Inledning

För lite drygt ett år sen skrev jag följande tweet:

@FilosofenNils Ge mig några exempel (5?) på dessa privilegier _till följd av könet man_? (dvs inte prestation) @DJohannisson

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 3 januari 2014

Svaren jag fick på den tweeten gav upphov till en serie bestående av tio inlägg, inklusive detta avslutande inlägg. De tidigare inläggen är Rond 1, Rond 2, Rond 3, Rond 4, Rond 5, Rond 6 Del 1, Del 2, Del 3 respektive En annan rond.

Jag har två syften när jag ställer frågor likt den ovan. Dels vill jag veta om jag har fel. Som alla andra kan jag lida av ”ideologisk blindhet” och skulle jag ha missat något vill jag veta det så att jag kan korrigera min ståndpunkt. Det andra syftet är att få folk att reflektera över sina egna åsikter, då feminismen är en ideologi som utan vetenskaplig förankning dominerar i vår samtid. Vi tror på det vi hört många gånger. Feminismen har anammats av hela vår maktelit som den sanna vägen till jämställdhet och inte sällan används feminism som om det betyder ”för jämställdhet”. Men, många har haft fel förr och min förhoppning är därför att väcka enskilda människors självständiga och kritiska tänkande.

När man vänder feministiska teorier upp och ner så blir det som ett pussel där bitarna bara rasslar på plats, strukturer blir tydliga, det är lätt att hitta stöd och man behöver varken plocka russin eller slänga sig med tomma påståenden. Jag menar att feminismen är en av vår tids och kulturs stora samhällslögner och att mäns överordning är en skenbild av genussystemet. Jag menar – på fullaste allvar – att män är könsmaktsmässigt underordnade kvinnor och att den könsmaktordningsteorin är en mycket bättre sociologisk förklaringsmodell för att förklara strukturer i det genussystem vi har. Med felaktiga förklaringsmodeller kommer man inte närmare sina målsättningar, precis som en karta över fel stad inte hjälper en att hitta rätt där man befinner sig.

Notera att jag i detta inlägg inte tar ställning till huruvida de kvinnliga privilegier jag här kommer ta upp är rätt eller fel, motiverade eller omotiverade. Mitt syfte är att visa på att om någon de facto har privilegier eller makt utifrån en viss faktor så går detta att visa upp, förklara och styrka.

Kvinna – det priviligierade könet

Vad är att vara priviligierad?

privileˈgium subst. privilegiet privilegier
• särskild förmån: adeln förlorade sina privilegier
□ spec. ensamrätt 〈hist.〉: han erbjöds privilegium på all handel med krut inom stadens gränser
(Svensk ordbok)

Privilegium är alltså en särskild förmån någon har, här till följd av biologiskt kön. Ett privilegium kan vara av formell karaktär – t.ex. fastställt i lag – eller av mer eller mindre informell karaktär. Jag kan inte se att manligt kön medför särskilda förmåner medan privilegium till följd av kvinnligt kön är bortom tvivel, odiskutabelt och rikligt förekommande, låt oss börja titta på några könsprivilegier kvinnor har i sverige i nutid.

Som ogift står barn per automatik under min vårdnad vid födseln. Bara för jag är kvinna. http://t.co/pE2IwuTdBo

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam.
[Föräldrabalk (1949:381), 3 §, länk]

En man som tror sig vara pappan får inte på egen hand driva positiv faderskapstalan, det är upp till mamman och socialnämnden. Mannen är alltså i denna fråga underordnad kvinna och stat (socialnämnden).

Jag riskerar inte bli förälder mot min vilja. Bara för jag är kvinna. https://t.co/YEUK1Qyh6R

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Vi har även en väl tilltagen abortlag för att man ska slippa bli förälder mot sin vilja … om man är kvinna. Mannens lott är bara att finna sig i vad än kvinnan beslutar och han riskerar därmed, mot sin vilja, ett föräldraskap, med påföljande ekonomiska och juridiska ansvar.

Detta förvärras ytterligare av att vi fortfarande år 2015 har snålt med alternativa preventivmedel för män.

Risken att bli gravid med kondom är ca sex gånger högre än om man skyddar sig med kombinerade p-piller, moderna spiraler eller p-stav. I vissa fall kan risken vara upp till 25 gånger högre. [Artikel. (Se även Wikipedia; ”Comparison table”)]

Min kroppsliga integritet är skyddad i lag. Bara för att jag är kvinna. http://t.co/RlAaeOQpV5

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Vad gäller kroppslig integritet så har flickebarn och kvinnor, men inte gossebarn, lagligt skydd mot icke-medicinska ingrepp i könsorganen.

Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.
[Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, 1 §, länk]

I debatten möter man ibland ”argumentet” kvinnlig könsstympning är värre. Det är bara delvis rätt; vissa sorters kvinnlig könsstympning är allvarligare ingrepp, däremot är inte all kvinnlig könsstympning värre än manlig dito, men alla former av kvinnlig könsstympning är förbjuden sedan 1982. Borttagande av förhuden på klitoris (typ 1) är direkt jämförbar med det som lagligt görs på gossebarn och så kallad prickning är ett mindre allvarligt ingrepp än det som utförs på pojkar. Kunskapen om de allvarliga risker som finns med ingreppen på pojkar är bristfällig hos gemene man. Här hittar ni information om riskerna med ingreppet.

Men framförallt; denna tävling i lidande är direkt osmaklig! Varför anses det vara ett argument att något annat är värre? Jag är helt okej med att misshandel är olagligt även om jag anser mord är värre.

Socialtjänsten ska hålla ett extra vakande öga på mig. Bara för att jag är kvinna. http://t.co/aFpWEH90r8

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

I socialtjänstlagen står följande:

Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
[Socialtjänstlag (2001:453), 5 kap, 11 §, länk]

Detta trots att forskning sen decennier visat att både män och kvinnor är offer för partnervåld – dessutom mer eller mindre jämt fördelat och tillika visar forskning att män har svårare att få stöd och hjälp i en sådan situation.

Jag har rätt att begära en person med samma kön som mig som förhörsvittne. Bara för att jag är kvinna. https://t.co/a7lSW0jMSp

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Hålls förhör med en kvinna, bör ett kvinnligt förhörsvittne anlitas, om den som ska höras begär det och det lämpligen kan ske.
[Förundersökningskungörelse (1947:948), 7 §, länk]

Jag döms mildare för samma brottsliga gärning. Bara för att jag är kvinna. http://t.co/MvV3ghdOl9

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

– Generellt har vi svårt för att ta till oss att kvinnor begår brott. Männen är de som generellt ses som gärningsmän och döms därför till hårdare straff, menar Angela S Ahola. [länk]

Vid en vårdnadstvist har jag större chans att få ensam vårdnad av barnen. Bara för jag är kvinna. http://t.co/JjuAA0owqV

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

När författarna till denna studie ser över det material som varit tillgängligt är det tydligt att den enda som påstår att det inte förekommer könsdiskriminering mot män i vårdnadstvister är Schiratzki, allt annat, inklusive den egna studien visar på motsatsen.
[källa]

På grund av skolans antipojkkultur har jag större chans att komma in på högre studier. Bara för jag är kvinna. http://t.co/9sP13sGHTf

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

På 19 av 20 prov visar det sig också att kvinnor oftare än män får ett högre kursbetyg än provbetyg.

Då man söker till vidareutbildning på sitt kursbetyg i konkurrens om platserna så är den diskriminering av avgörande betydelse. Till det kommer att skolsystemet i sin helhet är gynocentriskt (se Rond 6 Del 3) vilket ytterligare gynnar flickor. Och i takt med att utbildning blir allt viktigare i samhället blir denna gynocentri allt allvarligare.

Jag kan få särskilt "starta eget"-bidrag. Bara för jag är kvinna. http://t.co/vqOiq49xYJ

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Är du kvinna kan du ha det lite extra lätt att få starta egetbidrag eftersom kvinnor som varit utan sysselsättning en länge tid ses som en prioriterad grupp för att få starta eget bidrag.

Detta ger en snedvriden konkurrenssituation, då den som får bidrag har lättare att klara den svåra uppstartsprocessen.

Hur är detta möjligt?

Hur kan det vara så att så många tror det är privilegierat att vara man trots att det rent faktiskt och objektivt är precis tvärtom? Varför har vi så svårt att ta till oss att det är tvärtom? Hur kan det vara så att det privilegierade könet statistiskt är underrepresenterat i toppen (och botten) av samhället?

Följande citat beskriver en feministisk förklaringsmodell:

-Under hela sin uppväxt uppmuntras killar att ta plats. [länk]

Det hade kunnat vara så … men deras egen forskning visar på det omvända! Alltså faller den förklaringsmodellen.

En annan möjlig förklaringsmodell är att ”män lyfter män” och därmed motarbetas kvinnor på vägen. Inte heller den förklaringsmodellen får stöd i forskning, kvinnor men inte män har en förkärlek för den egna gruppen.

Examining subject gender differences in the overall attitude effects, we see that women had much stronger in-group liking and out-group derogation (F(1,48)=14.4, p=.0004, d=1.09; see Figure 1). That is, women showed both strong positive associations to the category female (F(1,26)=27.3, p<.0001, d = 1.02) and strong negative attitudes toward males (F(1,26)=29.9, p<.0001, d=-1.07). Unlike women, men did not show strong liking for the in-group. In fact they showed a negative automatic attitude toward the category male (F(1,22)=6.9, p=.02, d=-0.56). Nevertheless, this effect was noticeably weaker than women’s (F(1,48)=8.4, p=.006, d=.84). Unlike women, who showed a strong negative attitude toward the out-group males, men were indifferent toward females (F(1,22)=0.94, p=.34, d=0.21), with the mean in the direction of positivity toward female. [källa]

Sajten Ekonomitas skriver om studien Women in power: Sex differences in Swedish local elite networks, av sociologerna Christoffer Edling, Gergei Farkas och Jens Rydgren vid Stockholms universitet:

Huvudresultatet är entydigt. Vare sig i bilden ovan över individers nätverkspositioner (svarta prickar är kvinnor och vita är män) i de fyra lokalsamhällena eller i statistiska analyser finns tecken på att kvinnor marginaliseras. Kvinnorna är färre, men de har samma status. Forskarna finner i detta sammanhang med andra ord inget stöd för att det existerar dolda känsmaktstrukturer [sic!] som systematiskt missgynnar kvinnor i maktpositioner.

Den förklaringsmodell som jag lutar mig mot handlar om att kvinnan har ett medfött människovärde till följd av att hon är den begränsande faktorn för artens överlevnad. Hon är därför den stammen behövde skydda, det skyddsvärda könet. Pojkar och män får därför hela sitt värde som människor genom vad det gör – i synnerhet om det är kvinna, barn eller samhälle till gagn. De uppfostras därför till att vara umbärliga och flickor/kvinnor sätts på piedestal, ”man ska vara snäll mot en tjej”.

Så här beskriver dr Warren Farrell detsamma:

The message to boys of our genetic heritage was that every society that survived had to figure out a way of making its boys disposable […] The society had to figure out a way of having its boys be trained to be disposable. And the way we trained them to be disposable is we got boys to think of themselves as powerful by being disposable.
[…] So we trained boys basically to feel obligated to earn money that somebody else spent, while we died sooner – and call that power …

… which is a pretty amazing definition of power. If I went into a workshop on empowering women – which I did for 20 or 30 years – and I said: “Women, I’m going to teach you how to feel obligated to earn money that somebody else spends while you die sooner,” women would look at me and have me tossed out of that workshop in a few minutes.

Alison Tiemans förklarar processen bra i ett klipp på youtube med en liknelse till ”janitsjarer” i det osmanska riket. Tieman frågar till sist om män, som janitsjarer i det osmanska riket, inte bara alltid har varit och är ”ruling slaves” åt kvinnor.

Ulf T har skrivit om denna förklaringsmodell med, bland annat i detta inlägg.

Mina förklaringsmodeller står i samklang med forskningsresultat. Till exempel hur pojkar hanteras (se inläggen pojkars ”kollektiva fördelar” del 1, del 2) och dels hur män, mer än kvinnor, väljer yrke efter pengar samt arbetar fler timmar. För att nå toppen krävs uppoffringar som män till följd av att de är the disposable sex är mer benägna att göra. Det är ett tydligt och genomgående mönster i forskning, så även i källan från Nils. Låt oss ta en repris från Rond 4:

”för forskarassistenter där männen arbetade något mer än kvinnorna.”

”Rapporten visar att den genomsnittliga arbetstiden var ett par timmar längre för män än för kvinnor”

”De manliga institutionsledarna forskade däremot i mycket högre grad än de kvinnliga, som i stället undervisade mer.”

”Rapporten visar att män totalt sett ägnade en större del av sin arbetstid åt forskning än kvinnor gjorde, men det berodde huvudsakligen på könsfördelningen inom olika personalkategorier. Inom respektive personalkategori fanns det inga signifikanta könsskillnader, även om det fanns en viss tendens att kvinnliga lektorer, forskarassistenter och adjunkter ägnade mer tid åt ”övriga” uppgifter än sina manliga kollegor och något mindre tid åt forskning.”

”Inom gruppen forskare lade däremot kvinnorna mer tid på forskning och mindre tid på undervisning än männen.” [Notera: avviker från övriga punkter]

”För de flesta innebar föräldraskapet ingen synbar minskning på arbetstiden, men männen arbetade mer övertid än kvinnorna.” [s. 103]

”Det framgick bland annat att kvinnorna publicerade mindre än männen i början av karriären, att de undervisade mer och arbetade mindre övertid.” [s. 140]

Men även om man tar hänsyn till detta är män mer produktiva: 1,9 publikationer per år sedan forskarutbildningen påbörjades jämfört med 1,2 för kvinnor. Det finns således anledning att fortsatt anta att män är mer produktiva än kvinnor inom det medicinska forskningsområdet.

Det tycks vara vanligare för kvinnor än för män att lämna akademin på grund av upplevda brister i arbetssituationen, medan det verkar vara vanligare att män lämnar akademin för att få en högre lön eller för att de har andra karriärplaner.

Det stämmer precis med dr Farrells budskap, män jobbar mer, är mer produktiva och går dit pengarna finns. Till följd av att man trodde att kvinnor var underrepresenterade på grund av så kallad ”dold diskriminering” genomförde man politiska åtgärder som diskriminerade män:

En speciell aspekt med koppling till jämställdhet är att regeringen i mitten av 1990-talet anvisade medel för tillsättning av 73 anställningar som forskarassistent inom områden med en ojämn könsfördelning. Anställningarna tillsattes under perioden 1996–2000; samtliga av kvinnor. [s. 28]

Så, då är det läge för ännu en tweet:

Jag har lättare att utnämnas till professor. Bara för jag är kvinna.

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Det man åtgärdar behöver alltså inte alls bero på någon ”dold diskriminering”, det måste man först belägga. Det är nämligen fullt förklarbart med den teoribildning som jag lutar mig mot att kvinnor oftare återfinns ”i den bekvämare mitten” i samhället. Hypotes: Kvinnors skyddsvärde medför att de i högre utsträckning skyddas av samhället från att hamna i ”botten” samt att kvinnor skyddar sig själva från det pris det kostar att ”ligga på topp” och därmed oftare tackar nej till ”toppen”. Citaten ovan ger – trots att källan kommer från en ideologisk motståndare – stöd åt denna hypotes, någon ”dold diskriminering” har man mycket svårt att belägga (tvärtom: ju djupare man gräver, desto mer får man fram det omvända). Så här säger styrelseproffset Peggy Bruzelius om detta:

– Visst, det finns män som bromsar. Men framför allt är det kvinnorna som tackar nej. Jag vet inte hur många gånger jag har mött kvinnor som tackat nej till topposter för att de har andra prioriteringar i livet. Som mentor kan jag bli besviken. Men på ett mänskligt plan … tja, jag kan förstå dem

A pretty amazing definition of power

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga med belägg för att kvinnor är det privilegierade könet i vår tid och kultur, för den som vill ha fler belägg för att kvinnan är det privilegierade könet i vårt samhälle rekommenderas Pär Ströms bok Mansförbjudet.

Feministisk ideologi ligger som en våt filt över forskning som bedrivs i sverige av idag och hindrar jämställdhetsprocessen. Det grundläggande problemet är hur man definierar ”makt och privilegier”; man sätter livet på arbetsmarknaden ”på pluskontot” och det som tillhör privatlivet, så som barn och hemarbete, ”på minuskontot”. Ett bättre sätt är att mäta välbefinnande med utgångspunkt från att ”makt” definieras: möjligheten att forma sitt liv så man får en för individen tillfredsställande balans i livet.

Ett problem är att ingen forskning görs ur ett mot-feministiskt perspektiv, och man gör därför inte de frågeställningar som hade behövts, t.ex. angående kvinnors regeringsbeteende (se Rond 6, Del 2). Som man ropar får man svar. Trots denna brist inom forskningen så lyser de strukturer jag ser igenom i all forskning jag läser.

Det finns forskning som gör detta, mäter välbefinnande, låt oss titta på några citat:

In most advanced countries women report higher satisfaction and happiness than men. In our Appendix, women report higher life satisfaction scores than do men in all three of the data sets analyzed. But this finding is dominated by advanced countries. Outside the industrial countries the happiness gap infavor of women is often found to be smaller or even reversed.
[källa, s. 78]

Women around the world are happier than men, regardless of which happiness question is used. [källa, s. 9]

Majoriteten män har varken makt eller privilegier – de har en chef på jobbet och en regering i hemmet. Jag kan, som jag sa, inte komma på en enda rättighet som jag saknar som män har, men det omvända är lätt att påvisa. Det finns alltså en faktisk grund för ett jämställdhetsarbete där män förenas politiskt för att ”bevaka sina rättigheter och driva sina krav”. Men statligt stöd för sådant arbete, det får endast kvinnor då vi även har denna ”fina” könsdiskriminerande lag:

Syftet med statsbidraget är att stödja kvinnors organisering i egna sammanslutningar. Bidraget skall främja kvinnors deltagande i den demokratiska processen och i samhällslivet. Bidraget skall också möjliggöra för kvinnor att bevaka sina rättigheter och driva sina krav.
[Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering, 1 §, länk]

Så en sista tweet:

Jag kan söka statligt stöd för att bevaka mina rättigheter och driva mina krav. Bara för att jag är kvinna. http://t.co/Xdwe8deiEY

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 15 januari 2015

Hur kan feminismen ha fått den dominanta ställning den idag har?

Svaret på den frågan är komplex, det handlar dels om skillnaden mellan kvinnlig och manlig homosocialitet där kvinnlig kollektivism är effektivare när man ”slåss för sina könsbundna rättigheter”, dels att kvinnors skyddsvärde gör att vi är bättre på att fånga upp kvinnors sätt att tala om känslor. Det kommer jag att återkomma till. Det finns dessutom en annan viktig faktor, vilken grupp det är som gynnas av feminism. Låt oss titta på Maslows behovstrappa:

Ett genomgående mönster i forskning där man studerat vad män och kvinnor prioriterar vid yrkesval är att kvinnor i högre utsträckning väljer på ett sätt som stämmer överens med ”bli allt du kan vara”, mäns prioriteringar stämmer bättre med ”makt, uppskattning”. Det förstnämnda gynnar individen och dennes välmående mer, det sistnämnda gynnar makteliten. Det ligger därför i maktelitens intresse att försöka få kvinnor att välja mer som män och vara duktiga skattebetalande arbetsmyror.

Genom att framställa kvinnor som underordnade, missgynnade och förtryckta och pressa på dem feministiska glasögon så spelar man på feminiserade kvinnors känslor i syfte att få dem att agera mer som män. Så här skriver Alith:

Det är väldigt befriande, nära på terapeutiskt, att läsa det svaret. Undrar om andra kvinnor också skulle tycka det…? (Inte alla förstås) Man vill ju ändå på något vis leva upp till den nya “kvinnonormen”, vara tuff och framåt och sträva efter att bli chef osv, osv. Det är oväntat skönt att höra att man faktiskt inte behöver och att det inte är fel på en för att man inte vill…