Så fogas könen samman
avatar

Inledning

I förra inlägget blev tråden lång och intressant. Jag tycker det är skönt att se män sätta ord på frustrationen situationen skapar. Det finns några saker jag vill förtydliga, andra kommentarer vill jag svara mer utförligt på. Det här inlägget är därför långt.

Förtydligande

Signaturen Nilsson citerar Johan Grå:

Att ge blommor är vanskligt redan från början eftersom det innebär att du anstränger dig för att hon ska tycka om dig, dvs. du sätter henne på piedestal.

Nilssons kommentar fick mig att inse att saker i mitt inlägg kan tolkas på ett annat sätt än ämnat. Om ni läser Johan Grås inlägg så ser ni att det handlar om när en relation är dålig, jag pratar om en relation som redan är grundad på ett stabilt fundament av ömsesidig respekt. Ett sådant fundamentet kan man inte köpa sig till med gåvor. Denna berättelse är läsvärd, låt er inte utnyttjas.

Jag tror de flesta män delar Ricks erfarenhet som han beskriver så här:

Det är faktiskt intressant hur kvinnor påverkas av sådant som små gåvor eller beröm. Märk väl att jag inte säger det här i någon sarkastisk ton, utan endast som en iakttagelse. Uppmärksamhet kunde vara ett sammanfattande ord.

Som man erfar jag att det hela egentligen är rätt obegripligt, men jag har ju lärt mig ett och annat under åren…

Syftet med mina texter är att göra det obegripliga lite mer begripligt så att det blir möjligt för fler människor kan hitta vägen till en relation ”grundad på ett stabilt fundament av ömsesidig respekt”. Nilssons kommentar fick mig även att reflektera över att stycket När nej betyder ”tjata lite till” i inlägget kan tolkas på ett sätt det inte var ämnat. För en gångs skull är jag nästan överens med Axel Edgren:

Hej, snubbar, om en kvinna säger nej men inte menar det under kvällens gång då letar ni vidare – aningen menar hon “nej” eller så är hon en kokett fåntratt som egentligen kan säga ja, men följer gamla könsroller och vill testa om du tycker hon är värd mer arbete. Och då är hon inte värd det. Så svårt var det – feminismen löser ett till problem Ninni tror alla stackars män dras med.

Beteendet beror vanligtvis inte alls på att hon är en ”kokett fåntratt” som ”följer gamla könsroller” utan handlar om det forskarna kallar responsive desire. Syftet med min text var att förklara ett beteende som ur manligt perspektiv kan synas underligt. Jag är dock helt ense med Axels ”då letar ni vidare”, i synnerhet för den yngre generationen. I dagens samhälle … Killar, bara move on om hon är otydlig i sina signaler, det är inte värt riskerna för er.

Ett par pusselbitar

Straightmansburden skriver:

Men det där är inte helt korrekt, män har nog också en fiende (eller hinder) i kvinnors orimliga manlighetsförväntningar[/kvinnliga förhållningssätt], vilket feminismen inte ensamt är ansvarig för. Feminismen är nog ansvarig för att kvinnor får helt obehindrat bejaka könsskillnader, men feminismen kan inte belastas för att kvinnor väljer att att göra det.

Här är flera delar, eller pusselbitar, sammanbakade i ett så jag strukturerar upp det i två olika bitar: 1) att bejaka könsskillnader och 2) kvinnors orimliga manlighetsförväntningar[/kvinnliga förhållningssätt].

1) Att bejaka könsskillnader

Vår könstillhörighet är en av de mest framträdande och starkaste aspekterna av vår personliga identitet. Könsidentiteten och de skillnader den ger upphov till mellan oss som individer är åtminstone delvis medfödd. Genom dessa olikheter skapas våra normer och stereotyper för könen. Dessa stereotyper och normer fungerar som verktyg med vilka vi kan förstå och förhålla oss till oss själva, vår omvärld och vårt sociala samspel.

Att bejaka könsskillnader är inte per automatik av ondo. I våra dagar går det helt klart till överdrift när man högst osunt och kategoriskt likställer kvinnor med offer. Bejakandet av könsskillnaderna på en rimlig nivå är däremot en del av det som bygger vår personliga identitet och tjänstgör som en personlig karta och kompass i livet. Den personliga kartan skapas genom såväl bejakande (jag är kvinna) som avståndstagande (jag är inte en sån kvinna) vad gäller olika egenskaper där det förekommer kvantitativa skillnader mellan könskollektiven. Bejakandet och distanseringen med avseende på olika delar av ”stereotyp: kvinna” tillsammans med könsmässigt goda förebilder bidrar – förhoppningsvis – till att bygga upp en trygg personlig identitet.

Det finns en problematik på manssidan motsvarande överdriften på kvinnosidan. Genom misandrin beskriver man den manliga könsidentiteten, den manliga stereotypen, mest liknande ett monster, ljusår från hur män vanligen är. Det medför att avståndstagande är det enda som står till buds för den vanliga mannen; samtidigt saknas goda manliga förebilder för många pojkar som växer upp idag. Så har det inte alltid varit, och jag ser det som ett mycket allvarligt problem att det blivit som det är på manssidan idag. Att många pojkar och unga män idag saknar bra möjligheter till att skapa en personlig karta och kompass är både ett problem för den enskilda manliga individen och ett problem för samhället.

Signaturen Larsson beskriver detsamma på följande sätt:

För pojkarna i skolan finns det få personer som visar hur en man ska bete sig, få manliga förebilder att jämföra sig med och en papparoll som är oklar. Man skapar då sin egen könsroll i detta vacuum, i denna brist på mansnormer.

I en annan kommentar skriver Straightmansburden:

Jag vet inte vad det är, men jag kan inte släppa tanken att kvinnor borde vara mera som män, det är en “gut feeling” jag har.

Livsöden som David Reimer och hans likar borde lärt oss att inte lita på den känslan. Människan är en sexuellt dimorf djurart och vi kvinnor är kvinnor. Däremot har Ulf T en viktig poäng när han skriver:

Det vi kallar “manligt” är alltså i hög grad att utföraren anpassar sig till uppgiften, vilket borde vara det som feminismen aktivt borde sysselsätta sig med. Vi skulle kunna sluta kalla det “manligt”, om det skulle hjälpa, men jag gissar att problemet inte är ordet i sig…

Det som sker i dagens samhälle är att man försöker kompensera kvinnor för att kvinnor i högre utsträckning väljer bort de uppoffringar som belastar både fritid och hälsa – ett ord för det hade absolut varit positivt. Ett exempel är 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för att förbättra arbetsmiljön. Men de som betalar notan har inte bättre arbetsmiljö, tvärtom. När man ökar lönekostnader per arbetad timme i den offentliga sektorn, ökar man skattetrycket vilket leder till försämrade möjligheter för de som står för notan att reducera sin arbetstid när och om de behöver eller vill så. Vill man jobba sextimmars arbetsdag är det helt okej, men då får man anpassa sina utgifter till en sextimmars lön. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Straightmansburdens kommentar fortsätter:

Jag ser det som att det är hälsosamt att ha att göra med det motsatta könet så mycket som möjligt. Man får perspektiv och lär sig och det begränsar inte ens möjligheter som en homosocial samvaro skulle göra.

Det är alltså hälsosamt för båda könen och som jag skrev i en tidigare kommentar brukar de vettigaste människorna vara de som har både manliga och kvinnliga kompisar och de värsta de som har att göra med motsatta könet endast i parbildnings sammanhang, där det sedan uppstår “kulturkrockar” som beror på att man inte “förstår” den andre. Hur kunde man förstå den andra då man valt att inte ha och göra med dom?

Hönan eller ägget? Väljer personer som är mer ”renodlat” manliga eller kvinnliga könsseparering i högre grad, medan de som är mer av en mix av manliga och kvinnliga drag inte gör det? Jag tror att det är så. För mig är det helt okej att man privat väljer könsseparering. Det är däremot inte okej, tycker jag, att samhället förstärker det såsom idag, när det inte är tydligt försvarbart (som vid t.ex. idrott). Den åsikten handlar om just det Straightmansburden pekar på. Man behöver – i synnerhet under uppväxten – tränas på att umgås med folk som inte är som en själv. Det ökar förståelsen för ”de andra” och tränar då upp empati och tolerans.

2) Kvinnors orimliga manlighetsförväntningar[/kvinnliga förhållningssätt]

Jag anser inte kvinnors preferenser eller manlighetsförväntningar är orimliga, de blir orimliga på grund av vår samtidsproblematik. Det finns inte mycket jag kan se som tyder på annat än att sexuella preferenser är hårdkodade, där bara detaljer pendlar med tidens mode.

Jag skrev:

Det är att staten leker make som gör situationen så här vidrig, för det sätter dynamiken ur spel – vilket både kvinnor och män lider av.

När man säger sådana saker så brukar mäns tankar gå till ekonomisk försörjning, så jag blev imponerad av Utlandssvensks mer utvecklade svar. (Jag har delat upp det i mindre bitar. Saknar citat länk kommer det från denna kommentar):

Kvinnor vill ha flera saker men absolut centralt är trygghet och stabil långsiktig försörjning. Förmågan att tillhandahålla detta har normalt varit den viktigaste egenskapen hos en man. [min emfas]

här skriver Christina G:

Känner igen mig i Ninnis beskrivning. Jag tycker att jag på på många sätt är en självständig och fysiskt+psykiskt stark person, ändå kan jag komma till min man och vilja bli ompysslad för ett litet skavsår… Larvigt men det funkar för båda.

Liksom Christina G är jag en självständig och stark person. Likväl: I skrivande stund sitter jag iklädd makens tröja … den luktar Honom … Larvigt, men det får mig att må bra.

En älskad make är ingen vandrande plånbok
Han är en trygg famn!

Det finns inget gott utan något ont och tvärtom. Kvinna eller man, inget är av naturen en ”nitlott” eller ”vinstlott”, det är bara lite olika. Kvinnor har oftare än män ett något större behov av trygghet och upplever mer stress vid samma stresspåslag. Män har oftare än kvinnor ett lite högre ”driv”.

Ta hand om – Omhändertagen. Ser ni yin yang nu?  Bildkälla

Ta hand om – Omhändertagen.
Ser ni yin yang nu?
Bildkälla

Män vill oftast ta hand om och försörja en kvinna och en familj men han förväntar sig också ett visst mått av uppskattning och respekt om han genomför detta på ett bra sätt. Inget konstigt. [min emfas, Utlandssvensk]

Det är väl bara det att stark, omhändertagande inte är något som ingår särskilt mycket i min personlighet, förutom när det gäller barn eller gamla. Jag tror jag tycker om att bli omhändertagen… [min emfas, Alith]



Jämför citatet ovan av Utlandssvensk med de tre citat som är under yin yang-hjärtat i föregående inlägg. Notera likheten, t.ex. respekt. Tyvärr brister kvinnor ofta just vad gäller respekt – inte av elakhet utan på grund av bristande förståelse. Det leder till problem i förhållanden.

Det är individuellt hur utpräglat behovet är att ta hand om respektive att bli omhändertagen. Vanligtvis är kvinnor människor med mer eller mindre utpräglat ”omhändertagen”-behov och män människor med mer eller mindre utpräglat ”ta hand om”-behov (jämför med ”att ge” respektive ”att ta” i föregående inlägg). Här är skillnaden mellan maskuliniserade och feminiserade kvinnor påtaglig:

I want that feeling that I can protect him and he can protect me, so I’ve always been drawn to that expression of strength. And for me Men’s Rights is the ability to express strength and be strong for someone else … to take responsibility for another group’s vulnerabilities – men’s vulnerabilities. And I don’t want that to be separate from being a woman, or being feminine. I really don’t want that to be gender-atypical, but yesterday I realized how f*cking gender-atypical that apparently is! [Alison]

Sista citatet av Alison kunde vara sagt av mig!

Konkret exempel: jag o min man är mycket ute i skog o natur. Vi är båda beredda på att om den andra skadar sig får den friske/friska baxa all packning och skadad partner till civilisationen. En del kvinnor resonerar inte så, de förutsätter att deras män (eller någon magisk annan) ska lösa problemet oavsett vem som blir skadad. [Christina G]

Jag själv trivs väldigt väl i rollen att vara den omhändertagna (Så länge det inte slår över i ”dalta”. Lagom är ett bra ord.), men när det behövs är det helt naturligt för mig att byta position. För något år sen nu stod vi inför en social situation där könsrollsnormerna var markanta. Då kom min man till mig och sa: ”Jag vill inte göra X.” Jag svarade: ”Okej, vill du inte så struntar vi i det.” Sen agerade jag sköld för att han inte skulle behöva ta den sociala bestraffningen. Därför log jag för mig själv när jag läste följande av Sexisten: ”Jag skulle t ex kunna ha stor användning för en kvinna som bråkar med systerskapet åt mig och skyddar mig i sociala situationer. Det handlar inte så mycket om att inte KUNNA vara användbar som att kvinnor inte ÄR användbara.

Jämför dessa tre kvinnor med Alith, vi är helt enkelt olika. Christina G skriver:

För mig är det kärnan i det samhälle jag vill leva i, ett tillåtande samhälle där jag kan vara som jag är och Alith som hon är. Där vi är trygga nog i oss själva för att våga mötas även om vi båda kan behöva gå ur “comfort zone”. Och att vi är medvetna om att våra val har konsekvenser men att vi står för dem.

Precis så! Man kan inte begära att andra skall ändra på sig, det är ett feltänk. Man kan bara förändra sig själv och träffa egna medvetna val. Ett val som påverkar vårt handlingsutrymme är val av partner. Har man, som man, önskan om en bredare könsroll kan man möjliggöra det för sig själv genom att söka efter en kvinna som Christina G, mig, GWW, Alison med flera. Vi är inte så få och maskuliniseringen märks; ofta syns den till och med på oss om man vet vad man skall titta efter. Betrakta kvinnorna inom MRA och jämför med kvinnor generellt, så lär ni er skillnaden: oftast mindre smink och klädsel vald för att vara bekväm samt sätt att resonera och argumentera som påminner mer om män. Män som är mer som Utlandssvensk eller Dolf hittar sin motpart i kvinnor som Alith.

På motsvarande vis gäller för kvinnan att om hon vill göra karriär så är jämngamla bilmeken Anton som gärna tar huvudansvaret för hem och barn ett lämpligare val än den 5 år äldre Johan som redan satsar stenhårt på sin karriär med siktet inställt på professorstiteln.

Partnerval medför konsekvenser för ens handlingsutrymme – för båda könen – det är inte statens ansvarsområde att kompensera en för det.

Åter till Utlandssvensk:

Men nu hamnar han i en omöjlig sits: Hans förmåga att försörja är kraftigt beskuren, dels pga. beskattning och dels för att det är svårare för honom att få bra utbildning och jobb, eftersom kvinnor prioriteras.

Det är detta som skapar problemet!

Trygghet kontra driv ger utslag på arbetsmarknaden där könen gör lite olika val på kollektiv nivå. Kvinnor väljer tryggare, säkrare yrken med möjlighet till mer flexibel arbetstid med mera, se Ulfs inlägg Män och “work/life balance”. Det forskning visar är att våra olikheter ger upphov till ett könsmässigt gap på arbetsmarknaden; kvinnor väljer trygghet även i yrket, män drivs mer till en lönande karriär med möjlighet att skapa trygghet för sin familj. Ett naturligt gap är dimensionerat så att det blir möjligt för män att hitta kvinnor som vill ha dem. I denna situation är kvinnors preferenser inte problematiska.

Men när man försöker kompensera för resultat av könens olika val på kollektiv nivå, dels genom att pressa kvinnor till att välja och agera som män (det där med att respektera kvinnors nej är inte så viktigt när det gäller feministiska hjärtefrågor), dels genom att diskriminera män, då blir de kvinnliga preferenserna problematiska. Trots att man utövat en press på kvinnor att de skall göra karriär inom manliga statusyrken sedan åtminstone 80-talet, så fortsätter kvinnor oftare än män att välja bort och tacka nej. Men man vill inte acceptera kvinnornas val. Åtgärderna för att få kvinnor att välja ”rätt” blir allt mer absurda. Idag behandlar man oss kvinnor som vore det ett handikapp att vara kvinna och det behövs en lyftkran för att vi skall kunna uppnå en hög position där vi kan sjunka ned med stjärten i en mjukt omslutande direktörsstol. Man vägrar fullständigt att inse att man har fel – kön är inte (enbart) en social konstruktion. Man vägrar respektera att kvinnor som kollektiv inte vill ha deras mycket märkliga ”jämställdhet”.

När kvinnor och män inte konkurrerar på lika villkor utan kvinnor istället prioriteras gör man en björntjänst till de kvinnor som vill göra karriär och är beredda till de uppoffringar som krävs, men framför allt åsidosätter man de många fler män som vill göra detsamma. Kvinnorna jagas frenetiskt med alla till buds stående medel för att inlemmas, som representanter för sitt kön, i allehanda expertpaneler och andra mediala sammanhang. Detta stjäl av den dyrbara tid (inom t.ex. forskning) de behöver för att utvecklas och förkovra sig i yrket. Förr eller senare slår det tillbaka så att deras kompetens ifrågasätts och de istället börjar betraktas som kuttersmycken.

För männen försvåras vägen till deras mål kraftigt då kvinnligt kön blivit en merit i dagsläget. Kvinnor har ofta en ”uppåt”-preferens och det finns inga tecken som tyder på att denna preferens skulle vara i avtagande … Ekvationen blir omöjlig att få ihop med en ideologi vars målsättning är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter samt kvinnans likställighet med mannen [wikipedia]. Men: Utan all denna omfattande mansdiskriminering feminismen har medfört hade situationen aldrig uppstått!

I den moderna tid vi lever kan kvinnor göra de flesta jobb på arbetsmarknaden och vill oftast så. Behovet av just ekonomisk försörjare är därför sänkt. Kvinnor och barn fungerar som extra bränsle för männens driv och får dem att göra uppoffringar som leder till en högre position eller lön. Det utgör en samhällsuppbyggande kraft som vi alla, kollektivt, tjänar på. I fjor dog 53 personer i arbetsolyckor, 51 var män. Det minsta man kan begära är att kollektivet män för sina samhällsbyggande insatser erhåller en liten gnutta respekt, men istället serveras de diet med en kost av daglig misandri.

På familjenivå behöver paren bara kommunicera med varandra för att hitta det som specifikt passar dem, vilket jag skrev om i detta inlägg. För att underlätta den kommunikationen behöver kvinnors makt i hemmet synliggöras på strukturell nivå och broar byggas av förståelse för motpartens könsproblematik.

Utlandssvensk skriver vidare:

Dessutom finns det nästan inga skäl för kvinnor att “stå ut” med någonting som de ogillar hos en man. […] Vidare behöver inte kvinnorna hans inkomst längre, eftersom de kan leva av staten och egna löner.

Kvinnor har idag, oavsett skattepolitisk inställning, egen inkomst. Vi är inte fostrade för rollen som hemmafru. Det finns dock absolut kvinnor som vill ha denna roll. Så länge båda är nöjda med situationen och mår bra är den lösning man valt ”det rätta” för just det paret och ingen annan än de själva har med det att göra. Jag tycker den fördömande attityd som idag finns i Sverige gentemot hemmafruar är problematisk.

I förra tråden pratade både Jenny och jag om våra tidigare fördomar. Jenny skrev:

sen blev jag äldre och jag började tänka att jag måste vårda det som är vackert. Mäns förälskelser är vackra. Jag träffade många bra män också, men jag ville alltid vidare. I alla fall, jag började med att se min pappa för den han är och nu ser jag män som jämlikar, som vackra människor som är kapabla att hysa storartade känslor. Det är vackert, lite som livet….. när det är vackert.

Vi har aldrig förr haft den möjlighet som internet idag ger oss att ta oss förbi de hinder männens ”tig och ta skit” och kvinnornas skyddsvärde utgör för att kvinnor och män skall kunna förstå varandras könsrollsproblematik och könsrelaterade egenheter. Och när man förstår, då vill man ”vårda det som är vackert”. Då står man ut med lite mänskliga fel och brister – med eller utan egen inkomst – ingen är perfekt förutom i sagans värld. Jag menar att spruckna äktenskap ofta är ett resultat av stress och att man inte förstår varandra, vilket medför att äktenskap mals sönder av gnat och tjat.

Staten må kunna transferera pengar, men staten är en attans dålig famn att värma sig i. När behovet av försörjning sjunker blir behovet av en trygg famn och livsvän det centrala.

Utlandssvensk fortsätter:

Detta leder till en enorm frustration: Det som känns rätt, dvs. att jobba och sköta sig, leder endast till att man blir utnyttjad och förnedrad. Resultatet för västerländska män verkar i huvudsak vara något åt MGTOW hållet men kan också bli att man försöker anpassa sig till kvinnornas nya preferenser, t.ex genom att bli en “bad boy” eller syssla med game.

Absolut är det så. Motsvarande problem skapas på kvinnosidan. Hur skall unga tjejer veta hur de skall förhålla sig till killar när det är ”vetenskapligt bevisat” att de är ”förtryckta” och att killar är bad boys? Hur skall unga kvinnor som växer upp med att samhället lär dem att de behöver ”egna rum” lära sig förstå och känna empati för män? Följande, skrivet av Yvonne Hirdman, står att finna i den kurslitteratur som används i genusvetenskap:

Kvinnor har bara en mycket svag aning om hur intensivt männen hatar dem, skriver Germanie Greer i sin rasande bok, Den kvinnliga eunucken, i en karaktäristisk 1970-talsgeneralisering och överdrift. Generaliserande, men samtidigt har vi alla dessa vittnesbörd idag om styckade kvinnokroppar, systematiska våldtäkter, handel med kvinnor som kött/kön, våldspornografi. [s. 68]

Hon är professor, hon bör ju veta, eller hur?

Jag har en vän som fick in en radikalfeminist på en provanställning. Hon hanterade männen så illa i sitt inbillade behov av ”försvar mot förtryckarna” att de inte kunde förlänga hennes anställning, trots att hon i övrigt var duktig på jobbet och de behövde anställa.

Tidigare skrev straightmansburden:

Snabbt om det här. Det är lite fel att säga att kvinnor “skall inte” för om kvinnor vill fortsätta göra det har de rätten att göra det. Men mot bakgrunden av deras jämställdhetsprat borde de ju så klart inte, och om de vill fortsätta SKA de ISTÄLLET sluta med jämställdhetspladdret.

Nu skriver han:

Och om kvinnor inte är intresserade av jämställdism, vad återstår för andra alternativ än en androcentrisk maskulism? Mycket hänger på vad kvinnor kommer att göra i framtiden, om de fortsätter som förr, kommer Hearts perspektiv att ta över diskussionen.

När hade vi en folkomröstning där kvinnor fick en ärlig chans att ta ställning för eller mot feminismen? Trots att FI totalt satte agendan inför valet så hamnade jämställdhet först på 7e plats för väljarna. Hur många röstade överhuvudtaget för feminism? Det fanns inget annat alternativ! Vem vet vad kvinnor vill, vem har någonsin frågat oss?

Det är gaphalsarnas röster som hörs! och deras mediala makt har gett dem en kanal rakt in i riksdagen. De har aldrig blivit förtroendevalda och fått mandat att tala för kvinnor som kollektiv om vad vi vill och inte vill. Bland gaphalsarna är det många kvinnor – i synnerhet de unga – som har indoktrinerats med feminismens alla lögner. Kvinnor som är nöjda lever sina liv i godan ro med sin partner och gör sitt för att få vardagspusslet att gå ihop. De hörs inte. Dessutom behöver man vara stark som kvinna, och helst också påläst, för att kunna argumentera mot lögnerna och ta strid mot feminsmen. Debatten är så hätsk att man utmålas som könsförrädare av ”systrarna” om man inte ställer sig på ”kvinnors sida”. Men allt fler kvinnor tar ton nu … äntligen. Grin

Tyvärr har männen inte mycket till röst i debatten. Maskulinism kommer att utvecklas lika fel som feminismen och bli dess direkta spegelbild, av samma orsak, att man bara har erfarenhet av halva genussystemet. Det ger bara ännu mer splittring och polarisering. Samtidigt blir maskulinismen en motpol till feminismen vilket medför att vi jämställdister hamnar ”i mitten” där vi hör hemma istället för att ses som extremister.
Så jag vet inte vad jag ska säga … var och en måste ju själv välja den väg som känns rätt, men jag menar att män inte har något att vinna på maskulinism. Det vore bättre att kvinnor och män hjälps åt för att förbättra situationen, tycker jag.

straightmansburden:

1. Om “alfa fucks, beta bucks” och manlig utslagning. Om samhället på kvinnligt intitiativ och stöd av feminismen går mot ett vinnarsamhälle/haremsamhälle där det finns många manliga ‘förlorare’, hurdan kommer kvinnobilden vara i ett sådant samhälle?

Alfamännen, som kan välja och vraka, lär inte ha ett empatiskt förhållningssätt till kvinnor, “manlig styrka” som kvinnor ny ropar efter, kommer att få en mycket obehaglig innebör iom. att den kommer att endast ta formen av krav, förväntningar, preferenser och ideal på kvinnlighet.

Och hurdan kommer dessa ratade förlorar männens kvinnobild vara om vi går i den riktningen? När de ser alfamännen bete sig som svin och ändå se kvinnor välja dom? Plus att dessa ‘förlorare’ i denna situation tydligt kommer att se sveket feminismen står för: att den brydde sig endast om kvinnor och att kvinnors jämställdhet handlade bara om dom själva.

Sådana tendenser ser vi redan nu, vad om de förstärks, ett hurdant samhälle kommer det att vara?

Det som sker nu skapar den manliga ryggdunkarklubb och det kvinnoförakt man trodde fanns. Det är ett samhälle där få är vinnare, majoriteten är – på olika sätt – förlorare. Jag och Utlandssvensk talade om risken att en påtaglig andel unga män utan plats i samhället sugs in i någon våldsam rörelse med ökad kriminalitet till följd. En annan Andreas fyllde på med följande:

De som direkt tar till våld är nog ganska få, men att ett större antal slutar försöka upprätthålla samhället är ett värre problem. Dvs att de börjar skita i om samhället fungerar eller inte, att de inte längre gör uppoffringarna som håller samhället igång. Det har alltid funnits en klick som inte brytt sig, vad händer om de plötsligt blir 20 eller 50% istället för några promille.

Jag ser helt enkelt en mycket mörk framtid för moder Svea. Det är inte genushysterin ensam som skapar detta, den samverkar synergiskt med andra saker såsom en oansvarig invandringspolitik, oansvarig hantering av skattemedel, en skola i fritt fall, storebror staten som utmäter politiskt korrekt rättvisa med mikrometer …

Avslutningsvis, Christina G skriver angående mansdiskrimineringen inom STEM:

Jag jobbar inom STEM och det var verkligen en ögonöppnare att det var såhär illa. En förklaring (men inte ursäkt) till att kvinnor premieras är att de flesta vill jobba i grupper med både män och kvinnor och man blir så himla glad när (äntligen) en kvinna söker så man ser mellan fingrarna på svagheterna.

Det här, att ”de flesta vill jobba i grupper med både män och kvinnor” menar jag är att vi är barn av vår tid. Vi som väljer att jobba inom STEM gör det för vi är ”såna” som människor. Bland oss är majoriteten män och det skall inte ligga dem i fatet. Det är just detta vad de flesta vill, menar jag, som skapar problematiken. Därför behöver det problematiseras. Jag hade med denna önskan förr, men jag har jobbat med den inställningen och ser det idag som i ett fotbollslag. Varje spelare behöver vara så bra som möjligt, kunna sin position och utföra sitt uppdrag. Vad de har för kön är helt irrelevant. Vi är där för att utföra ett uppdrag, inte för att ägna oss åt barntillverkning. Det får vi använda fritiden till.

Kommentarer

Så fogas könen samman — 31 kommentarer

  1. Det var många poänger i det här inlägget. Jag ska ta fasta på den sista, dvs. vilken väg män går i ett samhälle som ratar dem, för det ser vi redan.

    En stor del av Sveriges 1900-tal handlade om att bygga upp ett samhälle där arbetarklassen kunde känna att den hade en självskriven och respekterad plats. Om den inte fick det skulle den lätt komma att dras till extremistiska ideologier. Den här insikten var faktiskt socialdemokratins stora förtjänst(NB! Jag har aldrig röstat på S). Men säg den pendel som inte svänger. Etablissemanget gjorde uppror och arbetarklassen, inte minst dess män, tillskrevs åter igen samma gamla nedlåtande attribut, nu även av deras egna representanter inom socialdemokratin. Men arbetarklassens män röstade inte bara med fötterna, de började rösta på SD.

    Idag kallas dessa huvudsakligen arbetarmän ”rasister” och det är helt salongsfähigt att spotta på dem ovanifrån. Och då är ändå SD bara en västanfläkt i jämförelse med vad som väntar. Det kanske har undgått någon, men flera av dessa SD-besläktade partier runt om i Europa har nämligen funnit en ledare i Vladimir Putin – ni vet mannen som kopplar av med att simma fjäril i den iskalla Bajkalsjön och som slåss tomhänt med björnarna i urskogen…

    Andra lockas av IS och fan och hans moster.

    Detta är den yttersta konsekvensen av utvecklingen i dagens västerländska samhälle – och jag är rädd för att Sverige sin vana trogen går i täten. Ta bort dessa mäns möjlighet till självrespekt och de hittar nog något nytt som till synes återställer den. Nu kan det här förstås förefalla som att jag hävdade att visst har män den där inneboende ondskan som feminister tjuter om. Så är det egentligen inte, utan mäns självrespekt är en direkt funktion av samhället. Dessa män är anständiga i anständiga samhällen och oanständiga i oanständiga samhällen.

  2. Man behöver – i synnerhet under uppväxten – tränas på att umgås med folk som inte är som en själv. Det ökar förståelsen för ”de andra” och tränar då upp empati och tolerans.

    Ja visst, men bara om det sker på lika villkor. I dag ska allt ske på kvinnors villkor: män ska lära sig att kommunicera som kvinnor, att ”lyfta fram” kvinnor osv. Jag hör aldrig ett ord om att flickor och unga kvinnor ska lära sig att förstå och acceptera manlig kommunikation.

    I en tidigare tråd fanns det flera kommentarer om fenomenet MGTOW, varav en del var rena missförstånd (exempelvis att det är en organiserad rörelse à la feminismen). Någon ansåg också att MGTOW är ”lata” för att vi inte vill anpassa oss till och underkasta oss kvinnors sociala och kommunikativa krav.

    Jag har valt MGTOW för att jag inte anser att de eventuella fördelarna (för mig) ens är i närheten av att uppväga alla nackdelar med att försöka samexistera med kvinnor på det privata planet. De kan inte ge mig något jag behöver.

    Det innebär absolut inte att jag tycker illa om kvinnor eller inte kan umgås med kvinnliga arbetskamrater. Det innebär bara att kvinnorna begär mer av mig än vad jag är beredd att ge, och att de inte har något av värde att erbjuda mig.

    Andra får kalla mig lat eller vad de vill. Gissa hur mycket jag bryr mig? Smile

    Slutligen: tack för ännu en insiktsfull artikel, Ninni!

  3. Ja samhällskontraktet har brutits alltfler killar/män inser att ställa upp på det förlegade kontraktet om mäns förbrukningsvärde och kvinnors skyddsvärde ger allt färre belöningar.
    Därför ser vi alltfler killar/män som söker sig till grupperingar utanför samhällets vakande öga och fostrande dvs subkulturer,och fast att samhället kommer med alltfler dekret hur killar/män ska uppföra sig så är det allt färre som lyssnar,detta eftersom samhället inte förstått grundproblematiken dvs att kontraktet är brutet vilket alltfler killar/män förstått och genomskådat.
    I det statsfeministiska Sverige ses dessa subkulturer som ett problem därför gör feminister inbrytningsförsök i dessa manligt dominerande kulturer för att få dessa killar/män att återigen anamma det förlegade kontraktet om mäns förbrukningsvärde och kvinnors skyddsvärde,dvs feministers inbrytningsförsök handlar alltid om uppfostran av killar/män att acceptera dessa könsstereotypa regler.

  4. Ninni for president! ..om vi hade haft en dylik post i riket.
    Du har en fantastisk förmåga att se saker från olika håll och göra dem tydliga när du formulerar dig. Inget är svart eller vitt, allt är däremellan. Inget kan ensamt skyllas för läget i Sverige idag. Men du ger hopp. Om fler människor tar sig tid att läsa och försöka förstå vad du skriver så tror jag att vi kan få ett bättre samhälle. Får jag sprida vad du skrivit via tex Facebook?
    Tack. /Stefan

  5. @Rick och michael:

    Dessa män är anständiga i anständiga samhällen och oanständiga i oanständiga samhällen. [Rick]

    Därför ser vi alltfler killar/män som söker sig till grupperingar utanför samhällets vakande öga och fostrande dvs subkulturer,och fast att samhället kommer med alltfler dekret hur killar/män ska uppföra sig så är det allt färre som lyssnar,detta eftersom samhället inte förstått grundproblematiken dvs att kontraktet är brutet vilket alltfler killar/män förstått och genomskådat. [michael]

    Jag vaknar till klockradio och imorse var där ett inslag om att man måste göra något åt ”machokulturen i byggbranschen” (Det är inte första gången jag hört det, var på nyheter för ett tag sen). Det är nästa område som står inför attack. Utan minsta förståelse för funktionen manlig jargong fyller, utan minsta förståelse för hur män – och det i synnerhet män inom den typen av yrken – fungerar … så ska saker ”rättas till” så prinsessorna på ärten inte blir ledsna i ögat.

    Det samtidigt som man tror man ska kunna utföra det på förhand dödsdömda uppdraget att skala upp samhället så det kan svälja våra migranter.

    Jag vet inte om ska skratta eller gråta … jag bara skakar på huvudet. Denna tid är galen rent …

    @Tommy:

    Jag har valt MGTOW för att jag inte anser att de eventuella fördelarna (för mig) ens är i närheten av att uppväga alla nackdelar med att försöka samexistera med kvinnor på det privata planet. De kan inte ge mig något jag behöver.

    Jag har full förståelse för det valet och lägger ingen värdering (”lat” eller annat) i det alls. En relation är att kompromissa och fyller det inte ett mervärde för en, varför ska man kompromissa? Jag hade valt detsamma om inte mervärdet för mig överstiger kostnaden det är att kompromissa. Det är ett rationellt val.

    Slutligen: tack för ännu en insiktsfull artikel, Ninni!

    TackSmile

    @Stewick:

    Du har en fantastisk förmåga att se saker från olika håll och göra dem tydliga när du formulerar dig.

    Tack.

    Får jag sprida vad du skrivit via tex Facebook?

    JA! Sprid så mycket du bara kan och vill. Det är så vi kan hjälpas åt.Smile

  6. Hörde också inslaget om att byggbranschen nu skall börja anpassa sig till kvinnorna för att det gav en bättre lönsamhet och för att de påstår att män väljer bort byggbranschen på grund av den manliga dominansen. Jag kan hålla med om att det är roligare med blandade arbetsgrupper men hur kommer det sig att det aldrig är något problem med kvinnodominerade arbetsplatser ?
    Har nästan aldrig hört talas om satsningar på att få män att välja kvinnodominerade yrken

  7. Det där med kvinnlig arbetsplats. Har testat det. Var en av dom värsta perioderna i mitt liv. Skitsnack och drama som stod en upp i halsen. Bara att bita ihop och gilla läget till man hittar något annat. I mitt fall blev det första möjliga tjänst och en lönesänkning på nästan 8000, tog det utan att blinka och har aldrig ångrat mig.

  8. @Pelle2:

    för att de påstår att män väljer bort byggbranschen på grund av den manliga dominansen

    Självklart finns det det. Det finns inget som passar alla, så är det bara oavsett om det är mat, musik, väder eller jargong.

    Men, ska man ändra bör man ha koll på att det man ändrar är dåligt mer generellt:

    Byggbranschen kännetecknas av den lägsta sjukfrånvaron bland alla industrigrenar och har den högsta trivseln bland alla näringsgrenar enligt Svenskt kvalitetsindex. [källa]

    Läge att attackera jargongen där så att trivseln sänks bland de som trivs med den miljön? Var ska den typen av människor som trivs just på grund av jargongtypen (t.ex. jag är sån) få lov att andas när hela världen ska läggas tillrätta för kvinnor eventuellt inte gillar något?

    Har nästan aldrig hört talas om satsningar på att få män att välja kvinnodominerade yrken

    Nej, det trots att det där är motiverat.

    @Dave:

    Det där med kvinnlig arbetsplats. Har testat det. Var en av dom värsta perioderna i mitt liv. Skitsnack och drama som stod en upp i halsen. Bara att bita ihop och gilla läget till man hittar något annat.

    Jag med. Sex veckors sommarjobb kändes som en evighet. Det är en miljö som inte passar mig, helt enkelt.

  9. Ninni,

    Det var ett långt och välskrivet inlägg. Kul att du fann en del av mina reflektioner relevanta.

    Jag har mer att säga om ämnet men kom just hem från Frankrike, så det kan ta några dagar.

    Om du inte har varit där kan jag verkligen rekommendera Strassburg för en lång weekend. Otroligt vacker stad, trevligt folk (vilket inte direkt gäller i hela Frankrike…), bra mat och rimliga priser. Mycket bättre än Paris eller Nice.

  10. Det är nog ingen tvekan om att män och kvinnor kan hitta varandra och fungera som par i de flesta fall om man lyfter bort den statliga inblandningen både vad gäller transfereringar och propaganda. Om inte annat verkar det ha fungerat väl under tusentals år….

    Men hur sannolikt är det att detta sker? Det finns i grunden två vägar: reformera det befintliga systemet eller låta det kollapsa.

    För att få till stånd en ändring inom ramen för något som fortfarande kan kallas Sverige krävs det en väldigt radikal politisk omsvängning. Om man undantar SD är samtliga riksdagspartier öppet feministiska och att dessa skulle vara villiga att t.ex göra skatte- och transfereringssystemen genuint könsneutrala förefaller helt uteslutet. Skälet till detta är främst att kvinnliga väljare inte vill ha denna förändring och kommer att hårt bestraffa den som avviker. Skulle ett parti som t.ex föreslog avskaffade barnbidrag och slopade subventioner till barnomsorg överleva? Aldrig!

    Ninni skriver att ”Det är gaphalsarnas röster som hörs! och deras mediala makt har gett dem en kanal rakt in i riksdagen. De har aldrig blivit förtroendevalda och fått mandat att tala för kvinnor som kollektiv om vad vi vill och inte vill.”

    Varianter på detta har jag hört många gånger och i viss mån kan man väl säga att det stämmer. Men det är ungefär som att påtala att det endast är en liten minoritet i muslimska länder som är ”radikala” och att det är dessa som hörs. Tyvärr saknar det all relevans eftersom majoriteten i huvudsak håller med och definitivt inte gör något motstånd. Detta gäller i högsta grad även för svenska kvinnor i relation till feminismen. Få röstar förvisso på FI men nästan samtliga anser att det är helt rätt och rimligt att kvinnor på många sätt gynnas och vill gärna se mer av detta, inte mindre.

    Svenska kvinnor som verkligen motsätter sig grunderna i dagens system är väldigt få och kan mest liknas vid avhoppare inom Islam. Precis som dessa är de inte direkt uppskattade av majoriteten….

    Men sannolikheten att systemet kollapsar inom snar framtid verkar å andra sidan vara väldigt hög. Som vi var inne på i den tidigare tråden börjar nu normala svenska betamän i någon mån att hoppa av. Det lär inte krävas en värst hög andel för att den extremt skatteberoende svenska välfärdsstaten ska ta steget från sunkig till öppet sönderfallande. Alla ”rättigheter” kommer då att endast vara tomma ord på papper och förmågan att försörja en familj lär då värderas upp.

    Om detta hade inträffat i ett homogent Sverige hade vi fortfarande haft stora problem, men man hade haft en realistisk möjlighet att ordna upp saker. Men givet den massiva och accelererande immigrationen framstår inte detta längre som troligt. Om svenska staten förlorar möjligheten att bidragsfinansiera de enorma mängder av MENA immigranter som har kommit och fortsätter att komma, då blir det sönderfall på allvar och möjligen även direkt krig. Alla som kan, dvs. de med gångbara utbildningar och yrkeskunskaper, kommer att lämna landet med raketfart när detta blir verklighet.

    Således är framtiden för de svenska feministerna ett liv i en klankultur i tredje världen där det inte ens kommer att kunna stava till ”rättighet”. Kanske var det det som de, innerst inne, hela tiden längtade till….

  11. Ninni:

    Partnerval medför konsekvenser för ens handlingsutrymme – för båda könen – det är inte statens ansvarsområde att kompensera en för det.

    Men det är vad feminismen försöker få till stånd: kompensera för kvinnors kvinnliga val. Som genushistorikern Charlotte:

    För det första ska det påpekas att Williams och Ceci ju faktiskt själva pekar på kvinnors egna val som faktor. Kvinnor väljer barn framför karriär för att de (tror att de) måste välja. Att kvinnors val har betydelse för resultatet är självklart. Om det finns få kvinnor inom fältet trots att kvinnor har större chans att bli anställda måste det vara slutsatsen att kvinnor inte söker sig dit. Den viktiga frågan att ställa sig är varför. Varför söker sig inte kvinnor till de här positionerna? För om det är som det verkar (och som Williams och Ceci föreslår) att kvinnor tvingas välja mellan att bilda familj eller söka tenure track så är det förstås ett jätteproblem. Varför? För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen. För män är det rent av en fördel att ha familj.

    https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/04/21/underbara-kvinnor-effekten-och-fria-val/

    Hon verkar förespråka ett system där kvinnor inte behöver prioritera eller sen är hon helt blind för att män också måste välja och inte kan få allt, vilket är otroligt med tanke på att hon är en genushistoriker. Att vara genushistoriker tycks gå ut på att ignorera könsroller. Hur många män har toppkärriärer och är hemmapappor samtidigt? Det Charlotte glömmer att nämna är att män måste ha karriär att få familj.

  12. Ninni_

    För mig är det helt okej att man privat väljer könsseparering.

    Men sen ska man inte tala om att man vill bredda könsrollerna.

  13. @Utlandssvensk:

    Varianter på detta har jag hört många gånger och i viss mån kan man väl säga att det stämmer. Men det är ungefär som att påtala att det endast är en liten minoritet i muslimska länder som är “radikala” och att det är dessa som hörs. Tyvärr saknar det all relevans eftersom majoriteten i huvudsak håller med och definitivt inte gör något motstånd. Detta gäller i högsta grad även för svenska kvinnor i relation till feminismen. Få röstar förvisso på FI men nästan samtliga anser att det är helt rätt och rimligt att kvinnor på många sätt gynnas och vill gärna se mer av detta, inte mindre.

    Svenska kvinnor som verkligen motsätter sig grunderna i dagens system är väldigt få och kan mest liknas vid avhoppare inom Islam. Precis som dessa är de inte direkt uppskattade av majoriteten…

    Det är riktigt, men här behöver man tänka på två saker, lång tids indoktrinering och kvinnors högre trygghetsbehov, för att förstå det sociala fenomenet.

    Under lång tid har indoktrineringen i feminismens lära pågått där kvinnor tutats i att vi är lägre värderade enkom för våra XX-gener. Hade det varit med verkligheten överensstämmande så hade feminism varit motiverad … problemet är bara den lilla detaljen Wink att det inte stämmer. Vi står inför ett paradigmskifte, menar jag. När man står i en sån situation så tar det tid att nå fram med budskapet då det för mottagaren upplevs som man påstår att jorden är platt. Så det är bara att ha tålamod som gäller.

    Du påstår att ”nästan samtliga anser att det är helt rätt och rimligt att kvinnor på många sätt gynnas och vill gärna se mer av detta, inte mindre”. Om de hade vetat hur det förhåller sig i sverige av idag hade de verkligen tyckt att det är okej att deras söner har svårare att få anställning, missgynnas av skolsystemet, möter mansförakt på lektionstid, är i det närmsta rättslös vad gäller barn osv. Knappast va?

    Debatten är hätsk och när man debatterar mot feminism som kvinna … så är man ondskan personifierad typ. Kvinnor som är motståndare till det som sker kommer när det känns lite tryggare och de har förstått hur landet ligger. (Det är därför jag väver in så mycket personliga anekdoter när jag skriver. Feminiserade kvinnor vill ofta känna igen sig, därför fungerar den typen av texter bättre för sådana individer.) Jag menar att det är på gång nu. Jag ser nya kvinnor som tar ton mot feminismen ofta nu …

    Det är inget unikt för denna debatt att kvinnor ofta kommer först när vägen är avminerad och det är lite säkrare mark. Det sker inom SD nu, kolla denna grafik. Det är på gott och ont, för dessvärre har kvinnor svårt att släppa sitt skyddsvärde och sin upplevda utsatthet och de tar därför med sig sånt här in i partiet:

    Det utbredda kvinnovåldet skapar dock en otrygghet för just den kvinnliga delen av befolkningen som i sin tur leder till oacceptabla inskränkningar i kvinnors frihet och livsmönster, vilket inverkar negativt på kvinnors möjligheter och rättigheter.

    Sverigedemokraterna anser därför att kvinnovåld är ett betydande jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar. Vi föreslår en rad effektiva och innovativa åtgärder som syftar till att skapa ett tryggt och säkert land för hela Sveriges befolkning.

    Hur verklighetsfrånvänd är man på en skala om man anser våldsutsatthet främst är ett kvinnoproblem? Sånt kan få mig att tvivla på om många kvinnor är förmögna att axla en jämställd roll … men jag tror (eller vill tro?) att det handlar om att de är barn indoktrinerade av sin samtids religion.

    Du skriver i en annan tråd:

    För övrigt hoppas jag att du har rätt och att svenskarna reser sig upp och gör slut på tokerierna. Men efter att ha hoppats i snart 30 år har jag i princip gett upp och tror att “point of no return” har passerats för Sverige.

    Ärligt så har jag inte mycket hopp för landet Sverige heller, jag delar din upplevelse om “point of no return”. Men jag har inte gett upp hoppet om människan och kärleken. Kan jag påverka Lisa i Hörnet så hon får lättare att se männens könsrollsproblematik och lättare förstå sin partner så har jag bidragit till ett pars lycka. Kan jag bidra till att hon slänger av sig feminismens tunga ok så kommer hon få lättare i yrket då risken minskar att hon tolkar situationer utifrån feminismens kaffe-sumps-strukturer. Att försöka hjälpa den enskilda individen, liksom män hjälpte mig, det är nog motivation för mig.

  14. @Ninni:

    Debatten är hätsk och när man debatterar mot feminism som kvinna … så är man ondskan personifierad typ.

    Inte då. Du är onskans groupie. Wink

  15. @Ninni:

    ”Det är på gott och ont, för dessvärre har kvinnor svårt att släppa sitt skyddsvärde och sin upplevda utsatthet och de tar därför med sig sånt här in i partiet:”

    Det kanske helt enkelt är så att det som lockar här och nu, så att säga mitt framför näsan, är så åtråvärt att man inte orkar eller förmår analysera konsekvenserna på lång sikt (ang. din reflektion/fråga om deras egna söners framtidsutsikter).

  16. @Rik:

    Det kanske helt enkelt är så att det som lockar här och nu, så att säga mitt framför näsan, är så åtråvärt att man inte orkar eller förmår analysera konsekvenserna på lång sikt (ang. din reflektion/fråga om deras egna söners framtidsutsikter).

    Nä, jag tror inte det är där det flippar fel på hjärnkontoret. Jag tror att deras skeva bild i just detta är resultatet av två strukturer.

    Männens ”tig och ta skit” och hur könskollektiven ”pratar känslor” på olika sätt.

    När kvinnor ”älter känslor” med varandra så sätter de ord på varandras känslor och det detaljerat, varvid känslan blir bekräftad och närvarande i samtalet. Därför vet Lisa att Anna, Johanna, Karin och Svea också är rädda för att vara på x-gatan.

    Men när män pratar om sin upplevelse av x-gatan, så är det x-gatan och hur man hanterar situationen som är i centrum av diskussionen, medan man inte sätter så mycket ord på känslorna i sig.

    Medan kvinnors sätt att prata når mäns empati, så klarar kvinnor inte av att känna av och identifiera sig i känslor som ”hänger i luften” varvid männens känslor inte fångas upp av kvinnors empati.

    Det är min tanke kring till hur de kan komma fram till sån skevhet.

  17. ”Medan kvinnors sätt att prata når mäns empati”

    Det verkar nog så, eftersom män reagerar. Men faktum är att män ofta inte ens begriper vad det är frågan om, men de har lärt sig att det enklaste är att ”verka förstående”. Detta ,kombinerat med en stark vilja att beskydda och fixa, ger säkert ett intryck av att ”nå mäns empati”.

    ”klarar kvinnor inte av att känna av och identifiera sig i känslor som “hänger i luften” varvid männens känslor inte fångas upp av kvinnors empati.”

    Kvinnor har normalt noll empati för män och är inte ens interesserade av deras problem om det inte finns en direkt koppling till något som påverkar även kvinnan. Detta är inte ett fördömmande utan bara ett konstaterande. Från ett biologiskt/evolutionärt perspektiv finns det nog fullt rimliga skäl för detta.

  18. @utlandsvensk:

    Kvinnor har normalt noll empati för män och är inte ens interesserade av deras problem om det inte finns en direkt koppling till något som påverkar även kvinnan.

    Så tror jag också att det är, därför är det meningslöst att informera kvinnor om mäns könsrollsproblematik, för de kommer inte att göra något med den informationen. Viktigare att män visar mera empati för varandra, (och mindre för kvinnor för kvinnor förtjänar inte mycket empati) och att män hittar en egen väg.

  19. @straightmansburden:

    Jo, jag kan förstå dina lösningar baserade på hur dagens verklighet ser ut. Men om det ska finnas något hopp för oss som folk måste ramverket ändras helt, så att det återigen blir balans mellan män och kvinnor och båda parter upplever att det är rimligt att leva tillsammans med barn.

    Ett sätt är, som vi var inne på tidigare, att avlägsna statlig inblanding och återvända till historiska former av äktenskap.

    Men det är sannolikt försent för detta och troligen är de mest feminiserade länderna, med Sverige i spetsen, dömda till undergång. Nya system, med traditionella könsroller, lär ta över. Men som manlig individ här och nu är dina lösningar ganska rimliga.

    Elller varför inte konvertera till Islam? Helt allvarligt, om en man har beslutat sig för att bo kvar i Sverige, varför ska han inte göra detta? Helt plötsligt finns ett jätteutbud av kvinnor som fullt ut accepterar en historisk kvinnoroll och svenska myndigheter kommer knappast ens försöka tillämpa någon av den lagstiftning som håller vanliga svennar i ett järngrepp.

    Vänligen notera att jag inte förespråkar detta, men frågan börjar kännas relevant. För en ung svensk betaman kan Islam framstå som ganska attraktivt

  20. @utlandsvensk:

    Det verkar nog så, eftersom män reagerar. Men faktum är att män ofta inte ens begriper vad det är frågan om, men de har lärt sig att det enklaste är att “verka förstående”. Detta ,kombinerat med en stark vilja att beskydda och fixa, ger säkert ett intryck av att “nå mäns empati”.

    Så kan det absolut vara, men jag upplever inte det vanligen så och inte heller ser jag det som ett motsatsförhållande mellan att ”inte ens begriper vad det är frågan om” och att känna empati. Det låter, antar jag, lite underligt och kräver en förklaring. Förklarar utifrån mig själv, lättast så.Smile

    Jag är sån att jag ofta ”inte ens begriper vad det är frågan om” när kvinnliga kvinnor lättar hjärtat. Jag ser ingen röd tråd eller struktur, det bara hoppar hit och dit liksom. Jag har pratat om denna problematik tidigare, t.ex här.
    Men det jag utan problem fångar är själva känslan, så som ledsen, arg osv. Och den ”fångsten” är ofta nog för att väcka min empati.

    (Nu mer väljer jag så långt det är möjligt bort sådana situationer då jag inte längre vill hålla på och ”agera axel att luta mot” och agerar jag på det sätt som är rätt för mig, att ge förslag på lösningar, så faller det inte i god jord. Så därför får det va.)

    Så som jag fungerar så upplever jag vanligen det är för män med, jag upplever att de flesta män är empatiska. Men jag vet ju inte, det skulle kräva telepati och det är inte en av mina starka sidor. Wink

    Kvinnor har normalt noll empati för män och är inte ens interesserade av deras problem om det inte finns en direkt koppling till något som påverkar även kvinnan. Detta är inte ett fördömmande utan bara ett konstaterande. Från ett biologiskt/evolutionärt perspektiv finns det nog fullt rimliga skäl för detta.

    Om man ersätter ”Kvinnor har normalt” med ”Det är inte ovanligt att kvinnor har” så: Ja, tyvärr. Säkert finns det biologiska skäl, men jag ser sociala faktorer som förstärker det.

    Dels könssocialisering t.ex. pojkar växer upp med ”man ska var snäll mot en tjej”, motsvarighet för flickor finns inte. Kvinnors tron om det grönare gräset på andra sidan genussystemet (det var det jag syftade på när jag hade med männens ”tig och ta skit”) bidrar. I nutid har feminismen gjort detta mycket, mycket värre än när jag växte upp. Så är man ung man som är ofrivilligt singel så kanske man ska fundera på att majoriteten unga kvinnor inte är uppväxta i sverige.

    Dels förstärks det av det som Alison Tieman kallar ”threat narrative” som Erik skrivit om här. Där har han inte med detta klipp, som jag tycker är väldigt bra.

  21. Jag tror att kvinnor inte alltid uppfattar att män visar medkänsla. Mäns medkänsla kan bestå av de säger ”det är för djävligt”, lägger en hand på en axeln en kort stund, frågar om man vill med o springa senare, tittar en i ögonen.
    Om man som kvinna tycker att medkänsla är att gråta ihop, många kramar och att prata om det tunga en lång stund i grupp, då uppfattar man inte männens subtila stöd.

  22. @utlandssvensk: ”Elller varför inte konvertera till Islam? Helt allvarligt”

    Håller helt med, det är ett alternativ man måste fundera på.

    @ChristinaG:
    Tror det är sällan att du ens får så mycket respons, p.g.a. vår problemlösande natur så säger vi bara ”jaha”, sen grubblar vi för att lösa problemet, nåt ni kvinnor aldrig ”ser”. Jag har försökt ändra på detta i mitt eget förhållande, dels genom att som du säger vara mer synligt förstående men även säga till när jag tänker på hennes problem, samtidigt försöker jag ta hänsyn till att hon inte vill ha alla problem lösta, en svår balansgång för en man Wink
    Givetvis har jag även påverkat henne till att se det ur min synvinkel, förhållanden är en väg med trafik åt båda håll, inte enkelriktad som feminismen vill påstå.

  23. @Nilsson: får intrycket av att du beskriver om en kärleksrelation medan jag beskriver mina erfarenheter av att ha män som vänner och kollegor. De händelser jag refererar till handlar om sjukdom och dödsfall, där man visar medlidande och respekt på olika sätt.

  24. @ChristinaG:
    Förstår vad du menar, jag menar att samma ”missförstånd” finns i alla samspel mellan könen.
    Alla kan jobba med bättre förståelse i alla relationer, spelar ingen roll om det är nära och kära eller kollegor.

    Förmodar att Jennys kommentar skulle varit i denna tråden, därför skriver jag här.
    Om man tror att man inte förändrar varandra i ett förhållande är man otroligt blåögd.
    Det sker hela tiden, omedvetet eller inte.
    Sen är det frågan om man är villig att kämpa för att få det att fungera eller ge upp.

  25. @Nilsson:

    ” “Elller varför inte konvertera till Islam? Helt allvarligt”
    Håller helt med, det är ett alternativ man måste fundera på.”

    Ja, tanken slog mig nyligen och eftersom män oftast är ganska bra på cost-benefit analyser, tror jag att vi snart kan få se detta i större skala. Om inte annat känns väl en islamisering som ett passande slut för feministerna. Synd bara att vi ska förlora hela vår civilisation och kultur på köpet.

  26. @Utlandssvensk:
    Konvertera till islam? Aldrig i helvete! Och vilken svensk man skulle vilja ha något att göra med negresser och arabiskor? Gammahannar?

    Hellre thailändskor och liknade från Asien om svenskor lägger sig på rygg för mörkhyade. Skulle det vara sådana som massinvaderade landet skulle tokfeministerna skrika i högan sky och vara emot det.

    Att tokfeministerna är tysta om muhammedanhyperinvasionen (MHI) är inget att förvåna sig över. De är helt med på kvinnoförtycket från islam, och somliga av dem har ställt upp för att individer från MHI ska få kontaminera stadsbilden med islamistiska uniformer, som det numera kryllar av här. När islamister sitter i både riksdag och regering, vad kan man förvänta sig?

    Tokfeministerna inbillar sig att muhammedanerna är de blivande nya herrarna. Glöm det! De ska ut!

    Att tokfeministerna är tysta angående ovan nämnda, beror främst på att deras mål är att splittra och förstöra vårt samhälle. I horder av muhammedaner har de sina subversiva allierade. Att de kommer att sopas bort om ett kalifat upprättas här, bry de sig inte om eller är för korkade att förstå.

    Men, det kommer inte att lyckas! Vi blir fler och fler som har fått nog! PK-sverige ska störtas, och den antisvenska statens legosoldater får fly eller dödas!

    Tyvärr har förödelsen av Sverige gått så långt att endast våld eller kollaps är lösningen.

  27. @Tålis:

    ”Tyvärr har förödelsen av Sverige gått så långt att endast våld eller kollaps är lösningen.”

    Jag delar helt den uppfattningen men tror att kollaps är betydligt mer troligt än att svenskarna med våld tar tillbaka sitt land. Brukar du läsa Söndagskrönikorna på Snaphanen? Där har vi debatterat detta i åratal….

  28. @utlandssvensk:

    Jo, jag har läst eminenta Julias krönikor, men snappade inte upp att det förekom en sådan diskussion.

    Jag är tyvärr för gammal för att strida. Jo, kan tänka mig att ”strida” istället för att gå i exil och göra motstånd med våld, emot islamiseringen ingen normalbegåvad önskar.

  29. @Tålis:

    Jag har varit motståndare till massinvandringen mycket länge och detta var en starkt bidragande orsak till att jag lämnade Sverige för nästan 20 år sen. Under denna tid har jag sett hur i princip samtliga västländer har stramat åt immigrationsreglerna rejält men tyvärr har utvecklingen gått i motsatt riktning i Sverige.

    Nu är det för sent. Den helt otroliga invandring som alliansen verkställde under 8 år har definitivt slagit spiken i kistan.

    ”Sedan millennieskiftet har antalet personer med utländsk bakgrund i Sverige ökat med nästan en miljon (981 373 personer). Affes Statistikblogg visar att antalet med svensk bakgrund under samma tid har minskat med 116 810 personer.
    Om man granskar den största gruppen, 0-44 år, är siffrorna för folkutbytet ännu mer dramatiska. I den gruppen har antalet med utländsk bakgrund ökat med 572 952 personer sedan år 2000 – medan antalet med svensk bakgrund har minskat med 265 238 personer. Det är ett regelrätt folkutbyte som pågår, och det går fort. Omkring år 2041 – om cirka 25 år – kommer personer med svensk bakgrund att vara i minoritet i sitt eget land om folkutbytet fortsätter i samma takt som mellan 2013 och 2014. I gruppen 0-44 år kommer skiftet redan 2031, om 16 år.”

    http://snaphanen.dk/2015/04/05/sondagskronika-rakt-in-i-bergvaggen/

    Detta innebär troligen att de redan är över 50% i åldersgruppen 0-18%, dvs. de svenska barnen är nu en minoritet. Dessa unga svenskar går en fruktansvärd framtid till mötes och redan nu lever många av dem som en hunsad etnisk minoritet. Misshandel, bötning, våldtäkt, etc är vardag för många.

    Och det kommer bara att bli värre, troligen mycket värre. Om de stannar i landet kommer denna generation att ställas inför enbart otrevliga val. Ska de bjuda motstånd, dvs. ska de sönderfeminiserade svenska pojkarna som har fått lära sig att aldrig slåss ta upp kampen med de mest hårdföra och hänsynslösa folkgrupperna på planeten? Eller ska de tiga och helt enkelt låta sig bli utrotade? Det kan kanske bli en blandning, men det senare alternativet förefaller betydligt troligare.

    Till detta kommer den högre nativiteten hos många av immigranterna (en somalisk kvinna föder i snitt 6 barn) samt det fortgående och stigande inflödet av nya spännande figurer. Detta innebär att svenska barn snabbt kommer att gå från att idag vara en minoritet till att bli vad som endast kan kallas en spillra av ett döende folk.

    Min uppfattning är att man ska lämna landet om man kan. Men för de unga svenska pojkar som kommer tvingas leva kvar i detta helvete kan mycket väl konvertering till Islam framstå som attraktivt.

    PS
    Jag har varit väldigt aktiv med kommentarer till Julias krönikor under många år och har även översatt en del av dem till engelska. Här är en där det blev en rejäl debatt som du kanske gillar:

    https://cavatus.wordpress.com/2012/03/24/sweden-a-raped-country/
    DS

  30. Pingback: Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2 Men kvinnorna då? | Genusdebatten

  31. Pingback: Alison Tiemans intervju med Cassie Jaye och Evan Davies, creator och executive producer för The Red Pill | Genusdebatten