Inledning:

I Anna Lindeborgs (AL) masteruppsats Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet (PDF) (Göteborgs Universitet) ges jag och min blogg, kvinna och antifeminist, en central plats. I min genomgång av denna uppsats kommer jag inte ta ett helhetsgrepp (det gör Erik, Del 1 finner ni här) utan fokusera på att bemöta det som berör mig.

Positiv kritik

Det är två saker i denna uppsats som jag vill ge ros för. Det ena är hanteringen av citat. AL klipper citat på ett korrekt sätt så att det inte blir ryckt ur sitt sammanhang, eller på annat sätt ger en skev bild. Det är tydligt och det gör att det går att förhålla sig till hennes tolkningar av det citerade stycket.

Erik kritiserar ALs val av att använda ”feminismkritiska” och hade önskat att hon istället använde jämställdist. Jag delar inte hans kritik i denna fråga. Jag anser feminismkritiska är ett mycket bra paraplybegrepp för att undvika klistra epitet (t.ex. jämställdist) på personer inom rörelsen som inte vill ha den etiketten. Jag använder begreppet själv, på samma sätt som AL gör.

Studiens syfte

Kritiken mot genusvetenskapen som vetenskap är inte huvuddelen av min studie. Det ingår inte i uppsatsens syfte att undersöka kritik mot genusvetenskap, utan att undersöka en rörelse som är skarpt kritisk mot feminism samtidigt som de kämpar för jämställdhet. (s. 11)

Om syftet hade varit undersöka kritik mot genusvetenskap, så hade jag förstått varför detta görs inom Genusvetenskapen. Och bemötandet av vår kritik mot disciplinen, det välkomnar jag absolut.

Genusvetenskap är en akademisk disciplin som huvudsakligen fokuserar på att kartlägga och analysera vilken roll kön och genus spelar i samhället. (wikipedia)

Jag tycker det är mycket tveksamt att ”undersöka en rörelse” görs inom Genusvetenskapen, då dessa, mig veterligen, saknar optimal kompetens och rätta verktyg för syftet. Detta syftet faller under Sociologi, förslagsvis avvikandets sociologi. Att dessutom genusvetenskapen, så att säga, är ”den ena parten” i det som studeras, det är, för mig, lite som att ena föräldern är domare i en vårdnadstvist.

Jag skulle tycka det var väldigt intressant att läsa en uppsats med detta syfte om den utfördes under bättre förutsättning, förslagsvis med en person som Mats Hilte som handledare. Jag förstår inte alls vad ”undersöka en rörelse” har med genusvetenskap att göra. Kan någon förklara det för mig?

Andra skribenter

Vid två tillfällen så har AL missat att inlägg hon binder till mig är skrivet av andra skribenter.

”På grund av detta tar ”hon sig rätten” och klassificerar användningen av det feministiska strukturbegreppet som flum och trams. Feministers strukturbegrepp finns bara i fantasin.”(s. 56)

Med all önskad tydlighet så framgår det av inlägget hon skriver om att det är skrivet av Dolf, aka Anders Ericsson, och att denna skribent inte är någon ”hon”. Det innebär inte att jag tar avstånd från något Dolf säger i det inlägget och jag kommer återkomma till inläggets ämne, ”strukturer”, men äran ska läggas där den hör hemma, och den är Dolfs.

I not 121 kan vi se följande:

Inlägget är skrivet av signaturen ”Ninni”, som är den som driver bloggen Kvinnaochantifeminist. (s. 30)

Noten handlar om inlägget: ”Låt oss få dom som firar idag att sätta kaffet i halsen” – Ninni

På inte mindre än 7 (!) ställen ser man att skribenten är Erik (se bilder nedan). Rubriken på inlägget är ett citat! Hade jag gjort ett sånt faktafel i mitt examensarbete hade jag inte fått min ingenjörsring utan att åtgärda felet. Att sånt här slinker igenom kontrollerna på en masternivå inom genusvetenskapen … Jag är inte imponerad.

Missförstånd

Ninni lägger sin egen blogg ”i träda” för att enbart blogga på genusdebatten.se (s. 86)

När AL väljer att ge mig en så pass central roll i sitt arbete, så är det olyckligt att hon väljer den blogg som ligger i träda, istället för att använda sig av möjligheten att studera mitt arbete här på Genusdebatten.se genom att använda funktionen till höger precis under bannern (se nedanstående bild).

Jag förstår ju såklart att det valet är gjort för att undvika ”minerad mark”, men det här valet skapar missförstånd.

AL har noterat att jag intagit en central position i rörelsen, men den positionen intog jag när och för att Pär Ström tystades. Jag har inget behov av att vara i rampljuset, men jag är heller inte rädd för det. Så om man ska förstå min blogg, Kvinna och antifeminist, måste den ses ur perspektivet ”en ’kommentarfältsherres’ blogg,” inte en blogg av en person som innehar en central position i rörelsen. Syftet med min blogg var ett extra utrymme när kommentarsfältet inte var optimalt för det jag önskade förklara eller om jag ville förklara något jag visste jag skulle återkomma till. Många inlägg är därför en del av en pågående debatt i något kommentarsfält.

I samma inlägg hänvisar hon också till en tidigare diskussion inom rörelsen om ”vilken term vi skulle kunna enas under”. (s. 35)

Normalt sett länkar jag till det kommetarsfältet som inlägget, så att säga, hör till. I detta fall gjorde jag det inte, då det kommentarsfältet finns på ett community som kräver medlemskap för att få tillgång till. ”Vi” syftar alltså till personerna på detta community. Där var jag helt ensam feminismkritisk debattör bland feminister. Diskussionen jag hänvisar till var alltså inte inom rörelsen.

Konflikt? Krig?

Dock skapar detta en konflikt inom rörelsen då det ska visa sig att rörelsens två frontfigurer är skeptiska till epitetet antifeminist. (min emfas, s. 36)

Detta är inte fel i sak, det beror på hur man tolkar ordet ”konflikt”. Jag vill bara kommentera detta för att min syn i denna fråga innehåller en poäng för förståelse av rörelsen.

Mothegemoniska praktiker syftar till att förändra, lösa upp och skapa en ny hegemoni. (s. 41)

När man går mot en hegemoni, i detta fall feminism, så blir människor ”politiskt deprimerade” och man försöker klumpa ihop oss med Breivik och påstår att vi står för hat, i synnerhet mot kvinnor, utan att visa prov på detta påstådda hat. Man invaderar träffar och delar ut ”presenter” (läs: hot). Man vill förbjuda våra åsikter och man skriver så väl romaner som masteruppsatser om oss.

Denna reaktion man möter gör att det krävs en viss personlighet för att orka och/eller vilja ingå i ”mothegemonisk diskurs” (s. 71). Vad för personlighet krävs?

Konformister accepterar både de generellt omhuldade värdena och de konventionella medlen för att förverkliga dem, oberoende av om de lyckas eller ej – majoriteten av befolkningen hamnar i denna kategori.

/ … /

Revoltörerna utgörs slutligen av de individer som förkastar existerande värden och accepterade vägar att uppnå dessa och i stället vill
 ersätta dem med nya mål och göra om hela samhället. (emfas kursiverad i original) (Giddens, 2007, s. 588)

Kännetecknande för många här här är att vi har en personlighet som skulle kunna beskrivas som liberala revoltörer. Vi har alltså inte behov av konsensus, vi kan enas om att vara oense. Och i det är vi, som personer, lite avvikande. Jag skulle säga att ”antifeminist” skapar debatt och diskussion (positivt värdeladdade ord) inom rörelsen, inte konflikt (med min tolkning: negativt värdeladdat ord) då vi som liberaler respekterar varandras olika val och åsikter.

Det är, i ett historiskt perspektiv, inget unikt socialt fenomen för just feminism – feminismkritiska, det är likadant varje gång behovet av en mothegemonisk diskurs uppstår. Det är revoltörer som går i front, när rörelsen vinner mark och blir accepterad, så följer konformister efter.

Därför används ”det berömda Mahatma Gandhi- citatet: ’First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win’.” av oss. Mahatma Gandhi är känd för att förespråka icke-våldsprincipen Satyagraha, det är därför en märklig tolkning, tycker jag, att syftet med att använda detta citat skulle vara att ”spä på känslan av krig” (s. 40). AL gör denna tolkning trots att hon citera mig, när jag skriver så här:

Kvinnaochantifeminist skriver: ”Jämställdismen är en jämställdhetskamp för män & kvinnor, sida vid sida, i könsfred!”

Jag ser detta som ett försök framställa rörelsen i dålig dager (spä på känslan av krig). AL har av samma orsak, menar jag, valt att ta med  bloggar som uppenbart använder satir och spegling som redskap (t.ex Rocki) och hantera deras texter som om det inte var satir. Det är inget annat än ännu ett (notera att Johanna Sjödin är feminist, så kritiken är internkritik) i raden av patetiska försök att smutskasta rörelsen.

Strukturer, strukturer och könsmaktsordning

Fixeringen av det fria subjektet, tillsammans med kritiken av feminismen, gör att rörelsen förkastar ett av feminismens centrala, ontologiska antaganden: att samhället består av strukturer. (s. 54)

Det förbluffar mig att man kan komma fram till slutsatsen, att vi förkastar ”att samhället består av strukturer” när man konstaterar att:

[…] flertalet inom rörelsen erkänner att det finns samhällsmönster och normer som påverkar människor. (s. 56)

Syftet med den här typen av studier är att skapa förståelse för ett socialt fenomen. Att man inte själv reagerar på att det är något man inte förstått när man skriver så fullständig logisk tankevurpa med två sidors mellanrum … otroligt.

AL citerar Pär Ström och Pelle Billing (s. 55) där dessa talar om strukturer. Jag föredrar egentligen nedanstående terminologi

•  ”könsrollsproblematik” för det Pelle Billing kallar ”svaga strukturer”, Pär Ström kallar ”förväntningar”
• ”strukturer” för det som Pelle Billing kallar ”starka strukturer”.

Men det är bara terminologi, vi är ense i sak och jag slarvar ofta och skriver strukturer rakt av.

Vad är det vi förkastar? Varför förkastar vi detta? (Den senare frågan besvarad med blå text)

1. feministiska/genusvetenskapliga strukturer, t.ex. ”pojkar uppmuntras att ta plats.”
Vi anser de inte är med verkligheten överensstämmande, pojkar uppmuntras inte, flickor uppmuntras att ta plats (Go girl! Girl power. Kvinnor kan. Damernas dans. osv. osv. ) Här skriver jag om pojkars könssocialisering.
Ett annat skrämmande exempel på feministiska fantasistrukturer går under benämningen ”våldtäktskultur”, den hitte-på-strukturen hanterar jag i ett tvådelat inlägg, ”Svenskarnas fredliga våldtäktskultur”, del 1 och del 2.

2. Att ordet ”strukturer” används som om ordet i sig vore ett bärande argumentering och heltäckande förklaring.
Man kan påstå att gräset är grönt på grund av strukturer, det påståendet gör inte strukturen sann. Om man inte förklarar hur dessa strukturer ser ut och fungerar, hur ska man kunna bemöta dessa i debatt? Om en könsrollsproblematik är verklig, så kan man förklara och beskriva denna. Jag beskriver könsrollsproblematik ofta, t.ex. här, här och här. Tycker man det är svårt/omöjligt att förklara sina strukturer så bör man ta sig en allvarlig funderade på om inte ens struktur är fantasifoster. I kommentarsfältet till detta inlägg ser ni en av de absolut bästa debatter kring könsrollsproblematik som jag sett i debatter i genusfrågan. Den blev en så bra debatt tack vare att en feminist, Emma, tog sig tid och försökte förklara.

3. Att man inför ”starka strukturer” i samhället med ”svaga strukturer” som argument. Svaga strukturer man dessutom aldrig belägger att dessa är något som faktiskt finns, i den faktiska världen, utanför ens feministiska fantasivärld.
Det finns förväntningar på mig att jag ska använda pumps, det är en könsrollsproblematik. Det går utmärkt att välja bort, jag använder gympaskor, varför ska jag förstöra mina fötter för att uppfylla andras förväntningar på mig som kvinna? Om man för att skydda kvinnor från dessa förväntningar lagstadgar mot pumps, så går inte den strukturen att gå runt utan juridisk påföljd för den som vill använda pumps! Formella strukturer är starka strukturer som inte går att välja bort. Formella strukturer som inte är könsneutrala är diskriminerande. Därför är det inte okej.

Begreppen könsmaktsordning och kön som social konstruktion är vägledande för samtida feminism och de mest centrala begrepp som får rörelsen att förkasta feminismen. (s. 63)

Könsmaktordning, så som den definieras av feminismen och genusvetenskapen (kvinnans underordning), är upp och ner, menar jag. Det finns inget någonstans, vad jag kunnat se, som styrker kvinnans underordning, inte ens i den genusvetenskapliga forskning jag tagit del av men däremot finns empiri som styrker min antifeministiska könsmaktsteori – kvinnan överordning. Kvinnor är överordnade makt, då den enda makt som följer med kön är sexuell/relationsmakt/livmodersmakt. Kvinnor i vår kultur har full möjlighet att göra de bortprioriteringar av privatlivet som krävs för att nå en viss positionsmakt. När kvinnor väljer göra så tenderar resan till maktens korridorer gå fortare, vilket eventuellt kan tyda på att män könsdiskrimineras. Det behöver undersökas vidare huruvida män är diskriminerade på den vägen och om så är fallet skall denna diskriminering åtgärdas.

Social konstruktion förkastas inte av rörelsen. Det som förkastas är att teorier kring social konstruktion används som om det vore hela förklaringen till skillnaden mellan män och kvinnor. Idag vet man att biologiska faktorer är av avgörande betydelse också.

Biologiska förklaringsmodeller = konservativ diskurs?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att rörelsens tal om kön pendlar mellan en konservativ och en liberal diskurs. Vad det innebär att vara i en kvinnlig respektive manlig könsroll ”är upp till var och en” och på samma gång är det medfött och kan därför inte påverkas av individens vilja. (s. 61)

Sammanfattningsvis så kan man konstatera att ALs sammanfattande konstaterande är att lyckas med konststycket att tolka en diskurs förd av människor med en liberal grundsyn till att vara en konservativ diskurs.

Att något är biologiskt/medfött innebär inte att det ”därför inte [kan] påverkas av individens vilja”. Det är också så att ju mer man förstår sina biologiska impulser och preferenser ju bättre kan man parera för dessa och på individnivå ökar biologisk kunskap möjligheten att välja fritt.

Detta är dock ett mycket vanligt missförstånd när man pratar om biologins påverkan, så jag ska försöka förklara det med en liknelse som inte helt tagen i luften. Vad gäller mat finns saker som ger orsak att misstänka att evolutionen skapat biologiska skillnader i födoämnes-preferenser. Det är inte ett ämne som intresserar mig, så jag har inte satt mig in i hur pass bärande dessa biologiska rön är (men som kuriosa kan jag berätta att jag har stereotypisk manlig mat- och dryck-smak med undantag för frukt och grönsaker. Uppstår preferensen prenatalt?) I liknelsen nedan förutsätter vi att det är så att vi medfött har lite olika smak för mat.:

På en tillställning serveras mat i två olika salar, i salen till höger serveras mat med högre proteininnehåll, i salen till vänster med lägre proteininnehåll. Till tillställningen är 1000 personer bjudna, 500 män och 500 kvinnor.
Personerna får veta vad som serveras i respektive rum och de måste välja höger eller vänster. Styrda av biologiska preferenser för mat kommer könsfördelningen avvika från 50/50, till höger kommer män att vara i majoritet, till vänster kvinnor, för de tycker den maten är godast till följd av biologisk preferens.

Bland kvinnorna finns Lisa. Hon har en stereotypisk kvinnlig matpreferens och tycker maten i vänster rum låter godast. Hon är medveten om att det är hennes biologi som gör att maten i det rummet lockar mer, men hon vet också att hon (av någon orsak) är i behov av mat med högre protein. Med alla ”korten på bordet” är Lisa fri att välja vad hon tycker smakar bäst eller vad hon behöver mest.

Någon gång hört en kvinna beklaga sig för att hon ”alltid faller för fel killar/män”? Det beror också på biologi, sexuella preferenser. Hade kvinnor varit medvetna om sin biologi, hade ”Sandra” kunnat välja han som ”var världens bästa egentligen ..” och de hade kanske tillsammans kunnat forma ett liv där hennes sexuella preferenser, ”the bad boy”, tillgodosågs. Istället blir hon olycklig, gång på gång, för att hon inte förstår varför hon faller för ”fel killar”.

Bo Rothstein, professor i stadsvetenskap, beskriver en teori om hur kvinnors partnerval är orsaken till det ”moderna patriarkatet”. Medvetna om sina biologiska preferenser och konsekvenserna de valen medför gör att man lyfter upp valet till en medveten del av vårt tänkande och kan överväga hur och efter vilka kriterier man vill välja partner istället för att låta däggdjurshjärnan styra det valet. Det moderna patriarkatet –
En teori om asymmetriskt partnerval heter den skriften och ni hittar den här

Dr. Warren Farrell har skrivit en bok som kan göra kvinnor friare vad gäller yrkesval, där man med ”korten på bordet” blir medveten om vilka val man behöver göra om man är intresserad av det som ger högre siffror i lönekuverten.

Så kunskap om våra biologiska preferenser fungerar som verktyg, som ökar individers fria val. Det är inget konservativt över sådana debatter som står i strid med liberala värderingar.

Expertis är relativt.

Genomgående i dessa inlägg skriver hon om att det är sig själv hon utgår ifrån: ”Jag vill börja med att säg att jag inte är någon ’expert på männens könsroll’. Det är män som är experter på den. Detta är hur jag upplever att männens sociala samvaro fungerar och hur den skiljer sig från kvinnornas dito.”
/ … /
Trots reservationen gentemot läsaren, skriver Kvinnaochantifeminist om sina iakttagelser som fakta som hon sedan använder för att falsifiera feministers och genusvetares kunskap. (s. 46)

Expertis är relativt. Vems expertis är det jag underställer mig i texten? Männens expertis, inte genusvetare och feminister. Min åsikt är att genusvetare och feministers kunskaper om männens könsroll ligger i nivå med absoluta nollpunkten, betydligt sämre än gemene man, då de är förblindade av ideologisk övertygelse och Threat Narrative. Längre bort från ”expert” än så kan man inte komma.

Kvinnaochantifeminist använder sina egna upplevelser för att falsifiera teorier, och genom detta förkastar hon hela den genusvetenskapliga disciplinen. (s. 47)

1. Nej, jag använder mina egna erfarenheter för att förklara på ett lättläst och förhoppningsvis tilltalande personligt sätt. Naturligtvis är detta ett helt legitimt sätt att skriva på en privat politisk blogg, jag bedriver inte forskning, även om delar av mitt liv kan te sig lite forskningslik. Jag är politisk debattör som är intresserad av vetenskap. Mina åsikter bygger på att jag satt mig in mängder av vetenskap, t.ex. i biologisk forskning, evolutionsteorier och senare även genusvetenskaplig forskning men även, inte minst viktigt, genom att min förståelse för männens situation och könsroll växte.
Jag finner det talande för kvaliten inom den genusvetenskapliga disciplinen att AL inte klarar särhålla vilket arbete som ligger på en politisk debattörs axlar respektive en forskarens axlar. AL inleder arbetet med att citera mig, där jag skriver:

Jag vill försöka uppmana varje individ att: ”Syna oss i varje sömn. Gräv i våra källor! Va skeptiska, det är sunt! Lys på oss, vi tål ljuset! Fråga och vi kommer att svara.” (s. 4)

Vill man se och bedöma vad jag använt ”för att falsifiera teorier, och genom detta förkastar hon hela den genusvetenskapliga disciplinen.” får man alltså bemöda sig att sätta sig in i de vetenskapliga källor jag hänvisar till, alternativt efterfråga sådana. Min blogg, och än mer mitt skrivande på Genusdebatten, är ett politiskt verktyg för att nå ut med åsikterna.

2. Jag förkastar inte hela den genusvetenskapliga disciplinen, det har jag inte kompetens till för det skulle förutsätta att jag läst allt. Det kan ju finnas något jag missat som håller för granskning?  Problemet är att forskningsdatan i det materialet jag gått igenom, som nu är en betydande mängd (betydligt mer än det som jag redovisat här), talar mot de teorier man lutar sig mot. Av det jag har läst har jag, tyvärr, sågat allt, men jag hoppas fortfarande på att hitta något som håller mått. Det går utmärkt att tipsa i kommentarsfältet eller per mail om något material där t.ex. kvinnans underordning styrks av forskningens data, så ska jag ta del av det med. Det är också välkommet att bemöta min genomgång av genusvetenskaplig kurslitteratur, Genusbiblioteket. Jag skulle bli jätteglad av att se en kritisk granskning av det arbetet, för jag är medveten om att även jag är människa som kan missa saker eller tolka fel. Av en sådan kritisk granskning, så hade mitt tänkande kunnat utvecklas. Det kan vara ett tips för kommande masteruppsatser inom Genusvetenskapen.

Här skriver Kvinnaochantifeminist om hur ”hennes anomalier föll på plats”, att hon genom sin ståndpunkt fick sina iakttagelser bekräftade. (s. 47)

”genom sin ståndpunkt”?! Som AL mycket riktigt noterat så skriver jag om min ”väg ’från feminist till jämställdist och antifeminist’” (min emfas, s. 47). Min ståndpunkt i ursprungsläget var alltså feministisk, denna blev fullständigt krossad för att vetenskapsdata visade att jag hade fel.

Här presenterar hon att hon har en ”ståndpunkt”, utifrån vilken hon skaffar sig kunskap. (s. 47)

Nej. Jag skaffar mig inte kunskap utifrån min ståndpunkt, jag läser all möjlig forskning. Jag är vetenskapsnörd och läsa vetenskap är min hobby. Idag (lördag) har jag t.ex. läst från kvinnoforskningen och nya rön om D-vitamin. I synnerhet är jag intresserad av vetenskap som skulle tala mot min ståndpunkt. För jag är intresserad av att veta saker och utgår alltid från att jag kan ha fel. Precis därför gick jag från att vara feminist till idag vara antifeminist.

Att ha denna utgångspunkt är ingenting som problematiseras närmare, intressant nog inte heller när hon beskyller genusvetenskapen för att endast ha en låst, fast utgångspunkt i sin forskning, feministisk teori.

Att ha en utgångspunkt är inte fel. Det är att inte vara beredd att ändra utgångspunkt om fakta talar mot denna, som är ett problem. Jag gick från feminist till antifeminist. Det visar med all tydlighet att min utgångspunkt inte är en ”låst, fast utgångspunkt”, jag ändrar mig om fakta talar mot min utgångspunkt/mina åsikter. Men ja, att ha en ”låst, fast utgångspunkt” kritiserar jag genusvetenskapen för. Det kallas dogmatism.

Forskaren – könad eller okönad?

De få inom rörelsen som pratar om forskarens kön, gör detta när de vill lyfta exempel från den typ av kunskap de vill dementera. Den kunskap som man ska förstå som ideologisk och ofri är således också den som är könad. (s. 48)

Dementering sker inte efter vem som säger, utan vad som sägs och huruvida man anser studien/rapporten håller för en granskning. Men det är riktigt att forskarens kön ibland är en faktor att begrunda, oftast inte.

Om man diskuterar forskning i kvantfysik så är forskaren okönad eftersom könet saknar relevans i relation till ämnet som studerats. Att forskaren är en del av forskningen är baskunskap 1A inom sociologi. Det är högst anmärkningsvärt att man kan nå masternivå utan att utbildningsansvariga kunnat befästa denna grundläggande kunskap hos studenten.

Så här skriver t.ex. forskare och universitetslektor Ingrid Lander

Tätt knuten till forskarrollen återfinns den tredje dimensionen: vem jag är som person, hur jag uppfattas av de personer jag möter och varför jag ser det jag ser och varför vissa aspekter blir intressanta för mig. Den person jag är påverkar alltså observationsfokuset och informanternas/aktörernas förhållningssätt gentemot mig. / … / Det är med andra ord en fråga som handlar om forskarrollen och vilket verktyg just jag är. / … / Avslutningsvis vill jag därför poängtera vikten av att medvetenhetsgöra sig själv som forskningssubjekt och ständigt analysera detta verktyg som man själv utgör, samt att den mening forskaren ger sociala handlingar och fenomen alltid är filtrerad genom forskarens egna medhavda och genom forskningsprocessen tillskansade erfarenheter, värderingar och val. (min emfas) (Roxell & Tiby, 2006, ss. 35-36)

Viktigast är detta inom genusvetenskap på grund av att ämnet är vilken roll kön och genus spelar i samhället. För att använda det citat av Nina Björk som AL använder i sin masterexamen: att forskarna bär på samma typ av ”kulturell ryggsäck” (s. 43), formad av ett liv på den kvinnliga sidan av särhållningssystemet, innebär att tolkningen av ”sociala handlingar och fenomen alltid är filtrerad genom” samma typ av ”medhavda / … / erfarenheter ” riskerar ge en snedvriden och felaktig kunskap.
Den feministiska professorn Toril Moi kallar denna ”kulturell[a] ryggsäck” för levd erfarenhet. (Moi, 1998). I detta inlägg berättar jag om min levda erfarenhet.

Det innebär inte att det är omöjligt för kvinnor att studera mansrollen och mansfrågor, tvärtom så har det vissa fördelar se på sociala fenomen utifrån så att säga, men man behöver medvetengöra sig själv som forskningssubjekt och begrunda vad det innebär att man har en kvinnlig ”kulturell ryggsäck” (förförståelse) så man inte projicerar ”sitt eget” när man tolkar sociala fenomen. Och som Erik skrev om, så finns det imponerande kvinnliga forskare inom male studies.

Forskning och validitet

Rörelsens forskningsexempel visar dock på att vissa typer av undersökningar inte kan ge oss rätt kunskap. Ett exempel är från inlägget Men are from mars women are from venus del 4b. Här presenterar Kvinnaochantifeminist en kandidatuppsats som gjorts av två studenter på JMG som undersökt kränkningar mot manliga och kvinnliga krönikörer. Här citerar hon uppsatsen:

” ’41 procent bland kvinnorna i undersökningen uppger att de ‘någon gång i månaden’ eller oftare får kommentarer som är riktade mot deras kön. Samma siffra bland männen uppges vara 5 procent.’ Att kvinnor uppger en högre frekvens säger inte ett smack om huruvida de faktiskt får motta dessa kommentarer i högre utsträckning. Då får man med deras subjektiva upplevelse […] (Det säger naturligtvis inte heller att det inte stämmer. Det säger just inget alls.)”

Här är ett exempel på vilken typ av kunskap som ses som illegitim vilken som fixeringen av diskursen omöjliggör. Att närmare hälften av kvinnorna i studien uppger något de upplever säger enligt Kvinnaochantifeminist ingenting. Här utesluter rörelsen att intervjuer kan ge oss kunskap om hur något faktiskt är. Hur man skulle kunna ta reda på om kvinnorna i studien verkligen får fler kommentarer baserade på deras kön, än sina manliga kollegor, är något bloggerskan inte kommenterar. (s. 46)

Nej, jag utesluter inte intervjuver, inte alls. Som man såg om man klickade på en länk tidigare i inlägget, så använder jag  själv, på ett privat plan, av typ semistrukturerade intervjuer för att utöka min förståelse för manliga sidan av särhållningssystemet. Det är en bra metod, men den kräver god förförståelse och eftertanke.

Jag ifrågasätter validiteten i just det resultatet i just den studien. Jag menar att man får med så omfattande gender bias, att det resultatet, inte intervjuer överlag, är intetsägande. Till det inlägget använde jag mig av denna artikel som bas för att kunna förklara mina tankar. Då hade jag inte läst rapporten bakom artikeln. Den sattes på min ”att läsa lista”, så ganska kort därefter gick jag genom rapporten. Om AL hade bemödat sig att kolla upp studien så hade hon noterat att forskarna i sin analys av just detta resultat skriver:

Vi misstänker att begreppet ”sexism”, på grund av den rådande debatten kring sexism mot kvinnor, har kommit att få betydelsen eller konnotationen ”som har med att du är kvinna att göra” snarare än ”som har med ditt kön att göra”. Vi tror därför att män i högre utsträckning inte tolkar kommentarer som sexistiska. (Källa; Diagram 2.1 sidan 20, Analys)

Detta var en av de fallgropar jag hade i åtanke när jag skrev inlägget. Jag ser mer än detta forskarna pekar på t.ex. kvinnor har högre benägenhet att tolka kritik som kritik mot person/kvinna än män som i större utsträckning tolkar kritik som kritik i sak och anser det vara en del av uppdraget. (Under hösten kommer  jag att lyfta upp empiri som stödjer detta påstående i Genusbiblioteket). Men man behöver vara genusmedveten och kunnig i hur det sociala på båda sidorna av särhållningssystemet fungerar för att kunna se fallgroparna och därmed parera för dessa i sin forskning.

Hur man skulle kunna ta reda på om kvinnorna i studien verkligen får fler kommentarer baserade på deras kön, än sina manliga kollegor, är något bloggerskan inte kommenterar. (s. 46)

Nä, det gör jag inte, varför skulle en politisk debattör göra det? Men eftersom man anser det saknas så kan jag bjuda på ännu en fallgrop man fallit i i den undersökningen, ordet ”någonsin” i följande fråga:

Någonsin fått kommentarer som de upplevt som kränkande (F2) (s. 16)

Hur kan ordet ”någonsin” ge ett gender bias?
Det är svårt som kvinna att föreställa sig hur det är att vara född med snopp. Det tog mig lång tid och många tusen steg i männens skor innan jag förstod i tillräcklig grad. Från män är små pojkar så lever de med ”take shit, deal with it and move on” och män blir väldigt bra på det här ”move on”. Det gör att t.ex. kränkande behandling läggs bakom män och faller i glömska, på ett sätt som inte kvinnor gör.
Att det är så här visar studier som sätter in en tidsram, vanligen 12 månader. (12 månader är, menar jag, för lång tid. Helst 3 högst 6 månader anser jag man borde använda för att förbättra validiteten). Nedan ser ni tabeller från två sådana undersökningar där man använder tidsram:

Medan Docenten Monica Löfgren Nilsson som utfört denna studie fann det förvånande att männen drabbas något mer än kvinnor, så förvånas jag, på grund av min förförståelse för genussystemet, över att skillnaden är så liten. En av de stora skillnaderna mellan männen och kvinnornas sida av genussystemet är att vi är mycket snällare mot kvinnor/flickor, än mot män/pojkar, vilket beror på Women are wonderful. Därför förvånas jag över resultatet och misstänker att man fått med andra saker som inverkar på resultatet, t.ex. vilka ämne dessa journalister skriver om. Vissa ämne upprör mer än andra, tex feminism, och om kvinnliga och manliga journalister skriver om olika ämne, så får man med ett gender bias. Jag misstänker också, som jag tidigare skrev, att 12 månader är för lång tidsram. Men det är bara en misstanke jag har och inget som går att utläsa ur rapporten.

 

 

 

 

 

 

Tabell 2 och 3  kommer från denna källa och återfinns på sidan s. 18-19. (Ni kan klicka på bilderna för att få dem större.) Notera här hur könsskillnaden ser ut för ”lifetime” respektive ”12 month”.

Precis som i biologisk forskning fungerar som ett verktyg, så kan man här hitta lösningar. För denna typ av yrken måste man ha ”skinn på näsan” och kunna ”move on”. Det är saker som kvinnor, dels behöver veta att de inte drabbas mer utan att det, tyvärr, ingår i jobbet, dels ofta behöver lära sig hantera. Och män har ofta kunskapen som behövs!, menar jag. Jag skulle vilja se genusvetenskap som med kvalitativa studier, ostrukturerade intervjuer, försöker plocka upp den ”move on-kunskapen” från män för att göra den tillgänglig för kvinnorna.

 

 

Nu tror jag jag fått bemött allt som hör till mig och mitt bloggande. Är det något jag missat, upplys mig i kommentarsfälltet så kompletterar jag det.

—-

[1] Giddens, A. (2007). Sociologi (femte uppl.). Studentlitteratur.
[2] Roxell, L., & Tiby, E. (2006). Frågor, fält och filter – kriminologisk metodbok. Lund: Studentlitteratur.
[3] Moi, T. (1998). Hva er en kvinne? Kjønn og kropp i feministisk teori. Oslo: Gyldendal.