För dina döttrars skull – var öppen för att vi kan ha rätt.
avatar

Inledning

På twitter uppstod en diskussion om raden av ständiga tjejsatsningar. Vi var flera feminismkritiska som försökte visa på den samhällssituation vi befinner oss i, där man ständigt gör dessa tjejsatsningar och i princip bara tjejsatsningar, medan man rycker på axlarna åt killarna och deras problem. För de som ännu inte noterat vad det är vi är kritiska mot i vår samtid – en gynocentrisk och misandrisk kultur – tolkas det som att vi är kritiska mot att man satsar på ungdomar (vem skulle väl vara det?). Det vi är kritiska mot är att man bara satsar på tjejer medan man skiter i killarna! Jag gjorde en googling på orden tjejsatsning, killsatsning, tjejjour respektive killjour, så här blev resultatet:

Tjej- Kill-
-satsning 6 480 334
-jour 47 500 2 060


Lite ”lustigt” var att när jag sökte på killsatsning fick jag upp följande:

google tror jag stavat fel?

google tror jag stavat fel?

Det är ingen slump att vårt samhälle blivit så gynocentriskt och misandriskt som det är idag, det är en direkt följd av den gynocentriska jämställdhetspolitikens (feminism) totala dominans. I Rosa den farliga färgen (2011) skriver genusvetare Fanny Ambjörnsson: ”… tycks [den svenska] jämställdhetspolitiken i praktiken främst ha blivit ett kvinnoprojekt.” [s. 39]

Det är denna skevhet vi vänder oss mot! Detta är inte okej!

Vi klagar inte för att klaga, vi är seriöst bekymrade på grund av det vi ser och försöker få fler att öppna ögonen. Barnen och ungdomarna behöver vuxenvärldens uppvaknande för att kunna få vårt stöd i denna tid – våra söner så väl som våra döttrar!

Åter till twitterdiskussionen, den del av diskussionen som är orsaken till detta inlägg förflöt så här:
Man 1: Att arrangera något för endast ett kön går bara om det gäller tjejer. Varför???
Man 2: För att killar dominerar tjejer per default.Skaffa en dotter och iakkta[sic!]…
Bashflak, som svar till Man 2: Jag har redan två döttrar. De sopar banan med jämnåriiga [sic!] killar
Jag, som svar till Man 2: forskning ger inte stöd för dina observationer.

Detta ville Man 2 ha stöd för – vilket glädjer mig – varvid han efterfrågade länk. Problemet med att bara ge länk är dock dels att i flera fall rör det sig om fysiska böcker, precis som den tidigare länkade studien Rosa den farliga färgen, dels att det ofta handlar om långa texter där jag gärna vill visa upp citat. I de fall det rör sig om fysiska böcker kommer jag länka till var man kan köpa boken, ha med sidonummer samt länka till inlägg i de fall jag tidigare skrivit om materialet. (Inlägg om Rosa den farliga färgen finns här.) Jag kommer även länka till andra relevanta inlägg jag skrivit tidigare. Detta inlägg kan läsas utan att läsa länkarna, det är för den som vill fördjupa sig ytterligare.

Noterbart är att den forskning jag i mitt skrivande som feminismkritiker lutar mig mot för att visa stöd för mina jämställdhetspolitiska åsikter i mycket hög utsträckning är just feministisk forskning – det vill säga forskning som tillhör mina åsiktsmotståndare. Trots minst fyra decennier av forskning ur feministiskt perspektiv så har man mycket svårt att styrka sina feministiska teorier om kvinnlig underordning, men deras forskning fungerar utmärkt som stöd när jag förklarar mina genusteorier.

I en klass för sig

Tidigare nämnda Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet. År 2004 utkom hennes doktorsavhandling I en klass för sig, som jag tidigare skrivit om här. Under en period följer hon gymnasietjejer och det är en bra studie som gör den kvinnliga homosocialiteten rättvisa och igenkänningsfaktorn från min egen ungdomstid är mycket hög. I sin doktorsavhandling noterar Fanny Ambjörnsson att ”det [var] svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält”. [s. 295] och hon skriver då:

Att ha en feministisk övertygelse och skriva in sig i ett feministiskt forskarsammanhang uppmanar till reflektioner kring just makt och maktlöshet, maktutövning och förtryck. Till att undersöka hierarkier mellan män och kvinnor, knutna till föreställningar om manligt och kvinnligt. […] Samtidigt har jag ofta känt mig både kluven och undrande. Kluven över vilka hierarkier som egentligen är centrala. […] Stundom tycktes de problem och hinder tjejerna stötte på tydligt kopplade till killarnas framfart och tolkningsföreträde, stundom tycktes tendensen närmast motsatt
. [min emfas, s. 294–295]

Jag förstår Fanny Ambjörnssons upplevda kluvenhet för kartan hon bär med sig (kvinnlig underordning), den stämmer inte med verkligheten hon betraktar i fält. Ett av genusvetenskapens grundläggande problem är att den kvinnliga dominansen är i det närmaste total inom yrkeskåren – ett av få yrken där könet har betydelse. Den kvinnliga och manliga homosocialiteterna är så olika till sin natur att det krävs att man har en levd erfarenhet som ger förståelse för båda sidor av genussystemet för att man ska kunna peka ut vilka hierarkier som är centrala i skapandet och upprätthållandet av genussystemet. Om man har en ensidig förförståelse för genussystemet – oavsett om denna erfarenhet är manlig eller kvinnlig – kommer man att projicera, missa och misstolka de sociala fenomen man betraktar.

Tidigt i avhandlingen finns följande text:

Trots att det på senare år funnits tendenser att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, har ett sådant fokus ofta betraktats som politiskt svårhanterligt [s. 28]

Att det anses ”politiskt svårhanterligt” att studera de problematiska sidorna av den kvinnliga homosocialiteten är ännu ett problem med genusvetenskapen. Därför att där finns den helt avgörande centrala makthierarkin som begränsar kvinnors (och därmed indirekt mäns) livsmöjligheter.

Relationer i skolan

Fanny Ambjörnsson är inte ensam om svårigheten att se feministiska makthierarkier i fält. I doktorsavhandlingen Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9 skriver Ann-Sofie Holm:

I elevernas beskrivningar av de ideala normerna framträder inte pojkars dominanta ställning gentemot flickor och inte heller uppfattar jag det som att ideal femininitet, motsvarar den underdånighet som kopplas samman med betonad femininitet, utan rymmer en mer framåt, aktiv och självständig hållning. [s. 139]

Till följd av ideologisk övertygelse kombinerat med bristande förståelse för den manliga sidan av genussystemet tolkar Ann-Sofie Holm in belägg för feministiska teorier på mycket märkliga och krystade sätt (se exempel i mina inlägg om avhandlingen).

Möten som formar: Interaktionsmönster på förskola mellan pedagoger och de yngsta barnen i ett genusperspektiv

Detta är en doktorsavhandling av Annika Månsson från år 2000. Jag har inte tidigare hunnit skriva om denna, men rapporten finns som pdf här. Det som skiljer Annika Månssons avhandling från den stora massan är att hon, så att säga, går ett steg längre och studerar även på individnivå. Vad ser hon då?:

Gemensamt för de tre förskolorna är att det är någon av de äldre pojkarna, dock bara i ett fall äldste, som intar den dominerande positionen. Det är både ålder och kön som dessa har gemensamt. Det är alltså en stor grupp pojkar som tar och får betydligt mindre utrymme än dessa tre och vissa pojkar har mindre utrymme än en del flickor. Någon pojkdominans i allmänna termer går det alltså inte att tala om i det här sammanhanget utan snarare en pojke som blir representant för gruppen pojkar. [kursiv text originalemfasering, fet text min emfasering, s. 167]

En annan rapport som jag inte hunnit skriva om är Christian Eidevalds Det finns inga tjejbestämmare – Att förstå kön som position i förskolans vardagsrutiner och lek (2009). Han skriver följande om Annika Månssons doktorsavhandling:

Månsson visar emellertid att det, i de tre grupper hon studerade, framförallt var en pojke som fick mycket uppmärksamhet. Pojkdominansen försvann och övergick i flickdominans när de tre pojkar som tog en dominerande position räknades bort i de olika grupperna [min emfas, s. 23]

Precis så är det i vårt genussystem generellt, en minoritet av pojkar/killar/män görs till representanter för kollektivet. Anekdot: När min son på mellanstadiet skulle berätta om något som hade hänt i skolan kallande han med en mycket nervärderande och ironisk ton dessa individer för ”de tuffa killarna”. De är ett fåtal individer av manligt kön som hela kollektivet pojkar/män/killar kollektivt bestraffas för – trots att dessa individers gärningar i störst utsträckning drabbar de andra killarna, dels genom kollektiv skuldbeläggning, dels genom att de illgärningar, i form av t.ex. våldsbrott, dessa individer utför oftast riktar sig mot andra killar. Josefin Utas – som kan konsten att formulera sig på 140 tecken – sammanfattade denna samhällssituation på följande träffsäkra sätt:

Se även inlägget Pojkarnas ”kollektiva fördelar”

Kvinnorna gör mannen

Det är mycket riktigt förekommande med ideologiska skevtolkningar i feministiskt och genus­veten­skap­ligt material av den typ jag visar på i inlägget om Relationer i skolan och forskarna skriver i klartext att det är svårt att bekräfta feministiska hierarkier om kvinnlig underordning. Sen jag började debattera i dessa frågor på tidigt 2000-tal har jag sagt att ”könsmaktordningen måste vändas 180°”. Det är just det genushistorikern David Tjeder (m.fl.) börjar göra lite försiktigt i boken Kvinnorna gör mannen. Boken kom ut 2013 och är – mig veterligen – den första i sitt slag. Jag läste den naturligtvis genast, men har inte skrivit om den än. Det intressanta här är att den kluvenhet som Fanny Ambjörnsson och Ann-Sofie Holm ger uttryck för i sina doktorsavhandlingar – att den feministiska kartan inte stämmer med verkligheten de betraktar –, liksom de krystade tolkningarna, är helt borta när David Tjeder byter ut kartan! (Även om han bara påbörjar det, den behöver vridas mycket mer för att närma sig en sanning om genussystemets karaktär. Men författarna är på rätt spår.) Gissa varför? När man byter ut kartan ”manlig överordning” mot ”kvinnlig överordning” går man förbi The myth of male power. (Länken går till en bok av dr Farrell. Den rekommenderas.) Då får man en karta som stämmer med verkligheten och då är det lätt att styrka ens teoribildning.

Vilka är de avgörande centrala makthierarkierna i genussystemet?

Som jag tidigare skrev så återfinns den helt avgörande centrala makthierarkin inom kvinnlig homosocialitet. Fanny Ambjörnsson skrapar lite på detta när hon konstaterar att det finns ett påtagligt kollektivt tvång [s. 301] i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Den kvinnliga homosocialiteten är inte ond, det tål att understrykas. De fina sidorna i kvinnlig homosocialitet är bra, men den har allvarliga baksidor och ingen är hjälpt av att man stoppar huvudet i sanden för det politiskt obekväma. Man måste vara stark som kvinna för att orka utmana detta kollektiva tvång. Låt oss titta på några exempel på vad olika kvinnor säger om detta:

I en artikel säger Isabella Löwengrip:

Kvinnors avundsjuka är det verkliga glastaket i arbetslivet, skriver bloggaren Isabella Löwengrip, 18: ”Det är inte männen som hindrar kvinnor att bli framgångsrika. Hindren kommer istället från kvinnliga medsystrar som inte klarar av att se en framgångsrik kvinna lyckas.”

I en helt annan artikel säger hon:

– Det är typisk backstabbing som kvinnor hela tiden ska hålla på med

Alice Teodorescu, här:

Jag har varit en hel del i TV på senaste tiden och är ytterst sällan nervös, men i går, i ett rum med nästan enbart kvinnor, kände jag mig osedvanligt skakig. Skälet? Den intolerans som är symptomatisk för kvinnor i grupp.

Sanna här:

… att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?)

Susanna Varis:

Makt genom samma metodik som vi känner igen från tuffa tjejgänget i rökrutan (vad är inne och ute idag?).

Alith:

Det slår mig att det här med “drottningarna”, är en erfarenhet som män i regel saknar. Jag ser ibland en omhuldad föreställning här om att kvinnor hatar snygga kvinnor av avundsjuka. Jag ska inte säga att avundsjuka inte spelar in alls, men en väldigt stor del beror på att vi har vuxit upp med drottningarna och har erfarenhet från ganska unga år av hur elaka de kan vara. Jag tror alla kvinnor (utom de själva) delar den erfarenheten.

Det är detta kollektiva tvång som gör det otroligt svårt för kvinnor att släppa på sin makt i hemmet, för som signaturen Nova skriver:

”Jag hatar hemarbete, men alla mina väninnor har så extremt fiffat hemma, så vad gör man?”

Man gör tjejer och kvinnor en gigantisk björntjänst när man istället för att neutralt lyfta dessa mörkare sidor av ”vi kvinnor” skyller på pojkarna (killar eller män) och ”patriarkatet”. När man tittar åt pojkarnas håll så tittar man samtidigt bort från detta reella problem som finns inomhomosocialt och det problemet får härja mycket friare … samtidigt som man försvårar relationen mellan könen med detta gynocentriska/misandriska samhällssystem. Vi kvinnor växer upp med detta system och det är en invävd del av vår kultur. Det gör det svårt att sätta fingret på vad som gör livet jobbigt. ”Patriarkatet” och ”mäns förtryck” är som att ge droger till en missbrukare, det lindrar för unga kvinnor för stunden, men det hjälper dem inte, tvärtom. Så här skriver Susanna Pettersson i sin strålande text:

Då jag väl knäppt upp den radikal-feministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Detta inomhomosociala problem framkommer även i annan forskning, till exempel arbetsplatsmobbing: Kvinnor är de värsta mobbarna. Det finns idag forskning kring denna, för att låna Isabella Löwengrips uttryck, backstabbing. Den makthierarkin – human female competition – upprätthålls på ett subtilt sätt som inom forskningen kallas ”indirect aggression” (se t.ex. denna, denna, denna och denna). Det är den subtila naturen som gör att kvinnorna känner av det, men ofta inte riktigt kan sätta fingret på det och precis som Cissi Wallin antyder i sin tweet så är det en ”syndens gärning” att peka ut det. Därför är det ”politiskt svårhanterligt” att forska om. (Men jag har några artiklar från tidiga kvinnoforskningen, så det kommer för, jag är inte rädd för systrarnas bestraffning.Razz)

Denna backstabbing kan ta sig riktigt obehagliga former, som ett exempel läs slutet på denna artikel.

Utöver denna makthierarki så finns ytterligare två avgörande faktorer för genussystemets upprätthållande:
1) kvinnors benägenhet till könsseparatism. I dessa separata rum gror fördomar om det andra könet, ivrigt pådrivna av vår tids misandri. Det är – precis som Fanny Ambjörnsson tydligt visar i sin avhandling – i det kvinnliga rummet som Kvinnan görs, dvs. där den absolut avgörande del av skönhetshetsen reproduceras och upprätthålls.
2) kvinnors överordnade könsmakt.

Slutord

Även om jag mest driver mansfrågor och hävdar att pojkar och män har mest könsrelaterade problem­bilder i nutid, så är det inte kollektivet män jag ser som de verkliga förlorarna när jag ”skådar framtiden i min kristallkula”. Wink

Därför att för män ser jag både positiva och negativa konsekvenser detta får och kommer att få. Som unga mår de såklart dåligt av misandri och så, men … Den växande mansrörelsen hjälper nya generationer män att se igenom myten om manlig makt, vilket får samma effekt som Susanna Petterssons text beskriver (citerad här ovan); de får verklig makt över sitt liv och effekterna syns redan, i t.ex. men at strike och MGTOW. Dessutom har stigmatisering (här: misandri) även effekten att det stärker ens identitet och skapar en ”vi-känsla” och att män kommer varandra en gnutta närmare och kommer förbi sina vanligt förekommande fördomar om den diffusa gruppen ”andra män”. Jag ser detta som fördelaktigt för dem då det är vanligt att män står utan nära vänner.

För unga kvinnor är situationen i sverige helt annorlunda, vi stjälper dem med feministiska björntjänster och jag kan inte se en enda fördel för kvinnor med det i det långa loppet. Offerkoftan är ju så varm och god och vi som samhälle serverar dem ett överflöd av offerkoftor. Vi smäller i dem att deras kön utgör ett hinder, vi ger dem drogen ”patriarkatet” och ger dem ”skydd” från de ”hemska killarna” i kvinnorummet (och där är det ju fredligt, not!) som med internet dessutom blivit gigantiskt. Det är inte en slump att psykisk ohälsa ökar bland flickor och kvinnor, det kommer bara bli värre så länge vi låter detta som sker i vårt land fortgå.

Min önskan är att bygga broar av förståelse som underlättar det heterosexuella samspelet.
Det som sker är bara så djupt sorgligt.