I en klass för sig
avatar

Inledning

I denna doktorsavhandling, I en klass för sig (2008), har Fanny Ambjörnsson studerat tjejer i två olika klasser på gymnasium. Fanny Ambjörnssons teoretiska ståndpunkt är ett poststrukturalistisk perspektiv enligt vilket genus inte existerar bortom de handlingar vi dagligen utför. Det finns alltså inget biologiskt eller naturligt kön som bestämmer våra identiteter som kvinnor och män. (s. 12)

Bland de teoretiker som nämns och används som källa känner vi igen, N. BjörkJ. ButlerY. Hirdman och T. Rosenberg. Minns ni damen, E. Segdwick, som fick mig att utropa ett ”WTF” för att hon hade studerat manlig sexualitet i romantisk litteratur? Även denna kvinna är med på ett hörn.

Tanken med sociologiska studier är att se om ”världen där ute” bekräftar ens teser eller om teserna är fel. För att använda Y. Hirdmans förklaringsmodell så studeras här de ”formler” som enligt Hirdman inte kunde finnas, det vill säga B vs. B (kvinnlig homosocial gemenskap). Indirekt får man även med ”formeln” B vs. A (relation mellan könen sett från “kvinnornas sida”).

Metoderna som använts är deltagande observation och intervjuer.

Stöd för feministiska/genusvetenskapens teorier?

Jag vet inte hur många gånger ”kvinnors underordning”, i en eller annan variant, förekommer i texten men det är riktigt många. Det känns, när man läser den här typen av litteratur, som om man tror att saker blir sanna för de upprepas. Finns det då något i studien som talar för eller emot denna tes? I slutet av boken skriver Ambjörnsson Samtidigt var det svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält. (s. 295) Jag kan inte annat än att hålla med henne, jag ser inte ett enda stöd för feminismen och “underordning” i studien. Så “entydligt” är milt uttryck en underdrift.
(Naturligtvis är jag öppen för möjligheten att jag kan ha tolkat fel eller missat något. Jag välkomnar en debatt i kommentarsfältet om någon ser andra “strukturer” i denna bok)

Så egentligen skulle detta inlägg kunna bli kort, då mitt syfte med denna undersökning är att söka stöd för feminismens teorier. Men denna bok stödjer, från pärm till pärm, mina tankar i dessa frågor. Så det kommer jag ägna detta inlägg åt att visa er några av beläggen för våra teorier i deras forskning. Det som är uttryck från boken kommer ni se som kursiv text och för den som vill studera något närmare anger jag sidhänvisningar inom parantes.

I klassrummet
– Tjejer intar position som lärarassistenter (s. 62)
Ambjörnsson refererar till tidigare studie där tjejernas positionering i klassrummet var att inta en roll som lärarassistenter och Ambjörnsson tillägger att detta gav dem ett visst övertag vilket ibland kunde ta sig uttryck i halvt raljerande, överlägsna tongångar. Killarna hanterades som mindre kapabla.

Lärarassisten är allt annat än underordnad en mindre kapabel elev, det bör tom genusvetare och feminister inse.

– Killar ”tar plats” på tjejernas bekostnad? (s. 271)
Det är inte sällan vi får höra att män ska maka på sig och som om killar/män hindrar tjejer/kvinnor. En lärarkandidat hade undersökt vilka elever som pratar mest i klassrummet och kommit fram till att killarna tar till orda något oftare än tjejerna och frågar eleverna vad det tror det beror på. En kille svarar aningen irriterat att de tar för sig mer men att det även finns tjejer som gör detsamma.
 Jag tolkar denna killens irritation som att han är innerligt trött på att han som kille belastas med skuld för att tjejerna är tysta. Genom att lyfta fram “vissa tjejer”, så vill han visa att killarna inte hindrar tjejer från att prata. Och vad ska killar göra åt tjejernas tystnad? Tvinga tjejerna att prata? Tiga de med?

En annan killes svar tolkar jag som en respons på att en tjej strax innan uttryckt att killar nog upplever att de måste inta en roll. Han försöker förklara eller försvara varför killarna “tar plats” – de vill visa vad de kan. Han upplever det inte som ett måste eller en roll.

En tjej pratar om “folk” som kollar snett på henne om hon tar till orda för att hon är tjej. Här framkommer det inte vem hon menar med “folk”. Kanske undviker hon att peka ut vem, kanske har hon inte hunnit noterat ”strukturerna” och därför inte vet vem det är som kollar snett. Utan att ha varit närvarande, så vågar jag av erfarenhet säg att “folk” är tjejerna inte killarna. Det finns  ett påtagligt kollektivt tvång (s. 301) i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Det tog tid att se och förstå varifrån den sociala bestraffningen kommer, men det är näst intill uteslutande tjejer/kvinnor som markerar när man som kvinna gör ”fel” val. Orsaken att det tar tid att förstå är att det görs subtilt och liksom bubblar under ytan(jämför med mobbing mellan tjejer och mellan killar. Samma sak).

Men att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, dvs detta kollektiva tvång som är tjejers/kvinnors hinder i samhället, har ofta betraktats som politiskt svårhanterligt (s. 28) att forska kring. Så då är det ju bättre att skylla på tjejers problem på det manliga könet. För de ska ju ta skit som en man.

På en direkt fråga från Ambjörnsson så blir svaret att de väljer att hålla tillbaka för att det är viktigt att vara attraktiv inför killarna och att tjejer som är framåt och pratsamma blir nog poppis på något annat sätt som gör att killar inte vill hångla med dessa. (s. 119) Var får de såna idéer från?! Detta förstår jag inte, kommer det från tjejtidningar? (*viskar till alla unga tjejer* Jag lovar, man blir inte mindre attraktiv bland killar generellt av att vara naturligt närvarande, trevlig och “ta plats” i social samvaro av olika slag. Tvärtom, det ger pluspoäng, för attan! )

Utseende

På flera ställen i boken bekräftas att det är inom den kvinnliga homosociala världen som utseendekraven kommer.

  • Man är äcklig och ful om man inte rakar sig under armarna (s. 140-141)
  • Vad som är snygga kläder det vet man från Elle och Vogue (s. 196)
  • Ambjörnssons kroppsliga avsteg tycktes provocerande obegripliga (s. 284)
  • En lesbisk tjejs avvikande stil provocerar främst tjejer (s. 162) men när denna kvinna byter stil så anses hon av de andra tjejerna vara mer avslappnad och “i mitten (s. 233)
  • Det är mellan tjejkompisar man både lär sig och lär ut görandets praktik, alltså hur man gör sig “snygg/kvinnlig”. (s. 167)

En av de saker som tog mig ett tag att koppla och framför allt tro på(jag trodde man försökte vara snäll med mig) bland män var att de inte hade alls samma krav som jag hade lärt mig skulle vara “snygg kvinna”. Som tex ett betydande antal kilo för mycket enligt Vogue som sitter på höften  heter “kärlekshantag” och det är inte ovanligt att män tycker det är fint med “något att hålla i”. Det är inte lite det skiljer mellan Vogue och Elle och mäns preferenser. Från att uppleva mig tjock och jag vet inte hur många bantningsmetoder jag provat i min ungdom, så har jag kommit till “en värld” där man tycker jag är smal, inte sällan för smal. Från att ha levt med “härskarmetoder” för att jag vägrar följa mode (jag tar inte på mig fula kläder för att modeskaparna fått för sig att det ska vara snyggt) så har jag kommit till “en värld” där min klädstil anses vara “fint kvinnlig”.

Vad är det för poäng jag försöker få fram med texten ovan? Varför uppehåller jag mig med denna utsvängning här? En av de absolut viktigaste kvinnofrågorna i vår tid och kultur är utseende-hetsen, anser jag.  Jag tror aldrig man kommer att komma från kvinnors behov av att vara/göra sig fina, för jag tror det finns en biologisk aspekt i det. Därför tror jag att denna kvinnofrågans lösning ligger i att få kvinnor att inse att mäns preferenser inte står skrivet i Vogue och liknande. Det som kommer från “männens sida” är väldigt mycket lättare att leva med än det som kommer från Vogue, jag lovar. Framförallt så är det inte en mall som gäller, män gillar olika saker.

Hur kan killar behandlas av tjejer?

– Godkänd stil
En av tjejerna, Emma, har träffat en ny pojkvän men är inte nöjd med hans stil, han är pinsamt omedveten om vilka kläder man bör ha på sig (s. 106). I diskussionen framkommer att hon vill att han ska byta klädstil för att hon ska må bättre. Ambjörnsson frågar om han skulle få göra om henne och får svaret: “Neej! Inte det minsta!” (s. 108) Några dagar senare har hon efter en del strategiska finter ( s. 111) lyckats börja byta stil på honom.

Varför är detta viktigt? Varför mår Emma bättre om pojkvännen har “rätt” kläder? Det framgår inte i just detta fall, men i en annan diskussion framkommer det varför tjejerna har strikta regler för vad som är en lämplig pojkvän. Diskussionen handlar om vilken ålder en pojkvän bör ha. En pojkvän bör vara äldre, men får absolut inte vara ens ett år yngre för det skulle liksom vara pinsamt inför kompisarna. (s. 112)

Åter igen – ett påtagligt kollektivt tvång (s. 301) får kvinnor att bestämma över män och begränsa sig i partnerval och orsaken är att det inte ska vara pinsamt inför kompisarna.

I samband med att man diskuterar att han inte får vara yngre, så diskuterar man även vad en framtida pojkvän bör syssla med. Han ska ha kostymjobb, eller uniform. På en direkt fråga från Ambjörnsson ges svaret att det handlar om pengar och status. (s. 112) Och som vi vet så väljer kvinnor ofta att gifta upp sig.

I förra inlägget skrev jag:

I nästa inlägg kommer jag visa mer belägg för detta[varför män undviker rosa] förklaras med B vs A och B vs B, hämtat från Ambjörnssons ”I en klass för sig”.

Det är av samma orsak som “Emma” stylar om sin nya pojkvän och att man inte kan ha en yngre pojkvän, menar jag, som heterosexuella män undviker att använda rosa med hänvisning till att det kopplas till homosexualitet. Män har koll på att det inte går hem på den heterosexuella marknaden att “vara fjollig” som man. Och det är bara män som har “pengar och status” som kan avvika och ändå kunna bli valda på den sexuella marknaden.

I studien studeras ju unga tjejer, men detta tar inte slut för att tjejer blir kvinnor. Jag antar ni hört att kvinnor ibland omtalas som “regeringen” av sin partner? Vad ligger bakom detta?

Jag hatar hemarbete, men alla mina väninnor har så extremt fiffat hemma, så vad gör man? [länk]

Nova, kvinnan som jag citerat här ovan inser inte det självklara svaret: “skit i väninnorna”. Det är, som jag ser det, ett resultat av att formats av det kollektiva tvånget som finns i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Jag tolkar det som att hon upplever att hon måste städa för att det inte ska vara pinsamt inför väninnorna.

Det  är, upplever jag, inget ovanligt att kvinnan i det heterosexuella paret är den som bestämmer hur städat som är “rätt nivå” i parets gemensamma hem, hur man måste bo, när det “behöver” renoveras eller möbleras om mm. mm. Och samhällets agerande är att ställa sig bakom kvinnans makt att bestämma och trycka på att man ska “dela lika på det obetalda hemarbetet”.

Som man kan jag säga att mitt liv har varit en parad av kvinnor som haft synpunkter på min klädsel /../ Minns speciellt en gång, då min mor ‘korrigerade’ min krage (minns inte om hon vek upp eller ned den). Sedan ‘korrigerade’ en nära vännina den tillbaka, och till slut ändrade min flickvän den en tredje gång. Alla antog att jag behövde hjälp, och ingen tycktes inse att deras ‘expertråd’ stod i konflikt med en annan ‘experts’. [länk]

Här ser ni Ulf T berätta om hur kvinnor i hans liv hanterar honom, liksom i Fannys tjejerna i Ambjörnssons studie, som om han inte var kapabel att hantera sina kläder själv.

Är det att vara underordnad mannen? Eller kan det helt enkelt vara så att orsaken till kvinnors och mäns problem  och det som ger könens särhållning finns inom den kvinnliga homosociala gemenskapen? Jag menar att det är så. Men av politisk feghet och att man är förblindad av ideologisk övertygelse så undviker forskare att sätta detta under lupp och istället så demoniseras och diskrimineras mannen allt mer.
Jag skulle önska mig en genusvetenskap som hade det politiska modet att bedriva forskning som problematiserade analyserade detta kollektiva tvång.

– Ta skit som en man – det är ju bara roligt.
Ambjörnsson och två tjejer sitter och pratar. En av tjejerna berättar om episoder där hon erbjudit två olika killar(varav åtminstone en var pojkvän) vid olika tillfällen pengar efter sex varvid de blivit förbannade över att genom denna handling kallas hora. (s. 209-210) Detta är något dessa tre kvinnor skrattar gott åt uppriktigt roade. Men i samband med vad som tycks vara en lång historia mellan killar och tjejer i klassen(s. 191-193) fick en av  de mest aktiva tjejerna i denna intrig ett sms som anspelade på hora. Då var anspelningar på hora ett slag under bältet.

Detta visar hur män förväntas ta skit helt oförtjänt – det är ju bara roligt – medan exakt detsamma är “ett slag under bältet” fast de själv är delaktiga i och, vad jag kan förstå, startat denna SMS-intrig för att sätta killen på plats.
Här drar Ambjörnsson slutsatser som jag inte kan se att hon har belägg för. Hon menar att en delorsak till att det är just denna tjejen får smset delvis beror på hennes osäkra ställning i tjejgruppen. För det krävs att killarna vet om hennes ställning. Det enda jag är ense med genusvetarna om är att män och kvinnor lever i skilda världar. Jag tvivlar mycket skarpt på att killarna har koll på hennes ställning i tjejgruppen då det som de ser är att hon umgås med den “coola tjejen”. Killar/män brukar inte förstå sig inte på den kvinnliga homosociala gemenskapens spelregler till den nivån.

En annan tjej berättar (s. 208) om hur hon raggat upp en snygg kille på en fest och de åker hem och har sex. Därefter är han mesig och ville ligga och kramas dagen efter. ‘Ja visst! Slå bara igen dörren efter dig när du går då!’  var hennes kaxiga svar. Och tjejerna fnissar förtjust åt denna – tydligen – underhållande berättelse.

– Vem ‘objektifierar’ vem?
Två sidor i boken(s. 114-115) handlar om hur tjejerna talade om killarna. Ambjörnsson beskriver en jargong som vi är vana att associera med killsnack snarare än tjejsnack där killarna bedömdes ofta som om de vore objekt.

Men, saken är, jag har aldrig hört den tonen bland killar/män om kvinnor. Jag kan ju inte säg att killar/män inte talar så och anpassar sig för att jag är närvarande. Så därför gjorde jag en liten privat undersökning. Jag frågade tre män vilka jag är säker på vågar ge mig ett ärligt svar när jag frågar. Frågan jag ställde var:

”När ni män(killar) umgås utan att någon kvinna(tjej) närvarande, diskuterar ni kvinnor(tjejer) med en jargong som får kvinnor(tjejer) att närmast framstå som konfekt, antingen delikat att avnjuta eller falsk 
saluföring och bedömer dem och deras ’kroppsliga förtjänster’ som om de vore objekt?”
(Varför frågan är ställd så, framgår på sidan 114 i boken.)

Två svarade att vissa killar gör så i tonåren men att de aldrig hört det från ”mogna män”.

Den siste svarade också att det förekom i ungdomsåren och erkände sina egna synder på den tiden, men att det var på skämt som ingen tog på allvar. Han sa:

”Jag har aldrig upplevt det som att vi varit speciellt “objektifierande” i mina kretsar. Jag tror det förekommer en del, men inte att det är så där jättevanligt och det har nog lite med socialgrupp och sånt att göra också. Skulle tro att det är vanliga i städer och bland lågutbildade.”

Notera ”tror” ovan. En av ”Två svarande” ovan tillhör just den socialgrupp där den sista tror det är så.

Dessa tjejerna är ju i gymnasieålder, så uppenbarligen kan både tjejer och killar det där. Varför förknippar vi det med killar?
Jämför med mobbningen, samma sak. Det krävs en noggrannare koll för att höra tjejsnack. (Jag vet dock inte hur mycket av detta som killarna märker av. Berätta grabbar?)

Det finns en annan skillnad också upplever jag, vilket min lilla undersökning tyder på. Killarna växer i från sitt “killsnack” när tonåren är över. Jag har hört dessa diskussioner kvinnor mellan. I mitt tycke, så osmakligt att det första jag valde bort från den homosociala gemenskapen var tjejmiddagar för att slippa höra det. På senare tid har jag fått veta att jag inte är ensam om det valet.

Jag vet om att denna undersökning inte är mycket värd, inte minst för att urvalet är grymt selektivt då jag umgås med trevliga män. Likaså är inte min anekdotiska bevisföring med tjejmiddagarna några bevis. Men denna studie talar i samma riktning. Kanske borde våra genusvetare ta sig en allvarlig funderare över sin inställning till och syn på killar/män och manlighet?

Övrigt

Minns ni att T. Rosenberg talade om att homosexuella var osynliggjorda, trots de enda fakta hon hade talade emot att så var fallet? Här får vi (tror jag) svar på vad som åsyftas med “osynliggjorda”.

I studien finns två lesbiska, den ena är mer accepterad av tjejerna än den andra. En av orsakerna till den högre acceptansen är att hon väljer att hålla sitt privatliv för sig själv. Är detta att vara osynliggjord?

Låt mig ta en liknelse:

Många killar är intresserade av fotboll. Den som är intresserad av boule eller knyppling får hålla sitt intresse för sig själv för att accepteras bland killarna medan de andra pratar glatt med varandra om  fotboll hela dagarna. Är det att boule är osynliggjort?

Jag menar att det inte är det. Man kan inte tvinga folk att vara intresserade av det man själv tycker är intressant. De heterosexuella tjejerna är inte intresserade av de lesbiska tjejernas sexualitet, för att de inte delar den läggningen. Jag kan förstå att det känns både tråkigt och jobbigt, men så är livet. Men det finns inget alternativ. Så som man gör i queerfeministisk anda i vårt samhälle idag, att försöka positivt särbehandla för att kompensera är direkt kontraproduktivt. Det kommer att komma som en bumerang i nacken(minskad tolerans) och de som kommer få ta smällen är bögarna.

Hon är onekligen både ung och kvinna i en värld där en sådan position inte premieras med varken politisk eller ekonomisk status. Samtidigt tar sig plats och ton på ett sätt som vi båda vet är gångbart i det långa loppet. (s. 303)

För att erhålla en ”sådan position” i samhället krävs att man ”tar sig plats och ton” oavsett kön. Den individ som gör så och dessutom är kvinna premieras för sitt kön av vårt samhälle i nutid, på ett mycket vidrigt sätt.

Majoriteten av oss prioriterar privatlivet och trygghet högre än fin titel och pengar och därför väljer kvinnor en större del av den biten eftersom prestations och statuskrav ligger på männen sida. Man har i sina teorier byggt in ett skydd mot “fria val” med att maktrelation kamoufleras(s. 64, refererar till en av Ambjörnssons källor) genom att parterna framställer den som frivillig och naturlig. Man anser sig ha facit för vad som är rätt, det spelar ingen roll vad privatpersoner säger om sitt liv, eller vad någon annan vetenskap visar och man bryr sig inte ens när deras egen forskning inte ger stöd åt det man “vet”.

 

Kommentarer

I en klass för sig — 34 kommentarer

  1. Pingback: Total begreppsförvirring när Uppdrag Granskning synar Näthat mot kvinnor | Genusdebatten

  2. Ninni, tack för ett bra inlägg.

    Min erfarenhet är att killars mobbning är mycket mer direkt och mer fysisk. Dvs., man mobbar med ord och slag.

    Av det jag kommer ihåg från skoltiden så var tjejers mobbning mycket mer indirekt (och aldrig fysisk, vad jag kan komma ihåg). Dvs., den mobbade fryses ut, är inte välkommen i gruppgemenskapen och det snackas skit bakom tjejens rygg. Och framförallt så vill jag minnas att den mobbade tjejen var mer utsatt från både tjejer och killar, där jag kan tänka mig att de tjejer som mobbade fick med sig de killar som var intresserade av dem. (men det är bara en teori).

    Jag var själv utsatt för en inte särskilt grov men väldigt långvarig mobbning under hela grundskolan och där förekom både ord och fysisk mobbning. Däremot kan jag inte minnas någon gång jag var utfryst från gruppgemenskapen. Inte heller var någon tjej någonsin delaktig i mobbningen.

    Vilket som är värst av dessa två sorter vet jag inte. Jag tror båda är riktigt jävla vidriga.

    Däremot vet jag att killversionen av mobbning i princip inte förekommer i vuxenlivet (vad jag sett) medan tjejversionen fortfarande finns (se Aktivarums inlägg om mobbning på arbetsplatser med tillhörande DN-artiklar (eller om det var tvärtom kanske…)).

    Jag tror en delförklaring är att det är mycket svårare att upptäcka tjejversionen av mobbning, vilket gör att de som ägnar sig åt sådan (och det bör vara både män och kvinnor, även om jag inte skulle bli förvånad om kvinnor är i en klar majoritet) har lärt sig att man kommer undan med det och samtidigt kan vinna fördelar.

    SvaraSvara
  3. @Chade:

    Och framförallt så vill jag minnas att den mobbade tjejen var mer utsatt från både tjejer och killar, där jag kan tänka mig att de tjejer som mobbade fick med sig de killar som var intresserade av dem. (men det är bara en teori).

    Det kan jag mycket väl tänka mig stämmer. Kvinnors sexuella makt är påtaglig och ska man prata om könsmaktordning så är det den makten som dominerar. Kvinnor är definitivt inte underordnade.
    Det finns ett talesätt: “Bakom varje framgångsrik man står en kvinna”.

    Det är bekvämt att “stå bakom”, då slipper man ta allt skit(hårt arbete, bortprioritering av privatliv osv.) som följer prestationsmakt, men får alla fördelar(god ekonomi, status, fina villan i skärgården, makten att påverka indirekt). Men det är mer eller mindre bara kvinnor som har möjlighet att välja att “stå bakom”.

    Jag tror en delförklaring är att det är mycket svårare att upptäcka tjejversionen av mobbning, vilket gör att de som ägnar sig åt sådan (och det bör vara både män och kvinnor, även om jag inte skulle bli förvånad om kvinnor är i en klar majoritet) har lärt sig att man kommer undan med det och samtidigt kan vinna fördelar.

    Då har vi samma teoretiska förklaringsmodell. Det handlar inte om att det ena könet är sämre eller bättre.
    Just på grund av “de raka rör” som finns bland män/i manlighet så fångas problem upp lättare och därav innehåller könssocialiseringen/uppfostran för män en högre andel utbildning i empati, menar jag.

    SvaraSvara
  4. Och tack:)

    Nu är det bara två kvar, sen kommer ett sammanfattande inlägg.(Det är dock möjligt att jag fyller på det efterhand) Sen lär vi ha ett “bibliotek att stå på”. Använd det, det är poängen.

    SvaraSvara
  5. Mycket bra, Ninni!

    Killar/män brukar inte förstå sig inte på den kvinnliga homosociala gemenskapens spelregler till den nivån.

    Man kan fråga sig varför det är så. Dels verkar ytterst få män/killar vara det minsta intresserade av den typen av spel, och dels verkar en del av spelet gå ut på att aktivt utesluta killarna. Ett vanligt beteende som jag alltid haft svårt att vare sig förstå eller respektera är hur tjejer går ihop i grupp och viskar, med tydliga blickar mot någon i närheten och sedan fnissar – en tydlig markering att de delar någon hemlighet om personen, och dessutom vill att han (eller hon?) skall veta det.

    De exempel du lyfter fram ur boken är rätt hårresande. Hur i hela friden kan Ambjörnsson fortfarande komma fram till att det övergripande mönstret är manlig överordning?

    SvaraSvara
  6. Angående de där kilona “för mycket” om män får tycka kan nog sammanfattas bäst med:
    Shakira, Kim Kardashian, Nikki Minaj

    Ve de kvinnor som byter sina ridbyxor mot en tolvårig pojkkropp =(

    SvaraSvara
  7. @Ulf T:

    Man kan fråga sig varför det är så. Dels verkar ytterst få män/killar vara det minsta intresserade av den typen av spel, och dels verkar en del av spelet gå ut på att aktivt utesluta killarna.

    Ja och att aktivt försöka motarbeta att en kvinna umgås som vän med män. Är det då konstigt att vi får ett könssegregering i samhället då?

    De exempel du lyfter fram ur boken är rätt hårresande. Hur i hela friden kan Ambjörnsson fortfarande komma fram till att det övergripande mönstret är manlig överordning?

    Jo, och detta är en doktorsavhandling i genusvetenskap. Jag var inne på att maila henne och bjuda in henne till kommentarsfältet. Kanske kunde hon förklara hur hon tolkat något som jag absolut inte kan se på samma sätt?
    Jag hade tyckt det var intressant, men jag velar än. Det tar mot på ett känslomässigt plan att kontakta en genusvetare som tycker det är roande med berättelser där män får oförtjänt skit. (Även om jag trots det upplever henne som seriös och välvillig. Hon är bara blind av den där feministiska skärvan)

    SvaraSvara
  8. @Ulf T:

    “De exempel du lyfter fram ur boken är rätt hårresande. Hur i hela friden kan Ambjörnsson fortfarande komma fram till att det övergripande mönstret är manlig överordning?”

    Det är här folk missförstår saker. Genusvetenskapen kommer inte fram till att det övergripande mönstret är manlig överordning. Som Susanna Popova påpekade redan i “Elitfeminsterna” så utgår Genusvetenskapen från att det övergripande mönstret är manlig överordning från början och producerar sedan informationen som “förklarar det”

    Att påstå manlig överordning är en politisk handling, inte en vetenskaplig.

    SvaraSvara
  9. @Erik_W
    Citat:
    “Att påstå manlig överordning är en politisk handling, inte en vetenskaplig”

    Tja det är i alla fall brist på hypotesprövning vilket gör det de kallar vetenskap att ha samma förklaringsvärde som blind tro. Fast försök förklara det för någon som tror på genusvetenskapen.

    SvaraSvara
  10. @robjoh:

    De själva kallar det en politisk handling. Psykologin är mitt fält. Där finns mycket feminism och också mycket potentiellt utrymme att ifrågasätta att de mellanmänskliga maktstrukturer verkligen är så endimensionella som de vill framställs dem. Det är enligt feministiska forskare att psykologisera det politiska. Det vill säga det politiska strukturella projektet går för empirin om vad som verkligen sker mellan människor.

    SvaraSvara
  11. @Erik_W:
    Vet att det inte bara är genusvetenskap som sysslar med skiten. Problemet är att de jag känner (nej jag är inte den som håller käft bland mina vänner) som tror (deras ordval) att genusvetenskap är en sann vetenskap inte ens förstår vad falsifierbarhet är. De fattar ännu mindre vad antipositivism är…

    SvaraSvara
  12. Helt underbart hur lätt korthuset bara faller ihop av en vindpust skapad av en öppnad bok!
    You go girl!

    SvaraSvara
  13. @Chade: Jag som varit mobbad under många år av personer från båda könen kan instämma i dina tankar.

    Min mobbning började genom att jag sa att jag var intresserad av en tjej, vilket mobbare nr.1 inte kunde ta, så han börjar med ord och slag mobba mig. Detta märkte tjejerna och förstod inte varför han börjat, men när det kom ut orsaken varför det hela börjat gick två tjejer (bland annat den jag hade sagt jag varit intresserad av) ihop med den första mobbaren och började en väldigt systematisk mobbning, som skulle pågå i 4 år.

    Helt klart så skiljde de två könens mobbning av mig rejält. Jag tror jag blev döpt i varenda toalett på hela skolan (finns uppemot 40 st) och jag kunde inte göra något, för de som kunde hjälpt mig i klassen frystes ut av de två tjejerna. Att hamna på samma sida som jag gjorde var inte värt de, så de slutade försöka.
    Den första tiden var inte så farlig, jag var ju inte utesluten ur klassgrupperingarna. Men när tjejerna kom igång försvann jag snabbt ur den. Jag gick till skolpsykiatikern och frågade vad jag skulle göra.
    Det jag inte visste då var att jag hade en riktigt 2000-tals feminist sittandes på den posten, och jag som vit man uppvuxen i övre medelklassen hade ju inte mycket att hämta där. Hon gav mig ett enda råd: “Ryck upp dig, du är ju man”, och slängde sedan ut mig från rummet.
    Att anmäla var i princip omöjligt, då jag hade mobbare ur de två grupperna som samhället helst inte gör något åt: Färgad och kvinnor. Så jag fick “stå ut med det” under de fyra år jag hade kvar i grundskolan.

    De enda jag någonsin fick någon slags hjälp av var ett par lärare och min familj, ingen annan ville hjälpa mig. Tack o lov har jag ett par underbara föräldrar som alltid stått vid min sida och förstått mig, annars tror jag tyvärr inte att jag skulle varit vid liv idag.

    SvaraSvara
  14. Daniel. Jag blir väldigt illa berörd när jag läser din historia.

    Samtidigt undrar jag hur i helvete skolan fungerar och har fungerat när det kommer till mobbning. Fokus borde vara väldigt mycket mer på att få mobbarna att sluta mobbas/förflytta mobbarna.

    Jag har alltid varit väldigt sterotypt manlig när det kommer till personliga problem. Jag talar inte om dem.

    Min mamma blev sanslöst upprörd när hon ca 15 år efter att jag slutat grundskolan för första gången fick reda på hur jag haft det. Och visst, jag kunde ju berättat men det jag undrar över är hur lärarna inte såg till att mina föräldrar visste. För lärarna visste. Och pratade ofta med mig om hur jag borde ändra mig för att slippa undan (vilket också fungerade, man lärde sig efter ett tag vad som triggade igång mobbarna och anpassade sig oftast efter det).

    SvaraSvara
  15. @Ninni

    Ett mycket angeläget inlägg. Ett stort tack för det.

    @Daniel Ahlqvist

    Din berättelse är upprörande. Tyvärr så tror jag att du är långt ifrån ensam om de erfarenheterna (eller borde jag låta bli att skriva tyvärr och i stället skriva lyckligtvis, för du är inte ensam här i världen). Jag har svårt att riktigt finna ord för vad jag tänker om dessa fullvuxna kvinnor som de facto allierar sig med mobbarna. Kanske det enda man kan göra är att ta till nattsvart ironi: Nu är du näthatare och skolpsykiatern det stackars hjälplösa offret, som borde få gråta ut framför TV-kamerorna.

    SvaraSvara
  16. Erik_W
    “Att påstå manlig överordning är en politisk handling, inte en vetenskaplig”

    Exakt, och denna sammanblandning är en källa till problem. Att plocka fram fakta(?) som ensidigt stödjer(?) en politisk teori är en självklar uppgift för politiska partier/organisationer. Men knappast för akademiska lärosäten.

    Resultatet är att man “förklär” en politisk föreställning till en vetenskap, och det är outgrundligt farligt. (Tidigare Rasbiologiska institutet vid Uppsala tex.)

    Iofs skulle lärosäten kunna göra detsamma för många olika politiska idéer, men så är inte fallet. Normalt stannar man vid att förklara de olika idéerna, och det är givetvis helt i sin ordning.

    Själv fick jag läsa en helt irrelevant genuskurs i anslutning till min utbildning, bla nämnda bok. Dess slutsatser anfördes som en sanning, vilket den givetvis inte är. Som Erik:W säger, det är politik!

    Teo

    SvaraSvara
  17. Pingback: Näthat – När media satte ribban | Genusdebatten

  18. Pingback: Relationer i skolan – del 1 | Genusdebatten

  19. Ninni:

    “Fanny Ambjörnssons teoretiska ståndpunkt är ett poststrukturalistisk perspektiv enligt vilket genus inte existerar bortom de handlingar vi dagligen utför. Det finns alltså inget biologiskt eller naturligt kön som bestämmer våra identiteter som kvinnor och män.”

    So? And? Vad för slutsatser ska vi dra om denna konstruktivistiska aspekt av det könsliga? Att könslighet borde förändras, vara någonting annat? Varför och till vad? Konstruktivismens paradox är att den säger, som motvering för förändring, att vår könslighet är ingenting naturligt (essentiellt) men att det inte existerar någon naturlig (essentiell) könslighet. Nå, varför borde vår könslighet vara någonting annat då, om ingenting är naturligare eller onaturligare? Hur kan den icke-essentiella aspekten användas som motivering för förändring om en gång ingen könslighet är vår könsliga essens. Könslighet borde förändras, enligt konstruktivismen, för att den könslighet som vi nu har inte är essentiellt, men till vad ska den förändras om ingenting är essentiellare, varför går alltså inte den könslighet som vi har lika bra som någonting annat?

    Det är helt riktigt att säga att det finns en konstruerad aspekt i vår könslighet (könsteori) men att använda det, i sig, som motivering för förändring går inte. Det är som att säga att hus är byggnadskonstruktioner och att hus kan se annorlunda ut och därför borde inte detta hus se ut så här, men varför kan inte huset se ut som det ser ut här lika rätt som det kan se ut på ett annat sätt om en gång hus är byggnadskontruktioner som inte behöver se ut på ett visst sätt.

    Kanske det skulle vara mera angeläget/väsentligare att se efter om huset är mögligt eller (in)stabilt, istället för att stirra sig blind på den kontruktivistiska aspekten av det?

    SvaraSvara
  20. @Matias Hedström:

    Helt enig i sak.

    Men om man ser det ur deras ögon, så menar de att “huset är mögligt” och att det beror på den kontruktivistiska aspekten. Man menar att den sociala konstruktionen av våra könsroller ger kvinnor sämre förutsättningar i livet. Jag håller inte med om den slutsatsen.

    Både män och kvinnor har problembilder till följd av kön och vårt samhälles struktur (både lagar och normer) medför att det är männen som har det rum där “mögelsituationen” är mest akut. Det handlar om allt från diskriminering i lag till dajtingmarknaden och rätten att ses som en fullvärdig förälder.

    SvaraSvara
  21. @Ninni:

    “Men om man ser det ur deras ögon, så menar de att ”huset är mögligt” och att det beror på den kontruktivistiska aspekten.”

    Hurdan skulle en icke-konstruerad könslighet se ut? Skulle den basera på vår biologi? Men konstruktivister går ju inte med på det här heller, att biologi ska bestämma. Nå, vad ska bestämma? Svar: Konstruktivister. Eller menar de att vi ska konstruera en könslighet där kvinnlighet inte är underordnad manlighet? Nå det är väl fritt fram idag för alla envar att preferera det.

    SvaraSvara
  22. Pingback: Relationer i skolan – del 2 | Genusdebatten

  23. Pingback: Relationer i skolan – del 3 | Genusdebatten

  24. Pingback: Genus tar plats i förskolan | Genusdebatten

  25. Pingback: Varför jämställdismen är bättre än feminismen 9-16 (från 33 anledningar) | Genusdebatten

  26. Pingback: Maskuliniteter | Genusdebatten

  27. Pingback: Svenskarnas fredliga våldtäktskultur – del 2 | Genusdebatten

  28. Pingback: Klaga på HM « Toklandet

  29. Pingback: Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2 Men kvinnorna då? | Genusdebatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Subscribe without commenting