Det omhuldande skyddet och tävlingen i lidande
avatar

Jag började ursprungligen skriva detta som ett svar till en kommentar av bashflak på Cissi Wallins blogg, men kände att det blev för långt för en kommentar på någon annans blog (dessutom vill jag själv styra om den får publiceras eller ej).

Upprinnelsen – Cissi Wallin om feminism/jämställdhet

Kort om Cissi Wallins inlägg. Hon började med att deklarera att hon inte såg någon större skillnad mellan feminism och jämställdism, men avslutade i princip med en uppmaning till alla att bara acceptera idén om Könsmaktsordningen, och vad hon menar med ”jämlikhet mellan könen PÅ RIKTIGT (dvs att män inser sina privilegier och aktivt börjar verka för att lyfta kvinnor, att kvinnor och män tillsammans jobbar för att vidga (eller typ krossa) bilden av vad vi kan och inte kan göra beroende av kön…”.

@bashflak, som argumenterat emot denna bild, och menade att jämställdismen ligger närmare det som de ”ursprungliga liberala feministerna” ville, med tillägget att man även verkar för en männens frigörelse, skrev:

Den enda liberala feminist jag känner till i Sverige är Sakine Madon.

Mitt tilltänkta svar började såhär:

Jag skulle nog även räkna Maria Ludvigsson dit — åtminstone gör hon det själv, och jag brukar inte ofta tycka att ML har fel. Wink

Dock verkar hon inte ge mycket för iden om Könsmaktsordningen:

Seminarier och rapporter med linjära resonemang om kvinnors löner, kvinnors uteblivna styrelseposter och kvinnors behov av hjälp på traven för att över huvud taget åstadkomma något av värde har stått tätt.

Svensk jämställdhetsdebatt är till brädden fylld med raljanta beskrivningar av hur karlar tar för sig och hur kvinnor behöver staten och politiken för att komma dit de vill.

Något av det mest provocerande att påstå i jämställdhets-sammanhang är att marknaden är kvinnans bästa vän. Den rådande uppfattningen är att kvinnor snarare har politiken att tacka för sina framsteg än sig själva.

Oavsett vad kvinnor själva gör för att påverka sin situation är det underordnat fasta maktordningar. Slutsatsen blir en ödesmättad tro på en struktur som styr våra liv.

Men kvinnors väg som företagare har kantats och hindrats av stopplagar och politiska projekt. ”Frågan om varför kvinnors företagande har särbehandlats måste särskilt lyftas fram och då varför företagerskorna motarbetades” skriver Du Rietz.

Och av historien kan vi lära att särlagstiftning, ofta förklädd till ett omhuldande skydd för kvinnor, begränsat företagare som varit kvinnor. ”1900-talets särlagstiftning mot kvinnors förvärvsarbete, förbud mot natt- och övertidsarbete med inspektionsmyndighet, framdrivet av en internationell arbetarrörelse, hämmade företagandet.”

Ambitionen att skydda kvinnorna mot marknadsekonomin och alltför fria utsvävningar i ägande och entreprenörskap lever kvar.

Vilket slags feminist är Maria Ludvigsson?

Här skall jag kanske påpeka att jag verkligen uppskattar Maria Ludvigssons artiklar, och som sagt sällan tycker att hon har fel. Det jag inte förstår är dock varför ML kallar sig feminist över huvud taget, och jag frågar mig om hon verkligen har tänkt igenom vad det skulle innebära att ta bort det ”omhuldande skydd” som kvinnor åtnjuter. Här blir det, anser jag, faktiskt relevant att belysa vilka fördelar av detta omhuldande som män inte har. Det handlar inte om en ”tävling i lidande”, utan att förstå vad det är som feminister egentligen ber om. Det är lätt att gömma sig bakom fraser som ”2000 år av förtryck” (hört senast idag på P1 – se nedan), så länge man inte behöver belägga med fakta hur detta ”förtryck” faktiskt sett ut, och — inte minst — vad alternativet skulle ha varit.

När kvinnor fick samma rätt som män: 1864

Ok, inte helt kanske, men i flera viktiga avseenden. Vi skall se hur det gick.

I mitten av 1800-talet hade vi faktiskt en betydligt mindre omhuldande modell ett tag. I avhandlingen Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 av Seppi Hentilä, kan man läsa (sid 42):

I 1864 års lag avskaffades alla de tidigare nämnda restriktionerna. Kvinnorna tillerkändes i princip samma rättigheter att delta i näringslivet: ”varje svensk man eller kvinna är /. . ./ berättigad att i stad eller på landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikesfart”.

[sid 60] Det första skedet [Den konservativt-liberala perioden (1850-1883)] dominerades av å ena sidan gamla socialkonservativa värderingar enligt vilka de övre stånden hade skyldighet att ta hand om de nödställda, men å andra sidan också av doktriner som representerade extrem liberalism. Enligt denna bar den enskilde skulden till sin fattigdom. Men redan då var staten tvungen att ingripa mot en del av de allra bjärtaste missförhållandena, t.ex. minderårigas arbetstid, en osund arbetsmiljö i fabrikerna, nattarbete for kvinnor, etc.

Notera att man inte ansåg att nattarbete för män var att betrakta som ett ”missförhållande” – än mindre ett av ”de allra bjärtaste”. Avhandlingen skriver att kvinnor och barn fick göra det mesta av det riktigt tunga arbetet, men det motsägs dels av att deras andel av arbetskraften i den tyngsta industrin var låg, och dels av att det helt enkelt inte vore logiskt att låta de fysiskt svagaste utföra de tyngsta momenten. Hursomhelst gick staten in och reglerade arbetsförhållandena främst för kvinnor och barn. För de flesta män gällde rimligen att de kunde undvika de värsta jobben enbart genom att kvalificera sig för bättre jobb (eller genom att ha kontakter, vilket de allra flesta män inte hade).

(Avhandlingen beskriver också hur den ’extrema liberalismen’ motarbetades av staten, eftersom man var rädd för de förändringar som en för fri konkurrens skulle medföra. Man kan diskutera om inte detta som, tillsammans med de högre ståndens egenintresse och industrialiseringens stordriftsfördelar, medförde en utveckling mot monopolism, bidrog till att de svagaste exploaterades ännu mer, vilket i sin tur födde krav på ännu mer statliga interventioner. Hursomhelst var en av den framväxande socialstatens första uppgifter att klassa kvinnor och barn som särskilt skyddsvärda.)

De ”Skyddsvärda”: Kvinnor och barn

Barn blir onekligen frustrerade över att deras valfrihet begränsas av vuxna ”för deras eget bästa”. Samtidigt är de nog i grunden tacksamma för att vuxenvärldens ansvar inte för tidigt och för hårt landar på deras axlar. Idag behöver vi inte klumpa ihop kvinnor och barn i samma skyddsvärda kategori, men skall vi nå fram till en modern jämställdhet behöver vi vara ärliga om vår historia: de arbeten som enligt lag inte fick utföras av kvinnor och barn behövde fortfarande utföras. Det blev då naturligtvis den enda grupp som vårt samhälle inte betraktar som skyddsvärd – vuxna män – som fick ta dem. Enormt många män har fått offra liv och hälsa eftersom vår samhällsutveckling har förutsatt att någon tar ansvar för skitgörat – det verkligt tunga och farliga arbetet. Denna uppoffring har givits till ett märkvärdigt lågt pris: det är enastående vilka faror män varit beredda att utsätta sig för, bara de kunde hoppas på lite ära och en kvinnas gunst om de lyckades. Status, hög lön och lite intimitet är moroten som motiverar horder av män att slita hårt på karriärsstegen.

Idag har idén om omhuldandet av kvinnor till stor del spelat ut sin roll: det finns relativt få yrken som kvinnor inte kan utföra inom önskade parametrar. Och vår nativitet och barnadödlighet är numera så låga, och barnomsorg och skola så utbyggda, att barnafödande inte fjättrar kvinnor vid hemmet som förr. När barnadödligheten var hög, behövde man skaffa många barn för att tillräckligt många skulle överleva till vuxen ålder och kunna hjälpa till att försörja familjen. I P1 Morgon i morse talade två radikalfeminister om ”2000 år av förtryck” och den patriarkala normen att kvinnor skall föda barn. Historielösheten känns påtaglig. Min farfar hade sju syskon, och hans pappa hade 12, varav endast en handfull nådde vuxen ålder. Det var naturligtvis inte för att förtrycka kvinnan som det föddes så många barn, utan för att de barnen som nådde vuxen ålder var de som behövde försörja föräldrarna när de blev för svaga för att arbeta. Männen låg inte precis och latade sig medan kvinnan skötte barn och hushåll. Man gjorde en uppdelning som var pragmatisk och syftade till överlevnad i första hand, och kanske lite komfort i andra hand.

De umbärliga: Männen

Motsvarigheten till omhuldandet av kvinnorna var dess raka motsats för männen. Det talas ofta nedvärderande om ”macho-attityd” idag, men i grunden handlar det om att när man skyddat kvinnor och barn från de tyngsta och farligaste uppgifterna kvarstår faktum att någon måste göra dem i alla fall. För denna grupp är det en lyx att känna efter. Man kan dra ut på det och tycka synd om sig själv, men i slutänden är man tillbaka på samma ställe: jobbet måste göras, och man har ingen att lämna över det till. Självömkandet är ungefär lika konstruktivt som för en blivande moder att ömka sig inför förlossningen – förståeligt, men barnet kommer ändå att komma ut på ett eller annat sätt!

Alla kulturer har haft manbarhetsriter, som i sin utformning varit mer eller mindre vidriga. Själva syftet med riten är övergången från en skyddad grupp, barn, till en oskyddad: vuxen man. Symboliken berättar om hur mannen förväntas uthärda smärta, riskera sitt liv, och vid behov ta andras liv – vad som än krävs för att skydda gruppen och säkra dess fortlevnad. Länge var värnplikten vår kvarvarande manbarhetsrit, där den organiserade mobbningen gick ut på att lära vanliga klemiga män att inte tveka inför uppgifter som möjligen (ibland högst sannolikt) kunde leda till extrem fara, lidande och död. De män som genomgått denna rit har ofta motstridiga minnen: dels kan de uppleva att detta var en viktig tid, en tid av växande och kamratskap, men dels också en vidrig tid, där man behandlades som en lägre livsform och utsattes för närmast sadistisk behandling.


Bungee jumping för riktiga män. I Vanatu-stammen skall huvudet slå i marken för att gudarna skall bli nöjda. Källa: The 5 most terrifying rites of manhood from around the world

Dagens unga män har inga manbarhetsriter kvar, men precis som för kvinnor lever många av förväntningarna på män kvar, och rollerna är kommunicerande kärl: kvinnor behöver lära sig att inte sträcka sig efter luktsaltet och förvänta sig att en stark karl skall skydda dem när det blir för tufft; män behöver komma i kontakt med den sårbarhet som historiskt förnekats dem, och lära sig att sluta bära alla andra på sina axlar. De vill inte, så låt dem gå själva!

Så långt är vi säkert överens, feministerna och jag. Det problem jag ser, är att skitjobbet – det tunga och farliga – och behovet av att ibland bli skyddad, finns fortfarande kvar, och när det nyper, är det fortfarande jag som vuxen, vit man, som förväntas ”man up” och se till att ingen (annan) kommer till skada. Jag reflekterar nästan dagligen, efter att ha läst tidningar och blogginlägg, att skyddsvärdheten är en drog som är mycket svår att vänja sig av med, och att både män och kvinnor – men i synnerhet kvinnor – är extremt bra på att förtränga det pris som män får betala för att kunna vara allas beskyddare och försörjare.

Endast på så sätt kan man t.ex. vidmakthålla en bild av män som ’förtryckare’ av kvinnor, och kunna höra saker som Hillary Clinton’s observation i samband med kriget i Kosovo, utan att genast rulla henne i tjära och fjäder:

Women have always been the primary victims of war. Women lose their husbands, their fathers, their sons in combat. Women often have to flee from the only homes they have ever known. Women are often the refugees from conflict and sometimes, more frequently in today’s warfare, victims. Women are often left with the responsibility, alone, of raising the children. Women are again the victims in crime and domestic violence as well.

För att vara tydlig: att politiker säger korkade saker är för all del inget nytt, men att så få personer reagerar på denna sortens galenskap, säger en hel del om hur vi betraktar mäns och kvinnors respektive uppoffringar.

Så länge en ledande politiker utan att tvingas avgå kan påstå att det är ett värre lidande för en kvinna att överleva när hennes man, pappa eller son dör, behöver vi inte diskutera i termer om ”tävling i lidande”. Det vi har bevittnat hittills är att vuxna vita män är diskvalificerade från att ens ställa sig på startlinjen. Själva formuleringen ”tävling i lidande” representerar egentligen att kvinnor, men inte män, får vara utsatta. Själva skyddsvärdheten är kvinnors främsta trumfkort. Att behöva stå till svars för sina handlingar, det kan männen få behålla.

De flesta män känner detta, och har noterat föraktet som möter dem, inte minst från de kvinnor som står dem närmast, när de gör misstaget att visa sig svaga. Långt ifrån alla kvinnor reagerar så, men det behövs inte så många sådana upplevelser förrän man skall dra slutsatsen att det där med att få visa sig svag, det är andras privilegium. Någon behöver bita ihop för att andra skall få känna sig svaga, och här hör vi inga rop på kvotering.

Ursäkta om det blev lite ovanligt bittert, men det var nog dosen queerfeminism till morgonkaffet som störde mig. Själva moderskapet är ju grunden till kvinnors skyddsvärdhet, och att framställa det som ett patriarkalt förtryck är så dumt att jag var tvungen att skriva av mig lite.

Kommentarer

Det omhuldande skyddet och tävlingen i lidande — 28 kommentarer

  1. Mycket klokt och mycket bra inte minst den historiska aspekten som tyvärr missbrukas och misstolkas av många. (Medeltiden på 15-, 16-. 1700-talen visar på viss historisk förvirring!)
    Men nu måste du ducka för motelden som jag tror kan innehålla saker som: Jamen mäns våld mot kvinnor då, är inte det ett bevis på förtryck?
    Jovisst, men att tillskriva alla män den våldsamma potentialen är också ett uttryck av förtryck. Att till den milda grad skrämma unga kvinnor med risken för våld och våldtäkt så fort de går ut är förtryck och bevis för en önskad maktordning som först och främst utövas av extremfeminister som Schyman et consortes! Allt för att tillskansa sig makt över tanken! Gammal god marxistisk taktik.

  2. Ett ypperligt inlägg! Jag läser och nickar så att arbetskamraterna tror att jag lyssnar på hårdrock.

    Hillary Clintons uttalande är ju så smaklöst att man baxnar (för att låna ett uttryck av en inte helt okänd jämställdist).

  3. Maria Ludvigsson:

    ”Jag är emot kvotering eftersom jag är feminist.” (…) ”För mig är det viktigaste med jämställdhet att bli bedömd och bemött för den person jag är och inte för att jag tillhör kollektivet kvinnor. Problemet med kvotering är just att man talar om kvinnor som en grupp igen.”

    Precis. Varför kallar hon sig feminist? Hur identifierar man sig som feminist utan att hänvisa till kollektivet kvinnor?

  4. Klockrent Ulf!

    När man väl ser detta fenomen, de skyddsvärda/de umbärliga, så faller många bitar av det sociala spelet på sin plats och man slås av dessa ”strukturer” hela tiden i sin vardag. Feminister talar om att könsstereotyper är ett problem som ska ”krossas”, samtidigt traskar de i takt i denna könsstruktur så fort de tar till orda. Förbluffande.

  5. @Bashflak:

    Jag visste att Ludvigsson var liberal, men inte att hon var feminist

    Jag satt och sökte ett tag innan jag hittade det citat som jag använde i inlägget. På twitter talar hon mer om att hon är ”höger och kristen” (inte kristen höger), men mycket lite om feminism.

    I denna Newsmill-artikel skriver hon lite mer om sin syn på jämställdhet. Den ger nog inte direkt svar på varför hon kallar sig feminist, men jag gissar att det här är en nyckelpassage för att förklara hennes egen syn som ’liberal feminist’:

    Skillnaden i rättvisesyn mellan en liberal feminist och vänsterns statsfeminist är talande. Medan vänstern har en utfallsorienterad rättvisesyn är liberalens processfokuserad. Det innebär att vänstern ständigt jämför utfall av människans val och ständigt strävar efter att genom politisk styrning jämna ut skillnaderna i utfall. Därför är kvotering och särlagstiftning för olika grupper avgörande för jämställdhet. Den processfokuserade rättvisan kan i stället beskrivas som ointresserad av utfall men beroende av att själva spelreglerna är lika. Lika rättigheter är alltid rätt.

    Amen. Jag vill inte hänga upp mig på vad denna ståndpunkt kallas, men åtminstone wigwag borta hos Cissi Wallin verkar vara av åsikten att ”liberal feminist” betyder något annat än det ML säger sig stå för. Enklaste sättet att lösa knuten vore kanske att kalla sig ’jämställdist’ eller ’ekvalist’ istället. Shock

    Finns många liberala feminister som bedriver liberal feminism även efter 1983. Dom utgår samtliga från könsmaktsordningen dom också.

    Sedan känns några av de andra sakerna ML skriver i Newsmill-artikeln lite tillspetsade. T.ex.

    Det går att jämföras med synen på hur ett rättvist 100-meterslopp ser ut. Medan vänstern menar att rättvisa är uppnådd först när löparna manipuleras att gå i mål samtidigt, menar liberalen att rättvisa är uppnådd om alla startar samtidigt och tävlar efter samma regler.

    Om man skulle hårddra detta som att den ’liberala feministen’ vill ha endast en klass på 100 m, där män och kvinnor möts på exakt samma villkor, skulle åtminstone i stort sett alla junior- och seniortävlingar helt sakna kvinnliga 100-meterslöpare. Jag tycker nog själv att detta är ett exempel där det faktiskt blir bättre om man tar lite hänsyn till de biologiska skillnaderna. Det går att bli för dogmatisk även i jämställdhetstänket.

    Maria, om du läser får du väldigt gärna hoppa in i diskussionen, så kan vi prata med dig istället för bara om dig. Wink

  6. Mycket bra.

    Historielösheten som feminismen ofta ståtar med är ju den största anledningen att de kan vidmakthålla sina idéer om förtryck, könsmaktsordning och kvinnors särskilda utsatthet.

    Eftersom jag alltid utgår från att andra är åtminstone lika intelligenta som jag själv tills motsatsen bevisats, så kan jag bara dra slutsatsen att den feministiska historielösheten som fenomen inte beror på naiv okunskap utan på medveten historierevisionism.

    Det i sin tur leder till den uppenbara slutsatsen att drivkraften i kontemporär, hegemonisk feminism INTE är en strävan efter jämställdhet, utan efter kvinnlig empowerment, inte könsbalans utan en strävan efter kvinnliga privilegier utan eftergifter.

    Men det som ständigt förundrar mig är hur detta gynocentriska och ofta mansfientliga perspektiv tillskansat sig en dominerande plats i offentligheten, i politiken, i utbildningssystemet, och hur märkligt lite motstånd som kommit till uttryck bland de som har haft tillgång till det offentliga rummet.

    Hur gick det till? Och vad kan man göra åt det?

  7. @Ulf T:

    Jag får kanske nyansera mitt påstående lite.

    I t.ex. Ungdoms-VM i friidrott i Donetsk 2013, hade Irene Ekelund kunnat springa i killklassen. Hon hade med tiden 22.92 som gav henne segern bland flickorna kunnat komma som bäst 5:a i heat 5 – det långsammaste – av pojkarnas 13 försöksheat. I fem heat hade hon kommit sist, och under inga omständigheter hade hon tagit sig förbi första omgången. Detta är alltså för 16-åringar, innan skillnaderna hunnit bli ännu mer dramatiska. Vill minnas att jag noterade någon gång förut att olympiska segrarinnan på 100 m i ett visst OS inte nått in på topp-200 för män samma år.

    Jag tyckte att Ekelunds segerlopp var en skönhetsupplevelse och är glad att vi inte berövades den på altaret av dogmatisk jämställdhet.

    [Uppdatering: Nytt youtubeklipp eftersom det gamla blev borttaget]

  8. @Ulf T:

    Ja, som jag hävdat otaliga gånger så är liberal feminism och jämställdism samma sak, med skillnaden att jämställdism även inkluderar mansfrågorna. Och eftersom den liberala feminismens kvinnofrågor redan är i mål, handlar den svenska jämställdismen enbart om mansfrågor.

    Ifall en jämställdiströrelse skulle starta i ett mer traditionellt land, skulle den nog inledningsvis ha större fokus på kvinnofrågor än mansfrågor, som Pär Ström skrev i ett av sina sista inlägg.

  9. @Roger:

    Eftersom jag alltid utgår från att andra är åtminstone lika intelligenta som jag själv tills motsatsen bevisats, så kan jag bara dra slutsatsen att den feministiska historielösheten som fenomen inte beror på naiv okunskap utan på medveten historierevisionism.

    Om det vore så väl. Wink

    Medveten falskhet är så mycket lättare att tampas med, men jag tror inte att det är så enkelt. Nu skall jag inte ge mig på att försöka tolka hur kvinnor tänker när de övertygar sig själva om att det faktiskt är så här, men jag har blivit övertygad om att det verkligen i de flesta fall faktiskt rör sig om en övertygelse.

    Jag nöjer mig med det rent teoretiska resonemanget att om det är så att kvinnor tjänar på att utstråla en känsla av utsatthet (och därmed identifiera sig själva som skyddsvärda), så behöver de inte vara medvetna om att känslan inte stämmer överens med en faktisk hotbild. Det är troligen snarare så att ju mer kvinnan tror på sin egen upplevelse, desto mer övertygande kan hon vara.

    Att tillåta sig att känna rädslan kan vara produktivt om man därmed kan få beskydd, men kontraproduktivt om man måste hantera situationen själv. Män tjänar därför (i snitt) på att bortse ifrån rädslan – även då de har gott fog för den, medan kvinnor (i snitt) tjänar på att bejaka den.

  10. Ja det är intressant att dessa män vi skickar ut i krig för att försvara i för stunden rätt åsikt bara ses som ett arbetsredskap inte några med egna drömmar om framtid av lycka kärlek barn osv utan bara är en siffra i en kolumn.
    Och Hillary Clintons uttalande ja vad ska man säga det är fler soldater från USA som tagit sitt liv efter tjänstgjort i Afghanistan än som stupat där,men det ska väll riktig karl tåla denna psykiska våldtäkt att se dödade människor och döda men vi är ju bara empatilösa män utan riktiga känslor som man kan ställa dessa krav på.
    Förövrigt för mig som liberal och jämställdist så är socialism och feminism en omvänd kung Midas.

  11. Pingback: Det omhuldande skyddet och tävlingen i lidande - UmeNytt.se - Nyheter Sverige

  12. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17841908.ab

    Ulf@

    Oj denna länk ska det vara Smile. Jag sitter ofta med mobilen och nu blev det en länk jag skickat i ett annat samanhang Smile.

    Eftersom ni pratar om liberal kontra vänster feminism och jämställdism osv så kom jag att tänka på denna artikel angående folkpartiet jag just läst där FP tycker det är dags för en till obligatorisk pappamånad. Så igen så ploppar det upp i skallen vad med FP som gör att de kan profilera sig som liberalerna?. Det blir bara att man vattnar ur begreppet i min världsbild. Med den synen kanske en liberal skulle kunna proxa för utgångsförbud för samtliga vid 23:00 då våldsbrott och de viktigaste av dom mot kvinnor sker oftast där efter och att vi då skulle komma närmare jämställdhet. Våldtäktskulturen hämmar kvinnor!

    Kanske löjligt att jämföra detta, speciellt för dom som inte förstår vad som är fel med att bestämma över familjers uttag av föräldraledigheten. Men så känner jag och jag förstår inte hur ett liberalt parti driver en linje av kollektivism som de gör!

  13. @Bengt Andersson:

    Men nu måste du ducka för motelden som jag tror kan innehålla saker som: Jamen mäns våld mot kvinnor då, är inte det ett bevis på förtryck?
    Jovisst, men […]

    …men, om forskningen skulle visa att kvinnor misshandlar i samma utsträckning, blir detta inte längre ett bevis på förtryck.

    De studier som ställer samma frågor till både män och kvinnor brukar komma fram till just detta. Den komponent som konsekvent framstår som en signifikant skillnad är effekten av våldet: kvinnor skadas mer när män slår än omvänt. Dock förekommer inga tydliga könsskillnader skillnader i vare sig graden, frekvensen eller motiven till våldet.

    Här blir det också intressant hur dessa resultat motarbetas, möjligen (sannolikt) just på grund av det du tog upp: om det verkligen vore så att män misshandlade kvinnor i hög utsträckning, men inte omvänt, vore det ett starkt argument för tesen om kvinnors underordning. Om forskningen i stället visar att relationsvåld inte är så vanligt, och att det inte uppvisar tydliga könsskillnader (annat än det uppenbara att män slår hårdare), försvagas denna argumentation kraftigt.

    http://pubpages.unh.edu/~mas2/V71-Straus_Thirty-Years-Denying-Evidence-PV_10.pdf

  14. Jag påminner om en klassiker: GNAT (Go/No-Go Association Test), där man snabbt skall associera föremål till subjektiva värderingar (”good” / ”bad”, etc.)

    The Go/No-Go Association Task (2001)

    Först gör man ett antal kontrollexperiment för att verifiera att resultaten överensstämmer med kända associationer. Sedan testar man associationer till vita/svarta människor, och slutligen till män/kvinnor. Allt fortlöpte som förväntat tills man kom till sista testet (min fetstil):

    Examining subject gender differences in the overall attitude effects, we see that women had much stronger in-group liking and out-group derogation (F(1,48)=14.4, p=.0004, d=1.09; see Figure 1). That is, women showed both strong positive associations to the category female (F(1,26)=27.3, p<.0001, d = 1.02) and strong negative attitudes toward males (F(1,26)=29.9, p<.0001, d=-1.07). Unlike women, men did not show strong liking for the in-group. In fact they showed a negative automatic attitude toward the category male (F(1,22)=6.9, p=.02, d=-0.56). Nevertheless, this effect was noticeably weaker than women’s (F(1,48)=8.4, p=.006, d=.84). Unlike women, who showed a strong negative attitude toward the out-group males, men were indifferent toward females (F(1,22)=0.94, p=.34, d=0.21), with the mean in the direction of positivity toward female. Although such a conclusion is not easily derived from the IAT, the GNAT data suggest that men show automatic negativity toward males but remain attitudinally indifferent toward females.

    Från dessa resultat, skulle man kunna formulera några definitioner på mans- respektive kvinnohat:

    Manshat = Kvinnors inbyggda starka negativa attityd till män, förstärkt av mäns svagt negativa attityd mot män och deras svaga preferens för kvinnor.

    Kvinnohat = Mäns endast svaga preferens för kvinnor matchar inte den starka preferens för kvinnor som kvinnorna själva har, förstärkt av kvinnornas negativa attityd till män. Dvs män bryr sig inte så mycket om kvinnor som kvinnor tycker att de förtjänar.

    En annan rimlig tolkning är att män är starkt individualistiska medan kvinnor är starkt kollektivistiska, dvs män saknar i princip en ”in-group preference”, medan kvinnor har en stark sådan.

    Vore det bara denna studie, skulle man ha anledning att tro att det är ett felaktigt resultat, men flera andra studier har bekräftat bilden.

    Who’s in Charge? Effects of Situational Roles on Automatic Gender Bias (2001)

    Participants completed the trials faster during the Female-Good dual-categorization phase compared to the Male-Good phase, suggesting an automatic bias in favor of women. […] The mean log-response latencies suggested that female participants revealed an attitude bias, but not male participants.

    När man sedan tittade på mäns attityder till kvinnor i överordnad, jämställd respektive underordnad roll, framträder bilden att män är klart mest positiva till den jämställda rollen. Man kan spekulera i att män ogillar kvinnor i överordnad roll eftersom de känner av kvinnors automatiska preferens för andra kvinnor – männens mer neutrala hållning tycks mer passande för en överordnad funktion.

  15. @Ulf T: Så intressant inlägg Ulf! Jag har haft flera kvinnliga chefer i min karriär. De flesta har varit bra, faktiskt väldigt bra, speciellt på tu man hand. Men med speciellt en kände jag mig förfördelad när hon med självklarhet satte kvinnliga medarbetare före mig i publiceringslistan till publikationer, även när det var uppenbart att jag gjort mer. Och även bara tog upp en del av mina bra idéer först när en annan kvinnlig doktorand blev intresserad. Till hennes försvar ska jag väl säga att hon har ett ganska dåligt självförtroende och faktiskt gjorde likadant åt andra hållet ibland också. Har inte tänkt på att det kunde bero på någon känsla av medhörighet, jag själv har bara fått sådan känsla utomlands på fyllan när jag träffar svenskar. Känner kvinnor det så hela tiden?

  16. .
    ”Själva moderskapet är ju grunden till kvinnors skyddsvärdhet, och att framställa det som ett patriarkalt förtryck…”

    — Mmm bra summering.
    .
    — Men nu skippar vi mænn all ”høviskhet”.

    .
    Per Hagman

  17. Pingback: Cissi Wallin diskuterar jämställdism: Del 2 – Projicering | Genusdebatten

  18. Ulf T:
    Bra skrivet, tack.

    ”Själva skyddsvärdheten är kvinnors främsta trumfkort. Att behöva stå till svars för sina ”handlingar, det kan männen få behålla.”

    Den klipper jag till samlingen. Plus ordet umbärlig. Har haft svårt att översätta (Farrel’s) ”expendable” till Svenska.

  19. Pingback: F!’s plattform—en felaktig världsbild | Genusdebatten

  20. Pingback: Nu ska här städas bland gubbslemmen! | Genusdebatten

  21. Pingback: Kvinnomaktsutredningen – En normkritisk läsning, del 1 | Genusdebatten