Maskulinism – feminismens spegelbild
avatar

Inledning

The philosopher Ludwig Wittgenstein wrote of a ’blik’ which in his native German translates as a ’way of seeing’. He described it as like a pair of goggles, through which every one of us will interpret the events of our lives. Consequently, our beliefs become self-fulfilling prophecies. It therefore follows that if I believe, as a woman, I am constantly being belittled and judged by men, I will find ways to confirm this belief. [Natasha Devon]

Citatet ovan är en bra beskrivning på det jag brukar tala om – varför feministers analyser av strukturer blir felaktiga. Feminism är en ideologi som skapats ur ett ensidigt perspektiv – individer med en levd erfarenhet som kvinna har utgått från sin livserfarenhet. Genom att kvinnliga individer bekräftar varandras subjektiva upplevelse så blir dessa ”pair of goggles” allt starkare och den subjektiva upplevelse blir för individen Sanningen. Och sen flera årtionden – i synnerhet sen 90-talets andra hälft – har detta sociala fenomen skett på samhällsnivå. Vi utsätts dagligen för feministisk propaganda – gammelmedia är genomsyrat av feminism, glasögonförsedda forskare bedriver ideologiska studier som kallas vetenskap och ges så en falsk legitimitet och vi har en jämställdhetspolitik – i samtliga partier – som utgår mer eller mindre från feministiskt perspektiv.

Feministers märkliga glasögon? Bildkälla https://www.pinterest.com/yvesdelyle/steampunk-goggles/

Feministers märkliga glasögon? Bildkälla

I nutid är de feministers glasögon så märkligt slipade att de ser en våldtäktskultur varvid killar kan få höra av lärare under lektionstid att de på grund av sitt kön är en potentiella våldtäktsmän. Utifrån sin subjektiva upplevelse av ett socialt samspel man analyserar genom sina märkliga glasögon så attackerar man män för hur de sitter, den manliga jargongen med dess skämt(!) kallas machokultur och anses vara problem som ska åtgärdas, man anser sig ha rätt att att uttrycka de mest horribla former av sexism då man tror sig ”sparka uppåt”.

Då jag för första gången mött radikalmaskulinism, vill jag passa på att med detta inlägg visa på att en levd erfarenhet som man ger motsvarande problematik.

Sexistens kommentar

Bland våra ”kommentarfältsherrar” har det dykt upp en person som kallar sig Sexisten, vars åsikter jag skulle etikettera som kvinnohatande radikalmaskulinism – det vill säga Lady Dahmers spegelbild. Han skrev en kommentar med vad han ansåg vara ”farliga könsskillnader”, som jag vill visa mina tankar kring. Det är fyra punkter, så vi tittar på en i taget.

1. Kvinnor lämnar män så fort de får problem

Det finns absolut fakta i samhället som kan leda till att man drar den slutsatsen Sexisten drar, t.ex vid skilsmässa:

[W]omen more often take the initiative than men (61 per cent versus 29 per cent). Joint divorces are relatively rare (10 per cent).

We not only find that women more often take the initiative to divorce, we also find that many social and economic determinants have stronger effects on ‘her’ divorce than on ‘his’ divorce. The one exception is children, which seem to affect men’s decision to (not) divorce more strongly than women’s decision.

Vad gäller arbetslöshet så finner man detta:

The probability of separation is found to be increasing with male unemployment, whereas female unemployment decreases the probability of dissolution.

Samma samhällsmönster används av radikalfeminister för att komma fram till att den heterosexuella relationen är förtryckande för kvinnor.

Heterorelationer är ofta nedbrytande för kvinnor och kvinnor mår ofta bättre när de gör slut eller skiljer sig (män mår sämre dock av detta då heterorelationer för män är välgörande vilket säger ganska mycket.) [Lady Dahmer]

Lady Dahmer och Sexisten har, enligt mig, lika rätt och lika fel och det av samma orsak. Man behöver en djupare förståelse för genussystemet – där båda könens perspektiv ingår – för att analysera strukturer. För att förklara mina tankar kring detta använder jag ett fiktivt par – Lisa, en kvinnlig kvinna och Anders en stereotypisk man som blir arbetslös. En bild säger mer än tusen ord, så jag börjar med en schematisk bild över min genusanalys av detta fenomen:

wawjiw

Jag har tidigare skrivit om human being/human doing, till exempel i detta inlägg, där jag skrev:

Som kvinna har man ett medfött värde som ”livmodersbäraren”, man har en status i att vara kvinna. Kvinnan är en human being. Till det adderas vad vi gör och vi får även ett värde som human doings.

Män saknar detta ”livmodersvärde”, denna status som människa och har därför hela sin status och identitet knuten till det de gör, män är human doings eller losers.

Det medför att när en man blir arbetslös eller arbetsoförmögen så utöver ekonomiska aspekter finns en risk att han (och eventuellt även hon) upplever en förlust i den manliga identiteten och det riskerar att påverka förhållandet mer negativt jämfört med om kvinnan är den som blir arbetslös. Hans arbetslöshet blir så att säga en dubbelsidig smäll för förhållandet.

De känslomässiga ansträngningarna situationen medför hanterar Anders och Lisa på olika sätt, Anders ”lägger på hyllan”, Lisa ”ältar” sina känslor med bästa väninnan. I detta känsloältandet bearbetar Lisa sorgen av att relationen inte fungerar mer och när hon kommit fram till den punkt där hon är redo att ta initiativ till skilsmässa så är den sorgen redan (helt eller delvis delvis) bearbetad. Men vad gör Anders under samma period?

Jag tror att de flesta män har en väldigt hög tröskel när det gäller att “ta skit” och också en hög ansvarskänsla gentemot familj/partner. Det ska gå väldigt långt innan jag(man) lämnar. Sen skulle inte samhället se väl på en man som lämnade, medan en kvinna i samma situation nog lättare får acceptans (han var nog ändå ett svin….).

Sen kan det nog diskuteras vad som menas med “lämna”. Jag skulle nog ha väldigt svårt att lämna fysiskt, men kanske omedvetet lämna “psykiskt” (vad nu det innebär). Och det kanske inte är bättre. [Frogfish]

Precis som Frogfish skriver så har män vanligen en högre tröskel vad gäller att begära skilsmässa till följd av sin könsroll och könssocialisering (ta skit, var snäll mot en tjej osv.) och tenderar därför vara mer benägna att lämna mentalt – ett sorts mörkertal som inte kommer med i statistik – när relationen inte fungerar. Vad att lämna mentalt innebär förstås nog bäst av ”jag är inne när gumman min är ute”. Han dröjer sig kvar på jobbet, drar sig tillbaka i sig själv. Hans sorgeprocess blir tillföljd av de olika sätten att hantera känslor (helt eller delvis) förskjuten i tid jämfört med Lisas.

Till detta kommer att kvinnan ofta har fler nära vänner än män och de gemensamma vännerna … Kvinnan tar (med betoning på tar) ofta rollen som familjens ”projektledare”. Där ingår att ha koll på och ansvar för sociala kontakter. Det vill säga hon fungerar som spindeln i nätet för deras gemensamma vänner vilket medför att när de skiljer sig så följer ofta stora delar av det sociala nätverket med henne och han blir ensammare.

2. Kvinnor ljuger konstant och sviker alltid löften

Sexisten kompletterade med ”Jag kritiserar LÖGNEN SOM LIVSSTIL.”
När jag läste denna punkt så var min spontana reaktion att skratta. Män och kvinnor ljuger om lite olika saker, till följd av våra könsroller, men att där skulle finnas en sån skillnad att man kan generalisera så som Sexisten gör, det var verklighetsfrånvänt på samma nivå som våldtäktskultur för mig. Men … jag har ett särdrag, som är lika mycket en gåva som en förbannelse, jag har en liten djävul på axeln som terroriserar mig. Hon sa: Hur vet du det, Ninni?

Framförallt så tänkte jag på tiden då jag nyligen nått tvåsiffrig ålder. När man är tidig i pubertet, det är en riskfaktor … Man växer med puberteten ifrån sina jämngamla kompisar som fortfarande är prepubertet. Därvid söker man sig till äldre kompisar och ett gäng där man är 20-30 år och villig att släpa med sig en liten flicksnärta är inte alltid så lämpligt sällskap. Mina nya vänner var – av förståeliga skäl – inte så uppskattade av mina föräldrar och då upptäckte jag lögnens magi. Än idag kan jag förundras över hur lätt det var att förleda vuxenvärlden (skolan informerades också i rädda Ninni-uppdraget) så jag med hjälp av lögner fick sympati istället för den bestraffning jag hade behövt. Och det, att det var så lätt, har samband med mitt kön. Det var utomordentligt fungerande och tanken som slog mig av djävulens röst var, kanske fastnar en inte obetydlig andel kvinnor i den fasen?

Så dagen efter letade jag upp forskning på ämnet och har nu läst åtta studier av lite olika karaktär.

Psychology does not provide clear evidence that one sex is more likely to lie than the other. Some research suggests young males are more likely to lie than females (Jensen et al., 2004; Stouthamer- Loeber, 1986). Other researchers have found that women are more likely to lie than men (De Paulo et al., 1996; Tyler et al., 2006). Not all recent evidence from experimental economics supports the findings of Dreber and Johannesson. While Erat and Gneezy (2009) find women less likely to lie for personal gain but more likely to tell altruistic lies, Aoki et al. (2010) find no difference in lying by sex. [Källa 1, s. 148]

Interestingly, Studies 2, 3, and 4 failed to find any gender differences in sexual lying history. [Källa 2, s. 2337]

Earlier research provided contradictory findings concerning gender differences in lying behavior. On a descriptive level, it is quite clear that boys lie more often than girls (see also [sic!] On an explanatory level, however, it appeared that almost none of the associations between lying and outcome measures differed for boys and girls. In addition, DePaulo et al. (1996) did not find any significant sex differences in the frequency of telling lies in a study among young adults. They did, however, find a gender difference when considering the nature of the lies. It seemed that young woman lie more often to spare other people’s feelings than young men do. Apparently, other people’s feelings are more important to young woman than telling the truth, whereas young men tend to tell more self-centered lies. [Källa 3, s. 957]

There were no significant interactions with participant gender for any of the lie characteristics. [Källa 4, s. 75]

Gender was also a factor that was associated with the way lies were told. Replicating the results of DePaulo et al. (1996), men told more self-oriented lies than women. This difference was particularly evident when men had female partners. These results suggest, perhaps contrary to popular belief, that men do not lie more than women or vice versa, but that men and women lie in different ways. [Källa 5, s. 169]

I källa 6 studerar man lögner som är allvarliga till sin natur. Män och kvinnor ombeds att beskriva sin livs mest allvarliga lögn. Dessa lögner kategoriseras på olika sätt (t.ex. vad lögnen handlar om, typ av relation man hade till den man ljög för, motiv för lögnen).

Community women (who contributed 51% of the community sample of 107 lies) described 67% of the lies told to cover forbidden socializing (4 of 6), 59% of the lies told to cover personal facts and feelings (10 of 17), 75% of the lies about violence and danger (3 of 4), 61% of the lies about affairs (14 of 23), and 71% of the lies about identity (5 of 7). Community men (who contributed 49% of the total community sample of lies) described 86% of the lies about money and jobs (19 of 22). [s. 153]

Men, however, described 71% of the lies involving strangers and acquaintances (22 of 31), 70% of the lies involving other family members (7 of 10), and 70% of the lies involving friends (7 of 10; there was one best friend lie in the community sample, told by a male participant). Women described all three of the lies involving children, 71% of the lies involving romantic partners (22 of 31), and 67% of the lies involving parents (14 of 21). [s. 161]

Här ser vi att kvinnor återberättar en högre andel av lögnerna som involverar kärlekspartner och det ser ut som om kvinnor är mycket mer benägna att ljuga för sin partner än vad männen är. Om det stämmer att kvinnor oftare drar allvarliga lögner med sin partner, så kan det medföra att män upplever att kvinnor ljuger mycket mer, även om det i medeltal inte skiljer mellan könen. Men …

Metoden som används gör dels att man inte studerar ”LÖGNEN SOM LIVSSTIL” alls när man efterfrågar respondenternas mest allvarliga lögn. För att förtydliga detta: under den period i mitt liv jag skrev om här ovan så skulle den perioden absolut kan beskrivas som ”lögn som livsstil” och det av mycket allvarlig grad. Kan man av en sån period på 2,5 år i puberteten säga att en medelålders kvinna har lögnen som livsstil? Knappast, eller hur?

Dels medför metoden att man får med flera olika och allvarliga könsrelaterade bias.

Tidsram saknas och det måste man ha med när man gör könsjämförelser då det finns vetenskapliga belägg för att kvinnor minns gamla saker bättre än män, t.ex denna och att vi minns olika saker till följd av våra respektive könsroll:

It is important to stress that these findings do not imply that men do not care about other people or that women are not status-oriented. Rather, because of their identity and gender schema, men and women are motivated to remember different aspects of their personal past. Both the analyses of episodes to which men and women referred and the analyses of agentic and communal themes in their narratives indicate that there are gender differences in the kinds of episodes people remember most vividly. [Källa, s. 328]

I studien så är det representanten själv som väljer vilken lögn man berättar om. Dessa begränsningar tas upp i rapporten:

for example, if some participants did not describe a lie about an affair as their most serious lie, we cannot know if they had never had an affair, or if they did but did not lie about it, or did lie, but did not consider the lie to be their most serious one [s. 166]

Women’s conversations, relative to men’s, are more often about other people (especially people of the opposite sex; Clark, 1998) and about personal and emotional topics (e.g., Wright, 1998). Women’s serious lies are personal, too. They are personal in content, in that women tend to describe more lies about personal facts and feelings, whereas men describe more lies about money and jobs. The targets and tellers of lies in women’s stories tend to be more personal, too: They are more often romantic partners, whereas the people who frequent men’s stories are more often strangers and acquaintances. [s. 165]

Därför måste man ha en tidsram och låst och specifik frågeställning för att kunna avläsa verkliga könsskillnader och som vi sett tidigare så kan en bra metodik medföra att könskillnaden helt elimineras eller till och med blir den omvända. (T.ex. jämför könsskillnaderna för lifetime och 12 månader i tabell 2 och 3 i detta inlägg). Då det var en mycket intressant och välgjord studie som har 11 år på nacken, så sökte jag för att se om någon tagit upp forskarnas staffetpinne. Jag kunde inte hitta någon sådan, tyvärr.

De sista två rapporterna jag läste handlar inte om kön specifikt. Där studerar man istället lögnfrekvens och där finns intressanta resultat.

The results of this national study are consistent with the DePaulo et al. (1996) diary study and suggest that on average Americans lie once or twice a day. However, the important findings are that many people do not lie on a given day, the majority of lies are told by a few prolific liars, and because the distribution is highly skewed, the mean number of lies per day is misleading. [min emfas, Källa 7, s. 12]

A dominant view is that lying is part of everyday social interaction. Recent research, however, has claimed, that robust individual differences exist, with most people reporting that they do not lie, and only a small minority reporting very frequent lying. In this study, we found most people to subjectively report little or no lying. Importantly, we found self-reports of frequent lying to positively correlate with real-life cheating and psychopathic tendencies. Our findings question whether lying is normative and common among most people, and instead suggest that most people are honest most of the time and that a small minority lies frequently. [min emfas, Källa 8, Abstrakt]

En minoritet av befolkningen är alltså högfrekventa lögnare. Dessa kallas i rapporterna prolific liars, frequent liars och pathological liars. Varför slutade jag med ”lögnen som livsstil” när det inte fick några som helst negativa konsekvenser för mig då ingen – mig veterligen – genomskådade dessa? Jag själv mådde så dåligt av att leva så, att jag till och med blev sjuk av det. Så fungerar friska människor. Abstrakt till en rapport, som jag tyvärr inte kunde få tag på, tyder på att att patologiska lögnare är jämt fördelat mellan könen. Dessa är inte representativa för män eller kvinnor och utifrån dessa kan man inte generalisera.

3. Kvinnor kräver hjälp och skydd men vägrar att i något sammanhang hjälpa eller skydda en man

Här håller jag med Sexisten, men troligen lär vi vara oense om orsaken till denna obalans. Jag menar att kvinnor är hjälpsamma men att hjälpandet är felriktat och därför missar målet.

Hur en man kan hjälpa en kvinna är så uppenbart. Det är himla praktiskt att ha externa muskler att tillkalla när man behöver extra fysisk styrka. Dessutom efterfrågar vi hjälp mer än män gör till följd av våra könsroller. Därför är det uppenbart för män vad de kan hjälpa kvinnor med. Men hur hjälper man en man? Vad behöver en man hjälp med? Det är inte alls lika uppenbart.

Jag har skrivit mängder av inlägg om ”det rätta” till exempel här där jag beskriver hur könssocialiseringen fick mig att tro att min man behövde hjälp angående hur man viker en tröja. Syftet med mitt agerande var att hjälpa honom, men handlingen var inte nära mål eller ens på rätt spelplan.

“[W]omen civilized men … it’s what we’re supposed to do” [Från inlägget Feminism 2.0] … säger inte det allt om hur lite många kvinnor förstår om män och mäns behov? Gissa en gång vem som är bäst på att råda bot på den förståelsebristen. Hint: Vi välkomnar gästinlägg.

4. Kvinnor begriper inte konceptet privatliv; inget, inte ens de mest intima detaljer om hennes man, är för privat för att spridas till systerskapet

Även detta finns det spår av sanning bakom. Alith skriver så här:

När jag umgås med vänner så handlar det om vad vi känner. Vi pratar väldigt mycket om känslor, dels för att reda ut för oss själva vad vi egentligen känner och dels för att komma närmare varandra. Om någon har en alltför avvikande värdering från mig så kan vi inte vara (nära) vänner. För vi ska in och harva där i känslor och i varandras liv hela tiden, så den olikheten blir ett stort hinder. [min emfas]

Det här är feminina kvinnors sätt att umgås och hantera sina känslor och det innebär per automatik mer privat öppenhet än det ”manliga sättet”. Vad säger vad som är rätt eller fel? Vem bestämmer det?

Det är däremot en skillnad man bör vara medveten om, så man kan göra medvetna partnerval.

Sexisten avslutar kommentaren med följande:

Att bete sig som en psykopat, eller att kräva allt av män och sedan känna sig kränkt om det kommer motkrav, är inte okej hur kvinnligt det än är. Så i vissa avseenden måste kvinnor, om man vill ha hälsosamma och fungerande heterosociala och heterosexuella relationer, bli mer som män.

Det finns två sorters mänskligt beteende som jag har väldigt, väldigt svårt för. Det ena är offerkofteri, det andra är när man försöker diktera hur andra människor ska vara och agera. Det oavsett om det är feminister som gnäller på manlighet eller maskulinister som gnäller på kvinnlighet. Vill man ha en kvinna som är ”mer som män” så får man själv söka efter en sådan kvinna. Vi finns och här är mäns preferenser för skönhet en black om foten precis motsvarande kvinnors preferens för bad boys. För bland oss som är ”mer som män” är intresset för vårt yttre vanligen extremt mycket lägre och skönhet är till stor del skapad framför speglen. Eller för att citera en underbar formulering av Ulf T (privat samtal):

[M]än behöver hjälp med att förstå hur mättad kulturen är med bilden av ”male disposability”, samt med hur biologiskt programmerade de är att tappa huvudet så fort en tjej vickar på rumpan.

Slutord

Maskulinism riskerar att bli lika destruktivt för unga män som feminism är för unga kvinnor, det kan kännas rätt och till viss del kan det underlätta men det ger inte den förståelsen för genussystemet som på riktigt kan underlätta ens liv, det både på individnivå och på samhällsnivå. Tvärtom är det destruktiva ideologier med en överhängande risk för att individer hamnar i en begränsande offerroll.

I en kommentar skriver Utlandssvensk som svar till Tålis:

“Dock står jag på Ninnis sida, som verkar för förståelse för skillnaderna och goda relationer mellan könen.”

Visst, jag med! Men det blir lite som “world peace”, dvs. alla stöder väl det målet men den meningsfulla frågan är hur man når dit.

Saken är att i förståelsen ligger karta och kompass till målet och det är allt som behövs. Men det är på två olika nivåer, individnivå och samhällsnivå. Innan detta blir allmänkunskap så att verklig förändring sker på samhällsnivå … Den dagen lär jag inte ens leva längre. Men på individnivå kan det hjälpa här och nu. Låt oss ta exemplet Anders och Lisa, vad hade kunnat göras för att minimera risken för att arbetslösheten ledde till skilsmässa?
Den delen som ”tappet i manlighet som försörjare” medför det kan man kompensera för genom att göra andra saker som får en att känna sig som en man och styrker ens manliga självkänsla. Kanske ta tillfället i akt och börja träna karate och sätta målet att tappa de 10 överflödiga kilona? Då dels gör han något som skingrar tankar, dels bygger han på sin självkänsla vilket minskar risken för att han blir bitter av nedstämdhet. Men för att ta det steget i en situation som är svår underlättar det att veta att man minimerar en risk med agerandet.

Det som sker i vår samtid är mycket djupt problematiskt och får och kommer få konsekvenser på så många olika sätt. Den attack på manlig jargong som pågår i pågår i #gamergate, byggbranschen, av kvinnor i maktpositioner på arbetsplatser och politiker, i hela vårt samhälle, skapar och kommer att skapa den manliga ryggdunksklubb man trodde fanns och misogyni kommer att öka. Just nu bygger dessa kvinnor in ”hysterisk” i stereotypen för kvinna …

Eller som Janet Bloomfield uttrycker (läs inlägget) kritiken mot denna hetsjakt mot manlig jargong i ett specifikt, mycket tragiskt, fall:

What IS sexist is Adria deciding that the simple fact of owning a vagina gives her the right to decide what is and is not funny in any given situation. Waltzing through life believing you are owed special consideration because you are a WOMAN and you deserve to never be offended is sexist. Why should anyone believe they have the right to never be offended?

Jag inledde inlägget med ett citat av Natasha Devon och avrundar med att citera en annan del ur samma text:

[W]omen should apply very careful forethought before pronouncing something to be an issue of sexism. Unless of course, we want men to begin doing the same.