Sh*t Ulf T Says…
avatar

[Uppdatering: Jag noterade att några länkar till kommenterar på ‘feministbiblioteket’ hade ruttnat, och ersatte dem med fungerande länkar.]

Johan Grå föreslog nyligen att man borde samla ihop saker jag har skrivit som korta svar på frågor, eller som förtydliganden till rapporter jag hittat. Jag har tittat igenom några av de kommentarer jag skrivit, och försökt välja ut några som jag tycker är representativa.

Om inte annat kan de väl illustrera vad jag står för, vilket jag som skribent borde vara beredd att redovisa i ett inlägg. Det kan hända att det kommer en del 2, om folk tycker att det är intressant. I denna del har jag samlat kommentarer från 5 mars 2013 till idag, 8 augusti. Varje kommentar har länk till den ursprungliga kommentarstråden, där man kan finna sammanhanget, och naturligtvis en massa intressanta diskussioner.

Här en liten innehållsförteckning för snabbare navigation.

 

Är män rädda för att vara ‘svaga’, och vill kvinnor egentligen ha ‘svaga’ män?

(Upp)

Länk:

@Axel Edgren:

Tja, många killar är rädda för att visa känslor eller att vara sina flickvänner till lags i vissa saker för att vissa grottkvinnor ännu 2013 associerar sådant med ”osexighet” och ”oförmåga att slåss med sabeltandade tigrar”, och de vet inte om deras tjej är sådan innerst inne.

”Vissa grottkvinnor”? Snart har du nog fördömt i stort sett alla som du själv inte finner vara skyddsvärda…

Statistiken visar tyvärr att män har all anledning att oroa sig för att kvinnor kommer att välja bort dem om de visar sig svaga. Den grundläggande mekanismen här, som du verkar ovillig att se, är att kvinnor väljer i relationer – det är inte männen som väljer en kvinna. Det är inte ens så att det egentligen är männen som tar initiativet till att stöta på kvinnor: protokollet är att kvinnan först skall indikera att hon vill bli uppvaktad. De män som inte förstår det, eller misstolkar signalerna, möts ofta av ohöljt förakt.

Det här slår igenom även i statistik kring t.ex. äktenskap. I Sambo, barn, gift, isär? från SCB, konstateras att faktorer som ökar risken för separation är bl.a.:

– Kvinnan är äldre än mannen
– Mannen blir utan jobb (dock dock mindre om kvinnan är utan jobb)
– Mannen har låg utbildning (dock inte att kvinnan har det)
– Kvinnan är under 24 år när hon får första barnet
(mindre om hon är över 30)

Vidare har vi His or Her Divorce?, som visar dels att kvinnor tar initiativ till separation ungefär dubbelt så ofta som män, kvinnorna tar mindre hänsyn till om barn finns med i bilden (troligen för att de räknar med att få behålla barnen). Helhetsintrycket är att kvinnor ser äktenskapet mer som en affärstransaktion än männen, och tenderar att bli mer benägen att skilja sig när hennes egen försörjarförmåga går upp, eller mannens går ned.

Om dessa kvinnor är ”grottkvinnor” är de tydligen tillräckligt många för att få genomslag i statistiken. Statistiken är också helt i linje med att det huvudsakligen är kvinnorna som väljer – och väljer bort. Män har alltså tydliga motiv att försöka anpassa sig till kvinnornas preferenser, även om – som Torstensson antyder – det beteende som ‘lönar sig’ går emot hans egna preferenser.

 

Män kan inte våldtas, eller?

(Upp)

Länk:

En annan sak som gör det till en feministisk åsikt är väl förvissningen att det de anser sig vara utsatta för är ett unikt kvinnligt problem.

Här några av de (mycket få) studier som faktiskt har tittat på hur ofta män utsatts för oönskat sex:

Male and female recipients of unwanted sexual contact in a college student sample:
prevalence rates, alcohol use, and depression symptoms (1999)

Results indicated that when a commonly utilized measure of unwanted sexual contact was made gender neutral, men were as likely as women to report being recipients of several types of sexual coercion. In particular, both men and women reported experiences of feeling it was useless to stop an aroused partner, feeling pressured to have sex by their partner’s continual arguments, and having sexual intercourse after having been given drugs or alcohol.
[…] Acquaintance rape and other types of sexual coercion are serious and potentially very harmful events in the lives of these young people, and it is important to have a clear understanding of these events and their impact. Anecdotally, several male participants in the present study reported shame, sadness, and other negative emotional reactions after being the recipient of these events, in addition to feelings of victimization. Conversely, several women in the sample reported no adverse emotional reactions despite experiencing events which presumably represent rape.

Men’s self‐reports of unwanted sexual activity (1986)

This questionnaire was administered to 507 men and 486 women. More women (97.5%) than men (93.5%) had experienced unwanted sexual activity; more men (62.7%) than women (46.3%) had experienced unwanted intercourse.

Token Resistance to Sexual Intercourse and Consent to Unwanted Sexual Intercourse: College Students’ Dating Experiences in Three Countries

Muehlenhard and Cook (1988), for example, found that 46% of women and 63% of men had acquiesced to unwanted sexual intercourse. Muehlenhard and Long (1988) also found that more men (49%) than women (40%) had engaged in unwanted sex. The reasons included enticement, altruism, inexperience, and intoxication.

Rapporten kommer fram till att liknande andel män som kvinnor (i USA fler män, 47%, än kvinnor, 38%) har sagt nej till sex när de egentligen haft för avsikt att genomföra det. Liknande proportioner men med andra variationer mellan länderna, framkom beträffande ”consent to unwanted sex”.

I den sistnämnda rapporten kan man diskutera vad som är mest överraskande: att 55% av de amerikanska kvinnorna rapporterade ”consent to unwanted sex”, eller att 35% av de amerikanska männen gjorde det? Att 47% av amerikanska män använt ”token resistance to sex eller att 38% av de amerikanska kvinnorna gjort det?

Länk:

Bland Straus’s artiklar hittar vi även denna:

”INTIMATE TERRORISM” AND INJURY OF DATING PARTNERS BY MALE AND FEMALE UNIVERSITY STUDENTS

This article re-conceptualizes ”Intimate Terrorism” to more fully reflect the fact that violence between partners is inherently a dyadic phenomenon. The methodological objective is to provide procedures for using the Conflict Tactics Scales to identify Intimate Terrorism. This study reports data on 13,877 university students which found that, among those in physically violent relationships, 20% of men and 26% of women met Johnson’s criteria for Intimate Terrorism.

Hur definierar de då ”Intimate Terrorism”?

Intimate Terrorism is violence enacted in the service of taking general control over one’s partner.

“…the frequency and severity of the violence has no bearing whatsoever on whether the violence is classified as intimate terrorism” (Johnson, 2008 page 94). This is based on the assumption that a single slap can sometimes serve to assert and maintain dominance. This reflects the current feminist conceptualization of PV as more a matter of the amount of coercion and control than of the level of physical attacks.

”Johnson” är Michael P. Johnson, och hans utgångspunkt var att ”intimate terrorism” var ett patriarkalt verktyg som användes av män för att dominera kvinnor. Straus testade hypotesen och kom fram till att fler kvinnor än män uppfyller Johnson’s kriteria. De citerar ett antal andra studier som nått liknande resultat, men kritiserar också kriterierna och ifrågasätter användningen av ordet ”terrorism”.

Ett område där det var påtaglig obalans var ”situational self-only violence”, dvs där endast den ena partnern är våldsam i syfte att dominera i en specific situation – inte nödvändigtvis generellt. Situational violence var den vanligaste formen, och den övervägande delen utgjordes av ömsesidigt våld.

The second pair of bars (Situational Self-Only Violence) shows that female students are twice as likely as male students to describe themselves as the only physically violent person (20.7% versus 9.4%). The third pair of bars (Situational Partner-Only Violence) shows that male participants were about twice as likely as female participants to indicate that they were ”pure-victims” i.e. their partner was violent but they were not (13.7% versus 6.7%).

 

Är våld mot kvinnor en global epidemi?

(Upp)

Länk:

@JD:

På nyheterna tv4 nämnde man en undersökning som kommit fram till att 2\3 av alla kvinnor inom restaurangbranschen har sextrakasserats
Situationen för män hade man inte alls undersökt trots att man rimligen med lätthet hade kunnat göra det samtidigt!

Något liknande, fast på större skala, har WHO gjort i sin senaste rapport, där de deklarerat att våld mot kvinnor är en global epidemi.

De har huvudsakligen förlitat sig på en samling rapporter som endast utrett i vilken utsträckning kvinnor utsatts för våld av män. Dock refereras åtminstone en rapport som ställt samma frågor till både män och kvinnor: GENACIS: Gender, alcohol and culture: an international study. I den rapporten framgår att männen är ungefär lika utsatta som kvinnorna (i vissa avseenden mer, i andra mindre). Detta förhållande nämns dock inte i WHO-rapporten, såvitt jag kan se.

Här kan man rekommentera Murray A. Straus’ artikel Thirty Years of Denying the Evidence on Gender Symmetry in Partner Violence: Implications for Prevention and Treatment. Han noterar att man redan 1986 hade 23 studier, varav två nationella, som visade att relationsvåldet är jämnt fördelat. Nu finns runt 200.

Han går också igenom de olika metoder som används för att mörka ena halvan av problemet, med konkreta exempel på hur det skett i praktiken. Bland annat finns ”Method 2: Avoid Obtaining Evidence of Female Perpetration”.

WHO använder sig uppenbart också av ”Method 3: Selective Citation of Research” och (eftersom en referens slank in som visade på ”gender symmetry”) ”Method 4: State Conclusions That Contradict the Data”. Det gör förresten några av de andra refererade studierna också, eftersom de uppenbart är medvetna om symmetrin, men ägnar några stycken åt att handviftande förklara bort varför de inte vill visa upp de siffrorna (jag behöll tyvärr inte länkarna).

 

När andelen kvinnor ökar inom ett yrke går lönerna ned?

(Upp)

Länk:

@Torstensson:

Snarare är det så att lönerna sänks på ett tidigare stadie av marknaden och att män söker sig till jobb med högre löner . Kvinnor söker ju trygga anställningar , män högre löner med större tävlan och större risk.

Det är nog också så att när andelen kvinnor inom något yrke ökar, så ökar också kraven på trygghet, flexibla arbetstider m.m., vilket bidrar till att sänka lönerna – dessutom inte linjärt: Warren Farrell noterade i Why Men Earn More att de extra timmarna på toppen över en normal arbetstid ger ett avsevärt lönepåslag:

The U.S. Bureau of Labor Statistics reports that the average person
working 45 hours per week earns 44% more pay [than the average person working 40 hours] — that is, 44% more pay for 13% more work. Put another way, she or he gets more than triple pay during those extra hours. Not at the same job, usually—the
willingness to work more hours helps land jobs that pay more per hour.

Men ”not at the same job” kan innebära olika uppgifter på samma arbetsplats.

Inom läkaryrket har man kunnat se könsskillnader, som eventuellt kan få rätt påtagliga konsekvenser:

More than 27% of female respondents work fewer than 40 hours per week, compared with 17.9% of men. Merritt Hawkins estimates that on the basis of the differential, women see 13% fewer patients, Singleton says. As the female workforce grows, that differential will contribute to growing access problems, ”particularly acute in the primary care modalities that are top-heavy with female providers.”

Most of the male/female NPV [Net Present Value] disparity is driven by the fact that women doctors tend to work fewer hours than male doctors in the prime of their careers. Early in their careers male and female doctors work similar hours, the researchers found. But between the ages of 31-35, the median male doctor works 50 hours per week while the median female works 40. And a gap in hours worked remains through age 55.

The results add to a growing literature suggesting that women may be overinvesting in professional degrees, the researchers say. The question is why women invest in these degrees when higher returns can be found elsewhere.

It could be, Chevalier says, that women simply perceive that being a doctor will be more satisfying work. But it’s also possible that women “don’t foresee the extent to which they’re going to cut back working when they have kids.”

“There are lots of reasons the decision to be a doctor could be rational,” she adds. “But for the median woman, it doesn’t make financial sense.”

Notera att de inte säger att det inte lönar sig för en kvinna, utan för en ”median woman”, dvs som väljer att gå ned i arbetstid under småbarnsåren, och som efter det oftast inte kommer tillbaks till full arbetstid (eller jour/övertid).

Länk:

@Ninni:

Kvinnor har i snitt lägre lön, men i gengälld för de större del av kakan privatliv.

Det är ju också så att även när man räknar gruppen ‘heltidsarbetande’, tenderar kvinnor att jobba i underkant av heltid, och män i överkant. Det ger oftast rätt stor effekt på karriär och lön om man ser sin heltidstjänst som 45-50 tim/vecka eller som 35-40. I Why Men Earn More tar Warren Farrell upp just den aspekten:

The U.S. Bureau of Labor Statistics reports that the average person working 45 hours per week earns 44% more pay—that is, 44% more pay for 13% more work. Put another way, she or he gets more than triple pay during those extra hours. Not at the same job, usually—the willingness to work more hours helps land jobs that pay more per hour.

Han noterar också att om man jämför ogifta män och kvinnor, får man en annan bild:

And in 1969, even as I was claiming discrimination against women professors while doing my doctorate at NYU, nationwide, women professors who had never been married and never published earned 145% the income of their counterpart male colleagues. This is not a typo: The women earned 45% more than the men. A feminist colleague objected with a half-smile, “Never-married women are winners; never-married men are losers.” She clarified, “I mean never-married men are not as educated, are less likely to work hard. That’s why women don’t marry them. Never-married women can take care of themselves, so they don’t get married.” I checked. Sure enough, never-married women were more educated. So I checked the latest data among educated men and women working full-time. The results? The men earn only 85% of what the women earn; put another way, the women earn 117% of what the men earn […]

Så lustigt nog går det att hitta flera studier som visar att kvinnor, när man justerar tillräckligt många parametrar, faktiskt tjänar mer än män, även om Farrell också noterar många av de studier som gör detta inte får finansiering för att uppdateras.

I began to see that we study what gets funded, and what gets funded depends a lot on what’s likely to be found.

Länk:

Apropos lönegapet, här skriver Christina Hoff Sommers i artikeln A quick fix for the gender wage gap:

If today’s young women want to close the wage gap, they should change their college majors. Aspiring early childhood educators or social workers should reconsider: the median earnings in these fields are $36,000 and $39,000, respectively. By contrast, petroleum engineering and metallurgy degrees promise far more money: median earnings are $120,000 and $80,000. Here is a list of the ten most remunerative majors compiled by the Georgetown University Center on Education and the Workforce. Note that men overwhelmingly outnumber women in all but one major.

1. Petroleum Engineering: 87% Male
2. Pharmacy Pharmaceutical Sciences and Administration: 48% Male
3. Mathematics and Computer Science: 67% Male
4. Aerospace Engineering: 88% Male
5. Chemical Engineering: 72% Male
6. Electrical Engineering: 89% Male
7. Naval Architecture and Marine Engineering: 97% Male
8. Mechanical Engineering: 90% Male
9. Metallurgical Engineering: 83% Male
10.Mining and Mineral Engineering: 90% Male

And here are the 10 least remunerative majors. This time it is women who prevail in nine out of ten majors.

1. Counseling Psychology: 74% Female
2. Early Childhood Education: 97% Female
3. Theology and Religious Vocations: 34% Female
4. Human Services and Community Organization: 81% Female
5. Social Work: 88% Female
6. Drama and Theater Arts: 60% Female
7. Studio Arts: 66% Female
8. Communication Disorders Sciences and Services: 94% Female
9. Visual and Performing Arts: 77% Female
10.Health and Medical Preparatory Programs: 55% Female

There are far more women than men in college, and they earned more than 58% of college degrees this year. If large numbers of female students changed from the second group to the first, that would do far more to narrow the gap than, say, the Paycheck Fairness Act. That Act (still floundering in Congress) primarily targets the allegedly sexist practices of employers. But, as most economists will tell you, employers cannot be blamed for much or any of the gap. It is women’s choices that are the problem — beginning with their college majors.

Det fungerar också som argument mot påståendet att lönerna sjunker när kvinnor tar sig in på ett område. Här är det uppenbart att män söker sig till områden som betalar väl, medan kvinnor söker sig till andra områden.

Warren Farrell påpekade ju detta för länge sedan (i Why Men Earn More 2005) och lade till att de jobb som kvinnorna föredrar, i stället rankar högt på t.ex. arbetstider, trygghet eller livskvalitet.

Länk:

@Jenny:

Bland annat något som jag själv gått och funderat över ganska länge. Och det är att kvinnodominerade yrken nästan uteslutande alltid är dåligt betalda. Om man jämför med mansdominerade yrken.

Det finns lite olika sidor till det där. En som har tittat lite närmare på varför det tenderar att bli så är Dr. Catherine Hakim, bl.a. i Women, Careers, and Work-Life Preferences:

One of the claims of the feminist movement, taken up by many social scientists (Jacobs & Gerson, 2004), is that there is no good justification for the ‘male’ stereotype of the career: an occupation or activity that is pursued continuously, with long full-time hours, and with a high level of dedication, virtually to the exclusion of a major investment of time and energy in family work and family life. It is commonly argued, or even simply taken for granted, that all occupations can be organised and carried out on a part-time basis, or done discontinuously, so that the work can be fitted around family life.

Alldeles nyligen såg vi ju här hemma en debattartikel om hur man ”måste” göra om chefsjobben så att de passar kvinnor bättre, eftersom kvinnor för närvarande tenderar att hoppa av i större utsträckning än män.

Kvinnor tenderar, finner inte minst Hakim, att föredra lägre risk, kortare resor, mer flexibla arbetstider, osv. – om så behövs, i utbyte mot lägre lön. Inte alla kvinnor, naturligtvis, men å andra sidan vill inte alla män bli VD och jobba 60 tim/vecka heller…

It is no accident that the jobs most likely to be organised on a part-time basis are lower-grade jobs with lower earnings, relatively little responsibility, and usually with fixed hours, as well as shorter hours of work. Higher-grade occupations can also be organised on a part-time basis, but they can quickly become smaller, less responsible versions of the full-time job rather than the same job with shorter hours. Employers’ requests for overtime (even for training that cannot be squeezed into part-timers’ restricted hours) are generally regarded as far more stressful and unfair by part-time workers than by full-time workers.

 

Kvinnor mår dåligt?

(Upp)

Länk:

@Sapias:

Olyckligtvis för män är många kvinnor i längden inte villiga att ‘betala’ detta pris. Jag tänker bl.a. på en del saker som Johan Grå har skrivit om, t.ex. att kvinnors sexlust ofta avtar i långa förhållanden och att kvinnor ofta är ganska respektlösa mot sina män.

En anledning till detta skulle ju kunna vara att det är närmast tabu att tala om de uppoffringar som män gör för kvinnor, dvs det pris man får betala för att vara den starke beskyddaren.

Nyligen läste jag en artikel från 2011 i The Telegraph, om hur väldigt många kvinnor mår dåligt:

“In 2009 an NHS report† revealed that female mental health is worsening with increasing numbers of women suffering depression, anxiety and suicidal thoughts.”

Researchers conducted a nationally representative survey of 2,000 girls and women aged 12 and over in England and Wales.

They found that three in five girls and women had experienced mental health problems, while almost one third had taken anti-depressant drugs.

One in four women suffering low-level mental health problems have taken at least a week off work as a result.

The trigger for many women suffering depression was losing their jobs, the breakdown of a relationship, getting into debt or becoming pregnant. For younger women and girls, major life changes such as moving schools and leaving home can cause mental health problems.

Jag kan ju ha fel, men min tanke när jag läste det där var att man gör kvinnor en otjänst när man bara uppmuntrar dem att stå på egna ben, göra karriär och frigöra sig från män, utan att förbereda dem på de eventuella konsekvenserna. Mycket av den ‘grabbiga’ utvecklingen bygger ju på att lära pojkar/män att deras handlingar har konsekvenser, och att de måste stå för de val de gör. Det är en tuff skola, men just nu verkar den mest vara omodern.

 

Är tjejer diskriminerade inom kulturen?

(Upp)

Länk:

@Jämställdhetsfeministern:

Tittar man på kulturskolans statistik (2004), så ser man onekligen att musik är ett av de minst jämställda områdena:

Könsfördelning:
Totalt per deltagarplats: flickor 63%  pojkar 37%
Musik:                    flickor 53%  pojkar 47%
Teater:                   flickor 75%  pojkar 25%
Dans:                     flickor 92%  pojkar  8%
Bild & form:              flickor 73%  pojkar 27%
Skrivande:                flickor 93%  pojkar  7%
Digitalt berättande:      flickor 12%  pojkar 88%

Digitalt berättande är förstås rena katastrofen – 88% pojkar. Endast Dans och Skrivande börjar närma sig riktig jämställdhet, medan Teater kan behöva lite hjälpinsatser (endast 75% tjejer).

 

Män gillar anorektiska tjejer?

(Upp)

Länk:

Här finns en lite intressant studie, där man använt ”eye tracking software” för att se hur män och kvinnor tittar på andra människor:

Sex differences in viewing sexual stimuli: An eye-tracking
study in men and women

Den lite överraskande slutsatsen är att medan både män och kvinnor tittar betydligt mer på kvinnor än på män, är männen klart mer intresserade av kvinnans ansikte än vad de kvinnliga betraktarna var, men tittade inte längre på kvinnans kropp än kvinnorna gjorde. Kvinnorna däremot tittar mer på genitalia (och på mäns ansikten och kroppar) än männen gör.

Länk:

Jag noterar för övrigt att Kate Upton inte direkt är anorektisk…

Det tycks också stämma med vad män faktiskt föredrar. Här är en annan studie (jag har bara läst abstract):

Dissatisfaction with body shape was greater among the women regardless of ethnicity. Both the men and the women misjudged which shapes the opposite sex would rate as most attractive: The women guessed that the men preferred shapes thinner than those that they actually reported. The African American women had the most accurate perceptions of what the men found attractive, whereas the Caucasian women had the most distorted views. The men guessed that the women preferred shapes bulkier than those that they actually indicated. These findings may be relevant to the lower incidence of eating disorders among African American women and the higher incidence of such disorders among Caucasian women.

 

Uppfattas kvinnor som svaga?

(Upp)

Länk:

@Mariel:

@michael: När du inledningsvis säger att kvinnor framställer sig som svaga, menar du att majoriteten av kvinnor gör det?

Kanske mer rätt att säga att kvinnor framstår som ‘skyddsvärda’, delvis på grund av deras rent fysiologiska egenskaper – mindre, spädare och med barnsligare utseende än män. Den mer tekniska termen för detta är neoteni.

Girlwriteswhat on Neoteny

Aktivarum om neoteni (länkar till ovanstående video).

Länk:

@Mariel,

Så kvinnor har makt genom att se skyddsvärda ut (något vi ej kan påverka)

Åjo, skönhetsprodukter är en miljardindustri, och går till stor del ut på att förstärka kvinnors neoteniska drag och deras sexuella attribut.

och genom att ha sexuell makt (något vi inte heller påverkar?)

Nu är det sommar. En sak man kan roa sig med är att jämföra hur mycket hud kvinnor visar jämfört med männen; hur många kvinnor resp. män har kort-korta tajta shorts, vs rymliga, praktiska och bekväma fritidsshorts? Hur många kvinnor resp. män väljer skor som är mer snygga än vettiga att gå i?

 

Spanjorskor är i alla fall mindre jämlika än vi

(Upp)

Länk:

@Torstensson:

Notera att hon i slutet börjar fråga sig när samhället i Spanien ska bli jämställt utifrån premissen att spanjorskor tar hand om hemmet medan mannen inte gör det.

Spanska kvinnor jobbar faktiskt mindre deltid än svenska, och det ojusterade lönegapet för heltidsarbetande är lägre i Spanien än i Sverige.

 

Men kvinnor fick rösträtt sent…

(Upp)

Länk:

@Mariel:

Erik var är källan till detta:

”Vilka allmänna val undrar jag då? Det var som sagt bara soldater som hunnit få rätten att rösta. Inte nog med att det fanns ett värnpliktskrav på män – men inte kvinnor. Det fanns dessutom ett försörjningskrav på alla fram till 1945.”

Jag skrev en del om det i en diskussion med Hanna på bloggen ”feministbiblioteket”:

http://feministbiblioteket.se/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/#comment-3393

och senare (även om du för all del kan läsa diskussionen däremellan också),

http://feministbiblioteket.se/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/#comment-3401

Debatten med Hanna slutade med att hon inte ville fortsätta diskutera ”med någon som anser att rösträtt för kvinnor inte var möjligt att införa i Sverige förrän 1919”. Jag antar att det betyder att hon tyckte att en socialistisk revolution även i Sverige hade varit helt ok, alternativt att hon inte höll med om min analys att det var bland annat det som låg i potten.

Hursomhelst – här är en länk: Wikipedia: Rösträtt:

För rösträtt krävdes en taxerad årsinkomst av lägst 800 riksdaler eller fast egendom med lägst 1 000 riksdalers taxeringsvärde eller arrende av jordbruksfastighet av ett bestämt värde. Endast män över 21 år hade rösträtt till andra kammaren och ett krav var dessutom att skatt hade betalats under de senaste 10 åren. Endast drygt 20 % av den vuxna manliga befolkningen hade rösträtt 1866, men på grund av ökande inkomster, hade andelen ökat till ca 60 % 1908. Till andra kammaren var det lika rösträtt, medan den kommunala rösträtten var inkomstgraderad så att en enskild person kunde ha ett mycket stort antal röster. I städerna infördes 1868 en begränsning till max 100 röster eller 2 % av rösterna. Först 1901 infördes motsvarande begränsning på landet men till max 5 000 röster eller 10 % av totala röstetalet. Även myndiga, ogifta kvinnor och bolag kunde från 1862 ha kommunal rösträtt om de uppfyllde övriga kriterier. Tanken bakom systemet var att personer som betalade mycket skatt hade rätt att påverka användningen av skattepengarna. Avsikten var också att skapa ett mått av stabilitet, då ett samhälle inte antogs tåla för stora spänningar mellan ekonomiska resurser och politiskt ansvar. Systemet innebar också att många förlorade sin rösträtt i samband med ekonomiska kriser.

En bidragande orsak, som gav stöd åt rösträttskraven, var införandet av allmän värnplikt. Medborgare skulle ha skyldighet att ta till vapen till landets försvar men samtidigt sakna rösträtt. I början av 1900-talet rådde en bred enighet om att rösträttsfrågan måste få en lösning. Socialdemokrater och liberaler förespråkade majoritetsval till andra kammaren. Högern ville ha proportionella val, men med vissa begränsningar i systemet som försvårade radikala samhällsförändringar.

Kravet på genomförd värnplikt för rösträtt för män togs bort 1924, och fängelseinterner erhöll rösträtt 1937.

1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet omyndigförklaring avskaffades.

För en mer ingående beskrivning av händelserna kan du läsa Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914

Sedan finns även denna debattartikel från 1910 (min fetstil):

He is obliged to support her, but she can go into any business she pleases, keep all the profits, and still demand support from him. A husband has no claim against his wife’s estate for having supported her, but if she supports him, as by keeping a boarding house, and he acknowledges the debt, she has a valid claim for reimbursement against his estate.

Generally speaking the rights of a wife against her husband are such as he cannot deprive her of, while his rights against her depend entirely upon her consent, and she can deprive him of them at any time with the greatest of ease.

 

Ses ‘kvinnligt’ som mindre värt än ‘manligt’?

(Upp)

Länk:

@Anna:

Tillåt mig att hoppa in i diskussionen…

I alla fall i mina öron är ”nej du kan inte gå ut med hårspännen, någon kan ju tro att du är en flicka!” ekvivalent med ”flickor är sämre än pojkar, var försiktig att ingen tror att du är en flicka!”.

Låt mig fråga dig då: tycker du att det finns något intrinsiskt värde i att kvinnor kan föda barn och amma?

Det finns en hel del forskning som indikerar att det som vi uppfattar som ‘kvinnligt’ har en hel del med biologi att göra också. Till exempel har ett antal studier funnit att kvinnor under perioden kring ägglossnigen klär sig sexigare, ägnar mer uppmärksamhet åt män med ‘manliga’ drag (även om minnet av dem inte förbättras), blir mindre uppskattande och mindre generösa mot andra kvinnor, och – om de råkar vara strippor – får mycket mer dricks av männen de dansar för. Dessa förändringar visar sig normalt inte hos kvinnor som äter P-piller.

Givet att det vi uppfattar som kvinnligt resp. manligt styrs i signifikant grad av ‘parningsinstinkter’, kan man fråga sig vad för slags beteeende som belönas i en man respektive i en kvinna. Ju mer fertila kvinnor är, desto mer intresserar de sig för ‘riktiga män’, och desto mer intressanta blir de för dessa män. Evolutionspsykologin förutspår detta och ger också förklaringen att kvinnor historiskt har föredragit män som är starka beskyddare/försörjare. Mönstret tycks leva kvar, med tanke på att ca 95% av alla män i småbarnsfamiljer jobbar heltid, medan bara drygt 60% av kvinnorna gör det (ur minnet); dessutom med tanke på att kvinnors lycka tycks orelaterat till hur mycket de jobbar, medan det finns en tydlig relation för män, samt att mindre framgångsrika män löper tydligt större risk att bli ensamma, medan position på arbetsmarknaden för kvinnor saknar korrelation till deras relationsstatus.

För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva i ett hushåll med barn – den är konstant omkring 75 procent. Av de män som av SCB klassificeras som arbetare är 36 procent ”ej samboende” medan siffran för kvinnor i denna kategori är 23 procent. För de som av SCB klassificeras som ”tjänstemän på mellannnivå” är det ingen skillnad mellan män och kvinnor – 23 procent av båda könen lever som ”ej sammanboende”.

Sammantaget: för män är position på arbetsmarknaden en stark faktor bakom möjligheten att leva i en familj med barn och att vara sammanboende, för kvinnor saknar position på arbetsmarknaden härvidlag betydelse. Också att vara arbetslös eller av andra skäl stå utanför arbetsmarknaden har obetydlig effekt för kvinnor när det gäller att vara gift/sambo eller leva i ett hushåll med barn.

För män är det emellertid precis tvärtom, att vara utanför arbetsmarknaden ökar dramatiskt risken för att de skall vara ensamstående.

Den krassa verkligheten för killen som vill klä sig som en tjej och bete sig som en tjej är alltså inte främst att andra killar kommer att rata honom, utan att tjejerna gör det. Inte för att ”flickor är sämre än pojkar”, utan för att de föredrar en annan typ som partner. Pojken som beter sig som en flicka är onekligen en ‘sämre flicka’ (han kan inte få barn), och dessutom möjligen en sämre man, om han inte kompenserar genom att uppvisa tydlig konkurrens- eller intjänarkraft.

Allt detta skall inte läsas som att jag dömer killar som vill klä sig i klänning och örhängen. Tvärtom tycker jag, till skillnad möjligen från t.ex. Yohio, att det inte är mycket att höja på ögonbrynen inför*. Däremot tror jag inte på förklaringen att det skulle spegla en nedvärdering av kvinnor.

Det är mer troligt att det speglar en värdering att män som inte presterar inte är något att ha; därför upplevs det som viktigt att män visar att de faktiskt är användbara, och att bete sig som om de hade en livmoder faller inte inom den ramen.

Vi kan kanske vara överens om att mönstret inte är så konstruktivt för närvarande. Däremot är vi möjligen oense dels om hur mycket som går att ändra på kort sikt, och dessutom var skon egentligen klämmer.

* Yohio tyckte efter Melodifestivalen att folk inte var ‘redo’ för det han hade att erbjuda. Jag tyckte själv att has låt iofs var bra, om än inte lika bra som det han normalt gör, men att hans sätt att klä sig helt enkelt inte är något särskilt kontroversiellt längre. Boy George slog liksom in den där dörren redan i början av 80-talet, och Christer Lindarw var ju en annan nydanare, men det var ju tre årtionden sedan.

Länk:

Påståendet ”att värna om någon och behandla någon mycket väl utesluter inte att man också kan hata vederbörande” skulle möjligen kunna stämma, men i just detta sammanhang är det motbevisat, av just de studier Ninni länkade till via Wikipedia:

Analysis of subjects’ attitudes toward the sexes and of the evaluative content of their beliefs established that they evaluated women more favorably than men. In addition, analysis of subjects’ emotional reactions toward women and men did not yield evidence of negativity toward women at the emotional level. Nor did it appear that subjects’ very positive evaluation of women masked ambivalence toward them. The findings provide strong evidence that women are evaluated quite favorably–in fact, more favorably than men are evaluated.

(Eagly, A.H.; Mladinic, A.; Otto, S. (1991), Are Women Evaluated More Favorably than Men? An Analysis of Attitudes, Beliefs, and Emotions., min fetstil)

Som Aktivarum just skrev:

Vad antifeminister kritiserar är feminister som drar hermeneutiska slutsatser som går tvärt emot vad empiri säger i frågor där det bevisligen går att positivistiskt testa vad som påstås.

(Upp)

 

Kommentarer

Sh*t Ulf T Says… — 20 kommentarer

  1. Pingback: Sh*t Ulf T Says… | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal

  2. @Erik:

    Awesome stuff Ulf! Bra idé att länka viktiga kommentarer i egna inlägg

    Tackar. Så vi får se en ”Sh*t Erik says” så småningom då? Wink

    SvaraSvara
     
  3. Bra skit. Delen om att Skrivande och Dans snart når riktig jämstäldhet var roligt Grin

    SvaraSvara
     
  4. Det här med att 13% längre arbetstid ger 25% mer i lön – inte i Sverige va? Tänk på progressiviteten i skatteskalorna och vilka marginalskatter vi har.

    SvaraSvara
     
  5. Det här med att 13% längre arbetstid ger 25% mer i lön – inte i Sverige va? Tänk på progressiviteten i skatteskalorna och vilka marginalskatter vi har.

    Nej, siffrorna är från USA, men hur det ser ut i Sverige beror nog lite på hur man räknar.

    Det man brukar göra i Sverige är först och främst förhandla bort övertiden. Detta för att arbetstidslagen begränsar antalet övertidstimmar till 200 per år (ca 4.25 övertidstimmar i veckan räknat på 47 veckor, eller knappt 11% längre arbetstid). Lagen gäller dock inte ”arbete som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att själva disponera sin arbetstid”.

    Dvs för att kunna jobba 13% mer än full tid behöver man normalt förhandla bort övertiden.

    Om man får övertidsersättning och jobbar t.ex. 200 övertidstimmar/år, tjänar man med en månadslön på 35000:- ca 80197:- extra per år före skatt (enligt Unionen, och baserat på ca 25% av övertiden som ‘kvalificerad’ övertid). Det är ca 19% högre lön före skatt, för ca 11% mer arbete. Kvalificerad övertid brukar ge drygt dubbel timlön och vanlig övertid kanske ca 70% mer än den ordinarie timlönen.

    Principen är alltså ungefär densamma, men de absoluta skillnaderna är inte lika stora.

    Men det Warren Farrell också observerade var att den som är beredd att jobba så mycket övertid brukar belönas med mer förtroende, viktigare uppgifter och högre baslön.

    SvaraSvara
     
  6. @Mariel,

    Tycker det var bra. Men ser gärna i framtiden något i stil med “Mariel frågar, Ulf T svarar” Smile

    Visst, det kan man göra också. Tänk ut lite frågor bara. Wink

    SvaraSvara
     
  7. @Ulf T:

    Jag tänkte skriva om övertiden, men jag strök det. Jag tackade toknej
    till att förhandla bort övertiden hos min förre arbetsgivare, fick ett erbjudande om 24 000:- extra i årslön och en veckas extra semester, så
    24 000:- för 160 timmar alltså, i stort sett en månads jobb (172 timmar).

    -”Men glöm det!” sa jag. ”Ska jag jobba en månad extra per år så ska jag ha betalt för två månader, det är min värdefulla fritid du köper, och de timmarna är DYRARE än ordinarie 210Thinkingtimme som du köper min normala arbetstid för.”

    Så, jag sa att övertiden var värd 70 000:- per år, och att det var det lägsta budet som var intressant att ens börja snacka om. Iskallt från arbetsgivaren naturligtvis.

    Slutade med att jag slutade jobba på det finskägda pisskonsultföretaget (inte Pöyry, det andra) och fick 15% lönelyft hos min nya arbetsgivare. Och jag har fortfarande inte sålt ut min fritid för skitsummor.

    SvaraSvara
     
  8. @Ulf T:

    Svensk Teknik & Design branschavtal (Almega – Unionen/Ledarna/Sveriges Ingenjörer), jag är anställd under detta.

    Enkel övertid (vardagar 06-20): 184% lön eller 150% komptid
    Kvalificerad övertid : 239% lön eller 200% komptid

    Mina 200 timmar kostar numera 92 000 kronor, så bortförhandlad övertid är ju värt 7600 i månaden…

    SvaraSvara
     
  9. @Magnus:

    Jag tackade toknej till att förhandla bort övertiden hos min förre arbetsgivare, fick ett erbjudande om 24 000:- extra i årslön och en veckas extra semester, så 24 000:- för 160 timmar alltså, i stort sett en månads jobb (172 timmar).

    Själv förhandlade jag bort övertiden någon gång kring sekelskiftet, men den gången valde jag att ta fasta på det där att jag själv fick disponera min tid, och jobbade ofta mindre än 40 timmar i veckan – mycket bra under småbarnsåren. Det gick genom att jag blev striktare med att ransonera småpratet och säga nej till småsaker som egentligen inte var mitt ansvar.

    Det var lite si och så med vad cheferna tyckte om det. De flesta var helt ok med det, och menade att det går ju i vågor, och kan jobbet göras på kortare tid ibland, är det bara bra. Några tyckte att om jag blev klar på mindre än 40 timmar/vecka, var det ett bevis på att jag hade för lite att göra.

    Jag ansåg förstås att min uppfattning var den rätta: de betalade mig för att jag skulle få jobbet gjort – inte för att jag skulle värma skrivbordsstolen. Dessutom blev det ibland 60-timmarsveckor istället. Jag var också klar över att det hände att folk tog det lugnt under arbetsdagen för att sitta kvar och jobba på kvällen – färre störningsmoment, ändå inget bra på TV och ingen flickvän, och dessutom övertidsersättning.

    SvaraSvara
     
  10. @Magnus:

    Mina 200 timmar kostar numera 92 000 kronor, så bortförhandlad övertid är ju värt 7600 i månaden…

    …alltså ca 20% mer lön för ca 11% mer arbete?

    När jag förhandlade bort övertiden fick jag (om jag minns rätt) 7000 extra i månaden plus en extra semestervecka, dessutom prestationsrelaterad bonus (som sedan försvann, eftersom det var för jobbigt att administrera när det inte längre bara gällde några höga chefer). Sedan hade jag en rätt snabb löneutveckling eftersom jag var en nyckelperson, och de var måna om att jag skulle stanna kvar (och medvetna om att jag hade andra alternativ). Så småningom stannade utvecklingen av, och jag fick i princip korrigerat för inflation, men då var både jag och chefen överens om att den lön jag hade var bra för det jobb jag gjorde, och för en högre lön skulle jag ha behövt lägga i en högre växel och ta på mig ett större ansvar, men jag var rätt nöjd med min dåvarande roll (och lönen).

    Nu har jag för mig att man ofta brukar strunta i övertidsersättningen när man jämför löner i syfte att visa hur förtryckta kvinnor är. Men det som är svårt att kontrollera för är ju vad man visar för attityd: är man beredd att gå ned i lön för att få mer fritid och trygghet, eller är man beredd att offra nattsömnen för att göra sitt yttersta för företaget?

    Där visar ju studier att kvinnor i karriärspåret får minst lika hög lön och befordras snabbare än motsvarande män. Att det ändå ofta är en man som når toppen beror huvudsakligen på att kvinnorna hoppar av eller växlar ned. Hade de hängt i lika länge som sina manliga kollegor hade de haft bättre odds att knipa VD-posten.

    SvaraSvara
     
  11. @Ulf T:

    Övertid ska ju vara beordrad, annars är det inte övertid. Jag har en tidbank där jag kan stoppa in tid om jag FRIVILLIGT jobbar längre än 8 timmar/dag, men den innebär att för varje timme jag stoppar in blir det en timme jag kan ta ut. Det går inte att sätta i system att arbeta 44 timmar i veckan, det resulterar i att efter tio veckor har +40 timmar i tidbanken som man kan ta ut.
    Övertid är enbart något din överordnade kan beordra, och det händer ibland. Jag har aldrig sett någon poäng i att förhandla bort den, därför att arbetsgivaren (min förra var extremt gniden och snål) ser den som att man ökar årsarbetstiden med 160 timmar (200 – 40 extra semestertimmar) och bara var beredda att betala 150 kr/h för dessa, medan mina ordinarie årsarbetstid betalas med 210 kr/h. Så jag sa nej på ett ganska nedlåtande sätt. Fritid är MER värd än ordinarie arbetstid i min värld, inte mindre.

    Tur jag sa nej tydligt och klart, så slipper jag #prataomdet Wink

    SvaraSvara
     
  12. Jo, jag hade eget företag på 90-talet, ägde 25% av det. 23 anställda. Då var jag beredd att offra nattsömnen för det, men då kunde jag plocka ut löner och förmåner som de flesta arbetsgivare int eger sina anställda.
    Sen är ju frågan om det var värt det, för jag hade ju aldrig TID att göra någonting, men det är en annan diskussion. Jag är inte säker på att det är
    någon vettig balans i livet att ha en fet plånbok och aldrig tid att göra något för egen eller familjens del. Misstänker dock att mitt ex. tyckte det var toppen.

    SvaraSvara
     
  13. Jag rättade länkarna till diskussionen om kvinnlig rösträtt borta på feministbiblioteket, och passade på att läsa om diskussionen. Jag tycker fortfarande att Hannas argumentation är märklig: jag gjorde mitt bästa för att beskriva en svår realpolitisk situation där socialisterna ville ha allmän rösträtt för att kunna störta överhuset och inleda en socialistisk revolution. En sak som stoppade det var kravet på motprestation för att få rösta, och i det klimatet var det naturligtvis inte okomplicerat att ge kvinnor rösträtt utan motprestation.

    Hannas kommentar till det var ungefär att ”det där var ju MÄNNEN som tjafsade med varann. Kvinnor fick inte rösta och det var fel.” (Även om kvinnor som uppfyllde samma krav som männen faktiskt hade rösträtt.)

    Det som alltså verkade ske var att en diskussion om hur man kunde fördela privilegier rättvist (för både män och kvinnor) utan att rasera hela samhällsstrukturen inte var intressant, utan det enda som var intressant var ”män [de män som räknas] har ett privilegium som kvinnor [de som är riktiga kvinnor] inte har”.

    SvaraSvara
     
  14. @Mangnus:

    Övertid ska ju vara beordrad, annars är det inte övertid.

    Håller med, men så har det inte funkat på alla ställen jag jobbat på.

    SvaraSvara
     
  15. @Mangnus:

    Jo, jag hade eget företag på 90-talet, ägde 25% av det. 23 anställda. Då var jag beredd att offra nattsömnen för det, men då kunde jag plocka ut löner och förmåner som de flesta arbetsgivare int eger sina anställda.
    Sen är ju frågan om det var värt det, för jag hade ju aldrig TID att göra någonting, men det är en annan diskussion.

    Nej, och för många män som hamnar i 40-årskris (vilket inte brukar ses med blida ögon av omgivningen) är det just känslan av att de har kastat bort sina bästa år på att bara jobba åt andra till priset av nästan allt annat, inklusive kontakten med deras barn.

    SvaraSvara
     
  16. @Ulf T:

    Ninni skrev ju om det här fenomenet, och att hon tyckte att kvinnorna gär rätt val som premierar familjen framför karriären. Jag håller faktikst med henne, även vad det gäller män. Jag var hemma 6-7 månader med min dotter i början på 90-talet, nu jobbade jag statligt så lönebortfallet var marginellt (jag hade 10% lön från arbetsgivaren, numera kör många större privata bolag med samma deal). MEN, det kostade mig 6-700 i nästa löneförhandling. Skillnaden på mig och en massa feminister är att jag inte gnäller för det, jag visste att det skulle kosta mig.

    Anledningarna att jag tycker Ninni har rätt är flera, vad avser just män.

    1) För barnens skull. Barn växer upp i en mansfri miljö, och jag tror inte det är bra för barnen. På dagis och i lågstadiet är män i stort sett frånvarande. Nu menar jag inte att ungarna behöver henus-män, utan ”wedige karler” som man säger här i Östergötland. Det är pappans uppgift att lära barnet att upptäcka omvärlden och växa upp, om man ska generalisera. Jag märkte skillnaden tydligt efter att jag separerade från mina ungars mor, och när barnen bodde större tiden hos mig under nästan 4 år – jag skickade ungarna till affären för att handla, åkte iväg och gjorde saker med ungarna, pratade allvar med dem. Händer det nåt jobbigt så är det alltid mig de har pratat med, så är det än idag. Hos mamman har de aldrig fått vare sig befogenheterna eller ansvaret på samma sätt.

    2) För pappans skull också. Jag tror man växer som förälder om
    man tar ansvaret. Det fordrar ju också att man som pappa vågar stå för att ”jag är inte mamma, jag har andra saker som jag lär barnet, och det är viktigt, så back off”.

    SvaraSvara
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting