Den uppgivna hopplöshetens
förlamande cancer
avatar

Eders Ödmjuke försöker peppa de håglösa!

De flesta människor tycks gå omkring i tron att allt blir bättre och bättre. Den tekniska utveckligen med mobiltelefoner och hemmabio ger det intrycket. Men hos de som vaknat till och hos vilka fjällen fallit från ögonen verkar det ofta vara tvärtom. Överväldigade av vansinnet de ser omkring sig och det till synes oöverstigliga motstånd de möts av drabbas de lätt av modlöshet och känner hur livskraften sugs ut ur benmärgen av de allestädes närvarande lögner som genomsyrar samhället. Det är lätt att bli kraftlös och sjunka ner i tröstlös apati när man ingen stans kan se en ljusning eller något hopp. Motståndarna är så många och starka, själv är man bara en och saknar resurser. Eller så verkar det i alla fall.

På väldigt kort tid råkade jag ut för att tre personer jag respekterar och ser som drivande och tongivande i debatten gav uttryck för denna håglöshet. Och något säger mig att dessa strömningar är vanligare än man kanske skulle tro. Jag har själv mina stunder när jag undrar om det är lönt att ägna energi åt saken och om det tjänar något till i det långa loppet. Vore det inte bättre att bara skita i det hela, blunda för vansinnet och leva sitt liv bäst man kan?

Känner du dig träffad?

Låt inte apatin segra

Det finns ingen anledning att låta hopplösheten och apatin ta över. Det är mänskligt och förståeligt om man drabbas av denna förlamande känsla och känner sig hågad att ge upp. Men låt oss ta en titt på saken. Var kommer denna matthet ifrån?

Är man engagerad i jämställdhet och andra relaterade frågor ser man lätt en verklighet där moståndarna finns överallt och deras arméer fyller horisonten 360° runtom medan man själv tillsammans med några enstaka vänner försöker hålla fortet. Samma känsla som drabbar den enskilde medborgaren när denne tar strid mot staten och myndigheter. Det är kört redan från början och nederlaget oundvikligt.

Men detta är en falskt framodlad verklighet som förmedlas genom media. Jag brukar titta på kulturnyheterna kl 19.00 på SVT1. Det är en utmärkt termometer för att mäta den feministiska sjukan i samhällskroppen. Men det är lätt att läsa av termometern fel. Det är så gott som alltid någon nyhet med feministisk vinkel. Och sen ser man kanske ett inslag på Rapport där statsminister Reinfeldt inte vill ge män barnbidrag för de super upp pengarna eller en intelligensbefriad justitieminister (gredelina kuvert skvallrar väl i allra högst grad om att statsrådet kan behöva smörja sin tankemaskin med både det ena och det andra?) och så toppas det med en moderat finansminister som förordar kvotering. Kanske möts man samma kväll av Gudrun Schyman i ett debattprogram, eller Maria Svelands hundögon när hon gråtmild sitter på en stol och berättar om de fruktansvärda hot hon utsätts för. Oss emellan undrar jag om inte Sveland diktat ihop hoten själv. Hon har ju tidigare visat sig ha problem med sanningen och hänger sig ju åt både överdrifter och rena fabrikationer i andra fall.

Scenen där Alex hjärntvättas i Clockwork Orange

Mår man bättre när man utsatts för feministisk hjärntvätt?

Men allt detta är en del av den feministiska hjärntvätten. Detta är inte korrekt spegling av den verklighet vi lever i och det sanna samhällsklimatet. Vi har två ypperliga exempel de senaste två dygnen på hur verkligheten förvrängs via Ludovico-metoden, f’låt, nyhetsförmedlingen. Jag tror Rapport de senaste 3–4 dagarna har ägnat nästan en halvtimme (det vill säga en tredjedel av sändningstiden) åt de tre kvinnorna som hittades fängslade i en lägenhet i USA, och i Aftonbladet fick Jennifer Wegerup, en kvinnlig dyngspridare, spel och skrev om hur trött hon var på mäns ”utvidgade självmord” och nämner specifikt två italienska fall. (Tacka vet jag Johan Hakelius krönika, det är svårt att tro, men det finns faktiskt de som skriver bra på Aftonbladet.) Genom att aktivt söka ut och sätta undantagsfallen i luppen normaliserar man det extrema och får det att verka normalt. Jag undrar, hur ofta hittar man kvinnor som suttit fängslade flera år i en lägenhet? Det enda tidigare fallet jag kan tänka på under de senaste 10 åren är Josef Fritzl. Det är alltså inte något normalt. Inte heller hör det till normaliteterna, vare sig i Sverige eller ute i världen att män dödar familjemedlemmar innan de tar livet av sig. Jag känner personligen ingen man som gjort det, gör du? Jag råkar däremot faktiskt känna en kvinna vars två tvillingar dränktes. Men det var inte av fadern utan av den anlitade barnhjälpen som var en rysk, hör och häpna, kvinna. Hon var för övrigt inte bara kvinna utan visade sig också vara ett psykfall med ett förtflutet på institution. Man kan inte annat än beundra psykiatrins effektivitet. Men om vi lämnar det därhän, på vilket sätt är dessa extremfall ute i vida världen relevanta för dig och mig här i Sverige?

häxa med spindel som hänger från hattbrättet

Feministiskt Initiativ rekommenderar
6–8 spindlar per lägenhet

Går du runt i din lägenhet och detaljgranskar den är sannolikheten nog ganska stor för att du någonstans i ett litet undangömt skrymsle hittar en liten harmlös spindel. Sätter du den bästa förstorningsapparatur på den som går att få och projicerar bilden uppförstorad miljontals gånger på lägenhetens alla väggar, tjosan, tjosan, vart du än vänder dig ser du en monstruös spindel som, om du likt mig lider av grav arachnofobi, kommer att förgifta din tillvaro och driva dig till sammanbrottets rand. Spindeln finns, men om du själv inte uppförstorar den och låter den ta oproportionerligt stor plats så kommer du och den förmodligen att leva helt skilda liv och aldrig korsa varandras väg. (Och skulle vägarna korsas är det nog spindeln som ligger mest illa till.)

Jag började i Perspektiv och proportioner, del 1, våldtäkt, ta upp det här fenomenet med hur man uppförstorar det onormala och gör det till vardag. Jag har två delar till på väg där. Men jag kände jag behövde sticka in emellan med ett inlägg som inte fokuserar på siffror. (Kanske man skulle kalla detta Perspektiv och proportioner, del B, Verkligheten.) Det skadar inte att titta på världen som den är ibland, utan att förlita sig till det filtrerade och koncentrerade elände vi matas med från media. Sist jag gick ut på stan såg jag ingen som gick omkring skrek ”ropen skalla, barnhem åt alla”, jag såg ingen som gick omkring med slokande manliga könsorgan som en del av miljöpartiets valkampanj. Ingen jag talade med bekymrade sig om löneskillnader eller menade på att männen skulle ta ansvar för kvinnomisshandel eller beskyllde mig för världens krig.

Vinkande glada människor

En sannare verklighet?

Snarare tvärtom. När jag talar med människor i min vardag så är de påtagligt ofeministiska. En del säger rakt ut att feministerna ”är inte riktigt kloka”. Det sker påfallande ofta. För all del, det är å andra sidan inte så ovanligt att de uttrycker sig positivt om feminism och har en skev bild av Pär Ström och jämställdism. (Jag nämner specifikt Ström, för det är på det hela taget det enda namn från vår sida som är lite mer vida känt.) Men det är vanligtvis en väldigt tunn ytfernissa. Tar man upp sakfrågor visar de sig vanligtvis inte alls vara särskilt feministiska och med lite fakta är det väldigt lätt att börja få dem att svänga bort från feminismen. Likaså är det vanligtvis lätt som en plätt att svänga en negativ attityd om Pär Ström och ”antifeminism” med några smådoser sanning. Det behövs inget tungt artilleri för att genusfasaderna skall rämna, man behöver bara peta lite försiktigt i sprickorna så rasar skiten så det ryker om det.

Jag känner ingen man som mördat sin fru, och mig veterligen ingen som misshandlat henne heller, fast jag erkänner att det kan ha förekommit. Inte känner jag heller någon som tvingar sin fru eller flickvän att stå vid spisen och laga mat och ta hand om hemmet.

Feministiskt initiativ fick ungefär en tredjedels procent i senaste valet. Det innebär att hade det inte varit för 4%-spärren så hade de fått in en, med betoning på en (1) ledamot i riksdagen. Långt ifrån den ensamma majoritet media ger intryck av att de skulle ha. (Eller nåja, majoritet tillsammans med miljöpartiet.) Schyman, Löfven, Bodström och Borgström skulle vara okända nollor för mig om det inte vore för media. Likaså Zolfagi Kawasaki (eller vad sjutton personen bakom VKM heter), Sveland och Andrea Edwards. Tack vare media är de kända, men de är fortfarande patetiska nollor.

Tanja Bergkvist håller föredrag

Tanja håller föredrag
på FreedomFest 2011

För ungefär två år satt jag mest och var motvalls i Aftonbladets kommentarsfält. Det var väl oundvikligt att jag förr eller senare skulle hitta Ströms GenusNytt, Billing och Tanja Bergkvist (som förresten skall ha hållit ett föredrag på FreedomFest i Stockholm idag, det kommer att läggas ut på nätet, och tar ingen annan upp det då så kommer jag att göra det. Under tiden du väntar kan du titta på hennes föredrag för två år sedan), Aktivarum och en hel drös andra. Sen dess har jag lärt känna flera personer och har nära band till dem. Ett par har jag väldigt intensiv kontakt med, även om jag hittills inte mött någon fysiskt. GenusDebatten har inte mycket mer än ett halvt år på nacken. Men det är den första bloggen som samlar flera skribenter under ett och samma tak. Och jag hör mer och mer hur det tisslas och tasslas om att göra något konkret. Bilda parti nämns titt som tätt.

Så, jo, något håller på att hända, en rörelse håller på att växa fram. Och Svenne Banan och Monika Melon lite längre ner på gatan är ganska schyssta människor, som börjar se hur vansinnigt allt är, och när det kommer till kritan är de på vår sida.

Det finns anledningar att se ljust på framtiden. Inte allt är elände.

Scen från Clockwork Orange där Alex håller ut en ''hjälpande'' hand

Vems hjälpande hand skulle du ta, Alex DeLarges eller feministens?
Jag för min del skulle nog satsa på Alex, det verkar liksom tryggare.
(Se filmen om du inte fattar!)

©2013 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

 

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Den uppgivna hopplöshetens
förlamande cancer
— 9 kommentarer

  1. Jag har också reagerat på att det är så många kvinnliga ”offer” i nyheterna, gärna från fjärran länder som USA, Pakistan, Sydafrika och Indien. Det får kvinnor att känna sig onödigt rädda och skuldbelägger män onödigt mycket.

    Eller så är det jag som är överkänslig. Men hade jag varit student i medievetenskap så skulle jag ha undersökt mediebevakningen av kvinnliga och manliga ”offer” och relaterat det till hur könsfördelningen bland brottsoffer ser ut i verkligheten.

    SvaraSvara
     
  2. Ibland är den just förlamande… Totalt.

    Det känns ibland som man står i sankmark.. Ju mer man kämpar ju längre bort syns fast mark.
    Det är den största styrkan jag ser i GD, det stöd vi har av varandra.

    Heart Rose

    SvaraSvara
     
  3. Det finns ju ett fall till fran Österrike: Natascha Kampusch, som var fange i atta ar, om än under nagot friare former än de tre i Cleveland och Elisabeth Fritzl. Att de far sa stor uppmärksamhet beror väl pa att de kommit levande ur sitt helvete, liksom gruvarbetarna i Chile. De som dör är inte lika intressanta att rapportera om.

    SvaraSvara
     
  4. Även jag brukar titta på kulturnyheterna där feministisk retorik aldrig kritiseras utan anses som sanning högt i tak och ett brett perspektiv knappast.
    Det är även intressant med dessa kvoteringsivrare på kulturnyheterna när dom fått50/50 angående kön upptäckte dom att det var alldeles för vitt och dom feministiska kvinnorna började förespråka kvotering av etnicitet självklart gällde detta endast män medans dom vita medelklass kvinnorna satt kvar i orubbat bo.
    Spindlar ser jag som mina vänner nyttodjur som fångar andra småkryp vilket jag pläderar för vilket ledde till att en kvinnlig bekant som varit rädd för spindlar började se dom som vänner och även serverade dom mjölk på fat om spindlarna tyckte om mjölk förtäljer inte historian.

    SvaraSvara
     
  5. Av en händelse sitter jag just nu med en bok i handen som avhandlar bla denna ”politiska förlamning”. Det individualiserade samhället av Zygmunt Bauman (Bokförlaget Daidalos). Jag har läst knappt en fjärdedel, men så här verkar hans tankar gå än så länge:

    Bauman beskriver den politiska apatin som en konsekvens av samhällets förskjutning från en kollektiv ”trygghet & brist på valfrihet” då allt vesäntligt garantaredas av staten. Tex, jobb, utbildning, pensin, sjukvård mm. Inte nödvändigtvis en särskilt bra sådan, men alla viste vad de hade. Förskjutningen har gått mot motsattsen, en stor ”valfrihet med minimal trygghet”. Idag måste vi välja allt från barnens dagis, skola, arbeten (notera plural) alla olika vårdinrättningar och tom pensionsfonder!
    Det har gett oss en frihet att välja, men därmed också en evig osäkerhet på utfallet.

    Den kollektiva tryggheten gjorde människan oförmögen att handla och tänka fritt, och i missnöje med statens allternatitv så strävade man mot frihetens förlovade land. Väl där så upptäckte vi att vi nu måste ta ansvar för allt själva, och då blir det bortkastat med långsiktig privat planering, livsprojekt och politiskt engagemang (annat än som ett karriäralternativ) osv.

    Hans poäng är att båda dessa alternativ underminerar politiskt engagemang (och därmed demokratin), och att enda lösningen är att hitta en balans mellan dem. Och att denna aldrig kan bli riktigt bra. Men att strävan i sig är viktig.

    Jag måste låta det smälta in mer innan jag bestämmer mig för om jag tycker att det håller, men jag har en stor respekt för gubben. Låna gärna boken själva, det finns alltid tänkvärda poänger.
    (Jag har givetvis förenklat ganska hårt, och slitit det lite ur sitt sammanhang. Men ungefär så här)

    Teo

    SvaraSvara
     
  6. Pingback: Hej feminister!Några allvarsord från mig till er | Genusdebatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting