Women Who Rape Men
avatar

Författare:  John Davies, Bachelor in Academics, Juris Doctor och Master in Laws, nu pensionerad.

Det är väl för mycket att säga bok om ”Women who rape men”, snarare är det ett häfte, i omfång som en akademisk artikel i någon akademisk skrift.  Häftet utgör nr 2 i en serie som är tänkt att bli tre, varav den första var ”Female sex predators” och den sista ska bli ”How to avoid false accusations of rape”.

Skriften är väl underbyggd med källor, utom i ett par enstaka fall, och trovärdig i sin framställning.  Någon skärskådning av mäns våldtäkter mot kvinnor görs av förklarliga skäl inte, eftersom skriften är avsedd att väcka uppmärksamhet kring, vad Davies beskriver som ett faktum, att minst lika många våldtäkter – enligt den nya begreppsvärlden – utförs av kvinnor mot män som tvärtom.  Jag finner inte att Davies har anledning att ”balansera” ämnet på detta sätt, för som han påpekar så genomsyras detta ämne av en stark misandrisk rörelse som ignorerar utsatta män men kraftigt överdriver kvinnors utsatthet.

En av de viktigaste saker som Davies pekar på slår effektivt hål på myten om att Sveriges höga våldtäktstal skulle bero på särskilt ”speciell” lagstiftning.  Det är nämligen så, att de utökningar av begreppet våldtäkt som vi gjort i vårt land har man också gjort i andra västländer.  Inte så att han nämner kopplingen till Sverige direkt, men det framgår när han som exempel anför Californisk lagstiftning (som inte är lika omfattande som federala definitioner av vad som är våldtäkt), där han sammanfattar förutsättningarna för att döma våldtäkt.
1)  Mental eller fysisk svaghet hos offret.
2)  Användandet av våld eller hot om skada.
3)  Försvagande genom någon substans som affekterar en persons vilja.
4)  En av de deltagande i den sexuella akten är omedveten om det faktum att de utsätts för fysisk sex.  Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.
5)  En av deltagarna tror (av något skäl) att den andre deltagaren är dess partner.
6)  En av deltagarna engagerar sig i sexuellt umgänge p g a hot om vedergällning.
7)  En av de deltagande är en offentlig person (som t ex en poliskvinna eller en terapeut) och hotar personen på något sätt, som t ex med arrestering, fängslande/inlåsande på institution eller deportering, om han/hon inte går med på sex.

Det är alltså uppenbart, att svensk lagstiftning inte har särskilt annorlunda definieringar av våldtäkt än andra västländer, så argumentet om att de höga svenska våldtäktstalen skulle bero på ”nya definitioner” är bara inte relevant.  Det är andra orsaker till att våldtäkterna i vårt land skenar!

Davies säger inledningsvis, att ”kvinnor regelbundet använder droger, bedrägeri, positioner av makt och auktoritet och känslomässig manipulation för att begå våldtäkt.”  Han presenterar också en del intressant statistik.  I en undersökning av utövande terapeuter (K Pope, Sexual Invovement With Therapists, American Psychological Association 1994) konstateras att endast 0,9 procent av de manliga terapeuterna använt sin position för att tilltvinga sig sex av klienter, men hela 3,1 procent av de kvinnliga.  D v s mer än tre gånger så många.  Innebär detta att vi ska förhindra kvinnor från att nå auktoritetsposter, förutsättandes att kvinnor på maktpositioner automatiskt blir potentiella våldtäktskvinnor?  Naturligtvis inte, eftersom de flesta kvinnor inte våldtar män, precis som de flesta män inte våldtar kvinnor.  Att hävda att alla män är presumtiva våldtäktsmän är lika vettigt som att påstå att alla kvinnor, och då särskilt dem på upphöjda positioner, är presumtiva våldtäktskvinnor.  I en Californisk studie 1998 (Fiebert & Tucci, Sexual coercion: Men Victimized by Women. 6 Journal of Men’s Studies 2, pp 127-133) hade 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och totalt är män, enligt samma studie, utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.

Författaren understryker också hur otillförlitlig våldtäktsstatistik är, ”beroende på de politiska och gynocentriska intressen som står för att profitera från att överdriva mängden våldtäkter som förekommer”.  Han jämför med FBI:s uppskattning att frekvensen av våldtäkter skulle utgöra 26,9 per 100.000 invånare i USA, vilket utgår från anmälda våldtäkter.  Dessa var 2012 i samma land 84.443 stycken.  Enligt den forskning som är gjord (och Davies räknar inte in den form av statistik som redovisas ovan, som nästan alltid ensidigt fokuserar på kvinnor och inte vittnar om hur många våldtäkter som begås årligen) – vilken redovisas med källhänvisningar och diagram på s 26 – är runt 60 procent av alla anmälningar falska eller felaktiga, ytterligare 8 procent tas tillbaka eller motbevisas genom DNA, 15 procent är frikännanden och 17 procent fällande domar.  Omräknat per 100.000 invånare blir siffran då istället 9 fall årligen.  Visserligen 166 gånger fler än sextraffickingoffer i Sverige (0,054 per 100.000 invånare, i USA är det 0,02 per 100.000 invånare, hälften så många som i vårt land), men endast en bråkdel av antalet misshandlade män.

En verkligt intressant reflektion gör John Davies runt det faktum att nyttjande av bedrägeri för att erhålla sex anses vara våldtäkt.  Han tar ett verklighetsexempel, med en kvinna som ”fick omkull” en man på hans villkor, att han krävde att få använda kondom för att slippa oönskat faderskap.  Efter samlaget hade dock kvinnan tagit kondomen och ”inseminerat” sig själv, så att säga, med mannens sperma.  Kvinnan hade sedan stämt mannen för underhåll av barnet, men naturligtvis inte blivit straffad själv.  Men, som Davies påpekar, så föll det faktiskt under rubriken våldtäkt eftersom kvinnan använt bedrägeri för att få till den sexuella akten.

Nu förväntar sig kanske inte varenda läsare här att våra ”människorättskämpar”, som kämpar mot mäns våldtäkter, genast kommer att kräva att kvinnor som genom eget utövat bedrägeri blir gravida ska börja dömas för våldtäkt (endast om en man genom bedrägeri gör en kvinna gravid, naturligtvis) men nog skulle det kunna tänkas vara en dämpande faktor på denna form av bedrägeri.  Men i Sverige finns det inget som helst intresse av att undersöka kvinnors våldtäkter av män, för det skulle ju ytterligare kunna riskera den otadliga bilden av den ”goda” kvinnan som ensamt ”offer”.  Och då skulle många moralkarriärister riskera utkomst och socialt anseende.  Davies understryker det som borde vara en självklarhet i dagens samhälle, att DNA-test vid födsel borde vara ett obligatorium.  Då skulle antalet kvinnliga våldtäktsutövare rasa i höjden ordentligt!

En annan statistik som presenteras – men här hänvisar Davies till sin första skrift, så den kan jag inte bekräfta med en förstahandskälla – är att det påstås att 99,83 procent av våldtagna män aldrig rapporterar det och att 99,97 procent av kvinnor som begår våldtäkt aldrig ställs till svar för det.  En viss reservation måste jag lägga in här, eftersom det kan finnas liknande mönster med den ”statistik” som kablas ut för t ex påståendet att bara en femtedel av alla våldtäkter som utförs (enligt Brå:s ”uppskattning”, se t ex här).  Däremot finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta att statistiken är lika tillförlitlig som den nyss nämnda Brå-uppskattningen.  Det förefaller alltså som det är oerhört mycket enklare för kvinnor att gå och anmäla för våldtäkt än tvärtom.  Detsamma gäller ounderbyggda påståenden, som t ex ”Tjejjouren” gör, om att en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång i sitt liv utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök av en man.  Jämfört med de relaterade undersökningar som Davies refererar är det mellan en fjärde- och en tredjedel av männen som utsätts för våldtäkt av kvinnor.  D v s fler än kvinnorna.

Författaren ordar också om de attityder som möter män som försöker rapportera kvinnor som begått sexuella övergrepp mot dem.  Närmare beskrivning torde vara överflödig, för läsare här är förmodligen medvetna om att kvinnor är oerhört gynnade jämfört med män i sådana situationer.  Detsamma gäller också skriftens avslutande del om hjälp och stöd till män som blivit våldtagna av kvinnor.  Sådan är närmast icke existerande – till många ”människorättsaktivisters” förnöjsamhet.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt skrifter av Davies i andra sammanhang och upplever honom som en mycket kompetent och evidensinriktad forskare.

Kommentarer

Women Who Rape Men — 17 kommentarer

  1. Nu är det i och för sig biologiskt sett fullt begripligt att antalet manliga våldtäktsmän vida överstiger antalet kvinnliga dito (våldtäktspersoner…?). Kvinnor har ju regel inget problem alls att få sex, dvs. om vilket sex som helst skulle duga för dem.

    En annan femma är att jag tror att de allra flesta män inte skulle uppfatta att de blivit våldtagna av en kvinna, utan de skulle kanske på sin höjd anse att sexet var trist. Men dragna till sin spets skulle dagens definitioner på våldtäkt göra åtskilliga män till våldtäktsoffer. Handen på hjärtat nu, alla män, har inte ni någon gång haft sex utan att känna lust till det? Våldtäkt, lyder dagens tolkning, även om ni knappast kan få ihop det till det. Det samma har gällt kvinnor också, tills en stor del av dem gick och blev indoktrinerade.

  2. Jag kan helt ärligt säga att jag definitivt blivit tjatad på, blivit mer eller mindre hotad och tvingad till sex. Jag tror det är ganska vanligt tyvärr men tack vare olika måttstockar för män och kvinnor så uppmärksammas det inte alls.

    Att vi män inte inte skulle uppfatta en våldtäkt är rent skitsnack. Vi förstår men då samhället ger tydliga signaler om att det var helt ok att du blev våldtagen, då fogar vi oss såklart till slut och håller käft. De psykiska men och depressioner osv som följer försvinner däremot inte, och självmord är inte alls ovanligt bland våldtäktsoffer. Speciellt inte om man dessutom tvingas in i en livslång relation med våldtäktskvinnan, plus att denne ska försörjas med pengar och hjälp osv för ett barn man aldrig ville ha.

    Rättsligt är det här samma problem som med misshandel, brott utreds inte agnostiskt. Förundersökning, rättegång och dom färgas starkt av ifall du är man eller kvinna. Precis samma situation som om man skulle behandlas annorlunda av rättsapparaten om man hade fel hudfärg eller religion osv. Egentligen är det helt sjukt men då merparten av de som skapat systemfelet är män själva så är det svårt att komma ur det utan en större kamp liknande den feministerna gick igenom vid sekelskiftet.

  3. Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.

    JudgyBitch skrev nyligen ett underhållande inlägg om det där med bedrägeri i relationssammanhang:

    http://judgybitch.com/2015/06/01/lying-to-get-laid-a-criminal-offense-careful-what-you-wish-for-ladies-and-step-away-from-the-mascara/

    Why do women wear make-up? According to Psychology Today the top five reasons women alter their appearances with cosmetics are:

    1. To get men to approach them
    2. To create the illusion of symmetry aka beauty
    3. To look younger
    4. To look fertile
    5. To appear healthier, more confident and richer

    A woman whom men in general would not approach, who is not possessed of the facial symmetry that signifies beauty, who is a bit older and perhaps not as fertile as she once was, who has less than perfect health, less confidence and less money than she might like, can deploy the skillful use of cosmetics to represent herself as something she is not.

  4. Nå, jag var fyra år i en relation där min flickvän inte beaktade mina sexuella preferenser eller brydde sig om mitt sexuella välbefinnande och tillfredsställelse. Jag hade alltså fyra år sex som inte tillfredsställde mig.

    Varje gång jag läser feminister säga: ”orgasm är en kvinnlig rättighet” får jag lust att slå sönder något. Feminister menar alltså att kvinnlig tillfredsställelse är en manlig plikt, men feminismen har aldrig sagt att det är kvinnors plikt att tillfredsställa sina män (eller ha andra plikter), tvärtom, feminismen har sagt att kvinnor behöver inte göra något de inte vill. Män har plikter, kvinnor har rättigheter.

    Då har jag en fråga: Om kvinnan endast får orgasm på ett sätt som mannen inte vill, får han då säga nej? Eller måste mannen göra det mot sin vilja, för ”det är en kvinnlig rättighet”?

  5. Paolo Roberto försvarar återigen män och blir utsatt för härskartekniker av två feministiska män som sedan ironiskt nog pratar om mäns härskartekniker.

  6. @Ulf T:

    Feminism är också en sorts make-up, med hjälp av vilket kvinnor framstår som något de inte är? Som JudgyBitch säger:

    to represent herself as something she is not.

  7. @Torstensson:

    Hur många kvinnor har du slagit i ditt liv?

    Bra kontrollfråga till män som påstår att det är vanligt att män slår kvinnor.

  8. I CDC’s undersökningar så kan män inte bli våldtagna av kvinnor, därför har man skapat en egen kategori för dessa män, ’made to penetrate’, dvs våldtäkt. När man jämför dessa två kategorier är den faktiskt väldigt jämn.

    http://www.avoiceformen.com/misandry/nisvs-2011-released-increased-male-victimization-and-rape-is-still-not-rape/

    lite mer om CDC’s misandriska syn på våldtäkt.
    https://toysoldier.wordpress.com/2013/04/08/cdc-being-made-to-penetrate-isnt-rape/

  9. @Torstensson:

    BRÅ (Rapport 2007:6, sid 6-7) verkar hålla med Paolo, i synnerhet om vi talar om de i snitt 17 kvinnor årligen som dödas av sin partner:

    […] en tydlig överrepresentation av såväl offer som gärningsmän med utländsk bakgrund. Majoriteten av de utlandsfödda gärningsmännen kommer från ett annat land i Europa.

    Vanligt att gärningsmännen har låg social status och är kriminellt belastade

    Gärningsmännen är vanligen personer som har låg social status i samhället. I nära hälften av fallen är de antingen arbetslösa, har beredskapsarbete eller är förtidspensionerade. Gärningsmännen var i nära 60 procent av fallen registrerade för tidigare brottslighet. De dominerande brottstyperna var olaga hot, våldsbrott, stöldbrott och trafikbrott.

    Psykisk sjukdom eller psykisk störning vanligt bland gärningsmännen

    Det är mycket vanligt att gärningsmannen lider av en psykisk sjukdom eller någon annan typ av psykiatrisk problematik. Nära 90 procent av de män som dödar en kvinna i en nära relation är enligt materialet att betrakta som psykiskt sjuka eller lider av annan psykiatrisk problematik. Enligt rättspsykiatriska data dominerar två diagnosgrupper: personlighetsstörningar och psykossjukdomar.

    I en fjärdedel av fallen begår gärningsmännen självmord i samband med brotten. Om man lägger till de män som försökte begå självmord i samband med brottet, ökar andelen till 30 procent.

    Sedan noterar de också följande, som kanske reflekterar lite över hur ’patriarkatet’ ser på våld mot kvinnor:

    Två omständigheter skiljer dödligt våld mot kvinnor i nära relationer från annat dödligt våld när det gäller påföljdsvalet. Dels döms en större andel av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård, dels får de genomsnittligt längre fängelsestraff.

    Att de döms till rättspsykiatrisk vård är väl iofs troligen en konsekvens av att en så stor andel av denna grupp förövare faktiskt är psykiskt sjuka.

  10. Aaron Kipnis, amerikansk mansforskare och författare till den utmärkta boken ”Riddare utan rustning” nämner i den att fler män än kvinnor våldtas i USA, nämligen i amerikanska manliga fängelser. Vilket ju inte är okänt, men tydligen rätt ointressant, kanske särskilt i USA. Och anledningen till detta ointresse även här, är bl.a. att vi, de flesta av oss, av kulturella, och/eller biologiska skäl ser helt olika på kvinnlig sexualitet respektive manlig. Ett jätteämne. Där ligger nog den gordiska knuten…

  11. Ulf

    Självklart är jag motståndare till all sorts mobbning, men det finns skäl att ifrågasätta vissa utsagor.

    Vilken kvinnosyn sprider vissa kvinnor själva? I den krets jag, med mycket mentala svårigheter, drog mig ur fanns 5 kvinnor som satt i system att ligga med så många män som möjligt. Mönstret var utan kondom och berusning. Det roliga är att 2 av dessa fem kallar sig feminister och är emot porr. Emot porr för att det är kvinnoförtryck. De övriga tre vet jag inget politiskt om. Men till saken hör att man kan fråga sig hur pass bra kvinnosyn de själva sprider när de på nio dagar tillsammans låg med 23 olika killar utomlands. Sprider dom inte själva en skev bild av kvinnor som objekt?

    Avdelning lika goda kålsupare.

  12. @Joakim Steneberg: Nu berör ju Davies inte alls enkönade våldtäkter, utan bara kvinna mot man. Men enligt den statistik som Girschick redovisar (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape? Boston 2002) så är det lika vanligt med våldtäkter i lesbiska förhållanden som i heterosexuella, och här (http://www.advocate.com/crime/2014/09/04/2-studies-prove-domestic-violence-lgbt-issue) menar man att partnervåld är vanligare bland lesbiska än bland bögar. Bl a sägs: ”The National Violence Against Women survey found that 21.5 percent of men and 35.4 percent of women living with a same-sex partner experienced intimate-partner physical violence in their lifetimes”. Nu kanske man får vara lite skeptisk, för jämfört med andra undersökningar överdrivs kvinnors utsatthet i heterosexuella förhållanden jämfört med mäns (sägs vara 20,4 respektive 7,1), men det finns ingen som helst grund för att tro att kvinnor är mindre våldsamma eller mindre benägna till våldtäkt och/eller sexuellt tvång. Men visst har du rätt i att mäns våldtäkter mot våldtäkter är ointressant för ”människorättskämparna”. Precis som kvinnors eller mäns våld mot män (eller kvinnors mot kvinnor) är.

  13. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Nog sätter den fingret på problemet. Bra tankar, som jag själv grubblat mycket på.

    Jag har också svårt att förstå varför man inte skulle vilja göra sin partner tillfredsställd? Man lider ju själv om partnern är olycklig. Vissa gillar maktövertaget de får när ens partner behöver dom mera än de behöver sin partner?

    Men inte är man ute efter kärlek om egenskaperna man söker i en partner är bara till för att tillfredsställa ens egna lustar. Det är dömt att misslyckas om egenskaperna i det motsatta könet finns där bara för en själv och när den andra gör likadant. Det är samtidigt självskadligt, när egenskaperna i en själv är (delvis) bara till för den andra.

    Så könsskillnader kompletterar inte alltid varandra utan kan handla om tvång på sig själv och på den andra. Sådana här relationer brukar ju vara ganska kortvariga, där kortvarigheten sedan självbedrägligt bortförklaras med att det var ”så intensivt”. Visst är det intensivt, men inte i kärleksintensitet.

    Det här med stora könsskillnader kan jag heller inte förstå. Räcker det inte med små skillnader som man i sänghalmen kan genom rollspel förstora/överdriva? Varför bejaka sådana skillnader i samband där de är direkt skadliga för en fungerande relation?

    Intressant när jag för länge sedan diskuterade könsskillnader med en lite äldre kvinna (50-60år), hon ville att det fanns skillnader, men det intressanta var att för henne räckte det med en liten skillnad, med hennes egna ord: ”han kan vara helt vanlig, bara han är duktig i en sak tex. ölkännedom”. Detta räckte för henne att mannen var manlig för henne. Kanske tidigare generationers kvinnor är mindre krävande än dagens jämnåriga?

  14. Pingback: Svenska journalister har undermålig kognitiv förmåga | Genusdebatten

  15. Pingback: SVENSKA JOURNALISTER HAR UNDERMÅLIG KOGNITIV FÖRMÅGA | ANSTÄNDIGT