Inledning

I denna doktorsavhandling, I en klass för sig (2008), har Fanny Ambjörnsson studerat tjejer i två olika klasser på gymnasium. Fanny Ambjörnssons teoretiska ståndpunkt är ett poststrukturalistisk perspektiv enligt vilket genus inte existerar bortom de handlingar vi dagligen utför. Det finns alltså inget biologiskt eller naturligt kön som bestämmer våra identiteter som kvinnor och män. (s. 12)

Bland de teoretiker som nämns och används som källa känner vi igen, N. Björk, J. Butler, Y. Hirdman och T. Rosenberg. Minns ni damen, E. Segdwick, som fick mig att utropa ett ”WTF” för att hon hade studerat manlig sexualitet i romantisk litteratur? Även denna kvinna är med på ett hörn.

Tanken med sociologiska studier är att se om ”världen där ute” bekräftar ens teser eller om teserna är fel. För att använda Y. Hirdmans förklaringsmodell så studeras här de ”formler” som enligt Hirdman inte kunde finnas, det vill säga B vs. B (kvinnlig homosocial gemenskap). Indirekt får man även med ”formeln” B vs. A (relation mellan könen sett från ”kvinnornas sida”).

Metoderna som använts är deltagande observation och intervjuer.

Stöd för feministiska/genusvetenskapens teorier?

Jag vet inte hur många gånger ”kvinnors underordning”, i en eller annan variant, förekommer i texten men det är riktigt många. Det känns, när man läser den här typen av litteratur, som om man tror att saker blir sanna för de upprepas. Finns det då något i studien som talar för eller emot denna tes? I slutet av boken skriver Ambjörnsson Samtidigt var det svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält. (s. 295) Jag kan inte annat än att hålla med henne, jag ser inte ett enda stöd för feminismen och ”underordning” i studien. Så ”entydligt” är milt uttryck en underdrift.
(Naturligtvis är jag öppen för möjligheten att jag kan ha tolkat fel eller missat något. Jag välkomnar en debatt i kommentarsfältet om någon ser andra ”strukturer” i denna bok)

Så egentligen skulle detta inlägg kunna bli kort, då mitt syfte med denna undersökning är att söka stöd för feminismens teorier. Men denna bok stödjer, från pärm till pärm, mina tankar i dessa frågor. Så det kommer jag ägna detta inlägg åt att visa er några av beläggen för våra teorier i deras forskning. Det som är uttryck från boken kommer ni se som kursiv text och för den som vill studera något närmare anger jag sidhänvisningar inom parantes.

I klassrummet
– Tjejer intar position som lärarassistenter (s. 62)
Ambjörnsson refererar till tidigare studie där tjejernas positionering i klassrummet var att inta en roll som lärarassistenter och Ambjörnsson tillägger att detta gav dem ett visst övertag vilket ibland kunde ta sig uttryck i halvt raljerande, överlägsna tongångar. Killarna hanterades som mindre kapabla.

Lärarassisten är allt annat än underordnad en mindre kapabel elev, det bör tom genusvetare och feminister inse.

– Killar ”tar plats” på tjejernas bekostnad? (s. 271)
Det är inte sällan vi får höra att män ska maka på sig och som om killar/män hindrar tjejer/kvinnor. En lärarkandidat hade undersökt vilka elever som pratar mest i klassrummet och kommit fram till att killarna tar till orda något oftare än tjejerna och frågar eleverna vad det tror det beror på. En kille svarar aningen irriterat att de tar för sig mer men att det även finns tjejer som gör detsamma.
 Jag tolkar denna killens irritation som att han är innerligt trött på att han som kille belastas med skuld för att tjejerna är tysta. Genom att lyfta fram ”vissa tjejer”, så vill han visa att killarna inte hindrar tjejer från att prata. Och vad ska killar göra åt tjejernas tystnad? Tvinga tjejerna att prata? Tiga de med?

En annan killes svar tolkar jag som en respons på att en tjej strax innan uttryckt att killar nog upplever att de måste inta en roll. Han försöker förklara eller försvara varför killarna ”tar plats” – de vill visa vad de kan. Han upplever det inte som ett måste eller en roll.

En tjej pratar om ”folk” som kollar snett på henne om hon tar till orda för att hon är tjej. Här framkommer det inte vem hon menar med ”folk”. Kanske undviker hon att peka ut vem, kanske har hon inte hunnit noterat ”strukturerna” och därför inte vet vem det är som kollar snett. Utan att ha varit närvarande, så vågar jag av erfarenhet säg att ”folk” är tjejerna inte killarna. Det finns  ett påtagligt kollektivt tvång (s. 301) i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Det tog tid att se och förstå varifrån den sociala bestraffningen kommer, men det är näst intill uteslutande tjejer/kvinnor som markerar när man som kvinna gör ”fel” val. Orsaken att det tar tid att förstå är att det görs subtilt och liksom bubblar under ytan(jämför med mobbing mellan tjejer och mellan killar. Samma sak).

Men att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, dvs detta kollektiva tvång som är tjejers/kvinnors hinder i samhället, har ofta betraktats som politiskt svårhanterligt (s. 28) att forska kring. Så då är det ju bättre att skylla på tjejers problem på det manliga könet. För de ska ju ta skit som en man.

På en direkt fråga från Ambjörnsson så blir svaret att de väljer att hålla tillbaka för att det är viktigt att vara attraktiv inför killarna och att tjejer som är framåt och pratsamma blir nog poppis på något annat sätt som gör att killar inte vill hångla med dessa. (s. 119) Var får de såna idéer från?! Detta förstår jag inte, kommer det från tjejtidningar? (*viskar till alla unga tjejer* Jag lovar, man blir inte mindre attraktiv bland killar generellt av att vara naturligt närvarande, trevlig och ”ta plats” i social samvaro av olika slag. Tvärtom, det ger pluspoäng, för attan! )

Utseende

På flera ställen i boken bekräftas att det är inom den kvinnliga homosociala världen som utseendekraven kommer.

• Man är äcklig och ful om man inte rakar sig under armarna (s. 140-141)
• Vad som är snygga kläder det vet man från Elle och Vogue (s. 196)
• Ambjörnssons kroppsliga avsteg tycktes provocerande obegripliga (s. 284)
• En lesbisk tjejs avvikande stil provocerar främst tjejer (s. 162) men när denna kvinna byter stil så anses hon av de andra tjejerna vara mer avslappnad och ”i mitten (s. 233)
• Det är mellan tjejkompisar man både lär sig och lär ut görandets praktik, alltså hur man gör sig ”snygg/kvinnlig”. (s. 167)

En av de saker som tog mig ett tag att koppla och framför allt tro på(jag trodde man försökte vara snäll med mig) bland män var att de inte hade alls samma krav som jag hade lärt mig skulle vara ”snygg kvinna”. Som tex ett betydande antal kilo för mycket enligt Vogue som sitter på höften  heter ”kärlekshantag” och det är inte ovanligt att män tycker det är fint med ”något att hålla i”. Det är inte lite det skiljer mellan Vogue och Elle och mäns preferenser. Från att uppleva mig tjock och jag vet inte hur många bantningsmetoder jag provat i min ungdom, så har jag kommit till ”en värld” där man tycker jag är smal, inte sällan för smal. Från att ha levt med ”härskarmetoder” för att jag vägrar följa mode (jag tar inte på mig fula kläder för att modeskaparna fått för sig att det ska vara snyggt) så har jag kommit till ”en värld” där min klädstil anses vara ”fint kvinnlig”.

Vad är det för poäng jag försöker få fram med texten ovan? Varför uppehåller jag mig med denna utsvängning här? En av de absolut viktigaste kvinnofrågorna i vår tid och kultur är utseende-hetsen, anser jag.  Jag tror aldrig man kommer att komma från kvinnors behov av att vara/göra sig fina, för jag tror det finns en biologisk aspekt i det. Därför tror jag att denna kvinnofrågans lösning ligger i att få kvinnor att inse att mäns preferenser inte står skrivet i Vogue och liknande. Det som kommer från ”männens sida” är väldigt mycket lättare att leva med än det som kommer från Vogue, jag lovar. Framförallt så är det inte en mall som gäller, män gillar olika saker.

Hur kan killar behandlas av tjejer?

– Godkänd stil
En av tjejerna, Emma, har träffat en ny pojkvän men är inte nöjd med hans stil, han är pinsamt omedveten om vilka kläder man bör ha på sig (s. 106). I diskussionen framkommer att hon vill att han ska byta klädstil för att hon ska må bättre. Ambjörnsson frågar om han skulle få göra om henne och får svaret: ”Neej! Inte det minsta!” (s. 108) Några dagar senare har hon efter en del strategiska finter ( s. 111) lyckats börja byta stil på honom.

Varför är detta viktigt? Varför mår Emma bättre om pojkvännen har ”rätt” kläder? Det framgår inte i just detta fall, men i en annan diskussion framkommer det varför tjejerna har strikta regler för vad som är en lämplig pojkvän. Diskussionen handlar om vilken ålder en pojkvän bör ha. En pojkvän bör vara äldre, men får absolut inte vara ens ett år yngre för det skulle liksom vara pinsamt inför kompisarna. (s. 112)

Åter igen – ett påtagligt kollektivt tvång (s. 301) får kvinnor att bestämma över män och begränsa sig i partnerval och orsaken är att det inte ska vara pinsamt inför kompisarna.

I samband med att man diskuterar att han inte får vara yngre, så diskuterar man även vad en framtida pojkvän bör syssla med. Han ska ha kostymjobb, eller uniform. På en direkt fråga från Ambjörnsson ges svaret att det handlar om pengar och status. (s. 112) Och som vi vet så väljer kvinnor ofta att gifta upp sig.

I förra inlägget skrev jag:

I nästa inlägg kommer jag visa mer belägg för detta[varför män undviker rosa] förklaras med B vs A och B vs B, hämtat från Ambjörnssons ”I en klass för sig”.

Det är av samma orsak som ”Emma” stylar om sin nya pojkvän och att man inte kan ha en yngre pojkvän, menar jag, som heterosexuella män undviker att använda rosa med hänvisning till att det kopplas till homosexualitet. Män har koll på att det inte går hem på den heterosexuella marknaden att ”vara fjollig” som man. Och det är bara män som har ”pengar och status” som kan avvika och ändå kunna bli valda på den sexuella marknaden.

I studien studeras ju unga tjejer, men detta tar inte slut för att tjejer blir kvinnor. Jag antar ni hört att kvinnor ibland omtalas som ”regeringen” av sin partner? Vad ligger bakom detta?

Jag hatar hemarbete, men alla mina väninnor har så extremt fiffat hemma, så vad gör man? [länk]

Nova, kvinnan som jag citerat här ovan inser inte det självklara svaret: ”skit i väninnorna”. Det är, som jag ser det, ett resultat av att formats av det kollektiva tvånget som finns i den kvinnliga homosociala gemenskapen. Jag tolkar det som att hon upplever att hon måste städa för att det inte ska vara pinsamt inför väninnorna.

Det  är, upplever jag, inget ovanligt att kvinnan i det heterosexuella paret är den som bestämmer hur städat som är ”rätt nivå” i parets gemensamma hem, hur man måste bo, när det ”behöver” renoveras eller möbleras om mm. mm. Och samhällets agerande är att ställa sig bakom kvinnans makt att bestämma och trycka på att man ska ”dela lika på det obetalda hemarbetet”.

Som man kan jag säga att mitt liv har varit en parad av kvinnor som haft synpunkter på min klädsel /../ Minns speciellt en gång, då min mor ‘korrigerade’ min krage (minns inte om hon vek upp eller ned den). Sedan ‘korrigerade’ en nära vännina den tillbaka, och till slut ändrade min flickvän den en tredje gång. Alla antog att jag behövde hjälp, och ingen tycktes inse att deras ‘expertråd’ stod i konflikt med en annan ‘experts’. [länk]

Här ser ni Ulf T berätta om hur kvinnor i hans liv hanterar honom, liksom i Fannys tjejerna i Ambjörnssons studie, som om han inte var kapabel att hantera sina kläder själv.

Är det att vara underordnad mannen? Eller kan det helt enkelt vara så att orsaken till kvinnors och mäns problem  och det som ger könens särhållning finns inom den kvinnliga homosociala gemenskapen? Jag menar att det är så. Men av politisk feghet och att man är förblindad av ideologisk övertygelse så undviker forskare att sätta detta under lupp och istället så demoniseras och diskrimineras mannen allt mer.
Jag skulle önska mig en genusvetenskap som hade det politiska modet att bedriva forskning som problematiserade analyserade detta kollektiva tvång.

– Ta skit som en man – det är ju bara roligt.
Ambjörnsson och två tjejer sitter och pratar. En av tjejerna berättar om episoder där hon erbjudit två olika killar(varav åtminstone en var pojkvän) vid olika tillfällen pengar efter sex varvid de blivit förbannade över att genom denna handling kallas hora. (s. 209-210) Detta är något dessa tre kvinnor skrattar gott åt uppriktigt roade. Men i samband med vad som tycks vara en lång historia mellan killar och tjejer i klassen(s. 191-193) fick en av  de mest aktiva tjejerna i denna intrig ett sms som anspelade på hora. Då var anspelningar på hora ett slag under bältet.

Detta visar hur män förväntas ta skit helt oförtjänt – det är ju bara roligt – medan exakt detsamma är ”ett slag under bältet” fast de själv är delaktiga i och, vad jag kan förstå, startat denna SMS-intrig för att sätta killen på plats.
Här drar Ambjörnsson slutsatser som jag inte kan se att hon har belägg för. Hon menar att en delorsak till att det är just denna tjejen får smset delvis beror på hennes osäkra ställning i tjejgruppen. För det krävs att killarna vet om hennes ställning. Det enda jag är ense med genusvetarna om är att män och kvinnor lever i skilda världar. Jag tvivlar mycket skarpt på att killarna har koll på hennes ställning i tjejgruppen då det som de ser är att hon umgås med den ”coola tjejen”. Killar/män brukar inte förstå sig inte på den kvinnliga homosociala gemenskapens spelregler till den nivån.

En annan tjej berättar (s. 208) om hur hon raggat upp en snygg kille på en fest och de åker hem och har sex. Därefter är han mesig och ville ligga och kramas dagen efter. ’Ja visst! Slå bara igen dörren efter dig när du går då!’  var hennes kaxiga svar. Och tjejerna fnissar förtjust åt denna – tydligen – underhållande berättelse.

– Vem ’objektifierar’ vem?
Två sidor i boken(s. 114-115) handlar om hur tjejerna talade om killarna. Ambjörnsson beskriver en jargong som vi är vana att associera med killsnack snarare än tjejsnack där killarna bedömdes ofta som om de vore objekt.

Men, saken är, jag har aldrig hört den tonen bland killar/män om kvinnor. Jag kan ju inte säg att killar/män inte talar så och anpassar sig för att jag är närvarande. Så därför gjorde jag en liten privat undersökning. Jag frågade tre män vilka jag är säker på vågar ge mig ett ärligt svar när jag frågar. Frågan jag ställde var:

”När ni män(killar) umgås utan att någon kvinna(tjej) närvarande, diskuterar ni kvinnor(tjejer) med en jargong som får kvinnor(tjejer) att närmast framstå som konfekt, antingen delikat att avnjuta eller falsk 
saluföring och bedömer dem och deras ’kroppsliga förtjänster’ som om de vore objekt?”
(Varför frågan är ställd så, framgår på sidan 114 i boken.)

Två svarade att vissa killar gör så i tonåren men att de aldrig hört det från ”mogna män”.

Den siste svarade också att det förekom i ungdomsåren och erkände sina egna synder på den tiden, men att det var på skämt som ingen tog på allvar. Han sa:

”Jag har aldrig upplevt det som att vi varit speciellt ”objektifierande” i mina kretsar. Jag tror det förekommer en del, men inte att det är så där jättevanligt och det har nog lite med socialgrupp och sånt att göra också. Skulle tro att det är vanliga i städer och bland lågutbildade.”

Notera ”tror” ovan. En av ”Två svarande” ovan tillhör just den socialgrupp där den sista tror det är så.

Dessa tjejerna är ju i gymnasieålder, så uppenbarligen kan både tjejer och killar det där. Varför förknippar vi det med killar?
Jämför med mobbningen, samma sak. Det krävs en noggrannare koll för att höra tjejsnack. (Jag vet dock inte hur mycket av detta som killarna märker av. Berätta grabbar?)

Det finns en annan skillnad också upplever jag, vilket min lilla undersökning tyder på. Killarna växer i från sitt ”killsnack” när tonåren är över. Jag har hört dessa diskussioner kvinnor mellan. I mitt tycke, så osmakligt att det första jag valde bort från den homosociala gemenskapen var tjejmiddagar för att slippa höra det. På senare tid har jag fått veta att jag inte är ensam om det valet.

Jag vet om att denna undersökning inte är mycket värd, inte minst för att urvalet är grymt selektivt då jag umgås med trevliga män. Likaså är inte min anekdotiska bevisföring med tjejmiddagarna några bevis. Men denna studie talar i samma riktning. Kanske borde våra genusvetare ta sig en allvarlig funderare över sin inställning till och syn på killar/män och manlighet?

Övrigt

Minns ni att T. Rosenberg talade om att homosexuella var osynliggjorda, trots de enda fakta hon hade talade emot att så var fallet? Här får vi (tror jag) svar på vad som åsyftas med ”osynliggjorda”.

I studien finns två lesbiska, den ena är mer accepterad av tjejerna än den andra. En av orsakerna till den högre acceptansen är att hon väljer att hålla sitt privatliv för sig själv. Är detta att vara osynliggjord?

Låt mig ta en liknelse:

Många killar är intresserade av fotboll. Den som är intresserad av boule eller knyppling får hålla sitt intresse för sig själv för att accepteras bland killarna medan de andra pratar glatt med varandra om  fotboll hela dagarna. Är det att boule är osynliggjort?

Jag menar att det inte är det. Man kan inte tvinga folk att vara intresserade av det man själv tycker är intressant. De heterosexuella tjejerna är inte intresserade av de lesbiska tjejernas sexualitet, för att de inte delar den läggningen. Jag kan förstå att det känns både tråkigt och jobbigt, men så är livet. Men det finns inget alternativ. Så som man gör i queerfeministisk anda i vårt samhälle idag, att försöka positivt särbehandla för att kompensera är direkt kontraproduktivt. Det kommer att komma som en bumerang i nacken(minskad tolerans) och de som kommer få ta smällen är bögarna.

Hon är onekligen både ung och kvinna i en värld där en sådan position inte premieras med varken politisk eller ekonomisk status. Samtidigt tar sig plats och ton på ett sätt som vi båda vet är gångbart i det långa loppet. (s. 303)

För att erhålla en ”sådan position” i samhället krävs att man ”tar sig plats och ton” oavsett kön. Den individ som gör så och dessutom är kvinna premieras för sitt kön av vårt samhälle i nutid, på ett mycket vidrigt sätt.

Majoriteten av oss prioriterar privatlivet och trygghet högre än fin titel och pengar och därför väljer kvinnor en större del av den biten eftersom prestations och statuskrav ligger på männen sida. Man har i sina teorier byggt in ett skydd mot ”fria val” med att maktrelation kamoufleras(s. 64, refererar till en av Ambjörnssons källor) genom att parterna framställer den som frivillig och naturlig. Man anser sig ha facit för vad som är rätt, det spelar ingen roll vad privatpersoner säger om sitt liv, eller vad någon annan vetenskap visar och man bryr sig inte ens när deras egen forskning inte ger stöd åt det man ”vet”.