Kvinnomaktsutredningen – En normkritisk läsning, del 2
avatar

För lite knappt ett år sedan inledde jag en så kallad ‘normkritisk läsning’ av Kvinnomaktsutredningen. Jag inledde även en del 2, men kom av mig lite. Ett problem är att man inte kommer särskilt långt innan man stöter på påståenden som inte bör stå oemotsagda, men det tar lite tid att underbygga invändningarna.

Det är alltså inte små faktafel som är galna i utredningen, utan hela perspektivet är upp och ned. En ‘normkritisk läsning’ behöver alltså börja med att beskriva en alternativ verklighet. Den som av någon anledning ändå vill läsa hela utredningen, kommer då åtminstone ha en referensram som medger en annan tolkning av historien.

(Fetstilsmarkeringar i citaten är genomgående mina.)

Vad utredningen försöker bevisa

Det är egentligen lite missvisande att säga att utredningen försöker bevisa något. Den utgår ifrån en övertygelse:

Denna bok är en del av Kvinnomaktutredningen och handlar om hur
kvinnor under århundraden krävt och så småningom erövrat
allt större
del av den ekonomiska och politiska makten.

…och använder sedan den som ett filter i historietolkningen. För att faktiskt leda påståendet i bevis, krävs att man ställer upp en nullhypotes som får hållas för sann om inte något annat kan bevisas. Man behöver också försöka falsifiera sin egen hypotes. När det gäller historietolkning är det svårt att göra detta på ett tydligt sätt. Vi hamnar då i en hermeneutisk diskussion, där det inte är historiska fakta så mycket som deras tolkning, som står på spel.

Men även hermeneutiker behöver försöka falsifiera sina tolkningar: Kan jag hitta historiska fakta som motsäger min tolkning? Om jag kan det, blir min tolkning om inte falsifierad, så åtminstone betydligt försvagad. Läsaren behöver informeras om dessa diskrepanser, så att de kan förstå att det finns alternativa sätt att läsa historien. Det feminister gjort kan kallas subjektivism, dvs de tror så starkt på sin egen tolkning att de inte bara ignorerat fakta som talar emot den – de har aktivt motarbetat att dessa fakta berättas vidare.

Nullhypotes

Min nullhypotes blir att män och kvinnor levt i symbios genom historien. De har tillsammans format sin samtid, och samtiden har format dem. De grundläggande biologiska skillnaderna (kvinnor, men inte män, kan föda barn, och människobarn tar lång tid på sig att bli självständiga) har drivit en arbetsuppdelning som i sin tur lett till ett naturligt urval som ytterligare delvis förstärkt skillnaderna. De senaste seklen har förutsättningarna förändrats rätt radikalt, och könsrollerna ändras därefter, men biologin ändras inte så fort. Förändringar i könsrollerna uppstår alltså huvudsakligen som ett resultat av ändrade förutsättningar, inte som dyrköpta landvinningar i de förtrycktas kamp mot förtryckarna.

Falsifiering

Det finns förstås några logiska invändningar mot den feministiska tolkningen: att männen skulle ha ‘erövrat’ makten, och kvinnorna envist försökt kämpa sig till en mer rättvis fördelning. Den främsta torde vara att eftersom män är såpass fysiskt överlägsna kvinnor, har de utan vidare kunnat förslava kvinnorna, och det är oklart varför de då skulle förläna kvinnor mer makt än de ger till andra tamdjur, såsom hästarna och korna på gården. Debattören Sam Harris brukar fråga retoriskt vad en grupp skulle göra om de gavs makten att göra som de ville. Om män ville förtrycka kvinnor, så har de i århundraden (årtusenden t.o.m.) besuttit den ekonomiska och militära makten – till och med den fysiska makten på ett individuellt plan. Att män är kapabla att förtrycka andra grupper har bevisats genom historien. Det kan nog hävdas att ingen annan grupp fulländat förtryckandets konst som (en viss typ av) män. Att de inte tillämpar detta på kvinnor beror alltså inte på att de inte kan, utan måste bero på att de inte vill.

I detta inlägg tänkte jag dock fortsätta med hermeneutisk falsifiering, dvs visa att själva historien kan läsas med ett annat filter, och att det finns historiska fakta som inte bara stöder en annan tolkning, utan gör den första tolkningen rentav orimlig.

Mäns supande och överträdandet av tabun

Första texten i utredningen börjar såhär:

Den 22 oktober 1914 gick nära 4 000 kvinnor i en nykterhetsdemonstration i Örebro. De tågade till slottet och togs emot av landhövdingen. Deras ärende var att till honom framföra krav på lokalt förbud mot försäljning och utskänkning av alkohol.

Kampen för nykterhet var en fråga som engagerade kvinnorna och fick dem att gå ut i politiskt arbete. Nykterhetsrörelsen hade fler kvinnliga medlemmar än män. Det bildades också speciella nykterhetsföreningar med enbart kvinnor, till exempel Vita Bandet, som hade aktiva företrädare i Örebro. Frågan var så viktig att den fick kvinnor att överskrida sociala och politiska tabugränser. Det gjorde de demonstrerande kvinnorna i Örebro när de både bildligt och bokstavligt i stora skaror gav sig ut i offentligheten, tågade genom staden och krävde svar av landshövdingen, offentlighetens högsta representant på orten.

Här görs några rätt märkliga antaganden:

  • Frågan om manligt lidande var tydligen så osynlig för männen själva att kvinnorna tvingades överskrida tabugränser för att påtala detta? Hur stämmer det överens med idén att männen förtrycker kvinnor och premierar andra män av egenintresse?
  • Om det fanns sociala och politiska tabun för kvinnor, vilka skapade dem? Varför tillät männen kvinnor att bilda föreningar ägnade åt att hindra män från att förgöra sig själva? (Varför skulle de inte göra det?)

Redan i nästa stycke ökar förvirringen:

Nykterhetsvänner, kvinnliga som manliga, såg männens supande som en av de främsta anledningarna till den fattigdom och det elände många familjer levde i. Men det gjorde inte landshövdingen i Örebro län. Han förklarade i sitt svarstal till kvinnorna att skulden till fattigdom och nöd stod att finna i kvinnornas egen ekonomiska oförmåga: ”Genom att en kvinna förskaffat sig insikt i ett hems skötande, kan man med ringa medel få det att räcka, som i en vårdslös husmoders hand är otillräckligt”, menade han.

Landshövdingen menar här att familjens ekonomi huvudsakligen styrs av kvinnor! Det skulle förklara varför männen själva inte tagit tag i mäns supande, och dessutom hur det kunde komma sig att kvinnor var fria att organisera sig för att driva sina hjärtefrågor. Låt mig dock säga att jag misstänker att vi här får ett väldigt vinklat referat av vad landshövdingen faktiskt sade. Det är svårt att kontrollera, eftersom beskrivningen sägs komma från ett opublicerat avsnitt ur Gunnela Björks doktorsavhandling.

Männens eventuella dryckesvanor hade uppenbarligen ingenting med den saken att göra. Ytterligare vinster i hushållsekonomin skulle kunna göras genom besparingar på klädkontot, sade landshövdingen, om inte kvinnor i så hög grad vore slavar under modet.

Det är möjligt att landshövdingen sade saker som inte återges i denna artikel, men annars finns en fullt rimlig alternativ tolkning av hans argument: att männens supande är en konsekvens av, inte främst en orsak till, deras olycka. Idag känner vi till att kvinnor styr majoriteten av hushållets konsumtion (idag är det över 80%), samt att männen förvärvsarbetar mer än sina partners. Den bild som landshövdingen beskriver är alltså huvudsakligen sann idag. Var den inte sann då?

Landshövdingen ställde kvinnorna till ansvar för deras familjers fattigdom, och förnekade därmed att mäns alkoholmissbruk skulle kunna tillfoga ekonomisk och annan skada. Detta gjorde han trots att männen enligt lagstiftningen var familjeförsörjare; de hade därmed ett formellt, juridiskt ansvar för sina hustrurs och barns försörjning.

Det är riktigt att män var juridiskt ansvariga för familjens försörjning. Jag har inte hittat relevanta svenska lagtexter, men artikeln The Legal Subjection of Men, utgiven i England 1908 av E. Belfort Bax, beskriver hur detta också innebar att mannen var enligt lag skyldig att betala även skulder som hans hustru drog på sig, även om hon hade större tillgångar än han. Bax beskriver också hur stämningen i England på den tiden var kraftigt i kvinnors favör:

A legal defence is not a matter of strength or courage, but of skill. Even a skilled defence is a poor protection before a biased tribunal. But lastly, the whole question of muscular strength is absurdly and outrageously irrelevant. The bravest and strongest man is as weak as a child before the over- whelming force of the State. Any woman can at will summon to her aid a power no man can resist. And behind this force of law rests the equally irresistible force of public opinion. All this, under the present dispensation, is arrayed against the man accused by a woman. The woman accuser wields the whole power of the Courts and the community, backed up by the press and public opinion. Her physical strength is an irrelevant matter, her real force lies in the state of public opinion before which the man becomes helpless.

Jag har tidigare illustrerat hur Mrs. Caroline Norton, en av feminismens hjältinnor, slösade bort sin makes pengar just i syfte att försätta honom i skuld. En man kan drivas att supa för mindre.

Det som kan sägas ha hänt inte minst under 1800-talet, då allt fler kvinnor tvingades ut i förvärvsarbete (vilket beskrevs i del 1), är att lagändringar infördes gradvis för att öka kvinnors ekonomiska frihet och integritet, men utan krav på samma juridiska ansvar som ålades männen. Detta stärker landshövdingens argument, att kvinnor fått större ekonomisk frihet, medan det ekonomiska ansvaret fortfarande låg kvar hos mannen.

Det egendomliga i landshövdingens uttalande understryks ytterligare av att gifta kvinnor var omyndiga och att både de och barnen alltså var formellt underordnade männen. Deras möjligheter att i praktiken hävda någon rätt till mannens inkomst, för sin egen och sina barns försörjning, var därmed i verkligheten ofta begränsade. Landshövdingen ställde därmed i sitt tal i realiteten kvinnorna till ansvar för omständigheter de inte hade någon makt över och kunde drabbas hårt av. De som hade makten, männen, ställdes däremot inte till ansvar.

Här blandar man ihop två begrepp: det juridiska ansvaret och kvinnors praktiska möjlighet att påverka hur inkomsten fördelades i hushållet. Det var alltså inte så att mannen tjänade pengarna och (vilket hade varit enklast att beskriva) hade suverän rätt till sina egna pengar. Han hade även en plikt att försörja sin hustru och sina barn.

Inget nytt under solen, kan man möjligtvis säga. Då var argumentet att männen söp och sket i familjen. Nu heter det att ”unga män super, slåss och skiter i skolan”. Vi kan också minnas Reinfeldts oro att förslaget om delat barnbidrag skulle kunna leda till att ansvarslösa pappor söp upp pengarna.

Spädbarnsdödlighet och mäns försumlighet

Utredningen går in på spädbarnsdödlighetens orsaker. Det sägs här att intresset för frågan väcktes vid 1900-talets början, men att man bara skyllde på kvinnornas försumlighet och inte kritiserade männen.

Mödrarna, menade man, försummade ofta sin barn och gav dem inte den skötsel och vård de behövde. Den höga spädbarnsdödligheten sågs därmed i stor utsträckning som mödrarnas fel. Någon kritik mot barnens fäder för motsvarande försumlighet framfördes inte. Det förutsattes inte heller att fäderna skulle komma med sina barn till Mjölkdroppeföreningarnas mottagningar och få råd om hur de skulle vårda sina barn. Fäder förutsattes vid denna tid överhuvudtaget inte ta del i eller ha ansvar för sina barns vård och skötsel; det finns till och med exempel på att ensamma fäder som ville ta vård om sina barn, hindrades från det. Faderns principiella roll var att vara familjeförsörjare, men det var alltså ett ansvar som inte alltid verkar ha tillämpats i politisk praxis

Jag har lite svårt att tro att utredningen korrekt speglar hur diskussionen faktiskt gick, och framför allt vad spädbarnsdödligheten faktiskt berodde på, och vad som fick den att minska. Men åter ser vi åsyftningar till männens ansvar, som de tydligen ofta inte levde upp till.

I C-uppsatsen Spädbarnsdödlighet i 1800-talets Sverige (Padel 2009) ges en annan bild:

I slutet av 1700-talet började i Europa det vi kallar den ”demografiska transitionen” (eller transformationen). dvs. nedgången först av dödligheten, sen av fruktsamheten, vilket i början leder till accelererad men i slutänden avstannandet av befolkningstillväxten. Modellen knutas ofta till industrialiseringens begynnelse (fast det vore mer korrekt att lägga början på jordbrukets modernisering eller, om man så vill, industrialisering). Den har sina svagheter och är föga lämplig för generaliseringar, inte alls för prognoser. I t.ex. Frankrike sjönk både mortaliteten och fertiliteten parallellt. Utvecklingen började på 1700-talet, långt innan industrialiseringen i landet började. I England minskade fertiliteten först hundra år senare, fast England var industrialiseringens pionjär. T.o.m. fertiliteten på Sicilien minskade tidigare. Dessutom finns och fanns stora lokala, regionala och skiktspecifika skillnader i dem demografiska mönsterna. Även tidsintervaller för transformationen varierar. England behövde 200 år för att genomgå dem fem faserna, Danmark 160 år, Tyskland 70 år och Japan 40 år.

Sverige ligger här med 130 år i mitten. I Sverige började dödlighetens minskas för gott ungefär 1810, alltså innan industrialisering och urbanisering började på allvar. Fertiliteten sjönk ungefär fr.o.m. 1860-talet, alltså under tidig industrialisering. Transformationen avslutades som i många andra länder på 1940-talet. Fast modellen av den demografiska transformationen är varken universell eller av prognostiskt värde, beskriver den utvecklingen i Sverige grovt sagt ganska bra, visserligen med inskränkningen, att migrationseffekter inte beaktas.

Eftersom uppsatsen är från 2009, skall jag uppehålla mig vid kapitlet om tidigare forskning – den som var tillgänglig även för Kvinnomaktsutredningen, och hade kunnat informera deras berättelse. Bland annat hittade jag där fram till Att amma eller inte amma – ett problem i 1700-talets litteratur och verklighet (C. Sjöblad 1997). Artikeln bjuder på mycket intressant läsning, och visar att debatten om spädbarnsdödligheten pågått mycket längre – så långt tillbaka som på 1700-talet.

Linné [1732] kopplade mödrarnas sed att inte ge sina barn bröstmjölk utan kall, okokt komjölk till sjukdomar och hög mortalitet. Komjölken fick barnen suga i sig från ett s.k. dihorn, ett kohorn med en napp gjord av en kospene i den smala ändan som hängdes över vaggan. Så kunde de lämnas i många timmar under det att föräldrarna arbetade utomhus, ibland helt ensamma, ibland under uppsikt av något äldre syskon. Barnen fick obehandlad, outspädd komjölk ur horn som aldrig tvättades och drog till sig flugor i sommarvärmen. Stanken från dihornet kändes direkt när man klev in i en bondstuga har resenärer berättat.

Det konstateras att de kvinnor som var så fattiga att de inte hade råd med komjölk eller amma lyckades bäst, eftersom de tvingades amma barnen själva.

Högst var barnadödligheten i andra och tredje levnadsveckan och under sommaren när barnen lämnades ensamma med dihornet medan mödrarna arbetade på fälten. Vissa år dog 50% av barnen i norra Finland.

Män som tycktes argumentera flitigt för att mödrarna skulle amma själva, eller åtminstone ta hjälp av en amma, var Carl von Linné och Nils Rosén von Rosenstein – ”den svenska barnläkekonstens fader”. Men även Luther på sin tid, och prästerna, brukade predika om att mödrar skulle amma sina barn. Sjöblad argumenterar dock att många av de gamla förebilderna försvann eller klarade inte av att mota bort allmogevidskepelse som att modersmjölken skulle vara förtrollad. Sedan kommer hon in på att det kanske var männen som inte ville att deras fruar skulle amma, eftersom barnet då kom i vägen för hustruns andra äktenskapliga plikter, så att säga. Hon landar dock själv i att vi inte kan säga säkert hur föräldrarna resonerade.

Detta gällde alltså främst 1700-talet, och det vi tycks kunna säga relativt säkert var att okunskap, traditioner, och det faktum att både män och kvinnor på den tiden jobbade hårt, gjorde att man rationaliserade bort amningen så gott man kunde. Det finns goda skäl att anta att traditionerna levde kvar under 1800-talet, och att ökningen av kvinnor arbetande i industrin (i stället för ute på fälten) snarare konserverade de gamla traditionerna.

Sundsvall 1880

Sundsvall 1880

I Den osunda staden (Edvinsson 1992) beskrivs förhållandena i Sundsvall på 1800-talet fram till tidigt 1900-tal. Edvinsson diskuterar i detalj vilka faktorer som kan ha påverkat dödligheten i Sverige. En insikt som detta kan medföra är att så många olika faktorer spelade in, att problemen inte låter sig reduceras till kvinnors underskattade godhet kontra männens ansvarslöshet. Förenklat kan man säga att epidemier före industrialiseringen drabbade alla lika – fattig som rik; under industrialiseringens första hälft minskade mortaliteten främst för de välbeställda, men under 1900-talet nådde förbättringarna alla samhällsklasser. Boken kan också med fördel läsas som ett exempel på hur man testar hypoteser mot historiska data. Den tycks också hållas som en av de tyngsta referenserna beträffande spädbarnsdödlighet på 1800-talet, så vi kan anta att Kvinnomaktsutredningens författare läst den.

Edvinsson beskriver hur Sveriges befolkning ökade kraftigt från ca 1.8 milj. på 1700-talet till ca 5 milj. kring sekelskiftet 1900. Detta berodde främst på att mortaliteten sjönk från ca 1810, medan födelsetalen började sjunka först ca 1880.

Mortalitetsnedgången var initialt lokaliserad till vissa åldersgrupper. Först sjönk spädbarnsdödligheten, som från omkring 1810 har uppvisat en kontinuerligt nedåtgående kurva fram i modern tid. Därefter gick dödligheten bland barn ned. I denna åldersgrupp hejdades emellertid utvecklingen vid mitten av 1800-talet, då barnadödligheten steg för ett par decennier. Bland vuxna inleddes nedgången först omkring 1850.

Den svenska urbaniseringen inleddes kring mitten av 1800-talet. Mortaliteten i städerna började också sjunka vid ung. samma tid, från att ha varit hög tidigare. Inte minst började man under 1800-talets mitt kraftigt verka för sanitära reformer, och började se sjukdom och farsoter som i stor utsträckning sociala problem.

Redan under första halvan av 1800-talet ålades kyrkoråden att «befordra nykterhet, förnämligast derigenom, att barn och unga personer ej få wänja sig wid förtäring af bränwin och starka drycker.» Man talade dessutom om hur mer välbeställda borde övervaka de fattiga, kanske betala dem in natura (så att de inte kunde köpa brännvin för pengarna) och kanske rentav ”kasernera” dem, under militär disciplin. Gissningsvis är det främst männen man talar om här, så det är oklart varifrån Kvinnomaktsutredningens idéer kommer om att mäns försumlighet och osunda leverne inte skulle tas på allvar eller läggas dem själva till last.

[Medicinalråd och hovläkare A Pontins] förslag visade på en misstro mot att de fattiga skulle kunna lära sig att leva ett hälsosammare och riktigare liv. Lämnade för sig själva skulle de bara förstöra sin tillvaro, och därför krävdes noggrann övervakning och reglering uppfrån. För förtjänsterna i sig var det inget fel på, enligt Pontin: ”Arbetslönerna skulle mer än tillräckligt förslå, om icke hopen egde tillfälle att bortslösa dem i öfwerflödigt brännwinssupande.”

Här är det alltså inte kvinnornas oansvariga shoppande, utan männens supande som lyfts fram som problemet. Möjligen har Kvinnomaktsutredningen ägnat sig åt lite körsbärsplockning för att stärka sin förutbestämda uppfattning?

Uppe i Sundsvall tycks dock provinsialläkare Olof August Söderbaum, enligt Edvinsson, ha menat att både män och kvinnor borde skärpa sig (sid. 98):

Om arbetarnas quinnor i allmänhet voro dugligare husmödrar och mera sparsamma,… samt om en del familjefäder ville lefva nyktert, skulle välmågan bland härvarande arbetarebefolkning utan tvifvel blifva ganska stor.

Det är nog hyfsat korrekt att säga att Industrialiseringens magnater också lade grund för välfärdsstaten, genom att ge sig på de problem som den snabba tillväxten gjorde tydliga.

1862 infördes nya kommunallagar och därmed skapades möjligheter för utökad kommunal aktivitet i hälsofrågor. I städernas nya styrande organ – stadsfullmäk­tige – fick industriägare och andra kapitalstarka grupper ett stort inflytande genom att de valdes efter förmögenhet och inkomst. Den nya organisationen gav möjlig­het att lösa många av de problem som skapades i de snabbt växande industriella städerna och som inte kunde klaras på enskild basis. Vatten och avlopp hörde till dessa frågor. Trots att de nya industrialistema förespråkade en fri marknad, ett liberalt samhälle och så få ingripanden och regleringar som möjligt, kom de att genomföra åtgärder som blev mycket omfattande och reglerande i folks liv. De skapade också början till en kraftigt ökande offentlig sektor.

Spädbarnsdödlighetens utveckling, 1800-talet

Spädbarnsdödlighetens utveckling, 1800-talet

Det tycks som om de debatter som Kvinnomaktsutredningen refererar ägde rum efter att ‘patriarkatet’ uppvisat stora framgångar i att lösa problemen åtminstone i ungefär ett sekel. Det verkar vara i linje med hur feminismen verkat: så länge som de stora problemen är att folk dör i smittkoppor, kolera, tuberkulos och andra farsoter, är det inte så intressant att diskutera kvinnans frigörelse. Edvinsson konstaterar om 1800-talets andra hälft att Störst överdödlighet hade män i åldern 35-45 år, i synnerhet de ogifta. Är det månne en tillfällighet att Kvinnomaktsutredningen tar upp tråden när de största materiella och hälsorelaterade landvinningarna redan är vunna?

För att som avrundning återkomma till det där med spädbarnsdödlighet, har Edvinsson att förtälja om Sundsvall:

1864 utökades antalet barnmorskor anställda av staden till tre. Lönen för den tredje anställda låg på 200 riksdaler smt årligen, samt en särskild ersättning ur stadskassan med tre riksdaler smt för varje förlossning åt utfattiga. Längre fram under seklet utökades antalet barnmorskor, så att antalet 1885 uppgavs till fyra barnmorskor avlönade av staden och nio utan lön. 1910 fanns fem med lön och sju utan. De förra skulle utan ersättning förlösa fattiga barnföderskor. De flesta förlossningar skedde i närvaro av examinerade barnmorskor, åtmin­stone från 1860-talet och framåt. 90% av alla barn födda under 1860-talet förlöstes av dessa. Detta tyder på att barnmorskorna hade en stark position i samhället.

Detta skedde utan att kvinnorna fick vara med och bestämma i någon större utsträckning. Alternativt hade kvinnor inflytande via informella kanaler.

Edvinsson noterar också (sid 111) att mammorna i Sundsvall kallades ”oansvariga” av läkarna, inte minst när smittkoppor och scharlakansfeber härjade och läkarna ville isolera barnen. Mammorna gjorde nog den rätt välgrundade bedömningen att de kunde ge sitt barn bättre vård än de rätt omogna epidemisjukhusen, men då på bekostnad av att smittspridningen inte kunde hejdas lika lätt. Beträffande spädbarnsdödligheten, kan även i Sundsvall mjölkersättning ha varit en faktor. Tydliga skillnader i hälsa kunde noteras mellan barn som fått god näring under uppväxten och de som inte fått det. Det är värt att notera sammanhanget: Evinsson har precis beskrivit hur läkarna vid denna tid kämpade för att vinna folkets förtroende, och hur det även riktades befogad kritik mot läkarna själva.

Den ovan nämnda studien av Hellstenius föranledde provinsialläkare Söderbaum att göra några kommentarer i frågan. Enligt honom hade förhållandena förbättrats under de föregående femton åren, även om hans utlåtande präglas av en viss tvetydighet beträffande spädbarnsvården. Sudd hade så gott som helt slutat användas och sällan gavs välling eller skummad mjölk åt nyfödda barn. Däremot hade ett nytt inslag tillkommit; den mängd av sociala aktiviteter som även kvinnorna deltog i. Mödrar skulle vara med på alla andakter, syföreningar, nyk­terhetsmöten och båtutflykter; ”…under tiden lära sig barnen suga vid flaskan, denna förderfliga tingest med slangar, som aldrig blifva eller kunna af mödrar ordentligt rengöras. Dessa utfarter äro nog vanligaste orsaken att barnen upphöra att dia, ehuru mödrarna naift förklara att barnen slutat sjelfva.”

Det är nog troligt att kvinnornas arbetssituation spelade större roll, men det är lite svårt att belägga, då inte minst gifta kvinnor brukade stå medutan yrkesroll i bokföringen. Evinsson går dock vidare och jämför fördelningen i tid med en region (Nedertorneå) där praktiskt taget inga kvinnor ammade sina barn.

Koncentrationen av diarréerna i Sundsvall till åldersintervallet två till sex månader kan därför tolkas så att barnen avvänjdes mycket tidigt, varefter de kom att utsättas för stadens hälsorisker i form av dåligt vatten och undermålig mjölk. Detta är också i linje med citatet från provinsialläkare Söderbaum ovan.

När Evinsson gör en social analys av spädbarnens situation, framträder börd som absolut viktigaste faktor: utomäktenskapliga barn löpte mycket större risk att dö under sitt första levnadsår. Detta är utifrån det vi klarlagt ovan helt logiskt, och kvinnor tog också stora risker vid illegala aborter för att undvika att bli mödrar utanför äktenskapet.

Under 1880- och 90-talen användes fosfor som fosterfördrivningsmedel. Detta var så pass vanligt att fosfortändstickor förbjöds. Kvinnor­na tog stora risker när de utnyttjade denna abortmetod. Under 1890-talet avled mer än hundra kvinnor årligen av fosforförgiftning. I Sundsvall dog tio kvinnor av den orsaken fram till 1894. Hur många som använt fosfor i fosterfördrivande syfte utan att avlida, vet vi däremot inget om.

Det är dock inte rimligt att skylla detta på något socialt motstånd från män. Vi ser snarare slutet på en social och teknisk revolution som var på väg att skapa förutsättningar för kvinnor att kombinera yrkeskarriär och barnafödande, men än var det förknippat med påtagliga utmaningar.

Att det bara var kvinnornas svårare situation som var orsaken, ställer sig Evinsson tveksam till.

Att mödrar undvek att amma sina barn kan ha haft att göra med kvinnors arbetssituation. Det senare motsägs av att de sociala skillnaderna var små. Det är svårt att tänka sig att grosshandlarfruar ska ha haft sådan arbetssituation så att de inte kunde amma sina barn.

Det är alltså riktigt att kritik riktades mot mödrarna för deras del i den höga spädbarnsdödligheten. Problemet uppmärksammades redan på 1700-talet av Linné m.fl. Det uppenbara dilemmat var förstås konflikten mellan kvinnors behov av att arbeta och delta i andra aktiviteter å ena sidan, och att det inte fanns några bra alternativ till amning å andra sidan. Just denna fråga föll på mödrarna, men det innebär inte alls att man inte ställde krav på männen.

Vuxnas dödlighet

Vi har noterat att mortaliteten sjönk kraftigt under 1800-talet, men vi kan också göra en könsanalys på dödligheten hos vuxna. Evinsson har gjort det för Sundsvall:

Mortalitet baserat på kön, Sundsvall

Mortalitet baserat på kön, Sundsvall

Medan könsvariabeln hade liten inverkan på dödligheten bland barn, var den av avgörande betydelse för vuxendödligheten (tabell 9.11 b). Den kvinnliga mortali­teten var mycket lägre än den manliga under hela seklet, men i synnerhet under de förindustriella perioderna. De stora könsskillnaderna under förra delen av 1800-talet krympte under de två sista perioderna. I det industriella skedet var skillna­derna inte lika markerade, men ändå avsevärda.

Vidare:

Teorier om att den manliga överdödligheten ska ha haft samband med männens arbetsförhållanden motsägs dock av att den var för handen i alla sociala skikt. Varför skulle i så fall medel- eller överklassmannen ha så mycket högre dödlighet än sina ståndsjämlikar bland kvinnor i Sundsvall? Ur överlevnadssynpunkt var det bättre att vara kvinna från arbetarklassen än man från samhällets högsta sociala skikt.

De dödsorsaker som tycktes utgöra den största delen av skillnaden var vålds- eller alkoholrelaterade. Ett citat kanske kan illustrera vad som låg bakom det tuffa levernet:

Sjåarna i hamnen var kända för sitt vilda liv. Överhuvudtaget tycks de ha levt under mycket svåra förhållanden. Enligt en beskrivning bestod gruppen till stor del av misslyckade och nödställda människotrasor, som i väntan på båtarna kunde stå. ”… i bara en sliten skjorta och med rödfrusna tår stickande ut genom de trasiga skorna. De var samhällets parias i dess rätta bemärkelse som grep efter sista chansen att få leva”.

Kvinnomaktsutredningen besvärar sig dock inte med männens utsatthet under denna period, annat än att konstatera att dessa män inte levde upp till sitt ansvar att beskydda och försörja dåtidens kvinnor.

Arbetsfördelningen

Ett genomgående tema i Kvinnomaktsutredningen är att kvinnor inte tilläts göra det de ville, att männen höll dem tillbaka av egenintresse, och att kvinnornas oförtrutna och rättfärdiga kamp till slut gav resultat. Vi har ovan sett hur t.ex. spädbarnsdödligheten på 1700- och 1800-talet hängde ihop med kvinnors arbete och andra aktiviteter utanför hemmet. Men hur var det egentligen med övervärderingen av det ‘manliga’ och ‘förtrycket’ av kvinnor i arbetsfördelning?

Jag söker beskrivningar av arbetsfördelningen ur ett någorlunda neutralt perspektiv, men det visar sig svårt: praktiskt taget allt är skrivet utifrån en kvinnlig upplevelse av underordning. I Ninnis inlägg Paneldebatten ”Kvinnor tar plats; Män känner sig kränkta”, citerar Johanna Andersson Michael Kimmel:

[…] amerikanska män har ingen historia. Biblioteken är fulla av böcker om män, men ingen handlar om att de är just män. På samma sätt kan man säga att de manliga prästerna saknar historia. Så det finns stora kunskapsluckor kring kön och framförallt då kring män.

(Man kan fråga sig hur det kommer sig att feminismen har så mycket att säga om manlighet, när de så totalt ignorerat att faktiskt studera den på ett mer objektivt sätt?)

Ett exempel är Livsmedelsakademins Jordbrukets långa tradition av arbetsdelning – Kvinnor har sitt jobb och mannen har sitt Gränsen är klar, men har ofta flyttats:

Det stora inslaget av naturahushållning medförde en bestämd och komplementär arbetsdelning efter kön och ålder. Kvinnorna utförde hela matvaruproduktionen, producerade textilier till hela hushållet och tog hand om alla djur utom hästen. Dessutom vårdade de barn, gamla och sjuka, skötte all tvätt och renhållning inomhus samt uppassning av männen. Männen skötte husen, redskapen, hästen, skogsarbetet och jakten. […] Hästarnas skötsel var emellertid helt husbondens ansvarsområde men det dagliga arbetet kunde anförtros till drängen eller äldste sonen eller farfar på gården. ”Det var mycket sällsynt att en kvinna besökte stallet och orsakades endast av extraordinära omständigheter ‘fruntimren var inte betrodda’. Däremot kunde änkor som själva förestod gården mycket väl ta hand om hästarna”

Man talar sedan om hur männen ”trängde ut” kvinnorna från mjölkningen då det mekaniserades och utvecklades till stordrift. Mjölkning gick från att ha varit en ‘kvinnlig’ syssla till att bli ‘manlig’ – vi förstår att tolkningen är att när det blev ‘status’ i mjölkningen tog männen över.

Det traditionellt manligt stämplade arbetet med hästar utvecklades i motsatt riktning. Så länge hästarna fanns kvar i jordbruket var de prestigeladdade djur som ägnades stor omsorg (Flygare 1999). I och med mekaniseringen av jordbruket ersattes hästen av traktorn i arbetet på gården och arbetet med hästen började i stället allt mer ses som kvinnligt arbete. ”Hästflickorna” gjorde sitt intåg i stallen. Mjölkningsarbetet som länge ansetts vara kvinnoarbete kunde således på relativt kort tid byta kön och uppfattas som mansarbete medan hästen som varit en symbol för manligt arbete i stället började förknippas med unga kvinnor. Här synliggörs den sociala konstruktionen av kön, hur kvinnlighet och manlighet konstrueras i relation till varandra och hur innebörden i vad som betraktas som kvinnligt eller manligt förändras över tiden. Genussystemets verkan med manlig överordning och kvinnlig underordning är tydlig. När mjölkningsarbetet maskuliniserades ökade dess status medan arbetet med hästar förlorade i status i takt med feminiseringen.

Förklaringen känns krystad. Jag är ingen hästkarl, men har varit nära hästar tillräckligt mycket för att ha en aning. Jag rådfrågade en hästtjej och hittade dessutom denna forskningsartikel:

Sköta en arbetshäst – hästen som redskap vid vård av kulturreservat

Att arbeta med hästar kräver en god förståelse för hästen från kuskens sida och en tanke om att arbetet görs som ett samarbete är grunden för att lyckas. Man bör ha god kunskap om hästens sinnen och dess naturliga beteende som flyktdjur för att kunna förutsäga dess reaktioner och överhuvudtaget kunna hantera den. En särskild attityd i bemötandet och en god relation till den individuella häst man skall arbeta med krävs.

Det vill säga, hästen som arbetsredskap kräver att den som skall arbeta med hästen också tar ansvar för dess skötsel och lär känna den väl. Troligen var det detta, och inte något statustänkande, som låg bakom arbetsfördelningen. När änkor skötte gården, och därmed även hästarna, låg det naturligtvis på dem att etablera denna relation.

Man hade kanske kunnat fråga sig om inte bönderna saknade relationen till hästen, när man för effektivitetens skull gick över till maskiner – antar man att männen hellre meckar med maskiner än umgås med ett fantastiskt djur? Hur det är med det vet jag inte, men frågan ställs inte.

Sammanfattning

Jag har nog bestämt mig för att lägga den normkritiska läsningen av Kvinnomaktsutredningen på hyllan. Den gav för all del en ursäkt för att gräva fram en hel del information om 1800-talets Sverige, men bortsett från det är det helt enkelt för frustrerande att läsa dessa artiklar. Allt är skrivet ur ett vinklat perspektiv, så det går i princip inte att lita på någonting av det som står. Även om vissa påståenden är historiskt korrekta, är oftast tolkningen av händelserna så vinklad, att man sannolikt vid egna efterforskningar kommer fram till att en mer nyanserad tolkning vänder helt upp och ned på beskrivningen!

 

Kommentarer

Kvinnomaktsutredningen – En normkritisk läsning, del 2 — 11 kommentarer

  1. Väldigt bra skrivet Ulf tyvärr så läser våra politiska beslutsfattare endast kvinnomaktsutredningen och fattar sina beslut på historieförfalskning dvs gårdagens fördomar är lika gångbara idag och detta kallar man normkritiskt tänk.

    SvaraSvara
     
  2. Fantastiskt intressant, Ulf T. Du har sannerligen gjort ett gediget jobb.

    SvaraSvara
     
  3. Så kor blev högstatus och hästar lågstatus…? Hur var det måntro med får, grisar och hönor?

    En sak är dock säker – feminister är sjukligt besatta av status. Ingen vettig människa går ju annars omkring och funderar på huruvida kor och andra djur är hög- eller lågstatus.

    SvaraSvara
     
  4. Mycket intressant läsning.

    Som vanligt kan man dock konstatera att all diskussion om kvinnors makt nogsamt undviker kvinnors makt inom de kvinnliga sfärerna och där kvinnor på olika sätt är överrepresenterade. Man talar bara om kvinnors makt ur perspektivet av var mäns makt återfinns och om mäns makt som om alla män var statsministrar eller näringslivschefer.
    Man undviker också att prata om kvinnors indirekta makt via bl.a. rättsväsende eller opinion som i exemplet, trots att många av påståendena kring mäns makt och ”patriarkala” strukturer bygger på långt mer indirekta resonemang.

    SvaraSvara
     
  5. @michael:

    Ja, men det är lustigt ur det i stort sett finns två historiebeskrivningar: den torra faktaskildringen, och den ideologiska berättelsen. Folk verkar inte anstränga sig att koppla samman de två.

    @Rick:

    Tack!

    @Rick:

    Ja, logiken tycks vara att det mannen gör blir högstatus. Därför är allt mannen gör högstatus.

    @En annan Andreas:

    Ja, uppgiften tycks vara att bevisa att kvinnor aldrig haft någon makt, och fortfarande inte har det, trots att de heroiskt tillkämpade sig den för 100 år sedan.

    SvaraSvara
     
  6. @ Ulf T

    Jag tror nästa godnattsaga åt barnen får bli ”Petter och hans högstatusgetter”. Grin

    SvaraSvara
     
  7. Fyfan va duktiga ni är allihop, vilket jobb ni gör! Genusdebattens skribenter borde bli utsedda till årets folkbildare.

    SvaraSvara
     
  8. Tack för ett utmärkt och välbehövligt inlägg! Det vore förstås trevligt om du orkade ta dig an mer av denna eller andra genusvetenskapliga produktioner.

    SvaraSvara
     
  9. Ulf, fan va bra! Den här typen av hänsynslös faktakontroll, i kombination med en respektfull ton, är väldigt respektingivande!

    Själv tycker jag att framförallt den senare stycket, det om arbetshästar och deras skötsel, så tydligt visar på ytligheten i feministers analys. Dom ser gärna hur mycket status en viss uppgift har och dess korrelation med manlighet, men bryr sig inte om att ta reda på någon kausalitet. Istället dras, på ett till synes oärligt sätt, likhetstecken mellan korrelation och kausalitet med på förhand bestämt resultat. Man baxnar!

    SvaraSvara
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting