Inledning
På twitter uppstod en diskussion om raden av ständiga tjejsatsningar. Vi var flera feminismkritiska som försökte visa på den samhällssituation vi befinner oss i, där man ständigt gör dessa tjejsatsningar och i princip bara tjejsatsningar, medan man rycker på axlarna åt killarna och deras problem. För de som ännu inte noterat vad det är vi är kritiska mot i vår samtid – en gynocentrisk och misandrisk kultur – tolkas det som att vi är kritiska mot att man satsar på ungdomar (vem skulle väl vara det?). Det vi är kritiska mot är att man bara satsar på tjejer medan man skiter i killarna! Jag gjorde en googling på orden tjejsatsning, killsatsning, tjejjour respektive killjour, så här blev resultatet:
| Tjej- | Kill- | |
| -satsning | 6 480 | 334 |
| -jour | 47 500 | 2 060 |
Lite ”lustigt” var att när jag sökte på killsatsning fick jag upp följande:
google tror jag stavat fel?
Det är denna skevhet vi vänder oss mot! Detta är inte okej!
Vi klagar inte för att klaga, vi är seriöst bekymrade på grund av det vi ser och försöker få fler att öppna ögonen. Barnen och ungdomarna behöver vuxenvärldens uppvaknande för att kunna få vårt stöd i denna tid – våra söner så väl som våra döttrar!
Åter till twitterdiskussionen, den del av diskussionen som är orsaken till detta inlägg förflöt så här:
Man 1: Att arrangera något för endast ett kön går bara om det gäller tjejer. Varför???
Man 2: För att killar dominerar tjejer per default.Skaffa en dotter och iakkta[sic!]…
Bashflak, som svar till Man 2: Jag har redan två döttrar. De sopar banan med jämnåriiga [sic!] killar
Jag, som svar till Man 2: forskning ger inte stöd för dina observationer.
Detta ville Man 2 ha stöd för – vilket glädjer mig – varvid han efterfrågade länk. Problemet med att bara ge länk är dock dels att i flera fall rör det sig om fysiska böcker, precis som den tidigare länkade studien Rosa den farliga färgen, dels att det ofta handlar om långa texter där jag gärna vill visa upp citat. I de fall det rör sig om fysiska böcker kommer jag länka till var man kan köpa boken, ha med sidonummer samt länka till inlägg i de fall jag tidigare skrivit om materialet. (Inlägg om Rosa den farliga färgen finns här.) Jag kommer även länka till andra relevanta inlägg jag skrivit tidigare. Detta inlägg kan läsas utan att läsa länkarna, det är för den som vill fördjupa sig ytterligare.
Noterbart är att den forskning jag i mitt skrivande som feminismkritiker lutar mig mot för att visa stöd för mina jämställdhetspolitiska åsikter i mycket hög utsträckning är just feministisk forskning – det vill säga forskning som tillhör mina åsiktsmotståndare. Trots minst fyra decennier av forskning ur feministiskt perspektiv så har man mycket svårt att styrka sina feministiska teorier om kvinnlig underordning, men deras forskning fungerar utmärkt som stöd när jag förklarar mina genusteorier.
I en klass för sig
Tidigare nämnda Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet. År 2004 utkom hennes doktorsavhandling I en klass för sig, som jag tidigare skrivit om här. Under en period följer hon gymnasietjejer och det är en bra studie som gör den kvinnliga homosocialiteten rättvisa och igenkänningsfaktorn från min egen ungdomstid är mycket hög. I sin doktorsavhandling noterar Fanny Ambjörnsson att ”det [var] svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält”. [s. 295] och hon skriver då:
Att ha en feministisk övertygelse och skriva in sig i ett feministiskt forskarsammanhang uppmanar till reflektioner kring just makt och maktlöshet, maktutövning och förtryck. Till att undersöka hierarkier mellan män och kvinnor, knutna till föreställningar om manligt och kvinnligt. […] Samtidigt har jag ofta känt mig både kluven och undrande. Kluven över vilka hierarkier som egentligen är centrala. […] Stundom tycktes de problem och hinder tjejerna stötte på tydligt kopplade till killarnas framfart och tolkningsföreträde, stundom tycktes tendensen närmast motsatt . [min emfas, s. 294–295]
Jag förstår Fanny Ambjörnssons upplevda kluvenhet för kartan hon bär med sig (kvinnlig underordning), den stämmer inte med verkligheten hon betraktar i fält. Ett av genusvetenskapens grundläggande problem är att den kvinnliga dominansen är i det närmaste total inom yrkeskåren – ett av få yrken där könet har betydelse. Den kvinnliga och manliga homosocialiteterna är så olika till sin natur att det krävs att man har en levd erfarenhet som ger förståelse för båda sidor av genussystemet för att man ska kunna peka ut vilka hierarkier som är centrala i skapandet och upprätthållandet av genussystemet. Om man har en ensidig förförståelse för genussystemet – oavsett om denna erfarenhet är manlig eller kvinnlig – kommer man att projicera, missa och misstolka de sociala fenomen man betraktar.
Tidigt i avhandlingen finns följande text:
Trots att det på senare år funnits tendenser att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, har ett sådant fokus ofta betraktats som politiskt svårhanterligt [s. 28]
Att det anses ”politiskt svårhanterligt” att studera de problematiska sidorna av den kvinnliga homosocialiteten är ännu ett problem med genusvetenskapen. Därför att där finns den helt avgörande centrala makthierarkin som begränsar kvinnors (och därmed indirekt mäns) livsmöjligheter.
Relationer i skolan
Fanny Ambjörnsson är inte ensam om svårigheten att se feministiska makthierarkier i fält. I doktorsavhandlingen Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9 skriver Ann-Sofie Holm:
I elevernas beskrivningar av de ideala normerna framträder inte pojkars dominanta ställning gentemot flickor och inte heller uppfattar jag det som att ideal femininitet, motsvarar den underdånighet som kopplas samman med betonad femininitet, utan rymmer en mer framåt, aktiv och självständig hållning. [s. 139]
Till följd av ideologisk övertygelse kombinerat med bristande förståelse för den manliga sidan av genussystemet tolkar Ann-Sofie Holm in belägg för feministiska teorier på mycket märkliga och krystade sätt (se exempel i mina inlägg om avhandlingen).
Möten som formar: Interaktionsmönster på förskola mellan pedagoger och de yngsta barnen i ett genusperspektiv
Detta är en doktorsavhandling av Annika Månsson från år 2000. Jag har inte tidigare hunnit skriva om denna, men rapporten finns som pdf här. Det som skiljer Annika Månssons avhandling från den stora massan är att hon, så att säga, går ett steg längre och studerar även på individnivå. Vad ser hon då?:
Gemensamt för de tre förskolorna är att det är någon av de äldre pojkarna, dock bara i ett fall äldste, som intar den dominerande positionen. Det är både ålder och kön som dessa har gemensamt. Det är alltså en stor grupp pojkar som tar och får betydligt mindre utrymme än dessa tre och vissa pojkar har mindre utrymme än en del flickor. Någon pojkdominans i allmänna termer går det alltså inte att tala om i det här sammanhanget utan snarare en pojke som blir representant för gruppen pojkar. [kursiv text originalemfasering, fet text min emfasering, s. 167]
En annan rapport som jag inte hunnit skriva om är Christian Eidevalds Det finns inga tjejbestämmare – Att förstå kön som position i förskolans vardagsrutiner och lek (2009). Han skriver följande om Annika Månssons doktorsavhandling:
Månsson visar emellertid att det, i de tre grupper hon studerade, framförallt var en pojke som fick mycket uppmärksamhet. Pojkdominansen försvann och övergick i flickdominans när de tre pojkar som tog en dominerande position räknades bort i de olika grupperna [min emfas, s. 23]
Precis så är det i vårt genussystem generellt, en minoritet av pojkar/killar/män görs till representanter för kollektivet. Anekdot: När min son på mellanstadiet skulle berätta om något som hade hänt i skolan kallande han med en mycket nervärderande och ironisk ton dessa individer för ”de tuffa killarna”. De är ett fåtal individer av manligt kön som hela kollektivet pojkar/män/killar kollektivt bestraffas för – trots att dessa individers gärningar i störst utsträckning drabbar de andra killarna, dels genom kollektiv skuldbeläggning, dels genom att de illgärningar, i form av t.ex. våldsbrott, dessa individer utför oftast riktar sig mot andra killar. Josefin Utas – som kan konsten att formulera sig på 140 tecken – sammanfattade denna samhällssituation på följande träffsäkra sätt:
@JosefinUtas Precis så. Och BÅDA kön, i synnehet de unga, betalar ett högt pris för denna samhällssjuka – bara på olika sätt. Så sorgligt.
— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 16 februari 2015
Se även inlägget Pojkarnas ”kollektiva fördelar”
Kvinnorna gör mannen
Det är mycket riktigt förekommande med ideologiska skevtolkningar i feministiskt och genusvetenskapligt material av den typ jag visar på i inlägget om Relationer i skolan och forskarna skriver i klartext att det är svårt att bekräfta feministiska hierarkier om kvinnlig underordning. Sen jag började debattera i dessa frågor på tidigt 2000-tal har jag sagt att ”könsmaktordningen måste vändas 180°”. Det är just det genushistorikern David Tjeder (m.fl.) börjar göra lite försiktigt i boken Kvinnorna gör mannen. Boken kom ut 2013 och är – mig veterligen – den första i sitt slag. Jag läste den naturligtvis genast, men har inte skrivit om den än. Det intressanta här är att den kluvenhet som Fanny Ambjörnsson och Ann-Sofie Holm ger uttryck för i sina doktorsavhandlingar – att den feministiska kartan inte stämmer med verkligheten de betraktar –, liksom de krystade tolkningarna, är helt borta när David Tjeder byter ut kartan! (Även om han bara påbörjar det, den behöver vridas mycket mer för att närma sig en sanning om genussystemets karaktär. Men författarna är på rätt spår.) Gissa varför? När man byter ut kartan ”manlig överordning” mot ”kvinnlig överordning” går man förbi The myth of male power. (Länken går till en bok av dr Farrell. Den rekommenderas.) Då får man en karta som stämmer med verkligheten och då är det lätt att styrka ens teoribildning.
Vilka är de avgörande centrala makthierarkierna i genussystemet?
Som jag tidigare skrev så återfinns den helt avgörande centrala makthierarkin inom kvinnlig homosocialitet. Fanny Ambjörnsson skrapar lite på detta när hon konstaterar att det finns ett påtagligt kollektivt tvång [s. 301] i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Den kvinnliga homosocialiteten är inte ond, det tål att understrykas. De fina sidorna i kvinnlig homosocialitet är bra, men den har allvarliga baksidor och ingen är hjälpt av att man stoppar huvudet i sanden för det politiskt obekväma. Man måste vara stark som kvinna för att orka utmana detta kollektiva tvång. Låt oss titta på några exempel på vad olika kvinnor säger om detta:
Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förryckt av andra kvinnor än män, generellt so far.
— Cissi Wallin (@cissiwallin) 5 juni 2014
I en artikel säger Isabella Löwengrip:
Kvinnors avundsjuka är det verkliga glastaket i arbetslivet, skriver bloggaren Isabella Löwengrip, 18: ”Det är inte männen som hindrar kvinnor att bli framgångsrika. Hindren kommer istället från kvinnliga medsystrar som inte klarar av att se en framgångsrik kvinna lyckas.”
I en helt annan artikel säger hon:
– Det är typisk backstabbing som kvinnor hela tiden ska hålla på med
Alice Teodorescu, här:
Jag har varit en hel del i TV på senaste tiden och är ytterst sällan nervös, men i går, i ett rum med nästan enbart kvinnor, kände jag mig osedvanligt skakig. Skälet? Den intolerans som är symptomatisk för kvinnor i grupp.
Sanna här:
… att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?)
Makt genom samma metodik som vi känner igen från tuffa tjejgänget i rökrutan (vad är inne och ute idag?).
Det slår mig att det här med “drottningarna”, är en erfarenhet som män i regel saknar. Jag ser ibland en omhuldad föreställning här om att kvinnor hatar snygga kvinnor av avundsjuka. Jag ska inte säga att avundsjuka inte spelar in alls, men en väldigt stor del beror på att vi har vuxit upp med drottningarna och har erfarenhet från ganska unga år av hur elaka de kan vara. Jag tror alla kvinnor (utom de själva) delar den erfarenheten.
Det är detta kollektiva tvång som gör det otroligt svårt för kvinnor att släppa på sin makt i hemmet, för som signaturen Nova skriver:
”Jag hatar hemarbete, men alla mina väninnor har så extremt fiffat hemma, så vad gör man?”
Man gör tjejer och kvinnor en gigantisk björntjänst när man istället för att neutralt lyfta dessa mörkare sidor av ”vi kvinnor” skyller på pojkarna (killar eller män) och ”patriarkatet”. När man tittar åt pojkarnas håll så tittar man samtidigt bort från detta reella problem som finns inomhomosocialt och det problemet får härja mycket friare … samtidigt som man försvårar relationen mellan könen med detta gynocentriska/misandriska samhällssystem. Vi kvinnor växer upp med detta system och det är en invävd del av vår kultur. Det gör det svårt att sätta fingret på vad som gör livet jobbigt. ”Patriarkatet” och ”mäns förtryck” är som att ge droger till en missbrukare, det lindrar för unga kvinnor för stunden, men det hjälper dem inte, tvärtom. Så här skriver Susanna Pettersson i sin strålande text:
Då jag väl knäppt upp den radikal-feministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.
Detta inomhomosociala problem framkommer även i annan forskning, till exempel arbetsplatsmobbing: Kvinnor är de värsta mobbarna. Det finns idag forskning kring denna, för att låna Isabella Löwengrips uttryck, backstabbing. Den makthierarkin – human female competition – upprätthålls på ett subtilt sätt som inom forskningen kallas ”indirect aggression” (se t.ex. denna, denna, denna och denna). Det är den subtila naturen som gör att kvinnorna känner av det, men ofta inte riktigt kan sätta fingret på det och precis som Cissi Wallin antyder i sin tweet så är det en ”syndens gärning” att peka ut det. Därför är det ”politiskt svårhanterligt” att forska om. (Men jag har några artiklar från tidiga kvinnoforskningen, så det kommer för, jag är inte rädd för systrarnas bestraffning.
)
Denna backstabbing kan ta sig riktigt obehagliga former, som ett exempel läs slutet på denna artikel.
Utöver denna makthierarki så finns ytterligare två avgörande faktorer för genussystemets upprätthållande:
1) kvinnors benägenhet till könsseparatism. I dessa separata rum gror fördomar om det andra könet, ivrigt pådrivna av vår tids misandri. Det är – precis som Fanny Ambjörnsson tydligt visar i sin avhandling – i det kvinnliga rummet som Kvinnan görs, dvs. där den absolut avgörande del av skönhetshetsen reproduceras och upprätthålls.
2) kvinnors överordnade könsmakt.
Slutord
Även om jag mest driver mansfrågor och hävdar att pojkar och män har mest könsrelaterade problembilder i nutid, så är det inte kollektivet män jag ser som de verkliga förlorarna när jag ”skådar framtiden i min kristallkula”. 
Därför att för män ser jag både positiva och negativa konsekvenser detta får och kommer att få. Som unga mår de såklart dåligt av misandri och så, men … Den växande mansrörelsen hjälper nya generationer män att se igenom myten om manlig makt, vilket får samma effekt som Susanna Petterssons text beskriver (citerad här ovan); de får verklig makt över sitt liv och effekterna syns redan, i t.ex. men at strike och MGTOW. Dessutom har stigmatisering (här: misandri) även effekten att det stärker ens identitet och skapar en ”vi-känsla” och att män kommer varandra en gnutta närmare och kommer förbi sina vanligt förekommande fördomar om den diffusa gruppen ”andra män”. Jag ser detta som fördelaktigt för dem då det är vanligt att män står utan nära vänner.
För unga kvinnor är situationen i sverige helt annorlunda, vi stjälper dem med feministiska björntjänster och jag kan inte se en enda fördel för kvinnor med det i det långa loppet. Offerkoftan är ju så varm och god och vi som samhälle serverar dem ett överflöd av offerkoftor. Vi smäller i dem att deras kön utgör ett hinder, vi ger dem drogen ”patriarkatet” och ger dem ”skydd” från de ”hemska killarna” i kvinnorummet (och där är det ju fredligt, not!) som med internet dessutom blivit gigantiskt. Det är inte en slump att psykisk ohälsa ökar bland flickor och kvinnor, det kommer bara bli värre så länge vi låter detta som sker i vårt land fortgå.
Min önskan är att bygga broar av förståelse som underlättar det heterosexuella samspelet.
Det som sker är bara så djupt sorgligt.
Lysande Ninni!
Du är en klippa som förankrar dina teser i källor så att jag som läsare blir klokare och kan söka vidare på egen hand!
Tack!
Fantastiskt bra genomgång!
Kloka ord, Ninni, som vanligt
Faktum är den feministiska förklaringen av genussystemet starkt påminner om något sådant där bluffbolag som bara räknar med intäkterna och vinsten men gömmer undan utgifterna och förlusterna. Skojare brukar vara ett mera vänligt sätt att beskriva deras verksamhet.
Ja det är som när man debatterar med feminister om skolan och skriver/säger att det inte råder antiplugg kultur utan antipojk kultur i skolan,och jag då anklagas för att vara emot tjejers utbildning en bakåtsträvare enligt feminister.
Jag brukar då svara att jag är inte emot att tjejer får en bra utbildning,jag är emot att killar inte får det.
Nu kom du till din rätt igen!
Avlyssnat i en korridor i en gymnasieskola i en medelstor svensk stad för några år sedan.
Jag passerar i ett ärende där en kvinnlig elev som sitter på en bänk i korridoren. Bakom mig kommer (det visar sig när jag förvånad vänder mig om) tre unga damer i samma ålder som den som sitter på bänken. Plötsligt hör jag en av de bakomvarande utropa:
”Susanne, din jävla hora! Var har du varit?”
Jag blev faktiskt mållös.
Briljant – igen!
Dina texter borde vara obligatorisk läsning för alla gymnasielever (för att inte tala om journalist- och genus-”vetar”-studerande). Poängen om levd erfarenhet kontra projicering är något vi alla behöver påminnas om med jämna mellanrum.
För mig personligen är MGTOW den enda tänkbara vägen, men för min dotters skull och för hennes dotters skull hoppas jag att dina kloka ord får den spridning och respekt de förtjänar – innan det är för sent.
’Sopar mattan med’ heter det förstås. ’Sopar banan [åt]’ är raka motsatsen, men det torde ha framgått av sammanhanget att det var förstnämnda betydelse jag avsåg.
@EnStillaUndran, Rick och Fenderbender:
Tack
@michael:
Ja, möter också den. Som om ”omtanke och välvilja” vore en fysisk sak som man bara kan ge/ha/känna för en men då inte en annan. Märkligt tankesätt.
@Mia.:
Tack.
@Leif:
Haha!
Hora mellan tjejer skiljer väldigt i betydelse (och även i olika subkulturer) och kan vara allt från en vänskapsmarkering till grövsta förolämpningen. Det beror på ton, kontext, tjejernas relation med varandra och kulturen just där. Det här framkommer också i I en klass för sig. Jag kan inte ta boken nu (för här är mörkt, på väg till dejt med John Blund), men jag ska se om jag inte kan plocka fram det jag tänker på i avhandlingen vid tillfälle.
När jag läser det du skriver, så tolkar jag in en glad/munter/vänskaplig ton? I såfall är det en hälsning där man samtidigt bekräftar sina vänskapsband. Men det är inget som är gångbart i alla kvinnokulturer.
@Tommy:
Tack.
Mm, jag med. Men man kan inte göra mer än sitt bästa för det man tror på.
@Bashflak:
Haha, sant. Jag reagerade inte på det alls eftersom du skrev ”banan MED” och det tolkades ju som du menade av man 2 med
@ Ninni
Jag vet att jag är tjatig nu, men gör din tid och ditt samhälle en tjänst och ge ut dina resonemang i bokform.
Feminister – och jag drar för enkelhetens skull alla över en kam för att belysa en poäng – tycks resonera ungefär så här: Alla problem som drabbar män kan knytas till mansrollen. Killsatsningar, om det nu finns ett sådant ord, utgörs därför av att problematisera mansrollen och bryta normer.
Att bygga broar av förståelse är bra, men när man inser hur långt ifrån verkligheten dessa ideologer befinner sig så kan det närmast jämföras med att bygga en bro till månen och hur gubbigt låter inte det.
Kom ihåg att de här ideologerna har ett visst inflytande över barnens (dvs. andra föräldrars barns) undervisning redan idag. Jag har aldrig begripit vad de har inom skolväsendet att göra, men ändå är de där och sprider sina ideologiska påståenden, övertygelser och lögner till barnen. Antingen fortsätter vi kasta skattepengar på dem, för att ja, vi behöver mer ideologiska påståenden, övertygelser och lögner i utbildningen. Eller så måste det få ett stopp. Det vore som att sätta upp en skylt, att skolan är inte en ideologisk lekstuga för förvirrade feminister.
Mycket intressant perspektiv, tack!
Två frågor:
1. Hur ser du på ”mäns våld mot kvinnor” utifrån detta perspektiv?
2. En del feminister menar att kvinnor ägnar sig åt den här ”back-stabbingen” pga. att de inte kan/(får?) konkurrera med männen och därför vänder ”konkurrensen” mot varandra i stället. Hur tänker du kring det?
Applåder! Ser ett ljus i tunneln i det här ämnet för första gången på flera år! Keep up the good work!
@Nilla:
Vad har ”mäns våld mot kvinnor” med saken att göra ?
På vilket sätt kan/får inte kvinnor konkurrera med männen ?
Det finns få yrken nuförtiden där kvinnorna varken kan/får konkurrera med männen.
Som vanligt försöker feminister, i alla fall enligt dig, få det till att det är männens fel att kvinnor beter sig svinigt mot varandra.
Kan inte kvinnor ta ansvar för sina handlingar ? I så fall, kan de anförtros ansvaret för de höga poster i samhället som feministerna vill kvotera in dom till ?
Jättebra, Ninni!
@Nilla, fråga 2: Din beskrivning passar bra in i (radikal)feminismens beskrivning av världen; män har en klubb för sig där kvinnor inte får vara med, det finns bara ett fixt antal chefposter och alla kan bli chef (egen vilja vet jag inte om de tror på).
Jag har inte kunnat bekräfta detta i verkligheten, snarare tycker jag att det är tvärtom. Konkurens betyder tävling, då förlorar man ibland, vinner ibland och vissa tävlingar är man inte kompetent nog att ställa upp i. Vill man tävla måste man tåla att förlora och inte ta det personligt (offerkoftan ska vara av då också).
Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat att Charles Darwin faktiskt formulerade två fundamentala drivkrafter för i stort sett hela djurvärlden, nämligen ”female choice” och ”male-male competition”. Och jag som trodde att jag kunde min Darwin….
Visserligen existerar det även sådant som ”male choice” och ”female-female competition”, men de är av sekundär betydelse.
Hannarna tävlar alltså med varandra om honornas gunst. I vissa arter får vinnaren alla honor, i andra arter (inkl. människan) uppstår ett slags rangordning. Typiskt är dock att hannar som klarar sig bra i konkurrensen får fler honor än de som inte gör det. Praktiskt taget alla honor får para sig, medan det bland hannar är betydlit färre.
Det här beteendet sätter sina spår i samhället. Männen tävlar inbördes, ofta på ett sätt som är nästan subtilt p.g.a. den kulturella kontexten. I slutändan gäller dock för männen att visa sig vara kapabla att klara sig i konkurrensen. Inom många djurarter (inkl. människan) har denna konkurrens mellan hannar lett till att de mognar senare än honorna, helt enkelt för att hinna förbereda sig för konkurrensen. I annat fall skulle de slås ut på direkten.
Det här återspeglas i det mänskliga samfundet genom mäns satsningar på t.ex. karriär Nillas fråga här ovan, huruvida orsakerna till kvinnors ”backstabbing” kan bero på att de inte skulle kunna bero på att de inte får eller kan delta i mäns konkurrens, är helt befogad. Svaret är dock att kvinnor inte är (biologiskt) tvungna till konkurrens på samma arena som män. De kan delta om de vill, men de kan lika gärna låta bli (i biologiskt hänseende alltså). Män saknar dock instinkten att tävla mot kvinnor och kvinnorna har i vårt samhälle upptäckt att reglerna för konkurrens för egen del kan sättas ur spel genom t.ex. kvotering. För män innebär den här typen av arrangemang att man sätter upp hinder för deras drift att prestera.
När kvinnor sedan uttrycker missnöje över att de har svårt att hitta en lämplig man, så är förklaringen att de själva har definierat bort de tillbudsstående männen. Detta eftersom kvinnor fortfarande är lika biologiska varelser som förr och bedömer män i termer av prestation.
Tar man bort möjligheten för män att prestera så är det föga förvånande om det är svårt att hitta en högpresterande man – de är helt enkelt för få för att räcka till alla kvinnor. I förlängningen får kvinnorna antingen definiera om sina krav (osannolikt p.g.a. biologin) eller acceptera att leva i ett slags harem (mest sannolikt).
Kvinnor konkurrerar däremot sinsemellan genom bl.a. just detta backstabbing, som definierar deras plats i den inbördes rangordningen. Däremot har männen ingen egentlig roll i det hela.
@Rick:
Ser du inte att det är det jag gör redan?
Om jag inte varit ateist så hade jag sagt att detta är Guds plan med mitt liv. Det är många, vitt skilda, faktorer i mitt liv som tillsammans skapat detta jag nu så att säga levererar. Om vi tar detta inlägg så är ”centrala makthierarkierna” nytt här, men det är inte nytt för mig. Det är saker som finns i mitt huvud och som bara ska ut, liksom. Och där är mer kvar. Jag kan spontant ta det första som ploppar upp i huvudet just nu.
Om du backar bakåt historiskt, så fanns ett ”en riktig man är herre i sitt hus”, ”vänta till pappa kommer hem”, låt oss kalla det ”status som patriarken”. Den maktpositionen är, som en följd av tidigare feminismen, mer eller mindre helt eliminerad i sverige i vår samtid. Men var det en god sak att eliminera bort denna maktposition? Mitt svar är: nej.
1) Det var maktbalans där kvinnans könsmakt och status som patriark var varandras motpoler. Kvinnans könsmakt är kvar och förstärkt av feminismens härjningar. Det gör att vi idag har en markant maktobalans, i synnerhet bland generationen födda på 80-talet och framåt, där män idag i princip inte har någon möjlighet att freda sig mot kvinnligt maktmissbruk, för då är han en förtryckare …
2) Den maktobalans som skapats i punkt 1 gör att makthierarkin – human female competition så att säga ges fritt spelrum. För kvinnans överordnade makt i hemmet är underordnad systerskapets makt (se signaturen Novas ord i inlägget). Och human female competition får den ekonomiska marknaden att gnugga händer av förtjusning, för position i systerskapet går att köpa för pengar. Det innebär att när man reducerar mäns makt som män så sätter man (unga) kvinnor i marknadens klor om man inte samtidigt har full koll på female competition. Och till skillnad från män, så bryr sig inte marknaden ett dugg om kvinnors väl och ve.
Betänk nu var MGTOW och Men at strike innebär för kvinnor? Läs nu mitt slutord igen och fundera en stund, förstår att det är på allvar när jag säger att jag är beredd att dö för detta?
Så, mitt skrivande på genusdebatten är, som jag ser det, att skriva boken online. Och det som är skrivet här, det finns oavsett vad som händer med mig. När jag är klar och fått ut alla bollar jag har i huvudet så är det ”bara” att sammanställa det sen. Vilket naturligtvis är långt från bara …
@Nilla:
Kul, tack.
Det heter partnervåld eller relationsvåld. Det vanligaste är att båda misshandlar, oftast med annan problematik så som drogmissbruk som grund. I de fall där en misshandlar är det minst lika vanligt att kvinnan är förövare.
”Mäns våld mot kvinnor” bara är feministisk vidrig fulretorik som ställer till omfattande problem genom att manliga offer och kvinnliga förövare inte får hjälp. Och eftersom man använder felaktiga förklaringsmodeller så får faktiskt inte heller kvinnliga offer och manliga förövare verklig hjälp.
Ja, de menar så många med märkliga saker
Human female competition har sin grund i att optimera chansen att fånga den optimala partnern för avkomma och dennes överlevnad. Därför är den inomhomosocial. Och det finns en direkt motsvarighet på männens sida, där vi inte är deras konkurrenter, vi är ”vinsten i tävlingen”. Dessa är olika i sin natur tillföljd av att vi är en dimorft djurart, där honan är den begränsande faktorn i reproduktionen.
I konkurrensspelet om honorna är vi utestängda ur spelet, men är det ett problem?
I övrigt (tänk: arbetsmarknaden) är det bara att spotta i nävarna, kasta av offerkoftan och lägga manken till så är vi välkomna att konkurrera med männen.
”Min önskan är att bygga broar av förståelse som underlättar det heterosexuella samspelet.”
Varför är det viktigt för dig att försöka underlätta heterosexuellt samspel?
@ Ninni
En liten tilläggsfundering: En tid spelade jag mycket schack. På klubben fanns det nästan bara män. När jag nu reflekterar över saken, så slår det mig att män faktiskt också umgås genom att konkurrera. Det här med konkurrens sitter så djupt i oss att vi rentav kan finna det avkopplande att konkurrera med andra män, för vad är ett parti schack om inte just en tvekamp.
Många i och för sig smarta kvinnor ryggar tillbaka för blotta tanken på den här sortens kamp. De finner hela upplägget smått obehagligt. Därför finns det heller inte särskilt många kvinnliga stormästare i schack (och jo, jag känner nog till Judith Polgár).
Nu ska man förstås inte dra alltför långtgående paralleller från detta, men på något sätt har schackklubben likheter med de delar av yrkeslivet som präglas av konkurrens. Allsköns kvotering kan jämföras med att låta kvinnor på schackklubben spela med fler pjäser än män och dessutom kräva att klubben arbetar för att det inte ska kunna bli schackmatt mot kvinnor.
@ Ninni
Din punkt nr 2 i den del av svaret som är riktad till mig kommer jag ännu att läsa många gånger.
@skeptisk:
”Alla problem som drabbar män kan knytas till mansrollen.”
Du tycker att alla problem som drabbar män kan knytas till kvinnor och kvinnorollen? Kan du ge exempel på vilka samhällsproblem som du tycker att kvinnor och flickor skapar som drabbar män och pojkar?
@ mange
Nu riktar du visserligen din fråga till skeptisk, men jag tar mig friheten att kommentera. Jag ser nämligen ingenstans i skeptisks kommentar något som ens tillnärmelsevis kan tolkas som att ”alla problem som drabbar män kan knytas till kvinnor och kvinnorollen”. Var hittar du det? Skeptisk säger – med tydliga förbehåll – att feminister resonerar som så att alla problem som drabbar män beror på mansrollen. Min läsning av skeptisks kommentar är att här efterfrågas ett mer nyanserat synsätt, dvs. att vissa problem faktiskt beror på kvinnor och kvinnorollen.
Vore det inte bättre att låta diskussionen utgå från vad skepisk faktiskt skriver?
@mange
”Du tycker att alla problem som drabbar män kan knytas till kvinnor och kvinnorollen? Kan du ge exempel på vilka samhällsproblem som du tycker att kvinnor och flickor skapar som drabbar män och pojkar?”
Gör du inte en retorisk kullerbytta och slår knut på dig själv nu ändå? Vad får dig att tro att jag skulle ge exempel på dina straw man-argument? Det jag beskrev var hur feminister resonerar.
Det här är inte ett könskrig där skuldbördan för problem som drabbar det ena könet automatiskt beläggs det andra. Det du ger uttryck för genom att dra sådana slutsatser är ett typiskt ideologiskt tankesätt, där man hela tiden behöver fördela en payload med skuld på könsbasis. Det förutsätter ett väldigt svartvitt tänkande utifrån kön. Men det som är intressant här och det som kritiserades det är att feminism i egenskap av ideologi har som mål att dekonstruera mansrollen, vilket gör det väldigt praktiskt att retoriskt hävda att, om inte det manliga könet äger skulden i sina egna ärenden, så åtminstone peka ut mansrollen som roten till allt ont. Det är dock ideologiskt trams och det ifrågasätts här vad det har i våra skolor att göra.
@mange:
Istället för att hitta på halmgubbar att ställa frågor utifrån, så skulle du väl kunna utveckla resonemanget runt dina frågor själv? Det vore faktiskt intressant, och en utgångspunkt för en vettig diskussion.
@skeptisk:
”Det jag beskrev var hur feminister resonerar.”
Jag tolkade det kanske felaktigt att du vänder dig emot att feminister skyller mansproblem på mansrollen och att du istället vill skylla mansproblemen på kvinnorollen?
Du håller alltså med feminister om att mansrollen är upphov till män och pojkars problem i samhället och inte kvinnorollen eller kvinnor?
@skeptisk:
”om inte det manliga könet äger skulden i sina egna ärenden, så åtminstone peka ut mansrollen som roten till allt ont. Det är dock ideologiskt trams”
Män begår nästan allt våld och sexuellt våld i världen. På vilket sätt skulle detta inte vara ett manligt problem och en manlig skyldighet att förändra? Du kallar det ideologiskt trams men det är rent sunt förnuft att den som orsakar problem också är den som måste åtgärda problemet. Hur skulle vi annars få ett slut på mäns våld och sexuella våld i världen? Låtsas som om det inte existerar eller inbilla oss att allt är kvinnors fel?
@mange:
Det är mycket krångligare än så. Könsrollerna är komplementära och anpassade för en annan tid, då det t.ex. inte fanns preventivmedel och dagis, och en stor andel av jobben var för tuffa och farliga för att kvinnor skulle kunna/vilja göra dem.
Utmaningen för män är inte minst att genomskåda hur mycket den traditionella mansrollen bygger på mäns umbärlighet (”male disposability”), och kvinnor behöver inse hur mycket som är konsekvensen av deras egna val, och ta ansvar för dessa konsekvenser istället för att be omgivningen om hjälp.
Feminismens patentsvar, att kvinnor systematiskt underordnas män, är bevisligen felaktigt, men det spelar ingen roll, eftersom de tycker att det känns sant. Och eftersom de traditionella könsrollerna lägger en stor del av ansvaret för en kvinnas trygghet på männen omkring henne, är vi redan förprogrammerade att tro på att en kvinnas umbäranden är någon mans fel (och mäns ansvar att fixa).
@mange:
I stort sett ja, men det beror lite på vilken typ av våld man talar om. När det gäller relationsvåld utövar faktiskt kvinnor aningen mer våld mot män än omvänt.
När det gäller sexuellt våld är det lite svårt att bedöma, men i stora välgjorda studier har det inte sällan visat sig att kvinnor utövar ungefär lika mycket sexuellt våld mot män som omvänt. Där är dock statistiken mindre tydlig och studierna svårare att konstruera så att de blir rättvisande.
Men även om vi bortsåg ifrån mitt påstående ovan, att det faktiska våldet är betydligt jämnare fördelat än du insinuerar, återstår frågan om för vem och varför våldsutövningen sker.
Vem är mest våldsam? En marinkårssoldat eller President Obama? Vem har störst chans att påverka våldsutövningen?
Det är väl känt att många kvinnor faller för män med hög våldsberedskap, och det är en klassiker med män som utövar våld för att vinna en kvinnas gunst. I första världskriget lockade man brittiska män att ta värvning genom att låta kvinnor dela ut vita fjädrar (en symbol för feghet) till alla unga män som inte var i uniform.
I propagandan betonade man tyskarnas grymhet i Belgien (”The Rape of Belgium”), där man liknade Belgium vid en våldtagen kvinna, och berättade om hur tyskarna skar brösten av belgiska kvinnor och stympade barn.
Könsrollsdynamiken blir liksom lite extra utmejslad i krigstid …
@Ulf T:
”När det gäller sexuellt våld är det lite svårt att bedöma, men i stora välgjorda studier har det inte sällan visat sig att kvinnor utövar ungefär lika mycket sexuellt våld mot män som omvänt.”
Jag är inte intresserad av att föra debatt med folk som är okunniga, inte vill ta till sig statistik och fakta och som ljuger hej vilt för att bevisa nån slags poäng.
@mange:
Är det mig du menar?
@mange
”Jag tolkade det kanske felaktigt att du vänder dig emot att feminister skyller mansproblem på mansrollen och att du istället vill skylla mansproblemen på kvinnorollen?”
Feminister skyller mycket riktigt mansproblem på mansrollen. Det jag vänder mig emot är att de tillåts bedriva sin ideologi i skolan.
Jag har inte skrivit något om kvinnorollen. Hur läser du in det?
”Du håller alltså med feminister om att mansrollen är upphov till män och pojkars problem i samhället och inte kvinnorollen eller kvinnor?”
Jag håller verkligen inte med feminister om att mansrollen ger upphov till alla problem för män och pojkar i samhället. Gör du?
Till skillnad från feminister har jag inga ideologiska incitament att skylla på varken kön eller könsroll. Förstår du skillnaden?
”Män begår nästan allt våld och sexuellt våld i världen. På vilket sätt skulle detta inte vara ett manligt problem och en manlig skyldighet att förändra? Du kallar det ideologiskt trams men det är rent sunt förnuft att den som orsakar problem också är den som måste åtgärda problemet. Hur skulle vi annars få ett slut på mäns våld och sexuella våld i världen? Låtsas som om det inte existerar eller inbilla oss att allt är kvinnors fel?”
Det jag kallar för ideologiskt trams det är att ständigt peka ut mansrollen som roten till allt ont. Här i kontexten av det feministiska resonerandet att alla problem som drabbar män kan knytas till mansrollen.
Angående det andra du skriver, att män begår nästan allt våld och sexuellt våld i världen. Well, det är intressant, att om inte du begår dessa handlingar och inte jag begår dessa handlingar – Hur stor andel av alla män tror du begår dessa handlingar?
Jag tänker att om mer än 99% inte klarar av att leva upp till den påstådda ”mansrollen” att begå dessa bestialiska handlingar, så antingen måste den feministiska bilden av mansrollen vara skev, eller så måste mansrollen vara väldigt ineffektiv.
Det andra du skriver om att män ska gå i bräschen för att lösa problem, oavsett vari skulden ligger, tycker jag låter som ett bra initiativ. Dock har jag svårt att förstå varför ska vi lyssna på feministers ideologiska vanföreställningar om problems natur.
@mange:
Lite kort kan jag ge dig några referenser.
CDC National Intimate Partner and Sexual Violence Survey 2010
Denna studie införde kategorin ”Made to penetrate”, eftersom våldtäktsdefinitionen i USA förutsätter att offret blivit penetrerad (vilket alltså rent juridiskt utesluter de flesta fall av påtvingade samlag där kvinnan är förövare och mannen offer). När man jämför 12 month prevalence i kategorierna ”Completed forced penetration” för kvinnor och ”Made to penetrate” för män, så är siffrorna högre för män. Så även i kategorin ”unwanted sexual contact”, överraskande nog, och ”non-contact unwanted sexual experiences”.
Predictors of Sexual Coercion Against Women and Men: A Multilevel, Multinational Study of University Students (Hines)
Data har tagits från The International Dating Violence Study, som frågat över 7 000 studender i 38 olika länder.
Notera att procenttalen är väldigt lika. Större andel män anger att de blivit utsatta för ”forced sex”, medan större andel kvinnor anger utsatthet för ”verbal coercion”.
Det finns andra studier att gräva fram, men båda de ovan nämnda studierna är välgjorda och har ett mycket stort urval. Det finns, som ett minimum, anledning att ta påståendet att det sexuella våldet är ensidigt med en stor nypa salt.
@skeptisk:
”Det jag vänder mig emot är att de tillåts bedriva sin ideologi i skolan.”
Finns feminism på skolschemat som ett ämne eller är det vanligt att feminister åker ut och föreläser i skolorna? Är det fi som gör det?
”Jag håller verkligen inte med feminister om att mansrollen ger upphov till alla problem för män och pojkar i samhället.”
Som jag skrev tidigare håller jag med om feministerna om att mäns våld i samhället är ett mansproblem och att det är mäns sak och ansvar att förändra sitt beteende. Gör du?
”Det jag kallar för ideologiskt trams det är att ständigt peka ut mansrollen som roten till allt ont.”
Vad är roten till mäns våld och sexuella våld om inte mansrollen? Varför begår män våld och sexuellt våld? Varför är fakta och statistik trams för dig?
@mange:
Hur omfattande uppfattar du att ”mansrollen” är? För hur förklarar du att det bara är en liten minoritet av männen som begår dessa övergrepp? Ska jag kanske se det som att jag har ett tillgodohavande?
Jag gissar att det är du som missuppfattat mansrollen, för den verkar säga att man som man ska avstå från att bruka våld.
@Mange
Det kanske är så att det ingår i din mansroll att begå våldshandlingar. Jag och de andra 99% som inte begår dem har inget speciellt ansvar att lösa ditt problem mer än att gemene man, varje individ oavsett kön, måste dra sitt strå till stacken.
@Ulf
Fantastiskt väl formulerat och tack för källhänvisningar!
För övrigt skulle jag med samma logik kunna hävda det finns ett särskilt kvinnligt ansvar då det är kvinnor som föder barnen, uppfostrar och socialiserar dem. Statistiken säger ju att barn till ensamstående mammor tenderar att bli mer kriminella och våldsamma. Men, observera, det vore lika bakvänt att anklaga samtliga kvinnor eller en kvinnoroll för detta.
@ mange
Du skriver till Ulf T ordagrant så här:
”Jag är inte intresserad av att föra debatt med folk som är okunniga, inte vill ta till sig statistik och fakta och som ljuger hej vilt för att bevisa nån slags poäng”
Du relaterar till statistik, men jag ser ingen statistik från din sida. Ser du, om du hävdar att någon ljuger, så var vänlig och uppge dina källor. Nu ger jag dig faktiskt förmånen att lämna dina osubstantierade anklagelser därhän och efterfrågar bara dina källor. Det här klarar du säkert, icke sant? Ulf T uppger ju sina källor, så det här borde vara en smal sak för dig…
Nåja, för att gå händelserna i förväg, så är det något som får mig att tro att du inte klarar skivan. Men märk väl, jag kan ändra åsikt bara jag får belägg. Ge alltså den statistik du åberopar.
@Ninni
Glömde helt bort att tacka för ett strålande inlägg. Fick många av mina icke så medvetna vänner att reagera på den svenska situationen. Tack!
”Finns feminism på skolschemat som ett ämne eller är det vanligt att feminister åker ut och föreläser i skolorna? Är det fi som gör det?”
Jo det förekommer att feminister åker ut och föreläser i skolorna och det varierar vem som anordnar föreläsningar, temalektioner eller temadagar. Kontentan blir ändå ”feminism på schemat”.
”Som jag skrev tidigare håller jag med om feministerna om att mäns våld i samhället är ett mansproblem och att det är mäns sak och ansvar att förändra sitt beteende. Gör du?”
Jag ser primärt samhällsproblem som samhällsproblem och män brukar som bekant vara duktiga problemlösare. Därför har jag inget problem med att män tar tag i frågan. Dock tror jag att både män och kvinnor kan arbeta tillsammans för att effektivt lösa samhällsproblem.
Du kan ju försöka ändra på ditt beteende, men om du inte är en våldtäktsman så kommer det inte att påverka nettoresultatet för begångna våldtäkter. Skillnaden mellan dig och mig är att jag vill sätta in åtgärderna där de gör en faktisk skillnad.
”Vad är roten till mäns våld och sexuella våld om inte mansrollen? Varför begår män våld och sexuellt våld? Varför är fakta och statistik trams för dig?”
Jag har precis förtydligat för dig vad jag anser vara trams och inte, eftersom du har ovanan att ständigt komma med låtsasargument om vad jag har sagt eller vad jag anser. Det är ohederligt.
Jag har dock varken tagit del av någon fakta eller statistik från dig som påvisar obestridliga orsakssamband mellan ”mansrollen” och ”mäns våld”, eller ”mäns sexuella våld”. Det måste finnas obestridliga orsakssamband om ”mansrollen” är roten till allt detta, eller hur?
@Rick: 09.34
……… ”och kvinnorna har i vårt samhälle upptäckt att reglerna för konkurrens för egen del kan sättas ur spel genom t.ex. kvotering. För män innebär den här typen av arrangemang att man sätter upp hinder för deras drift att prestera.
När kvinnor sedan uttrycker missnöje över att de har svårt att hitta en lämplig man, så är förklaringen att de själva har definierat bort de tillbudsstående männen. Detta eftersom kvinnor fortfarande är lika biologiska varelser som förr och bedömer män i termer av prestation.”
Innan vi går vidare måste jag bara ställa ett par frågor om det du skriver i ovanstående av mig inklippta stycke. Om jag har förstått ditt resonemang rätt så kvoteras kvinnor in och dessa kvinnor har sedan svårt för att hitta en lämplig partner? Gäller resonemanget då bara inkvoterade kvinnor eller gemene kvinna?
”I förlängningen får kvinnorna antingen definiera om sina krav (osannolikt p.g.a. biologin) eller acceptera att leva i ett slags harem (mest sannolikt).”
Nu när vi ändå är inne på att prata om djur. Jag tänker mig det mer som en lejonflock. Kvinnliga släktingar och systrar lever i flock, tar hand om varandras ungar och jagar tillsammans. Detta är det bestående. Utanför slåss hannarna om att få komma till flocken och skydda den mot andra hannar. Efter ett par år byts han ut mot en yngre och starkare hanne. I mitt tycke en mer hållbar lösning om nu hannarna ändå bara vill konkurrera mot varandra. Honorna kommer ändå vara de som jagar och föder flocken så deras arbete måste fortskrida helst utan några större störningar.
@mange: 19.01
”Hur skulle vi annars få ett slut på mäns våld och sexuella våld i världen? Låtsas som om det inte existerar eller inbilla oss att allt är kvinnors fel?”
Mange såhär är det. Det finns 1% våldsamma män i världen, resterande är ”snälla” män. Men saken är den att det finns kvinnor som vill ha de våldsamma männen, till och med ”belönar” dem genom att ha sex med dem och till och med skaffar barn med dem. Om dessa kvinnor inte hade gjort detta hade de 1% våldsamma männen snart förstått att de var helt fel ute och de onda männens gener hade snart dött ut.
Så du ser, det är ett ”kvinnoproblem”. Dessutom är de snälla männen j**ligt trötta på att det är såhär. Varför vara snäll om man ändå inte får ligga liksom? Men, och säg inte detta till någon, när jag går på ICA en helt vanlig dag så ser jag jättemånga snälla killar med tjej och barn. Whaaa? Tänker du nu, men ja, gå själv och se efter om du inte tror mig, men som sagt detta är en hemlighet. Jag kan inte rubba på världsordningen för jag har ingen statistik. Dessutom pratar vi biologi här och du vet vad det innebär.
@skeptisk:
Av din första kommentar kan man få intryck av att du inte instämmer i feministers åsikt att mäns våld är ett mansproblem och att det är män som har ansvaret för att eliminera våldet. Du skrev
”Feminister – och jag drar för enkelhetens skull alla över en kam för att belysa en poäng – tycks resonera ungefär så här: Alla problem som drabbar män kan knytas till mansrollen. Att bygga broar av förståelse är bra, men när man inser hur långt ifrån verkligheten dessa ideologer befinner sig”
Nu skriver du
”Därför har jag inget problem med att män tar tag i frågan.”
Med andra ord instämmer du i feministernas åsikt att mäns våld/sexuella våld i världen är ett mansproblem och den befinner sig alltså inte långt ifrån din (och de flesta andras) verklighet.
”Jo det förekommer att feminister åker ut”
Det ”förekom” att de flesta partier blev inbjudna till skolorna inför valet. Du tycks tro att det bedrivs någon slags feministisk skolning i skolorna runt om i landet och jag undrar var du har fått denna föreställning ifrån?
”Skillnaden mellan dig och mig är att jag vill sätta in åtgärderna där de gör en faktisk skillnad.”
Vi verkar vara eniga om att åtgärderna måste sättas in mot de som begår våldet alltså män? Men sen skriver du:
”Jag har dock varken tagit del av någon fakta eller statistik från dig som påvisar obestridliga orsakssamband mellan “mansrollen” och “mäns våld”, eller “mäns sexuella våld”. Det måste finnas obestridliga orsakssamband om “mansrollen” är roten till allt detta, eller hur?”
Jag antog alltså att du instämmer i att män och mansrollen är roten till mäns våld och mäns sexuella våld i världen och att det är bland män som åtgärderna ska sättas in för att få slut på det men nu verkar du ha ändrat inställning igen? Var ska vi sätta in åtgärderna om inte mot män…?
Är vi överens eller inte om att orsaken till mäns våld och sexuella våld är män och mansrollen och att det är män och mansrollen som måste förändras för att vi ska få ett slut på mäns globala våld och sexuella våld?
@ Jenny
Jag menade inte att det är samma kvinnor som blir inkvoterade som också får svårt att hitta en man. Min poäng var att när man snävar in den arena där män kan prestera, så blir det färre män som också presterar. Konsekvensen av detta är att vi i dag har ett betydande antal yngre kvinnor som har genuint svårt att hitta en partner. Min uppfattning är att dagens skrikiga feminism är en konsekvens av att många yngre kvinnor på något sätt nog begripit situationen, eller åtminstone känner de av den, men vill inte diskutera den förbehållslöst.
För tydlighetens skull vill jag poängtera att jag under inga omständigheter talar för att hålla kvinnor borta från någon endaste del av arbetsmarknaden, utan det jag säger är att samhället mot bättre vetande gör det onödigt svårt för män.
@ mange
Du frågar:
Finns feminism på skolschemat som ett ämne eller är det vanligt att feminister åker ut och föreläser i skolorna? Är det fi som gör det?
Nej feminism finns inte på skolschemat, utan det är något som bakas in i annan undervisning, t.ex. livskunskap. För materialet står t.ex. ROKS. I deras material refereras ständigt till ”gubbar” och tjejer. De förra förtrycker systematiskt de senare.
@Jenny:
”Men saken är den att det finns kvinnor som vill ha de våldsamma männen, till och med “belönar” dem genom att ha sex med dem och till och med skaffar barn med dem. Om dessa kvinnor inte hade gjort detta hade de 1% våldsamma männen snart förstått att de var helt fel ute och de onda männens gener hade snart dött ut. Så du ser, det är ett “kvinnoproblem”.”
Jag tror inte på att kvinnor vill bli misshandlade i kärleksrelationer med män och att de väljer det.
@ mange
Om din mansroll innebär att du begår våldtäkter så har både du och samhället ett problem, nämligen du. Problemet är så tillvida också mitt att jag måste oroa mig för min fru och min dotter p.g.a. din och dina gelikars framfart. I min mansroll, däremot, ingår att skydda dem, liksom också att ge en hjälpande hand till andra människor som behöver det, eller att tålmodigt bidra till att ständigt förbättra samhället och att föregå med gott exempel för mina och andas barn. Detta är mansrollen för mig – för dig handlar den om våldtäkter. Det är en avgrundsdjup klyfta mellan hur vi ser på oss själva.
@mange:
Egentligen skulle det stå heterosocialt samspel. Varför? Jag ser det som en människas plikt att göra vad denne kan för att försöka bidra till en positivt samhällsutveckling.
Angående ditt tal om våld och sexuellt våld, detta inlägg handlar inte om det. Vill du diskutera sexuellt våld så är du välkommen att skriva under inläggen Svenskarnas fredliga våldtäktskultur, del 1 och del 2. Det kommer komma ett inlägg som tar upp könsroller och våld/brott längre fram.
Och du är (liksom alla är) välkommen att skriva ett inlägg där du förklarar 1) varför det är icke-våldsverkande mäns (dvs majoriteten) ansvar att lösa och 2) beskriver exakt vad och hur män som inte begår våld kan göra för att minska våldet. För jag förstår verkligen inte vad min fredliga nallebjörn till make ska göra åt den saken. Men har du bra tips och förklaringar åt honom så vet jag att han är helt på, för han gillar inte heller våldet i samhället. Inte minst för att det utgör en reell risk för vår son att falla offer för.
@Rick:
“female-female competition” är ett relativt nytt forskningsområde. Att det kommer sent beror ju på att den är subtil och därmed svårare att få upp ögonen för så att säga. Mycket spännande område
@Rick:
schackturnering är en väldigt bra liknelse för att beskriva männens homosociala struktur. Man förtjänar sin plats i hierarkin, genom att vara duktig, prestera och jobba hårt för ”toppen”. Den som är duktig får respekt av andra män i förhållande till sin prestation. ”Fusk och/eller skryt” tappar man aktning av.
Ja, den manliga homosocialiteten är mer lik yrkeslivet. Inte bara vad gäller konkurrensmönster, även att den är sak-orienterad. Och så måste yrkeslivet vara orienterat.
Ja. Och det gynnar inte ens kvinnorna själva på sikt för att, som jag skrev tidigare: ”Fusk och/eller skryt” tappar man aktning av. Det som sker i samhället idag gör att stereotypen kvinna kommer gå tillbaka mot den den var för länge sen, att kvinnor inte ses som kapabla.
Just här anser jag att kvinnor (inte alla, finns gott om kvinnor som klarar detta utmärkt av sig själv) behöver hjälp, hjälp till självhjälp så att säga, det som sker nu är att stjälpa kvinnor …
@Jenny:
Tja, det beror väl på? Individer är ju olika, även om kvinnor uppvisar starkare flockbeteende än män …
Svaret är väl att alla kvinnor med preferens för män som kommit längre i karriären än de själva, kommer att få relativt sett färre sådana män att välja mellan.
Grejen med din liknelse med lejon är att lejon och människor är lite olika.
– Det visar sig troligen vara en myt att lejonhonor är mer effektiva jägare än hanarna. Honorna är bättre på koordinerad jakt på öppna ytor, då de är lättare, kvickare och uthålligare, och lättare kan gömma sig; hanarna å andra sidan kan fälla betydligt större byten och utnyttjar tät vegetation mer än honorna.
– Enligt Wikipedia är lejonhanarna bättre än honorna på att dela med sig av mat till ungarna.
– Tankegången hos feminister tycks vara att det är staten, snarare än manlig partner, som skall tillhandahålla beskydd (och möjligen även försörjningshjälp).
– Främsta felslutet är dock att (människo- )kvinnorna skulle vara bättre på att skaffa försörjning än männen; om det vore så skulle de inte behöva stödåtgärder för att jämna ut konkurrensen.
– Det som studie efter studie visar är att kvinnor är mindre benägna att prioritera arbetet, jobbar mindre övertid, är mer sjukskrivna, och mer benägna att jobba deltid. Dessutom finns indikationer att kvinnor trivs illa med att vara den primära försörjaren – de relationer där kvinnan tjänar mer har betydligt sämre prognos, och det tycks främst vara kvinnan som är missnöjd.
Det vi ser är alltså inte en kvinnlig push att bli de nya familjeförsörjarna, utan för att få mer frihet att göra som de vill och varken behöva försörja eller försörjas av någon man.
@Jenny:
Men det har jag.
I Björklund och pappamånaderna länkade jag till IFAU: Måste man välja? Barn och inkomst mitt i karriären för kvinnor och män födda 1945–1962 (2011:16)
Det är, precis som med lönegapet, inga magnitudskillnader, så det är inte alls förvånande att du inte kan utläsa skillnaden genom att skanna av ansikten i ICA-butiken. Dock finns det en tydlig skillnad i barnlöshet mellan prestigeutbildade män och andra män.
De noterar också att föräldrapar har blivit mer, inte mindre, olika över tiden, och att åldersgapet mellan pappan och mamman har ökat med ett halvt år mellan de yngre och de äldre årskullarna i studien.
När det gäller siffran 1%, så vill jag minnas att BRÅ noterade att 1% av befolkningen står för ca 50% av brotten. Annars är det nog så att man får räkna med att ca 5-10% av både män och kvinnor visar våldstendenser. Hur väl dessa grupper sammanfaller med de ca 5% av kvinnor och män som har antingen t.ex psykopatiska eller borderlinestörningar, vet jag inte, annat än att psykopater är kraftigt överrepresenterade bland sexualbrottslingar åtminstone i kanadadensiska fängelser (orkar inte gräva fram studien), och psykisk sjukdom är väldigt vanligt förekommande – uppåt 90% – bland män som döms för dödligt våld, eller försök till dödligt våld, i Sverige.
@mange:
Min son har haft det inom SO, både på högstadiet och gymnasiet där han matats med feministiska ”sanningar”, bland annat fått serverat att han är en potentiell våldtäktsman. (Min son är mycket lik mig i personlighet. Han är mycket duktig i skolan, så han behöver inte tiga för att värna om betyget. Blir det sänkt av att han argumenterar mot så vet han att han ändå har ”att ta av”. Så ni kan ju gissa hur de lektionerna förflöt.
)
Dessutom ingår feministiskt flum i läroplanen, precis som det var med nazism under naziståren i Tyskland.
@mange
Kommentaren du åsyftar beskriver hur feminister resonerar om problem som drabbar män. Den nämner inte ett ord om ”mäns våld”.
Jag avråder dig från att klippa citat mitt i för att sedan försöka dra slutsatser utifrån det. Det framstår inte som särskilt seriöst.
Jag instämmer inte alls i feministers åsikt, eftersom jag inte har ett svartvitt könstänkande och således inte resonerar i termer av mansproblem eller kvinnoproblem.
Jag ser det exempelvis inte som ett ”mansproblem” att det finns en handfull våldtäktsmän i min stadsdel, bland tusentals mer eller mindre normala män. Du kan dock försäkra dig om att jag kommer att använda mitt eget våldskapital, som en sista utväg om det behövs, om jag stöter på en sådan i handlingen. Det ingår nämligen i den ”onda” mansrollen att beskydda kvinnor.
Feminismens inflytande i skolan har inget med valet att göra. Man kan argumentera om definitionen på feministisk skolning och hur organiserad den är, men givetvis förekommer det feministisk skolning inom utbildningsväsendet. Inte minst inom ramen för jämställdhet och genus, temadagar och annat.
Åtgärderna sätts in mot män, men inte vilka män som helst, och långt ifrån alla män. Det är också män som kommer att verkställa åtgärderna.
Jag finner det beklagligt att du inte kan påvisa eller hänvisa till några obestridliga orsakssamband mellan just ”mansrollen” och ”mäns våld” eller ”mäns sexuella våld”.
Är det fakta eller ideologi? Det enda som kan få mig att ändra inställning är om du kan påvisa obestridliga orsakssamband som bevisar att just ”mansrollen” är orsaken.
@mange:
Nej, det är mer subtilt än så.
Dels är det faktiskt (sannolikt) något vanligare att kvinnor misshandlar män i parrelationer än tvärtom, men vanligast är att våldet är ömsesidigt (nå, allra vanligast är att det inte förekommer våld).
Testing predictions from the male control theory of men’s partner violence (Bates et.al. 2013) är en av de senaste, välgjorda, studierna som bland annat visar att mäns våldsbenägenhet främst är riktad mot andra män – inte mot kvinnor – samt att kvinnor är mer benägna att utöva våld mot manliga partners, än män är mot kvinnliga.
Utifrån statistiken, enligt din logik, skulle alltså män vilja bli misshandlade av sina partners ännu mer än kvinnor vill? Uppenbart får man söka andra sorters svar.
Det som gör det väldigt svårt att vetenskapligt påvisa mekanismerna, är att människor sällan är helt ärliga, ens mot sig själva, när de ombeds beskriva vad de attraheras av. Vi kan se i statistiken att män som är framgångsrika i karriären har klart bättre chanser att bilda familj. Vi vet också från studier att kvinnor under ägglossningen tenderar att bli mer attraherade av ’manliga’ män, främst då som tillfälliga partners. Som långtidspartners föredrar de flesta kvinnor dock en annan sorts män – mer snälla och lojala.
Det som kvinnor tycks vilja ha är en man som är mjuk, men ändå framgångsrik, kapabel till fenomenala våldsdåd men bara för att beskydda och bara i exakt rätt mått, omtänksam men inte mesig, charmig men lyssnande, sårbar men stark.
Sådana män finns det inte många av, och när det kommer till kompromissande, hamnar vi i det synbara att vad kvinnor säger sig vilja ha och vad de tänder på ofta är olika saker.
Exakt hur den vanliga förekomsten av våldtäktsfantasier hos kvinnor förhåller sig till deras preferenser i partnerval vet jag inte. Jag har inte sett någon forskning i ämnet, annat än att mäns sexfantasier inte uppenbart ökar deras benägenhet att begå sexbrott. Å andra sidan har andra studier funnit samband mellan fantasier och faktiskt sexuellt beteende. Sedan har vi förstås det där med att 80% av de som köpt 50 Shades of Grey är kvinnor …
Min gissning är att den romantiska dragningen till våldsberedskap är det som ställer till det för vissa kvinnor, medan män är sårbara för kvinnor som dyrkar deras manlighet (ett beteende som ibland kan slå över i förakt, misshandel och relationsterror om männen sedan inte klarar av att leva upp till kraven).
Jag måste be om ursäkt, min kommentar 03.03 var ren sarkasm. Jag tänkte skriva det i parentes i kommentaren, men sen tänkte jag att det var så uppenbart att den var just överdriven så det skulle vara onödigt att skriva något om det. Ibland glömmer jag bort att nätet är ett väldigt platt forum att diskutera på.
@Jenny:
Jag tyckte det framgick, och bland annat därför kryddade jag med smileys i mitt svar.
@Jenny:
Jag såg sarkasmen, därav varken svarade jag eller tummade. Sarkasmen är ju ditt val och jag respekterar det, men i min åsikt är den osmaklig. Därför att; Det finns kvinnor som ”faller för fel killar” igen och igen och igen, det finns kvinnor som återgår till destruktiva relationer. Jag anser det är allvarligt och att dessa kvinnor behöver hjälp att förstå varför. För mig är ämnet för allvarligt för att vara sarkastisk över.
@Mats Lind:
Kul. Tack
@Ulf T:
”Tja, det beror väl på? Individer är ju olika, även om kvinnor uppvisar starkare flockbeteende än män … Wink”
Jag förstår att du var ironisk, eftersom män uppvisar ett mycket mycket starkare flockbeteende än kvinnor.
”– Det visar sig troligen vara en myt att lejonhonor är mer effektiva jägare än hanarna. Honorna är bättre på koordinerad jakt på öppna ytor, då de är lättare, kvickare och uthålligare, och lättare kan gömma sig; hanarna å andra sidan kan fälla betydligt större byten och utnyttjar tät vegetation mer än honorna.”
Vilka ”betydligt” större byten är det hanarna kan fälla? En zebra är väl en zebra? En gnu är väl en gnu? Du menar kanske att lejonhanarna äter elefant? Och om det är torka på savannen, vilket det är periodvis, är det då inte mycket bättre att vara uthållig eftersom det inte finns så många ställen att gömma sig på?
”– Enligt Wikipedia är lejonhanarna bättre än honorna på att dela med sig av mat till ungarna.”
Nja i en lejonflock äter hanen först oavsett om det är han som fällt bytet eller ej. Och det brukar inte vara han som fällt bytet eftersom honorna är bättre byggda för effektiv jakt. Så det är klart när han är mätt får de andra äta, så ja, på något vis är han ju duktig på att dela med sig.
”– Tankegången hos feminister tycks vara att det är staten, snarare än manlig partner, som skall tillhandahålla beskydd (och möjligen även försörjningshjälp).”
Den tankegången finns nog hos många fler än bara hos feministerna.
”– Främsta felslutet är dock att (människo- )kvinnorna skulle vara bättre på att skaffa försörjning än männen; om det vore så skulle de inte behöva stödåtgärder för att jämna ut konkurrensen.”
Ja det är fördelen med att leva i ett välbärgat västerland, man behöver inte anstränga sig så mycket. Men om helvetet bröt ut skulle kvinnor nog inte bara stå och se på när deras barn svalt.
”Det vi ser är alltså inte en kvinnlig push att bli de nya familjeförsörjarna, utan för att få mer frihet att göra som de vill och varken behöva försörja eller försörjas av någon man.”
Ja detta håller jag med om. Borde inte män också tänka så? För sin hälsas skull?
Sen det andra, om barnlöshet osv. Ibland tänker jag såhär: Låt oss säga att Sverige är ett väldigt civiliserat land. Och så händer det att vi också är det land med flest ensamhushåll. Det är kanske så det blir i ett fritt land där man kan ifrågasätta. Folk kommer kanske på att det här med barn och familj inte är deras grej. Det är såklart sorgligt när det är ofrivilligt. Men det var ju inte så stor skillnad på barnlösa män och kvinnor.
Och som du skriver i en annan kommentar, kvinnor föredrar de snälla männen och dem finns det ju gott om och då är det ju bra att det också finns så många snälla kvinnor. Och så går de hem och gör barn och sen går alla vi andra som är barnlösa på ICA och stör sig på dem för att deras ungar skriker som galningar och de kloggar igen gångarna.
@Ulf T:
Ja jag förstod det, du brukar inte vara en man som kör med smileys annars : )
@Ninni:
Det är helt ok, jag kan uttrycka mig osmakligt i tid och otid. Det där med destruktiva relationer är ju sorgligt och människor som fastnar i sina looper. Det händer ju de flesta på något vis någon gång i livet. Bara att hoppas att man hittar den hjälp man behöver eller kommer till en annan insikt och själv har styrkan.
@Jenny:
Fortsätter vi med ironin?
Visa gärna bevis på detta.
Allmänt skulle man kunna säga att män och kvinnor har ungefär samma grad av konformism när det handlar om att skydda sig själva, medan män kan uppvisa rätt radikal icke-konformism när det t.ex. gäller att attrahera en partner (referens). Mer ingående visar det sig att kvinnor är mycket mer konformistiska än män när det handlar om subjektiva frågor, medan det motsatta gäller för objektiva frågor. Notera i studien att kvinnors konformism alltid är antingen positiv eller neutral, medan männen i vissa fall sticker ut rejält negativt – ”strategisk (non-)konformism” kallar man det, och det tycks huvudsakligen vara ett manligt drag: de är huvudsakligen resultatorienterade, och växlar mellan konformism och icke-konformism beroende på vad situationen kräver.
Jag gissar att du tänker på att män är kraftigt överrepresenterade i organisationer där konformismen är stenhård, som t.ex. militären? Här gäller det att hålla tungan i rätt mun, då det berör dels mäns drivkraft att beskydda och tjäna, och dels faller inom ”objektiv konformism”: konformismen är påtvingad i dessa sammanhang eftersom den är nödvändig för önskat resultat – inte för att deltagarna gillar det. Om det vore så att männen naturligt sökte sig till den sortens konformism, skulle det inte krävas en ”omprogrammeringsperiod”, där deras självbild bryts ned för att sedan stöpas om.
Vidare har vi dimensionen med könens ”in-group bias”, där kvinnor uppvisar stark sådan, medan männen knappast har någon alls. Se ”Women are Wonderful”-effekten. Dvs om män uppvisar ”flockbeteende” är det inte med ”män” i allmänhet, utan med specifika grupper.
Sedan finns t.ex. denna studie som möjligen indikerar att det skulle kunna vara på väg att förändras, alternativt utkristalliseras i vuxenlivet (har bara läst abstract).
@Jenny:
De förekommer för all del i olika storlekar, men såhär stod det på Wikipedia:
Referensen är «Radloff, Frans G. T.; Du Toit, Johan T. (2004). ”Large predators and their prey in a southern African savanna: a predator’s size determines its prey size range”. Journal of Animal Ecology 73: 410–423.» Jag kommer inte åt den just nu.
Pingback: Äntligen dags för REVOLUTION! | WTF?
Jag gillar dig Ulf och nu är jag inte ironisk, inte alls faktiskt. Vi pratar om bytesdjur och du letar upp exakta vikter. Du är nog en jäkligt duktig software byggare.
Sen det här med flockdjursbeteende. Jag håller med om det du skriver, kvinnor och män har ungefär samma behov av att höra till. Det artar sig annorlunda och av olika anledningar. Men resultaten är ungefär lika skrämmande, eller inte.
@jenny:
Jag hittade inte länken till den studie som nämnde skillnad på bytesdjur, men det kan alltså även skilja på vilka individer av samma art som man väljer ut.
Det är lite tidskrävande att underbygga sina argument med referenser, så ibland tar även jag lite genvägar.
Hursomhelst, Factors affecting the hunting success of male and female lions in the Kruger National Park (Funston et.al. 2006):
Så…
Och en buffel är en buffel. Syncerus caffer lär kunna väga uppåt 900 kg, så det är möjligt att lejonhanarna inte ger sig på de största och elakaste individerna.
Vissa påstår det – inte min sak att avgöra.
@jenny:
Jo, det är väldigt situationsberoende. Själv skulle jag skilja på krigarmentalitet och flockdjursbeteende. Idealiska krigare är egentligen fenomenalt starka individer som medvetet underkastar sig gruppens behov i tjänandet av en ännu större grupp, just därför att starka individer som agerar koordinerat är mer formidabla än individer som agerar var för sig.
En mer fredlig liknelse är lagspelare. Ingen skulle få för sig att kalla Zlatan för ’flockdjur’. Han är utpräglat icke-konformistisk, men på fotbollsplanen accepterar han att laget kommer först (men bara nätt och jämnt). Strategisk konformism.
@jenny:
Hur i all världen kunde du tolka Ulfs budskap eller hans referenser så? Hur kan du får diagram som dessa till ”kvinnor och män har ungefär samma behov av att höra till”?
Kvinnor och män har inte samma behov av att höra till. Här finns en betydande skillnad i personlighet i hur män vanligen är jämfört med hur kvinnor vanligen är. Skulle jag försöka sätta ord på den skillnaden så skulle jag säga: Kvinnor behöver höra till, män vill höra till.
Det var därför datanördarna som hånades när jag var ung, slöt sig till varandra istället för att sluta ”vara mesar”. Datanörderiet var viktigare för dessa män än vad ”höra till” var, så mycket viktigare att hånet inte hade effekt.
Om ”spelet är riggat” och män inte duger som de är … kommer män att välja bort. Därav gräsätare i japan, därav MGTOW och Men at strike. Den här skillnaden är en av orsakerna till att det som feminister skapar i svenska samhället av idag kommer – i förlängningen – slå hårdast mot (nästa generation) kvinnor själva. För feministers beteende skapar den herrbastuklubb man trodde fanns.
Man saknar inte kon förrän spiltan är tom, eller The plow horse and the princess.
Välskrivet ur det helt bortglömda perspektivet!
@Susanna Varis:
Tack
Mark Passio har en intressant vinkling på feminism på hans podast 184,185, 186 på hemsidan WOEIH.
Kattjakt, lejon honkatten driver bytet mot hane vilket ligger i försåt, flocken lär upp sig självt. Den enda katt vilket kan rusa ifatt ett flyende klövdjur och fälla det är katten geopard emellertid det får icke bli alltför lång tid, katten får varmgång och stupar den harväl kanske nån halvminut påsig, ha i minnet skillnaden mella dennes kroppstemp och omgivningstem är icke stor varför kattjakt oftast sker i gryning och skymmning. Den större katten lejon kan ibland ligga i försåt och överta gepardens fällda byte.
När det gäller kvinnor och deras avkomma, till skillnad från män har kvinnan en mera pragmatisk syn på sin avkomma.
Tag en titt på tidigare filmsekvenser från oftast Afrika från diverse nödområden, ej hjälpläger, vid nöd-repotage direkt vid byar eller samlingsplatser där filmas alltid ett av svält döende barn i armarna på sin moder icke sällan är modern efter omständigheterna icke direkt avmagrad, män filmas aldrig tyvärr. Man kan ana ett mänskligt medvetet val av offer det kommer som sedvanligt fler nya tillfällen.
Är kvinnan avmagrad, läses på armar och ben, är dennes avkomma redan väck förlängesedan.
Man ska även ha klart för sig att utan mat dör en människa ganska kvikt vi talar max veckor exempelvis att hålla igång tankesystemet kräver sisådär 1200kcal/dygn.
Förövrigt anser jag att jämföra en människa med djur och med det dra växlar i ett resonemang om viss handling, är lika spännande vargång.
Såvardet då klövdjur hur ärdet med den utvecklingen och isåfall hur svårt kan det vara att överlista ett grässtrå och hur svårt kan det vara att överlista gräsätaren.
När det gäller lejonen och deras jakt, så lär hannen ha sin stora betydelse i att det är han som slutligen dödar bytet genom att få till ett bett över halsen som kan kväva bytet till döds. Huvuddelen av själva jagandet står honorna i flocken för.
Tack Ninni. Endast här kan man läsa ord som ”inomhomosociala” utan att det stör tankeflödet. :=
[blockquote]Min son har haft det inom SO, både på högstadiet och gymnasiet där han matats med feministiska “sanningar”, bland annat fått serverat att han är en potentiell våldtäktsman.[/blockquote]
Fy fan. Är det verkligen med detta som med hur folk röstar: de flesta tycker att det skall vara så?
@Kristian:
Ja, det är vidrigt, mot både tjejer och killar.
När man inbillar unga tjejer att det råder en våldtäktskultur bland killar och att killarna är potentiella våldtäktsmän säger man samtidigt till tjejerna att det inte är lönt att säga nej om de inte vill för killar kommer ta/kräva vad de vill oavsett …
Hur många föräldrar har barn som 1) kan peka ut problem i sin samtidskultur så de kan förklara, 2) har tillräckligt god kontakt med sina föräldrar för att göra det om de kan, 3) kommer föräldrarna se att det är ett strukturellt djupgående problem i samtiden eller tolka det som en tillfällighet?
Folk generellt är inte medvetna än, men allt fler vaknar.
Pingback: Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2 Men kvinnorna då? | Genusdebatten
Pingback: Biologi eller social konstruktion? Jag menar gener eller kulturella val? | bittergubben