Inledning

I del 1 skrev jag om kvinnligt beteende. Detta inlägget kommer ge mitt svar på vad i kvinnor och mäns könssocialisering som leder till denna kvinnors överordning och nästa del beaktas biologiska faktorer. Nils sätter – med nedanstående två tweets – fingret på en faktor i denna könssocialiseringsprocess:

Flickorna knöt mina skor när jag gick i förskolan. För jag skulle bli man. @Ninnis_tankar — Nils Karlsson (@FilosofenNils) 16 januari 2014

Denna tweet möttes av mycket protester och jag kan förstå protesterna och det är ju inte mycket att komma med när man mer eller mindre varje dag påstår att män har privilegier och makt till följd av sitt kön. Naturligtvis knyter inte flickorna skorna för att han ska bli man.

Men, tweets är skrivna på 140 tecken och då behöver man ”tolka snällt” och försöka förstå vad det är ens motdebattör försöker förmedla. Jag förstod att det han försökte peka på är den genusposition som genus”vetenskapen” identifierar som lärarassistent/hjälpfröken, vilket denna följdtweet, som Nils skrev som svar på protesterna, visar:

Funktionen är: ju stökigare barngrupp desto större ansvar för gruppen ges flickorna. @DonCedergren @twittoholica @Ninnis_tankar

— Nils Karlsson (@FilosofenNils) 16 januari 2014

Jag håller med om att det är så här, men jag håller inte med om att detta är eller leder till en privilegierad genusposition för män. Jag har i tidigare inlägg berört detta med följande text:

… lärarassistent eller hjälpfröken är ett beteende hos flickor som uppmuntras, när det borde motarbetas. Det vill säga man uppmuntrar när flickor bestämmer över pojkarna och man förmedlar en bild till barnen av att pojkar är sämre/mindre vetande/hopplösa.

En sak som är viktig att poängtera är att det inte är ”flicka” det handlar om egentligen. Det är gruppen ”lugna barn” som utnyttjas som stötdämpare i stökiga grupper; även lugna pojkar hanteras så här, se t.ex. diskussionen i detta kommentarsfält. Pojkar är av biologiska orsaker oftare än flickor livliga barn, flickor är oftare än pojkar lugna barn. Könet – korrelation, lugn/livlig – kausalitet. Men könsfördelningen lugna/livliga barn är så pass markant att det får konsekvenser för våra stereotyper och därmed våra liv som män och kvinnor.

Jag utvecklat en metod för att förklara mina antifeministiska teorier och orsaker till strukturer, varför de uppstår och vad de får för konsekvenser. Då det är premiär för detta verktyg vill jag förklara hur verktyget är tänkt att förstås och jag är mycket tacksam för respons på det. Blir det tydligt och lätt att förstå?

Idéen till detta verktyg fick jag när jag lekte med min 5-år gamla ”lånedotter”, den är inspirerad av hennes leksak. Leksaken är en plastad pappskiva med en bild som föreställer en sagovärld. Till denna pappskiva har man ”stickers”, figurer tryckta på plastfolie som man kan fästa och flytta runt på denna pappskiva. I mitt verktyg så motsvaras pappskivan av nedanstående bild.

På denna kommer jag fästa ”stickers” – påstående om sociala fenomen i kulturerna. Dessa påstående kommer jag att stödja och/eller förklara i brödtext i anknytning till bilden.

Struktur: Regeringen och försörjaren

Våra könsroller är ofta som ett par, där Nils i sin tweet pekar ut en ”sticker” i könssocialiseringsprocessen till en struktur – ett genuspositionspar – som jag kallar ”Regeringen och försörjaren”. Som oftast är detta en struktur om vars existens jag är ense med feminister. Nina Björk skriver så här om denna struktur:

” … vår överordning i hemmet motsvaras av en underordning på arbetet – och det är detta arbete, denna offentliga sfär, som är den viktiga.”

[Björk, N. (1996). Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier . Falun: Wahlström & Widstrand. s. 102]

Jag håller inte med om att det är den offentliga sfären som är den viktiga, för den är en konsekvens av kvinnans överordning (i hemmet).

Om glädjen av att förvärvsarbeta understiger glädjen av att umgås med sina barn [och annat man gör på sin fritid] är papporna [och männen] förlorarna, eftersom tid med barnen [och annat i privatlivet] inte kan transfereras medan inkomst kan delas lika inom familjen.

[Källa, s. 16].

I detta perspektiv skulle en anledning till männens fortsatt låga uttag av föräldraledigheten vara kvinnornas obenägenhet att släppa sin dominans i familjesfären.
[Almqvist, A-L, Sandberg, A, Dahlgren, L, Papporna och motiven –
Den svenska föräldraledigheten i ett geografiskt perspektiv, 2010. s. 40]

Anna-Lena Almqvist har intervjuats i radio om sin forskning som ovanstående citat är från. Intervjun hör ni här.

Majoriteten människor har vanliga ”knegarjobb” som inte får individen att vakna med ett ”äntligen ännu en arbetsdag!” Vårt deltagande på arbetsmarknaden fyller i huvudsak syfte som inkomstkälla – som ”kan delas lika inom familjen.”

Sex grundfaktorer

1. Pojkar får fler tillrättavisningar och mer negativ uppmärksamhet.

Inläggsserien Jämställdhet i förskolan bygger på två feministiska böcker av Kristina Henkel. Del 2 i serien – pojkarnas ”kollektiva fördelar” – handlar om denna negativa uppmärksamhet.

I mansutredningen [s. 130] kan man läsa följande

I rapporten [Kön och skolframgång] pekas också på att pojkar ofta får mer uppmärksamhet i undervisningen men att det många gånger kan handla om tillrättavisningar och negativ uppmärksamhet.

2. Lärarassistenter – uppmuntras, tillåts och får beröm när de bestämmer över pojkar.

Detta är Nils tweets. Denna lärarassistent-positionering framkommer i material från genusvetenskapen:

Den mognad och det ansvar som tjejerna iscensatte kunde ibland, som i dessa fall, uttryckas i halvt raljerande, överlägsna tongångar. 
Killarna behandlades som mindre kapabla, och samtidigt i behov av omhändertagande, vilket de också många gånger visade sig vara. I sin studie av nyzeeländska skolungdomar beskriver socialpsykologen Lise Bird (1992) hur tjejerna ofta intog en fostrande roll i relation till killarna. Ett sätt att erhålla makt och status i det klassrum där man annars sällan var verbalt synlig blev, enligt Bird, att inta rollen at av en sorts »lärarassistenter«.

[Ambjörnsson, F. (2008). I en klass för sig. – Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Stockholm: Ordfront förlag. s. 62]

I en australiensisk studie har Birds i Jones artikel (Jones 1994) observerat hur flickor intar rollen som hjälpfröken i klassrummet. De identifierar sig med den kvinnliga läraren och har kunskap om hennes regler. Detta är en position som flickor i detta (och många andra) fall kan välja för att skaffa sig makt i klassrummet

[Arvanitis, S. (2012). Genus tar plats i förskolan: en forskningscirkel med förskollärare om genus och förskoledidaktik. Malmö: FoU Malmö-utbildning. s. 22]

3. Pojkar (och män) hånas vid avvikelse

Annika funderar en stund och berättar sedan hur dottern köpt en mössa med små rosa öron till sin bror i julklapp. Sedan satte hon på brodern mössan och gav honom sin rosa väska att leka med. »Då satt man och skrattade åt honom. Och filmade till och med«, påminner sig Annika och skrattar lite förläget. »Så skulle man ju aldrig gjort med Moa, om man hade satt på henne en keps och gett henne en fotboll att leka med. Det skulle man ju inte tycka att ’gud vad roligt! Hahaha’. Jag vet inte varför man är sådär fånig.«

[Ambjörnsson, F. (2011 ). Rosa – den farliga färgen. Stockholm: Ordfront förlag.s. 22]

4. Go girl!, ta plats och kvinnor kan!”

Dessa tre är så tydliga strukturer att det inte behövs stöd för det, alla bör veta vad som åsyftas. Detta handlar om att vi försöker locka och uppmuntra flickor att våga ”ta plats”. Inte sällan hör man från feministisk håll att man påstår att pojkar uppmuntras att ta plats, utan att man någonsin belägger det eller förklarar hur detta går till. Att man inte kan det beror helt enkelt på att det inte stämmer. Vi pushar på, peppar och lockar flickorna (vilket med feminismen har ökat till vad jag anser är ohälsosamma nivåer), medan vi sätter pojkar på plats och håller nere dem. Det här är inte nödvändigtvis helt fel, tvärtom menar jag att denna olik-behandling – vilken gäller på kollektivnivå – i viss mån är motiverad av biologiska orsaker. Pojkar och flickor är på kollektivnivå födda olika och behöver därför lite olika form av stöd. Så min kritik mot vår uppfostringsnorm är inte att det görs, utan hur det görs.

Notera hur denna ”sticker” står i kontrast till ”Lärarassistenter”, lite som en motpol.
Lärarassisten: Hjälpa, bestämma över och ta hand om andra
Kvinnor kan! Ta plats: Satsa/tro på dig själv och ge järnet!

Detta är symptomatiskt för kvinnlig könssocialisering, den är jämfört med den manliga motsvarigheten, mångfacetterad. Det är mycket riktigt som Annika konstaterar i föregående citat, man skulle inte håna Moa så som gjordes med hennes bror. Med keps och fotboll skulle hon vara ”tuff”, med kepsen med rosa öron är hon ”fin”. Det finns begränsningar även på kvinnosidan, i synnerhet hora/madonna-komplexet som jag skriver om här, men begränsningarna är få. Och det är en förklaring till kvinnors mycket vidare genusram. Återigen är detta med vidare genusram och att pojkar hånas något jag är ense med feminister om. Det är den feministiska tolkningen av strukturer som jag menar är felaktig till följd av att den utgår från ett felaktigt axiom: ”kvinna – underordnad/undervärderad”. (se tex här, punkt 7 för feministisk tolkning, där finns även länkar till andra inlägg där jag ger min förklaring till varför det är så här. Ulf T skriver bra om detsamma här.)

5. Man ska vara snäll mot en tjej

Som en konsekvens av flickors högre skyddsvärde så växer pojkar upp med ett starkt ”man ska vara snäll mot en tjej”, ”man slår inte en tjej”. Hon är prinsessan på en piedestal och det är hans uppgift att ta hand om henne väl.

Och så går jag igenom vardagsrummet, jag håller på att städa eller något annat som föräldrar gör när bebisen sover och den stora ungen ser på TV.

Och då säger Vilde [”den store ungen”], med ett uttryck av frustrerad förvirring som bara en väldigt lyckat genusindoktrinerad unge kan ha:
”Mamma. Varför ska män beskydda kvinnor?”.

[Hannah, One way communication. Inlägg: Mamma, varför ska män beskydda kvinnor?]

Paul Elam uttrycker det såhär [ca. 14:00]:

”… men have always been brought up to believe that it is their job to make that woman smile”

Denna ”sticker” är lika stark som madonna/hora är på kvinnosidan. Därför kan män uppleva det kränkande när man generaliserar handlingar (män slår, män hatar kvinnor, våldtäktskultur o.s.v.) som är normbrott som en liten grupp män begår och påstår att det är en del av männens kultur.

6. ”Du vet hur pojkar är”, ”pojkar är pojkar”

”Du vet hur pojkar är”, ”pojkar är pojkar” tolkas från feministiskt håll som att man ursäktar pojkarna. Jag håller verkligen inte med om den tolkningen. Det här sägs mycket ofta med en nervärderande ton så att både pojkar och flickor hör denna nervärdering av pojkar till ”hopplösa”. Syftet med agerandet är antingen att trösta flickan eller för att den vuxna tycker det är jobbigt/pinsamt med ”besvärliga” barn och vill skyla över beteendet.

De sex faktorernas konsekvenser för våra normer

I Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9 på sidan 90 kan man läsa följande:

språkforskning som visar att kvinnor, jämfört med män, generellt håller sig närmare den språkliga normen, eftersom det kulturellt sett är mindre accepterat för dem att vara fula i munnen
[Förklaring till överstrykningen, se kommentar]

Den första delen av citatet stämmer, det är kvinnligt språk som är norm för kommunikation. Jag har längst upp i föregående bilden försökt åskådliggöra hur normen förhåller sig till våra respektive könskulturer. Med kommunikationsnorm menar jag de ämnen och de sätt att kommunicera på, verbalt eller icke-verbalt, som är vedertagna och faller inom de socialt accepterade ramarna. Varför krymper denna norm ihop från det önskvärda (grön streckad linje) där ”alla får plats och vi gillar olika” till att vara så förskjuten och inskränkt till kvinnlig fördel? Hur sker denna process och varför?

Orsaken till att det blir så är Sticker 3: ”Man ska vara snäll mot en tjej.” Män lär sig, genom försök och misstag – främst i ungdomsåren – hur de behöver agera för att ”vara snäll mot en tjej”. Denna lärprocess framgår i genusvetenskapliga studier t.ex. Ann-Sofie Holms doktorsavhandling (vilken jag har skrivit om på GenusDebatten tidigare där del 3 är specifikt om kommunikation):

Flera av pojkarna uttrycker i intervjuerna medvetenhet om att deras interna språkbruk både kan uppfattas som hårt och plumpt av flickorna. Kristian menar att man behöver ”skärpa till sig” [1] när man umgås med flickor eftersom de är känsligare och har ”annorlunda humor” än pojkarna. ”Man kan inte riktigt skoja på samma sätt för tjejerna tar det på allvar. Dom blir lättare sura” [2] påpekar Claes. ”Det blir inte lika mycket trams när man är med tjejerna som det är när vi är med killarna. Om man håller på så kanske dom tycker man är konstig”. [min emfas och numrering, s. 91]

[2] är den sociala bestraffningen för beteendet. När tjejerna blir sura så visar det killen att han inte lyckats ”vara snäll mot en tjej”. [1] är anpassningen till följd av bestraffningen varvid denna förskjuts till kvinnligt område.

I vår feministiska samhällskultur så fortsätter vi hela tiden att pressa på normen åt höger i bild och gör den allt snävare för att kvinnor inom feminismen har pekat ut ”männens sätt” som ”det objektivt dåliga” och kallar det machokultur. Denna artikel är ett exempel på detta. Som jag har nämnt så har jag läst en massa som jag inte hunnit redovisa i Genusbiblioteket. En av titlarna som ligger i min långa planeringslista är denna rapport. Trots att den kvinnliga forskaren roas av den manliga kulturen så är den nog ändå problematisk och infantil och ska ändras. I planeringen ligger också denna bok om manlig och kvinnlig kommunikation. Så jag kommer återkomma till detta ämne många gånger framöver, då ”Kvinna som norm för kommunikation” är en stor del av problematiken.

Denna förskjutning och pressen på ökad förskjutning av kommunikationsnormen till följd av en feminism som i Sverige nått vansinnigheternas gränser för längesen har även betydelse i skolan:

– Sverige är bland de länder som har störst könskillnader när det gäller resultat i läsförståelse. Flickorna har 51 poäng mer än pojkarna. Vi hamnar signifikant under snittet och gapet har vuxit mycket. [källa]

Feminism och genusvetenskap har lett till en antipojkkultur i skolan, till följd av att detta bedrivs nästan uteslutande av kvinnor som projicerar sin levda erfarenhet i sin tolkning av männens sida av genussystemet. Christina H. Sommers har gjort ett underbart youtubeklipp om detta, ”War on Boys”. Den visar på konsekvenser det fått för pojkar att feminismen pressar denna norm allt mer åt höger i bild och de har pressat under lång tid utan att ha minsta koll på och förståelse för den manliga sidan av genussystemet. Är det då konstigt att Sverige är bland de länder som i PISA-undersökningar har är störst skillnad mellan pojkar och flickors skolprestationer?

Denna förskjutning av kommunikationsnormen på grund av ”snäll mot en tjej” medför att ”tig och ta skit” (”sticker” i bilden) är en del av männens könsproblematik. Vi bestraffar män som avviker från ”tig och ta skit” genom att håna dem (behövs det sägas mer än ”vita kränkta män”?) eller/och att bli sura och det blir ”sova på soffan” som gäller. Detta slår igenom i forskning om heterosexuella relationer där det vanligen är kvinnan som är den som är kräver och mannen som drar sig undan, det vill säga ”Backar – dominans” i bilden. [Källa 1, 2 och 3]

På den andra sidan av genussystemet så umgås kvinnor kring relation där en del är att spegla sig i varandra genom att dela känslor och upplevelser om det heterosexuella mötet (Sticker: ”Dela känslor”). Men det är subjektiva känslor där man saknar det manliga perspektivet. Och kvinnor tillåts tala om sina upplevelser, på ett sätt som inte män gör. Det – att den ena sidan tiger, medan den andra inte tiger – ger en helt förvrängd bild av problem i relationer och i samhällets olika delar:

Hearing women’s internal stories – without hearing men’s – made the world seem unfair to women. Ironically, because we didn’t know men’s stories were being left out, the more we heard from women the more we thought we’d been neglecting women. Soon it became politically incorrect to interrupt her flow. So women’s stories became women’s studies, not to be interrupted by men’s studies.

[Warren Farrell, Women Can’t Hear What Men Don’t Say, s. 223]

Resultatet

Denna nervärderingen av pojkar, lärarassistentrollen osv. det är som en propaganda vi växer upp med från mycket låg ålder och det bygger in sexistiska fördomar i vårt undermedvetna.

Citatet ”män är ju typ som utvecklingsstörda barn” i bild kommer härifrån.

Snarare blir hennes resignerade försök att tillrättavisa Anders en sorts kapitulation inför det faktum alla ändå »vet«: killar är omöjliga, barnsliga och ansvarslösa. Omvänt skapas också denna specifika kategori tjejer både som killarnas motsats och som deras ständiga nödvändiga beledsagare. [min emfas, I en klass för sig, s. 63]

Jag avslutade föra inlägget med följande fråga:

Men varför insåg jag inte att ”mitt rätt” var facit för ”vårt rätt” på egen hand?

Svaret är: Formad av denna socialiseringsprocess så hade jag fördomar om män som jag inte, på egen hand, kunde se.