Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2
Men kvinnorna då?
avatar

Inledning

I del 1 visade jag att undersökningen bakom Byggnads kampanj #stoppamachokulturen inte alls håller mått. Målet med förtalskampanjen är att femdubbla antalet kvinnor i branschen. Det, tror jag, är ett mål man hade kunnat uppnå om man hade valt en bra metod. Kampanjen är direkt kontraproduktiv vad gäller målet – att öka kvinnor i branschen och få de som redan finns där att stanna. En annan sak som bekymrar mig är att jag ser en betydande risk att detta får mycket negativa effekter för kvinnor i branschen av två olika orsaker:

  1. När man på detta sätt stigmatiserar män blir män – med rätta – irriterade. Risken med det är att man då minskar på ”hjärtlig” i den utpräglade manliga jargongens karakteristiska ”rå men hjärtlig”.
  2. Man försvårar för kvinnor att lära sig förstå den manliga sidan av genussystemet och man ökar risken att de överanalyserar och misstolkar händelser i vardagen – vilket leder till samarbetssvårigheter.

Jag tror inte någon kommer att nominera mig till Nobelpriset för att jag hävdar att man måste visa att ett val är attraktivt om man vill att någon ska göra det valet. Och där hade Byggnads haft möjligheter utan att försöka försköna branschen – nyckeln till framgång finns i den höga trivseln!

Klargörande: Jag kommer använda många studier i detta inlägg och jag vill på förhand klargöra att jag inte hanterar dem på det sätt jag brukar – att försöka vara noga med att göra studien som helhet rättvisa. Det är en praktisk omöjlighet att i detalj avhandla alla dessa studier i ett inlägg. Det finns mycket att säga om dem – framförallt finns en omfattande brist på förståelse för den manliga sidan av genussystemet och forskarna klarar därför inte riktigt av att ta till sig det respondenterna (kvinnor i byggbranschen) förmedlar. Det är möjligt att jag återkommer till dem och gör en mer fullständig genomgång.

Kollektivismen och individualism

Mitt syfte med att bli skribent på GenusDebatten var att beskriva genussystemet så som jag ser det. Kvinnlig och manlig kultur är väldigt olika och könen lever till en betydande del som i parallella kulturer. Det finns, tyvärr, ingen möjlighet att utveckla och underbygga resonemangen om genussystemet i detta inlägg, jag har skrivit drygt 150 inlägg och är ännu inte klar med genomgången av genussystemet. Merparten av mina inlägg handlar om genussystemet och de genuskulturkrockar olikheterna medför och mitt mål är att försöka bidra till att bygga broar av förståelse mellan könen. Jag kommer här att beskriva, utan att underbygga i den grad jag brukar, de skillnader som är av betydelse i sammanhanget. För den som vill läsa mer så finns lite på den blogg jag använde före jag blev skribent på Genusdebatten [Länkar: manliga, kvinnliga, båda]. Skillnaderna framgår även i genusvetenskapliga studier, se till exempel mitt inlägg om Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9.

I ett inlägg för längesen nu presenterade jag nedanstående bild vars syfte är att försöka åskådliggöra hur olika dessa kulturella system är. Bilden innehåller en mängd information: form, färgsättning, konturlinje och ord är alla valda för att åskådliggöra specifika kulturella skillnader:

Manlig och kvinnlig homosocial gemenskap - Två olika kulturer.

Manlig och kvinnlig homosocial gemenskap –
Två olika kulturer.

Män socialiserar genom förolämpningar de inte menar. Kvinnor socialiserar genom komplimanger de inte menar. Kan vara svårt att vänja sig för den som ‘byter sida’. [Bashflak]

Precis så är det, oavsett om man som kvinna kommer in i en mansdominerad miljö eller man som man kommer in i en kvinnodominerad miljö, så ger det kulturkrockar och man behöver lära sig att förstå. Så låt oss titta på de faktorer som spelar roll i detta specifika sammanhang.

Könsseparatism – en kvinnogrej

Den rosa färgsättningen, ser ni att den liksom sammanstrålar mot mitten? Tänk er det som en magnet i mitten som drar in kvinnor mot ett gemensamt ’vi’ – kollektivism. Det får både positiva och negativa effekter; en av effekterna t.ex. är det man i debatten kallar ”glastak”. Jag brukar skriva om ”det rätta” (t.ex. här), det är också en effekt av denna ”magnet”. ”Magneten” är både inkluderande av kvinnor och exkluderande av män, dvs. flickor och kvinnor har oftast ett könsseparerande beteende (ett typiskt kvinnligt beteende som behöver problematiseras för en förbättrad jämställdhet – men istället underblåser samhälle, staten och Byggnads fenomenet). Den heldragna kantlinjen runt stjärnan symboliserar att kollektivismen, till skillnad från individualismen, har könsexkluderande drag. Hanna Söderström, transperson male-to-female, beskriver sin upplevelse av denna kulturella skillnad så här (från privat konversation):

Jag brukar då ta scenariot som exempel när bara tjejer står i köket och pratar och en kille kommer in. Då ändras hela dynamiken i hur man pratar med varann. Då inser alla att det är skillnad på hur man blir bemött som tjej vs kille och för mig var det en stor del, just att känna samhörighet med andra tjejer men inte vara välkommen i den samhörigheten pga mitt yttre kön, fast det för mig kändes självklart. [min emfas]

Jag behöver inte be om hjälp och folk är mer hjälpsamma och omtänksamma mot mig. Även andra kvinnor visar samhörighet, trots att jag inte känner dem alls. De kan prata med en på bussen osv. Särskilt äldre kvinnor. Det hände aldrig innan. [min emfas]

Den sociala kontrollen och bestraffningen för avvikelse är hård (Ett socialt fenomen som det forskats en del om på senare tid. Se t.ex. denna, denna och denna). Det är därför feminister pratar om ”krossa normer” som något som ska göras på samhällsnivå – trots att det handlar om helt lagliga val som ”bara” är att träffa för den som vill. Vi kvinnor växer man upp med detta från tidig ålder (jag har noterat bestraffningsbeteendet så långt ner i ålder som 4 år) och det blir därmed naturligt för oss. Därför tror kvinnor ofta att det går till på liknande sätt bland män även om de diffust anar att något skiljer.

I förra delen skrev jag en liknelse: Om jag flyttar till ett land där jag inte förstår språket så kommer det ta tid innan jag förstår och trivs. Men när jag förstår så är kanske det landets kultur är paradiset på jorden, för just mig. Men problemet börjar alltså före ”flyttar”, som kvinna har man vanligen bara en svag aning om att det ens finns ”ett annat land”, man har ingen insikt i vad det ”landet” har att erbjuda och – eftersom man tror könssepareringen är ett ömsesidigt beteende så vet man inte detta om ”landets invånare”:

Den hårdare sociala kontrollen i den kvinnliga kulturen ger ”ett påtagligt kollektivt tvång” och backstabbing (kolla citat från andra kvinnor ungefär mitt i inlägget). För de kvinnor – troligen inte alls ovanliga – som tycker att kollektivismens negativa sidor väger tyngre än de positiva så kommer den manliga kulturen vara som ett himmelrike man inte trodde fanns, om man lär sig förstå den:

Kvinnliga och manliga byggnadsarbetare och hantverkare upplever på gruppnivå sin psykosociala arbetsmiljö mycket lika. Bägge grupperna upplever till exempel likvärdigt socialt stöd från närmaste arbetsledning och samma höga sociala stöd av arbetskamraterna. De upplever också samma känsla av att vara delaktiga i verksamheten. Ja, kvinnorna upplever till och med högre trivsel än männen. [Min emfas, Källa 4, s. 9]

För mig är det ett förväntat resultat. Min hypotes är att kvinnor i manliga miljöer på grund av att de – till skillnad från männen – har en erfarenhet av ett socialt samspel med en betydligt högre social kontroll värderar det nuvarande i kontrast med det tidigare upplevda och därför är det förväntat att den upplevda trivseln blir högre.

Samtidigt förstod vi att alla de kvinnor vi intervjuat trivdes väldigt bra på sitt arbete och att det inte finns några svårigheter med att jobba där som kvinna. [Källa 5, s. 8]

Men ju mer vi började tala om deras egna erfarenheter och deras arbetsmiljö desto mer tog de avstånd från dessa åsikter [den stereotypa bilden av byggnadsarbetare och deras jargong] och talade mer och mer om en hjärtlig och skämtsam atmosfär. [Källa 5, s. 13]

Marsianska – venusianska

Den manliga respektive kvinnliga sidan har olika sätt att kommunicera. Det är många skillnader dels i detaljer, t.ex. hur man använder specifika ord, men de betydande skillnaderna ligger i samtalsstrukturen. Den feministiska bloggen Jeu de rôles har ett gästinlägg om kompetitiv (manlig) respektive kollaborativ (kvinnlig) samtalsstruktur. Det medför många kulturkrockar där de viktiga i detta sammanhang är:

  1. Den betydligt lägre nivån av social bekräftelse i den manliga samtalsstrukturen – i synnerhet när det handlar om utpräglat manlig jargong – jämfört med vad kvinnor är vana vid riskerar att ge kvinnor en upplevelse av att inte vara välkomna.
  2. Den rakare (som ’rakt på sak’, inte i betydelsen ’ärligare’) samtalsstrukturen riskerar att ge en kvinna upplevelsen av att man kör över henne, att man gör så i syfte att sätta sig på henne.

Detta behöver man vara medveten om som kvinna. Det är en tröskel man måste ta sig över, precis som man måste lära sig ett nytt språk om man flyttar till ett annat land. Hur kan det se ut när man lärt sig förstå språk och kultur?

[De] tycker om sitt arbete och tycker att atmosfären är god och bra och man gillar att det är raka puckar hela tiden och samtidigt hinner man inte riktigt reflektera över att man är ensam kvinna eller över hur omgivningen ser på byggbranschen och så vidare. [min emfas, Källa 5, s. 13]

Skillnader mellan män och kvinnors ledarskap anser Karin är att kvinnor kan falla in och bli lite för känslomässiga och tänka för mycket på ett känslomässigt sätt samt analysera mer än vad som borde göras, och män är oftast lite mer raka. När det gäller likheter ser Karin inga speciella likheter utan tycker att det är individens personliga egenskaper som spelar roll. Karin tycker att det absolut finns specifika egenskaper för könen. Karin tycker att män inte behöver hävda sig lika mycket som kvinnor. Kvinnor måste göra det hela tiden, inte bara inom arbetet utan allt, till exempel utseende, och i en mansgrupp blir alla mer accepterad för den de är. [min emfas, Källa 8, s. 24]

Detta – den större acceptansen av individen – är en mycket påtaglig skillnad mellan individualismen och kollektivismen. Kontrasten till kvinnokulturens högre sociala kontroll och påtagligt kollektiva tvång förklarar såväl byggbranschens höga trivsel som att den kvinnodominerande sektorn dominerar vad gäller mobbing. Denna acceptans av individen upprätthålls av en av ett flertal olika aspekter som täcks av ordet ’hederskodex’ i min schematiska bild ovan – man dikterar inte villkor åt varandra. Genuskulturkrockar uppstår med jämna mellanrum även här på GenusDebatten. Nyligen inträffade en sådan genuskulturkrock på grund av denna skillnad i kulturerna. Ulf T förklarade för Alith på följande sätt:

När en man säger att han tycker att ”kvinnor borde bli mer lika män”, så inbillar han sig inte att han därmed ”bestämmer” någonting; han gör bara en observation, ett inlägg i debatten.

Jag har ofta förvånats över hur sådana observationer – enligt manligt synsätt till intet förpliktigande – tolkas av kvinnor som ”diktat” som de förväntas rätta sig efter.

Själv läser jag t.ex. straightmansburden’s ”och kanske männen lite som kvinnor, men på väldigt begränsade områden och grad” och tänker ”jaha, det tycker du?” Jag kanske håller med, kanske inte, men jag inbillar mig inte för ett ögonblick att han försöker tala om för mig hur jag skall vara, eller att han för ett ögonblick trott att han hade makten att bestämma över mig, även om han ville. Wink

På denna punkt tycker jag absolut att det skulle vara bra för kvinnor att bli lite mer som män, men jag inbillar mig naturligtvis inte att jag har makten att bestämma hur kvinnor skall vara. [min emfas]

Aliths svar visar, menar jag, hur olika kulturerna är:

För mig låter det som en utopi med en värld där varje uttalande är enbart den privates åsikt och jag bara behöver förhålla mig till uttalandet på det sättet. [min emfas]

Denna förtalskampanj som Byggnads genomför inte bara stigmatiserar byggnadsarbetare, det är också en frontalkrock mot denna hederskodex. Vi står i ett skede där en växande andel män inte längre ”tar skit”, men man envisas med att vägra lyssna på männens perspektiv i den ”jämställdhets”-politiska debatten. Och kvinnor kommer generellt, och i synnerhet de som finns i mansdominerade sfärer som byggbranschen, att få betala priset, bland annat för att följande med tiden blir blott ett minne:

Hon talade även om de positiva sidor som också finns när man arbetar som en kvinnlig arbetsledare, som att arbetskollegorna alltid ser till att hon slipper de tunga lyft som finns och att man har lite av det här gentlemannastuket. [Källa 5, s. 11]

Ja, majoriteten män är sjysta människor som behandlar kvinnor väl, så även byggnadsarbetare. Pojkar växer upp med ”man ska vara snäll mot en tjej” och killar lär sig, i synnerhet under högstadieperioden, att man måste vara lite försiktig när tjejer/kvinnor är med. (Se t.ex. mina inlägg om Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9, del 1, del 2 och del 3).

Jag tror Lisa nedan (arbetschef i byggbranschen) skulle hålla med mig när jag säger att det är en ovärderlig och utvecklande resa som kvinna att få lära sig förstå den manliga kulturen och bli ”en i gänget”. Så här säger hon:

Om man frågar mina kollegor har jag fått mer manliga egenskaper, det är nog av den manliga jargongen som jag blivit mer rak, vi skämtar fram saker och det finns inga direkta konflikter. Vi har en öppen inställning och det gäller att vara lyhörd för då löser sig allt. [Källa 8, s. 25]

Denna rakhet är viktig av säkerhetsskäl – missförstånd kan leda till dödsolyckor. Skämten är viktiga för social trivsel. Så varför ska man #stoppamachokulturen?

Sak- respektive relationsorienterat umgänge

Det kvinnliga sättet att umgås är att förenas kring relationer, person och känslor, och där är könet en faktor av betydelse för samvaron. Det manliga sättet att umgås är att umgås kring sak (jobb och/eller intresse). Det här får lite följder som det är viktigt man förstår när man ”byter sida” i genussystemet; i det här sammanhanget är det främst relevant hur man hanterar kritik och erhåller respekt. Låt oss börja med kritik och en anekdot en vän berättade om:

Frun i huset hade grillat korv. Maken och sonen konstaterade att korvarna var torra. Frun blev sur för att de klagade på henne. Varvid sonen sa: ”Vi klagar inte på dig. Vi klagar på korvarna” och maken försökte förklara att uppgiften att korvarna var torra kan vara meningsfull för henne, eftersom hon stod vid grillen (och inte hade ätit någon korv), så hon kunde gissa vad hon skulle göra annorlunda nästa gång. Så småningom kom de överens om att konstaterandet om korvarnas torrhet inte hade något med hennes person att göra.

Detta ovan är en typisk genuskulturkrock, där kritik i sak tolkas som kritik mot en som person. I titlar om kvinnlig homosocialitet från mitten av 80-talet, då det ännu inte var tabu att diskutera denna typ av problematik, kan vi läsa:

Ingenting i deras [kvinnors] erfarenhet förnekar nämligen att ett avvisande på yrkesmässiga grunder, hur plågsamt eller nödvändigt det än må vara, inte också tyder på ett personligt avvisande. [Källa 1, s. 193]

Det er tit sådan, at hvis jeg diskuterer noget fagligt med en mand, og han fremlægger sin mening, så gør han det ved, hvis man kan sige det sådan, at danne en bobbel foran sig med mening i, og den kan jeg så angribe fra alle sider, og vi kan diskutere den som den hænger der i luften, uden at det egentligt har noget med os selv at gøre. Men hvis jeg diskuterer med en pige, så er det som om det hele hænger sammen. Det er som om vi diskuterer hele hendes person og hele min egen, og hvis jeg angriber hendes mening, så angriber jeg også hendes person. [min emfas, källa 2]

Att kunna ta sakkritik utan att tolka det som kritik mot ens person eller – vilket är mycket vanligt förekommande – att man tror kritiken beror på att man är kvinna, är till en del en träningssak och det är av vikt i arbetslivet, i synnerhet vid offentliga uppdrag eller – som i detta fall – när misstag kan vara förenat med fara för personers liv. Att det idag anses ”politiskt svårhanterligt” [källa 3, s. 28] att studera denna typ av sociala fenomen och att det därför inte görs i någon betydande utsträckning (jag har inte hittat trots att jag har letat) inom genusvetenskapen är ett svek mot kvinnor och en samhällsförlust ur jämställdhetssynpunkt.

Nu till respekt: I det manliga umgänget förtjänar man, oavsett om man är man eller kvinna, respekt i proportion med ens faktiska kompetens och agerande. Det gör ingen skillnad om det är inom yrket eller sker privat. Är man duktig och gör saker bra så erhåller man respekt. Det gör att man först måste visa vad man duger till. Det medför att respekten, jämfört med på kvinnosidan, är förskjuten i tid, den tid det tar att visa att man är ”bra på saken”. För män, som växer upp i denna sociala kultur, är det helt naturligt. Men kvinnor märker av denna kulturella skillnad, utan att förstå vad tidsförskjutningen beror på:

Till en början hade arbetarna gått till andra arbetsledare och chefer när de behövde ställa frågor trots att det var henne de skulle gå till. Hon var tvungen att bygga upp ett förtroende och visa vid ett flertal tillfällen att hon faktiskt kunde sin sak innan arbetarna började gå till henne för svar. Detta förtroende har antagligen redan manliga arbetsledare och man tvivlar inte på deras kunskap medan man som kvinna måste bevisa sin kunskap under en period för att vinna samma respekt som sina manliga kollegor. [Källa 5, s. 12]

På nästa sida i rapporten ser vi detsamma (fettext) men man ser också att de kvinnliga forskarna inte förstår individualismen (kursiv text):

Det vi märkte var då bland annat att man som kvinnlig chef eller arbetsledare kan känna sig skrämd i början och att det i vissa fall kan vara svårt att få respekt i början eller att få arbetarna att lita till dig som chef eller ledare. Många underentreprenörer eller nya arbetare kan också visa sig aviga till en början och kan då ge vissa problem. Sådana motsättningar i början gäller främst kvinnliga chefer och de flesta av de kvinnliga arbetsledare som vi intervjuat har upplevt det. Samtidigt är detta en period som går över och har arbetarna förstått att man faktiskt har fått jobbet för att man kan sin sak så blir det lättare. Man accepteras och kommer in i gänget och den klassiska och återkommande repliken som förklarar detta är; man blir en av grabbarna.
Just denna replik hade ett flertal av våra kvinnliga arbetsledare både hört och var deras svar på hur de trivdes på jobbet. Att man blivit accepterad innebär alltså att man blivit som en grabb? [Källa 5, s. 13]

Även om man, som i all social interaktion, påverkas av varandra så har acceptansen inget med ”blivit som en grabb” att göra, man blir accepterad som individ och arbetskamrat:

«Jag tycker det är skitkul, jag får vara mig själv. Jag frågade Krister vad han tyckte att arbeta med en tjej? Han sa att han ser mig inte som en tjej utan som en arbetskamrat. Det är så jag vill bli betraktad. Jag vill bli bemött på exakt samma villkor. Jag tycker det är jättebra. » [min emfas, källa 7, s. 37]

Det är bland kvinnor könet är en viktig faktor, bland män är och betraktas man som en individ. Jämför detta man blir en av grabbarna angående individualismen kontra Hanna Söderströms (tidigare i inlägget) inte vara välkommen i den samhörigheten pga mitt yttre kön angående kollektivismen.

Feministisk propaganda är samhällsfarlig

Jag antar att det märks att jag tycker detta är intressant? Jag skulle kunna fortsätta i evighet och förklara kulturella skillnader och de genuskulturkrockar skillnaderna medför. Men poängen är, dessa skillnader medför att när man ’byter sida’ har man en lärotid där man behöver förstå sin nya kultur och det är ingen skillnad mot att man behöver lära sig franska om man tänker bosätta sig i Frankrike. I sverige av idag bedrivs denna propagandabaserade attack mot män, manlighet och manlig jargong i hela samhället – det är inget annat än intolerans och sexism. Byggnads propagandakampanj är bara en del av hela vår nutidssituation, detta görs ända ner i förskoleålder och får – för samhället och individen – förödande konsekvenser.

Jag vill se ett samhälle där vi på allvar ”gillar olika” och där vi på samhällsnivå ökar förståelsen för de kulturella skillnaderna för att underlätta i könsmixade sammanhang.

Det är fler än jag som kritiserar underlaget till #stoppamachokulturen:

Jag är själv byggchef och fick frågan deltaga i en enkät om macho kultur inom byggbranschen, redan efter tredje frågan insåg jag att detta var stenhårt vinklat för att få fram precis dom synpunkterna dom ville, så jag hoppade av enkäten och skrev ett irriterat mail som jag inte fått svar på.
Kan väl säga att denna kampanjen kommer slå stenhårt tillbaka på både byggnads och Byggcheferna. [Lasse]

Fick det här svaret på FB av en vän.
”Fick denna undersökning mailad till mig av Byggcheferna, har aldrig varit med om en mer vinklad undersökning. Vissa frågor utgick från att ALLA upplevde branchen som ”macho” och det fanns inga svarsalternativ man kunde ge som inte skulle få den att framstå på något annat sett.” [Fuktig]

Hur många Lasse kom inte med i undersökningen och hur har det påverkat resultatet? Bortfallet framgår inte.

Fördomar

Hur identifierar man att något är fördomar? Kännetecknande är att det är en diffus grupp ”de andra” som är på ett visst sätt. T.ex.: ”Iranier är X, nåja inte min granne från Iran. Han är bra, men andra iranier är X.” Detta gäller även vår bild av byggnadsarbetaren, det är på andra arbetsplatser jargongen nog är ett problem (det vill säga, vi har fördomar om byggnadsarbetare):

Det verkar även som om den hårda atmosfären och jargongen som vi talat om och som vi fått förklarat för oss som en hockeymatch bara finns på alla andra byggen och inte på det bygget vi varit på vid intervjutillfället oavsett vart vi varit.
Är det så att den atmosfär vi talar om bara finns i folks förutfattade meningar eller är det verkligen så? När vi gjort våra intervjuer och när man talat med enstaka byggarbetare får man uppfattningen av att det bara är felaktiga bilder som man fått genom media och tidigare uppfattningar och enligt arbetsledarna är det ju en jätte härlig jargong. [min emfas, Källa 5, s. 13-14]

När man ser jargongen ”rå men hjärtlig” ur ett utifrånperspektiv så ser man delen ”rå” – i synnerhet eftersom kvinnan är normen för kommunikation så är manlig jargong ett normbrott som vi noterar – när man ser jargongen från ett inifrånperspektiv så ser man ”hjärtlig”, så här skriver en man i vårt kommentarsfält om sin erfarenhet på ett bygge:

På tal om rå men hjärtlig jargong: när jag var liten (ca 16) så jobbade jag ofta på byggarbetsplatser på mina sommarlov. Där var ingen otrevlig, men de roligaste man visste var de som jävlades på ett rått men hjärtligt sätt med en. De andra gubbarna som inte gjorde så kändes mer avvisande. Paradoxalt? Kanske, men manligt fostrande och mycket värdefullt långt senare i livet [Bjorn]

I alla grupper finns mindre trevliga människor, så även bland byggnadsarbetare. Idioter finns, det får man lära sig leva med, det är en del av livet. Dessa undantag styrker vår fördom och görs till representanter för gruppen. Dessa fördomar om byggnadsarbetare utgör hinder för kvinnor:

Vi pratade om hur hon hade haft det i början och hon hade känt en viss oro över att börja som arbetsledare över en grupp med män och hade samtidigt påverkats av de förutfattade meningar som finns om byggarbetare. [Källa 5, s. 12]

Vi ställer oss då frågan om det är byggarbetsplatserna som skrämmer bort kvinnor med just de förutfattade meningar som finns. Hur kan man då ändra den bilden? [Källa 5, s. 31]

Byggnads gör det geniala draget att förstärka fördomarna med misandrisk radikalfeministisk propaganda! Hur urbota korkad får man vara? Ska man skratta eller gråta? Vad kommer det få för konsekvenser att man förstärker fördomarna? Jag inledde ett inlägg nyligen med följande citat:

The philosopher Ludwig Wittgenstein wrote of a ’blik’ which in his native German translates as a ’way of seeing’. He described it as like a pair of goggles, through which every one of us will interpret the events of our lives. Consequently, our beliefs become self-fulfilling prophecies. It therefore follows that if I believe, as a woman, I am constantly being belittled and judged by men, I will find ways to confirm this belief. [Natasha Devon]

Denna kampanj och att man fraterniserar med Crossing Boarders riskerar att medföra att denna ”blik” förvrängs (ytterligare) och att det kommer att försvåra för (nya) kvinnor i branschen att ta sig förbi interna hinder, det kommer att leda till samarbetssvårigheter mellan könen och minskad trivsel och detta kommer att öka:

Kvinnliga byggmålare pratar inte om de problem som finns i dagsläget utan om problem som fanns när de började jobba som byggmålare på andra arbetsplatser. Kvinnorna berättar att många hinder är påhittade av kvinnorna själva och att det är individens egna begränsningar som utgör ett hinder. De anser att man måste ha skinn på näsan och ha ett starkt psyke. [Källa 5, s. 18]

Ja, man behöver starkt psyke och skinn på näsan i denna bransch om vilken man kan läsa följande:

De kvinnliga hantverkarna beskriver under våra diskussioner, när svårigheterna uppstår. Somliga tycker att lärlingstiden på skolan varit den svåraste delen av »yrkeslivet« med alla attityder och fördomar hos lärarna. Andra beskriver »traumat« att komma ut på en smutsig, fysiskt tung arbetsplats. [källa 4, s. 21-22]

Man kan inte vara en prinsessa på ärten i en bransch där liemannen kommer på besök en gång i månaden, så enkelt är det med den saken. Och därför är jargongen helt nödvändig och hjälper den nya byggnadsarbetaren, i synnerhet kvinnan (då hennes könssocialisering inte innehåller detta), att ”Harden the f**k up” så de får det skinn på näsan de behöver för att fixa yrket i sig. Och det man vinner av detta ”Harden the f**k up” är ovärderligt, anser jag. Så här beskrivs vinsten av detta:

Jag har blivit starkare i mig själv, nu är man precis likadan som killar det finns ingen skillnad, jag är en i gänget nu” …”förut man vågade inte säga ifrån, man var ung och blyg och mesig, nu säger man ifrån. Jag är en i gänget!”» [min emfas, Källa 6, s. 16]

Sammanfattning

Det finns inget som passar alla, vi är alla olika som individer. Jag betvivlar inte ett dugg att det finns skitstövlar bland byggnadsarbetare, det gör det överallt. Jag betvivlar inte heller att det finns kvinnor (och män) som inte passar i den manliga jargongen, precis som jag – mitt kön till trots – inte passar i kvinnlig homosocialitet. Inget passar alla, det går inte skapa en neutral miljö där alla trivs, vi är alla olika! Men objektivt mätt, så är denna jargong bättre, med mindre mobbing och högre trivsel än på den kvinnodominerade marknaden. Det är just för att jargongen inte är objektivt negativ som man måste ta till propagandametoder för att driva sin agenda.

Jag skrev i inledningen ”Jag tror inte någon kommer att nominera mig till Nobelpriset för att jag hävdar att man måste visa att ett val är attraktivt om man vill att någon ska göra det valet.” Om Byggnads hade anlitat mig för att informera unga tjejer som står inför att välja till gymnasiet, så hade jag pratat om dessa saker. Hur ser den manliga sidan av genussystemet ut och hur skiljer det sig från den kvinnliga sidan av genussystemet. Vad innebär dessa skillnader för mig som individ? De unga tjejerna hade sett mina ögon lysa av lycka när jag pratar om alla skratten, om det ökade självförtroende jag fått och om känslan det är att vara fri att vara individen Ninni och våga säga vad jag har på hjärtat utan att vara rädd för backstabbing eller skitsnack bakom ryggen. Jag hade pratat om att man behöver lära sig förstå och att det kan ta lite tid, men är väl värt besväret. Jag hade jämfört det med att lära sig franska om man vill bo i Frankrike. Jag hade pratat om att ta sig sin tid för att observera och att det är helt okej att ”ställa dumma frågor” till männen när det är något man observerar som man inte förstår. Jag gör det fortfarande ofta och har aldrig mött någon negativ reaktion. Män tycker inte man är dum för att man frågar, jag upplever att man tycker det är kul att man visar intresse för ”deras värld” och deras sätt att vara och se på saker.

Jag är övertygad om att det är en metod som hade kunnat öka antalet kvinnor i mansdominerade branscher. Byggnads tror uppenbarligen att man kommer att få unga kvinnor att välja byggbranschen genom att förstärka fördomar om byggnadsarbetare och deras kvinnosyn.

http://www.feelsengine.com/index.php/Facepalm/Polar-Bear-Facepalm

I rest my case.
Bildkälla

Hur gör man när man behöver gå ut i strejk mot facket?

När jag pratade med två vänner som är bygnadsarbetare om kampanjen så sa den ena: ”Jo, Byggnads har hållit på med trams ett tag, men hur gör man när man behöver gå ut i strejk mot facket?”

Jag frågade: ”Men varför är du med i facket om du upplever det så?” och svaret jag fick var att man genom Byggnads har bra försäkringar. Det behöver man ju, i synnerhet i ett riskfyllt arbete.

Jag betvivlar att Byggnads har stake nog att ta på sig dumstruten och be sina medlemmar om ursäkt och ekonomiskt kompensera dem för att de använt medlemmarnas pengar till radikalfeministisk propaganda, tvärtom säger Byggcheferna så här:

Det finns därför orsak att ”gå ut i strejk mot facket”, anser jag. Men hur?

Här är en länk till en oberoende a-kassa. Jag vet inget om dem, kolla upp dem. Jag googlade även för att hitta vad byggnadsarbetare betalar i medlemsavgift till facket. Jag blev inte helt klok på det, men om jag fattade det rätt så ligger medlemsavgiften för de flesta i branschen på runt 500 kr per månad. Det är 6 000 om året, för det lär man få en bra försäkring av privata bolag, kontakta en försäkringsrådgivare så hjälper de dig. Och sprid budskapet i byggbodarna, t.ex. genom att skicka ett sms till arbetskamraterna med länkar till detta och det föregående inlägget.

Go for it, man! Give ’em hell!

Övriga källor:
1. Margolies, E. (1988). Kvinnors makt över kvinnor. Värnamo: Författarförlaget
2. Egelund Christensen, Kathrine och Malmquist, Susanne, 1989. Lidt om det gode og meget om det onde, en problematisering af venindeforhold. Forum for kvindeforskning, nr 1, s. 20–29.
3. Ambjörnsson, F. (2003). I en klass för sig – Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Stockholm: Ordfront förlag.

Kommentarer

Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2
Men kvinnorna då?
— 28 kommentarer

  1. Ninni: dina insikter i båda könens kommunikationssätt har gett mig ovärderliga ögonöppnare när det gäller att förstå vissa beteenden bland mina kvinnliga arbetskamrater. Ditt föredömliga sätt att presentera informationen sakligt och underbyggt och pedagogiskt gör dessa inlägg till en otroligt värdefull resurs som fler skulle behöva få ta del av.

    Framförallt önskar jag att fler kvinnor skulle få chansen att läsa det du skriver. (Jag inbillar mig att majoriteten av läsare här är män, baserat på signaturerna hos de som kommenterar.)

    Vi män behöver förstå kvinnors sätt att kommunicera för att kunna anpassa oss när och där det är lämpligt. På motsvarande sätt behöver kvinnor förstå mäns sätt att kommunicera i många sammanhang.

    Vägen framåt måste vara ömsesidig förståelse, inte att enbart män ska tvingas att anpassa sig unilateralt till det kommunikationssätt som de flesta kvinnor föredrar.

  2. Vad man än tycker om själva kampanjens innehåll så har du definitivt rätt i en sak. Vad vinner byggnads på att utmåla sina medlemmar som stenåldersmän och idioter? Man borde ha koncentrerat sig på alla fördelar istället för att rapa feministisk smörja utan belägg. De personer jag känner till som hamnat i ”manliga” yrken brukar betona med stor emfas lättnaden att inte längre behöva gå runt på äggskal och vänta på en kniv i ryggen efter varje samtal eller en felaktig blick.

  3. Rakt på sak, inget trams. Laugh

    Ninni, jag upprepar vad jag tidigare sagt: Dina inlägg måste samlas i bokform så att helheten blir tillgänglig. Du håller verkligen på att skapa något riktigt stort, en fantastiskt träffsäker analys av samhället med en förbluffande träffsäker ”blick”. Och till råga på allt framför du din tankar på ett sätt som inte lämnar några oklarheter.

  4. Kan inte tillägga mer än ”bra och logiskt resonerat,” så jag får citera Star Trek istället. Worfs gamla flamma K’Ehleyr är ombord den här veckan, och Worf försöker komma undan att behöva jobba med henne:

    Worf: ”Sir, I suggest Commander Riker or Data would better serve Special Emissary K’Ehleyr.”
    Picard: ”Are there any personal reasons that you don’t want the assignment?”
    Worf: ”Yes.”
    Picard: ”Any professional reasons?”
    Worf: ”No… I withdraw my request, Captain.”
    Picard: ”Good.”

  5. Intressanta dragningar, vad som slår mig är att könsfördelningen kommer att ske på sedvanliga ledande befattningar, mera bekvämt och mindre slitsam utkomst, på kontor eller platskontor.
    Platskontorets personal ängnar sig ej åt själva byggandet utan mera utsättning samt sertill att UE (underentreprenör) sköter sina åtagande.
    Platskontor belägras endast av generalentreprenören, emellanåt byggherre, med sina fåtalet sett till helheten, montörer/snickare.
    Kvinliga montörer existera av naturliga skäl icke, när det gäller män som montörer brukar agnarna skingras rätt kvickt några år max därefter blir det sedvanlig korridor med dörrar i nått hus, ungefär sådär i runda slängar.
    Byggnads omogna spektakel och kvinnor i byggsvängen har inget absolut inget med montör att göra utan det är sedvanliga mera bekväma lättförtjänta slantar det handlar om, för å spetsa till saken, har du sett en duch på ett platskontor?
    Men det låter ju fräckt att som kvinna säga att man arbetar innom byggnadssektorn, ingen riktig initierad montör eller seriös hantverkare.
    Enda hantverk vilket emellanåt syns med aktiva kvinnor är måleri, emelletid det är icke några späda violer om man säger så.

    Ninni kan det vara en fundering, person aktuell som sedvanlig montör eller en kvinlig i byggnads ej som montör?
    Gör en studie ställ dig vid gross-företagen oavsett vad type av montör och där får du insikt.
    Ställ dig vid hög-skolans intag för bygg och där får du en annan insikt, de e dem du skriver om, är det intressant antal ?

  6. Pingback: Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 1 | Genusdebatten

  7. Mycket bra skrivet Ninni

    Jag har en liten kommentar apropå gästinlägget på Jeu de rôles om kollaborativ samtalsstil.
    Inlägget beskriver den kollaborativa samtalsstilen i ett tidigt skede, innan någon hunnit göra sig till informell ledare i gruppen eller uttryckt på ett annat sätt, innan någon hunnit sno åt sig potten.
    Det läget som är betydligt vanligare är att en eller oftast några få kvinnor i gruppen sitter och fördelar ur potten och då utnyttjar potten för att stärka sin makt i gruppen genom att fördela tid till de som underkastar sig och undanhåller tid från de som potentiellt kan utgöra ett hot mot makten. Det är också i det läget som man kan få se veritabla orgier i härskartekniker.
    Man kan alltså tro att det här med att ge och ta i den kollaborativa samtalsstilen innebär en jämn fördelning, men så är sällan fallet, värderingen av det som ges och tas ur potten är nämligen väldigt olika beroende på individ och situation.

  8. Är lite bekymrad över att det verkar som att det är betydligt svårare för män att bli accepterade på kvinnliga arbetsplatser enligt texten, hur ska en sån man bete sig?
    Hur ger man saklig kritik på en kvinnodominerad arbetsplats?
    Problemet med ”rå men hjärtlig” är att vissa använder det som ursäkt för att slippa känna empati med andra människor, vad jag menar är att balansgången är emellanåt svår, min erfarenhet säger mig att det är vanligare med övertramp bland män men det kan vara att jag bara jobbat på mansdominerade arbetsplatser.

    Hoppas du skickar texten till byggnads, de behöver nog all hjälp de kan få Smile

  9. På tal om rå men hjärtlig jargong: när jag var liten (ca 16) så jobbade jag ofta på byggarbetsplatser på mina sommarlov. Där var ingen otrevlig, men de roligaste man visste var de som jävlades på ett rått men hjärtligt sätt med en. De andra gubbarna som inte gjorde så kändes mer avvisande. Paradoxalt? Kanske, men manligt fostrande och mycket värdefullt långt senare i livet

    Det här med ”rå men hjärtlig” kan vara väldigt underhållande. På min arbetsplats tävlar vi i att omanligförklara andra och manligförklara oss själva. Roligaste jag råkat ut för var när en nära kollega sa:

    Till och med Markus[min bror]skäms för din homosexualitet

    Jag är inte homosexuell.

  10. @Tommy:

    dina insikter i båda könens kommunikationssätt har gett mig ovärderliga ögonöppnare när det gäller att förstå vissa beteenden bland mina kvinnliga arbetskamrater.

    Kul. Smile

    Framförallt önskar jag att fler kvinnor skulle få chansen att läsa det du skriver. (Jag inbillar mig att majoriteten av läsare här är män, baserat på signaturerna hos de som kommenterar.)

    Ja, absolut. It takes two to tango, som det heter. (Dock finns det faktorer i genussystemet och biologiska skillnader som gör att det är vanskligt att dra slutsatser av det synbara utfallet.)

    Vägen framåt måste vara ömsesidig förståelse, inte att enbart män ska tvingas att anpassa sig unilateralt till det kommunikationssätt som de flesta kvinnor föredrar.

    Absolut.

    @Daniel:

    Vad vinner byggnads på att utmåla sina medlemmar som stenåldersmän och idioter?

    Vinsten är att de slipper hålla reda på så många medlemmar. Tänk alla deras administrationskostnader de har till följd av medlemmarna. Wink

    @Rick och Kristian:

    Tack.

    @DanTor:

    Men det låter ju fräckt att som kvinna säga att man arbetar innom byggnadssektorn, ingen riktig initierad montör eller seriös hantverkare.

    Jodå, de finns kvinnliga montörer och hantverkare också, även om de är ovanliga. Och jag hör bara gott om dem. Sen är det ett slitigt jobb, och det kostar på tidigare för den som är svagare, varvid de byter yrke tidigare.

    @En annan Andreas:

    Absolut en poäng.

    @Nilsson:

    Hur ger man saklig kritik på en kvinnodominerad arbetsplats?

    Det är mycket svårare till följd av att det är subtila psykologiska saker.

    Problemet med “rå men hjärtlig” är att vissa använder det som ursäkt för att slippa känna empati med andra människor, vad jag menar är att balansgången är emellanåt svår

    Möjligt, jag har inte upplevt det. Får fundera på den.

    min erfarenhet säger mig att det är vanligare med övertramp bland män men det kan vara att jag bara jobbat på mansdominerade arbetsplatser.

    Övertramp som inte är subtila psykologiska saker är synligare. Precis som killar och tjejers mobbing, killarnas ser man och därför fångas det upp i högre grad. Det innebär inte att det är vanligare.

    Hoppas du skickar texten till byggnads, de behöver nog all hjälp de kan få

    Jag har tweetat både Byggnads och Byggcheferna med länkar och önskat dem välkomna till oss, så de kommer nog snart in här. Wink

    @straightmansburden:

    Det här med “rå men hjärtlig” kan vara väldigt underhållande. På min arbetsplats tävlar vi i att omanligförklara andra och manligförklara oss själva.

    Det passar mig väldigt bra, jag tycker det är gemytligt som attan. Jag antar du kan räkna ut hur det ter sig med en kvinna som uppskattar jargongen.

  11. Här får du stöd för din tes om skillnaden mellan hur män och kvinnor socialiserar, ett försäkringsbolag i UK som undersökt hur vanligt det är att män och kvinnor ljuger och vad de ljuger om, rätt stor skillnad.

    Och Bashflaks citat som du lagt in är en fullträff ”Män socialiserar genom förolämpningar de inte menar. Kvinnor socialiserar genom komplimanger de inte menar. Kan vara svårt att vänja sig för den som ‘byter sida’. ”

    http://www.dailymail.co.uk/news/article-3110136/Women-tell-fibs-men-honestly-Four-five-say-tell-lie-daily-basis.html

  12. @Fenderbender:

    Och Bashflaks citat som du lagt in är en fullträff

    Ja, och därför blir såna undersökningar missvisande.

    Säg så här: Lisa har köpt nya byxor. Kompisen Emma kommenterar det med ”snygga byxor” fast hon inte tycker det.
    Kvinnlig socialisering: en komplimang hon inte menar och den faller in under begreppet ”lögn”.

    (Och nu är det läge för hjärtsvaga feminister att blunda. Hint: Män anpassar sig efter mottagaren och situation – ett privat sammanhang. Hade jag inte uppskattat jargongen hade man inte gjort så.)

    Några vänner satt och pratade när jag kom in i rummet. Då reser den ena sig och tar fram en 20’a ur plånboken och sträcker fram mot mig. Jag ser antagligen ut som en fågelhålk där jag tveksamt är på väg att ta mot den medan hjärncellerna jobbar för högtryck för att komma på om han var skyldig mig pengar.

    Då säger han: Jag skulle ha en stripp, du kan behålla växeln.

    Och då kommer glimten i hans ögon.

    Manlig socialisering: förolämpningen man inte menar … men det fångas inte upp under begreppet ”lögn”.

    Så där ligger ett inbyggt gender bias.
    (sen kan jag inte låta bli att imponeras hur man lyckas hinna med 30 lögner per dag. Jag tror knappt jag säger 30 saker om dagen … Razz)

  13. Det där med lögn är lite som med det där med fel. Det är relativt. Asimov – The Relativity of Wrong.

    (Kul i sammanhanget är att jag kommer ihåg att jag läste en essä av Asimov för många år sedan där han redogjorde för hur jorden var päronformad och har önskat att hitta den igen. Så var det en kommentator hos Pippi Långstrump som länkade till The Relativity of Wrong för någon dag sedan och då läste jag den och hoppsan, där dök päronjorden upp. Ironin är att någonstans bland alla öppna fönster (ung 200) i min browser har just ”The Relativity of Wrong” öppnad sen flera månader tillbaka, men inte har läst den. Jag undrar hur många gånger jag nämnt ”den päronformade jorden” under tiden. Nu läste jag den och ser till min glädje att, hoppsan, här är den ju!!!)

  14. @Ninni:

    (sen kan jag inte låta bli att imponeras hur man lyckas hinna med 30 lögner per dag. Jag tror knappt jag säger 30 saker om dagen … Razz)

    Inte konstigt att kvinnor är så orealistiska med tanke på denna bombardemang av lögner och eufemismer. Perfekt grogrund för feministiska idiotier

    Om det här stämmer, är ju kvinnor totalt oförmögna att reda ut könsproblematiken. Därför blir väl dom flesta kvinnor så sura när män reder ut hur det förhåller sig, för det punkterar bubblan kvinnor lever i.

  15. Pingback: Kompetensregn och kebabtekniker | WTF?

  16. Åter en mycket bra artikel av Ninni! Ska rekommenderas till flera kvinnor i min närhet, att de läser båda.

    Det jag skriver nedan är väl inte så viktigt, utan bara något anekdotiskt ur mitt liv, som passar denna tråd. Hoppas den inte anses allt för stötande.

    Jag och en av mina vänner, sitter inte sällan på kvällarna och samtalar via nätet. Vår vänskap grundar sig nästan helt och hållet på det gemensamma intresset att spela på trav.
    Vi diskuterar rådande deltagare och situation, samt hjälps åt för att kunna vinna. Tipsar och dividerar om spikar och skrällar, osv. Vi uttrycker glädje när vi får rätt och besvikelse när vi har fel, varav det senare är vanligast. Vi trackar varandra eller t.o.m. uttrycker oss nedsättande om oss själva, när vi gjort bort oss.

    Ibland råkar min fruga överhöra delar av vår konversation. Då kan hon utgjuta ungefär så här:

    Ni skulle höra hur ni låter! Det låter hemskt! Lägga av eller lägga band på er!

    Om jag svarar, kan det bli ungefär så här, för att nämna något:

    – Jag är inte intresserad av att höra vad du tycker om det!

    – Vi är inte fruntimmer och pratar inte som sådana!

    – Lägg dig inte hur vi gör! Jag är varken intresserad av att bli uppfostrad av dig, ”journalister”, politiker, byråkrater eller andra!

    – Du vill att jag inte ska lägga mig i samtalet, när du har tantträffar här hemma. Du vill dessutom att jag ska hålla mig undan. Jag skulle kunna ha stora klagomål på hur ni snackar:

    Ni pratar en massa strunt, inte sällan i käften på varandra. Ett sabla ältande om samma saker, om och om och om igen. Få är intresserade av att lyssna och alla vill låta käften gå.
    Men det säger jag inte, för att det är oförskämt, att ni inte bryr er, inte ändrar er och/eller så blir ni ”kränkta”, arga och ledsna. Försök vara konsekvent och lägg dig inte i mina samtal!

    Till saken hör att frugan och hennes tanter/gummor jobbar på en kraftigt kvinnodominerad offantlig arbetsplats på chefsnivå. Intriger och mobbning är inte ovanliga där. Även frugan har tröttnat på det, och ser numera fram emot pensionen nästa år.

    Att Kulturmarxismens företrädare numera få anses ha en kvinnomajoritet, kanske delvis kan förklaras med det kvinnliga kommunikationssättet, samt lustan att uppfostra andra, kombinerat med tokfeministiskt hybris?

  17. @Ninni: ”Möjligt, jag har inte upplevt det. Får fundera på den.”
    ”Övertramp som inte är subtila psykologiska saker är synligare. Precis som killar och tjejers mobbing, killarnas ser man och därför fångas det upp i högre grad. Det innebär inte att det är vanligare.”

    Har funderat över dagen, får nog ångra mig lite, det är ett fåtal individer av båda kön som förolämpar en och tror att det är ”rått men hjärtligt”.
    Det konstiga är att samtliga gånger det hänt mig är när dessa personer behöver hjälp med någonting, kan vara nåt självhävdelsebehov, de känner sig i underläge och behöver trycka ner den andre.
    Numera har jag lärt mig svara ”Hur tänker du nu?” när det händer Wink

  18. När du nämner manlig socialisering och ’rå men hjärtlig’ börjar jag skratta. Påminner mig om ett tillfälle när jag var på förfest med ett gäng grabbar där jag bar en storrutig blåvit skjorta varpå en av grabbarna utbrast: ”Vilken fin bordsduk du har på dig ikväll, Matte! Eller är det hästens nya kollektion?”. Kunde inte hålla mig för skratt då heller.
    Fantastiskt inlägg, keep up the good work!

  19. Dina analyser är på pricken som alltid Ninni. Jag är lite som du, kvinna men som inte känner riktigt att jag passar in i kvinnliga homosociala sammanhang. Har ofta känt att jag föredrar manlig jargong och sätt att prata. Känner igen mig så mycket i det du skriver och du hjälper mig även med att förstå VARFÖR jag känner som jag gör – det har inte varit så lätt att sätta ord på det tidigare. Önskar att alla, både kvinnor och män, skulle läsa dina texter så skulle så mycket av dessa kulturkrockar och missförstånd förmodligen kunna undvikas! Keep up the good work Smile

  20. Säg att den här sidan är en satirsida!
    För jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste det här inlägget. Det är så fullt av spekulationer, okunskap och dråpliga feltolkningar så jag tror jag går av på mitten av skratt.
    Kudos till veckans, ja månadens asgarv!

  21. @Tålis:

    Åter en mycket bra artikel av Ninni! Ska rekommenderas till flera kvinnor i min närhet, att de läser båda.

    Tack.

    Din anekdot. Det är sånt jag åsyftar med ”det rätta”.

    @Mats:

    När du nämner manlig socialisering och ‘rå men hjärtlig’ börjar jag skratta.

    Ja, den är skön och full av omtänksamhet. Smile

    Problemet med den attack som sker nu på bred front i samhället är att män inte ens vet att de Måste försvara sin rätt till socialt umgänge. Därför att ödmjukheten som ligger i ”men hjärtlig” gör att man är öppen för att ändra sig om någon tar illa vid sig av något specifikt. Det man inte (helt) inser är att detta handlar om att diktera villkoren för socialt samspel på ett övergripande sätt, ett litet steg i taget och det finns ingen gräns …

    Det man skapar om man lyckas är inte en bättre miljö där människor mår bättre, tvärtom.

    @Emelie:

    Känner igen mig så mycket i det du skriver och du hjälper mig även med att förstå VARFÖR jag känner som jag gör – det har inte varit så lätt att sätta ord på det tidigare.

    You made my day!

    Det är precis därför jag gör detta. Med det här ”förstå VARFÖR” så kan man förhålla sig till det på ett helt annat sätt och det gör ens liv lättare. Smile

  22. @Stefan:

    Säg att den här sidan är en satirsida!
    För jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste det här inlägget.

    Nej, sidan är på fullaste allvar. Här finns satiriska inlägg, men detta är inte ett sådant. Men humor är personlig och ett skratt förlänger livet. Så det glädjer mig att kunna bidra med det för dig, även om det inte var syftet.

    Det är så fullt av spekulationer, okunskap och dråpliga feltolkningar så jag tror jag går av på mitten av skratt.

    När du skrattat klart får du gärna konkretisera din kritik, dvs ”spekulationer, okunskap och dråpliga feltolkningar” då jag uppskattar kritik. När du är konkret kan vi diskutera dina synpunkter sakligt och respektfullt. Det ser jag framemot.

  23. @Stefan:

    Du har uppenbarligen gått av på mitten, som du själv skriver, och dessutom så pass illa att huvudet och händerna inte följts åt. I annat fall borde du nämligen vid det här laget ha klarat av att framföra ett endaste argument.

  24. Pingback: Hysteriska feminister kanske kunde få en egen ö? | Genusdebatten

  25. Är ni officiella ännu? Om inte så måste du börja debattera i ”det riktiga livet”. Vi män behöver någon som dig på vår sida, för precis som du citerade Helene Smith i ditt inlägg den 14 januari 2014: ”They [men] are not allowed to talk”!

    Ni skulle kunna hjälpa hela samhället, såväl män som kvinnor, att verkligen ta sig framåt i utvecklingen och nå rättvisa. Förstår du hur mycket tid kvinnor slösar på felaktig information från ledande feminister? Och förstår du hur många män som reagerar aggressivt på det här? Man blir mörkrädd när man går in på mansdominerade forum och ser deras åsikter gentemot feminister (som de tror är förespråkare inte bara för en ideologi, utan för alla kvinnor i Sverige).
    Det måste sluta!

  26. Mycket bra skrivet, Ninni!

    Som pojkflicka kan jag relatera till mycket och hur främmande mycket av det typiskt ”kvinnliga” är för mig. Som jurist är jag också bortskämd med andra jurister omkring mig som är tränade till att lyssna till argumentationens kvalitet i första hand och inte vem som säger dem. Eftersom jag ser ung ut för min ålder, har denna miljö varit särskilt uppskattad. Förmodligen har jag också valt min karriär efter min läggning – logiska resonemang utan en massa känslomässigt bjäfs.

    Vad gäller situationen i köket där ett antal kvinnor står och pratar och en man kommer in, kan det reta mig till vansinne när allas uppmärksamhet går till mannen trots ett mycket intressant samtal, och än mer när en man i denna situationen börjar lägga sig i samtalet för att få den uppmärksamhet han är van vid. Med det menar jag att mannen utan att bry sig om att ta reda på vadsom diskuteras, enbart förhåller sig till det senast sagda och styr in diskussionen i sin riktning. Därmed inte sagt att alla män gör så! Eller att alla kvinnor gör detta heller!

    Jag vill också framhålla att även män är väldigt bra på att intrigera och snacka skit om varandra för att kunna stiga i graderna. En kvinnlig bekant (civilanställd) från det militära brukar med emfas redogöra för hur dessa ”kvinnliga” drag kommer till uttryck bland de manliga militärerna. Jag tycker att den här självbilden många kvinnor har om att de är offer och svaga, att de inte kan hålla någon mötesdisciplin eller samarbeta, och att de enbart skvallrar och ger ljugkomplimanger är både tråkig och kontraproduktiv. Ta lite aktivt ansvar för yrkesliv och privatliv och lev efter ideal, istället för att låtasig tryckas in och ned av den kollektiva bilden av hur en riktig (mes)kvinna ska vara!

    Här har pappor och bröder en funktion att fylla. Uppmuntra systrar att vara aktiva och beröm aktiviteter – inte att de bara är söta och gulliga.
    Ful får man vara, men inte dum! sade alltid min käre far till mig och min bror när vi var små. De orden har betytt mycket för mig genom livet.

    //Carolina aka Calle

  27. Pingback: Gästinlägg: Att rekrytera en nörd | Genusdebatten