Relationer i skolan – del 3
avatar

Del 1
Del 2

Inledning

I denna tredje (och sista) del av min analys av Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9 lyfter jag upp social fakta om kvinnlig och manlig kommunikation och skolans antipojkkultur.

Kommunikation

I inlägget ”levd erfarenhet” så skrev jag att ”det rakare språket, jargongen” var en avgörande faktor för att jag trivs bättre inom individualismen. För mig är kollektivismens kommunikation som att ständigt gå på äggskal och väga allt jag säger på vågskål för att inte folk skulle ta illa av att tolka in saker i vad jag sa som absolut inte fanns där. Kvinnors kommunikation innehåller mer subtila signaler och mer sägs mellan raderna jämfört med mäns som mer rakt på sak. ”Kvinnornas språk” är, menar jag, vår språkliga norm och utifrån denna norm bedöms så väl tal som skrift. Det här är en orsak till att många (då även individer på ”vår sida”) upplevde tonen i Pär Ströms kommentarsfält negativt.

För den som är mer intresserad av detta kan jag rekommendera boken ”You Just Don’t Understand: Women and Men in Conversation” av professor Deborah Tannen.

Detta inlägg ska inte tolkas som att alla kvinnor pratar ”venusianska” och alla män ”marsianska”. Jag ser det snarare som en glidande skala där individer av kvinnligt kön vanligen ligger på ena sidan skalan och individer av manligt kön vanligen på andra sidan. Liksom kollektivismen och individualismen, så är inte det ena bättre än det andra, de olika kommunikationsstilarna har olika för- och nackdelar. ”Venusianskans” fördelar är att den mer sällan upplevs stötande och är mer färgrik, ”marsianskans” fördel är att dess enkelhet och tydligare struktur gör den lättare att lyssna på/till.

Vad ser jag då i Holms ”Relationer i skolan” angående kvinnor och mäns språk?

De [pojkarna] beskrivs också generellt använda ett både grövre och mer burdust sätt att tala jämfört med flickor, som anses vara mer lågmälda och mjuka. (s. 90)

I intervjuerna uttrycks föreställningar om att flickor och pojkar skiljer sig åt både vad det gäller val av samtalsämnen och sätt att uttrycka sig. Detta gör, menar flera, att det är enklare att prata med kamrater av det egna könet. (s. 89)

Detta med ”det egna könet” gäller ju mer könsstereotypisk man själv är i sitt språk. För mig, som har ett kommunikationssätt som är könsastereotypisk, så är det mycket enklare, trevligare och roligare att prata med män (och naturligtvis även kvinnor som är som jag).

Låt oss titta på den sociala faktan igen:

Flera av pojkarna uttrycker i intervjuerna medvetenhet om att deras interna språkbruk både kan uppfattas som hårt och plumpt av flickorna. Kristian menar att man behöver ”skärpa till sig” när man umgås med flickor eftersom de är känsligare och har ”annorlunda humor” än pojkarna. ”Man kan inte riktigt skoja på samma sätt för tjejerna tar det på allvar. Dom blir lättare sura” påpekar Claes. ”Det blir inte lika mycket trams när man är med tjejerna som det är när vi är med killarna. Om man håller på så kanske dom tycker man är konstig”. (s. 91)

Det här stämmer väldigt väl med min könsmaktsteori, att kvinnans makt av kön är överordnad mannens makt. När jag gjort klart dessa titlar, som kommer jag göra ett (eller ett par beroende på vad behövs) inlägg som en sammanfattning av dessa titlar. Det inlägget kommer handla om min könsmaktsteori, dels underbyggd av social fakta från dessa tio titlar, dels av annan forskning och empiri från vår värld. Därför lämnar jag denna sociala fakta att tala för sig själv för nu och hoppar till Holms tolkning av denna:

Av utsagorna ovan framgår att pojkarna försöker anpassa sitt beteende och språkbruk för att framstå som mera mogna och vårdade när de umgås med flickor. Eftersom flickor dessutom förmodas ha lite andra intressen påpekar en del pojkar att de också behöver anpassa samtalsinnehållet efter detta och inte bara prata om sina egna intressen (s. 91)

Varför ramlar ”skärpa till sig” för att undvika ”sura” bort och liksom reduceras till ”försöker anpassa sig” för att ”framstå som” i Holms tolkning? Den här typen av forskning, kvalitativa studier, har för- och nackdelar, styrkor och risker. En av de riktigt stora riskerna är fördomar. Holm, liksom genusvetare överlag, ”vet” att mannen är norm, priviligierad och överordnad. Det är detta ”vet”, denna fördom om livet på andra sidan genussystemet, som gör att de är blinda för att deras egen forskning talar mot deras teorier. Den individ som behöver ändra sig för att accepteras är varken privilegierad eller överordnad i den frågan det gäller.

Även flickorna pekar ut skillnaden i kommunikation:

Viktoria: Killarna pratar med alla.
A-S: Hur kan det komma sig?
Viktoria: Dom är mer sociala…jag vet inte.
Lena: Dom har inte det där kompisberoendet typ. [De båda andra instämmer] Viktoria: Nej, dom är annorlunda. Dom har samma humor, dom skrattar åt samma grejor. Dom bråkar och dom tycker att det är kul. (…) Killar kan säga vad dom tycker, dom behöver inte gå runt och viska för att ingen ska tycka illa om en bara för man tycker så. (…)
Lena: Bland tjejer är det mycket det där skitsnacket så där. Jag tror inte killarna har det så mycket…
Viktoria: Nej, dom har nog inget sånt.
Lena: Och blir dom ovänner med nån så säger dom rätt ut till den…
Viktoria: Ja, och så glömmer dom det nog rätt snabbt och blir kompisar igen.
(s. 160, min emfas)

Killarna pekar ut tjejerna blir sura som orsaken, Viktoria pekar ut ”ingen”. Det går att jämföra med att ”folk” pekas ut i I en klass för sig av en av tjejerna angående tala i klassrummet. En mycket försiktig (eftersom jag inte var där) är att Lenas svar här ovan (”Bland tjejer”) kan peka ut orsaken till att tjejerna upplever att de behöver ”gå runt och viska”. Men det som ökar trovärdheten i min tolkning är att annan social fakta (t. ex i I en klass för sig) pekar åt samma håll, dvs att kvinnors förtryck/hinder återfinns inom den kvinnliga homosociala gemenskapen.

I tolkningen av detta så får Holm tryckt in både underordnad och utsatt:

Sett ur ett annat perspektiv[än ungdomarnas förklaringsmodell, biologiskt] skulle ältande och skvallrande kunna ses som ett sätt att konstruera femininitet relaterat till en underordnad och utsatt position. För den som känner att hon behöver ”gå runt och viska” och hålla inne med sina åsikter blir möjligen intrigerande och skitsnack en logisk anpassningsstrategi att ta till. (s. 160-161, min emfas)

Tidigare skrev jag att kvinnors språk är vår språkliga norm. Detta finns med i denna avhandling även om de naturligtvis inte uttrycker saken så:

språkforskning som visar att kvinnor, jämfört med män, generellt håller sig närmare den språkliga normen, eftersom det kulturellt sett är mindre accepterat för dem att vara fula i munnen (s. 90)

En norm är inget som bara finns hängande i luften någonstans, den är ett resultat av vad vi som kollektiv vanlig gör och det handlar till största del om annat än ”fula i mun”. Normen är som den är för att pojkar/män ”skärper sig” inför tjejer/kvinnor. Det är tragikomiskt att man ”råkar glömma” en så viktig norm när man kommit fram till att ”mannen är normen”.

Skolans antipojkkultur

I min studie framträder inte denna antipluggkultur (s. 198)

Under ett antal lektioner i veckan har klassen så kallade studiepass, då de arbetar ämnesövergripande och kan lägga upp sitt arbete utifrån friare ramar. Under dessa lektioner uppvisas en större rörlighet och högre ljudvolym än under de mer styrda lektionerna. Ett par av lärarna uttrycker en viss skepsis mot det friare arbetssättet. ”Det är inte bra för alla, en del pratar bort tiden” säger Mona och påpekar att detta framförallt gäller pojkarna. (s. 78)

Flickorna verkar ha utvecklat effektivare strategier för samarbete i klassrummet, medan pojkarna i högre grad tycks lösa sina studieuppgifter individuellt. Medan flickornas strategier gör det möjligt för dem att kombinera social samvaro och skolarbete, går pojkarnas i högre grad ut på att fokusera ettdera (s. 98)

Man vet (t.ex. härhär (första av tre delar), här och här.) vad som behövs för att minska problemet att pojkarnas misslyckas i skolan. De olika studier jag har tagit del av visar att det som är bra för killars resultat är neutralt till positivt för tjejernas resultat. Som jag försökte visa på med citatet angående elefanter i föregående inlägg, så tror jag inte på ”utvecklat effektivare strategier”, jag tror det är en biologisk skillnad där pojkarna kommer till korta.

Dessutom, menar jag, att lärarkåren är ett av mycket få yrken där könet inte är utan betydelse. Pojkarna behöver manliga förebilder, de behöver individer som förstår sig på vad det innebär att vara ung och kille.

Henry talar om dem som tillknäppta och passiva eftersom de, som han uttrycker det, ”inte gör så många knop”. Han berättar hur han emellanåt brukar boxas lite kamratligt med dem för att etablera kontakt. Annan forskning visar att detta är ett ganska vanligt sätt för manliga lärare att skapa gemenskap med pojkar. (s. 92)

Dess motsvarighet får flickorna per automatik (vilket framgår i studien) då lärarna vanligen är kvinnor, men det är en bristvara för pojkarna.

Kommentarer

Relationer i skolan – del 3 — 34 kommentarer

  1. Superbra om skolan och normer men jag reagerar på en sak du skrivit ett några gånger förut. Jag känner inte igen mig i att män är rakare. Jag undrar om din upplevelse möjligtvis påverkas av att du är kvinna. Generellt skulle jag säga att män kanske uttrycker sig mer burdust men också att de döljer det sårbara mer. Det finns en anledning att män tycker om att ha kvinnor som nära vänner och det är för att de kan vara sårbara med kvinnliga vänner, vilket de inte är med andra män.

  2. @Johan Grå:

    Generellt skulle jag säga att män kanske uttrycker sig mer burdust men också att de döljer det sårbara mer.

    Ah, det är inte motsatser! Mäns språk är rakare (vilket inte betyder ”män är rakare” så som ”mer öppna” utan är detsamma som det du skriver som ”kanske uttrycker sig mer burdust”. Jag föredrar dock att säg att det kan upplevas mer burdust) och de döljer det känsliga mer. Det är två olika saker.
    Jag ska fundera på hur jag kan förtydliga och förklara det.

  3. @Johan Grå

    (Med reservation för avvikelser från de breda penslarna: )

    Jag upplever att det stämmer att män är rakare och burdusare. De kvinnor jag hört resonera kring det i min närhet verkar även de tycka det stämmer.

    Jag skulle inte säga sårbara. Vi behåller vår personliga inre sfär personlig, men den funkar att dela med sig till med kvinnor, mestadels för att de lirkar och vill veta. De är ett annat typ av bollplank helt enkelt. Sedan är det en helt annan lista av restriktioner över vad man delar med sig av. Äggskal och så.

  4. @Grodan Boll:

    Vi behåller vår personliga inre sfär personlig

    Så upplever jag det med. Och det är, tycker jag, ett val som ska respekteras.

    Problemet är om eller när det inte längre är ett val. Den dagen en man behöver stöd angående den där inre personliga sfären, har han möjlighet till det stödet? Vår självmordsstatistik talar för att det inte är så.

    Det jag upplever som viktigt för att en person släppa på ”listan av restriktioner” är att han känner sig trygg med att ”öppna hjärtat” inte kommer leda till att han förminskas som människa eller man. Jag finner det rätt logiskt med tanke på vilket sätt män som ”gnäller” hanteras. Det ser vi ju bara i denna debatt, hur män förlöjligas och förringas med ”kränkta” (som om en man inte får vara kränkt?) när de lyfter viktiga mansfrågor.

  5. Jag minns en rapport från skolverket som stod i en tidning för ett antal år sedan (synd att man inte sparade det)där det stod att med en välutbildad kvinnlig lärare så får tjejerna bättre betyg och med en välutbildad manlig lärare så får både pojkar och tjejer bättre betyg.
    Jag misstänker att denna rapport har lagts i ett arkiv på skolverket för att aldrig mer se dagens ljus eftersom den kan bli till kritik mot kvinnor och det går ju inte för sig hellre då låta skolresultaten sjunka och då mest för pojkar istället för att analysera vad det beror på och ta lärdom av det.

  6. @Johan Grå:

    Vad innebär det egentligen att uttrycka sig rakt om man inte är rak?

    Det är förstås en bra fråga. Smile

    Jag har känslan att det för många män är så att antingen kan man kommunicera rätt rakt, eller så kommunicerar man inte alls. Man tenderar inte att vilja gå som katten kring het gröt, men kan sakna ordförråd i vissa frågor.

    En familjeterapeut jag känner, som jobbade med militärer och deras familjer, sade att hon i många fall fick börja med att träna upp männen att diskutera känslor, eftersom de i stort sett saknade förmåga att beskriva vad de kände. Gissningsvis var samma män extremt effektiva i sin kommunikation på jobbet, där det viktiga var vad som skulle göras, och eventuella känslor inför uppgiften mest var ett störningsmoment.

    Risken är då förstås att man översätter alla ”luddiga” känslor till de få känslor man har ordförråd till, och utan skam kan beskriva…

  7. @Johan Grå:

    Vad innebär det egentligen att uttrycka sig rakt om man inte är rak?
    Det är inte heller motsatser, det kan vara samma sak, men måste inte vara det.

    Nu blir det så där generaliserande och det är för att försöka vara tydligt, så här enkel är inte sociala samspel. Jag vill också säga att jag inte värderar det ena bättre än det andra, det är olika eftersom vi människor är olika.

    Om du tänker dig en skala och så sätter du en roman på ena sidan skalan och teknisk manual på andra. Båda är skrivna på svenska, men det är helt olika språkstil ändå, eller hur?

    Kvinnors språk är mer som romanen, där saker sägs mellan raderna, det sägs med ögonen och subtila signaler. (Och jag blir helt lost, för jag kopplar inte subtila signaler. Jag märker att det finns ett budskap, men jag förstår det lika bra som jag förstår kinesiska.)
    Männens språk är mer som en teknisk manual, det som sägs med ord verbalt är hela budskapet. Punkt. (Vilket naturligtvis kan vara både skämt och allvar.) Där är liksom inte så mycket som ska tolkas. Däremot låter män bli att säga saker alls i större utsträckning än kvinnor, ibland för det är saker man vill hålla det privat, ibland för att det inte är tillåtet/accepterat att män ”gnäller”, ibland ”för husfridens skull” för man vet att motparten blir sur.

    Den ”tekniska manual-stilen”(och det låter som män är supertorra och tråkiga, så var det naturligtvis.. inte) är vad jag menar med rakt språk. Det är detta som upplevs burdust. Orsaken att det upplevs så är att det är ett normbrott.

    I I en klass för sig (s. 125) kan man läsa följande:

    På grund av hennes kläder hade några på kalaset, som hon säger, kollat snett och kallat henne för hora. Jag undrar om de verkligen sagt hora högt till henne. »Nej, inte direkt«, förklarar hon. »Men man vet ju vad de tänker.

    Jag betvivlar inte ett ögonblick om att