbal behavior than males do
[Non-verbal behavior as courtship signals: the role of control and choice in selecting partners (Grammer et.al. 1997), s. 373]

Om hon tror att han ska vara lika bra på att läsa av henne som väninnan är, så är risken överhängande, menar jag, att det blir kommunikationsmissar. Vissa män är bra på det, andra är det inte. Upplever man att han inte ”lyssnar” till ens signaler får man gå över att tydligt och verbalt säga vad man har på hjärtat. Det är att ta ansvar för sin sexualitet.

In the two extracts above, men position women as in control of sex – ”runs the sex”, ”if the female doesn’t want it then the male definitely won’t get it”, ”used sex as a bargaining chip” and ”they had what I wanted”. Across men in relationship and out of relationship, and across age range, this positioning of women was evident. [sid 250]

Männens könsliga situation är – inte den heller – en dans på rosor. I synnerhet inte för de unga killarna (se Gender and the Meanings of Adolescent Romantic Relationships: A Focus on Boys). Det minsta man kan begära av individer är att de själva tar ansvar för sina gränser. Det är inte statens problem att blanda sig i med en verklighetsfrånvänd lagstiftning.

@Genusfoljaren @Ulf_T_MTLT Samtyckeslag är att ta en lång kvinnokamp för sexuell frigörelse hundra år tillbaka i tiden. Bedrövligt!

— Annelie Sjöberg (@AesgSjberg) 26 april 2016

Bevisbördan [Ulf T]

På sajten samtycke.nu kan man läsa vad de anser är fel med dagens lagstiftning och Sexualbrottskommiténs betänkande som låg till grund:

Kommittén utreder aldrig samtycke som grund. Kommittén utreder brist på samtycke som grund. Kommittén tror att det är samma sak. För att förtydliga. Om en domstol ska utreda huruvida ett avtal finns går det inte att utreda eventuell brist på avtal. Det är följaktligen orimligt att påstå att brist på brist på avtal innebär att avtal finns. Som man utreder avtal i domstol är det den part som anser att avtal finns som är skyldig att visa upp avtalet.

Vi kan här jämföra med hur lagen reglerar vanliga affärskontrakt. Ett muntlig avtal har laga kraft, men det är klokt att kräva ett skriftligt avtal av det enkla skälet att det muntliga avtalet inte går att belägga, såvida det inte finns oberoende vittnen till samtalet.

I fallet med sexuellt umgänge gäller att en stor andel av alla lagliga sexuella umgängen (dvs där tvång inte föreligger) utförs utan ens en uttalad muntlig överenskommelse. Vill man dra paralleller med hur vanliga affärsavtal ingås och regleras, följer alltså att man bör råda alla att teckna ett skriftligt avtal, alternativt spelar in överenskommelsen, innan de inleder sexuellt umgänge.

Uppsåt [Ulf T]

En annan viktig princip i vår rättstradition är att domstolen behöver kunna slå fast att det fanns ett uppsåt, dvs den tilltalade förstod att handlingen var brottslig och fullföljde ändå. Alternativt kan man nöja sig med likgiltighetsuppsåt, dvs man var kanske inte säker på att handlingen var brottslig, men sådan kunskap hade ändå inte förändrat något. Ett exempel på likgiltighetsuppsåt vore om en tilltalad som haft sex med en minderårig hade anledning att misstänka att motparten var under 15, men inte brydde sig om att kontrollera det.

Rent intuitivt vill vi nog att vi inte skall kunna dömas för brott som vi inte ens visste att vi begått, eller få veta först i efterhand om vårt agerande var brottsligt eller inte. Nuvarande våldtäktslagstiftning tar höjd för det, men ett samtyckeskrav introducerar risken att kriminalisera ett val som praktiskt taget alla av oss någon gång har gjort: det som på engelskt forskningsspråk kallas ”sexual compliance”

O’Sullivan and Allgeier (1998) surveyed male and female college students currently involved in committed dating relationships. Participants kept diaries of their sexual interactions for two weeks. Of those [38%] who reported engaging in compliant sex at least once during the two-week period, relatively equal percentages of men (38%) and women (43%) reported that they had done so to satisfy a partner’s needs or promote intimacy in the relationship. More men (48%) than women (15%) indicated that they had complied to avoid relationship tension.

I dessa fall har alltså inte samtycke varit tydligt från början, i så motto att den ena parten egentligen inte ville ha sex, men de gick ändå med på det av skäl som de själva tyckte var legitima. I en annan studie fann Peplay et al att både kvinnor som hade låg självkänsla och kvinnor som var trygga i ett förhållande ägnade sig åt ’sexual compliance’ – de förra av rädsla för att bli lämnade, och de senare för att stärka förhållandet.

Sex när man egentligen inte vill kan alltså tjäna som en taktisk investering i förhållandet, men skulle då kunna förändras till en brottslig handling i efterhand om ’investeringen’ inte föll väl ut. Det strider mot principen om uppsåt, då den andra parten inte uppfattar det som en brottslig handling, och även mot principen om likgiltighetsuppsåt, eftersom man i de flesta av dessa fall skulle ha slutat direkt om partnern faktiskt sagt nej.

Låter det långsökt? Just detta tycks ha framkommit i rättegången mot Jian Ghomeshi i Kanada. Ghomeshi blev frikänd, till stor del på grund av att han sparat över tio år gamla emails från de tre kvinnor som anklagade honom. Den anklagade kunde alltså åtminstone i detta fall bevisa att anklagelserna var falska. Från domskälen:

[37] L.R. was firm in her evidence that following the second incident she chose never to have any further contact with Mr. Ghomeshi. She testified that every time she heard Mr. Ghomeshi on TV or radio, she had to turn it off. The sound of Mr. Ghomeshi’s voice and the sight of his face made her relive the trauma of the assault. L.R. could not even listen to the new host of Q because of the traumatizing association with Mr. Ghomeshi.

[38] L.R.’s evidence in this regard is irreconcilable with subsequently proven facts. She sent a flirtatious email to Mr. Ghomeshi a year later. In her email, L.R calls Mr. Ghomeshi “Playboy”; a reference to his show. She refers, oddly, to him ploughing snow, naked. She says it was ”good to see you again. ”She is either watching him, or watching his show. ”Your show is still great,” she writes. She invites him to review a video she made and provides a hot link embedded into the body of the message. L.R. provides him with her email address and phone number so he can reply. Despite her invitation, she received no response. This is not an email that L.R. could have simply forgotten about and it reveals conduct that is completely inconsistent with her assertion that the mere thought of Jian Ghomeshi traumatized her.

…

[40] The negative impact that this after-the-fact conduct has on L.R.’s credibility is surpassed by the fact that she never disclosed any of this to the police or to the Crown.

[41] It was only after she was confronted in cross-examination with the actual emails and attachment that L.R. suddenly remembered not just attempting to contact Mr. Ghomeshi but also that it was part of a plan. She said that her emails were sent as “bait” to try to draw out Mr. Ghomeshi to contact her directly so that she could confront him with what he had done to her.

Nu gällde anklagelserna sexuella övergrepp, och inte brott mot en eventuell samtyckeslag, men finns det någon anledning att anta att en sänkning av tröskeln för vad som ses som våldtäkt skulle minska tendensen till denna sorts hämndaktioner? Ghomeshi hävdade att övergreppen aldrig ägt rum, men nöjde sig under rättegången med att motbevisa kvinnornas berättelser.

Ms. DeCoutere testified that she wanted to “normalize” the situation and “flatten the negative”, and to not make him feel like a bad host. So, she stuck with their plans and she continued to see him over the weekend. She testified that she kept her distance and certainly did not do anything intimate with him. Having firmly committed herself to this position, she was then confronted with a photograph of herself cuddling affectionately in the park with Mr. Ghomeshi the very next day.

Frikännandet fick viss uppmärksamhet, där flera feministiska debattörer hävdade att man alltid måste tro på ”överlevares” berättelser. En artikel antyder att det ändå var ett slags vinst att Gomeshi blev offentligt förnedrad, även om hans anklagares trovärdighet blev pulvriserad i rätten.

”And I think that’s very important. I was just listening to a comment from one of the complainants and that’s what she said, this accused was held accountable regardless of the outcome of the trial, and that it’s important that everybody was able to wittiness [sic] this and that this may lead to some change.”

De ”förändringar” som feministiska debattörer kräver tycks ha väldigt lite gemensamt med de rättsprinciper vi är vana vid, och handla desto mer om att kvinnor alltid skall ha rätt att offentligt skämma en man som har svikit dem. Det hade varit mer hedersamt att argumentera att falska anklagelser förstör för de verkliga offren för övergrepp, och ännu mer att påminna om att bli falskt anklagad för ett brott är ett rejält övergrepp i sig.

Prof. Janice Fiamengo har tagit upp fallet, och vad hon ser som en förfärande trend, ”where the presumption of innocence and the burden of proof have been effectively nullified”.

Gomeshifallet kan tjäna som en påminnelse om att, precis som det bevisligen finns människor som är beredda att begå för oss otänkbara övergrepp på andra människor, finns det människor som är beredda att ljuga offentligt om att de fallit offer för sådana övergrepp, och lögnaktigt peka ut enskilda individer som skyldiga.

För män kan det möjligen vara svårt att tro att någon frivilligt skulle vilja profilera sig själv som offer, men följande skildring från rättegången antyder att kvinnor faktiskt kan vinna på att göra så:

DeCoutere also acknowledged she had received a fair amount of publicity from going public about the alleged assault, and that her Twitter followers had spiked by 25,000.

Henein pointed out that DeCoutere was considering herself a national spokesperson for assault and that she once told a friend that she was to sexual assault what David Beckham was to Armani underwear.

DeCoutere responded that it was a ”terrible analogy.”

Domaren nämnde hur kvinnorna hade samarbetat flitigt före rättegången, gått ut med anklagelserna i media innan de väckte åtal, och verkade helt inställda på att ”sänka” Gomeshi.

[109] The extreme dedication to bringing down Mr. Ghomeshi is evidenced vividly in the email correspondence between S.D. and Ms. DeCoutere. Between October 29, 2014 and September 2015, S.D. and Ms. DeCoutere exchanged approximately 5,000 messages. While this anger and this animus may simply reflect the legitimate feelings of victims of abuse, it also raises the need for the Court to proceed with caution. Ms. DeCoutere and S.D. considered themselves to be a “team” and the goal was to bring down Mr. Ghomeshi.

[110] The team bond between Ms. DeCoutere and S.D. was strong. They discussed witnesses, court dates and meetings with the prosecution. They described their partnership as being “insta sisters”. They shared a publicist. They initially shared the same lawyer. They spoke of together building a “Jenga Tower” against Mr. Ghomeshi. They expressed their top priority in the crude vernacular that they sometimes employed, to “sink the prick, … ‘cause he’s a fucking piece of shit.”

Just därför behöver vi värna vår tradition att anklagade ses som oskyldiga tills motsatsen bevisats, och att skulden skall vara ställd utom rimligt tvivel.