Maria Sveland skrev för några dagar sedan i Dagens ETC om ”kulturmannen”. Kortfattat beklagar hon sig över att alla stora och erkända konstnärer är män. För att göra en lång historia kort så kan hennes text sammanfattas med detta citat, kryddat med lite ”strukturer”:
”När och hur skriver vi in kvinnliga genier i kulturhistorien? Hur lång tid dröjer det innan en transperson blir omnämnd och upphöjd till konstnärsgeni?”
Det är precis som om det handlade om rättvisa, i betydelsen ”lika för alla”. Inte rättvisa i betydelsen av ”den som har förtjänat det”. Prova att överföra resonemanget till fotboll apropå de pågående vm-spelen. Nu har männen varit bäst så länge, det är dags att svarta transkvinnor kan få vara bäst på fotboll ett tag!
Sveland far ut mot att Lars Norén på sin 70-årsdag firas större än kvinnliga kollegor. Jag brukar ibland anklaga feminister för att bara gnälla utan att komma med allternativ. I detta fall Gör Sveland just detta. Hon lyfter fram Suzanne Osten och Margareta Garpe som alternativa namn. Men detta är inte vilka kvinnor som helst, utan kvinnor med starka feministiska kopplingar. Dessutom undrar jag om inte Lars Noréns meritlista är avsevärt längre.
”Konstnären är en man. Så har det sett ut sedan urminnes tider. Hur mycket denna norm än utmanats och ifrågasatts de senaste hundra åren lever vi ändå med resterna av denna idé. […]
Ingen tycks tröttna eftersom både kvinnor och män är med om att upprätthålla de här strukturerna. Vi agerar alla likt medberoende alkoholisthustrur. Borstar upp och tittar bort vid väl valda tillfällen.”
Jag har saxat lite i citatet ovan, men har försökt att göra henne rättvisa. Jag vill visa hur hon betraktar det som strukturer att kvinnor osyliggjörs i kulturen. Men det är knappast sant, dessa kvinnor syns ju! Garpe är dessutom flerfaldigt prisad, varav De Nios Vinterpris iögonfallande ofta tilldelats kulturkvinnor. O andra sidan syftar priset till att främja ”skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor”, så det kanske inte är så märkligt. Samma kopplingar finns dock inte till priset Litteris et Artibus som hon också tilldelats.
Om strukturerna vore sanna skulle dessa kvinnor inte ha synts. Eller menar Sveland att de verkligen ligger i samma kreativa klass som Lars Norén? Utefter vad jag kan hitta så är så inte fallet. Och då är uppmärksamheten orsakad av merit, inte av kön. Som sagt, det är ingen millimeterrättvisa som när man delar godis mellan syskon.
Kultur & Framgång
Kultur i detta sammanhang handlar om att skapa ett inre sampel mellan konstverket och publiken. I sig är konst värdelöst om det inte tolkas och förstås på olika sätt. Att frambesvärja denna process är vi olika skickliga på. Alla kan bli bättre, men det krävs en hel del talang och massor av övning för att nå den absoluta eliten. Ytterst få har en seriös chans, och av dessa är det inte alla som har intresset. Det är ett litet fåtal som både kan och vill, och dessa konkurrerar sedan med varandra inom det kulturella utrymme som finns eller kan skapas.
Liza Marklund är ett annat exempel. En skicklig skribent som skriver rätt bra deckare. Men även hon har feministkopplingar och är ett bra exempel på att strukturerna inte finns. De duktiga kvinnorna får ta plats. De som kan sitt jobb och är beredda att kämpa för att lyckas. Inget serveras på silverfat.
Åsa Beckman på DN som startade debatten cirklar kring svaren.
”Hur han [kulturmannen] än beter sig mot människor runt omkring sig kan han alltid skriva en sonettkrans. Det finns alltid någonting att utvinna, något att förädla – och för det kan man få publikens eller kritikens kärlek och bekräftelse.
Den kraften ska man inte underskatta.”
För riktig framgång krävs riktig strävan. Man måste kunna vaska fram guld ur havsvatten ibland. Förvandla det lilla till något större än vad folk förmår på egen hand. Beckman skriver också en del om den nödvändiga drivkraften:
”Man kan säga att Kulturmannen har ett heligt motto: allt för konsten! Hela livet står i konstens tjänst. Hans lyskraft blir därför stor, som alla som är hängivna en uppgift, och han har därför åtnjutit stor respekt i offentligheten.
Män har velat vara i hans närhet.
Men även kvinnor, många kvinnor.”
Det handlar om att ge allt. Att offra den tid som vi andra använder på att laga mat och umgås med barnen på konsten. En hel del av den tid vi andra sover bort eller ”gör ingenting” lägger de på konsten. Denna tid ger dels övning, dels utrymme att göra jobben bättre än oss mindre engagerade. Allt i hopp om ett erkännande. Erkännandet tar sig form av att många vill sola sig i glansen, både män och kvinnor. Speciellt kvinnor, för vem säger nej till en framgångsrik karl? Och det är också en del av belöningen för mödan.
Detta är inte knutet till kön. Titta bara på oss på GD. Gissa vem av oss som lägger mest tid på arbetet? Det är tillika en av de mest rosade skribenterna, och kvinna. Hon har samma driv som Sveland själv har för sin sak. De engagerar sig som vilka elitmän som helst, och de syns. Inga strukturer hindrar dem.
Men om Sveland kan lägga fram namn på kvinnor som ligger i Lars Noréns klass så ska jag fundera ett varv till över mina ståndpunkter. Men jag vill har argument som handlar om meriter, inte om kön. För könstillhörighet är lika ovidkommande som hudfärg eller något lika bagatellartat.
Teo
Jag brukar säga: Kvinnor, gnäll mindre och satsa mindre resurser och energi på att vara vackra så kommer ni att nå samma höjder som de bästa männen. Och män kommer fortfarande att vara attraherade av er, om ni sedan själva fortfarande är attraherade av män är en annan femma.
Men kanske det delvist handlar om ett missförtsånd, om kvinnor alls vill vara jämställda med män?
Om kvinnor, som Sveland här, tror att kvinnor i sin kvinnlighet (som de är) är förtjänta av exakt samma saker som män har, så förstår man deras jämställdhetsanspråk. Men om jämställdhet (lika fördelning) kräver att kvinnor delvist måste bli av med sin kvinnlighet och bli mera som män, så kan denna insikt få henne att revidera hennes jämställdhetsanspråk. Kanske hon kommer fram till, som tex. Norah Vincent, att hon tycker om att vara kvinnlig och vill inte bli mera som män och därmed inte jämställd.
Hur många utanför Sveriges gränser vet vem Margareta Garpe och Suzanne Osten är? Nämns deras namn i dialoger i utländska spelfilmer, i likhet med Norén? Får de uppdrag i Frankrike, Schweiz,Belgien m.fl. länder?
Internationell framgång kan dock inte alltid vara ett kriterium för kvalitet. Jag ryser när jag ser översättningar av Läckberg, Marklund och andra mediokra deckarförfattare i utländska bokhandlar.
@Maria:
Kultur är ett komplicerat begrepp i detta sammanhang. Marklund skriver utmärkta böcker, men av en kulturart som inte står lika högt i rang som många andra. Deckare kan aldrig bli mer än deckare typ. Hon kan aldrig bli en J.K Rowling hur fulländade hennes texter än blir.
Teo
Hon borde ha tagit Mai Zetterling som exempel, hon var internationellt erkänd regissör.
Läste Åsa Beckmans artikel om Kulturmannen när den kom ut och fastnade särskilt vid avsnittet där hon beskriver Lisa Langseths film ”Till det som är vackert”
Kort rekapitulation ur Beckmans artikel
Katarina blir fascinerad av klassisk musik och lyckas få jobb som receptionist på Göteborgs konserthus. Där träffar hon den gifta dirigenten (och Kulturmannen) Adam som står mitt i högkulturen dit Katarina längtar. Han beklagar sig över att orkestern inte lever upp till hans krav och pratar om tvättider och andra trivialiteter. De inleder en relation men när Katarina vill mer med relationen och gör slut med sin pojkvän är det tvärstopp och Adam ser till att få henne sparkad. Det hela slutar med att Katarina knuffar ut Adam genom ett fönster så att han faller mot sin död.
Åsa Beckman skriver att de båda behöver varandra men att det är Adam som har makten.
Hon missar att Katarina utnyttjar sin kvinnliga makt (sex) för att ta en genväg till den kultur hon så gärna vill tillhöra. Om hon nu är så intresserad av den klassiska musiken, varför börjar hon då inte spela ett instrument? Om orkestermedlemmarna inte duger borde ju hon sträva efter att bli bättre än dem och på det viset bidra till att kulturen (och Adam!) får de musiker hon tycker att den förtjänar.
Hon missar också att Katarina lyckats bräda alla sina konkurrenter, åtminstone tillfälligt. Det är inte svårt att föreställa sig den unga cellisten, Anna, som också beundrar Adam och dessutom strävar i sitt musicerande för att höja orkestern? Varför framställs Katarina som den enda beundrarinnan?
Vidare missar hon att Katarina antagligen har alternativ till Adam, jag tänker mig här den frånskilde violinisten Sven, som sedan sin skilsmässa varit disträ och lite av i sitt spelande. Han skulle definitivt behöva en musa för att få gnistan för musiken tillbaka. Han saknas också.
Ett mycket problematiskt citat ur artikeln:
”I slutet tycks filmen lämna realismen för att snarare bli symbolisk: Kulturmannen är död. Han fall förorsakas av en kvinna som stängts ute från den plats i kulturen hon i dag tycker sig ha rätt till. Hennes rättmätiga plats.”
Vad i hela friden har hon för rättmätig plats i kulturen? Vad är hennes bidrag till kulturen? Spelar hon ett instrument? Skriver hon musik? Nej, hon ska tydligen ha den platsen bara för att hon raggat upp en gift dirigent.
Det man kan diskutera är om hon har rätt till en plats i Adams liv. Men då måste man samtidigt diskutera Adams fru och hennes rätt till en plats i Adams liv och framförallt Katarinas pojkvän. Var är hans rätt till en plats i Katarinas liv? Varför är det något som bara lämnas därhän?
Samma resonemang dyker gärna upp i diskussionen om Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, där Ester anses ha någon sorts rätt till Hugo eftersom de haft sex.
Det är inte lite ensidigt i resonemangen ibland.
@Teodor: Marklunds texter är långt ifrån fulländade, även som deckare betraktade. ”Ta bort handlingen och hennes texter faller platt till marken”, som en littvetare skrev. Alltså utan handling finns ingenting, ingen personteckning, ingenting. Men hon hjälpte visst Bodström med dialogerna.Fast det finns säkert de som skriver sämre än henne, hon befinner sig någonstans i mellanskiktet av deckarförfattarna, enligt vissa bedömare.
Min litteratursmak är elitistisk, så jag undviker deckare i möjligaste mån. Dock uppskattade jag åtminstone i yngre dar Sjöwall&Wahlöö-serien.
Noréns dagböcker har jag för övrigt också plöjt.
@Pettersson:
Hade en lång diskussion med vår klaviatör Uffe om kulturproduktion (kreativitet) och ”kulturmänniskor” som åker snålskjuts på den kreativiteten. Receptionist i Konserthuset…tja du… ”Den icke-kreativa delen av kultursektorn” som Uffe kallar den.
Jag känner inte till några av de människorna som nämnts i artikeln, och ärligt talat förstår jag inte varför. Men här kommer min allmänna tankar:
Jag är till skillnad från Maria ovan inte kulturelitiskt, ska jag vara fullständigt ärlig så tycker jag oftast att elitisk konst är skit. Något jag är dock väldigt intresserad av vetenskap, och jag kan faktiskt inte förstå varför jag skulle lyfta fram någon på grund av sitt kön. Utan snarare vad de har bidragit med. Fermiproblem är något av ett ideal för mig, och något vi borde utbilda alla inom.
Feminister verkar anse att det enskilt viktiga är att lyfta fram individer pga deras kön, INTE vad de har åstadkommit. Svealand ovan gråter om att kvinnor inte får uppmärksamhet, istället för att lyfta fram individer som har skapat storkultur och varför det är värt att läsa denna kulturperson.
Jag kan bara få detta till att feminister inte har något i huvudet förutom kön. De kan inte sträcka sig så långt som att beskriva det vackra inom konsten eller vetenskapen.
Jag hade en diskussion med två kulturkvinnor och råfeminister om Läckberg. De var apsura på hennes framgång. Hon skrev inte bra nog. Att just hon skulle få framgång. osv. Ni vet alla argument kvinnor kan ha om andra kvinnor.
Efter en timmas diskussion, så insåg de att de var enbart avundsjuka på henne. Att hon var kvinna och hade lyckats och inte de. De kröp till korset och insåg hur fel de tänkte.
Det är iofs sant att många män (och kvinnor) vill vara i dessa personers närhet, men först när de uppnått den strålglans som följer på mästerskap. Grejen är just att de inte är till lags. Det finns säkerligen massor av ”Norén wannabes” som bara upplevs som pretentiösa och jobbiga.
I En dramatikers dagbok skriver han:
I en intervju berättar han:
Jag kan tycka att flera ”manliga genier” visar upp den här sortens mönster: ”Jag skiter i om ni älskar mig eller inte; jag måste göra det här!”. Någonstans på vägen väljer man bort möjligheten att kunna passa in i en gemenskap, och ställs då inför ett nytt val: ge upp och dö, eller kämpa ända in i kaklet.
De som tror att sådana som Norén bara höjs till skyarna kan läsa denna recension:
”Ett mycket problematiskt citat ur artikeln:
”I slutet tycks filmen lämna realismen för att snarare bli symbolisk: Kulturmannen är död. Han fall förorsakas av en kvinna som stängts ute från den plats i kulturen hon i dag tycker sig ha rätt till. Hennes rättmätiga plats.”
Vad i hela friden har hon för rättmätig plats i kulturen? Vad är hennes bidrag till kulturen? Spelar hon ett instrument? Skriver hon musik? Nej, hon ska tydligen ha den platsen bara för att hon raggat upp en gift dirigent.
Det man kan diskutera är om hon har rätt till en plats i Adams liv. Men då måste man samtidigt diskutera Adams fru och hennes rätt till en plats i Adams liv och framförallt Katarinas pojkvän. Var är hans rätt till en plats i Katarinas liv? Varför är det något som bara lämnas därhän?”
Fascinerande. DET vore något intressant att skriva om, nämligen varför en del kvinnor anser att de har magiska vaginor som kan förhäxa och förvandla den typ av män som tycker att vaginor är väldigt omagiska och utbytbara.
SATS Candace Bushnell skriver iofs en del om kvinnor som har detta magiska tänkande och om andra kvinnor som har mycket bra koll exakt på vilka magin fungerar och hur mycket eller lite den kan räcka till.
Kunde inte låta bli att söka upp detta igen angående Marklunds texter:
”Martin sa…
Om man ska precisera exakt varför språket är så dåligt i Gömda:
1) Tramsig mångordighet, som på sina ställen blir oerhört pladdrigt.
2) Krystat käck enormt enerverande berättarröst (tänk dig att få en hel roman berättad för dig av Lotta Engberg)
3) Dialogerna för varken handling eller personer framåt – men fortsätter ändå i evighet
4) Abnormt mycket klichéer. Enformigt, helt utan variation. Samma förbannade ”blixtrande” ögon så fort mannen visar sig.”
http://svensklararen.blogspot.com/2008/04/vi-ska-inte-lsa-liza-marklunds-gmda-i.html
För att återgå till ämnet för inlägget: Ja, det är oerhört tröttsamt med fokusering på konstnärens kön i stället för verk.
@Ulf T: Ja, Norén skiter praktiskt taget i alla andra förutom sina barn. Han vill inte bli älskad, vill inte ställa sig in hos några kritiker. De får på nöten, bl.a. Leif Zern, som skrivit citatet ovan. För Norén är skrivandet viktigast av allt, han ägnar kvällarna åt att skriva hellre än åt socialt umgänge.
Maria Sveland:
Jag undrar om man kan lita på Svelands urskiljningsförmåga i den här frågan? Kanske hon är lika urusel att bedöma kvinnors genialitet som Samantha Brick var att bedöma sina kvinnliga kollegor som enligt henne var:
Men som visade sig vara riktiga höns.
fortsättning följer från länken ovan:
”För er som inte läst boken bjuder Liza Marklund på ett litet smakprov (Gömda s.82, pocketutgåva 2002):
En kväll i februari hade vi en riktigt stor middag hemma hos mig för alla hans vänner.
Jag och Helena hade lagat mat i flera dagar. Först olika heta dipsåser med skurna grönsaker och majsschips, därefter citronkyckling med vitlökspotatis, sedan hela fat med ost och frukt och sist små kladdiga bakelser med turkiskt kaffe.
– Det doftar underbart! sa min kärlek och kysste mig i nacken.
Jag vände mig om, lindade armarna runt honom och besvarade hans kyss. Då hårdnade hans tag, hans andedräkt blev het.
– Gästerna kommer snart, mumlade jag.
– Låt dem komma, viskade han och drog mig mot sovrummet.
Jag skrattade lågt. Hur kunde jag protestera?
12 april 2008 07:44
Martin sa…
Angående gömda: Svante har nog – vågar jag ändå mig på att säga – fel: språket ÄR genomruttet, men vad som gör boken outhärdlig är den extremt döda och platta gestaltningen. Tänk att Lotta Engberg berättar romanen för dig med två kasperdockor till hjälp för att illustrera. Läs ovanstående citat, och ha dina händer framme (gärna inkörda i två strumpor). Låt dem prata med varandra. Gör rösten dramatisk.”
@Maria:
Hahaha, vilken underbar sågning, men det var lättare att höra Staffan Westerbergs röst i huvudet, än Lotta Engbergs. Speciellt när du nämnde strumporna. Lillstrumpa får..ragg..socka.
Lotta Olssons recension av Läckberg:
”Allt och alla är det fel på, och Erica har så rätt, så rätt. Klart att hon blir upprörd när Patrik kommer hem och tittar i kors efter ett tiotimmarspass och inte vill ge henne nån avlastning. När hon nu har det så tråkigt.
Det ska förstås föreställa feminism och en uppvärdering av de kvinnliga sysslorna, men själv blir jag högst antifeministiskt arg och får lust att klappa till den gnälliga kvinnan som vindögt stirrar sig själv i naveln och vägrar att inse att även män kan ha det lite tungt ibland.
Eller antifeministisk, förresten. Det är inte jag som är det. Camilla Läckberg skriver tröstlitteratur för kvinnor som vill ha stöd för sin uppfattning att alla karlar alltid har fel och alla kvinnor alltid har rätt. Den som tror att sånt leder till något annat än ökade klyftor mellan könen har missuppfattat någonting grovt.”
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/camilla-lackberg-sjojungfrun/
En hypotes, angående detta med ”kvinnors rättmätiga plats”:
Män har under sin utveckling tenderat att vistas i miljöer och ställas inför uppgifter som varit mera riskfyllda, än motsvarande för kvinnor. Det kan gälla försörjning (jakt, fiske, gruvbrytning etc), krigföring eller migration till nya områden. Män tenderar därför att organisera sig hierarkiskt, baserat på meriter och respekt för auktoritet grundad i erfarenhet, kunskap och färdigheter. Män värderar gruppens samlade kompetens och funktion som samverkande organism högre än att alla ingående individer skall anses ”lika mycket värda”. Ett fokus på gruppens samlade kompetens ”utåt”, snarare än ”rättvisa relationer” inom gruppen, kommer till sist att gynna även de män med lägst status inom gruppen, eftersom gruppen som helhet maximerar sin kapacitet att verka i den riskfyllda miljö den befinner sig.
Kvinnor har under sin utveckling levt i mera förutsägbara och mindre riskfyllda miljöer (bland annat eftersom det har varit männens uppgift att skydda och försörja kvinnorna med högvärdigt protein), vilket lett till en annan slags gruppdynamik. Kvinnor tenderar därför att organisera sig mera ”platt och ”jämlikt”, baserat på att alla skall ”ha rätt” till ungefär samma inflytande och värde. Den ”yttre” miljön har varit så pass mycket säkrare för kvinnor och har inte bjudit på samma utmaningar som männens ”miljö”, att de inbördes relationerna mellan kvinnor både har varit viktigare att hantera för dem, och också har varit möjliga att prioritera, i relativ frånvaro av yttre utmaningar.
Och vad händer när dessa olika ”kulturer” möts och den ena parten försöker expandera in på den andra partens ”territorium”?
När kvinnor strävar efter 50/50-fördelning och förespråkar kvotering i olika sammanhang, så gör man det utifrån en tanke om att alla inom gruppen ska ha det lika, eftersom det gynnar stabiliteten i en grupp som lever i en trygg miljö. Man anser sig ”ha rätt” till detsamma som män, bara för att man är ett visst antal, bara för att man finns. Män fungerar annorlunda och ser mer till gruppens samlade funktion utåt, och avvisar därför kvoteringsambitioner etc, eftersom de i första hand är vana vid att prioritera gruppens kapacitet att hantera en oförutsägbar och farlig miljö, snarare än att ”alla ska ha lika”.
När män å andra sidan försöker göra inbrytningar i kvinnliga miljöer, kommer de att konfronteras med att det är ”relationskompetensen” som är den mest avgörande. Det hjälper inte om du är ett ess på ditt fackområde, eftersom det viktiga i den kvinnliga miljön främst är att ”vara lika” som alla andra, och (åtminstone till synes) värdera alla andra lika som dig själv. Kraven på att kunna bidra till gruppens inre sammanhållning, att acceptera dess normer internt och inte ”sticka ut”, är större än kraven på att vara kreativ och kunna prestera på ett sätt som gynnar gruppen relativt dess yttre omgivning och eventuella fiender.
I båda fallen kommer den annorlunda ”kulturen” i det motsatta könets gruppering, att kunna fungera som en utestängande faktor, ett ”glastak” (eller en ”glasbur”?) om man så vill. I grunden kanske det inte handlar om att man värderar vare sig män eller kvinnor lägre, bara att man värderar olika saker.
När ”mannen” tror sig spela på en spelplan där meriter och auktoritet grundad på kompetens är avgörande, är det i själva verket social förmåga och villighet till underkastelse under konformistiska ideal som värderas. ”Framgången” och trivseln i den nya gruppen blir också därefter, eftersom han inte strävar efter eller kanske ens förstår vad som efterfrågas i den för honom nya kvinnliga miljön.
När ”kvinnan” tror sig ”ha rätt” till en plats och till auktoritet i en manlig miljö, bara utifrån detta att hon finns och är en ”lydig medlem i kollektivet”, kommer hon att uppleva en liknande besvikelse och förvirring som ”mannen” i den kvinnliga miljön, eftersom hon inte strävar efter eller ens förstår vad det är som efterfrågas och värderas i hennes ”nya” miljö, nämligen merit och prestation.
Synpunkter?
Haha! Läste Åsa Beckmans artikel.
Om att vara älskarinna till en gift (kultur)man
”Vi pratade och träffades. Jo, jag blev förälskad. Alla jämnåriga framstod som svåruthärdligt barnsliga.”
”Jag vågar påstå att säkert sjuttio procent av mina jämnåriga kvinnliga kollegor hade likartade erfarenheter av dessa Kultur-män. När vi jämförde våra möten verkade de nästan spöklikt synkade: de sa samma repliker, gav samma kulturinfärgade komplimanger och skickade till och med samma böcker.”
Kulturmän har Game
YouGoBro!
@Maria:
En uppoffring som de omnämnda kvinnorna inte gjort. Det är den drivkraften so krävs för att nå den absoluta toppen.
@Magnus:
Ja, det skulle hon. Men jag tror att det är en poäng att bara nämna feminister om jag känner Sveland rätt.
@Maria:
Jag läste många deckare när jag ar i tonåren. Sjöwall Walöö utgör för mig ramverket för en deckare. Jag har läst några Marklund, och likt många svenska deckar-författare håller hon bra klass. Även om jag har svårt för journalistperspektivet. Gömda berörde mig mycket, så visade det sig vara en bluff…
Teo
@John Nilsson:
Bra tankar!
Men nog har kvinnor också inomkvinnliga hierarkier men dessa är, istället för kompetens, mera baserade på popularitet. Och man ska inte glömma kvinnors hierarkiserande av män, män är inte alla ’lika värda’ i kvinnors ögon som andra kvinnor.
Men en snabb tanke: Det är helt klart att jämställdhet handlar om att för kvinnor anamma den manliga kulturen och inte att att den manliga görs mera kvinnlig.
@John Nilsson:
Du kan ha en poäng i hur kulturerna har utvecklats parallellt, svårt att säga…
Men det är sällan ett problem för män som jobbar på kvinnodominerade yrken. De förväntar sig inte att vi män spelar på samma sätt. Jag har personligen bara bra erfarenheter.
Kvinnor som börjar jobba bland män kan få det svårare om de tror att män socialiserar på samma sätt som kvinnor. De kan känna sig utfusna från en gemenskap som inte ens existerar. Jag har sett det hända, men det är nog ovanligt.
Teo
@Teodor:
Jag har jobbat i två kvinnliga miljöer, dels inom psyk/demensvården, dels på IT-avdelningen på ett statligt verk med 80% kvinnor. Som man (21 resp 27-32 år gammal) var man fredad från kvinnornas intrigerande. I det förstnämnda fallet var det för jävligt hur kvinnor saboterade för varandra. Äldre kvinnor var elaka mot yngre på ett utstuderat sätt, de yngre gav tillbaka så gott de kunde. Som man (nåja) så klarade man sig, vi var två killar i samma ålder och vi drabbades aldrig. Inte heller avdelningssköterskan (man runt 30).
På det statliga verket var medelåldern jämnare och högre så det hela var mer subtilt, men visst förekom det. På IT var vi 4 män och 3 kvinnor så det var ganska lugnt där.
@Matias:
”Men nog har kvinnor också inomkvinnliga hierarkier”…
Jo, jag försöker väl beskriva ett mönster och generalisera kring det. Den viktigaste poängen är väl att mäns och kvinnors olika ”sätt” kanske har mera att göra med vilka utmaningar de mött och vilken ”miljö” de levat i, snarare än att de skulle skilja sig åt i etiskt hänseende; att män skulle vara objektivt onda, medan kvinnor skulle vara objektivt goda. Jag menar att det som anses som ”gott” och ”ont” (ur överlevnads- och reproduktionssynpunkt), måste värderas i förhållande till den miljö som personerna eller grupperna lever i, och att det blir orättvist att värdera den ena eller andra gruppen utifrån den motsatta gruppens förutsättningar. Det som är ”ont” i en miljö, kan vara ”gott” i en annan, så att säga.
@Teodor:
”Du kan ha en poäng i hur kulturerna har utvecklats parallellt, svårt att säga…”
Det är i alla fall ett försök till alternativ förklaring till ”män onda – kvinnor goda”-tanken, med ett förslag på en mekanism för utvecklandet av könsskillnader.
”Men det är sällan ett problem för män som jobbar på kvinnodominerade yrken. De förväntar sig inte att vi män spelar på samma sätt. Jag har personligen bara bra erfarenheter.”
Är det för att det ”fungerar bra” som vi har ca 3% manliga förskolelärare i Sverige, men åtminstone 10% i Norge, trots all genusdiskussion och -propaganda?
Hinner inte kommentera mera nu, men tack för responsen ovan och eventuell kommande dito.
@Maria:
”Tänk att Lotta Engberg berättar romanen för dig med två kasperdockor till hjälp för att illustrera. Läs ovanstående citat, och ha dina händer framme (gärna inkörda i två strumpor). Låt dem prata med varandra. Gör rösten dramatisk.”
Lol!
Liza Marklund ja. Jag läste hennes 7-8 första deckare med viss behållning, för även om språket är torftigt så är hon en mästare på att bygga en avancerad intrig (nåt just kvinnor sägs vara särskilt bra på).
Böckerna var dock förutsägbara i den meningen att det alltid var en kvinna som var mördaren.
Men sen avslöjades boken Gömda som bluff. Inte för att det spelade nån större roll för henne som deckarförfattare, det visade ju bara att hon var duktig på fiktion. Men som journalist var hon rökt och jag tror Expressen avvecklade henne som krönikör på ett diskret vis därefter.
Det var även Gömda-debatten som ledde in mig i den jämställdistiska bloggvärlden för drygt fem år sedan, där Medborgare X, Daddys och Tanja Bergkvist var debattörer jag snabbt bokmärkte.
@Matias:
Maria Svelands jämställdhetsanspråk illustreras väl av det här citatet (Ur Expressen 15/6 ) :
”Vad kan männen göra mot kvinnohatet ? Vill de leva och knulla oss, får de visa solidaritet ”.
Expressen kommenterar detta på följande sätt :
”Maria Sveland möttes av jubel under anförandet under Nordiskt Forum ”
Jublar bäst som jublar sist .
Eh, man behöver inte titta längre än Agatha Christie, Barbara Cartland, Danielle Steel, Blyton, Rowling, Collins, Mary Shelley eller vår svenska Astrid Lindgren för att konstatera att Sveland återigen svamlar. Det finns hur många framgångsrika kvinnliga konstnärer som helst.
Fast det är klart, de kanske inte skriver just såsom Sveland vill att kvinnliga författare skall göra. Och de som skriver som Sveland vill kanske inte heller blir speciellt uppskattade.
Så visst, jag kan hålla med Sveland om att vissa män och kvinnor upprätthåller de här strukturerna, speciellt Sveland själv. För en konstnärskvinna kommer att få leva med den kvinnliga homosociala gemenskapens jantelag; skriv som vi tycker och stick fan inte ut för då jävlar skall du få höra vad skräp du producerar, något som tyvärr tycks vara svårare för många kvinnor att ignorera än vad det tycks vara för ’stora’ män, och alldeles säkerligen extra svårt för de som faktiskt skriver material som tangerar det Sveland vill se.
@John Nilsson:
Strålande
@John Nilsson:
Bullseye!
På vissa ställen är det ena bättre, på andra det andra. Båda har styrkor och svagheter, det är inte olika bra, det är bara olika. På vissa ställen är det kvinnliga sättet synnerligen olämpligt och vi ser effekter av det i samhället. T.ex. inom politiken är det kvinnliga konsensus-systemet direkt olämpligt därför har vi idag Parti-party på mitten med missnöjespartier som följd. Inom rättsväsende är kvinnors ”det känns/det upplevs” olämpligt.
Och generellt på arbetsmarknaden, absolut inte som överallt men som oftast, så är männens sak-orienterade system det som behövs, för man är där för att utföra ett specifikt uppdrag mot ersättning i global konkurrens.
Bästa repliken hittills
http://hotlamotte.com/2014/06/09/sluta-ligga-med-och-skriva-om-kulturmannen/comment-page-1/#comment-112172
Jag skulle vilja slå att slag för Kathryn Bigelow:
http://www.imdb.com/name/nm0000941/?ref_=tt_ov_dr
John Nilsson: Det ligger väldigt mycket i det du skriver. Det manliga perspektivet fungerar bäst i de miljöer där den utvecklats och det kvinnliga perspektivet i sina miljöer. Tillsammans bygger båda perspektiven ett bra samhälle. Utveckling bygger inte på konfrontation mellan könen utan på samarbete och ömsesidig respekt. Därför vägrar jag att läsa vänsterfeministiska texter som bara är inriktade på kritik och konflikt.
maria
”Hur många utanför Sveriges gränser vet vem Margareta Garpe och Suzanne Osten är? Nämns deras namn i dialoger i utländska spelfilmer, i likhet med Norén? Får de uppdrag i Frankrike, Schweiz,Belgien m.fl. länder?
Internationell framgång kan dock inte alltid vara ett kriterium för kvalitet. Jag ryser när jag ser översättningar av Läckberg, Marklund och andra mediokra deckarförfattare i utländska bokhandlar.”
fast poängen var ju att de inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
@jaja: Jamen om Maria Sveland nu är missnöjd med att Garpe och Ozten får blomsterkvastar på sina 70-årsdagar och Lars Norén får heldagseminarier, så är det väl bara att anordna de där seminarierna. Vad hindrar beundrarna från att göra samma sak? För övrigt skiter nog Norén högaktningsfullt i seminarier om honom, han sitter hellre på skrivkammaren.
@ExitPolicy:
Intressant det här att man då klagar på hur förutsägbara och likartade ”kulturmännen” är – samtidigt som man själv så väl känner igen sig i situationen och hur de reagerar på kulturmannen. Fler som är förutsägbara helt enkelt…
Jag tyckte denna artikel om hur en film gjordes var rätt intressant:
http://www.fokus.se/2013/11/slita-sova-do/
Det handlar om folk som brinner för det de vill göra, och när de inte får bidrag pga kvoten var full så kör de ändå. Det är inte första gången jag läser om sådana fall. Och dessa människor blir ofta något, oavsett kön, men det är oftare män faktiskt.
(Har själv förövrigt aldrig hört talas om de kvinnor Maria Sveland tog upp för övrigt…nu är jag inte kulturell utan mer förtjust i mainstream, men det är jag det)
@Mia.: Ja särskilt Martins kommentarer var bra:
”Tror f ö att en del av den ilska och irritation Kulturmannen väcker har att göra med att dylika personer ofta vägrar att lyda den slags sociala och kommunikativa koder som har vuxit fram på, eller åtminstone förstärkts av, sociala medier. Att man förväntas vara fryntlig, glatt smeksam mot värden och dennes supporterklubb, mer inriktad på anekdoter och snackisar än på att driva några argument eller att tänka rakt och fritt (kolla in hur de flesta kulturartiklar/krönikor eller ledartexter i DN och Expressen ser ut nuförtiden!), man får gärna skälla på folk som inte är närvarande eller hör till gänget men helst inte kritisera den som sitter vid grannbordet. Man förväntas lämna mysiga uppdateringar och teasers om det man jobbar med, att ligga och hålla på allt till dess det är färdigt för publicering ses inte som okej. En slags tjejmiddag-ton där alla sitter och hejar och vevar med armarna inför varandras projekt, tweets och stories…
Kulturmannen vägrar underförstått att gå med på detta, han skjuter det åt sidan och signalerar att tankarna, den färdiga boken eller verket är viktigare än minglandet, bloggdiskussionen eller ens försläpp och recensioner (jo, ibland kör han förstås också på att hans *person* är en tungviktare, men nejet till det brusigt fryntliga, till den sortens umgängeskoder är nog mer centralt). Och det ses som en knäpp på näsan åt hela den mysiga gemenskapen.”
”Självklart, ungefär som när det debatterades om sexism bakom scenen på teatern för ett par år sedan: hemska manliga regissörer och skådespelare som tubbar unga kvinnor at hänga ihop med dem. Det är ju aaaaldrig någon som har hört om att unga kvinnor kommer in till teaterlivet i stan, jobbar som aktriser, frisörskor eller kassörer och samtidigt – av egen vilja – siktar på att bli ihop med någon mera etablerad teaterkille eller författare för att avancera socialt och karriärmässigt. Något sådant förekommer ju bara inte, möjligen gjorde det det på Anders de Wahls och Harriet Bosses tid….”
@Trollan
Det där med förutsägbarhet är ju hela grejen. Game funkar för att kvinnor har mentala receptorer som triggar på det. En kvinnlig vän sa att hon har lärt sig hur det funkar och kan se när någon använder det på henne men hon kan ändå inte låta bli att trigga på det. Eftersom hon har skaffat sig kunskap om hur hon fungerar så kan kan hon själv i större utsträckning välja hur hon ska agera på det.
Jag har inget emot att kvinnor inte lär sig hur de fungerar för det betyder att jag kan göra som jag vill. Den möjliga nackdelen är att för varje gång de snackar tufft och tror sig ha koll men agerar som de knaprade rohypnol till lunch så förlorar jag lite respekt till för kvinnor, alla kvinnor.
Läste någonstans att respekten, av det chevalereska slaget, för kvinnor är omvänt proportionell mot hur många man har legat med. Jag kan mycket väl tänka mig att det är så för när man kommer på hur man ska hantera deras lilla dans så finns det inte mycket verkligt innehåll i allt prat om alla de goda värden och fantastiska skills de ska ha. Att ha Game är rätt värdelöst för allt det gör är att skapa en följsam kvinna då hela grejen med Game är spela med i kvinnlig fantasi. Det som är värt att ha är en kvinna som vill ha en man av egen kraft och behålla honom så som han är. Dessa är ytterst sällsynta.
Eva Bäckmans artikel skulle gör vilken jungian som helst glad, rena skolboksexemplet.
@ExitPolicy:
Så har vi fått ”Game”-inlägg i ett andra kommentarsfält. Är det bara jag som tror det är dags för mig att skriva det där inlägget om Game jag tänkt så det får en egen tråd istället ör att ”hogga” alla andra? Visserligen så har fursten lyckas få halva den andra tråden där game fanns att handla om regler för vad som är riktig ”antifeminism” så i praktiken så blev tråden som kapats av Game i sin tur kapad av ”rulz for antifeminism”
Min poäng är att det är en god ide att skriva och publicera inlägg om de ämnen som redan är populära diskussionsämnen i trådar som handlar om annat
@Magnus: Utveckla gärna!
@Erik
Äh. Det handlar inte om det. Inget handlar om något men allt kan ses från olika perspektiv.
Sen har jag ju sågat hela grejen för den leder fel hur bra man än gör det. Det är lite som att köpa vänner.
maria
”Jamen om Maria Sveland nu är missnöjd med att Garpe och Ozten får blomsterkvastar på sina 70-årsdagar och Lars Norén får heldagseminarier, så är det väl bara att anordna de där seminarierna.”
du menar att svedland på egen hand ska se till att garpe och osten får den uppmärksamhet som hon menar att andra inte ger dem? det låter jobbigt
@Bashflak: Ja, vi är några stycken som hängt med från Gömdadebatten och in på genusdebatten. Det var i samband med Gömdadebaclet som jag första gången sökte upp bloggar för att få den information som jag saknade i övriga medier. Jag hade inte läst Gömda men litterära skandaler intresserar mig alltid. Framför allt är det verkligheten som intresserar mig och det fanns ju minst sagt en diskrepans i fallet Gömda, såsom det finns på många andra områden i samhället i dag. Till exempel är ju feminismens verklighetsbild helt skev. Man tar bara upp områden där man upplever att kvinnor är förfördelade, medan man är helt blind för kvinnors privilegier. Trots all genusutbildning och genusfokusering är genuskunskapen förfärande låg. Det är bara här på Genusdebatten man får veta hur det verkligen ligger till!
Sent om sider läste jag faktiskt Gömda. Språket var jolmigt och enformigt med de blixtrande ögonen som ständigt återkom. Socialporr kan man beteckna det som. Lyckligtvis punkterades ballongen skickligt så småningom. Liza Marklund behöver inte arbeta mer som journalist, hon har tillräckliga inkomster från deckarna. Genomgående kvinnliga mördare, det har du rätt i. Hmm, hur ska vi tolka det?