I krönikan [archive.today] De som enbart tänker på andras liggbarhet kanske kunde få en egen ö? på DN skrev Hanna Fahl:

Nobelpristagaren Tim Hunt anser att kvinnor inte har i laboratorium att göra – deras sexighet och tårar stör. Frågan är hur andra män står ut med att reduceras till sina könsdrifter.

(Inlägget är inte så mycket kritik till just Hanna Fahl, hon är i gott sällskap bland så många andra. Det bara råkade bli den artikeln jag tar avstamp från.)

Det fina med män är att det går utmärkt att prata med dem, istället för om dem. Så gjorde Hannah Lemoine när hon på sitt nu stängda twitterkonto skrev: Seriös fråga till alla män här: vilken bild av den manliga sexualiteten är ni mest trötta på och vilken vill ni framhäva mer?

Hon skrev ett inlägg – väl värt att läsa – om svaren hon fick vilket hon sammanställde i följande lista:

1. Bilden av mannen som alltid kåt och alltid redo.
2. Bilden av att det bästa en man kan få här i livet är knulla.
3. Att män inte kan kontrollera sina lustar utan gör vad som helst för att få ligga.
4. Att det aldrig visas några individuella skillnader, att det bara finns EN manlig sexualitet.
5. Bilden av mannen som ytlig, som bara ser kvinnor som vackra och innehållslösa.
6. Att män inte får vara nakna med barn (tex på badstrand) utan att ses som pedofiler.
7. Att det bara är män som framställs som ”dåliga på sex”.
8. Att manlig onani ses som löjligt och komiskt.
9. Alfahannekomplexet – att vinna över andra män för att få ligga.
10. Att mäns sexualitet framställs som väsensskild från kvinnors.

Jag – som också frågar män om saker jag undrar över – har skrivit inlägg om ämnet, t.ex. I satyrens tecken (starring Stolle Knölsoft) och angränsande Svenskarnas fredliga våldtäktskultur i två delar. Så, visst är det ett problem med fördomar kring män och deras sexualitet. Men nobelpristagaren Tim Hunt och hans uttalande är för män inte en del av det problemet, för vad var det han egentligen sa:

“Let me tell you about my trouble with girls. Three things happen when they are in the lab. You fall in love with them, they fall in love with you, and when you criticise them, they cry,” [min emfas]

(Artikeln här. Om inte länk finns i citat nedan så är det från denna.)

Han säger uttryckligen att det är hans problem. Har han inte rätt att uttrycka sina känslor och upplevelser? Han äger problemet, så som man gör på den manliga sidan av genussystemet. Där är det individens eget ansvar att hantera sina problem. Den som menar att ”fall in love” inte kan vara ett problem – i synnerhet i yrket – har antingen aldrig varit förälskad eller så ljuger man. Vad gäller kritik så är många kvinnor dåliga på att ta sakkritik (vilket jag skrev om i ett av mina senare inlägg).

Han skämtade – typiskt manlig jargong – om ett högst verkligt problem som vi vuxna måste kunna förhålla oss till och hantera. Det borde inte vara ett problem, för inte är väl kvinnor så sköra porslinsdockor att vi inte tål skämt? Vem bestämmer vad man får och inte får skämta om? Och Tim Hunts skämt hade inte varit ett problem för inte så längesen, men som jag skrivit om tidigare så är kvinnan normen för kommunikation och det som sker idag är att den normen blir allt snävare och intoleransen har ökat lavinartat.

“When Tim is not travelling for work, he does all the shopping and the cooking,” says [Hunts fru, professor Mary] Collins. “He is actually a great cook. Our daughters both prefer his meals to mine. And he is certainly not an old dinosaur. He just says silly things now and again. [min emfas]”

Han är en nördig man, de är just de individerna som ofta har svårigheter att passa in i denna allt snävare norm, därför säger han ”silly things now and again”. Det problematiska är inte att hysteriker drar igång på twitter så fort någon man gör något deras överkänsliga nerver inte klarar hantera, det är deras rätt att opponera sig och göra ”silly things”.

Problemet är att allt för många journalister och krönikörer saknar all form av journalistisk neutralitet och pressetik. De klarar inte av att citera korrekt, förvrider händelser och tar inte in budskap från ”andra sidan”, så som Hunt själv eller de kvinnliga vetenskapsmän som går ut och försvarar honom:

However, several senior female scientists last week came forward to defend Hunt, including the physicist Dame Athene Donald, the biologist Professor Ottoline Leyser, and the physiologist Dame Nancy Rothwell. All three, although critical of Hunt’s specific remarks about women, spoke warmly about his past support for younger scientists of either gender. “Many will testify to Tim’s great support and encouragement for younger scientists, both male and female. Indeed, he has trained and mentored some outstanding female scientists,” said Rothwell. [Här]

Medias agerande i dessa händelser förstärker dreven mot individer, varvid hela samhället med dess institutioner går på äggskal i dessa ärenden:

Hunt is under no illusions about the consequences. “I am finished,” he says. “I had hoped to do a lot more to help promote science in this country and in Europe, but I cannot see how that can happen. I have become toxic. I have been hung to dry by academic institutes who have not even bothered to ask me for my side of affairs.”

Nor has Collins fared well. “My relations with University College have been badly tarnished,” she adds. “They have let Tim and I down badly. They cared only for their reputation and not about wellbeing of their staff.” [min emfas]

Att hela samhället viker sig för dessa gorpande hysteriker på Twitter så att män riskerar sina jobb, det är problemet för män, Hanna Fahl, inte att Nobelpristagare Tim Hunts uttalande skulle reducera män till deras könsdrifter. Tim Hunt är inte det första fallet, tidigare har vi t.ex. det fall där två manliga vänner skämtade med varandra och en kvinna råkade höra skämtet. Vi har kometforskare Matt Taylor som jagades för att motivet på hans skjorta – gjord av en kvinnlig konstnär – ansågs vara sexistiskt.

Varför ska Tim Hunt tvingas att lämna sin post och be om ursäkt? Varför ska Matt Taylor gråtande be om ursäkt för vad han väljer ha för skjorta? Varför attackerar man byggnadsarbetare med propaganda? Eller män för hur de sitter? Vilka tror dessa hysteriska kvinnor att de är, guds utvalda? Tror dessa hysteriska människor att dessa attacker på allt män är och gör inte kommer få allvarliga konsekvenser för kvinnor så vet man inte mycket om män. Det man ser i fall som Tim Hunt och Matt Taylor med manlig levd erfarenhet är att kvinnor utgör en allvarlig riskfaktor och den gör man bäst i att försöka undvika. Det vill säga, det kommer bland annat få konsekvensen att det bli svårare för kvinnor att få hjälp och stöd i yrket från mentorer och att ”hysterisk” i detta nu åter byggs in i den kvinnliga stereotypen.

Hysteriska feminister kanske kunde få en egen ö?