Det där med att prata känslor
avatar

Inledning

På svt visades nyligen Gruppen och Herrarna. Där säger Elin Söderquist följande:

”Det är ju någonting i den manliga gemenskapen som är väldigt problematisk eftersom de inte pratar med varann. Det finns någon slags grundbrist i den manliga kom … i mäns kommunikation med andra män. [ca. 27:35–27:50]”

Jag fick aldrig någon kopia på manualen som klargör det rätta sättet för hur man ska prata med varandra. Kan man beställa en sådan från Patriarkatet™? Vem bestämmer vad som är eller inte är problematiskt?
Eftersom jag vill att mina läsare ska se de strukturer jag ser så vill jag återkoppla till ”Regeringen”. Kolla ”utvecklingsstörda barn”, kvinnors ”det rätta” och Feminism 2.0, ser ni att det är samma sociala fenomen – att många kvinnor tolkar ”olika” som ”en brist hos den andra”, ett fel som behöver och ska rättas till med deras hjälp?

Lite tidigare så säger hon:

Men fisket det är alla klasser och män liksom sammanstrålar för att fiska tillsammans … det är kanske som en väldigt lättillgänglig jakt … men jag vet inte … de är tysta och sen så … vissa slänger till och med tillbaka fisken efter de fiskat upp dem … de åker så långt för att fiska …” [ca. 26:35–26:55]

Det är något problematiskt med kvinnlig kommunikation när de inte vet att man bara kan fråga om sånt man inte förstår? (Kolla hennes minspel där. Det är obetalbart.) Så låt mig svara på frågan hon inte förstår man bara kan ställa.
Jag åker långt – 80 mil enkel resa – på fiskesemester och ja, om fisken inte är skadad släpper jag oftast tillbaka den. Genom att resa 80 mil norrut kommer jag till ödemarken där jag kan vara ensam utan att springa på andra människor eller höra ljud av stad och trafik. I själva fisket finns en spänning och det kräver kunskap. Det medför att man hela tiden kan lära sig och då bli bättre. Man lär sig att ha koll på sin skugga, att inte trampa för hårt i marken på ställen där det skrämmer fisken, man lär sig avläsa vattnet var fisken finns, vilken typ av fiske som fungerar på olika ställen, att få ut linan trots att vegetationen gör uppdraget i det närmsta omöjligt, med mera, med mera. Varför släppa tillbaka fisken då? Tja, för den som inte förstår det så rekommenderar jag att prova rensa fisk … i synnerhet bland mygg.

Detta är medicin för själen! Bildkälla https://dunkrok.wordpress.com/tag/vege-a/

Tystnaden, att vara ett med naturen och fisket är frid för själen!
Bildkälla

Jag tänker att nästan alla som jag pratat med om den här föreställningen som kanske inte har genuspolitik som sitt främsta intresse … dom männen har nästan alla reagerat med att de inte känner igen sig i beskrivningen av vinnaren liksom och tänker att vi ska göra en föreställning om en helt annan man än den sorten som dom upplever sig vara. [Gruppen och Herrarna, ca. 40:50–41:27]

I Mans”utredningen” – Män och jämställdhet – kan man läsa följande på sidan 54:

Männen lyser alltså ofta med sin frånvaro i jämställdhetsdebatten och antyder inte sällan att de inte ”känner igen” sig själva i den.

Det är fascinerande och lite otäckt faktiskt att inte polletten faller ner så man inser att man har fel i sin ideologiska världsbild – trots att män i klarspråk säger att de inte känner igen sig i feminismen. Låt mig parafrasera Lady Dahmer för att sätta fingret på varför man har fel:

Grejen är att det blir så himla knasigt när kvinnor ska skriva om mäns problem och utsatthet. De saknar ju erfarenheten av att vara man och det sticker i ögonen när de tar plats i en diskussion som handlar om våra rättigheter och våra liv.

Det var en rekordlång inledning till detta inlägg där jag vill försöka förklara skillnaden mellan kvinnor och mäns sätt att prata och hantera känslor. Jag kommer använda mig av en anekdot – en man som berättade om sin kvinnliga stalker. Jag kommer även att förklara utifrån mig själv, för att just vad gäller detta ämne så är jag tydligt ”manlig” i det sätt som är rätt för mig.

Och som vanligt gäller brasklappen att vi alla är individer, det ”manliga sättet” är bara vanligare bland män, det innebär inte att alla män är så och vise versa.

Prata känslor

I debatten kring genus sägs att män inte ”får” prata känslor och det är en del av sanningen – genom skam som metod tystas män; även individer som använder sig av ”vita kränkta män” utan fördömande avsikt bidrar till den problematiska strukturen som tystar män. Men den andra delen av sanningen är att män pratar lite annorlunda. Jag tror själv att detta är biologiskt, för det finns ingen annan rimlig förklaring till att ”männens sätt” passar mig som hand i handske, medan ”kvinnornas sätt” är fel för mig. Med nedanstående bild vill jag visa skillnaden:

Skarmavbild 2014-10-31 kl. 09.51.17

Den främsta skillnaden beror på en förskjutning i fokus och där mäns fokus ligger på händelsen som skapar känslorna och till en mindre del klär känslorna i ord. På det kvinnliga sättet så är känslorna i sig det viktiga och händelsen av underordnad betydelse.

När min vän berättade om sin kvinnliga stalker så kretsade hans berättelse kring den strida strömmen av telefonsamtal och sms – jag fick se hans telefon där smsen från denna stalker var som pärlor på ett band. Han berättade om ”besök” som han fick ringa polis för att få hjälp med, om rättegången mot henne och hans tankar kring den. Det var, på ett typiskt manligt sätt, strukturerat. Det förekom enstaka ord som beskrev hans känslor men det var minimalt. Men det är ingen brist som behöver åtgärdas! För empatisk förmåga hos lyssnaren är allt som behövs för att fånga känslorna som liksom hänger i luften. Det är inte alls säkert att jag som lyssnare fångar exakt rätt känsla, kanske fångar jag ”rädd” för att jag skulle vara rädd i hans situation, fast det för honom kanske är ”frustration”? Men spelar det någon roll? Och som Anders Senior säger: »”sätta ord på andras känslor”, är det ens möjligt

Alith beskrev det ”kvinnliga sättet” så här:

När jag umgås med vänner så handlar det om vad vi känner. Vi pratar väldigt mycket om känslor, dels för att reda ut för oss själva vad vi egentligen känner och dels för att komma närmare varandra. Om någon har en alltför avvikande värdering från mig så kan vi inte vara (nära) vänner. För vi ska in och harva där i känslor och i varandras liv hela tiden, så den olikheten blir ett stort hinder.

På vilket jag svarade:

För mig är det du beskriver helt vidrigt. Jag upplever det som att man står på mina tår och avkräver att jag ska ”älta känslor” (så känns det för mig) annans ”förstör jag stämningen”** så jag vill bara vråla ”Backa för f*n!”

Varför är detta ”in och harva där i känslor” vidrigt för mig? Det beror dels på att mina känslor tillhör mig, de finns inte till för någon annan att dissekera och analysera. Jag mår inte bra av det av samma orsak som jag inte uppskattar om mina gäster rotar runt i mina lådor och skåp – det är privat!

Den andra delen beskriver Anders Senior bra så här:

Jag som man har givetvis alla känslor som tjejer har, men min favoritkänsla är lycka och glädje, att vara nöjd.

Har jag då problem som hindrar mig att känna min favoritkänsla glädje, varför skall man då gå omkring och älta problemet och inte vara glad?

Detta ”in och harva där i känslor” handlar vanligtvis om negativa känslor och ”ältandet” håller liksom fast mig i ett känslotillstånd jag inte vill vara i.

Hantera känslor

Anders Seniors kommentar i föregående citat fortsätter:

Jag föredrar att lösa problemet så jag kan vara glad igen istället…..

Jag HAR alla andra (negativa) känslor också, men varför skall jag gå och släpa omkring med dem och deppa om jag kan lösa problemet och vara glad istället?

Eller, jag har dem i registret så att säga, men varför leva ett liv där de dominerar? 3G är en bra filosofi tycker jag.
Gnäll inte, Gilla läget, Gör något.

Det är en strålande beskrivning på det manliga sättet att hantera känslor. Jag har lite annan kategorisering: Delge, Lösa, Lägga på hyllan och Göra. Låt oss titta på dem en i taget.

Delge känslor är när män pratar känslor på sitt vanligen händelse-fokuserade sätt. Det kan vara som med min stalkerförsedda vän där det handlar om att berätta om sin situation. Det gör män om de får göra på sitt sätt, de upplever att miljön är tillåtande eller om berättandet i sig fyller ett syfte för diskussionen som förs just då. Det är också avgörande att de vet om eller känner av att den de pratar med fångar känslorna som ”hänger i luften” och bryr sig om dem och vad de har att säga. Om män känner av hån eller att man – i synnerhet partnern – tappar respekt för dem så är risken att de lär sig sin läxa och nästa gång väljer att bära problemet själv. ”Delad glädje är dubbel glädje – delad sorg är halv sorg.” Men det görs oftare med syftet att se om den man berättar för har något förslag på lösning till problemet när man själv inte ser någon lösning.

Lösa situationer som ger negativa effekter och känslor för en själv istället för att gnälla eller ”in och harva” är i fokus för oss som fungerar så här.

Lägga på hyllan är en metod när det inte finns någon lösning på ens problem. Här vill jag djupdyka med ett privat exempel för denna metod är det viktigt att skapa förståelse för – inte minst föräldrar och skolpersonal som har hand om tonårspojkar behöver förstå denna metod.

ChristinaG skrev för ett tag sen: ”Beklagar om jag stört din sömn, Ninni!” Men hennes kommentar hade inte stört min sömn, inte alls. Jag har en nära vän, en småbarnspappa, som är döende. Det finns inget hopp alls. Det var mina känslor kring detta som störde min nattsömn … igen.
När jag använder metoden ”lägger på hyllan” så väljer jag – aktivt och medvetet – att tvinga mig själv att tänka på något annat, i detta fall ChristinaGs kommentar. Med den metoden kan jag somna om igen, fungera i arbetet, vara skribent och debattör samt vara en fungerande vän, mamma och fru även under tunga perioder, som denna tid i mitt liv är.


När man är denna typ av människa, i synnerhet som kvinna, så får man höra att man ”förtränger sina känslor” (Nä, det gör man inte! Man väljer att må så bra som möjligt under givna omständigheter som man inte kan påverka genom att välja när och hur känslorna tillåts ta plats.) och att man behöver ”prata om det”. Det finns ingen respekt eller förståelse för oss som inte passar in i normen för hur man ”ska” hantera känslor. Detta är en metod jag använt mig av åtminstone sen 12-års ålder och den är fungerande! Det är denna könsskillnad, menar jag, som gör att man måste ha kort tidsram i studier för att inte få med ett gender-bias. För ”på hyllan” falnar känslorna och tiden läker ens sår, medan ”ältandet” gör att man bättre minns saker som medfört negativa känslor.

Skarmavbild 2014-09-25 kl. 13.47.49

Skolans recept – ”in och harva där i känslor” – är inte ett recept som fungerar för individer som är som mig, därför vägrar pojkarna prata. Receptet är att göra något åt de givna omständigheterna, antipojkkulturen, så kommer färre maskuliniserade individer behöva ta till denna metod.

Göra är att använda eller bearbeta sina känslor med något konstruktivt – inte sällan som en del i en sorgprocess. Ett exempel på det är Eric Claptons Tears in Heaven som handlar om Claptons sorg när han förlorade sin fyra år gamla son, Connor.
Mitt uppdrag som skribent och mitt engagemang i mansrättsfrågor faller in här. Det gör riktigt ont i mig att se hur pojkar och män hanteras, misandrin, ignorerandet av manliga offer, hånandet av män som pratar om sina känslor och upplevelser … och genom ett aktivt ”göra” och försöka bidra till att strukturer förändras så mår jag bättre.

Slutord

Det finns inget rätt eller fel sätt att hantera känslor på. Sätten är bara olika och passar oss som individer olika bra. Båda har för- och nackdelar. Här är ett inlägg om relationer och att kommunicera känslor som är värt att läsa.

Mariel skrev en gång följande:

hur ska männen någonsin kunna betrakas [sic!] som mer kännande varelser som Faktiskt Också Har Problem? Ett problem tycker jag kring hur samhället ser på mansrollen är just detta att män inte ses som lika känslobesittande som kvinnor.

Lösningen ligger i ökad förståelse och acceptans för dessa olika sätt att prata om och hantera känslor. Det behövs också för att minska kulturkrockar som sker till följd av dessa olikheter.

Vi behöver bli bättre på att fånga känslorna som ”hänger i luften” och lära oss förstå att man inte känner mindre för att man inte är en person som klär känslorna i ord. Jag vill därför avsluta med ett youtubeklipp. Det är en man som pratar känslor på ett mycket typiskt sätt och det finns ett tydligt ”göra” där. Kolla känslorna som ”hänger i luften”, kolla hans blick! Ser ni hans smärta? Ser ni hans glädje över att kunna ”göra”? Det enda som behövs är empatisk förmåga.

Har Du empatisk förmåga när det kommer till män?
Eller behöver Du träna upp den?

 

Kommentarer

Det där med att prata känslor — 50 kommentarer

  1. Mycket fint inägg, Ninni.

    Även om jag antagligen ligger över genomsnittet för män när det kommer till att välja att tala om saker och ting (i ställt för att tiga), så är jag fortfarande främmande inför tanken att tala om känslor annat än i ganska korta, precisa former. Jag ser likom igen poäng i det. Finns det något konkret om vållar t.ex. negativa känslor så måste den saken avvhjälpas. Ett lite tråkigre drag hos många män är att de börjar dricka alkohol när de hyser negativa känslor. I och för sig hjälper det för stunden, så det är inte bara dåligt.

    Det är intressant hur de där kvinnorna du skriver om utgår från att just de själva kommunicerar på ett objetivt sett korrekt sätt. Här finns dock en parallell med en iakttagelse som jag själv gjorde någon gång i 20-års åldern. Fram till dess tyckte jag nämligen att kvinnor inte riktigt hade någon egen humor, utan endast reagerade på mäns humor. Den här uppfattningen fick jag revidera totalt efter att jag lyssnat på kvinnors skämtande och insett att deras humor i regel är lite annolunda än mäns, men det oavsett är det humor och inte sällan riktig sofistikerad sådan.

    SvaraSvara
  2. Jag tror att en annan skillnad är att män pratar mer ickeverbalt. Om en kompis t.ex. säger ”Malin gjorde slut idag” och ser ledsen ut så svarar jag ”Fyfan” och ser medlidande ut. Han behöver inte beskriva hur han känner och jag frågar inte hur han känner, det är underförstått mellan oss att han är ledsen och att jag känner medlidande med honom och det behöver inte uttryckas.

    Vi har förmedlat samma budskap till varandra som två väninnor skulle göra, men använt färre ord.

    Men om Malin kommer till mig och säger ”din kompis gjorde slut idag” och jag svarar ”fyfan” och ser medlidande ut utan att ställa någon fråga så kommer Malin antagligen uppfatta det som att jag är ointresserad av hennes känslor.

    Samma sak om jag som nästa åtgärd frågar ”Vill du gå och fiska?”. Kompisen tänker ”ja det skulle vara trevligt att umgås lite och ha något att göra”. Malin skulle antagligen tänka ”Han föreslår en tyst aktivitet för att han inte bryr sig om vad jag vill förmedla”.

    Sara däremot skulle som nästa åtgärd ha frågat ”Vill du prata om det?”. Malin skulle ha tänkt ”Ja för fan” medan kompisen skulle tänka ”Har jag inte redan gjort det?”.

    Kontentan är alltså att man förmedlar samma saker men på olika sätt. Jag säger numera till Malin ”Sätt dig så får vi prata om det, hur känner du dig?” men till kompisen säger jag ”Jag skulle precis ut och fiska/jaga/gå med hunden, ska du med”.

    SvaraSvara
  3. @MJ:
    Vill bara instämma i det där med aktiviteter med kompisar. Exakt så fungerar jag också. Någon sur och ledsen. Hitta på något, får en att tänka på annat.

    SvaraSvara
  4. Det jag stör mig mest på är att feministerna begär att jag som man skall kommunicera som en kvinna för att det skall vara bra. Jag kan uttrycka känslor ibland men gör det förmodligen på ett annorlunda sätt en en kvinna. Det funkar för mig och de som jag umgås med.
    Det är ju också konstigt att feministerna tror sig vara sådana extrema experter på män och manlighet medan vi män inte förväntas veta ett skit om kvinnor och kvinnlighet.Vi förväntas heller inte uttala oss om kvinnor och kvinnorollen medan dom tar sig rätten att ha väldigt mycket åsikter om oss män.

    SvaraSvara
  5. Jag stötte på en fyrtio till femtioårig kvinna med hennes hund utomhus. Det var en sån där äkta, ‘hundig’ hund och var modell större, som de flesta ‘hundiga’ hundar brukar vara.

    Jag får genast ögonkontakt med hunden och jag ser direkt att han vill hälsa (och han förstod nog att jag älskar hundar och mer än gärna skulle vilja hälsa också). Så jag lunkar lugnt fram, låter hunden lukta på näven ordentligt innan jag börjar klia hunden bakom öronen. Hunden såklart stretar och drar i kopplet för i vanliga fall fortsätter ju hundhälsningar med att man sätter sej på huk och börjar klappa hunden mera.

    Men anledningen till hunden fick streta mot kopplet så, var att kvinnan försökte dra undan hunden. Hon trodde att hunden skrämde mej och halvt bannade hunden, halvt sa ursäktande till mej nåt om att jag skulle ha blivit rädd för den. När jag som bäst står och kliar den svansviftanden, lyckligt flämtande vovven bakom öronen.

    Vilka är mina handlingsalternativ?

    1) försöka hävda att hon har fel och att jag inte är rädd för hunden. Vad följer i detta fall?

    A. Hån om att jag beter mej som en liten pojke som inte vågar erkänna att jag är rädd innerst inne.

    B. En gigantisk diskussion där jag känner jag måste förklara det självklara i detalj och där kvinnan sen måste få rätt i alla fall om hennes tolkning i stil med hon kanske råkade missta sej denna enda gång, men jag måste ju bara hålla med henne att i vanliga fall är man rädd för stora hundar och jag kommer inte slippa henne förrän jag låtsas hålla med.

    C. Jag står på mej och insisterar på att hon har fel och framstår som elak mot kvinnor för att jag inte ger mej.

    Eller

    2) jag lämnar skiten och tycker synd om hunden. Som fan.

    SvaraSvara
  6. Citerad på Genusdebatten av självaste Ninni!
    Håller jag på och bli en kändis nu? Grin

    SvaraSvara
  7. @ninni
    Men mannen i filmen (har inte sett hela) uttryckte också ett behov av att prata om det som hänt. Och också att göra något åt saken för att det hjälpte honom att bearbeta det.

    I alla fall… Intressant att höra det här, för det är så främmande för mig så det känns som att vi knappt vore samma art. Jag förståratt feministerna tycker att de ”stackars männen” måste börja prata för jag kan inte föreställa mig ett annat sätt att hantera sina känslor. Om jag inte får prata om hur jag känner så växer och växer bara känslorna tills de får orimliga proportioner. Får jag prata om dem så krymper de ihop tills de blir hanterliga. Sen kan de börja växa igen efter ett tag och då behöver jag ”hjälp” igen. Men i det ideala fallet minskar de för varje gång. Sen finns det andra gånger när man bara jagar upp varandra. Då är man egentligen inte så bra matchade som samtalspartners… (Sådana vänner har jag också haft)

    SvaraSvara
  8. Vid närmare eftertanke så brukar män också prata en del. Visserligen inte på samma sätt som kvinnor om känslor i sig, men stick er in på en typiskt ”manlig” krog och iaktta. Det talas en hel del på sådana ställen, faktiskt riktigt mycket. Nu hör det dessvärre till saken att man i Sverige fram till för ungefär ett decennium sedan såg dessa krogar huvudsakligen som ett problem och att deras roll som ett lags vardagsrum för främst män på så sätt kom att förblekna. Runt om i Europa lever dock traditionen vidare.

    Jag minns att jag för ett antal år sedan läste om en tysk sociolog som studerade de förment tystlåtna finländska männen genom att följa med snacket på diverse halvsjabbiga krogar. Han kom fram till att männen var öppna, sociala och talföra på ett sätt de inte brukar vara på andra platser. Tyvärr brukar fokus för samhällsdebatten ofta ligga på vissa negativa biverkningar som följer på dessa krogars existens, men den som betraktar saken nyktert borde kunna inse att förtjänsten är långt större än skadeverkningarna.

    Kanske man rentav kan fråga sig om inte kampen mot krogarna var något slags prototyp av dagens feminism där mäns sociala samvaro uppfattades som ett hot. När partier som V i dag tjuter vilt om att män inte ska få umgås på egna villkor utan kvinnors närvaro är det svårt att inte se parallellen.

    SvaraSvara
  9. @Rick:

    Mycket fint inägg, Ninni.

    TackSmile

    Även om jag antagligen ligger över genomsnittet för män när det kommer till att välja att tala om saker och ting (i ställt för att tiga), så är jag fortfarande främmande inför tanken att tala om känslor annat än i ganska korta, precisa former. Jag ser likom igen poäng i det. Finns det något konkret om vållar t.ex. negativa känslor så måste den saken avvhjälpas.

    Precis så ja.

    Ett lite tråkigre drag hos många män är att de börjar dricka alkohol när de hyser negativa känslor. I och för sig hjälper det för stunden, så det är inte bara dåligt.

    Ja. En sak jag funderar mycket kring är situationen för de män som är lika könsAstereotypa som jag är … Hur gör en man som är ”älta känslor”-typen? Vart vänder han sig för att få den typ av hjälp som Alith pratar om?

    Jag kan förstå risken för alkohol/drogproblem är påtaglig för en sån individ.

    Det är intressant hur de där kvinnorna du skriver om utgår från att just de själva kommunicerar på ett objetivt sett korrekt sätt.

    Japp. Jag tycker om kvinnor, jag tycker kvinnor är bra, men ska jag peka ut en sak som är problematisk så är det just tron om att man har det objektivt rätta och det generellt oavsett vad det gäller.

    Här finns dock en parallell med en iakttagelse som jag själv gjorde någon gång i 20-års åldern. Fram till dess tyckte jag nämligen att kvinnor inte riktigt hade någon egen humor, utan endast reagerade på mäns humor. Den här uppfattningen fick jag revidera totalt efter att jag lyssnat på kvinnors skämtande och insett att deras humor i regel är lite annolunda än mäns, men det oavsett är det humor och inte sällan riktig sofistikerad sådan.

    Ja. Humor är en smaksak och där är absolut en könsskillnad och här fungerar jag inte som män. Jag förstår inte alls Monty Python, jag tycker det är långsökt och krystat. Men jag älskar att se MP med män, för jag blir helt varm i hjärtat av att se deras reaktioner. Wink

    @MJ:

    Jag tror att en annan skillnad är att män pratar mer ickeverbalt. Om en kompis t.ex. säger ”Malin gjorde slut idag” och ser ledsen ut så svarar jag ”Fyfan” och ser medlidande ut. Han behöver inte beskriva hur han känner och jag frågar inte hur han känner, det är underförstått mellan oss att han är ledsen och att jag känner medlidande med honom och det behöver inte uttryckas.

    Det är inte en annan skillnad. Det är precis det jag menar med ”hänger i luften”

    Jag säger numera till Malin ”Sätt dig så får vi prata om det, hur känner du dig?” men till kompisen säger jag ”Jag skulle precis ut och fiska/jaga/gå med hunden, ska du med”.

    Män är generellt mycket medvetna om denna skillnad, precis så sm du beskriver. Man lär sig genom ”trial and error” och kulturkrockar, inte sällan känslomässigt smärtsamma erfarenheter. Det räcker jag säger ”ni vet när kvinnor pratar känslor” så vet män vad jag syftar på och jag behöver inte beskriva det mer. Här avundas jag er män, därför att ni har en lösningsmöjlighet i dessa situationer för av er förväntas ”lyssna och stötta”, vara en axel att luta mot … och det skulle jag så gärna göra, för alla mår vi väl bra av att kunna hjälpa en individ vi bryr oss om?

    På mig är förväntningarna annorlunda, jag förväntas att delta, att liksom bjuda på eget ”ältande” med egna liknande känslor så man kan ”spegla sig i varandra” och om jag inte gör det så tolkas det som att jag inte bryr mig om, att jag distanserar mig och att jag är otrevlig …
    Och jag har provat olika metoder, men har aldrig hittat någon fungerande lösning på det dilemmat …

    @Anders Senior:

    Jaja, det är farligt att kommentera här, man vet aldrig när man hamnar i rampljuset då. Wink

    @Alith:

    Men mannen i filmen (har inte sett hela) uttryckte också ett behov av att prata om det som hänt.

    Naturligtvis har vi behov av att prata. Det är inte att prata som skiljer, det är hur man pratar som skiljer. Så du kan inte tolka hans uttalande efter din förståelse av vad som är ”att prata om det”.
    Jag har också haft perioder där jag hade behövt någon att prata med – i synnerhet om en specifik händelse, men aldrig någonsin har behovet varit att prata så som kvinnor gör … att liksom analysera känslorna i sig. Det är för oss som fungerar så här som Rick säger: Vi är ”främmande inför tanken att tala om känslor annat än i ganska korta, precisa former. JagVi ser likom igen poäng i det.”

    Intressant att höra det här, för det är så främmande för mig så det känns som att vi knappt vore samma art. Jag förståratt feministerna tycker att de ”stackars männen” måste börja prata för jag kan inte föreställa mig ett annat sätt att hantera sina känslor.

    Jag förstår det också. Och det generellt (inte gaphalsarna, de sansade feministerna), jag kan förstå att de tolkar sin värld som de gör … De saknar helt avgörande pusselbitar (som denna tex.) och därför blir deras verklighetsbeskrivning och tolkning av världen skev och misandrisk.
    Det trista är att de inte lyssnar när män protesterar …

    Och ja, det är lite som om vi inte vore samma art, men det är inte utan orsak att både jag och Erik har yin och yang som vår gravatar. Vi är lite olika, men inte olika bra … och vi behöver varandra och samhället behöver ”båda sorter” för att fungera.

    Till följd av denna skeva världsbild så leder feminismen till riktigt allvarliga samhällsproblem, så som du sa härförleden att du upplevt dig pressad att leva upp en ny kvinnoroll som baseras på karriär (konstigt psykisk ohälsa skjuter i höjden för kvinnor?) … och oss försöker man på samma sätt pressa in i en mall som inte passar oss, där det allvarligaste resultatet är att pojkarna kommer i kläm i skolan …

    En annan sak kvinnor ofta inte förstår är hur humor och jargong är en del av vårt sätt att bygga relationer. Ett hypotetiskt exempel: Om min vän med stalker ringde mig och ville hitta på något så skulle jag kunna svara: ”Javisst, vi kan gå och ta en öl om du inte hellre vill ringa din stalker”
    Det skulle kvinnor tolka som jag retade eller hånade honom, men det skulle vara och tolkas som ”Jag tänker på och bryr mig om dig” alltså ett sätt att visa omtanke för hans jobbiga situation. Och för man inte förstår så ska dessa saker bekämpas …

    SvaraSvara
  10. @Rick:

    Vid närmare eftertanke så brukar män också prata en del. Visserligen inte på samma sätt som kvinnor om känslor i sig, men stick er in på en typiskt ”manlig” krog och iaktta. Det talas en hel del på sådana ställen, faktiskt riktigt mycket. Nu hör det dessvärre till saken att man i Sverige fram till för ungefär ett decennium sedan såg dessa krogar huvudsakligen som ett problem och att deras roll som ett lags vardagsrum för främst män på så sätt kom att förblekna. Runt om i Europa lever dock traditionen vidare.

    Japp, japp. Män pratar ”faktiskt riktigt mycket” med mig, så jag är väldigt främmande inför synen på män som råder i vår kultur … Och det som sker och har skett under lång tid är problematisk, för man har delvis skurit av mäns möjligheter att interagera …

    SvaraSvara
  11. @Ninni:
    Monty Python!? Jag är rätt förtjust i Monty Python. Det skulle jag aldrig ha tänkt på som manlig humor…

    SvaraSvara
  12. @Alith:

    Problemet här är ju den totala oviljan att acceptera att det funkar olika för olika personer, och det är väl sannolikt att det även är könsrelaterat (beteenden). Nu säger jag inte att du har den oviljan, men i den allmänna diskussionen är det ”fel” att inte göra på det ”kvinnliga” sättet.

    Jag själv har oerhört svårt för att dryfta och älta saker innan jag kommit underfund med ett sätt där jag själv kan förhålla mig till frågan. Men jag har FULL FÖRSTÅELSE för att andra agerar annorlunda. Och det har de flesta män, de tycker det är helt ok att kvinnor generellt har en annan approach till sånt här, även om de inte riktigt förstår. Varför är det så svårt för (många) kvinnor att acceptera att det finns andra sätt att hantera saker än deras egna? Är detta en ren rädsla för att om andra gör saker annorlunda så skulle deras sätt anses fel?

    För min del finns det inget bättre sätt att få perspektiv på ett problem än att sitta själv och titta på ett flöte som guppar medan jag processar saker inombords. Och när jag är redo inkluderar jag de jag tycker är nödvändigt. Att allmänt prata om såna saker skulle bara skapa kaos för mig, och även andra, kanske helt i onödan.

    Om feminister mfl är seriösa när det gäller deras önskan med mer samförstånd könen emellan (tveksamt om de är det), så räcker det inte med att män har insikt i hur kvinnor funkar generellt, det måste även funka likadant åt andra hållet. Men det är ju tydligen fel…..

    SvaraSvara
  13. @Alith:

    Det skulle jag aldrig ha tänkt på som manlig humor

    Jag ska inte hugga det i sten, så säker är jag inte. Men jag tror att den humorn går hem hos betydligt fler män än kvinnor. Orsaken till att jag inte hugger det i sten är att det kan vara en skev bild jag har på grund av att män och kvinnor umgås på olika sätt (du vet umgås kring relation kontra sak).

    Jag förklarar med ett konkret exempel. Vi satt ett gäng här hemma och umgicks och hade allmänt trevligt för inte så längesen. Då var det helt plötsligt MP-dags (inte titta på, utan prata om) Då citerar man stycken och så skrattas det, och så ett annat stycke osv. och det är hög stämning … och jag sitter och myser av att se på dem för jag tycker deras glädje är vacker.

    Och det här är inte helt ovanligt, det har jag hamnat i bland olika grupper av män.

    Om jag hackar lite på MP så är det nästan som att svära i kyrkan och det är min humor. Razz (Eller hur, Dolf Wink)

    Jag har aldrig råkat ut för att kvinnor i grupp gör så med MP … Men det kan vara att MP fungerar som ”en sak” kring vilken man umgås och att det är det som ger mig bilden av ”manlig humor”.

    SvaraSvara
  14. @Ninni: Really Pissed Du ska ha stryk!

    @Ninni, @Alith:

    Monty Python tilltalar nog generellt män mer än kvinnor. Dels är den ganska nördig till sin karaktär, dels är den väldigt utflippad och absurd. Jag menar, spontant, kan du föreställa dig att The Fish Slapping Dance var skriven av en kvinna:

    SvaraSvara
  15. Fish Slapping har också blivit ett internationellt fenomen med ”slappers” i över 300 länder!!! Klart att ett sånt globalt fenomen har manliga förtecken:

    SvaraSvara
  16. @Frogfish:

    Och det har de flesta män, de tycker det är helt ok att kvinnor generellt har en annan approach till sånt här, även om de inte riktigt förstår. Varför är det så svårt för (många) kvinnor att acceptera att det finns andra sätt att hantera saker än deras egna? Är detta en ren rädsla för att om andra gör saker annorlunda så skulle deras sätt anses fel?

    Ja, det där är konstigt … Det är precis som om man säger ”annorlunda” eller ”olika” så tolkar de in en värdering som om vi skulle ha sagt att deras sätt är sämre eller fel.

    För min del finns det inget bättre sätt att få perspektiv på ett problem än att sitta själv och titta på ett flöte som guppar medan jag processar saker inombords. Och när jag är redo inkluderar jag de jag tycker är nödvändigt. Att allmänt prata om såna saker skulle bara skapa kaos för mig, och även andra, kanske helt i onödan.

    Det här känner jag väldigt väl igen mig i. Jag vill också saker ska falla på plats först så att jag själv förstår …

    Denna ovilja att lyssna från feministiskt/kvinnligt håll … den är trist som sören. Men jag hoppas den är övergående och att de kommer att lyssna när de märker att det inte är något hotfullt, kvinnoförakt eller att det inte handlar om att ”vägra inse privilegier” eller att man inte förstått feminism … eller vad det nu än är man försöker bortförklara mäns protester med.

    Jag tycker det är så skönt att Alith kommenterar, då hon är helt annorlunda i detta. Hon är som ett ljus i mörkret, för mig. Smile

    SvaraSvara
  17. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Jag har blivit hotad! I vanlig ordning vidarebefodrar jag det till dig:

    @Ninni: Really Pissed Du ska ha stryk!

    Kissing

    Ser rubrikerna på löpet imorgon för mitt inre: ”Kvinnlig skribent hotad av manlig domänägare” ;D

    Men kom du bara, du är välkommen. Jag har öl i kylen och whiskey på hyllan! High Five!

    SvaraSvara
  18. @ Ninni

    Du träffar huvudet på fler än en spik med den här meningen:

    Det är precis som om man säger ”annorlunda” eller ”olika” så tolkar de in en värdering som om vi skulle ha sagt att deras sätt är sämre eller fel.

    I Sverige finns nämlgen en tendens att uppatta olikheter som negativa i sig. Det är inte bara feministerna som gör sig skyldiga till detta felslut. Många genuit välvilliga människor har t.ex. fått för att det per definition måste vara synd om olika minoriteter. De flesta som tillhör olika minoriteter brukar dock känna varmt för den gemenskap som tenderar att uppstå i gruppen och som skulle gå förlorad om minoritetsgruppen helt och hållet inlemmades i majoritetssmhället.

    Människor som tillhör en minoritet av sådant slag att tillhörigheten präglar vardagen brukar ha en mångfacetterad syn på livet och samhället, vilken de sannolikt inte skulle ha utvecklat ifall de varit ytterligare en anonym majoritetsmänniska.

    SvaraSvara
  19. Pingback: Om jorden vore platt | WTF?

  20. @Rick: Det finns en utpräglad sjukdom i sverige att man menar att ”normalt = bra, onormalt = dåligt” och att alla skall vara lika (fast på södermalm är de mer lika). Om man behöver få detta illustrerat kan man testa med att i valfritt sällskap/sammanhang säga att ”homosexualitet är onormalt”.
    Personligen har jag aldrig fattat varför ”normal” och ”lika” är så eftersträvansvärt.

    SvaraSvara
  21. @ Dolf

    Ibland frågar jag mig om inte allt detta tjattrande om ”normkritisk” eller ”vi gillar olika” ytterst handlar om att en del människor nog insett att de lever under ett likriktningstvång, men att de vill att alla tillsammans ska prova lite på något spännande utanför deras egen lilla bubbla. De vågar liksom inte själva bara ta ett kort steg utanför sitt ombonade bo och skriker sig därför hesa på att andra ska göra sådant som de själva önskar, så att de undvker att bli olika.

    De som skriker högst vädjar alltså om att någon annan ska göra åt dem de där spännande sakerna som de inte vågar prova på. Av den här anlednigen blir det så fruktansvärt spännande för dem t.ex. med folk från andra delar av världen. Men de måste göra allt i grupp, för annars blir det för spännande.

    Beteendet får en onekligen att associera till tonårstjejer. Det är dock bara smågulligt när tonårstjejer håller på med sådant, men helt enkelt groteskt när vuxna kvinnor, för att inte tala om män, agerar som tonårstjejer.

    Normalt funtade vuxna människor sitter inte och skriker, de bekantar sig med folk från andra delar av världen, om nu detta råkar vara vad man vill.

    SvaraSvara
  22. @Frogfish:
    Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på… Vi söker ju och eftersträvar likhet med varandra och efter åratal av likhetsfeminism gör vi det väl med er män också. I tron att ni är helt lika oss, men med ”dålig” uppfostran till att tiga och lida. Många kvinnor av idag är nog helt enkelt ovetande om att mäns sätt kan fungera bra. Det är helt nytt för mig också, även fast det borde vara självklart.

    SvaraSvara
  23. @Ninni:

    Minns ett avsnitt av Family Guy där Meg, bunden vid en stol framför en TV som visar MP, klagar ”But… I´m a girl! I don´t even like GOOD Monthy Python”. Så det är ”ristat” någonstans.

    SvaraSvara
  24. Har inte hunnit läsa alla kommentarer ordentligt, men en sak slår mig.

    När kvinnor säger ”män kan inte prata om känslor”, så menar de inte känslor som glädje, ilska, otålighet utan med ”känslor” menas rädsla, frustrtaion och sorg.

    ”Män kan inte prata om vissa känslor” är en mer korrekt påstående.

    Nästa reflektion är – varför ska man PRATA om känslor? Ponera att jag har en känsla, smärta, fysisk smärta, därför att jag har trampat på en glasskärva så att den har satt sig i fotsulan. Skärvan påverkar min livskvalitet negativt.

    1) Om jag PRATAR om att jag har ont i foten, så är min livskvalitet precis lika dålig som om jag inte pratar om det.
    2) Om jag PRATAR om att jag har ont i foten, så blir min livskvalitet precis lika dålig även om DU vet om att jag har ont i foten.
    3) Om du börjar PRATA om mitt PRATANDE om hur jag mår, så är min livskvalitet lika dålig. Om du bekräftar min känsla av att mitt prat om att jag har ont i foten så är risken snarare att min livskvalitet FÖRSÄMRAS ännu mer.
    4) Det här känslomässiga förstärkande pingpongandet liknar till slut Monty Pythonsketchen där man sitter och skryter för varandra hur dålig barndom man hade (”we lived in a cardboard box on the bottom of a lake, and had a stone for breakfast every morning”, ”A stone!? Every morning! Lucky you, we only had sand for food, twice a year”). Livskvaliteten är nu urusel. Dessutom är det uppenbart narcissistiskt.

    5) Eller så GÖR man något, man tar man en pincett och tar bort skärvan. Omedelbar ÖKNING av livskvaliteten. Inget PRAT.

    6) Den om skryter om hur dåligt vederbörande har det, bör snarast konfronteras istället för att narscissist-boostas. ”Aj jag har så ont i min fot”.
    ”Rätt åt dig, gör nåt åt det, jag är inte imponerad av ditt frivilliga lidande och ditt PRAT. Du framstår istället som ett initiativlöst mähä.”

    SvaraSvara
  25. Ninni, jag har lite personlig erfarenhet på hur en man av ”älta känslor”-typen gör och hur denne blir bemött. Jag skulle dock föredra att kontakta dig direkt om du är intresserad. Har du en mailadress eller liknande?

    SvaraSvara
  26. @Magnus: Prat i informativt syfte om att man har ont i foten är ju befogat. Typ Arne: ”Jag har ont i foten” Bengt: ”va?” Arne: ”Jag har en glasskärva på 5 cm i den” Bengt: ”Har du testat gröpa ur den med morakniv?” Arne:”Nä, men tack för tipset, ska pröva det. Men det är tveksamt om jag kan var med på 7-milamarchen i morgon, i så fall får ni nog hjälpa mig med min packning.”

    SvaraSvara
  27. @Ninni:
    Jag blir nästan generad… Jag är ju en väldigt typisk kvinna på de flesta sätt. (Fast jag gillar Monty Python… Smile och RPG-spel) Det tog ju som sagt var hela tre år innan jag kunde acceptera att min uppfattning om kvinnor och män kanske var felaktig…

    SvaraSvara
  28. @Magnus:

    ”Män kan inte prata om vissa känslor” är en mer korrekt påstående.

    Ja, mer korrekt. Och det ligger en del sanning i det. Män som väljer att beskriva känslor, tex. i jämställdhetsdebatten, hånas … och det är ett strukturellt problem.

    Men även det skulle jag vilja protestera mot uttrycket ”kan inte”, även om jag vet vad du menar. För att ”kan inte” tyder på något som är fel och behöver lösas. Jag har stämband och tillgång till fullt språk, jag har inte heller någon könsroll som hindrar mig … varför skulle jag inte kunna? Jag vill inte för jag inte ser någon poäng i det över huvud taget. Och där känner jag igen mig i männen runt mig, även här bekräftas ju inlägget av andra kommentatörer.

    Att vi väljer bort ska respekteras. Det är ingen defekt som feminister ska lösa åt oss.

    SvaraSvara
  29. @Magnus:

    Tja, ett skäl att prata om det är t.ex. att sjukvården ska kunna göra något. Ett problem inom sjukvården är ju att de inte fattar att män är sjuka eftersom män inte pratar om det på samma sätt som kvinnor. När en man ringer till sjukhuset och säger att han har en ”sugande känsla i bröstet” så säger de att han kan komma in nästa vecka. När han kommer dit så säger han ”Det är bättre nu, men jag känner mig lite hängig och har inte orkat med att klippa gräset”. Sedan åker han hem och dör av en hjärtattack.
    En kvinna ringer efter ambulans och säger ”Jag tror jag håller på att få en hjärtattack, det är en outhärdlig smärta i bröstet som inte går över”.

    Det är fler fel i det.
    1. Ickeverbalt språk fungera dåligt per telefon.
    2. Sjukvårdspersonal är mest kvinnor och de förväntar sig kvinnlig språk.
    3. Män har lärt sig att det är skamligt att klaga.
    4. Det finns en utbredd myt om att män trots de sociala normerna klagar mer än kvinnor.

    SvaraSvara
  30. ”Prata om känslor” är ett så missbrukat och laddat begrepp i sammanhanget att det är svårt att använda.

    Att prata om känslor borde ju egentligen betyda att man delger känslor man faktiskt har och frågan är om män eller kvinnor är bättre på det? I känslomässigt intressanta situationer har de flesta av oss komplexa och inte sällan motstridiga känslor som inte är särskilt lätta att redogöra för. Istället använder vi ofta ”prata om känslor” för helt andra syften. Som Alith i ditt citat som berättar att kvinnor använder tal om känslor för att socialisera och komma närmare varandra. Det kan man ju göra men för de flesta socialt välfungerande kvinnor torde det då också betyda att det ibland inte har någon koppling till vad de faktiskt känner eftersom socialt välfungerande människor ofta väljer att vara smidiga, dvs säga något som passar sammanhanget istället för att tvångsmässigt säga vad man känner om triviala situationer och mista en vän på köpet.

    Män gör i högre grad andra saker för att socialisera med varandra.

    Så tror jag också man kan förstå problemet mellan män och kvinnor när det kommer till att prata om känslor. När kvinnor vill att män ska prata mer känslor handlar det inte så mycket om att kvinnorna bryr sig om männens känslor utan att de tycker det är kul att prata känslor eller att de vill känna den gemenskap det innebär för dem att säga att man känner samma sak.

    Välfungerande relationer bygger på att man förstår och reagerar adekvat på varandras känslor. Det kan betyda att man pratar om och tänker på känslor men lika gärna att man uppfattar känslomässiga signaler och reagerar på dem utan att medvetet reflektera över det.

    SvaraSvara
  31. @ Ninni

    Jag måste säga dig, Ninni, att du med detta och tidigare inlägg med likartad fokus har gjort en gedigen insats för att sätta ord på saker och ting som jag i och för sig anat, men aldrig gått på djupet med. Den här typen av inlägg provocerar mig att tänka vidare och relatera mina egna upplevelser till det du skriver. Alltid funkar det ju förstås inte, men nog häpnadsväckande ofta.

    För ett år eller två sedan skrev jag att du utvecklats till en av dagens Sveriges mest spännande tänkare. Du bara fortsätter att ösa ur dig träffsäkra iakttagelser. Varför inte sammanställa det här till en bok? Visserligen misstänker jag att det till en början skulle bli ”samizdat”, men så har många av de viktigaste texterna börjat.

    SvaraSvara
  32. Prat i informativt syfte (”Hej jag har glasflisa i foten, kan ni hjälpa mig få ut den?”) handlar ju knappast om att älta hur det känns att ha ont i foten, utan att man behöver hjälp med att lösa ett praktiskt problem, som sänker ens livskvalitet.
    Jag upplever inte att män är dåliga på att be om hjälp, så länge de inser att det är ett konkret problem de behöver hjälp med. När flisan är ute är problemet löst.

    @Johan Grå: Prata OM känslor, och VISA känslor är olika saker.

    SvaraSvara
  33. @MJ:

    Ett problem inom sjukvården är ju att de inte fattar att män är sjuka eftersom män inte pratar om det på samma sätt som kvinnor.

    Vad jag har tagit del av så stämmer det bara bitvis. Vad gäller psykisk ohälsa så stämmer det vilket jag skrivit om här.

    I undersökningar som handlar om fysiska sjukdomar så är tendensen den omvända, tex denna om mammor kontra pappor (vilken jag tyvärr inte fått tag på i fulltext, så jag kan inte gå i god för vare sig kvalité eller huruvida artikeln om den beskriver den korrekt.) Men i artikeln står:

    Man gick även kvalitativt igenom skillnaderna i hur samtalen gick till.

    – Med kvinnorna pratar man mer om oro, känslor och sociala faktorer. Med männen har man mer medicinsk kommunikation, med konkreta symptom

    Och det är precis samstämmigt med min erfarenhet av den manliga och kvinnliga sidan av genussystemet och det jag i inlägget skriver så här:

    När min vän berättade om sin kvinnliga stalker så kretsade hans berättelse kring den strida strömmen av telefonsamtal och sms – jag fick se hans telefon där smsen från denna stalker var som pärlor på ett band. Han berättade om ”besök” som han fick ringa polis för att få hjälp med, om rättegången mot henne och hans tankar kring den. Det var, på ett typiskt manligt sätt, strukturerat.

    När man beskriver symptom på ett strukturerat (dvs. motsvarande ”händelseförlopp” i min bild) sätt istället för sin oro och känslor (”hänger i luften” i bilden) så är det lättare för vårdpersonalen att känna igen en sjukdom. Så jag skulle tro att det stämmer …

    SvaraSvara
  34. @Rick:

    Jag måste säga dig, Ninni, att du med detta och tidigare inlägg med likartad fokus har gjort en gedigen insats för att sätta ord på saker och ting som jag i och för sig anat, men aldrig gått på djupet med. Den här typen av inlägg provocerar mig att tänka vidare och relatera mina egna upplevelser till det du skriver. Alltid funkar det ju förstås inte, men nog häpnadsväckande ofta.

    Kul. Smile

    För ett år eller två sedan skrev jag att du utvecklats till en av dagens Sveriges mest spännande tänkare.

    Den minns jag, jaWink

    Du bara fortsätter att ösa ur dig träffsäkra iakttagelser. Varför inte sammanställa det här till en bok? Visserligen misstänker jag att det till en början skulle bli ”samizdat”, men så har många av de viktigaste texterna börjat

    Det är min tanke att skriva en bok när jag fått med alla delar jag har i huvudet … Det är redan 150 inlägg berättade Dolf … + en del på min blogg. Och syftet är att mitt bloggande ska fungera som grundmaterial till en bok.

    Ja, visst blir det en ”samizdat” och den kommer att hånas om den öht lyfts av ”andra sidan”. Men det spelar mig ingen roll … Jag är lite speciell/konstig, jag har inte behov av att vara omtyckt, jag har behov att göra som för mig är det rätta och så får man tycka vad man vill om det och därmed indirekt om mig. Ett rättesnöre i livet för mig är: your conscience is all you can take to your grave. Därför är jag inne på att skriva en bok sen … om jag klarar detSmile

    SvaraSvara
  35. @Alith: Alla mäns drömkvinna gillar Monty Python, det betyder att du är en värdefull och omhuldad juvel om du någonsin återkommer på dejtingmarknaden.

    SvaraSvara
  36. @ Ninni

    Nu begränsar sig visserligen min erfarenhet av att skriva böcker till en doktorsavhandling (den kom ut i bokform, så den räknas väl…), men (den) erfarenheten säger att börjar man systematisera ett stort antal fakta och data så finner man så småningom den bärande strukturen för en bok – eller röda tråden, om man så vill. Det ena börjar helt enkelt ganska snabbt ge det andra och vips har man skrivit 300 sidor. Men se till att skaffa några kritiska läsare innan du betraktar dig som färdig och be dem vara tuffa.

    SvaraSvara
  37. Hur kan man inte gilla MP? Kanske det jag skulle sagt på krogen: skit du i vad jag jobbar med, nu går vi o tittar MP. Smile

    En kommentar om fasen ”lägga undan”. Jag ser när den sker, jag ser de något tyngre stegen, blicken, att han blir disträ, arbetstider som avviker från det vanliga och att han jobbar lite sämre än vanligt. Om jag som arbetskompis/-ledare/chef ska ha en chans att anpassa hans arbete medans han har det tufft, så måste jag få reda på det. Om han vill börja prata om det som hänt först efter sista fasen, när kronologin är komplett, så kan det bli bra mycket att dölja under tiden som skilsmässan, barnets sjukdom e dy pågår.

    Eftersom jag ser hur han mår frågar jag, får svar och kan göra något. Jag är heller ingen ältande person utan köper att jag får korta, faktabaserade svar. Tids nog kommer berättelsen om han vill. Om jag skulle börja fråga en man som har det tufft om hur han känner det och hur det känns att vara så arg/ledsen etc, så skulle det kännas som en rejäl integritetskränkning. Skulle inte fråga en kvinna det heller, för jag tycker frågan är korkad, men där skulle jag nog troligtvis kunna öppna för ett samtal. Höll själv på att nita en journalist som undrade hur det kändes dagen efter att min mamma dog.

    SvaraSvara
  38. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    Grin haha! Var inte så säker på det. Även kvinnor som gillar MP kan bli kallade regeringen hemmavid. I alla fall jag (om än kärleksfullt). Det är inte helt lätt att ge upp den makt man har, ens när man blivit medveten om den.

    SvaraSvara
  39. @Rick:

    Tänkvärt inlägg!

    ”I Sverige finns nämlgen en tendens att uppatta olikheter som negativa i sig. Det är inte bara feministerna som gör sig skyldiga till detta felslut.”

    Nej, det är för att feministerna och andra rörelser är kidnappade av socialister (aka kommunister).

    Det är alltså så att den socialistiska likformigheten har kommit så långt i Sverige nu?

    Att vanliga svenskar nu också låtit sig påverkas i den grad att (även små) olikheter ses så negativt.

    Då är det faktiskt ännu värre än jag trodde.
    Då håller vi ju på att bli som medborgarna i gamla DDR.

    ”som skulle gå förlorad om minoritetsgruppen helt och hållet inlemmades i majoritetssmhället.”

    Ja, det är ju slutmålet, en likformig, grå, manipulerad, lättkontrollerad boskap.
    En god kamrat hen som arbetar, betalar skatt och låter sig utnyttjas av proletariatet utan att protestera.
    De som inte passar in åker väl snart till Gulag.

    Ja, det är nog fan ännu värre än jag trott hittills….

    SvaraSvara
  40. Som kvinna uppfattar jag det kvinnliga ”gnällandet” som ett sätt att bearbeta känslor och tankar för att kunna göra dem hanterbara så att man kan lägga dem i arkivet och gå vidare. Och för att kunna fungera i vardagen.

    De kvinnor jag stött på som ältat har varit arbetslösa. Och då har jag sett det mer som ett symtom på själva arbetslösheten och inte pga. de är kvinnor.

    Och överlag, folk som ältar osunt mycket behöver i de flesta fall professionell hjälp. De har hamnat i en loop de inte kan ta sig ur.

    Jag och min pojkvän ”delar” precis så som man gör på tex. AA:s möten. Det är ett otroligt bra sätt att komma varandra närmare, se en hel människa framför sig, förstå sin egen roll i den andres liv osv. Jag hade det mycket svårt de två första gångerna, jag brukade trycka undan allt innan, men det är skönt att låta själen få vänner.

    SvaraSvara
  41. Jag säger inte att det är rätt. Men jag hade inte kunnat leva med någon som var som jag var innan. Tyst. ”Ensam är stark”. Det där är skitsnack. Jag VAR ensam innan, ända in i själen. Jag trivs väldigt bra med att vara ensam nu också, jag behöver det till och med, men jag är ensam på ett annat sätt.

    SvaraSvara
  42. Det behöver inte vara så avancerat. ”Jag mår pissdåligt just nu och jag behöver komma ut”. ”Ut” kan betyda vad som helst, ut och springa i skogen, se en film med någon, cykla jättesnabbt med någon, bara sitta i ett hörn med någon, osv. Sitta på stan och titta på folk utan att prata är roligt. Oftast behöver man komma till en miljö där känslorna inte loopar så jäkla mycket.

    Man ska nog försöka skaffa två/tre nära vänner under livet. Eller fler om man har den turen att hitta dem.

    SvaraSvara
  43. Och om man funderar på självmord, gå ”ut”. Ingen jävel kommer att ”se”en om man inte berättar det för någon.

    Jag är inte helt emot självmord, men jag har läst att en stor del ångrar sig av de som överlevt. Och det är ju svårt att ångra sig om den fysiska kroppen är borta.

    SvaraSvara
  44. Pingback: Jag fick ett mejl, nr 1. | Genusdebatten

  45. Pingback: Maskulinism – feminismens spegelbild | Genusdebatten

  46. Pingback: Samtyckeslag – ännu ett steg på vansinnets väg. | Genusdebatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting