Min granskning av Anna Lindeborgs Masteruppsats i Genusvetenskap – del 1
avatar

Presentation finns redan så här blir det full fart från början. För enkelhetens skull är Anna Lindeborg hädanefter kallad AL. Granskningen följer uppsatsens ordning. Denna första del tar upp tidigare forskning och vetenskapsfilosofiska resonemang.

AL börjar med att presentera det material som redan finns på forskningsområdet motstånd mot feminism och kvinnorörelsen i stort. Hon menar att det saknas forskning i Sverige och hänvisar därför till amerikanskt material i form av sociologerna Chafetz & Dworkins slutsatser om antifeministiska bakslagsrörelser (1987). AL tar sedan upp Susan Faludis bok ”Backlash – the Undeclared war against american women (1991)”. Förordet i svenska översättningen är skrivet av Maria Pia Boethius som AL citerar:

Trots att Sverige är olikt USA på många punkter, inte minst i politisk struktur, är Faludis undersökning så djupgående och omfattande att den bör läsas över hela världen

Ingenstans framgår vad det här har att göra med någonting. Både Faludi och Boethius är såväl feminister som journalister – inte forskare. Däremot har en riktig professor – Christina Hoff Sommers – förkastat en mängd av Susan Faludis påståenden inklusive antagandet att en backlash skett.

Women are now approaching parity with men in law school, medical school, business school. There are more women than men in college. A lot of this happened in the so-called backlash decade. So that, in itself, is a myth.

I avsaknad av svensk forskning hänvisar AL till ännu en feministisk journalist: Maria Sveland, vars bok ”Hatet – En bok om antifeminism” har ännu mindre med någon forskning att göra. Den hänvisningen liknar mer reklam än något annat. Därmed är presentationen av tidigare ”forskning” klar och AL går vidare till (vetenskaps)teori och metod. Gissa vilken?…Jupp, här är ännu en ”forskare” som lärt sig att upprepa ordet poststrukturell som alibi för vad än för åsikt som man inte vill behöva motivera närmare. Och när jag säger upprepa menar jag verkligen upprepa. Så här många olika variationer hittas enbart på sidorna 8-15

Poststrukturell världsåskådning

I en post-strukturalistisk förståelse av världen… en central del i post-strukturalistisk metod…. post-strukturalistisk utgångspunkt… en post-strukturalistisk förståelse… En poststrukturalistisk metodologi… genom min poststrukturalistiska utgångspunkt… De utgår från det poststrukturalistiska fältet… Post-strukturalistens utgångspunkt är här

Observera att Poststrukturalism här inte beskrivs bara som en sak utan som fyra olika. Det är först en förståelse, sedan en metod, vidare till utgångspunkt och slutligen beskrivs det som ett fält.  Problemet är att inget av dessa alternativ är det riktiga. Poststrukturalism är i verkligheten ett annat namn för fransk antihumanism från sent 60-tal med ledare som Jaques Derrida och Michel Foucault. Här är en beskrivning på från Tzvetan Todorovs esså: ”Traveling through american criticism” (från antologin Theorys Empire)

“Poststructuralism” has developed along two major
lines (and in a large number of subsidiary variants and transitional forms) which have one thing in common: they make the earlier question, “What does this text mean?”, completely irrelevant.

Oversimplifying somewhat, we might say that deconstruction renders the earlier question moot by invariably answering: “Nothing at all.” The second type of poststructuralism, more cheerful but also more naive, is sometimes known by its advocates as “pragmatism.”Pragmatism renders the question meaningless by replying: “Anything whatsoever.” In the wake of either response, obviously, the question can hardly be raised again; it seems preferable to go on to something else. (s.53)

Ursprungligen handlar det om litteraturvetenskap där alltså det svar som Derrida bestämt skall gälla för textens betydelse är ”ingenting” (dekonstruktion). Sedan har man (på väldigt oklar grund) börjat betrakta världen som om den vore en text som kan läsas på samma sätt och detta kan ni se i hur AL hävdar:

I en post-strukturalistisk förståelse av världen tas inte ordningen av världen för given. Det är genom språket som världen benämns och får mening för oss. Världen skapas genom att det finns spänningar i hur vi definierar den. Rörligheten i språket blir här central, och de till synes fasta definitionerna och benämningarna granskas kritiskt

Detta stämmer dock inte. Man tar absolut ordningen av världen för given. Derrida och hans följare tar för givet att svaret på frågan är ”ingenting”. Detta är deras utgångsläge och som Todorov påpekar i sin essä är en hållning som präglas både av dogmatism och av samma antihumanism som hittas inom marxismen.

American criticism is thus dominated by what we may as well call by its rightful name, antihumanism.

I am not saying that they themselves are inhuman. I am simply saying that it is not possible, without inconsistency, to defend human rights with one hand and deconstruct the idea of humanity with the other. (s. 58)

Sedan går AL vidare till att presentera motparten: Så här beskriver hon Positivismen:

Genom en post-strukturalistisk förståelse av världen grundar sig min epistemologiska utgångspunkt i en kritik av den traditionella positivistiska synen på kunskap som något absolut. En positivistisk kunskapssyn grundar sig på idén om det rationella forskarsubjektet som kan fastställa säker och absolut kunskap

Detta stämmer heller inte. Jag återgår till att presentera vad Todorov säger i Theorys Empire om american criticism (poststrukturalism och marxism)

Above and beyond their quarrels over specifics, both are fighting a common enemy called humanism—in other words, in this case, the attempt to ground science and ethics on reason and to practice them in a universal way. (s.58)

Vad poststrukturalismen motsätter sig är förnuftsbaserad universellt tillämpbar kunskap. Positivism har aldrig påstått att kunskap är absolut, den har däremot påstått vi kan veta vad som är mer och mindre sant. Dvs vad texten betyder mer och vad den betyder mindre. Poststrukturalism hävdar dogmatiskt – likt religiösa sekter – att en text inte betyder någonting (mer eller mindre). Allt är därför en fråga om tolkaren/kritikern och denne styrs sedan helt av rörelsens auktoriteter vars personliga åsikter blir en ”förståelse”.

Kritiken som självändamål

För feministiska forskare är kritiken av det förgivettagna en central del. Det handlar om att ha ett kritiskt förhållningssätt till kunskap och vetenskap, att vara uppmärksam på könade strukturer och processer.

Här framställs kritiken (normativ negativ teori) som neutral och alla andra förutom kritikern (forskarna) påstås vara färgade av det förgivettagna. Vetenskapen beskrivs alltså som vinklad, något vi måste vara misstänksamma mot. Sedan beskrivs kritiken å sin sida som den neutrala parten vars ord automatiskt blir sanna eftersom de inte är för någonting utan bara mot någonting.

Den feministiska teoretikern Donna Haraways begrepp situerad kunskap lämpar sig för att beskriva denna förståelse av kunskap. Hon kritiserar den traditionella vetenskapens ”gudstrick”, att vilja se saker ovanifrån, utifrån, från vad som uppfattas vara en neutral utgångspunkt. Istället ska forskaren ta kritisk ställning till sin egen position och dessutom ta etiskt ansvar, menar Haraway.

Samma mönster återkommer som vi sett hos de franska poststrukturalisterna. Först råder misstänksamhet mot alla former av vetenskap och forskning, sedan är de egna uttalandena sanna bara för att de sägs av egna kändisar. Enligt Haraway ditt, enligt Haraway datt.. Haraway skall vi inte vara kritisk mot och vi skall aldrig fråga vad hennes position är.

All kunskap är rumslig, plats- och perspektivberoende. Forskaren är alltid medskapare till det den analyserar. Att forska är en ”historieberättande
praktik”, en praktik forskaren själv är delaktig i. Att sätta sig i någon form av utifrån position, i dess fullständiga bemärkelse, är en omöjlighet.

Och detta är sant för att Haraway är den som säger det. Feministiska forskare är i själva verket inte det minsta kritiska mot vetenskap. Här använder jag min Call-on-bullshit-teori enligt vilken de bara delar upp vetenskapen i forskare (de andra som påstår saker) och kritiker/teoretiker (egna sidan som ifrågasätter saker). Sedan ges kritikern en gudagiven rätt att slå ner på forskaren utan att studenterna ens kan visa att kritikerns påståenden är mer sanna än vad än för verklighetsfrånvänt trams en marijuanapundare häver ur sig under ett rus.

Teori (Kritik)

Här vill jag återgå till ämnet teori/teoretiker. De flesta som hör teori verkar tänka på vad jag i tidigare inlägg på ämnet kallade deskriptiv teori, exempelvis Evolutionstteori där teorin är en hypotes som blivit testad upprepade gånger och bevisats stämma. Det som gör evolutionsteori säker kunskap är alltså ständig testning av utgångsläget (premisserna). Observera att AL beskriver hur poststrukturalismen betraktar utgångsläget som något som inte behöver testas alls utan är nödvändigt för att finnas till.

Vad är det då som poststrukturalister menar med teori? Jo de menar i själva verket teori som förkortning av literary theory (Litteraturteori) vilket på enkel svenska betyder normativ teori, dvs regler för hur texter skall läsas. Föreställ dig att du skall läsa en bok som om du vore kvinna, eller läsa en bok som om du vore svart. Det är så alltihop började.”What does the text mean?” anses olika beroende på vilket perspektiv som används. Kritiker glamoriferade sedan sig själva genom underifrånperspektiv – små berättelser – kraftigt kritiska och avvisande mot stora berättelser – som anses förtryckande. Med detta i minnet läs själva vad AL skriver och se likheten:

En poststrukturalistisk metodologi letar inte efter de stora metaberättelserna, där vissa antagande om världen tas för givna, utan koncentrerar sig på mindre, kontextualiserade historier.

Detta är en fullkomligt aburd självmotsägelse eftersom denna sorts teori inte alls är en mindre berättelse utan en av världens största och mest dominanta berättelser – bara framställd i tvärtomperspektiv. Här är en klargörande svarstext från Valentine Cunninghams Essä: Theory? What theory?

While setting their faces, usually, against Grand Narratives
and Keys to All Mythologies, as delusive and imperialist, and all that, Theorists have managed to erect the Grandest Narrative of all—Theory—the greatest intellectual colonizer of all time.

Observera att det inte finns utrymme här för att förklara hur sjutton en skola för litteraturteori (läsning av text) blev en skola för läsning av verkligheten som text men det handlar om kopplingen till Ferdinand de Sassure och Roland Barthes. Så jag är inte det minsta imponerad av lögnen att de är emot ett ”grand narrative” TEORI (kritik) är tvärtom det nya grand narrativet medan det gamla var marxism (kritik) Nu går vi vidare till AL:s diskussion om ”forskning” på politik och motstånd.

Motstånd används här i linje med filosofen Michel Foucaults tänkande. Han beskriver motstånd och makt som oskiljaktiga

Partiet där detta påpekas handlar om ”teoretikern” Chantal Mouffes syn på politik och det politiska. Detta är viktigt eftersom Mouffe återkommer kort senare i en mycket större roll. Foucault kategoriseras givetvis som kritiker och hans beskrivning är alltså enligt uppsatsen sann/rätt medan hans position inte diskuteras alls. Med detta sagt kommer vi in på Mouffe & Laclau (som bägge beskrivs som ”teoretiker”)

Diskursteori (Mouffe)

Det diskursbegrepp jag använder mig av i denna uppsats hämtar jag från teoretikerna Chantal Mouffe och Ernesto Laclau. I deras klassiska verk Hegomony and socialist strategy – Towards a Radical Democratic Politics (1985) utvecklar de, i relation till deras hegemonibegrepp och syn på politik, en diskursteori.

Här är det alltså teoretiker som anger sin syn. Det var forskares kunskap vi skulle vara misstänksam mot så åter är det fritt fram att okritiskt referera till rätt sorts sann kunskap dvs kritik. Ingen som helst presentation ges av Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus egna positioner.

De utgår från det poststrukturalistiska fältet, och här betonas att begreppet dekonstruktion har haft avgörande betydelse. Att dekonstruera diskurser utgör diskursanalytisk metod. Här lyfts ett annat nyckelbegrepp in: obestämbarhet Detta hämtar de från Jacques Derrida.

Det är inte bara obestämbarhet de hämtar från Derrida. Dekonstruktion av text som idé skapades av Derrida. Poststrukturalism som ideologi har Derrida som en av de två viktigaste grundarna. Detta är lätt att bevisa för amerikanska studenter läser inte texter på franska så innan någon översattning fanns existerade inte dessa idéer i USA. Alla grundarna är franska och/eller fransktalande. Enligt idéhistorikern professor Svante Nordin kallades det i USA för ”French Theory” Vi kan döpa om Dekonstruktion till Derridaism – konsten att läsa som Derrida. Här finns dock ett litet parti som försöker ta upp den fysiska världens varande – 

Att objekt som exempelvis bord och datorer existerar förnekas absolut inte här. Däremot motsätter sig diskursteoretikerna att objekten skulle kunna konstituera sig själva som objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor.

Observera hur dessa sk. diskursteoretiker åter framställs som neutrala kritiker. De tfinns ingen position de kan få skulden för medan de är emot alla positioner någon annan föreskriver – ju mer normala och framgångsrika – ju viktigare att attackera. Vidare medan AL beskrev Donna Haraway som feministisk teoretiker så brydde hon sig inte om att påpeka även detta är feministisk teori. Se denna intervju med Chantal Mouffe

In the beginning of the sixties, in fact, there was no feminist movement. Obviously, I know that there was a very important feminist movement at the beginning of the century. But I became a feminist later. I first went through socialism, Marxism, and at the beginning of the seventies, that’s when I began to know about feminism because that’s the moment when feminism began to be organized, really.

Även Ernesto Laclau har en bakgrund i vänsterradikal marxism, imperialism, förtryck bla bla bla. Så den första metateorin (grand narrative) var marxismen och när den fallerade var det THEORY (literary theory) som blev det nya ”grand narrative”. Anhängarna av denna ”förståelse” kallar sig poststrukturalister vilket är en fransk antihumanistisk ideologi som förkastar stora berättelser, med sin egen stora berättelse – hycklande nog – som undantagen alla de egna stenhårda regler de tvingat på de andra (dvs forskare).

Målet verkar enbart vara att hålla världen i ständig osäkerhet där kritikern kan komma till räddning med tolkning (allsmäktigt styrd av teori). Detta är en tes som styrks ju mer man läser om diskurser. Trots att vad som beskrivs är enkel språkförståelse så blir det en pina att läsa för ”teoretikerna” slänger in sina egenpåhittade begrepp hela tiden.

Här slutar del 1. Denna granskning har gått igenom 20 av uppsatsens totalt 80 sidor.

 

Kommentarer

Min granskning av Anna Lindeborgs Masteruppsats i Genusvetenskap – del 1 — 54 kommentarer

  1. Några snabba reflektioner:

    1) Tack än en gång Ninni för att du orkar dyka ner i skiten och dekonstruera den Smile

    2) Hela det postrukturalistiska svamlet är något slags lightversion av Ludwig Wittgenstein (”mitt språks gränser är min världs gränser” etc.)

    3) Det är viktigt att poängtera att alla dessa poststrukturalister (varför förresten post-, det antyder att det stadiet skulle vara överståndet, men så är det ju dessvärre inte. Strukturerna flyger och far med oförminskad kraft) har sitt eget oantastbara evangelium, vilket återigen visats av Ninni.

    4) Det här har sagts förr, men det tål att upprepas. Ingen av dessa flummare som hävdar att alla påståenden om världen är lika sanna skulle hoppa ut genom fönstret på 6:e våningen bara för att någon hävdar att gravitationens existens uteslutande beror på vem som säger det.

  2. Och en sak till

    Jag läste postmodernisternas ”bibel, nämligen Upplysningens dialektik. Det finns en och annan poäng, men en stor del av boken skulle jag avfärda som rasistisk smörja, inte minst p.g.a. den extremt nedlåtande synen på svart musik i USA, främst jazz. Märk väl att författarna Horkheimer och Adorno var judiska flyktingar från Tyskland och ändå förföll de själv till rasistisk idioti.

  3. @Rick:

    1) Tack än en gång Ninni för att du orkar dyka ner i skiten och dekonstruera den

    ErikSmile

    Min kommer att komma, men det dröjer, tyvärr.

  4. @Rick:

    1) Ninni?

    2) Poststrukturalisternas bakgrund är nog mer Heidegger än Wittgenstein

    3) Här är inledningen på det citat jag använde från Todorov angående namnet.

    Against such a background, then, the new trend in American criticism that I mentioned above was to emerge. The trend has been labeled poststructuralism, a term which strikes me as rather unfortunate: it implies both continuity (otherwise it would mean nothing) and progress (as if what comes after were always an improvement over what went before), whereas in fact we have extreme discontinuity. Poststructuralism has…. (här börjar citatet jag använde)

    4) Detta sades i det specifika sammahanget Sokalaffären (Alan Sokals bluff) som handlade om en text som beskrev naturlagar som tyngdlagen som sociala konstruktioner. En arg forskare menade de som ville bevisa de trodde nåt så dumt var fria att göra det rån hans fönster på 19:e våningen.

  5. @Tipsarn:

    Tack för tipsen på korr. det är svårt att fokusera på de där delarna när man är helt upptagen med att slå sprickor i den nya akademiska motsvarigheten till marxismen.

  6. @Erik

    Just du, tack för din insats. Ninni får jag säketrt anledning att tacka en annan gång.Smile

  7. @Matias:

    Japp! Hon har kommit fram till att rörelsen (alltså vi) saknar respekt för feminismen och genusvetenskapen genom sin omfattande dekonstruktion av oss. Oslagbart klargörande!

  8. Ujujuj, vi snackar sågning.

    Ju fler sån här gallimattias jag läser, desto mer lik all annan gallimattieas blir den, och det är referenser till samma poststrukturalistiska litteraturkritiker.

  9. Ja det är intressant med Derrida om jag skulle använda hans synsätt och studera texterna i kärlekssånger genom historian där majoriteten handlar om kvinnor så skulle frånvaron av män bevisa att vi lever i ett matriarkat så även inom konsten.

  10. Det lilla jag kommer ihåg från tiden på lärarhögskolan var:

    1. Husguden hette von Wright och ingen kritik accepterades mot vad denne skrivit.
    2. Då böcker med postmodernistiskt dravel diskuterades var det sällan någon som hade en stark åsikt förrän konsensus hade kommit fram till något, för då tyckte alla precis som gruppen tyckte och de hade förresten gjort hela tiden.
    3. När man själv försökte dechiffrera böckerna kändes det som att man hade kunnat återge informationen med egna ord, utan förlust av precision, till en bråkdel av sidantalet.

    Jag förvånas att ni här på bloggen orkar ta er igenom texterna som recenseras. Hade jag försökt så hade jag gråtit blod, vilket får mig att undra:

    Erik, är du en totalt logisk ärke-asbergermaskin, eller läser du lustfyllt medan du då och då fnittrandes häver ur dig saker som ”men herregud, människan är ju helt vettlös!”?

  11. Tja, vad ska man säga? Hela idén är en motsägelse: objektivitet är inget att sträva efter eftersom den är aldrig är hundraprocentig, men feministisk ”förståelse” är alldeles självklart sann. Vad är det säger att forskarens förförståelse inte ger en helt och pepparn felaktig ”förståelse”. Är feministiska/poststrukturalistiska forskare på något magiskt sätt bättre än positivistiska?

    Om de här ”forskarna” åtminstone hade kunnat nöja sig med att konstatera det självklara att ingen forskare är helt objektiv, för att därefter bidra med kunskap om vad som kan styra forskningen fel. Men nä då, istället tar de den orimliga positionen att positivismen ska förkastas och ersättas av ”förståelse”…

    Avsnittet om hur existensen av bordet och datorn absolut inte förnekas är ännu en motsägelse… Världen skapas ju socialt, främst genom språket, utan reservationer om att det inte gäller fysiska objekt. Orsaken till att min inte gör denna reservation är måhända att folk då skulle säga ”aha, så fysiska ting finns på riktigt. Men människor är ju också fysiska ting? Vad de säger är ljudvågor, fysiskt det med. Då finns det ju objektivitet även i människors kommunikation?”

    När jag först hörde begreppet ” demonstration” trodde jag att det handla om att bryta ner en företeelse… Men det gör det ju inte. Den här Gerrida som hittade på begreppet ville, enligt Wikipedia, aldrig ge en klar definition om vad begreppet innebar! Redan här ringer alla ”flumklockor”!

    Sammanfattningsvis: Vilken smörja.

  12. Erik

    Visst skulle din granskning tillhöra någon institution med generöst bidrag. Har någon av er ambition att befriva mansforskning vid Högskola?

  13. Imponerad av att du orkar dekonstruera denna text, Erik! Emma Åhmans C-uppsats orkade jag läsa eftersom den innehöll en hel del eget tänkande och nya ståndpunkter, detsamma kan jag tyvärr inte säga om denna master-uppsats.

    En detalj: en masterstudent ska inte kallas ”forskare”, inte ens inom citationstecken. Definitionen av en forskare är en person som sysslar med forskning och har fått en doktorsavhandling godkänd.

  14. Edit: ”Demonstration” i min förra kommentar skulle vara ”dekonstruktion”! Min iPad gjorde en felaktig tolkning av vad jag ville skriva, där ser man!

    Edit2: ”Gerrida” ska vara ”Derrida”.

    Vad gäller ”grand theory” som genusvetare/feministiska forskare ogillar så starkt: Vad är teorin om könsmaktsordningen om inte en gigantisk ”teori om allt som har med kön/genus att göra”: ALLA sociala skillnader mellan män och kvinnor i samhället beror ENBART på könsmaktsordningen. Hur vore det med lite dekonstruktion på den teorin?

  15. Pingback: Begripligt eller obegripligt? « Toklandet

  16. @Läsare:

    Har någon av er ambition att befriva mansforskning vid Högskola?
    Gissa en gång om det hade varit högsta önskan för denna kvinna?

  17. @Läsare:

    ”Visst skulle din granskning tillhöra någon institution med generöst bidrag. Har någon av er ambition att befriva mansforskning vid Högskola?”

    Jag skulle gärna bedriva forskning på Mansfrågor vid högskola dock med passusen att det som idag kallas mansforskning (men´s studies) varken är forskning eller handlar om män. Det som idag kallas manforskning är en underavdelning till kvinnoforskning dvs Genusvetenskap.

    Den enda riktiga mansforskning som finns vid någon högre utbildning i världen är den som startas upp av Male Studies Foundation i USA och akademiska tidskriften New Male Studies som ges ut av Australian Institute for Male Health and studies.

  18. Hej och hå…

    Tänkte skicka en längre kommentar med lite ris o ros till Lindeborg (och ros till Eriks analys). Men sedan slog det mig… hur kan hon skriva en hel uppsats med namedropping och ändå missa Popper.

  19. Tänkte precis detsamma som @Läsare. Vilken dröm det vore om du @Erik och du @Ninni tog plats inom humanistisk fakultet och fick möjlighet att från samma priviligierade, av samhället sanktionerade och subventionerade position som genusvetare nu uppbär, gavs möjlighet att kritiskt granska densamma. Det hemska med att läsa sådana här texter är ju också det akademiska språket, man får känslan av en slags sekterism där det viktigaste är att formulera akademiska floskler, det är ”göra kön” hit och ”konstruera praktiker” dit. Sök en forskartjänst vetja och starta en revolution ”from within”!

  20. @Mars:

    ”hur kan hon skriva en hel uppsats med namedropping och ändå missa Popper.”

    Genom att deklarera uppsatsens utgångsläge som poststrukturalistisk kan hon givetvis ignorera såväl Karl Popper som alla andra som utgår från att det finns sann objektiv vetenskap. Det har redan påpekats i förra kommentarsfältet att det finns risk hon förvanskat Torsten Thurens budskap i boken Vetenskapsteori för nybörjare.

  21. J@Erik: Smile

    Tur att du och ni andra har bättre koll. Jag inser att jag varken har den kunskap eller tålamod att på djupet analysera det hela. Men den fråga hon ställer konsekvent, är ju vilken typ av fakta vi vill ha… kände att Popper är hyggligt relevant i sammanhanget. Wink

  22. @Ekvalist:

    Nej. Den son doktorerat är doktor.

    Den som forskar är forskare. För det behövs ingen doktorsavhandling eller ens en disputation.

  23. Hur får man bröd på bordet av att skriva sånt här (sid 17)? Vem vill betala för att läsa detta:

    Även om det inte förekommer någon slutgiltig fixering hos diskursen måste det finnas partiella fixeringar, diskursen måste fixeras för stunden. Annars skulle differensflödet vara omöjligt.69 Differensflödet utgörs av alla de möjliga betydelsefixeringar som finns inom det
    diskursiva fältet, alla element. För att undergräva en betydelse hos en diskurs krävs det att betydelse finns i form av mångtydiga element.

    Trots att en total fixering av diskursen är omöjlig existerar fortfarande försöket att konstruera detta omöjliga. Varje diskurs upprättas som ett försök att dominera diskursivitetens fält.70 Varje diskurs vill hejda differensflödet och skapa ett centrum. Genom rörelsens artikulering av kön måste detta alltid förstås som en strävan efter att skapa en betydelse, en fixering av kön som ska dominera fältet.
    Det finns element som är särskilt tomma på innehåll och därmed särskilt öppna för olika betydelser. De element som det finns många konkurrerande sätt att uppfatta och definiera. Dessa element kallas flytande signifikanter. De flytande signifikanterna fixeras ”endast genom det konkreta innehållet som tillhandahålls av de antagonistiska krafterna.”71 Genom kampen mellan olika betydelser får signifikanterna mening.

    Poop Shut Mouth Money Mouth

  24. @Bashflak:

    Hahaha! Det är inte så krångligt som det ser ut, det är bara avsiktligt skrivet krångligt med påhittade ord så det skall se märkvärdigt ut. Om du byter ut deras onödigt krångliga tramsord mot motsvarande vanliga ord så blir det hela mycket lättare att läsa

    Här, låt mig göra ett försök.

    Diskurs = Samtal
    Artikulation = Definition
    Fixering = Konsensus
    Flytande signifikant = Ord med flera defniitioner
    osv…

  25. Det är väl ingen konst att fixa en postmodernistisk text, till och med en dator klarar det.

    Varje gång man går in på den här sidan genereras dravlet, komplett med referenser till Kristeva, Derrida, Foucault, Sartre, Bailey & co.

    http://www.elsewhere.org/pomo/

  26. @Erik:

    Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför studier av kön, genus m.m. inte ingår i vanlig sketen sociologi? Nu är jag inte sociolog, men för mig känns ju det här som en liten delmängd av ämnet. Till en viss del ingår väl detta i psykologi (exvis beteendevetenskap), biologi och medicin.

  27. @Bashflak:
    Den feministiska postmodernistiska diskursen företer likheter med en höggradigt vätskerik massa av verbalt ostrukturerade avföringspartiklar vars signifikans erbjuder rikliga återvändsgränder i det kolonala flödet av synnerligen dunkla tankekonstruktioner vars bristande transparens visar på ett freudianskt behov av att förkasta den fysikaliska verklighet majoriteten av humanoider tillgägnat sig under sin postnatala tillväxtperiod.

  28. det är illa nog när sådana som faktiskt har något vettigt att kommunicera (typ fysiker och matematiker) hemfaller åt rappakalja för att de vill göra ett intryck. Men genussvamlet … URK!

  29. Mundiarré avsett för den egna gruppen.

    Tyvärr tycker jag att mitt eget gebit drabbats av samma sak, fast i förkortningsform. Jag reste mig upp och gick från en föreläsning om programutveckling på SAAB, 2006, där föredragshållaren yrade om ”funktionsorienterad fraktionerad programutvecklingsmetodik”, och där man tog upp 1960 års koncept med strukturerad programmering, vilket jag syrligt påpekade.
    Jävla pajas, det var 20 år gamla idéer redan när jag skrev mina första program i C år 1980, men dumskallen hade upptäckt begreppet funktion och procedur för att bryta ner program i mindre delar. Herregud…

  30. Jag gör ju ganska ofta jämförelser med en annan kyrka som jag har mycket god inblick i och mina tankar går osökt till den tid då katolska mässor hölls på latin inför en oförstående församling. Församlingens uppgift är att tro, stå upp och knäböja när de blir tillsagda och upprepa ”Mea culpa” när prästerskapet säger till. Församlingen skall ICKE göra anspråk på att försöka förstå prästerskapets språk ty för detta är de icke tillräckligt utbildade.

  31. @Magnus:
    Ibland verkar de vara obegripliga för obegriplighetens egen skull. Kommer ihåg när jag gjorde en kurs i algoritmer på 80-talet. Som kursbok hade vi Algorithms av Robert Sedgewick.
    Bland annat ingick olika algoritmer för att sökning av strängar. En effektivare algoritm presenterades i pascal. Inga variabler (förutom i, och j) definierades, inga parametrar till funktionen, och det förekommer ett mystiskt M i koden. Det hela förklaras i och för sig i den omgivande texten, men begriper man den omgivande texten behöver man inte koden. Jag fattade nada.
    Flera år senare nördade jag in på just det där med sökning, något som jag använde rätt mycket i det jobbet jag höll på med (jobbet i sig självt hade inget med programmering att göra). Jag beslöt mig för att ta tjuren i hornen, satte mig ned ritade upp en massa diagram, minnet med variabler och hela köret och arbetade mig igenom koden steg för steg. Ett ganska kort kodstycke, rörde sig om 15 rader eller något sådant. Och ta mig sjutton, jag upptäckte att jag helt sonika bara kunde ta bort ett par rader med obegripliga instruktioner som var helt överflödiga och bara tog ut varandra. Med ballasten kastad över bord, och med riktigt definierade variabler och beskrivande variablenamn blev koden klar som korvspad.
    Sökprogrammet jag skrev med den och använde för att söka igenom filer (i DOS, förta halvan av 90-talet) blev kanon, ung 10 ggr så snabb som funktionen som ingick i DOS, och ung. 3-4 ggr så snabb som den Norton hade med i sitt paket.
    Sen dess spottar jag varje gång jag hör eller ser namnet Sedgewick. Och upplevelsen gav mig hälsosam(?) missaktning för akademika.
    Då ska man ändå inte glömma att det ändå handlade om något som är matemetiskt och logiskt bevisbart är korrekt. Och kan man förvanska något begripligt och korrekt så att det blir i stort sett obegripligt, fast det är korrekt, så hur ska det då bli när det bara är bullshit redan från början.

  32. Egentligen är det tragiskt att det ämne som började som (välbehövlig) kvinnoforskning spårade ur och helt togs över av marxistiska testuggare. Föreställ er ett genuint tvärvetenskapligt fält som spänner över historia, ekonomi, sociologi, folkloristik mm. men med uttalat perpspektiv på kvinnor. Åtminstone jag skulle med spänning invänta nya rön. Nu har vi istället en hatisk sekt som inte producerar någon som helst kunskap.

  33. Kanske kan man sammanfatta skillnaden i vetenskapssyn så här:

    Den ”manligt”positivistiska vetenskapen:
    Vi har observerat ett fenomen som behöver förklaras. Efter att ha samlat så mycket information det går, har vi 10 olika förklaringsmodeller. Genom att undersöka och testa utesluter vi dem en efter en tills bara en kvarstår; den tills vidare mest sannolika förklaringen. Den är inte absolut, utan omprövas ständigt när ny information tillkommer.

    Den post-strukturalistiska ”vetenskapen”:
    Vi har observerat ett fenomen som behöver förklaras. Efter att ha tänkt och känt efter noga har vi 10 olika förklaringsmodeller. Alla är lika möjliga eller sannolika, det går inte att välja en framför en annan.

    Den marxistiska post-strukturalistiska ”vetenskapen”:
    Allt mänskligt varande är politik och maktstrukturer. Vi har observerat ett fenomen som behöver förklaras. Efter att ha tänkt och känt efter noga har vi 10 olika förklaringsmodeller. Alla är lika möjliga eller sannolika, men vissa är mer sannolika än andra; dvs det vedertagna bildar norm och måste problematiseras genom att lyfta fram förklaringsmodeller som tydligt visar på maktstrukturerna.

  34. (postade av misstag och går visst inte att redigera?)

    Den marxist-feministiska post-strukturalistiska ”vetenskapen”:
    Allt mänskligt varande är politik och maktstrukturer. Maktstrukturerna är statiska och följer alltid samma mönster i alla sammanhang; mannen är gynnad och kvinnan missgynnad.
    Vi har observerat ett fenomen som behöver förklaras. Efter att ha tänkt och känt efter noga har vi 10 olika förklaringsmodeller. Alla är lika möjliga eller sannolika, men vissa är mer sannolika än andra; dvs det vedertagna bildar norm och måste problematiseras genom att lyfta fram förklaringsmodeller som tydligt visar på hur män förtrycker kvinnor.

  35. @Erik, förlåt en novis men var är skillnaden mellan att hon citerar X och att du citerar Y ? Det jag menar är att du skriver att du är kritisk mot vilka hon citerar men själv citerar folk utan vidare förklaring till varför denne har en högre ”sanningshalt” eller hur man ska uttrycka sig Smile

  36. @Chr Ewrk:

    ”@Erik, förlåt en novis men var är skillnaden mellan att hon citerar X och att du citerar Y ? Det jag menar är att du skriver att du är kritisk mot vilka hon citerar men själv citerar folk utan vidare förklaring till varför denne har en högre ”sanningshalt” eller hur man ska uttrycka sig Smile”

    En rätt uppenbar skillnad är att detta inte är officiell forskning utan en blogg. Det är inte vi skribenter som skall ha samma sanningshalt som henne. Det är hon som kallar sig forskare och skriver texter för användning inom universitetsvärlden man skall kunna ställa mycket högre krav på.

    Precis som det skulle vara mycket högre krav på mig om det var jag som skrev på universitet och hon som bloggade. Vidare så har de akademiker jag citerar inte antifeministisk teori som utgångsläge, det finns ingen antifeministisk ”litteraturteori” och det finns heller inte någon manlig motsvarighet till genusvetenskap.

    En annan skillnad är att flera av de personer som hon citerar (men ingen av de personer jag citerar) är till yrket journalister och allihop är kända feminister. Detta är i ett vetenskapligt sammanhang lika helgalet som att jag som referens skulle citera personer från A Voice for Men som John The Other eller Girlwriteswhat (Karen)

  37. @Roger:
    Den post-strukturalistiska”vetenskapen”
    Ja det är som att för dyra pengar köpa en biljett till en trollerishow som alla sagt är hur bra som helst och man sätter sig tillrätta för att bli underhållen och få se nya trick.
    Men den här trollkarlen(trollhen)utför inga trick utan föreställningen blir bara en lång väntan på ingenting där vi på slutet får höra att trolleritricket bestod i att vi betalade dyra pengar för ingenting.
    Och för att vi inte vill känna oss dumma och lurade så sprider vi ut att det var den bästa trollerishow vi sett eftersom desto fler som går på detta trick desto mindre blir vår egen dumhet.

  38. @Rick:

    ”Egentligen är det tragiskt att det ämne som började som (välbehövlig) kvinnoforskning spårade ur och helt togs över av marxistiska testuggare.”

    Postmarxistiska testuggare, Kvinnoforskningen utgick från marxismens syn på kunskap men var inte marxistisk utan kritisk mot marxismen som ansågs fokusera för mycket på klass och för lite på kön.

    ”Föreställ er ett genuint tvärvetenskapligt fält som spänner över historia, ekonomi, sociologi, folkloristik mm. men med uttalat perpspektiv på kvinnor. Åtminstone jag skulle med spänning invänta nya rön. Nu har vi istället en hatisk sekt som inte producerar någon som helst kunskap.”

    Personligen tycker jag det är illa nog att de påståenden man producerar är så uppenbart opålitliga och oanvändbara i riktiga världen.

  39. Jag ställde mig frågan efter att nästan ha läst igenom hela artikeln, ”varför är denna text så lätt att läsa och Anna Lindeborgs så tillkrånglad?”.
    Svaret finns i allra sista stycket av artikeln och belyser det sekteristiska i denna så kallade vetenskap.
    Ninnis jämförelse med religionen är helt korrekt.

  40. @Roger:

    Nja, den hermenutiska vetenskapstraditionen bygger på tolkningar, i vissa fall kan man inte studera verkligheten genom empiri, utan måste studera effekterna av den, man måste så att säga studera den indirekt. Historia är ett utmärkt exempel.

  41. @Chr Ewrk: Erik kommer nog med sitt svar.

    Jag ser en skillnad på hur man citerar och varför.

    När man citerar i naturvetenskap brukar man sällan skriva ut namnen i texten utan det är innehållet som får stå för kvalitén. Man diskuterar visserligen källornas validitet, men namedroppa är sällan förekommande. Om man har olika divergerande förklaringsmodeller och diskuterar dessa mot varandra är det vanligare med namnet i texten. Ex: Där Pimm (19XX) framhåller att världen är grön, dvs det är inte tillgången på växter som begränsar en population, hävdar Oksanen (19yy a) istället att världen är en grön öken, eftersom alla växter inte är ätliga. Han förfinar ytterligare genom att lägga till att världen kan vara gul och vit allt eftersom den primära bioproduktionen minskar (Oksanen 19yy b), vilket påverkar populationen av herbivorer och karnivorer (Oksanen 19zz, Olofsson 20xx). […] Min slutsats är att Pimms modell fungerar i subtropiska miljöer, men i en värld av specialister (regnskog) eller i arktiska och alpina områden gäller Oksanens modell.

    Vad hon gör är att utgå från några tänkares idéer, väljer deras syn som sin väg, utan att motivera varför. Deras namn och kultstatus är motivation nog. Genom att befästa sin metod och utgångspunkt i dessa namn visar man att man tillhör ingruppen och att arbetet har ett stort värde. Det är inte helt vanligt inom humaniora att man identifierar sig med idolen och använder namnet i ett epitet. Jag är en…, så ser jag på världen.

    Även om både Pimm och Oksanen är riktigt stora namn inom teoretisk ekologi är de inte heliga. Om man t ex skulle göra en undersökning i Svenska fjällen skulle man antagligen utgå från Oksanens modell om en grön-gul-vit värld, men inte för att han är han utanför att den modellen funkar bäst just i den miljön. En undersökning i Mellaneuropa skulle antagligen utgå från Pimms modell.

    Så ser jag på skillnaden.

  42. @Dolf:

    Skillnaden på PC- och Unix-uppfostrade programmerare är slående när man ser på koden. De senare skriver inte mer kod än nödvändigt. Jag minns när jag gick igenom koden för hela TCP/IP-stacken (Berkley) för att implementera den på helikopter-14, och skrev om den från C till Ada. Det är inte mer än 5-600 rader C.
    Samma sak med operativsystemkärnor, jag har skrivit själva multitaskingen på 25-30 rader assembler (går ej i C), mer behövs inte.

    För att inte tala om alla systemutvecklingsmetoder som SCRUM, Agile och annat som bara resulterar i en svärm med onödiga chefer, projektledare, fan och hans moster som inte fattar ett dugg om programmering, pepp pepp pepp som jämstaälldhetsfeministern skulle säga.

    Motrörelsen:
    http://programming-motherfucker.com/

    Blaj-kulturen, där man producerar en massa meningslöst snack, är på intet sätt begränsat till humaniora.

  43. @Magnus: Men även historiska dokument som tolkas kan bekräftas med empiriska metoder. Om en historisk person sägs ha giftmördats och man hittar arsenik i den uppgrävda kroppen. Eller om man påstår att Gustav Vasa var i ett visst hus, men man kan visa med dendrokronologi att inget av husets stockar är äldre än 1700-tal. Riktigt spännande blir det när man gör experimentell historia. Hur gjorde de? Kan det ha varit så här? Både tolkning av fynd och empiriska försök.

  44. Pingback: För förskolebarn? « Toklandet

  45. Pingback: Charlotte, vill genusforskare ha en dialog om könsforskning är det bara att säga till | Genusdebatten

  46. Stort tack.
    Tänker klippa det här som sammanfattning av diverse ickevetenskaper:
    ”Först råder misstänksamhet mot alla former av vetenskap och forskning, sedan är de egna uttalandena sanna bara för att de sägs av egna kändisar.”