Inledning

I förra inlägget blev tråden lång och intressant. Jag tycker det är skönt att se män sätta ord på frustrationen situationen skapar. Det finns några saker jag vill förtydliga, andra kommentarer vill jag svara mer utförligt på. Det här inlägget är därför långt.

Förtydligande

Signaturen Nilsson citerar Johan Grå:

Att ge blommor är vanskligt redan från början eftersom det innebär att du anstränger dig för att hon ska tycka om dig, dvs. du sätter henne på piedestal.

Nilssons kommentar fick mig att inse att saker i mitt inlägg kan tolkas på ett annat sätt än ämnat. Om ni läser Johan Grås inlägg så ser ni att det handlar om när en relation är dålig, jag pratar om en relation som redan är grundad på ett stabilt fundament av ömsesidig respekt. Ett sådant fundamentet kan man inte köpa sig till med gåvor. Denna berättelse är läsvärd, låt er inte utnyttjas.

Jag tror de flesta män delar Ricks erfarenhet som han beskriver så här:

Det är faktiskt intressant hur kvinnor påverkas av sådant som små gåvor eller beröm. Märk väl att jag inte säger det här i någon sarkastisk ton, utan endast som en iakttagelse. Uppmärksamhet kunde vara ett sammanfattande ord.

Som man erfar jag att det hela egentligen är rätt obegripligt, men jag har ju lärt mig ett och annat under åren…

Syftet med mina texter är att göra det obegripliga lite mer begripligt så att det blir möjligt för fler människor kan hitta vägen till en relation ”grundad på ett stabilt fundament av ömsesidig respekt”. Nilssons kommentar fick mig även att reflektera över att stycket När nej betyder ”tjata lite till” i inlägget kan tolkas på ett sätt det inte var ämnat. För en gångs skull är jag nästan överens med Axel Edgren:

Hej, snubbar, om en kvinna säger nej men inte menar det under kvällens gång då letar ni vidare – aningen menar hon “nej” eller så är hon en kokett fåntratt som egentligen kan säga ja, men följer gamla könsroller och vill testa om du tycker hon är värd mer arbete. Och då är hon inte värd det. Så svårt var det – feminismen löser ett till problem Ninni tror alla stackars män dras med.

Beteendet beror vanligtvis inte alls på att hon är en ”kokett fåntratt” som ”följer gamla könsroller” utan handlar om det forskarna kallar responsive desire. Syftet med min text var att förklara ett beteende som ur manligt perspektiv kan synas underligt. Jag är dock helt ense med Axels ”då letar ni vidare”, i synnerhet för den yngre generationen. I dagens samhälle … Killar, bara move on om hon är otydlig i sina signaler, det är inte värt riskerna för er.

Ett par pusselbitar

Straightmansburden skriver:

Men det där är inte helt korrekt, män har nog också en fiende (eller hinder) i kvinnors orimliga manlighetsförväntningar[/kvinnliga förhållningssätt], vilket feminismen inte ensamt är ansvarig för. Feminismen är nog ansvarig för att kvinnor får helt obehindrat bejaka könsskillnader, men feminismen kan inte belastas för att kvinnor väljer att att göra det.

Här är flera delar, eller pusselbitar, sammanbakade i ett så jag strukturerar upp det i två olika bitar: 1) att bejaka könsskillnader och 2) kvinnors orimliga manlighetsförväntningar[/kvinnliga förhållningssätt].

1) Att bejaka könsskillnader

Vår könstillhörighet är en av de mest framträdande och starkaste aspekterna av vår personliga identitet. Könsidentiteten och de skillnader den ger upphov till mellan oss som individer är åtminstone delvis medfödd. Genom dessa olikheter skapas våra normer och stereotyper för könen. Dessa stereotyper och normer fungerar som verktyg med vilka vi kan förstå och förhålla oss till oss själva, vår omvärld och vårt sociala samspel.

Att bejaka könsskillnader är inte per automatik av ondo. I våra dagar går det helt klart till överdrift när man högst osunt och kategoriskt likställer kvinnor med offer. Bejakandet av könsskillnaderna på en rimlig nivå är däremot en del av det som bygger vår personliga identitet och tjänstgör som en personlig karta och kompass i livet. Den personliga kartan skapas genom såväl bejakande (jag är kvinna) som avståndstagande (jag är inte en sån kvinna) vad gäller olika egenskaper där det förekommer kvantitativa skillnader mellan könskollektiven. Bejakandet och distanseringen med avseende på olika delar av ”stereotyp: kvinna” tillsammans med könsmässigt goda förebilder bidrar – förhoppningsvis – till att bygga upp en trygg personlig identitet.

Det finns en problematik på manssidan motsvarande överdriften på kvinnosidan. Genom misandrin beskriver man den manliga könsidentiteten, den manliga stereotypen, mest liknande ett monster, ljusår från hur män vanligen är. Det medför att avståndstagande är det enda som står till buds för den vanliga mannen; samtidigt saknas goda manliga förebilder för många pojkar som växer upp idag. Så har det inte alltid varit, och jag ser det som ett mycket allvarligt problem att det blivit som det är på manssidan idag. Att många pojkar och unga män idag saknar bra möjligheter till att skapa en personlig karta och kompass är både ett problem för den enskilda manliga individen och ett problem för samhället.

Signaturen Larsson beskriver detsamma på följande sätt:

För pojkarna i skolan finns det få personer som visar hur en man ska bete sig, få manliga förebilder att jämföra sig med och en papparoll som är oklar. Man skapar då sin egen könsroll i detta vacuum, i denna brist på mansnormer.

I en annan kommentar skriver Straightmansburden:

Jag vet inte vad det är, men jag kan inte släppa tanken att kvinnor borde vara mera som män, det är en “gut feeling” jag har.

Livsöden som David Reimer och hans likar borde lärt oss att inte lita på den känslan. Människan är en sexuellt dimorf djurart och vi kvinnor är kvinnor. Däremot har Ulf T en viktig poäng när han skriver:

Det vi kallar “manligt” är alltså i hög grad att utföraren anpassar sig till uppgiften, vilket borde vara det som feminismen aktivt borde sysselsätta sig med. Vi skulle kunna sluta kalla det “manligt”, om det skulle hjälpa, men jag gissar att problemet inte är ordet i sig…

Det som sker i dagens samhälle är att man försöker kompensera kvinnor för att kvinnor i högre utsträckning väljer bort de uppoffringar som belastar både fritid och hälsa – ett ord för det hade absolut varit positivt. Ett exempel är 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för att förbättra arbetsmiljön. Men de som betalar notan har inte bättre arbetsmiljö, tvärtom. När man ökar lönekostnader per arbetad timme i den offentliga sektorn, ökar man skattetrycket vilket leder till försämrade möjligheter för de som står för notan att reducera sin arbetstid när och om de behöver eller vill så. Vill man jobba sextimmars arbetsdag är det helt okej, men då får man anpassa sina utgifter till en sextimmars lön. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Straightmansburdens kommentar fortsätter:

Jag ser det som att det är hälsosamt att ha att göra med det motsatta könet så mycket som möjligt. Man får perspektiv och lär sig och det begränsar inte ens möjligheter som en homosocial samvaro skulle göra.

Det är alltså hälsosamt för båda könen och som jag skrev i en tidigare kommentar brukar de vettigaste människorna vara de som har både manliga och kvinnliga kompisar och de värsta de som har att göra med motsatta könet endast i parbildnings sammanhang, där det sedan uppstår “kulturkrockar” som beror på att man inte “förstår” den andre. Hur kunde man förstå den andra då man valt att inte ha och göra med dom?

Hönan eller ägget? Väljer personer som är mer ”renodlat” manliga eller kvinnliga könsseparering i högre grad, medan de som är mer av en mix av manliga och kvinnliga drag inte gör det? Jag tror att det är så. För mig är det helt okej att man privat väljer könsseparering. Det är däremot inte okej, tycker jag, att samhället förstärker det såsom idag, när det inte är tydligt försvarbart (som vid t.ex. idrott). Den åsikten handlar om just det Straightmansburden pekar på. Man behöver – i synnerhet under uppväxten – tränas på att umgås med folk som inte är som en själv. Det ökar förståelsen för ”de andra” och tränar då upp empati och tolerans.

2) Kvinnors orimliga manlighetsförväntningar[/kvinnliga förhållningssätt]

Jag anser inte kvinnors preferenser eller manlighetsförväntningar är orimliga, de blir orimliga på grund av vår samtidsproblematik. Det finns inte mycket jag kan se som tyder på annat än att sexuella preferenser är hårdkodade, där bara detaljer pendlar med tidens mode.

Jag skrev:

Det är att staten leker make som gör situationen så här vidrig, för det sätter dynamiken ur spel – vilket både kvinnor och män lider av.

När man säger sådana saker så brukar mäns tankar gå till ekonomisk försörjning, så jag blev imponerad av Utlandssvensks mer utvecklade svar. (Jag har delat upp det i mindre bitar. Saknar citat länk kommer det från denna kommentar):

Kvinnor vill ha flera saker men absolut centralt är trygghet och stabil långsiktig försörjning. Förmågan att tillhandahålla detta har normalt varit den viktigaste egenskapen hos en man. [min emfas]

Så här skriver Christina G:

Känner igen mig i Ninnis beskrivning. Jag tycker att jag på på många sätt är en självständig och fysiskt+psykiskt stark person, ändå kan jag komma till min man och vilja bli ompysslad för ett litet skavsår… Larvigt men det funkar för båda.

Liksom Christina G är jag en självständig och stark person. Likväl: I skrivande stund sitter jag iklädd makens tröja … den luktar Honom … Larvigt, men det får mig att må bra.

En älskad make är ingen vandrande plånbok
Han är en trygg famn!

Det finns inget gott utan något ont och tvärtom. Kvinna eller man, inget är av naturen en ”nitlott” eller ”vinstlott”, det är bara lite olika. Kvinnor har oftare än män ett något större behov av trygghet och upplever mer stress vid samma stresspåslag. Män har oftare än kvinnor ett lite högre ”driv”.

Ta hand om – Omhändertagen.
Ser ni yin yang nu?
Bildkälla

Män vill oftast ta hand om och försörja en kvinna och en familj men han förväntar sig också ett visst mått av uppskattning och respekt om han genomför detta på ett bra sätt. Inget konstigt. [min emfas, Utlandssvensk]

Det är väl bara det att stark, omhändertagande inte är något som ingår särskilt mycket i min personlighet, förutom när det gäller barn eller gamla. Jag tror jag tycker om att bli omhändertagen… [min emfas, Alith]

Jämför citatet ovan av Utlandssvensk med de tre citat som är under yin yang-hjärtat i föregående inlägg. Notera likheten, t.ex. respekt. Tyvärr brister kvinnor ofta just vad gäller respekt – inte av elakhet utan på grund av bristande förståelse. Det leder till problem i förhållanden.

Det är individuellt hur utpräglat behovet är att ta hand om respektive att bli omhändertagen. Vanligtvis är kvinnor människor med mer eller mindre utpräglat ”omhändertagen”-behov och män människor med mer eller mindre utpräglat ”ta hand om”-behov (jämför med ”att ge” respektive ”att ta” i föregående inlägg). Här är skillnaden mellan maskuliniserade och feminiserade kvinnor påtaglig:

I want that feeling that I can protect him and he can protect me, so I’ve always been drawn to that expression of strength. And for me Men’s Rights is the ability to express strength and be strong for someone else … to take responsibility for another group’s vulnerabilities – men’s vulnerabilities. And I don’t want that to be separate from being a woman, or being feminine. I really don’t want that to be gender-atypical, but yesterday I realized how f*cking gender-atypical that apparently is! [Alison]

Sista citatet av Alison kunde vara sagt av mig!

Konkret exempel: jag o min man är mycket ute i skog o natur. Vi är båda beredda på att om den andra skadar sig får den friske/friska baxa all packning och skadad partner till civilisationen. En del kvinnor resonerar inte så, de förutsätter att deras män (eller någon magisk annan) ska lösa problemet oavsett vem som blir skadad. [Christina G]

Jag själv trivs väldigt väl i rollen att vara den omhändertagna (Så länge det inte slår över i ”dalta”. Lagom är ett bra ord.), men när det behövs är det helt naturligt för mig att byta position. För något år sen nu stod vi inför en social situation där könsrollsnormerna var markanta. Då kom min man till mig och sa: ”Jag vill inte göra X.” Jag svarade: ”Okej, vill du inte så struntar vi i det.” Sen agerade jag sköld för att han inte skulle behöva ta den sociala bestraffningen. Därför log jag för mig själv när jag läste följande av Sexisten: ”Jag skulle t ex kunna ha stor användning för en kvinna som bråkar med systerskapet åt mig och skyddar mig i sociala situationer. Det handlar inte så mycket om att inte KUNNA vara användbar som att kvinnor inte ÄR användbara.”

Jämför dessa tre kvinnor med Alith, vi är helt enkelt olika. Christina G skriver:

För mig är det kärnan i det samhälle jag vill leva i, ett tillåtande samhälle där jag kan vara som jag är och Alith som hon är. Där vi är trygga nog i oss själva för att våga mötas även om vi båda kan behöva gå ur “comfort zone”. Och att vi är medvetna om att våra val har konsekvenser men att vi står för dem.

Precis så! Man kan inte begära att andra skall ändra på sig, det är ett feltänk. Man kan bara förändra sig själv och träffa egna medvetna val. Ett val som påverkar vårt handlingsutrymme är val av partner. Har man, som man, önskan om en bredare könsroll kan man möjliggöra det för sig själv genom att söka efter en kvinna som Christina G, mig, GWW, Alison med flera. Vi är inte så få och maskuliniseringen märks; ofta syns den till och med på oss om man vet vad man skall titta efter. Betrakta kvinnorna inom MRA och jämför med kvinnor generellt, så lär ni er skillnaden: oftast mindre smink och klädsel vald för att vara bekväm samt sätt att resonera och argumentera som påminner mer om män. Män som är mer som Utlandssvensk eller Dolf hittar sin motpart i kvinnor som Alith.

På motsvarande vis gäller för kvinnan att om hon vill göra karriär så är jämngamla bilmeken Anton som gärna tar huvudansvaret för hem och barn ett lämpligare val än den 5 år äldre Johan som redan satsar stenhårt på sin karriär med siktet inställt på professorstiteln.

Partnerval medför konsekvenser för ens handlingsutrymme – för båda könen – det är inte statens ansvarsområde att kompensera en för det.

Åter till Utlandssvensk:

Men nu hamnar han i en omöjlig sits: Hans förmåga att försörja är kraftigt beskuren, dels pga. beskattning och dels för att det är svårare för honom att få bra utbildning och jobb, eftersom kvinnor prioriteras.

Det är detta som skapar problemet!

Trygghet kontra driv ger utslag på arbetsmarknaden där könen gör lite olika val på kollektiv nivå. Kvinnor väljer tryggare, säkrare yrken med möjlighet till mer flexibel arbetstid med mera, se Ulfs inlägg Män och “work/life balance”. Det forskning visar är att våra olikheter ger upphov till ett könsmässigt gap på arbetsmarknaden; kvinnor väljer trygghet även i yrket, män drivs mer till en lönande karriär med möjlighet att skapa trygghet för sin familj. Ett naturligt gap är dimensionerat så att det blir möjligt för män att hitta kvinnor som vill ha dem. I denna situation är kvinnors preferenser inte problematiska.

Men när man försöker kompensera för resultat av könens olika val på kollektiv nivå, dels genom att pressa kvinnor till att välja och agera som män (det där med att respektera kvinnors nej är inte så viktigt när det gäller feministiska hjärtefrågor), dels genom att diskriminera män, då blir de kvinnliga preferenserna problematiska. Trots att man utövat en press på kvinnor att de skall göra karriär inom manliga statusyrken sedan åtminstone 80-talet, så fortsätter kvinnor oftare än män att välja bort och tacka nej. Men man vill inte acceptera kvinnornas val. Åtgärderna för att få kvinnor att välja ”rätt” blir allt mer absurda. Idag behandlar man oss kvinnor som vore det ett handikapp att vara kvinna och det behövs en lyftkran för att vi skall kunna uppnå en hög position där vi kan sjunka ned med stjärten i en mjukt omslutande direktörsstol. Man vägrar fullständigt att inse att man har fel – kön är inte (enbart) en social konstruktion. Man vägrar respektera att kvinnor som kollektiv inte vill ha deras mycket märkliga ”jämställdhet”.

När kvinnor och män inte konkurrerar på lika villkor utan kvinnor istället prioriteras gör man en björntjänst till de kvinnor som vill göra karriär och är beredda till de uppoffringar som krävs, men framför allt åsidosätter man de många fler män som vill göra detsamma. Kvinnorna jagas frenetiskt med alla till buds stående medel för att inlemmas, som representanter för sitt kön, i allehanda expertpaneler och andra mediala sammanhang. Detta stjäl av den dyrbara tid (inom t.ex. forskning) de behöver för att utvecklas och förkovra sig i yrket. Förr eller senare slår det tillbaka så att deras kompetens ifrågasätts och de istället börjar betraktas som kuttersmycken.

För männen försvåras vägen till deras mål kraftigt då kvinnligt kön blivit en merit i dagsläget. Kvinnor har ofta en ”uppåt”-preferens och det finns inga tecken som tyder på att denna preferens skulle vara i avtagande … Ekvationen blir omöjlig att få ihop med en ideologi vars målsättning är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter samt kvinnans likställighet med mannen [wikipedia]. Men: Utan all denna omfattande mansdiskriminering feminismen har medfört hade situationen aldrig uppstått!

I den moderna tid vi lever kan kvinnor göra de flesta jobb på arbetsmarknaden och vill oftast så. Behovet av just ekonomisk försörjare är därför sänkt. Kvinnor och barn fungerar som extra bränsle för männens driv och får dem att göra uppoffringar som leder till en högre position eller lön. Det utgör en samhällsuppbyggande kraft som vi alla, kollektivt, tjänar på. I fjor dog 53 personer i arbetsolyckor, 51 var män. Det minsta man kan begära är att kollektivet män för sina samhällsbyggande insatser erhåller en liten gnutta respekt, men istället serveras de diet med en kost av daglig misandri.

På familjenivå behöver paren bara kommunicera med varandra för att hitta det som specifikt passar dem, vilket jag skrev om i detta inlägg. För att underlätta den kommunikationen behöver kvinnors makt i hemmet synliggöras på strukturell nivå och broar byggas av förståelse för motpartens könsproblematik.

Utlandssvensk skriver vidare:

Dessutom finns det nästan inga skäl för kvinnor att “stå ut” med någonting som de ogillar hos en man. […] Vidare behöver inte kvinnorna hans inkomst längre, eftersom de kan leva av staten och egna löner.

Kvinnor har idag, oavsett skattepolitisk inställning, egen inkomst. Vi är inte fostrade för rollen som hemmafru. Det finns dock absolut kvinnor som vill ha denna roll. Så länge båda är nöjda med situationen och mår bra är den lösning man valt ”det rätta” för just det paret och ingen annan än de själva har med det att göra. Jag tycker den fördömande attityd som idag finns i Sverige gentemot hemmafruar är problematisk.

I förra tråden pratade både Jenny och jag om våra tidigare fördomar. Jenny skrev:

sen blev jag äldre och jag började tänka att jag måste vårda det som är vackert. Mäns förälskelser är vackra. Jag träffade många bra män också, men jag ville alltid vidare. I alla fall, jag började med att se min pappa för den han är och nu ser jag män som jämlikar, som vackra människor som är kapabla att hysa storartade känslor. Det är vackert, lite som livet….. när det är vackert.

Vi har aldrig förr haft den möjlighet som internet idag ger oss att ta oss förbi de hinder männens ”tig och ta skit” och kvinnornas skyddsvärde utgör för att kvinnor och män skall kunna förstå varandras könsrollsproblematik och könsrelaterade egenheter. Och när man förstår, då vill man ”vårda det som är vackert”. Då står man ut med lite mänskliga fel och brister – med eller utan egen inkomst – ingen är perfekt förutom i sagans värld. Jag menar att spruckna äktenskap ofta är ett resultat av stress och att man inte förstår varandra, vilket medför att äktenskap mals sönder av gnat och tjat.

Staten må kunna transferera pengar, men staten är en attans dålig famn att värma sig i. När behovet av försörjning sjunker blir behovet av en trygg famn och livsvän det centrala.

Utlandssvensk fortsätter:

Detta leder till en enorm frustration: Det som känns rätt, dvs. att jobba och sköta sig, leder endast till att man blir utnyttjad och förnedrad. Resultatet för västerländska män verkar i huvudsak vara något åt MGTOW hållet men kan också bli att man försöker anpassa sig till kvinnornas nya preferenser, t.ex genom att bli en “bad boy” eller syssla med game.

Absolut är det så. Motsvarande problem skapas på kvinnosidan. Hur skall unga tjejer veta hur de skall förhålla sig till killar när det är ”vetenskapligt bevisat” att de är ”förtryckta” och att killar är bad boys? Hur skall unga kvinnor som växer upp med att samhället lär dem att de behöver ”egna rum” lära sig förstå och känna empati för män? Följande, skrivet av Yvonne Hirdman, står att finna i den kurslitteratur som används i genusvetenskap:

Kvinnor har bara en mycket svag aning om hur intensivt männen hatar dem, skriver Germanie Greer i sin rasande bok, Den kvinnliga eunucken, i en karaktäristisk 1970-talsgeneralisering och överdrift. Generaliserande, men samtidigt har vi alla dessa vittnesbörd idag om styckade kvinnokroppar, systematiska våldtäkter, handel med kvinnor som kött/kön, våldspornografi. [s. 68]

Hon är professor, hon bör ju veta, eller hur?

Jag har en vän som fick in en radikalfeminist på en provanställning. Hon hanterade männen så illa i sitt inbillade behov av ”försvar mot förtryckarna” att de inte kunde förlänga hennes anställning, trots att hon i övrigt var duktig på jobbet och de behövde anställa.

Tidigare skrev straightmansburden:

Snabbt om det här. Det är lite fel att säga att kvinnor “skall inte” för om kvinnor vill fortsätta göra det har de rätten att göra det. Men mot bakgrunden av deras jämställdhetsprat borde de ju så klart inte, och om de vill fortsätta SKA de ISTÄLLET sluta med jämställdhetspladdret.

Nu skriver han:

Och om kvinnor inte är intresserade av jämställdism, vad återstår för andra alternativ än en androcentrisk maskulism? Mycket hänger på vad kvinnor kommer att göra i framtiden, om de fortsätter som förr, kommer Hearts perspektiv att ta över diskussionen.

När hade vi en folkomröstning där kvinnor fick en ärlig chans att ta ställning för eller mot feminismen? Trots att FI totalt satte agendan inför valet så hamnade jämställdhet först på 7^e plats för väljarna. Hur många röstade överhuvudtaget för feminism? Det fanns inget annat alternativ! Vem vet vad kvinnor vill, vem har någonsin frågat oss?

Det är gaphalsarnas röster som hörs! och deras mediala makt har gett dem en kanal rakt in i riksdagen. De har aldrig blivit förtroendevalda och fått mandat att tala för kvinnor som kollektiv om vad vi vill och inte vill. Bland gaphalsarna är det många kvinnor – i synnerhet de unga – som har indoktrinerats med feminismens alla lögner. Kvinnor som är nöjda lever sina liv i godan ro med sin partner och gör sitt för att få vardagspusslet att gå ihop. De hörs inte. Dessutom behöver man vara stark som kvinna, och helst också påläst, för att kunna argumentera mot lögnerna och ta strid mot feminsmen. Debatten är så hätsk att man utmålas som könsförrädare av ”systrarna” om man inte ställer sig på ”kvinnors sida”. Men allt fler kvinnor tar ton nu … äntligen.

Tyvärr har männen inte mycket till röst i debatten. Maskulinism kommer att utvecklas lika fel som feminismen och bli dess direkta spegelbild, av samma orsak, att man bara har erfarenhet av halva genussystemet. Det ger bara ännu mer splittring och polarisering. Samtidigt blir maskulinismen en motpol till feminismen vilket medför att vi jämställdister hamnar ”i mitten” där vi hör hemma istället för att ses som extremister.
Så jag vet inte vad jag ska säga … var och en måste ju själv välja den väg som känns rätt, men jag menar att män inte har något att vinna på maskulinism. Det vore bättre att kvinnor och män hjälps åt för att förbättra situationen, tycker jag.

straightmansburden:

1. Om “alfa fucks, beta bucks” och manlig utslagning. Om samhället på kvinnligt intitiativ och stöd av feminismen går mot ett vinnarsamhälle/haremsamhälle där det finns många manliga ‘förlorare’, hurdan kommer kvinnobilden vara i ett sådant samhälle?

Alfamännen, som kan välja och vraka, lär inte ha ett empatiskt förhållningssätt till kvinnor, “manlig styrka” som kvinnor ny ropar efter, kommer att få en mycket obehaglig innebör iom. att den kommer att endast ta formen av krav, förväntningar, preferenser och ideal på kvinnlighet.

Och hurdan kommer dessa ratade förlorar männens kvinnobild vara om vi går i den riktningen? När de ser alfamännen bete sig som svin och ändå se kvinnor välja dom? Plus att dessa ‘förlorare’ i denna situation tydligt kommer att se sveket feminismen står för: att den brydde sig endast om kvinnor och att kvinnors jämställdhet handlade bara om dom själva.

Sådana tendenser ser vi redan nu, vad om de förstärks, ett hurdant samhälle kommer det att vara?

Det som sker nu skapar den manliga ryggdunkarklubb och det kvinnoförakt man trodde fanns. Det är ett samhälle där få är vinnare, majoriteten är – på olika sätt – förlorare. Jag och Utlandssvensk talade om risken att en påtaglig andel unga män utan plats i samhället sugs in i någon våldsam rörelse med ökad kriminalitet till följd. En annan Andreas fyllde på med följande:

De som direkt tar till våld är nog ganska få, men att ett större antal slutar försöka upprätthålla samhället är ett värre problem. Dvs att de börjar skita i om samhället fungerar eller inte, att de inte längre gör uppoffringarna som håller samhället igång. Det har alltid funnits en klick som inte brytt sig, vad händer om de plötsligt blir 20 eller 50% istället för några promille.

Jag ser helt enkelt en mycket mörk framtid för moder Svea. Det är inte genushysterin ensam som skapar detta, den samverkar synergiskt med andra saker såsom en oansvarig invandringspolitik, oansvarig hantering av skattemedel, en skola i fritt fall, storebror staten som utmäter politiskt korrekt rättvisa med mikrometer …

Avslutningsvis, Christina G skriver angående mansdiskrimineringen inom STEM:

Jag jobbar inom STEM och det var verkligen en ögonöppnare att det var såhär illa. En förklaring (men inte ursäkt) till att kvinnor premieras är att de flesta vill jobba i grupper med både män och kvinnor och man blir så himla glad när (äntligen) en kvinna söker så man ser mellan fingrarna på svagheterna.

Det här, att ”de flesta vill jobba i grupper med både män och kvinnor” menar jag är att vi är barn av vår tid. Vi som väljer att jobba inom STEM gör det för vi är ”såna” som människor. Bland oss är majoriteten män och det skall inte ligga dem i fatet. Det är just detta vad de flesta vill, menar jag, som skapar problematiken. Därför behöver det problematiseras. Jag hade med denna önskan förr, men jag har jobbat med den inställningen och ser det idag som i ett fotbollslag. Varje spelare behöver vara så bra som möjligt, kunna sin position och utföra sitt uppdrag. Vad de har för kön är helt irrelevant. Vi är där för att utföra ett uppdrag, inte för att ägna oss åt barntillverkning. Det får vi använda fritiden till.