Gästinlägg: Från radikal till liberal – en feministisk resa
avatar

Detta jästpaket från Susanna Pettersson publicerades ursprungligen hos Tenebrism. GD tyckte det var ett viktigt inlägg som förtjänade att spridas mer, GD bad (och fick) därför tillstånd att återpublicera det här. Men inlägget har rönt en hel del uppmärksamhet efter det att GD fick sitt OK från Susanna, bland annat har Svenska Dagbladet tagit upp det. Många här har redan läst det. Men för de som inte har gjort det, bättre sent än aldrig, här är det:

Först en brasklapp:

Jag har två föräldrar – den ena är arbetslös, skuldsatt och svårt alkoholiserad och blir inom en snar framtid hemlös. Den andra är arbetslös, utförsäkrad, delvis förtidspensionerad med psykisk sjukdom. När jag var 14 år förlorade jag oskulden när en mer än dubbelt så gammal man våldtog mig. När jag var 15 år blev jag för första gången sjukskriven för en depression som var så svår att jag slutade prata och inte längre kunde förstå bokstäver eller knyta mina egna skor. När jag var 16 år sålde min dåvarande pojkvän min kropp till en knarklangare för amfetamin. När jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder hade jag 500 kr på mitt sparkonto. Jag gick aldrig färdigt gymnasiet, utan pluggade mig till mina höga betyg på Komvux mellan 20 och 22 års ålder. Jag har varit inlagd i slutenpsykiatrin ett 15-tal gånger. När jag var 24 år försökte jag för första gången ta mitt eget liv. När jag var 25 år försökte jag igen och var en hårsmån ifrån att lyckas – jag överlevde tack vare respirator och intensivdialys. Jag har börjat om mina studier från början tre gånger. Däremellan har jag arbetat som bl.a. undersköterska i demensvården. Jag har flyttat 14 gånger mellan 2004 och 2013. Jag har aldrig ägt min bostad – jag har aldrig överhuvudtaget ägt någonting dyrare än min hund. Jag har inga tillgångar, jag har hittills nästan ingen inarbetad pension, jag kommer inte att ärva en krona när mina föräldrar går bort. Jag har i perioder som vuxen varit så fattig att jag uteslutande levt på ris. Jag har alltså inte fått något gratis.

Idag har jag inte längre någon kontakt med psykiatrin. Jag närmar mig trettio och lever ett stabilt och mycket lyckligt förortsliv med min fästman, två bonusbarn och ovan nämnda hund. Jag studerar svenska för att kunna ta ut en kandidatexamen i ämnet och ägnar övrig tid åt intellektuell förkovran, supersvåra korsord och dagdrömmeri om tårta.

Denna brasklapp skriver jag då jag mer än en handfull gånger på grund av mina nuvarande politiska ideal har anklagats för att vara såväl privilegierad som i avsaknad av relevanta erfarenheter. Nu tänkte jag ta mig an det erbjudande jag fått om att gästblogga om min resa in i och sedermera ut ur radikal­feminismen. Jag vill betona att detta främst ska läsas som ett personligt vittnesmål och inte som ett sakinlägg i den feministiska debatten. Och så vill jag varna för att det blev långt.

Vi gör väl som i en artsy film och börjar bakifrån?

Silhuett av kvinnnor och femismssymol

Det var en sensommarnatt i det blåshål som är Malmö för tio år sedan, och jag och en god vän var på väg hem från en separatistisk flatklubb. Jag hade som vanligt under kvällen ”kärleks­fullt” häcklats för min hetero­sexuella läggning; att höra hur vidrigt det var att jag ”föredrog kuk” och att jag ju egentligen var en köns­förrädare hörde till. Och jag höll ju med – visst var jag ändå lite äcklig och hycklande som hatade patriarkatet men sen ändå hade sex med och blev kär i dem som utgjorde det?

På något vis kom vi under promenaden in på den grova förnedring som den amerikanska soldaten Lynndie England och hennes kollegor hade utsatt irakiska fångar för i Abu Ghraib-fängelset. På en av de bilder som togs i samband med övergreppen ligger en irakisk man avklädd på golvet med vad som ser ut som ett hundkoppel kring halsen. I andra änden poserar Lynndie England. Det visade sig att jag och min vän hade dramatiskt olika uppfattningar om händelsen. Jag var förfärad och äcklad och insisterade på att såväl England som hennes kollegor skulle ställas till svars för det inträffade. Min vän menade att soldaterna absolut borde ta konsekvenserna av sina handlingar – alla utom Lynndie England. Hon skulle på grund av att hon var en kvinnlig soldat inte dömas enligt samma måttstock som sina manliga diton. Enligt min vän var Lynndie England ett offer för patriarkatet och således skulle man se mildare på hennes handlingar. Det var inte hennes fria val att kränka de irakiska fångarna, utan en följd av patriarkatet hon var ett offer för då hon var kvinna.

Jag minns att jag blev så häpen att jag bara tvärstannade. Jag frågade upprepade gånger om jag förstått rätt – menade min vän verkligen att kvinnor inte kunde hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som män på grund av patriarkatet? Detta var den mest extrema varianten av radikal­feministisk maktanalys jag stötte på under mina år inom rörelsen.

Vi gled ifrån varandra efter den där kvällen, min vän och jag. Jag började problematisera, fråga, vara besvärlig och vända och vrida på resonemang – hon tyckte att jag svek systerskapet. Och det gjorde jag också. Jag började långsamt fjärma mig mer och mer från hela idén om ett systerskap; en märklig sammanslutning av ryggdunk och överslätande baserad på uppfattningen om kön som essentiella kategorier. Varför skulle jag ha något gemensamt med alla andra kvinnor? Varför skulle jag självklart sluta upp bakom andra kvinnor? Vad förenade mig med alla andra kvinnor mer än mina könskromosomer?

Jag har egentligen i grund och botten alltid varit en individualist. Ett av mina tidigaste minnen är från dagis när fröken Gunvor tog ifrån mig min faktabok om kaniner för att tvinga ut mig att leka med de andra barnen. Jag minns att jag blev extremt förnärmad av detta övergrepp på min autonomi och min integritet. Vem var Gunvor att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt? Om jag ville läsa skulle jag läsa och inte kladda i sandlådan – och detta skulle jag välja själv. Jag kröp naturligtvis in bakom ett skåp och tvärvägrade att gå ut resten av dagen.

Flykten från kollektivismen fortsatte som genomgående tema under min uppväxt. Jag var extremt lättlärd och mina utvecklingssamtal i grundskolan handlade alltid om vilket begåvat barn jag var –men jag kanske kunde försöka foga mig lite mer efter gruppen ibland? Det ska till mina lärares försvar sägas att jag ofta var en utstuderad motvallskärring under skoltiden. Jag hade grova auktoritetsproblem och gick på tvärs mot det mesta om det bara var möjligt.

Både självklart och lite ironiskt är det således att jag förälskade mig i vänsterrörelsen i högstadiet. I tron att det vänsterideologiska auktoritetsifrågasättandet var en indikation på högt i tak och fri tanke hoppade jag blint ner i en rödgrumlig soppa av planekonomiska visioner, ”det privata är politiskt” och nattlig affischering. Jag kom för första gången i kontakt med feminismen 1997 när jag läste Nina Björks klassiker ”Under det rosa täcket” och mitt intresse för ämnet exploderade. Via internet kom jag i kontakt med andra tjejer som var unga och arga. Och jag kom i kontakt med radikal­feminismen (i våra kretsar på den här tiden även kallad ”ninja­feminism” och ”anarka­feminism”).

I det radikal­feministiska systerskapet var män fiender. Vi hatade gruppen män. Vi hatade män som pratade, män som syntes, män som skrev, män som musicerade. Vi hatade den manliga kroppen och vi kom på hejaklacksramsor om hur könsorgan skulle stympas och kallade det ”radical cheerleading”. Vi hatade även kvinnor. Vi hatade kvinnor som gick i patriarkatets ledband – kvinnor som blev fotomodeller, kvinnor som stannade hemma med sina barn istället för att göra karriär, kvinnor som bekräftade traditionella kvinnoroller. Mest av allt hatade vi högerkvinnor. Vi hatade porr, vi hatade reklam, vi hatade film och tv och böcker. Vi hatade det mesta kan man säga. Hatet var drivkraften som fick våra kvarnar att mala.

Högst i den radikal­feministiska hierarkin var de lesbiska, lägst var heterosexuella som jag själv. Som heterosexuell tjej blev jag ständigt utsatt för gliringar om mitt svek mot ”kampen”. Det gick så långt att jag en gång gjorde slut med en kille jag var kär i för att jag hade så svår ångest över hur min heterosexuella läggning bekräftade patriarkatet.

Vi var onekligen ett skadeskjutet gäng, vi som samlades under den radikal­feministiska fanan. Gemensamt för alla jag mötte, inklusive mig själv, var någon form av inre trasighet. Alla var deprimerade, alla hade ångest, många självskadade. Och alla hade vi funnit vår lisa i radikal­feminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck. Offerkoftan är så mjuk och len mot ömmande hud att det inte är det minsta märkligt att den så ofta blir det plagg den sårade allra helst iklär sig. I den radikal­feministiskt stickade koftan presenterades vi enkla förklaringar till våra tillstånd som lät oss slippa vara ansvariga för vare sig de faktiska förhållandena i våra liv eller för våra sätt att hantera dem. Det var de patriarkala maktstrukturerna som skapat smärtan inuti och utanför oss. Det var manssamhället som gjorde att vi inte kunde sova om nätterna – och det var endast upplösandet av denna manlighetens hegemoni som kunde göra oss fria och lyckliga.

Att bli liten, att bli skör och maktlös är en så förrädiskt lockande väg att välja när bördor vilar tungt över en. En underdogposition ger sympati och det är en fröjd för den lidande att svepas i sympatins varma filt – sympati blåser på såret och gör att det slutar svida för en stund. Det dröjer dock inte länge innan lindringen avtar och såret blottläggs igen, lika blossande rött som innan.

Radikal­feminismen lever på att kontinuerligt reproducera bilden av det förtryckta kvinno­kollektivet. Radikal­feminismen talar om för dig att du som kvinna saknar möjligheter på grund av patriarkatet. Den bekräftar din bild av utsatthet så många gånger att du till slut ger efter för den till fullo och internaliserar idén om dig själv som fullständigt maktlös inför omvärlden. Den inlärda hjälplösheten. Var du än tittar ser du nu plötsligt dessa patriarkatets obändiga strukturer. Det gör ont och dina radikal­feministiska medsystrar berättar för dig att detta onda beror på att du blivit ”upplyst”. Du har skådat världen som den är.

Men är strukturteorier de allmängiltiga absoluta sanningar som radikal­feminismen påstår? Nej, givetvis inte. När jag successivt började våga närma mig alternativt tankegods öppnades en helt ny intellektuell värld för mig. Det var en process som med ett ord hämtat ur min tidigare livsvärlds vokabulär närmast kan beskrivas som revolutionerande. Fick man tänka annorlunda? Kunde man verkligen se människor som individer och samtidigt erkänna att förtryck existerade? Fick man anse att människan kan välja? Jag ska inte gå närmare in på kritik av strukturalistiska förklaringsmodeller här utan hänvisar till ett ypperligt blogginlägg i ämnet signerat Adam Cwejman som inkörsport för den intresserade.

Det spännande är vad som hände med mig när jag började slita mig fri från radikal­feminismens (och sedermera socialismens) klor. Under ett par år ifrågasatte jag allt jag ditintills hållit för sant. Jag vände på varje sten, skrapade på varje sårskorpa och vände ut och in på varje maläten gammal trasa i min mentala garderob. Jag läste, jag tänkte, jag diskuterade, jag resonerade. Jag tog hjälp av hundraåriga filosofer och samtida skribenter, mina vänner och främlingar på nätet. Varje gång det blev jobbiga konflikter inuti och utanför mig gick jag ännu djupare. Envist rannsakade jag mig själv och började bygga upp mina värderingar från grunden.

I den nya, liberala tanketradition jag närmat mig hittade jag tillbaka till den där sexåringen med kaninboken. Hon som ville tänka själv och vägrade buntas ihop med andra. Hon som upplevde sig besitta makten över sina egna val. Hon som inte såg på sina medmänniskor som kollektiva bärare av egenskaper, utan valde lekkamrater med blick för individen – man är sällsamt ideologiskt oskadad i sin syn på mänskligheten som sexåring.

Då jag väl knäppt upp den radikal­feministiska offerkoftan blev den lätt att slutligen kränga av sig när jag insåg hur påtagligt också mitt privatliv förändrades. Att gå från att förklara alla mitt livs tillkortakommanden med ”patriarkatet” till att omsorgsfullt granska såväl min omvärld som mig själv i varje enskild situation gjorde något oerhört med min person. Jag återtog makten. Makten att tänka, makten att välja, makten att vara – och viktigast av allt: definitionsmakten. Jag var inte längre ett offer hörandes till kategorin kvinnor. Jag var en individ som höll i mina egna trådar och som sådan blev jag mer hel än jag någonsin varit. Det är oerhört mycket mer utmanande och jobbigt än att tänka utifrån en färdig mall – men det är också så oändligt mycket mer givande. Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.

Skrivet av Susanna Pettersson.

 

Kommentarer

Gästinlägg: Från radikal till liberal – en feministisk resa — 24 kommentarer

  1. .
    ”Jag blev fri, och när jag blev fri blev jag också lycklig.”
    .
    Oj…visst vikken hærlig kænsla…lycka.
    Man kænner sig helt… fri o sinnligt sæll , sjælen lyfter , kroppen blir alldeles varm o lætt.
    Kul att du hamnade dær till slut.
    .
    Per Hagman.
    .

    SvaraSvara
     
  2. Fantastisk text. Ett stort grattis till Susanne som vågat släppa den radikalfeministiska offerkoftan och återtagit makten över sig själv.

    SvaraSvara
     
  3. Jag bröt definitivt med vänstern för gott när jag var runt 25.
    Det som fick mig att snea ur var inställningen att man själv skulle hållas ansvarsfri för sina handlingar, och den syltryggiga opportunismen där man agerade moraliska vindflöjlar allteftersom det passade ens syften.

    ”Och alla hade vi funnit vår lisa i radikal­feminismen som lyfte ansvarets ok från våra axlar och gav oss en gemensam yttre fiende – patriarkatets strukturella förtryck.”

    Eget ansvar är skitjobbigt. Det Susanna Pettersson beskriver är den fega vägen ut. ”Buuuhuuuu, det är nån ANNANS fel”. Möjligt, förmodligen inte dock. Oavsett så är det bara du SJÄLV som kan göra nåt åt det. Den slitna klyschan att man inte kan förändra någon annan, bara sig själv, är sann.

    SvaraSvara
     
  4. Bra gjort och lycka till!

    Skribenten har tagit ansvar för sitt eget liv, hon har nu kommit halvvägs i jämställdheten, nu återstår det bara att tänka på och ta ansvar för hur hon förhåller sig till män.

    ”Jämställdhet är inte något kvinnor ska få, jämställda är något kvinnor ska bli.”

    SvaraSvara
     
  5. @Magnus:

    Precis så.

    Personligen anser jag att alla människor besitter styrkan och förmågan att förändra sitt eget liv till det bättre.

    Jag har fått höra att jag har taskig människosyn när jag gett uttryck för detta.

    SvaraSvara
     
  6. @Magnus:

    ”Eget ansvar är skitjobbigt. Det Susanna Pettersson beskriver är den fega vägen ut.”

    Så är det, och det som gör det värre är att dom totalt befriar sig själva från ansvar samtidigt som dom förväntar att mannen ska vara ansvarig i allt.

    SvaraSvara
     
  7. OT: Blev uppringd av vår studenttidning som ville ha med mig i en enkät med frågorna ‘Är du feminist’, ‘Vad är jämställdhet’.

    1. Nej, jag är inte feminist, jag är vad man kallar en jämställdist.

    2. Jämställdhet för mig är att både män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter, men att vi är olika och naturligt inte gör samma livsval. Feminism i dagens samhälle står inte för de värden som jag förknippar med jämställdhet.

    Synd att det finns så lite plats i sådana rutor…

    SvaraSvara
     
  8. @Pether:

    Jag förstår att man i egenskap av kvinna kan känna en förkärlek för ”kvinnokampen”, men jag förstår verkligen inte hur man inte ser att det inte är en balanserad väg till jämställdhet………

    SvaraSvara
     
  9. @Matias:

    Det verkar vara nånslags infantiliseringsprocess. Ska man hårddra det så bör dessa jättebebisar omyndigförklaras till det blivit *vuxna*. Och vuxen betyder att förstå och ta ansvar för sina handlingar…

    SvaraSvara
     
  10. Jag känner till viss del igen min egen resa från vänster till liberal och visst var det jobbigt eftersom man måste erkänna både för sig själv och andra att det man torgfört var idioti.
    Det kändes lite som tolvstegs programmet för missbrukare där man fick inse sin egen skuld där man inte längre kunde skylla på andra för att sedan be om ursäkt för sitt beteende.
    Men som f.d kommunist har man inte samma bekväma bakdörr som feminister jag kunde inte kalla mig liberal kommunist.
    Men jag glädjer mig åt Susannas resa som kanske inte slutar där greppandes halmstrået utan fortsätter från ismen av vi och dom.

    SvaraSvara
     
  11. @MK:

    En jämställdist som fokuserar på kvinnofrågor. Rättigheter, inte utfall.

    Det finns även folk som kallar sig liberala feminister utan att vara särskilt liberala i jämställdhetsfrågan, t.ex. Svend Dahl och Maria Arnholm.

    SvaraSvara
     
  12. Känner igen din Abu Ghraib-erfarenhet. Käkade en gång lunch med två kvinnliga kollegor på en gammal arbetsplats. Vi pratade om en nyhet som den ena av kollegorna hade läst i en tidning. Den hade handlat om en äldre kvinna som i tiotals år hade misshandlat sin man. När den ena kollegan hade berättat klart vad hon läst var den andra kollegans omedelbara reaktion ”Fan vad bra. Vad glad jag blir av att höra sånt!”.

    Kollegan som sa det där är idag väldigt framgångsrik inom sitt yrkesområde. Hon jobbar med frågor som rör mänsklig rättigheter och ses som en riktig eldsjäl av många.

    SvaraSvara
     
  13. @MK:
    Liberal feminist där ordet feminist egentligen endast är ett påhäng av sann liberalism en blindtarm kan man säga som hade en funktion en gång i tiden men mest är till besvär idag.
    Där t.ex Arnholm misstolkar kvinnors rätt till det offentliga rummet med kvotering.

    SvaraSvara
     
  14. @Terry:

    En djup misstro mot sådana här godhetsapostlar är bara sunt. Politiker-Jesusar och ”fina människor” brukar ofta vara ganska äckliga.

    Själv fattar jag inte hur moder Teresa anses ha varit ett föredöme, hon var ett sadistiskt svin som älskade att se människor lida. ”Skönheten i lidandet påminner om Jesus lidande på korset”… Finns hur många sådana där stollar som helst. (ursäkta OT)

    SvaraSvara
     
  15. @Magnus: Sadistiskt svin är väl att ta i, men faktum är att jag fick en liten tankeställare efter att ha sett ett reportage om Moder Teresas verksamhet i Indien. Inte så att det skulle vara något större fel på den (mer än att några volontärer från väst tyckte att den indiska personalen var för hårdhänt mot de hjälpbehövande), men så särskilt konstruktivt var det ju inte, om än barmhärtigt, att ta hand om mentalt handikappade och gamla kvinnor som i stort sett var som djur. Kontrasten var stor jämfört en annan nunna som inte alls är känd i Sverige men desto mer i Frankrike, soeur Emmanuelle, som vigde sitt liv åt kopterna i Kairo. Hon hjälpte människor att få arbete, sjukvård m.m.

    SvaraSvara
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting