”Jaha, där kom de. Nu när det är över finns det väl inget mer för dem att gotta sig åt, så dags att dra.”

Det är lördag, runt lunchtid, jag är chaufför åt grannen. Vi är på väg in till Lidköping, där hon tänkt sig att köpa en stol.

”Vilka då?” frågar jag.

”Det var SVT vi mötte, nu har de jävla asgamarna ätit sig mätta.”

Vi hittar ingen stol i Lidköping. På vägen hem kommer grannen på att hon behöver mjölk. Vi bestämmer oss för att åka över Hällekis (”-kis” med hårt ’k’, inte felaktigt ”Hälletjis” som utsocknes nästan undantagslöst uttalar det) och tar därför av från 144-an vid Källby för att köra över den fruktade vulkanen Kinnekulle, eller Kullen som den benämns i folkmun. Vi möter en polisbil och grannen menar på att nu far även de hem. Jag får nästan dåligt samvete när vi kommer fram till Blomberg. Hade faktiskt inte insett att vi skulle passera där när vi tog av vid Källby. Jag har inte så där jättebra kläm på den sidan av Kullen. Jag är bosatt i ytterkanten av kommunen någon mil ut från andra sidan Kullen, och Blomberg är på ”bortsidan” ur min synpunkt. Det är förvånansvärt lite folk och bilar när vi passerar cafét. Hade jag inte vetat om vad som hänt hade jag passerat helt omedveten om den färska tragedin. Avspärrningarna finns, men de blå-vita banden är egentligen inte särskilt uppseendeväckande. Inte ser jag till några blomhav heller. Men jag sitter inte heller och blänger, snarare tvärtom, jag försöker undvika att fästa någon särskilt uppmärksamhet på omgivningen. Så det kanske finns ett blomhav ändå, bara jag som inte ser det. Jag vill inte sälla mig till åskådargamarna, det räcker så gott med de professionella gamarna.

Lite senare ser jag tweeten från Mattson på Expressen där han beklagar sig över att polisen är knapphändig med information.

Polisens presskonferens just nu är, tyvärr, skolexempel på hur myndigheter inte bör förhålla sig till medborgare: "Jag kan inte svara…"

— Thomas Mattsson (@ThomasMattsson) June 12, 2015

Det är en intressant feed. Mattsson får gott om mothugg, i den biten jag tittade igenom såg jag en som tog Mattssons parti (typiskt nog en reporter på Radio P4). Mattsons respons på några av dem är annars väldigt intressant:

@Trolluggla Läs mer på http://t.co/jfYpH7QeNH Viktigt, just för anhöriga, med korrekt info.

— Thomas Mattsson (@ThomasMattsson) June 13, 2015

Skulle Expressen vara en informationskälla för anhöriga???

@ThomasMattsson Kan du bekräfta att Expressen sökt upp anhöriga på ett pressetiskt tveksamt sätt?

— Mikael Ivarsson (@IvarssonMikael) June 13, 2015

@IvarssonMikael Nej, @Expressen jobbar inte så. Vi har tydlig kvalitetspolicy.

— Thomas Mattsson (@ThomasMattsson) June 13, 2015

I Bloggen om Expressen säger Thomas Mattson:

I helgens ”MattssonHelin”, podcasten som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och jag gör varje vecka, diskuterar vi mediebevakningen av fallet. Då handlar det om de etablerade grundlagsskyddade massmedierna, med ansvariga utgivare och med redaktioner som förhåller sig till de pressetiska reglerna. Men det finns som bekant fler medier.

(UPDATE: Under en presskonferens i dag kritiserade polisen media för att journalister varit inne i familjen Holms trädgård. Jag vet inget om detta – Expressen har ju inte gjort något sådant, vår kvalitetspolicy är tydlig.

Jag vill nog också veta mer om denna händelse innan jag kommenterar, men Expressens hållning är tydlig: våra medarbetare agerar korrekt och etiskt på fältet.)

Det är fascinerande att se hur snabbt mörkerkrafter mobiliserar på Internet när det blir till diskussion om tryck- och yttrandefrihet eller, allra helst för dem, om något som kan kopplas till integrationsfrågan.

Det fria ordet tillkommer, enligt de anonyma konton som då snabbt tar till orda, egentligen inte de medier vars medarbetare faktiskt publicerar sig i full offentlighet.

Jag har en hel del synpunkter på detta. För att börja med det enklaste: Reportrar i trädgården. Både Jan Helin och Thomas Mattson förnekar att någon från deras tidningar skulle höra till dem som varit inne i trädgården hos den mördade flickans föräldrar. Mattson slår sig för bröstet och hänvisar till ”pressetiska regler” (”press” och ”etik” i ett och samma ord, en oxymoron om något) och ”tydlig kvalitetspolicy”. Den givna motfrågan är förstås hur i helsike de vet att ingen av de som gjorde intrång hos föräldrarna hörde till deras skara? Var de själva där och höll koll på sitt folk? Brukar deras reportrar ringa upp dem och tala om när de går in i andra människors trädgårdar eller plåtar genom fönster eller någon av alla andra olater som är så karakteristiska för journalister? Frågade de sina anställda om de varit inne i trädgården? (Min gissning: ”Nej.”) Och om de hade frågat dem, tror de att de hade fått ett ärligt svar om det var så att de var skyldiga. ”Jo, jag var faktiskt inne i trädgården, ber så mycket om ursäkt, det skall inte upprepas.” Tror inte det. Och vem fan skulle vara så dum så att han litade på vad en reporter sa? Nyhetsgamar brukar inte vara kända för finkänslighet och hyfs, något säger mig att pappersregler väger ganska lätt i deras värld.

Kvalitetspolicy? Dags för ett rått obehärskat flatskratt. Sen när kännetecknas nyheter och nyhetsarbete av kvalitet? Nu förstår jag att han Mattsson syftade på kvalitetspolicy för hur arbetet utförs inte själva informationen man trycker, men om det finns minsta korrelation mellan kvalitet på arbetsmetoder och kvalitet på den information vi får genom media så hör de hemma bakom lås och bom varenda en av dem.

Jag vet inte hur det är med andra, men jag tror aldrig jag har läst en nyhet som presenterat fakta korrekt när det handlat om något jag har personlig kännedom om. Tvärtom kännetecknas de av grovt vinklade fakta; allvarliga sakfel, av slarv eller avsiktligt; ofta rena lögner; och sist men inte minst, informationen presenteras på det mest upprörande och oroväckande sätt som är möjligt

En gång för många år sedan var min arbetsplats ”granskad” av en av de stora drakarna på grund av ”missförhållanden”. Det var ingen stor affär, bara en liten halvspaltare. En bild av ett isolerat hus, inhägnat av ett stängsel och en grind, taget under kväll eller natt angav tonen i resten av artikeln. Man behövde bara titta på bilden för att veta att på denna avlägsna och väl gömda plats förekom allehanda ljusskygga aktiviteter. I ingressen beskrivs hur de skymtar en person dold bakom en gardin som spanar på reportern. Eftersom jag arbetade där vet jag att hela artikeln var ren och skär bullshit från början till slut. Till att börja med hade vi våra lokaler i en före detta industribyggnad som låg lite lätt undanskymd på en sidogata, men på sin höjd 20 meter från grinden (både den och stängslet fanns där när vi tog över lokalerna) gick en väl upplyst affärsgata som myllrade av liv och rörelse. Så den lömska ödsligheten handlade mest om att beskära bilden rätt. Huset låg också mitt i ett bostadskomplex och var allt annat än avlägset och isolerat. Det fanns en hel del att anmärka på i artikeln, en massa subjektiva omskrivningar och antydningar om hur lömska vi var. Något som givetvis inte går att motbevisa, men ett ovedersägligt faktum visade klart och tydligt att det rörde sig om ett falsarium: under åren jag arbetade där förekom aldrig någonsin en gardin i hela kåken.

Gardin eller inte gardin är i sig en petitess, men det säger något om nyhetsmedias mentalitet att man bara fabricerar ihop någonting för att det passar det budskap man vill förmedla. Anledningen att jag tog just detta exemplet är för att det är så otvetydigt svart och vitt. Påstår man att det finns gardiner när det inte gör det ljuger man, det är odiskutabelt. Jag skulle kunna ge exempel på exempel av liknande förvrängningar med precis lika flagranta fel, men de skulle kräva mer omfattande förklaringar. Vill man ha en bra bild av vad jag menar kan man läsa kapitlen i Svelands Hatet där hon skildrar jämställdhetsrörelsen med Pär Ström och Pelle Billing. De som har personlig erfarenhet från Ströms och Billings bloggar vet att Sveland presenterar en nidbild av verkligheten. För att uttrycka sig diplomatiskt.

Det otäcka är att detta inte är isolerade exempel utan att det verkar vara modus operandi för media. Vartenda område jag intresserat mig för och någonsin börjat gräva i kännetecknas av samma sak. Lögner, propaganda och starkt vinklad information för att driva en politisk agenda och/eller skaffa sig klick och lösnummerförsäljning. Etermedierna lever i och för sig inte på klick och lösnummer, men de är precis lika jävliga. Och samma typer av berättelser upprepas gång på gång när man talar med andra som råkat ut för media eller är insatta inom ett område som det är profitabelt för media att ge sig på.

Media lever på osämja, rädsla och upprördhet. Finns den inte där, skapar de den. Jag minns hur min mor upprördes över att Christina Shürrer (dömd för barnmorden i Arboga) skrattade och log i rätten. Det finns en hel del subjektivt tolkningsutrymme där. Hur mycket hon skrattade, varför hon skrattade, om hon skrattade glatt, generat, osäkert, högljutt eller störande framgår inte. Vad som dock framgår väldigt klart och tydligt om man vill läsa mellan raderna är att det var meningen att man skulle inse vilken hemsk människa Christine Schürrer är. Och det kanske hon är, inte vet jag, men jag skulle aldrig grunda min bedömning av henne på Aftonbladets skriverier. När Magnus Uggla under Allsång på Skansen lättsamt skämtar om att han är mycket bättre än ABBA så framställer samma skitblaska det som att Uggla hånade ABBA. Jag såg inslaget efter att jag läst artikeln. Det fanns inte tillstymmelse till hån i Ugglas skämtande.

Viss information behöver vi, men annan klarar vi oss utan. Att ett fynd är ”kusligt” och att två unga kvinnor är upprörda och upprivna efter att de under sökandet efter flickan på Kullen gjort en skrämmande upptäckt är helt onödiga upplysningar. Det enda som ”skrämmande” och ”otäckt” åstadkommer är bilder i läsarens huvud av en kropp, eller kroppsdelar, i ett vämjeligt skick.

Väldigt lite av den information som presenteras är något som man har något som helst behov eller nytta av. När man går ut och söker efter flickan är det relevant att man går ut med vem man söker efter, hur hon såg ut, var hon försvann och så vidare, eftersom det förhoppningsvis kan göra att man hittar flickan snabbare eller får värdefull feedback. När hon väl hittats faller behovet av information om flickan bort. Det enda man vill och behöver få veta är att hon mår bra eller att hon inte gör det. I det här fallet var hon död. End of Story. Behöver man gå ut med ytterligare information för att få tips som gör att man kan gripa de skyldiga, så visst, det är befogat.

Men seriöst, vem behöver se bilder från minnesgudstjänsten? Vem behöver ta del av klasskamraters åsikter, minnen eller sorg? Vem behöver uttalanden från föräldrar? Varför i helvete ska man ha en massa uttalanden från lokalbefolkningen om hur upprörda de är? Varför intervjua en Hällekisbo i tv om saken? Vad har hon av värde att säga?

Den mördade flickan mår inte bättre av det. Hennes föräldrar och syskon mår inte bättre av det. Hennes vänner mår inte bättre av det. Jag mår inte bättre av det. Samerna i Arvitsjaur mår inte bättre av det. Så varför? Jo, gamarna smörjer kråset och mår tydligen bättre av det. Nyhetsförmedlingen är rent destruktiv. Kanske var det mediatäckningen som gjorde att man mördade flickan. Det är inte så långsökt som det kan verka. På bloggen Skyttevärn skriver en hemvärnsman om konsekvenserna av att man i media avslöjat att flickans fader ingick i ett specialförband. Han drar slutsatsen av de uppgifter som presenterats att fadern var del av SOG – Särskilda OperationsGruppen. Att man i tidningarna gått ut med detta har (om slutsatsen om SOG är korrekt) kostat fadern jobbet eftersom medlemskap i SOG är sekretessklassat. Värn (killen heter så) säger bland annat (emfas i originalet):

Genom att avslöja den här informationen stressar man upp kidnapparen/kidnapparna som plötsligt blir varse att man ”tagit fel tjej” när man tagit dottern till en specialförbandsoperatör. En människa som just genom den befattningen tränats i (och möjligen använts vid) just skarpa gisslanfritagningsoperationer och kontraterroristverksamhet. För att de-eskalera situationen lämnas gärningsmannen/männen bara med ett enda rimligt val. Döda gisslan, gömma kroppen och hoppas på att man kan lämna landet så fort sökandet blåst över. Jag vill inte själv spekulera om så faktiskt är fallet – men det är rimligt att tro att om [Xxxx Xxxx] levde när uppgifterna publicerades är just publiceringen av dem orsaken till hennes död.

Om det stämmer som det ryktas, att de skyldiga är polska gästarbetare med kommunikationsproblem på grund av språkbarriären tror jag inte att uppgiften om fadern skulle inverka särskilt på de skyldigas beteende, betydelsen av den informationen har nog gått dem förbi. Men den enorma mediateckningen kan i sig ha varit just en sådan ”stressfaktor” som släckte livet för den eftersökta. (Jag bör kanske nämna att jag bedömde Värns blogginlägg som seriöst och hans analys som både rimlig och trovärdig, men eftersom jag inte är särskilt insatt i dessa frågor lät jag GD:s egen lille ”soldat, någonstans i sverige” ge sin bedömning av det, och han var enig med mig i min bedömning.)

Media är ett gift som sprider sig genom samhällskroppen. Det är ett grymt skämt att de har särskilda grundlagsskyddade rättigheter. Hur många liv har de inte förstört? Hur många köpte Quick som massmördare på den tiden det begav sig? Hur många gånger har man inte hört någon som sitter och berättar flera år efteråt hur mediadrevet höll på att driva dem över avgrundens rand? Gång på gång på gång. Läs till exempel Cattas inlägg: Medierna måste lära sig visa hänsyn, Den etiska kollapsen hos medierna, Aftonbladet står för de fina orden men…. och kommentaren till Att plocka poäng och klick på tragedier. Om någon undrar varför jag hänvisar till en hel radda inlägg från just Catta … hennes bror yxmördades för 12 år sedan, i mitt tycke ger det henne lite tyngd när hon kritiserar medias bevakning.

Hur många har dött på grund av media? Det lär vi aldrig få veta. Minns den gamla damen som arbetade ideellt på Röda korset och blev uthängd? Hon fick sparken från Röda korset och levde sedan inte länge. En bra bild av hur det kan vara gav Leif GW Persson i sin självbiografi Gustavs Grabb, jag återgav ett längre citat i mitt inlägg #Birrogate: En journalist är en journalist är den lägsta formen av liv. (Den ”lägsta formen av liv” i titeln kommer från en intervju med Lou Reed (som jag också tar upp i det inlägget). Jag håller helt med Lou Reed på den punkten.) Leif GW berättar om hur det i slutet av 70-talet börjar med att han lite frånvarande hänvisar till en annan person i ett telefonsamtal, det hela utvecklas till ett drev och det slutar med att han sitter på golvet i sin jaktstuga med uppdragna knän, en laddad bössa och pipan i mun och skakar …

Hur många som har dött eller fått sina liv förstörda indirekt enbart för att media förgiftar våra liv rent allmänt kan man bara spekulera över.

Efter denna vecka av nationell bedrövelse har Expressen mage att skryta med sin upplaga (från pappersupplagan):

Bättre lycka med photoshoppandet nästa gång ni ska göra skrytrep, @Expressen. pic.twitter.com/2SAdMgr94D

— Jack Werner (@kwasbeb) June 15, 2015

Säkerligen har kungabröllop och födseln av en liten prins spelat in, men en hel del av Expressens glädje står nog att finna i en mördad flicka. Och de till och med fejkar bilden. Fy fan!

Vi behöver inte media som sprider och snärjer oss alla i Den uppgivna hopplöshetens förlamande cancer genom att översvämma oss med lidande, kontroverser, konflikter och all världens elände. Ingen som sitter i Pajala eller Malmö lär göra något av värde för familjen som förlorade sin dotter eller vännerna som kolliderat med verkligheten. Sorgen behöver inte spridas över hela landet. Vi kan så lätt hitta de i vår egen omgivning som behöver oss och där vi kan göra våra egna insatser.

Jag kanske är cynisk, okänslig och hård. So be it. Grannen jag var chaufför åt förlorade sin fästman i början av förra året när en häst sparkade ihjäl honom. Frampå sommarkvisten dog en av hennes före detta, en av deras gemensamma vänner tog så illa vid sig av detta att han försökte hänga sig. Och en annan vän dog senare, möjligt självmord. Jag vet inte hur många kvällar jag har hållit henne sällskap medan hon suttit och gråtit, jag har tagit henne med ut på promenader för att hon skall komma ut ur sina grubblerier och få lite kontakt med världen runt om, jag har hjälpt henne så gott jag kan att få lite ordning att hantera räkningar och ge råd i olika situationer. Jag har till och med kramat henne vid något tillfälle. Jag behöver inte ha världens elände kastat i ansiktet på mig, jag har det inpå knuten, och där försöker jag göra något åt det så gott jag kan. Om vi slutar att gräva ner oss i mediernas elände och gör något konstruktivt åt eländet vi har inpå knuten gör vi världen lite bättre. Till skillnad från gamarna i media som bara skulle göra världen en tjänst om de avlägsnade sig permanent från den.

Det är ett rent hån att läsa på SVT Nyheter:

Journalisthatet flödade på sociala medier i helgen. Nu försvarar sig kvällstidningscheferna – och riktar udden mot twittrarna.
…
”Hårresande obegripligt”
Uppgifterna om närgångna journalister fick snabbt spridning i sociala medier och kritiken haglade över journalistkåren. ”Vidriga hyenor”, ”Gamar”, ”Självgoda äckel” och ”klicksamlande as” var några omdömen.
Stormen på nätet resulterade i att chefredaktörerna för Expressen och Aftonbladet – tidningarna som hatstormen främst riktade sig mot – på måndagsmorgonen gav ut en specialpodd för att ge sin bild av händelserna.
– Ibland kommer vi journalister i skottgluggen, men det här är hårresande obehagligt. En vansinnig störtflod av anklagelser, sa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
– Det är djupt osmakligt att nyttja en sådan här händelse för att vräka ur sig sitt journalisthat, sa Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

”Djupt osmakligt”, kunde inte sagt det bättre själv. Men vill Mattson och Helin hitta hatets verkliga representanter behöver de bara uppsöka närmsta spegel. De är själva orsak till hatet som riktas mot dem.

Jag vet att det är fult att hata människor, men jag tycker man skall kalla en spade för en spade och en gam för en gam, och de mänskliga mediagamarna hatar jag av hela mitt hjärta.

P.S. Jag ber om ursäkt för det något ostrukturerade svamlet, jag har bara skrivit av mig så gott det gick.

P.P.S. Jag ber alla fjäderförsedda gamar om ursäkt, det är inte min mening att kränka dem genom att jämföra dem med journalister och reportrar. De fjäderförsedda gamarna utför en viktig uppgift i naturen och förtjänar, till skillnad mot de mänskliga gamarna, all heder.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.