Eders Ödmjuke revolutionerar en ekonomisk paradigm
Låt mig börja med att klargöra att det jag angriper är det vi kan kalla ”den ekonomiska upphovsrätten”, eller copyrighten. Alltså information som en handelsvara.
Men låt oss börja från början. Man brukar i ekonomiska sammanhang ofta tala om produktion och konsumtion av varor och tjänster som de grundläggande komponenterna i all ekonomisk aktivitet. I Wikipedia står t.ex. om Bruttonationalprodukt (min kursivering):
Bruttonationalprodukt (BNP) är ett mått på den totala ekonomiska aktiviteten i ett land under en tidsperiod, vanligen ett år. Det kan uttryckas som värdet av total konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import.
Det finns förstås en massa juridiskt gobblidigok om vad som skall klassificeras som varor och vad som skall klassificeras som tjänster, för den normala intuitiva förståelsen av varor som fysiska saker och tjänster som handlingar är givetvis för enkel för att det skall passa yrkesskadade byråkrater.
Problemet med upphovsrätt är rätt och slätt, tror jag, att man försöker behandla information som en vara. Traditionellt brukar man, när man skall tala om ekonomi och handel, utgå från att ekonomi i grunden handlar om byteshandel: ”Du får μ antal potatisar av mig om jag får σ antal ägg av dig, deal?”
Sen har man gått vidare och behandlat tjänster som om de vore varor, vilket faktiskt i mångt och mycket funkar ganska bra.
Sen försöker man göra samma sak med information, och det funkar inte alls bra.
Istället för ”varor och tjänster”, där varor är basen man utgår från borde man istället tala om ”varor, tjänster och information” som kategorier och ha tjänster som den grundläggande basen för handel.
En snabb genomgång av kategorierna:
tjänst: en handling som utförs å en annans vägnar. Det karakteristiska för alla tjänster är att de tar producentens tid i anspråk. Tjänstens ”existens” utmärks av en tidpunkt då den påbörjas och den tidpunkt då den avslutas. En taxifärd har sin existens från beställningen (när taxiföraren inleder tjänsten genom att påbörja resan för att hämta resenären) till dess beställaren har förpassats till destinationen för färden. När tjänsten väl en gång levererats har dess existens upphört. Man kan inte köpa en ”bättre begagnad tjänst”, man kan inte heller återlämna den, ge bort den eller dela den. Vill man sälja den, ge bort den eller dela den måste man köpa en ny tjänst av samma slag. Dess värde kanske fortlever länge (såsom minnet hos en torsk som har fått sitt livs upplevelse …) men tjänsten i sig gör det inte. Tjänster kan innefatta varor (såsom att målaren som tapetserar lägenheten också är den som står för tapeterna), men tjänster kan också vara renodlade sådana, såsom en taxifärd.
vara: ett föremål. En vara innefattar alltid en tjänst, nämligen själva produktionen av varan, och andra tjänster såsom krävs för att tillhandahålla den. (Det är därför jag säger att man bör ha ”tjänster” som en bas för handelstransaktioner.) Så man skulle kunna säga att en vara är en tjänst som lever vidare i form av ett föremål. En vara kan ägas, överlåtas och bytas. Men den kan inte delas. (Om det inte är en tårta förstås, men om tio personer delar på en tårta får de bara en tiondels tårta var. Men jag tror inte jag behöver vidareutveckla den sidan …)
information: i grunden perceptioner. All information fås genom våra sinnen som syn-, hörsel-, smak-, lukt- och känselintryck. Notera att detta är en vid definition av information som innefattar saker som musik, berättelser osv. Informationen lever sedan vidare hos oss som kunskap och minnen. Informationen existerar i ögonblicket när vi får den och lever sedan vidare mellan öronen på oss. Informationen är tidlös och saknar begränsningar. Den kan delas utan att förminskas. Den kan ges bort, men inte återtas.
Hela idén om immateriella rättigheter har som utgångspunkt att information är ett föremål, därav kampanjer om att kopiering skulle vara stöld. Men det som är utmärkande för en stöld är inte att man tillskansar sig något, det som är utmärkande för stöld, och som gör att stöld är fel, är att man berövar någon annan något som den har rätt till. Den mest extrema formen av stöld är mord, inte därför att man tillskansar sig något eller gör någon form av vinst när man mördar någon, utan därför att den som blir mördad blir berövad allt av värde i livet. Att man tillskansar sig information berövar inte någon annan den informationen.
Information har inget värde. Information kan inte köpas eller säljas. Den kan bara delas. När man går på bio är det inte filmen man betalar för, det man betalar för är tjänsten som biografägaren utfört när denne anskaffat filmen och visar den. Likaså när man går på en rockkonsert eller balettföreställning eller opera. Det man betalar för är tjänsterna som utförts för att man skall få denna upplevelse.
En kväll på bio …
När man köper en film på DVD, en bok eller en LP-skiva är det inte filmen, berättelsen eller musiken man betalar för. Det är dels föremålet som är det informationsbärande mediet, dels alla tjänsterna som utförts för att tillhandahålla mediet med sin information.
Musikens makt!!!
Filmbolaget och distributörer får betalt för DVD-n och tjänsterna de utfört för att man skall få DVD-n som filmen ligger på. När man väl har betalt för dessa och har DVD-n i sin ägo får man titta på filmen precis hur jäkla många gånger man vill, och med vem man vill. Ingen annan har ett smack att göra med vad man gör med den abstrakta filmen.
Böcker innehåller hemska tankar
Ifråga om böcker (vilket nu är ständigt aktuellt tack vare Pippi Långstrumps pappa) finns det i princip inget som förhindrar att man lär sig böckerna ordagrant utantill och sedan återberättar dem ur minnet ord för ord. (Vilket är en idén som framförs i Ray Bradburys Fahrenheit 451.) Och om juridiken säger något annat så har juridiken (som vanligt) fel. I min värld har du i alla fall rätt att säga vad du vill, inklusive memorat material, så länge du inte själv har avsagt dig den friheten i någon form av NDA (Non-Disclosure Agreement, en slag sekretessavtal jag ibland får skriva under när jag gör översättningar).
Information är varken en vara eller en tjänst. Man kan inte begränsa ägandet av information med mindre än att man hindrar kommunikationen av informationen genom att inskränka den mest grundläggande rättigheten av alla, yttrandefriheten. Därför anser jag att vi bör skrota den ekonomiska upphovsrätten.
Det finns mycket mer att säga om detta, inte minst ifråga om kopplingen till de mänskliga fri- och rättigheterna, så jag lär säkert återkomma till detta fler gånger.
©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
ps. jag har försökt hålla ner längden på inlägget, så jag har undvikit att ta upp och behandla de ganska givna invändningar jag förutser. Ta gärna upp dem i kommentarsfältet, så utvecklar jag tankarna i kommande inlägg om det verkar behövas.
Okej, jag nappar på den saftigt agnade kroken.
Jag har två frågor:
1. Du skriver:
”3. information: i grunden perceptioner.”
Menar du att information och varseblivning är samma sak? Om inte, hur definierar du information?
”Information har inget värde.”
Hur definierar du värde?
Variant på vad Tommy redan har sagt:
Om individer inte kan ha upphovsrätt, säger man i princip att alla konstnärer skall vara anonyma, och att allt skall tillhöra Google och Disney. Stora företag dammsuger upp all nytt via sin monopolposition. All du skapar kommer omedelbart att stjälas, styckas, malas ned och säljas i lättsmält form.
I evighet.
”I want the credit!”
-Stanley Mots, ”Wag the Dog”.
Tommy:
Ja, det är stor skillnad på skapa och tillverka. ”Verkshöjd” torde vara nästan lika intressant för en jurist som ”uppsåt.”
@Tommy:
Givetvis skall upphovsmännen få betalt i någon form. Men det de får betalt för är tjänsten de utför, inte informationen.
Jag följde en diskussion om detta med rättigheter för ett par år sedan (på den tiden när jag fortfarande vänslades med piratpartiet). Jag minns en kille som då anekdotiskt pekade på hur underligt systemet var, fast han själv faktiskt tjänade på det.
Han var alltså musiker, gitarrist på någon slags halvprofessionell basis om jag inte minns fel. Han anlitades som studiomusiker av ett band för att lägga på ett par slingor på en låt som de spelade in. Så han begav sig till studion, jobbade ett par timmar, fick ett par tusenlappar. Rimlig betalning för en dags arbete med andra ord.
Sen tänkte han inte mer på saken. Förrän ett år senare, när pluppade ner en utbetalning till honom på ett par tusen, han begrep först inte alls var pengarna kom från, men när han undersökte saken närmare visade det sig att det var royaltypengar på låten där han lagt gitarrslingorna. Nästa år dök det upp ett nytt utbetalningskort och han fick några lakan till.
Han tackade givetvis och tog emot. Vem skulle väl säga nej till pengarna. Men han var ärlig nog att erkänna att han tyckte att det var ett sjukt system. Han fick ju för fasiken betalt när han utförde studiojobbet. Det var ett klappat och klart arbete, han hade fått ersättning. Varför i all världen skulle han få betalt flera gånger för det?
Jag tror det var samma kille som menade på att en rimlig paradigm för detta vore att man då, man vill göra en platta till exempel, gör en låt, som man lägger ut på vad man nu kan ha för kanaler tillgängliga (som youtube) talar om att man har ett projekt planerat, och ber dem som är intresserade att donera på förhand. Den som verkligen blir framgångsrik skulle kunna leva på det.
–
Varför skall Steven King få betalt idag för Carrie som gavs ut 1974? Det finns ingen rimlighet i det. Det är inte så att jag missunnar honom pengarna, men det finns ingen logik i att man skall fortsatt skall få betalt livet ut för något man gjorde under några månader för över 40 år sedan. Taxi-chauffören och tapetseraren får bara betalt en gång. Även om taxi-resan var livsavgörande för en själv. Volvo får bara betalt för sin bil en gång. Det spelar ingen roll hur många mil den därefter rullar. När den väl betalats en gång kan Volvo inte längre göra några som helst ekonomiska anspråk på grund av den. (De kan göra nya förtjänster genom att sälja reservdelar och erbjuda dig tjänster för bilen, men bilen i sig är en gång för alla bortom deras domäner.)
–
Sen ligger det väl i sakens natur att konstnärlig verksamhet generellt sker i form av egenföretagarverksamhet med de plus och minus som det innebär. Vill man leva på sin musik eller sitt författarskap så måste man bygga upp verksamheten, man börjar med det som en bisyssla eller ”hobby” tills man får ”traction” och ser att det bär sig innan man går all in och ägnar sig åt det på heltid.
–
Det finns förstås mycket mer att säga. Men jag hoppas att det här åtminstone är en startpunkt för att se att den modell vi de facto har kanske inte är den bästa.
@Hoppsan:
Njae, perception kan dels betyda ”att varsebli” (verb) eller ”det varseblivna”, så ”information” i det här fallet syftar på det varseblivna, intrycken. Det man varseblir utgör på ett eller annat sätt information, eller hur?
Med ”information har inget värde” menar jag inte att information är värdelös (i betydelsen oviktig, möjligen värdelös på samma sätt som tidlös), utan att det finns inget sätt att värdera informationen i sig. Värde är något kvantitativt, hur får något sitt värde i handelstransaktioner? Jo, värdet sätts utifrån tjänsten att producera det som utbyts.
En renodlad tjänst värderas objektivt utifrån tidsåtgången för tjänsten. Det är ett engångsvärde. Eftersom tjänsten inte har en fortlevnad har den inte heller ett fortlevande värde.
En vara värderas utifrån den tid det tar att producera den och de kostnader som är förknippat därmed (materialkostnader osv.) Varan behåller sedan ett inneboende (andrahands)värde, som i någon mån kan sägas vara objektivt, utifrån vad det skulle krävas att ersätta den.
Information kan ges ett objektivt värde utifrån vad det tar att producera den, men när den väl är frisläppt kan den inte längre ges ett värde. Du kan inte sälja information till någon som redan har den. Den kan bara ges ett ekonomiskt värde för de som inte har den och det som är en guldklimp för en person kan vara helt värdelöst för en annan. Så, vad jag menar är att det inte går att sätta ett objektivt värde på information. Man kan bara värdera den indirekt genom tjänsterna som tillhandahåller den.
@Kristian:
Nej. Skilj mellan den ekonomiska upphovsrätten och den … vad fan man nu skall kalla det, ”konstnärliga”.
Shakespears texter är fria att tillgå för vem som vill, likaså Jules Vernes, Mark Twains, Edgar Allan Poes och Oscar Wildes. Hitlers blev fria förra året, Orwells blir fria inom fem år. Då står det vem som helst fritt att ge ut dem, men det betyder inte att det är fritt fram att ange någon annan som författare. Upphovsmannen är fortfarande upphovsmannen.
Diskussionen är mycket gammal. Vid varje teknikutveckling eller annan förenkling har upphovsrättshavare hävdat att det måste förbjudas, musikradio, fonogram, bibliotek, kassettband, vhs osv.
Men det var först under nyliberalismen och med nedladdningar som bakåtsträvandet vann. Alla andra gånger utvecklade man system för att ersätta dem.
@MJx:
Det som framför allt bekymrar mig är att materialet är ”skyddat” sådana orimliga tidsrymder gör att det går förlorat. Tänk bara hur man utan upphovsrätt skulle kunna göra en verksamhet av att ge ut ”moderna klassiker” som löper risk att försvinna i glömskan.
Hej.
Skyddsivrare har en (eller ett par) fråga/-or de aldrig besvarar: får jag låna ut böcker jag köpt? Får jag läsa texten högt för andra? Får jag skriva av boken i sin helhet (på papper jag själv köpt med penna jag själv köpt) och ge bort originalet? Får jag ge bort kopian? år jag, om jag har projektor, rigga duken så att grannen kan sitta på sin veranda på sin tomt och se på filmen jag köpt och spelar upp?
Varför lade människor mängder med tid på produktion av olika saker innan modernt kopieringsskydd fanns?
Med vilken moralisk rätt kan jag ta fram ett vaccin och förbjuda dess livräddande funktion med stöd av kopieringsskydd? Eller en ny gröda? Det är ju inte jag som skapat materialet jag använder för att skapa just den specifika iterationen av molekyler i kombination.
Om jag skapar något vill jag alltså kunna ta betalt för både verket, idén och varje variation i evighet? Så om jag har en gammal bil och en mekanisk verkstad så får jag inte fräsa till en del jag behöver?
Kopieringsskydd i olika former kan nog vara en rejäl black om foten för allt vad utveckling heter. All sådan lagstiftning måste vara hårt hållen och avgränsad – motsatsen till dagens utveckling med företag som stämmer varandra över vem som har rätt att tillverka en leksak föreställande ett mytologiskt väsen. (Games Workshop vs. Chapterhouse, målet kan hittas via Pacer).
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rikard:
Min poäng precis. Kopieringsskydd är onaturligt och innebär bara problem.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Det låter ju bra. Men hur? Via skattsedeln, så att deras verk blir allmän egendom? Förklara gärna hur du tänker, för detta är kärnan i det hela. Och glöm inte att beskriva hur producentledet ska bli lönsamt utan att få ta betalt för produktinstanser.
Din anekdot om studiomusikern låter skum i mina öron. Det är den/de som skapat texten och musiken som har rätt till royalties (om de inte överlåter den); inte den som spelar in den eller framför den. Gitarristen måste ha haft något slags provisionsklausul i sitt kontrakt, för jag tror inte det har med upphovsrättslagstiftningen att göra.
Varför inte? Om han skapade ett litterärt verk med så hög kvalitet att det fortfarande efterfrågas 40 år senare är han väl värd att ha rätt att få ersättning. En planekonomisk standardersättning (eller maxdito) för konstnärliga verk torde inte inspirera till stordåd.
Återigen: det är stor skillnad mellan att skapa och att tillverka.
I stort sett vem som helst kan utbilda sig till taxichaufför eller tapetserare (om inte funktionshinder eller liknande gör det fysiskt omöjligt). Men vem som helst kan inte skapa en bästsäljande roman, en klassisk tavla eller ett musikaliskt örhänge.
Taxichauffören och tapetseraren tar ett nytt uppdrag när det första är genomfört. Varje uppdrag är i princip likartat, och kräver inte särskild inspiration eller kreativitet – även om de naturligtvis ställer andra krav på yrkeskunnande. En succéförfattare kan inte bara sätta sig och skriva en ny bästsäljare på beställning. Vissa låtskrivare skapar bara en enda hit i hela sitt liv.
Volvo bygger bilar av komponenter. Kunden betalar för komponenterna och monteringsarbetet och har därefter full rätt att använda produkten efter eget gottfinnande (inom lagens råmärken). Om bilen säljs vidare efter några år betalar den nya köparen för samma komponenter och montering, med avdrag för slitage och värdeminskning.
På samma sätt har du förstås rätt att sälja begagnade böcker, CD, DVD och liknande. Upphovspersonen och producenten har ju fått ersättning för detta exemplar. Om du däremot skapar kopior av verket och säljer eller skänker bort innebär det att mottagarna får del av verket utan att den som skapat det eller de som producerat det får någon ersättning. Om andelen sådana kopior i förhållande till lagligt inköpta exemplar blir för hög, blir det olönsamt att producera och svårare att försörja sig på skapande arbete, trots att efterfrågan uppenbarligen finns.
Argument som att ”X skulle ändå inte ha köpt ett exemplar till fullt pris, så ingen förlorar något” är vilseledande. X anser sig uppenbarligen vilja ha eller behöva verket, och har lika lite rätt att tillägna sig det utan att betala som han eller hon har rätt att snatta varor i en affär (även om det dessutom medför ren förlust för affären, utöver den uteblivna försäljningen).
@Rikard:
För min del – jag vet inte exakt vad lagen säger – får du låna ut böcker du köpt, högläsa dem för andra och titta på film på verandan där andra kan se den. Däremot anser jag inte att du har rätt att kopiera böcker eller filmer och låna ut eller ge bort kopior eller original (däremot får du göra kopior och behålla dem själv, exempelvis säkerhetskopior).
Vari består skillnaderna? Om du lånar ut, eller ger bort, en bok överlåter du helt enkelt rätten att nyttja författarens verk till någon annan. Du kan inte läsa boken under tiden den är utlånad.
Vill din granne se en lågupplöst film på avstånd i stället för att köpa den själv må det vara hänt. Grannen är ju beroende av din välvilja för att kunna se något, och har inte fulla nyttjandemöjligheter till verket.
Rikard, varför ägnar du inte några årtionden åt att studera biologi och kemi, för att sedan lägga ned mycken tid och stor möda på att forska och ta fram livräddande vaccin, framställa det och sedan skänka bort det? Ingen hindrar dig väl från det?
Själv skulle jag vilja ha betalt för all den ansträngningen, men anser du att andra bör utföra sådant högkvalitativt arbete utan ersättning tycker jag att du åtminstone borde föregå med gott exempel. Annars låter det mer som ”allt till alla”.
Jag förstår naturligtvis den moraliska aspekten och högaktar dig för den. Om ett vaccin är kostsamt kan många, särskilt fattiga människor, komma att dö trots att de skulle ha kunnat räddas. Sannolikheten är dock tyvärr stor att ännu fler skulle dö om ingen forskade och framställde vaccin på grund av att det var olönsamt.
Det kan möjligen vara en black om foten när det handlar om vidareutveckling, alltså att spinna vidare på vad någon annan skapat. Detta kan absolut vara en skapande process i sig, men nog borde väl den ursprungliga upphovspersonen ha rätt till ersättning för sin del av resultatet? Annars funnes ju inget att vidareutveckla.
Upphovsrättsskydd, tror jag, är snarare en förutsättning för äkta, grundläggande innovation. Alltså att skapa något ur intet, snarare än att förbättra vad någon annan tänkt ut. Det är ofta där den stora svårigheten ligger, och få människor är verkligt kreativa. (Många beskrivs som kreativa när det egenligen handlar om att de är mycket produktiva. Båda sakerna behövs, men med risk för att bli tjatig: att skapa är inte detsamma som att tillverka.)
Sen kan jag hålla med om att det verkar överdrivet att upphovsrätten ska utsträckas i årtionden efter upphovspersonens död. Kanske är det för att göra det (kortsiktigt) olönsamt att mörda kreativa genier för att komma över deras verk?
Upphovsrätten borde också vara personbunden, tror jag (men detta är inget jag tänkt igenom). Den borde inte gå att överlåta, även om producenter förmodligen behöver ha rätt att teckna produktionskontrakt över tillräckligt lång tid för att få lönsamhet i sin verksamhet.
@Tommy:
Jag har aldrig påstått att man inte skall ta betalt. Men …
Upphovsmannen har ju kontroll över när han släpper ifrån sig sitt verk. Han kan bestämma vem som skall få köpa det av honom. Han kan lämna ut sitt manuskript (om vi tar en bok som exempel) mot en NDA-förbindelse från förlaget om det inte blir en affär. Det förekommer redan idag, det händer att jag får skriva under NDA-förbindelser innan jag får material för översättning. Samma princip kan användas här. Är förlaget intresserat av att ge ut boken träffar de ett köpeavtal med författaren (och förlaget och författaren kan för all del komma överens om någon form av provision på försäljning, men det är en överenskommelse där enbart de själva är parter, inte någon form av lagstiftad rättighet).
Om förlaget ger ut boken och den blir framgångsrik har författaren ett stärkt förhandlingsläge nästa gång och kan kräva bättre betalt av förlaget.
Inte så stor skillnad mot hur det är idag.
När förlaget ger ut verket hamnar det i the Public Domain. Men information är en färskvara, förlaget som givetvis har boken ”under the wraps” fram till releasen har ett försprång innan någon annan hinner komma ikapp. Information är en färskvara. Skivor, böcker osv. säljer normalt en kort tid efter releasen i stora upplagor, vilket är då utgivarna gör de stora vinsterna.
Yeah, vem som helst som vill kan också lära sig spela ett instrument eller ägna sig åt någon form av konstnärlig verksamhet. Det handlar i hög grad om intresse. Och även om vem som helst kan lära sig köra taxi eller tapetsera så innebär det inte att de blir bra taxi-chaufförer eller bra tapetserare.
Jo, det är just precis vad en äkta succéförfattare kan. Han (eller hon) kan producera läsvärda böcker i en takt som innebär att han (hon) har en god försörjning. Och en låtskrivare som bara skapar en enda hit i hela sitt liv kan inte ha låtskrivandet som yrke. Även om det förekommer en viss ”tur” i att bli upptäckt krävs det kompetens att förbli framgångsrik, och de som vill försörja sig på något, om det handlar om att skriva böcker eller låtar eller måla tavlor eller vad det än är, måste vara kapabla att upprätthålla en nivå av produktion som ger dem en god nog inkomst för att de skall överleva.
–
Idén att man skriver en bestseller eller får en hit som går upp och blir #1 på amerikanska listor eller får en smart idé av typ säkerhetsnål eller blixtlås och sedan kan leva bekvämt på rikedomarna av denna engångshändelse resten av livet är lockande, men det är samma sak som att få drömvinsten på lotto. Jag unnar dem som tar hem spelet på det viset sina rikedomar, men det är inte en sund affärsmodell att det skall vara på det viset.
–
En närliggande fråga är hur skall man ställa sig till översättare? Nu har jag aldrig haft något jobb där jag översatt ren skönlitteratur, men jag föreställer mig att det sker på samma premisser som med andra texter. När man översätter åt ett förlag betalas man en engångssumma och man har inga rättigheter därefter vad gäller texten. Om man anser att författaren har någon slags moralisk rätt till att för all framtid få betalt för sin story så borde också översättare ha motsvarande rättighet till evig ersättning för sin översättning. Om inte, på vilka grunder då?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
En fastprisöverlåtelse mellan skapare och producent är förstås en tänkbar möjlighet. Är inte detta relativt vanligt i filmbranschen: att en författare får en engångssumma för filmrättigheterna till en bok?
Jag tror dock att det är ett alltför stelbent system i många fall och att det skulle vara till nackdel för båda parter. Ett förlag kommer inte att erbjuda några stora summor till en okänd författare, så den som skriver en bästsäljare på första försöket förlorar stort jämfört med ett royaltysystem. Samtidigt kan förlaget få hosta upp stora slantar till en författare som tidigare skrivit bra, men som inte förmår hålla uppe kvaliteten.
Som du skriver är detta inte reglerat i lag; det är en avtalsfråga mellan parterna. Båda torde dock tjäna på det i dag normala förfarandet med en garantisumma plus royalties.
Det gäller i många fall, men inte för böckerna med högst kvalitet – och det är just den typen av verk jag tror att upphovsrätten behövs för att främja och skydda. Du tog ju själv ett exempel på Kings roman som fortfarande säljer efter 40 år.
Nej, vem som helst kan inte – i praktiken – lära sig spela ett instrument tillräckligt bra för att försörja sig som musiker, eller måla/skulptera/skriva kvalitetsverk. Dessutom är det stor skillnad på att spela ett instrument och att skriva musik. De allra flesta kan lära sig köra taxi eller tapetsera tillräckligt bra för att försörja sig på det, men det gäller inte skapande verksamhet.
Visst finns det litterära genier som kan åstadkomma mästerverk efter mästerverk, precis som vissa låtskrivare formligen sprutar ur sig hitlåtar. Men det finns också de som bara lyckas en enda gång. Nej, de kan inte försörja sig på det, men det betyder inte att de inte har rätt till skälig ersättning för det mästerverk de faktiskt skapat.
Jag träffade i helgen en man som egentligen bara hade en enda riktig hit, en gång för över 40 år sedan. Han har försörjt sig på andra saker än musik, men jag tycker det är självklart att han forfarande ska få ersättning när hans hitlåt spelas (vilket den gör; du skulle garanterat känna igen den). Låten är bra, människor vill höra den (och sjunga med) och därför förtjänar han att få betalt för den även efter alla dessa år.
Som jag skrev tidigare anser jag inte att någon har ”rätt” att leva på skapande verksamhet. Den som skriver en enda bra bok, eller hitlåt, kommer knappast att kunna leva på det resten av sitt liv. Men han eller hon bör i alla fall få skälig ersättning för detta enda verk, så länge det efterfrågas.
Återigen: därför att det är skillnad på att skapa och att tillverka. Jag är fullt medveten om att det är oerhört svårt och krävande att översätta, såväl facklitteratur som sköndito. Det krävs språkkänsla och öra för nyanser – på båda språken.
Emellertid är det ändå fråga om att använda något som någon annan har skapat. Som översättare behöver du inte kunna hitta på en gripande eller spännande handling, du behöver inte skapa karaktärer som dina läsare kan identifiera sig med, osv. Du behöver ”bara” förmedla författarens nyanser på ett annat språk. (Ordet ”bara” är djupt ironiskt; jag vet hur krävande det är.)
En musiker som gör ett eget arrangemang av någon annans låt har ingen upphovsrätt. Stimpengarna går till den som skrivit text och musik, inte till arrangemang eller framförande. Det gäller även om det nya arrangemanget är mycket bättre (läs: säljande) än originalet. Prestationen är större att skapa ur intet än att förbättra vad någon annan gjort.
Om översättning/arrangemang skulle vara helt jämförbart med att skriva böcker/musik från grunden, varför skriver då inte översättare egna böcker i stället för att översätta andras? Varför finns det coverband?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Översättare har upphovsrätt till sin text, se Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk 1 Kap. 4 §. Förlagets rätt att använda din översättning är en avtalsfråga mellan dig och förlaget.
@Tommy:
Angående vaccin m.m. så behöver vi inte gissa, vi har facit, här i Sverige.
Under mellankrigstiden togs nämligen möjligheten till patent för medicin bort i Sverige, med motiveringen att medicin var för viktigt för samhället och folket. (Det här var före nyliberalismen såklart, så ingen hade hört de där nyliberala argumenten om att patent skulle gynna utveckling).
PANG! sa det så utvecklades Sveriges obetydliga läkemedelsindustri till en av världens största.
Samma sak hände ute i världen under andra världskriget när alla stora ekonomier gick över till planekonomi (eller ”blandekonomi” säger man ibland för att skilja borgerlig planekonomi från socialistisk planekonomi) bara för att klara krigsansträngningen (återigen, ingen hade hört nyliberalers tokerier om att utvecklingshämmande åtgärder skulle gynna utvecklingen). PANG! sa det så hoppade den tekniska utvecklingen flera decennier framåt. Vi skulle ligga på ungefär 70-talsnivå nu om det inte var för dessa år av planekonomi i världen.
Det finns massor med andra exempel. Rymdkapplöpningen t.ex. USA förde in rymdteknologin i en särskild planekonomisk sfär med statlig forskning och utveckling och förbud mot patent. PANG! USA sprang förbi Sovjet.
Det är ju också så att vi har massor med handel med saker som tillverkarna inte kan ta patent på eller där patenten har gått ut.
Innan man införde upphovsrätt för litterära verk så skrevs det också en hel del.
Två språkliga detaljer
1. Dolf: ”Du får μ antal potatisar av mig om jag får σ antal ägg av dig, deal?”
Här är μ och σ två okända storheter, t.ex. 12 och 3. Om vi skriver in dessa i citatet från Dolf, så får vi:
”Du får 12 antal potatisar av mig om jag får 3 antal ägg av dig, deal?” Vanligt men inte desto mindre irriterande när man har uppmärksammat skriv- och talesättet. Ordet antal kan dock användas om man skriver: ”Du får ett antal potatisar av mig om jag får ett antal ägg av dig, deal?”. Semantiskt korrekt men en precision med förbättringspotential.
2. Tommy den 15 maj, 2016 kl. 09:24: ”(siffran 10.000 timmar nämns ofta) …”
Vi har tio siffror: 0, 1, 2, …, 9. Talet 10000 består av fem siffror: en etta och fyra nollor.
@MJx:
Kan man ta betalt för läkemedel?
Krävs det en stor investering för att kopiera och framställa läkemedel?
Kan Svensson kopiera läkemedel i gillestugan?
Jämförelsen med att skriva en bok eller komponera ett musikstyck haltar.
@MJx:
Kan alltså ett annat läkemedelsbolag lagligen plagiera svenska företags vacciner och andra läkemedel?
Med risk för att framstå som en petimäter vet vi ju inte heller hur svensk läkemedelsindustri skulle ha utvecklats om patenträtten funnits kvar. Den kanske skulle ha varit ännu starkare? Och jämförelserna med krigstidsindustrier haltar, eftersom normala konkurrenssituationer och marknadskrafter då sätts ur spel.
Jämförelsevis är det nog försumbart. I dag producerar vi (mänskligheten) lika mycket ”information” på två dagar som vi gjort sammanlagt från tidernas begynnelse fram till år 2000 eller så. (Enligt en föreläsning jag bevistade nyligen.)
Men presentera gärna alternativa ersättningsmodeller för kreativt arbete (plus produktion). Dolf har framfört ett realistiskt exempel, men jag ser gärna fler förslag.
@Jan:
Korrekt. Jag borde kanske ha skrivit ”värdet 10.000 timmar” i stället (fast med ett hårt mellanslag i stället för punkten). Framför härmed ödmjukt mina ursäkter till alla som drabbats av besvär på grund av min slarvighet.
Patent.
Jag tycker patentsystemet löst frågan ganska elegant.
Där får man 20 års ensamrätt för sin uppfinning. Som motprestation måste man publicera en detaljerad beskrivning av hur den fungerar. Efter skyddstiden kan vem som helst använda idén kommersiellt. Som patentinnehavare är man i högsta grad del av en ”skapande” process och investeringen bakom ett patent är ofta betydande.
För läkemedelsindustrin är patent en förutsättning för att över huvud taget kunna existera. De har tom ett eget undantag som medger 5 extra års patentskydd för läkemedel (eftersom läkemedel måste genomgå rigorösa tester innan de får säljas).
Hej.
Som sagt, varför får jag inte ge bort en bok jag köpt och kopierat om jag ger bort det inköpta exemplaret?
Varför skulle min granne se något dåligt och lågupplöst när jag riggar projektorduken i min trädgård invid tomtgränsen? Skall vi alltså ha lagar som reglerar mitt liv på det viset?
Får man ha högläsning i grupp? Får jag läsa in det på band och sprida kopior på bandet? På vilket sätt skiljer det sig åt från att resa runt och läsa samma text högt på gator och torg? Får jag memorera en bok och sedan rabbla upp den i klassrummet? Bryter jag mot någon sorts immaterialrätt om jag memorerar saker? Hur gör ni skyddsivrare när ni skapar om ni inte har memorerat kunskap i ert huvud och sedan tillämpar denna – det vill säga kopierar kunskap ni fått från en källa i ett specifikt utförande?; det är ju inte som att ni uppfunnit språket ni använder. Och ännu mer absurt: får jag använda gamla skriftverk som ny-publicerats med omtryck, eller måste jag köpa nytt? Om jag vårdar mina böcker och gör egna kopior så snuvar jag ju skaparen och utgivaren på pengar, eller hur? Särskilt om jag till mitt för egna pengar köpta original infogar det nya materialet.
Och så vidare. Beklagar, men det finns inga svar eller lösningar som inte innebär att kreativitet och utveckling stryps. Vare sig det gäller teknologi eller mer efemära produkter.
Kopieringsskydd och IP-rättigheter i dagens tappning är ett hinder, inget annat. Att man vill ha betalt för sitt arbete är inget konstigt, men som andra yrkesgrupper genom historien fått erfara kan teknologiska framsteg medföra att ens kunskap och arbete tappar i värde ju mer allmänt tillgängligt det blir. Det finns ju inte direkt skrivarstugor för analfabeter i någon större utsträckning, och marknaden för för hand illuminerade manuskript är inte heller jättestor. En bättre ambition än att bromsa via lagstiftning är att ligga före utvecklingen.
Skyddsivrare är redan frånsprungna, av teknologi, av två generationer som ser upphovsrätt som ett ålderdomligt hinder, och av i princip hela Asien. Lycka till med att rå på Kina via krav om lagstiftning, repressiv protektionism av teknologiska tillämpningar och liknande.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Tommy:
Blir lite mycket att besvara alltihop, och jag tror att jag faktiskt täckt det mesta tidigare. Men en aspekt vill jag ta upp.
Författare kontra översättare.
En bra översättare måste vara en bra skribent (dvs. författare), men en bra skribent är inte nödvändigtvis en bra översättare.
Finns (eller snarare fanns) en ryss vid namn Kornei Chukovsky som skrev en väldigt givande och underhållande (han var minst sagt bitsk av sig) bok som finns på engelska under titeln The Art of Translation: A High Art. Han såg ganska föraktfullt på den västerländska synen på översättare. I Ryssland är (eller var?) översättare mycket högt skattade, de hade minst lika hög status som originalförfattarna. De rent litterära kraven som ställs på en översättare är högre än de är för en författare (och författare har ofta redaktörer som fixar fnurrorna).
Oftast (men inte nödvändigtvis), kan man väl anta, krävs det mer omfattande och krävande arbete för författaren i form av research och liknande så själva arbetsinsatsen är i de flesta fall större för författaren än vad den är för översättaren. Och utifrån det är det också rimligt att författaren begär ett större arvode för sitt arbete än vad en översättare gör. Men jag ser inte några principiella skäl till varför man skulle ha olika betalningsmodeller och rättigheter för dem.
Det finns väl flera skäl till det. Ett är helt enkelt marknaden. Man själv skriver kanske inom en alltför liten nisch för att det (på en liten marknad som i sverige) skall gå att försörja sig på enbart den egna produktionen. Många bra SF-författare dyker också ofta upp som översättare. Två namn som omedelbart kommer till sinnes är Sam J Lundwall och Bertil Mårtensson som skrivit Science Fiction, Lundwall företrädes satir, personligen älskar jag Mårtenssons verk, tycker de är helt underbara. SF är en relativt liten nisch i sverige. Genom att översätta kan de verka inom ett mycket bredare område. Tom Clancy kunde U-båtar, av naturliga skäl, och kunde därför skriva bra om vad som händer ombord på U-båtar. Har man aldrig varit på en U-båt bör man nog undvika att skriva romaner där huvuddelen av handlingen tilldrar sig på en U-båt. Det blir en tillräckligt stor utmaning att översätta en sån berättelse.
Sen, en viktig sak som du missar med din fråga, översättning av litteratur är i mångt och mycket ett kärleksarbete. Finns mängder av böcker jag gladeligen skulle översätta för att jag tycker att de är bra och för att jag vill att de skall bli lästa. Men jag kan inte göra det gratis.
Sak samma gäller väl i hög grad för covers, etablerade artister på högre nivå lever sällan på covers, men kör ofta covers av låtar de gillar och för att de vill hylla originalen. (Det finns band som är renodlade coversband av en viss grupp, t.ex. finns en grupp som kör Pink Floyd-covers, jag tror den är svensk. Jag tror väl knappast de började med det som en affärsidé, utan att det snarare handlade om att de gillade Pink Floyd och sen gjorde det de gjorde så pass bra att det bar sig.)
@Hoppsan:
Möjligt. Jag har aldrig översatt något litterärt utan det har handlat mest om manualer och liknande. Jag är väldigt stingslig när det gäller mina texter, jag får omedelbart blodvittring om någon får för sig att pilla och joxa med dem. Men när det är översättningsarbete betraktar jag det inte på något vis som min text om inte mitt namn är vidhäftat, så när jag lämnar ifrån mig översättningen får de göra vad fasiken de vill med den förutsatt att de inte sätter mitt namn på den.
Men som redan sagt i svaren till Tommy, jag anser att författare och översättare skall behandlas enligt samma principer.
@Jan:
Jag skrev faktiskt utan ”antal” först men ändrade det sedan. Faktum är att det gör en viss skillnad om man säger eller inte säger ”antal”, och i dagligt tal säger man ofta ”X antal”, förmodligen av den enkla anledningen att det då blir tydligt att det handlar om just antal och inget annat (som att man talar om X människor, där X står för {vita, röda, gula, svarta}). Att man säger ”X antal” markerar ju också att det handlar om en diskret variabel som bara antar heltalsvärlden. Inte ”du får π potatisar av mig om lag får e ägg av dig”
Ibland blandar folk ihop siffror och tal/nummer så det står härliga till, men ”siffra” står faktiskt också upptagen i ordboken i betydelsen tal.
@Tommy:
Arne ”Rosen” Quick?
Bengt ”Köppäbävisan” Pegefeldt?
Vad gäller översättare kan man mycket väl säga att Ohlmarks skapade ett helt eget verk, ganska fritt efter Tolkiens ”Lord of the Rings” …
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/arfett14.htm
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art1_16.php
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art19_1.php
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
OK. Men det betyder fortfarande att Disney och Google tjänar alla pengar. Eller?¨Skulle Disney betala för något om de inte måste? Med andra ord, alla som skriver, spelar, skapar, jobbar gratis åt ägarna till det företag som råkar vara störst.
(Privatkopiering är ointressant.)
@Noger:
Som sagt så gick läkemedelsindustrin i Sverige som tåget direkt efter att man tog bort patenten på läkemedel.
Patent är ju utvecklingshämmande, det är hela syftet med patent, att hindra andra från att sälja det man utvecklat eller utvecklingar av detta. Om ett läkemedelsföretag uppfinner ett nytt diabetesläkemdel och tar patent på det för att 6 månader senare utveckla detta till ett dubbelt så bra diabetesläkemedel så kommer de hålla på det nya bättre tills det gamla patentet går ut. Så de som har diabetes får vänta 25 år, istället för 6 månader, på den bättre medicinen.
Det är också så att effektiviseringsargumentet för patent (m.m.) är väldigt ungt, det uppfanns på 80-talet av nyliberaler. Innan dess var alla överens om att patent var utvecklingshämmande (just därför vissa saker och vissa områden undantogs från patent i olika tider).
@Tommy:
Nej patent på läkemedel återinfördes på 70-talet.
Jo, men det blir svårt att förklara att varenda gång man tar bort patent (el.dyl.) så tar utvecklingen fart, annat än att man frångår nyliberalismens efterhandskonstruktion om anledningen till att ha patent.
Krigssituationer innebär ju en MYCKET mer påtaglig konkurrenssituation. Ett exempel på det är att USA köpte s.k. bunkerbusters från privat vapenindustri. Dessa köptes in under flera år och var testade av de privata aktörerna som sålde dem. Dessa påstod att de hade en vacuumskapande effekt som innebar att folk långt in i bunkersystem, tunnlar eller grottor skulle slås ut om bomben briserade utanför.
Jänkarna använde dem först i Bora bora i Afghanistan och upptäckte då att det var rent jävla skräp, talibaner i grottorna mådde kunglig trots miljarder dollar i bunkerbusters släppta över dem.
Det är ju bara ett mått på teknikutveckling. Jämfört med den tid som folk la ner på att förmedla information skriftligt förr så står man sig nog slätt nu. Behovet av skydd borde ju ha varit större förr när det låg mycket mer arbete bakom ett skrivet verk.
Vid alla tidigare teknikutvecklingar har man som sagt kommit på ersättningssystem. Musikradio ersätts via stim som bland annat får pengar genom försäljning av lagringsmedia (kassettbandsskatten), bibliotek ersätter efter hur mycket ett verk lånas ut (läser man det på plats så är det däremot gratis). Men vid varje sådan utveckling så har upphovsrättsinnehavarna hävdat att det är omöjligt.
Jag tycker väl att det för litterära, och liknande, verk mycket väl kan finnas upphovsrätt. Men jag är emot patent.
Jag tycker också att de gamla reglerna som medgav kopiering av verken är helt ok. Den som köpte ett verk köpte då också möjligheten att kopiera det. (För litterära verk rörde det ju ett ”mindre antal” (praxis ca:10) till sin ”närmsta krets” (vänner och familj)). Det var ju i princip bara musik, film och kurslitteratur som kopierades. I samtliga fall hade ”original” högre värde än kopiorna.
@Rikard:
Okej, jag förstår att du är emot upphovsrätt och patent, men du skriver också att du förstår att de som skapar kreativa verk vill ha betalt. Det är lätt att säga nej, men presentera hellre realistiska, konstruktiva alternativa förslag. Hur ska upphovspersoner och producenter garanteras rimlig ersättning utan regler liknande de vi har i dag? (Om du har andra förslag på incitament till skapande än rent pekuniära är de förstås välkomna också, så länge resultatet blir att kreativa genier får möjlighet och förutsättningar för sitt skapande.)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
När det gäller fackböcker, det enda som även jag har personlig erfarenhet av, handlar det om omfattande researchinsatser även för till synes triviala ämnen. Det får inte bli fel. Exempel måste nagelfaras gång på gång, standarder och referensverk måste konsulteras och tolkas osv.
Självklart behöver en översättare också ha kompetens inom området, eftersom översättning av facktermer är ett grannlaga arbete som inte heller får bli fel. Jag nedvärderar på intet sätt översättarens arbete, eftersom jag själv många gånger behövt översätta facktexter mellan svenska och engelska (fast inte hela böcker, tack och lov).
När det gäller skönlitteratur föreställer jag mig dock att situationen är lite annorlunda. Där krävs skaparförmåga i större utsträckning hos författaren, medan översättaren i första hand behöver fokusera på att förmedla rätt nyanser. Även fackboksförfattare måste dock kunna skriva någotsånär medryckande, om budskapet ska gå fram.
Jag ser ingen anledning till att översättare inte kan ha royaltybaserade avtal och inte heller något som hindrar att de får upphovsrätt till sin översättning. Men rätten till det litterära verket som sådant måste ändå stanna hos den ursprungliga författaren.
Precis. Och författarna vars verk du översätter kan inte heller skapa sina alster gratis. Därför måste det finnas något sätt att garantera upphovspersoner ersättning när andra vill ta del av deras verk. Dagens system är långt ifrån felfritt, men jag har inte sett något förslag som är bättre för alla parter. Det gäller också de få konkreta motförslag som dryftats i kommentarerna till denna artikel.
@Kristian:
Inte ens i närheten …
@MJx:
Finns det något som styrker det, eller är det ett antagande? För mig låter det otroligt att ett läkemedelsföretag skulle avstå från att lansera ett bättre läkemedel – och därmed riskera att en konkurrent hinner före – bara för att försöka tjäna in investeringen på en äldre produkt. Utvecklingskostnaderna för det nya preparatet skulle då ligga kvar i 25 år innan de kan börja tjänas in. Jag är ingen företagsekonom, men det låter osannolikt.
Däremot kan jag, tyvärr, mycket väl tänka mig att företaget skulle prångla ut det äldre, sämre läkemedlet i fattiga länder i tredje världen. Helst till samma pris som det nya, bättre läkemedlet betingar i industriländerna.
Gick den svenska läkemedelsindustrin i graven då?
Det är inte alls svårt att förklara. Om man har rätt att utnyttja andras forsknings- och utvecklingsarbete utan kompensation är det ingen sak att vidareutveckla och förbättra saker. Frågan är bara om nyskapandet påverkas och i så fall i vilken riktning. Om det sjunker (vilket jag tror, på sikt) stagnerar utvecklingen när det inte längre finns några nya idéer att plagiera och spinna vidare på.
Ja och nej. Skillnaden är att du i praktiken har en enda köpare: krigsmakten. Vid ofred tenderar krigsmakters budgetar att vara mer eller mindre obegränsade (fram till kollapsens rand).
Jag är kluven när det gäller patent. Åtminstone måste det finnas ordentliga krav på verkshöjd för att beviljas patent. Abstrakta idéer borde inte gå att patentera. Vi minns väl débâclet med Eolas för ett antal år sedan?
När jag ändå håller på och tjatar: Varumärken, bra eller dåligt?
När patent infördes fanns det väl fortfarande möjlighet att göra rent ”mekaniska” uppfinningar som kunde vara av intresse i hela världen. Vet inte var tyngdpunkten för uppfinnandet ligger idag. Till och med ”appar” har väl blivit såpass industrialiserat att guldrushen är slut för alla andra än storföretag.
@Kristian:
När Microsoft försökte varumärkesregistrera ”bookshelf” är det förstås fullständigt horribelt. Men själva idén med ett varumärke är att det är en slags signatur som fungerar som en form av legitimation och kvalitetsgaranti. Att Pepsi Cola inte får sätta Coca Cola-etiketter på sina flaskor (och vice versa) är ju sunt.
Skulle vara så lagom kul om man köpte en Rolls Royce på postorder och så kommer det en Trabant med en RR-logga på.
(Varumärken handlar snarare om den ”moraliska” upphovsrätten än den ekonomiska)
@Kristian:
Som jag sa tidigare är information en färskvara. Givetvis skulle Disney betala upphovsmännen för nya verk eftersom det garanterar dem det väsentliga försprånget.
Och givetvis håller upphovsmän på sina alster till dess att de finner någon som är villig att betala dem för det.
Tror du, och många andra, missar att marknadskrafterna, efterfrågan och tillgång och alla dessa saker inte skulle sättas ur spel för att man upphävde upphovsrätten. Snarare tvärtom.
Dolf 16 maj, 2016 kl. 17:32
Det är möjligt att skrivsätt/talspråk är godkända enligt någon auktoritet, men det behöver inte betyda att de är önskvärda. Förmodligen sägs/skrivs ”x antal” i regel utan eftertanke och när tillräckligt många gör det, så blir det en norm. I engelskan skiljer man på figure (siffra) och number (tal/antal). Den matematiska disciplinen talteori heter number theory på engelska och inte figure theory, vilket kan kopplas till lekar med benämningen ”tänk på ett tal”. Vi kan t.ex. säga ”tänk på ett tal från 100 till 999” eller ”tänk på ett tresiffrigt tal”. Men det är uteslutet att be någon att ”tänka på en siffra från 100 till 999”.
Här kämpar jag i motvind, för i dagligt tal/daglig skrift är senaste lika med sista, många lika med mycket och siffra lika med antal. ”Sista veckan var det mycket unga människor på besök på klubben och deras konsumtion av öl var en hög siffra.” Jag ger upp när det gäller bloggens språkliga ambitioner men är i övrigt mestadels nöjd med den.
@Tommy:
Ett par tankar:
1. Om vi skrotade upphovsrätten så sätter det inte marknadskrafterna ur spel. Det innebär bara att vi får ett paradigmskifte. Människor vill ha musik, berättelser, filmer osv., så de kommer att betala för det på ett eller annat sätt, och det kommer alltid att finnas människor som får betalt för sin musik, sina berättelser, filmer osv. Vattnet kommer inte att sluta flyta för att du spränger bort dammluckorna.
2. På 1800-talet fanns inget sätt att kopiera musiken. Den kunde bara bevaras i notblad. All musik avnjöts live. Jag är ingen historiker, men jag vågar påstå, utan att ha granskat statistik, att proportionen av människor som försörjer sig på musik har ökat i takt med att inspelnings- och kopieringsmöjligheter har växt fram. Det talar i hög grad för ökad informationsfrihet skulle främja marknaden, och upphovsmännen, inte tvärtom.
3. Rimligtvis betalar man bara för en produkt en gång, eller hur? Du räknar inte med att du skall betala låtskrivarna varje gång du spelar en CD du köpt med deras musik. Du betalar för den en gång, sen spelar du den hur många gånger du vill. Ändå konsumerar du musiken flera gånger. Om man som slutkonsument skall betala upphovsmannen borde man rimligtvis betala upphovsmannen varje gång man konsumerar dennes alster. Men ingen skulle ta ett sådant förslag på allvar. Vilket visar att det finns ett grundläggande fel i den rådande paradigmen.
Det finns flera ”paradoxer” i att jag som slutkonsument ”köper” informationen från upphovsmannen. Det är kortsluter systemet.
När du köper en Volvo med en dieselmotor så betalar du ingenting till Rudolf Diesel. (Bortse från att Rudolf Diesel är död sen länge och alla patent upphört, jag kom bara inte på något bättre exempel i farten.) Volvo har betalat Rudolf Diesel för idén, du köper en bil från Volvo. Transaktionen mellan Rudolf Diesel och Volvo angår bara dem, den har inte med dig att göra. Ditt bilköp är en transaktion mellan dig och Volvo, inte mellan dig och Rudolf Diesel.
Det kan tyckas fånigt, men det har ganska viktiga konsekvenser.
Om jag köpte en LP-skiva så köpte jag skivan av skivbolaget som gav ut den och distribuerade den. Eller rättare sagt, jag köpte skivan av skivbutiken. Jag köpte inte skivan av rockgruppen ADHD. Det förekom ingen transaktion mellan mig och ADHD. Det var enbart en transaktion mellan mig och skivbutiken. Skivbutiken köpte förmodligen skivan från någon grossist, som i sin tur köpte den från skivbolaget, som i sin tur betalat ADHD för att de tillhandahållit musiken som skivbolaget ger ut.
Om jag tröttnar på skivan och säljer den vidare till min kompis för halva priset så har varken skivbutiken, grossisten, skivbolaget eller upphovsmännen det minsta med saken att göra. Det är en transaktion som enbart utförs mellan mig och min kompis. Men med upphovsrättsresonemang borde min kompis faktiskt betala ADHD för att han lyssnar på deras musik. Men varför då, ADHD har ju redan fått betalt av skivbolaget.
Ännu sjukare är att om jag köper något först som LP-skiva, sedan som kassettband och till sist som CD så betalar jag (och är skyldig att betala), med upphovsparadigmen, upphovsmännen 3 gånger för samma produkt. Men de skapar, spelar inte in plattan 3 gånger för att jag köper den 3 gånger. De har bara gjort den en gång. Jag får betala LP-n som en produkt, jag får betala kassetten som en produkt och jag får betala CD-n som en produkt, för det är 3 olika produkter. Men de innehåller exakt samma musik, vilket visar ganska tydligt att det ligger ett systemfel i att jag skulle betala för musiken.
(Exemplet är förresten inte fiktivt, min första ”riktiga” LP som jag köpte var School’s Out, något decennium senare köpte jag den som kassett när jag bodde utomlands och mina skivor var kvar hemma i sverige, senare köpte jag den igen som CD. Jag har inget som helst dåligt samvete för att jag också har laddat ner den som mp3, jag har inget emot att bidra ekonomiskt till Alice, men jag tycker inte att jag har någon skyldighet att betala honom och de övriga killarna i ursprungsbandet en fjärde gång för samma musik.)
Faktum är att en hel del av den musik jag har köpt på CD är sådan som jag redan har köpt en gång tidigare på vinyl.
4. Filmbranschen verkar inte gå ett dugg sämre för att folk laddar ner filmer ”illegalt”. Snarare tvärtom. Trots allt vad anti-piratbyrån hävdar. Att skivmarknaden verkar ha dött är nog i hög grad branschens eget fel. En vanlig obränd CD kostar 1–2 kronor, och att man då tar ut 150–200 spänn för en inspelad CD (samtidigt som kostnaderna för att producera musiken har minskat kraftigt) och samtidigt driver hårda kampanjer mot piratkopiering får nog betraktas som att branschföreträdarna grävt sin egen grav. De som överlever och frodas är de som tar till vara de nya möjligheterna som tekniken ger, inte de som gör allt för att stoppa utvecklingen.
@Jan:
Äsch, jag är inte direkt oenig med dig. Skall man vara petig så hade man kunnat skriva ”X (antal) ägg”, eller ”X, antal, ägg”. Att man stoppar in ”antal” handlar ju bara om ett förtydligande för att undvika missförstånd. När man säger ”3 ägg” råder det knappast någon tvekan om att det är just antalet ägg man talar om.
Och jag har som redaktör svurit många gånger över inkorrekt användning av både ”siffror” och ”tal”. Ibland är det uppåt väggarna fel att säga ”siffra” när man menar ”tal”, ibland är det okej. Det är ju t.ex. helt okej att säga att ”migrationsverket har kommit med nya skrämmande siffror idag”, fast det är ”tal” man talar om.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Antagligen. Men ju sämre möjligheter att försörja sig på skapande arbete, desto färre människor kommer att ha möjlighet att bli riktigt, riktigt bra på det. Ytterst få människor klarar av att bli succéförfattare, hitlåtskrivare etc på fritiden efter att ha ägnat större delen av dagen till själsdödande heltidsarbete, avtrubbande pendling, stressframkallande jäkt med ungar till hockeyträning och ridskola osv.
Så det kommer säkert att finnas ett kulturutbud, men min gissning är att kvaliteten sjunker.
Korrelation innebär inte nödvändigtvis kausalitet. Det är svårt att jämföra tidsepoker med så olika tekniska förutsättningar. Du kan ha rätt, men jag har fortfarande inte sett några konkreta förslag på hur kreativa människor ska få sin ersättning.
Jag tycker att du verkar blanda ihop det konstnärliga/kreativa verket med distributionsmediet. (Jag ber om ursäkt om jag missförstått.)
När du köper en CD eller DVD, en bok, ett konstverk eller ett datorprogram köper du inte en fysisk produkt, utan du köper rättigheten att använda/njuta av något immateriellt som någon annan har skapat. Visst betalar du en slant för det fysiska mediet också – även producenter och distributörer ska ju leva – men ersättningen till upphovspersonen är för rätten att använda hans eller hennes tankegods. Ett slags licens. Och precis som med andra typer av licenser kan du överlåta den till någon annan, men du har inte rätt att mångfaldiga licensen; den rätten är förbehållen upphovspersonen.
Jag är inte insatt i filmbranschen, men jag tror dig på ditt ord. Hur får filmbolagen tillbaka sina investeringar (plus vinst) om ingen betalar för filmerna? Jag är som sagt ingen ekonom, men det verkar obegripligt.
@Tommy:
Självklart får de en del i biljettintäkter, men det skulle inte fungera utan ”Hollywood accounting”
https://en.wikipedia.org/wiki/Hollywood_accounting
Till exempel inkomster i ett bolag, produktion i ett annat, fakturor mellan bolagen för diverse tjänster. (Starbucks och andra har vidareutvecklat detta så att företag i högskatteländer aldrig går med vinst. De betalar precis lagom mycket till moderbolaget i ett annat land för att de får använda logon.)
År 2009: ”According to Lucasfilm, Return of the Jedi, despite having earned $475 million at the box office against a budget of $32.5 million, ”has never gone into profit”.”
I motsats till snabbköp så är det i filmbranchen den som har varan som bestämmer. Biografer måste garantera en viss inkomst per biljett för distributören. Det är därför popcorn kostar en månadslön.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Då förstår jag inte vad du menar med ”upphovsrätt”. Vi pratar nog om olika saker. Ber om ursäkt om du har skrivit mer detaljerat i olika svar jag inte läst tillräckligt noggrant.
Jag går till wikipedia:
”Upphovsrätt bygger på idén att den person som har skapat ett verk av en viss verkshöjd också ska ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas.”
(Jag hoppar över allt som har med ’ideell’ rätt att göra.)
”Den ekonomiska rätten är rätten till ersättning för verket när det nyttjas genom visning, vidareförsäljning eller kopiering.”
(Jag bryr mig inte alls om privat/piratkopiering. Ointressant i sammanhanget.)
Du säger i inlägget:
”Därför anser jag att vi bör skrota den ekonomiska upphovsrätten.”
Som jag ser det så säger du då rent praktiskt att ”ingen ’skapare’ kan tjäna pengar på sitt verk.”
Däremot går det att ta betalt för fysiska produkter och upplevelser av typ biobesök. Detta betyder att distributionsledet, dvs stora företag, får all makt.
Menar du att privatkopiering skall vara fri, men om någon annan än skaparen vill tjäna pengar på det så måste de betala upphovsmannen? Varför skall de göra det, om det redan är lagligt för vem som helst att sprida verket?
Det är nog något fundamentalt i ditt resonemang jag inte har förstått!
@Kristian:
Ja, jag tror du missat något fundamentalt. Jag inför alltså en tredje kategori utöver varor och tjänster, denna kategori kallar jag information (vilket då omfattar ren kunskap, berättelser, musik, det som kan hänvisas till ett immatriellt plan, är konceptuellt, estetiskt eller på annat sätt hör hemma i tankevärlden). Jag anser att detta är nödvändigt eftersom du inte kan inordna dessa saker i varor och tjänster på ett förnuftigt sätt. Jag vänder mig inte mot att upphovsmännen skall få betalt, det jag säger är att de inte får betalt för informationen, utan de får betalt för tjänsten de utför när de tillhandahåller informationen.
Hur långt skall den rätten sträcka sig? Jag säger att upphovsmannen har den rätten fram till dess att han släppt ifrån sig informationen. Ganska enkelt: om jag kommer på världens roligaste skämt och berättar det för dig, så har jag i samma ögonblick jag berättat det för dig också gett bort det till dig. Jag är inte längre ensam ägare till det, du äger det i precis lika hög grad som jag. Såvida jag inte, innan jag berättade det för dig ställde vissa villkor som du godkände för att jag skulle berätta det. T.ex. belade dig med tystnadsplikt.
Det är klart, en författare kan ställa som villkor för att ett förlag skall ge ut hans bok att varje köpare av boken undertecknar ett avtal på att inte föra innehållet i boken vidare. Men jag tror att den författaren aldrig kommer att ge ut en andra bok.
När jag har köpt en bok och läst den är jag fri att återberätta eller återge vad jag vill som jag kommer ihåg ur innehållet. Skulle jag ha så bra minne att jag kommer ihåg hela innehållet ordagrant har jag full rätt att återge hela innehållet ordagrant. Innehållet har blivit en del av min tankevärld och sann yttrandefrihet ger mig rätt att uttrycka vad som än rör sig i min tankevärld eller som jag har kunskap om.
Förlorar jag denna rätt om jag skriver ner två tre stolpar för att kunna återge berättelsen korrekt? Knappast. Vad hindrar mig då från att skriva ner hela berättelsen för att jag skall kunna återge den korrekt? Ingenting.
Min hela poäng är att information kan inte ägas på samma sätt som föremål kan ägas. Jag hävdar alltså med min modell att det inte går att köpa information, man kan bara köpa tjänster och föremål. Upphovsmannen får betalt, men inte för informationen, han får betalt för tjänsten han utför som sin del i leden att göra informationen tillgänglig för oss.
@Kristian:
Tänk dig Volvorätten som ”Den ekonomiska rätten till ersättning för Volvon när den nyttjas genom körning, försäljning som begagnad eller försäljning av liknande bilar.”
Det är väldigt konstigt att det föregår någon form av kontinuerlig försäljning. Varför skall det inte gälla i dessa sammanhang att man gör EN försäljning EN gång och that’s it!
Ett annat sätt att se på saken: Hur lång tid skall upphovsrätten gälla? Jag menar att det finns bara två och ett halvt logiska alternativ: ingen tid alls eller för evigt (jag räknar den rent praktiska lösningen att ”evigt=till upphovsmannens död” som det halva alternativet). Alla andra tidsgränser är godtyckligheter som saknar logisk grund. Rent pragmatiskt kan jag tänka mig än kortare upphovsrätt (säg 1 eller 3 år) som en kompromiss till dess att man kommer på bättre tankar och inser att det bästa är att rätt och slätt skrota hela upphovsrättssystemet.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Har jag förstått dig rätt? Det du kallar information är alltså det som har verkshöjd: det som fordrar kreativitet och kompetens för att framställa. Detta anser du inte att upphovspersonen har rätt att få ersättning för. I stället ska avnämaren betala för det fysiska leveransmediet, som han eller hon dessutom ska ha rätt att mångfaldiga och distribuera vidare utan inskränkningar?
Eller menar du att det är så dagens system fungerar och att du inte gillar det? Jag vet inte hur jag ska tolka din formulering. Antagligen är jag ovanligt trög.
I det första fallet håller jag absolut inte med. I det andra anser jag att du blandar ihop skapandet (upphovspersonens uppgift) med distributionen (producentens/distributörens uppgift).
Min åsikt (som tycks överensstämma med lagstiftarens) är att avnämaren inte betalar för informationen i sig, utan för rätten att ta del av den – vanligen ett obegränsat antal gånger. Denna rätt är personlig: den får överlåtas men inte mångfaldigas.
Sålunda får du låna/hyra ut eller ge bort/sälja ett verk i fysisk form, exempelvis en tryckt bok eller en CD. Du överlåter då din användningsrätt tillfälligt eller permanent, och kan inte själv använda verket under tiden det är utlånat/uthyrt. Du borde också få ta obegränsade kopior för eget bruk, men vill du låna/hyra ut eller ge bort/sälja måste du i så fall överlåta alla kopiorna, eller låta förstöra dem. Annars har du helt plötsligt tillägnat dig två användningslicenser trots att du bara betalat (och upphovspersonen bara fått ersättning) för en.
Det normala sättet att ombesörja ersättning till upphovspersoner torde vara en engångssumma plus royalties per sålt exemplar. Det minimerar riskerna för producentledet och för upphovspersonen, jämfört med ett fastprissystem, där producenten skulle ta en oförsvarligt stor risk om försäljningen uteblir, medan upphovspersonen skulle riskera att bli blåst om verket säljer bättre än väntat.
Återigen: du betalar inte för boken, CD:n, DVD:n eller vad det nu är. Du betalar för rätten att använda verket (för eget bruk), plus en slant som täcker producentens och distributörens kostnader om du köper det på ett fysiskt distributionsmedium.
@Tommy:
Om jag som kund köper en bok, så köper jag boken av någon, t.ex. BH BokHandel. Jag köper boken av BH och ingen annan av BH. Och det jag köper är boken, inte någon rättighet eller något annat. Affären är enbart mellan mig och BH, inga andra. Jag förutsätter att BH har rent mjöl i påsen och själva har införskaffat boken på ett renhårigt sätt och inte prånglar på mig stöldgods eller något liknande.
Om BH inte har mig att i samband med köpet underteckna ett avtal där jag förbinder mig till några särskilda villkor beträffande bokens användning, så har varken BH eller någon annan ett smack att göra med vad jag gör med boken. Om vi nu bortser från andra lagbrott som att jag skulle använda boken som tillhygge för att misshandla någon eller andra dumheter av det slaget så har ingen någon som helst talan om vad jag gör med boken, direkt eller indirekt. Det är rätt och slätt min bok. Punkt.
Notera att jag inte har köpt boken av författaren. Författaren är inte på något vis inblandad i mitt köp. Det finns många led och hållplatser från det att författaren skriver berättelsen till dess att jag köper boken. Men jag gör inte affär med någon av dem. Jag gör enbart affär med BH BokHandel. Jag förutsätter att alla inblandade på vägen har fått den ersättning de skall vara berättigade till. De är helt ute ur räkningen vad mitt köp anbelangar. O
Om det är något fel på boken jag köper, som att det t.ex. saknas sidor i den, så går jag till bokhandeln och begär att få en ny bok eller att köpet hävs och att jag för tillbaka pengarna. Det är sedan bokhandelns sak att kräva ersättning från sin leverantör osv. Jag kräver inte BH:s leverantör på pengarna, och jag kräver framför allt inte författaren på ersättning för att det var något fel på boken. Författare är inte inblandad i transaktionen mellan mig och BH.
Det är ju också på denna grund som man kan sälja/köpa begagnade böcker. Jag köper det mesta av mina böcker från bokbörsen. Författarna får inte ett öre för att jag köper dessa böcker (helt vid sidan av att de oftast är döda). De fick betalt en gång i tiden när de sålde sin berättelse (eller rättare sagt fick betalt för tjänsten att ha nedtecknat sin berättelse och överlämna den till förlaget).
Vad sen förlaget och författaren kommer överens om ifråga om författaren betalas med en engångssumma eller om författaren får provision per sålt exemplar har inget som helst intresse för mig som köpare, och angår mig inte heller.
En annan sak som belyser skillnaden mellan bok och berättelse är att du faktiskt kan reklamera en undermålig bok (t.ex. den saknar sidor), men du kan inte reklamera en undermålig berättelse. Försök att få pengarna tillbaka för att du tyckte att berättelsen var dålig.
Du har köpt en bok. Är det något fel på boken kan du reklamera boken och få köpet hävt. Du har inte köpt en ”rättighet”, för i så fall skulle du ha ingått ett avtal, vilket innebär att du någonstans måste ha bekräftat avtalet. (I min värld är i alla fall inte unilaterala ”default”-avtal godkända.)
Du har inte köpt berättelsen, för hade du gjort det skulle du kunna reklamera berättelsen och häva köpet om du vore missnöjd med den. Men det går inte. Ergo: information kan inte köpas eller säljas. Den är gratis och fri. Du kan däremot få betala en rundlig summa till alla dem som förmedlar informationen till dig, där en del av det du betalar täcker de rent materiella kostnaderna involverade (papper, trycksvärta etc.) en del täcker tjänsterna (författarens skrivarbete, tryckeriets arbete, bokhandelns service osv.). Men när du köper något så köper du det från den du köper av, ingen annan.
(En parallell vad gäller just det här med köp: jag köper aldrig min mjölk av Arla, jag köper den av Netto, ICA, Willys eller någon annan affär. Den enda betydelsen av att det står Arla på paketet är att jag förväntar mig en viss kvalitet (Arlas mjölk brukar t.ex. ha mycket längre hållbarhet, åtminstone 2 veckor över angiven sista förbrukningsdag, än Falköpingsmejeriernas mjölk där sista förbrukningsdag verkligen är sista förbrukningsdag))
Dolf:
Jag försöker en annan linje: Menar du att författare, konstnärer etc bör se sig som hantverkare snarare än att tycka att de skapat något de ”äger”?
Och att inkomsten (via Disney eller Elsevier – som väl har något slags monopol på vetenskapliga artiklar) fås genom att man bevisat att man kan göra ett gott hantverk?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Kanske är det begreppsförvirring, men jag har bitvis svårt att följa med i ditt resonemang. Ett av problemen är att du använder begreppet information, som ju är ett väldigt vitt begrepp, i en diskussion om upphovsrätt. Det mesta av all den information som vi människor tar emot, producerar eller förmedlar är ju inte upphovsrättsskyddad.
En fysisk bok är ett medium (bärare) som distribuerar till exempel en berättelse. På samma sätt som CD/DVD är ett medium som kan distribuera musik eller film. På samma sätt som tv är ett medium som distribuerar olika sorters tv-program etc.
När du har köpt en bok i en bokhandel äger du just det fysiska exemplaret av boken. Däremot äger du inte berättelsen, för det gör författaren. Genom att köpa den fysiska boken får du tillgång till berättelsen. Att du inte ombeds skriva på något avtal när du köper boken beror på att det redan är reglerat i upphovsrättslagen, plus att uppgift om copyright oftast finns på någon av de första sidorna i boken.
Efter köpet får du göra vad du vill med just ditt exemplar av boken. Du kan läsa den en gång eller hundra gånger, låna ut den, rita i den, bränna den eller sälja den. Däremot får du inte kopiera den och sprida kopiorna till kreti och pleti. Om du säljer den så får, precis som du skriver, författaren ingen royalty, av den enkla anledningen att hen fick royalty för just ditt exemplar av boken när du köpte den i bokhandeln.
Sedan förstår jag inte varför du är upprörd över att författaren skulle vara inblandad i bokköpet. När du köper en bok är det en affärstransaktion endast mellan dig och bokhandeln. Att förlaget har koll på försäljningen och baserat på det betalar royalty till författaren är ju knappast något som vi bokköpare behöver bry våra huvuden med.
En författare kan sälja sin berättelse genom att mot betalning överlåta den ekonomiska upphovsrätten till någon annan, varför ditt resonemang med slutsatsen ”information kan inte köpas eller säljas” inte hänger ihop.
Efter att ha läst ditt inlägg och dina kommentarer förstår jag fortfarande inte vad som är ditt problem med upphovsrätten. Är det att en författare äger sin berättelse? Att författare får royalty på försäljningen? Att böcker är för dyra? Att du som översättare inte får royalty? Att du inte får kopiera böcker och sprida fritt till alla som är intresserade? Eller är det något annat?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jag måste säga att jag finner ditt resonemang oerhört märkligt. Du blandar ihop kreativa verk med deras fysiska distributionsmedier och verkar inte förstå vad upphovspersonen bidrar med i processen.
Boken, CD:n etc är bara ett medium för att förmedla verket så att du kan använda det. Priset du betalar omfattar till en liten del kostnaden för att framställa och distribuera detta medium, men huvudparten är ersättning till a) upphovspersonen för hans eller hennes kreativa skapande av verket och b) producenten för det arbete som krävs för att realisera verket i fysisk form (korrekturläsning, översättning, indexering, layout, grafisk form, tryck, inspelning, mixning, pressning, etc, etc).
Och det du köper är rätten att använda upphovspersonens verk för eget bruk (läsa boken, lyssna på skivan, se filmen – så många gånger du vill).
Du köper inte verket (det du kallar ”information”) i sig – det äger upphovsrättsinnehavaren – utan bara rätten att använda det inom lagligt fastställda gränser.
@Tommy, @Kristian & @Hoppsan (mfl):
Börjar bli lite svårt att besvara alla kommentarer (med tanke på att både kommentarer och svar är voluminösa) men jag hoppas jag får med det som tagits upp.
1. Det verkar som om ni har stora problem med att ta till er vad jag menar med ”information”. Jag tog just ”information” på grund av att det var generellt och täcker alla fall. Men beroende på sammanhang kan ”information” till exempel utgöra kunskap (det som förmedlas i en mattebok), en berättelse (det som förmedlas av ett skönlitterärt verk), ett budskap (kan förmedlas via bild, musik, text etc.), tankar, idéer, koncept. Ni är väl alla med på att berättelsen om Rödluvan och vargen har en existens helt oberoende av papper, böcker, filmer osv.? Ni är väl alla med på att med på att en klassisk LP-skiva inte är musik. Musik uppstår först när skivan läggs på skivspelaren och spåret i skivan av nålen omvandlas till elektriska impulser som färdas genom förstärkare ut till högtalarna osv. Själva begreppet ”immateriella rättigheter” anger ju att det handlar om något som inte är materiellt. Om ni har problem med ”information”, kalla det för ”den immateriella komponenten” eller ”den immateriella produkten” istället.
2. Ni tycks överlag hänga upp er på skillnaden mellan ”skapa” och ”tillverka”. Jag förstår ärligt talat inte varför denna distinktion är så viktig?
Om jag ägnar 100 timmar åt att designa en stol eller om jag ägnar 100 timmar åt att tillverka en stol, varför skall det ha betydelse för rättigheter eller pris? Det rimliga är väl att jag får en skälig ersättning för mitt arbete, oavsett om det är skapande eller tillverkande.
Gränsen mellan att skapa och tillverka är också högst luddig. Det är inte en strikt dikotomi, det handlar snarare om en gråskala där vi i ena änden har rena uppfinningar (typ Alexander Bell uppfann telefonen) i andra änden har vi serietillverkning av telefoner på löpande bandet.
Rimligtvis får den som ”skapar” något första gången mycket mer betalt för sitt exemplar än den som senare serietillverkar vad det nu än är som skapats. Men det är ju bara en naturlig följd av att arbetsinsatsen och kostnaderna är mycket högre för en prototyp än för ett serietillverkat exemplar.
3. Varför skall just (om vi nu håller oss till en bok) just författaren har särskilda rättigheter? Från författarens huvud till läsaren av boken finns flera led. Många av dem innefattar någon form av skapande. Till exempel så gör den som gör layouten och typesettingen till boken ett skapande engångsarbete. Den som skriver baksidesblurpet skapar en text om boken. Den som gör illustrationen för omslaget (eller ta skivfodralen till 70-talets lp-skivor) utför alla någon form av skapande arbete. Ges boken ut på annat språk skapar översättaren en översättning. Om författaren skall ha en gudabenådad rätt till evig provision på sitt skapararbete så skall i konsekvensens namn alla som skapar på vägen också ha en provision.
4. Det här med att äga informationen … vad innebär ”äga” egentligen? Att äga innebär att man har tillgång till något, kan bruka det och att man kontrollerar det (vilket innefattar att man kan förhindra andras bruk av det). Testa ”min bil” mot de kriterierna. Om jag köper en mattebok så förmedlar denna bok kunskap. I och med att jag köpt boken äger jag den. Jag har tillgång till den, kan använda den (läsa den) och kontrollerar den, jag placerar den i vilken hylla jag vill, gör anteckningar i den om jag vill osv. Jag äger däremot inte kunskapen som boken förmedlar förrän jag läst och förstått innehållet. När jag har gjort det äger jag också kunskapen som boken förmedlar. Jag har tillgång till den, kan använda den (om jag tycker den verkar användbar) och kontrollerar den. Jag kan också när jag äger denna kunskap förmedla den till andra. Om jag förmedlar denna kunskap till en annan person så äger också den personen, enligt samma princip, denna kunskap. Man skulle kunna säga att den ursprungliga författaren, jag och den jag förmedlat kunskapen till alla har varsin uppsättning av kunskapen. Vi äger var och en oberoende av varandra kunskapen. Vi kan själva tillgång till vår egen kunskap och kan använda den och kontrollera den. Men vi har inte tillgång till eller kan kontrollera någon annan persons användning av kunskapen. Och kunskapen halveras inte om jag delar den med någon.
5. Jag har aldrig någonsin sagt någonstans att upphovsmän skall producera gratis utan någon form av ersättning. Inte heller förespråkar jag att man skall kunna snylta på andras arbete (även om det i viss mån blir en möjlighet av min modell), jag tror dock att de möjligheterna är grovt överskattade, även snylteri kräver arbete, och jag tror helt enkelt (jag kan givetvis inte bevisa det, men ingen kan å andra sidan bevisa motsatsen, eftersom det mig veterligt aldrig testats) att farhågorna att producenterna svälter medan stålarna rullar in hos snyltarna som lever loppan rätt och slätt saknar grund. Jag ifrågasätter inte att upphovsmän får betalt, jag ifrågasätter VAD det är de får betalt för, och upphovsmannens äganderätt till något denne har sålt.
6. Vi har sen den andra sidan med den ”moraliska upphovsrätten”, alltså att man har rätt att bli erkänd som upphovsman om man är det, och att man inte har rätt att göra hur som helst med ett verk. Det finns saker man inte får göra. Man får till exempel inte måla sin egen Mona Lisa och sätta Leonardo Da Vincis signatur på den. (Det kallas bedrägeri.) Likaså får man inte sätta sig själv som upphovsman på något som någon annan verkligen är upphovsman till. Om man på något vis ändrar i ett verk så är man skyldig att också upplysa om vad det är för typ av ändringar man gjort (det finns ju helt legitima fall av det, som när man gör nerkortade versioner av klassiker för barn), man får inte presentera något som ändrats som att det vore ursprungsversionen. Gör man derivativa arbeten (teaterstycke där Hamlet lever på 1900-talet och har k-pist istället för värja) så är man också (i mitt tycke) skyldig att ange att det handlar om en omarbetning av en förlaga osv.
7. När jag köper en bok eller skiva köper jag INTE rättigheter. Jag köper föremålet. Punkt. Det går alldeles utmärkt att blanda in rättigheter om man vill. Det görs i hög grad när det gäller programvara i IT-sammanhang, där det är kutym att man som en del av installationen av program får godkänna licensavtal av med alla möjliga förbehåll och villkor. Det skulle gå alldeles utmärkt att göra det med CDs, DVDs, tavlor, skultpurer och böcker också. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner mig bara bunden av avtal som jag själv godkänt. Om en författare vill ställa upp villkor för vad läsarna får eller inte får göra avseende hans berättelse (eller vad det nu är för immateriellt innehåll vi talar om) så går det alldeles utmärkt att ställa det som krav vid försäljningen av berättelsen till förlaget och ha en fullständig avtalskedja där varje nytt led i distributionen till kunden förbinder sig, och kunden i slutänden får underteckna ett avtal där denne förbinder sig att inte sprida verket vidare, förbinder sig till att inte låna ut det, eller förbinder sig till att inte läsa det mer än 3 gånger. Det är helt grönt. Men överenskommelser är tvåsidiga.
Jag har bara snabbt skummat igenom tråden, men det finns några saker som jag skulle vilja kommentera.
@Tommy:
Det finns knappast någon sådan rättighet i grunden, såtillvida att jag har rätt att kräva ersättning för att jag har lagt ned ett arbete på något.
Vi kan förenkla ned till primitiva transaktioner:
– jag har gott om potatis, men inga tomater
– du har gott om tomater, men ingen potatis
– jag är villig att byta potatisar mot tomater
– om du kan tänka dig motsvarande byte, kan vi göra affär, OM
– … vi kan komma överens om hur många tomater som motsvarar hur många potatisar
För den sista punkten finns inget universellt svar, utan du får avgöra hur många tomater du är beredd att avvara för en potatis, vilket i sig troligen beror på hur många tomater du har, hur angelägen du är om att äta potatis, osv. Jag får göra samma sak. Det är tyngre att sätta potatis. Å andra sidan är tomater mer väderkänsliga och håller inte lika länge. Om vi kan svänga in oss kring ett byte som båda verkar rimligt, kan vi göra affär, och båda kan tjäna på det: jag har nu både potatis och tomat, och så även du.
Ursäkta lekskolenivån, men vi försöker krångla till det.
– Jag är allergisk mot potatis, men älskar gurka; du har ingen gurka
– Nu kan vi inte göra affär
Här kommer förstås pengar in. Pengar är abstraktionen som gör att jag kan byta mina potatisar mot något som jag sedan kan byta mot det jag behöver. Nu kan marknaden skala upp, eftersom fler kan göra affär med varann.
Det finns andra abstraktioner som medger vidare uppskaling, som t.ex. korporativt ägande, riskkapital, krediter, osv. Dessa saker är inte i sig onda, men vi kan förstås (och det har bevisligen hänt) göra det så komplext att vi inte längre förstår hur mycket vi faktiskt betalar, och när resterande pris kommer att krävas av oss. Det kan bli för mycket av det goda, men vår levnadsstandard och tekniska utveckling hade inte varit möjlig utan amorterade kostnader, riskspridning, osv. – dessutom också fritt informationsutbyte, vilket blir allt mer intressant.
Det blir allt svårare att bedöma den verkliga kostnaden, och även verkshöjden, av en vara eller tjänst. Allt färre saker liknar den sortens direkta värdering som vi gjorde i fallet potatis vs tomater. Dessutom kommer protektionistiska krafter in.
En musik-CD är ett intressant exempel. Den kostar ungefär lika mycket, inflationsjusterat, som en LP gjorde, trots att den är mycket billigare att tillverka, billigare att transportera och billigare att lagra. Det som främst styr priset är att skivdistributörerna har en stor organisation och många mellanhänder som egentligen inte behövs längre. Musikern behöver inte längre tillgång till skivbolagets dyra inspelningsstudio, utan har en Mac i källaren med Logic Pro (eller motsv), instrument som han är skicklig nog att traktera, och kompisar som gärna kommer över och hjälper till, eftersom det är kul att spela tillsammans och ta en öl efteråt. Sedan kör man upp låtarna på Record Union el motsv, betalar den spottstyver det kostar för att göra affärer på nätet, och distribuerar sedan direkt till Spotify, Amazon, iTunes m.fl., och behåller (minns inte direkt) 40% eller så av försäljningspriset.
Nu kommer vi till verkningshöjd. Hur hög är den egentligen på popmusik? All pop idag är i princip mer eller mindre smakfulla remixar av existerande musik. Det har producerats så mycket att det i princip inte går att göra något unikt som folk fortfarande vill lyssna på. Vad är mervärdet av den där CD:n som jag inte ens har plats för, jämfört med att jag skrapar ihop snarlik musik på nätet?
I slutändan blir frågan hur mycket konsumenterna är villiga att betala för låten/filmen/tjänsten. Svaret är ofta: mycket mindre än de gamla leverantörsjättarna (vars storlek var en fördel i en tidigare era) behöver för att gå med vinst. De tar då gärna till konkurrensbegränsande metoder (lobba för att förbjuda tjänster som Spotify, eller åtminstone vägra låta dem spela ’vår’ musik), ofta med motiveringen att skaparen måste få betalt för sin musik – trots att artisterna i den gamla modellen brukade få nöja sig med 6% eller så, och skulle tjäna mycket mer i en modernare modell.
I mjukvarubranschen, där jag jobbar, går det knappt att tjäna pengar på någonting längre. Det finns så många duktiga programmerare, som älskar att skapa saker gratis (likt flera musiker jag känner), och som dessutom skarpt ogillar att betala för ’sluten’ programvara. De flesta har jobbat för större företag, där de fått skriva på kontrakt som stipulerar att varje kreativ tanke de har tillhör företaget, och de vet dessutom att den öppna källkodsmodellen leder till bättre kvalitet och mer kreativitet. De vet också att patent på programvara är en absurditet, och endast används i något slags terrorbalans, där man kan tvinga konkurrenter till förhandlingsbordet. Företag som Microsoft trycker igenom många patentansökningar som systemet klarar, och jag är säker på att de flesta patentingenjörer godkänner dem rutinmässigt, hellre än att käfta med deras advokater (som tjänar mer och är skickligare än de själva).
Det är inte alltid jag håller med MJ[x], men när det gäller patent är vi rörande överens!
Vi är på väg in i helt andra ekonomiska modeller, åtminstone för information, som dels kan distribueras ’kostnadsfritt’ och obegränsat, och dels bygger på så mycket ’prior art’ att få kan hävda att just deras bidrag är värt så värst mycket mer än någon annans. För begränsade resurser, som t.ex. olja, gäller fortfarande klassiska prismodeller.
Jag kan fortfarande ta betalt för min tid, givet att beställaren behöver min kompetens tillräckligt mycket för att betala för den. Att få betalt för saker som man älskar att göra, så mycket att man ändå skulle göra det gratis (eller t.o.m. betala för att få göra det) har aldrig funkat något vidare, och kommer inte göra det i framtidens prismodeller heller.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Om upphovsrättslagen inte gäller dig för att du inte har tecknat avtal med några upphovsmän så är ju saken biff.
@Hoppsan:
Gör dig inte dum. Jag ifrågasätter lagen som den är utformad. Det är väl det som både inlägget och diskussionen handlar om. Eller?
Varför är Genusdebatten upphovsrättsskyddad?
@Hoppsan: är den?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Webbplatser är generellt upphovsrättsskyddade. Dessutom har ni särskilt betonat det genom att använda copyright-märket i sidfoten.
@Hoppsan:
Jag har ingen aning om vad som gäller juridiskt med avseende på upphovsrätt för bloggar och webbplatser. Jag sätter en copyright på mina inlägg, men inte sjutton gör jag det av ekonomiska skäl. Jag trodde det framgick att var vissa aspekter av upphovsrätten jag ställde mig kritisk till, inte alla. Att jag sätter en copyright notice på mina inlägg är främst en markör att det faktiskt är jag som är upphovsman och källa till inlägget. Copyright innebär bland annat att ett verk skyddas mot otillåtna förändringar.
Att det sedan sitter ett copyrightmärke i sidfoten på själva bloggen var jag faktiskt helt omedveten om. Det var inte jag som skapade bloggen. Men sak samma, det finns andra skäl än ekonomiska att sätta copyright på saker och ting.
@Hoppsan:
Upphovsrätten gäller oavsett om man lägger till copyright notice eller inte. Som Dolf säger är det den konstnärliga/moraliska upphovsrätten som är intressant här (eftersom innehållet redan gjorts tillgängligt utan kostnad): vi (Dolf) förbehåller oss rätten att avgöra vad våra texter kan användas till, åtminstone inom lagens gränser (”fair use” är inte något som vi kan begränsa).
Att ange vem som har upphovsrätt är mer en service till läsaren, eftersom det gör det lättare att veta vem som är upphovsman.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Då är det inte så konstigt att du har svårt att förstå varför upphovsrätten finns. Låt mig ta ett enkelt exempel:
Jag skriver av en sublim sonett av Shakespeare. Jag tillverkar alltså en instans av ett verk som han skapat. Anser du att min arbetsinsats är lika mycket värd som Shakespeares? Att våra kompetenser är jämförbara?
Det har de. Den som gör omslagsdesignen på en bok eller en skiva har upphovsrätten till den. En författare har ingen rätt till provision, vare sig gudabenådad eller evig. Däremot har han eller hon upphovsrätt till sitt verk, vilket innebär en rätt att vägra andra att mångfaldiga verket utan ersättning. Det normala avtalet mellan författare och förlag är ett grundbelopp plus royalties.
Just det. I det immateriella fallet kallas detta upphovsrätt.
En fysisk produkt kan du låsa in och förhindra andra att använda den. Det är inte görbart med immateriella produkter. Därför behövs upphovsrätt (av något slag) för att ge samma skydd.
Nej, det har du inte. Inte explicit. Men du har sagt att du är emot upphovsrätt, vilket är grunden för att en upphovsperson ska kunna ta betalt för sitt skapande. Om du inte håller med får du faktiskt presentera en alternativ modell, inte bara vagt säga att ”upphovsmän bör få betalt för sitt arbete”. Hur?
Där har du helt enkelt fel. Om det vore så, skulle du kunna skriva av boken ordagrant och sätta ditt namn som författare. Eller så skulle du kunna göra tusentals kopior av boken och sälja dem.
Du köper rättigheten att använda berättelsen/informationen i boken för privat bruk. Sen betalar du en del för produktion och distribution av den fysiska boken också, precis som du gör med en bil.
Det fysiska exemplaret av boken kan du ställa i din bokhylla, lägga under ett ben på ett vingligt bord, skjuta prick på med luftgevär, eller vad du vill (nästan). Du kan också låna ut, hyra ut, skänka bort eller sälja den. Men innehållet i boken (handlingen, karaktärerna, idéerna) är författarens egendom och det får du inte behandla hur som helst.
@Ulf T:
Nej, och det har jag sagt vid åtminstone ett par tillfällen i den här tråden. Du har lyft ut citatet ur det sammanhang där det framgår att det handlar om en upphovsperson har rätt att begära ersättning för sitt arbete av den som efterfrågar verket.
Jag har rätt att kräva ersättning av dig om du vill nyttja något jag skapat. Men jag har naturligtvis inte rätt att kräva av ”världen” att få betalt för något som ingen vill ha.
Din passus om CD-tillverkning fungerar kanske för ett garageband, men för seriösa musiker är det inte bara att skaffa en Mac och lite programvara och sedan bränna skivor. Mixning är ett hantverk som gränsar till konstart, och för riktig ljudkvalitet behövs dyr utrustning.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Ja men det är ju det som är upphovsrätt! Det är ju det du säger att vill avskaffa!
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Att jag sätter en copyright notice på mina inlägg är främst en markör att det faktiskt är jag som är upphovsman och källa till inlägget.”
Det är onödigt, eftersom upphovsrätten gäller ändå. Copyright-märket är för de som vill ha både hängslen och livrem. Att du dessutom lägger till texten ”Alla rättigheter förbehållna” är ju faktiskt lite komiskt i sammanhanget.
Om du ska ha någon trovärdighet i ditt krav på att avskaffa den ekonomiska upphovsrätten borde du istället förtydliga att att du avsäger dig densamma för dina inlägg. Eftersom upphovsrätten är lagstadgad är det på sin plats att du tillhandahåller ett överlåtelseavtal som kan användas av de som vill använda dina inlägg, icke-kommersiellt eller kommersiellt. Ett annat sätt är annars att använda en Creative Commons-licens, men du verkar ju inte gilla licensidén.
@Ulf T:
”vi (Dolf) förbehåller oss rätten att avgöra vad våra texter kan användas till, åtminstone inom lagens gränser (“fair use” är inte något som vi kan begränsa).”
Att kräva att den ekonomiska upphovsrätten* avskaffas och samtidigt anse sig ha rätt att ställa villkor för hur ett verk får användas är ett praktexempel på att ”skjuta sig i foten”.
*Även kallad förfoganderätt eller användningsrätt.
@Hoppsan:
Det finns ingen ”ekonomisk upphovsrätt”. Upphovsrätten skyddar kreativa verk och ger upphovspersonen rätt att styra hur verket används, men garanterar i sig ingen inkomst.
Men i och med att upphovspersonen har den här rätten kan han eller hon välja att inte medge användning av verket utan finansiell ersättning. Det finns andra varianter; inom IT-branschen finns exempelvis begreppet charityware. Min favorittexteditor (vim) är fri, öppen programvara, där upphovsmannen i stället för att begära pengar för egen räkning uppmanar användare att skänka pengar till välgörenhet i Uganda.
@Tommy:
Jag kanske uttryckte mig slarvigt. Med ”ekonomisk upphovsrätt” avser jag de ekonomiska rättigheterna inom upphovsrätten.
Upphovsrätten består av två typer av rättigheter: ideella och ekonomiska rättigheter (obs! ej att förväxla med garanti för ekonomisk ersättning).
De ideella rättigheterna omfattar rätten för upphovsmannen att bli namngiven när verket används, samt rätten att motsätta sig att verket ändras eller används på ett sätt som är kränkande för upphovsmannen. Dessa rättigheter kan inte överlåtas.
De ekonomiska rättigheterna omfattar rätten att tillåta eller förbjuda varje form av mångfaldigande (kopiering) av verket, samt rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Dessa rättigheter kan, mot eller utan ekonomisk ersättning, överlåtas till annan fysisk eller juridisk person.
Och därmed tackar jag för mig.
@Hoppsan:
Kom på att jag vill komplettera min senaste kommentar med följande:
Överlåtelse av ekonomiska rättigheter kan naturligtvis innehålla andra villkor än ekonomisk ersättning.
Överlåtelse av ekonomiska rättigheter kan vara definitiv eller tidsbegränsad. Det senare gäller ofta i överenskommelser mellan till exempel författare och bokförlag.
@Tommy:
Jo, och jag känner ljudtekniker som är så bra. Jag känner också musiker i toppklass. Min egen utrustning har väl kostat runt 30-40 000, vilket jag betraktar som något slags halvambitiös nivå, men inte tillräckligt för att nå den kvalitet du talar om. Dock kunde jag nog, om jag ville, försöka övertyga personer i min bekantskapskrets att göra något tillsammans på basis av vän- och gentjänster, och för att det är kul att skapa tillsammans. Tror vi skulle kunna nå rätt så långt. Mer detaljer kan jag inte ge och förbli anonym.
Jag skulle också kunna nämna några projekt jag känner till där resultatet nått proffsnivå, och jag personligen känner alla som var delaktiga i den musikaliska produktionen (förutom t.ex. upptryckning, grafisk design, översättningar och distribution). Jag vet rätt väl hur mycket det kostar. Och jag vet även hur mycket artisterna tjänar på det – mest äran, för det mesta. Det händer även att artisterna får betala för privilegiet att spela in på ett etablerat märke, utan att få någon provision alls på försäljningen.
Men jag är inte ens musiker! Åtskilliga musiker jag känner har instrument och kringutrustning för väl över 100 000:-, ofta som de anförskaffat genom bytesaffärer, klipp och uppoffringar under lång tid.
Visst kan de stora märkena nå ännu högre kvalitet. Deutsche Grammofon lär ha centimeterprecision vid placering av mikrofoner i studion, och använder naturligtvis den allra bästa utrustningen. Då skulle man förstås också kunna leverera musiken på Blueray, så att ingen dynamik går förlorad.
Frågan är hur stor efterfrågan det är på skillnaden? Inte minst legendariska märken inom klassisk musik håller på att gå under, dels för att nuvarande artister konkurrerar med gårdagens (som ju spelade samma verk!) och dels för att folk lyssnar på musik på ett annat sätt idag. Istället för att parkera sig i det specialmöblerade musikrummet med svindyr stereo och textilier handplockade för sina akustiska egenskaper, lyssnar man i in-ear-lurar på streamad musik eller mp3
r nedladdade på telefonen. Ljudkvaliteten blir förstås inte densamma, men musiken finns tillgänglig där man behöver vara – inte tvärtom.
Inom den klassiska musiken finns dessutom sådana som Naxos, som kom på att många av konsumenterna inte hör någon större skillnad på inspelningar med de allra största (och dyraste) stjärnorna, och sådana med habila yrkesmusiker från Östeuropa, som dessutom inte krävde att få flyga 1:a klass och bo på hotellsvit. Det gick alltså att producera för konsumenten i stort likvärdiga verk till en mycket lägre kostnad. Liksom de flesta av oss köper billiga verktyg på Biltema och uppgraderar till märkesvara bara för de som vi sliter på så mycket att de går sönder, köper älskare av klassisk musik Naxos-inspelningar och letar de bästa inspelningarna bara för de verk som de älskar allra mest. Liknelsen haltar, men det gemensamma är att nya affärsmodeller tränger ut de gamla, inte alls nödvändigtvis genom att vara ”bättre” enligt den gamla måttstocken, utan genom att bättre tillgodose behoven hos en förändrad marknad.
En liknande utveckling skedde på telefonifronten. Det var bättre kvalitet förr, eftersom de trådbundna näten avdelade varje samtal större bandbredd, och för att överföringen led mindre av störningar, men mobilen erbjöd så stora andra fördelar att man var helt OK med att ljudkvaliteten var sämre, och många fler samtal än förr avbröts mitt i. Ibland är ”worse is better” mer sant än det t.o.m. brukar vara.
Så flera saker har konvergerat. Förr var det dyrare att producera med god kvalitet, och det var ännu mycket dyrare att marknadsföra sig och distribuera till en större publik. Idag är högklassig produktion inom räckhåll för begåvade musiker, och distributionen kan vara närmast gratis; marknadsföring kan fungera till väldigt låg kostnad (case in point: Dirty Loops).
Det är inte främst artisterna och upphovsmännen som strider för copyright protection, utan de som i kraft av att kontrollera gårdagens distributionsinfrastruktur vill bevaka rättigheterna till de artister som behövde dem förr. Förvånansvärt många upphovsmän tror dock att en stärkt upphovsrätt skulle gynna dem. Jag anser att det är fel. Det som gjort det hart när omöjligt att tjäna pengar som t.ex. låtskrivare är inte så mycket piratkopieringen, som att majoriteten av all inspelad musik världen över sedan början av 1900-talet numera finns tillgänglig på nätet. Dessutom har allt fler människor fått möjlighet att skapa och producera egen musik. Konkurrensen har alltså ökat något sanslöst, och fullt lagligt.
Allt är inte på plats än. Vi är i en brytningstid. Just nu är det rätt svårt att veta vad som kommer att fungera om man vill nå ut och göra vinst.
@Hoppsan:
Det beror på hur omfattande rätt man har att begränsa andras användning. Det är fullt rimligt att ingen skall få ta mina verk, modifiera dem, och lansera dem som något jag har gjort. Det är också rimligt att de inte får kopiera mina verk och sälja dem som något de själva gjort.
Med andra ord är det rimligt att jag kan skydda min integritet som kreatör, utan att jag för den skull äger rätten att hindra andra att bygga på det jag gjort och presenterat för allmänheten.
@Tommy:
Av visst intresse för diskussionen här är möjligen att Shakespeare själv inte hade copyright på sina verk. The Statute of Anne tillkom nästan hundra år efter hans död.
Det var delvis massproduktionen som väckte kraven på copyright. Innan dess ansågs det ofta vara ”the sincerest form of flattery” att plagiera andra, och dåtidens kompositörer förväntades lära sig på just det sättet tills de nått tillräcklig mognad för att kunna skapa självständigt.
I fallet Shakespeare är det förstås svårt att veta exakt vilka influenser han hade, men inte heller han verkade i ett vakuum.
@Hoppsan:
Jag skulle kunna lägga till ett kontrakt som är längre än själva inlägget. Men det känns ganska poänglöst. Som jag redan sagt har jag min copyright-markering för den ideella upphovsrättens skull. Och min copyright notice är ren ”boilerplate”, jag har överhuvudtaget inte reflekterat på den där biten med ”alla rättigheter”. Så jag får väl erkänna att du har en poäng när det gäller min egen användning av copyrighten vad gäller just ”alla rättigheter”. Sen får jag som alla människor anpassa mig till samhället och världen jag lever i. Jag anser bidrag vara fel, men hamnar jag i en situation där bidrag blir nödvändigt för min överlevnad kommer jag att ta emot dem. Jag betalar när allt kommer omkring skatt, vilket jag också anser vara fel.