Så var det dags för regeringens utredare Svend Dahl att överräcka mansutredningen SOU 2014:6 Män och jämställdhet (pdf) till jämställdhetsminister Maria Arnholm. Därmed har vi i GD-red ett digert material att gå igenom.  Den första etappen som jag tänker kommentera är själva presskonferensen där utredningen presenterades. Arnholms inledning är mest intetsägande nonsens typ ”hur drabbar mansnormen män?” sedan får Dahl ordet och börjar själva presentationen.

Svend Dahl börjar med att beskriva själva uppdraget, som går ut på att ”beskriva och analysera” mäns livssituation dels i förhållande till kvinnor och dels i förhållande till jämställdhet. Han hinner dock inte mer än börja förrän han måste ta upp hur det för många är naturligt att fråga ”varför män och jämställdhet?” varefter han med passiv röst beskriver ”bilden” när man pratar om män och jämställdhet.

”Män är priviligerade, män är överrepresenterade i olika maktpositioner, män har större ekonomiska resurser, män är normen.i fler sammanhang. Allt det här stämmer ju, det är ju inte kontroversiellt att påstå men samtidigt är det viktigt att påpeka att män är överrepresenterade i olika former av social utsatthet. Det handlar om kortare livslängd, självmord, brottslighet, missbruk och även en sån sak som sämre skolresultat som kan ge väldigt allvarliga effekter”

Vad Dahl inte nämner är att män är överrepresenterade i det mesta som går att mätas. Som påpekas av professor Roy Baumeister i ”Is there anything good about men?” så uppvisar män generellt en större varians än kvinnor. Ett faktum som även uppmärksammas av professor Simon Baron-Cohen, som i sin recension av Cordelia Fines bok nämner flera åkommor som oftare drabbar pojkar än flickor.

Efforts to explain (purely in terms of social variables) why neurodevelopmental conditions like autism, learning difficulties, and language delay affect boys more often than girls lead to the ludicrous position of blaming these conditions on sexist factors in society

Åter till Dahl som definierar det jämställdhetspolitiska målet att: ”Män och kvinnor skall kunna delta på lika villkor i samhällets alla delar”.  Han menar att utifrån den målsättningen så blir det naturligt att titta på hur  mäns möjligheter inskränks jämfört med kvinnor. Varefter han omedelbart måste nämna att detta inte gör kvinnors möjligheter mindre viktiga, samt för andra gången poängtera att män på många områden fortfarande är priviligerade jämfört med kvinnor. Observera att privilegium egentligen betyder: 

”Ett privilegium är en lagstadgad, exklusiv rättighet som ges av staten till en viss person eller grupp.” … ”Ordet privilegium kan också användas ur ett socialt perspektiv, alltså om grupper i samhället som har större inofficiella rättigheter än andra.”

I Sverige har män varken lagar eller inofficiella rättigheter som kvinnor inte har. Däremot, som visas av Pär Ström  i boken Mansförbjudet – Könsdiskriminering av män och pojkar så har kvinnor en hel del sådana privilegier.

Det är för övrigt inte bara i Sverige som tvärtom kvinnan är det priviligerade könet. I den finska forskaren Pasi Malmis massiva (453 sidor) doktorsavhandling ”Discrimination against Men: Appearance and Causes in the Context of a Modern Welfare State (pdf)” beskrivs samma fenomen i Finland och andra moderna välfärdsstater i allmänhet. Malmi beskriver detta som en logisk följd av att utgå från den feministiska patriarkatsteorin.

From this starting point, it is possible to argue that the sole purpose of the equality policy is to advance women’s status, and that public authorities should create a systematic network of double standards in order to support and favor women.

Åter till presskonferensen. Dahl fortsätter med att nämna utredningens sakområden och röda trådar där de sistnämnda är avgörande för slutsatserna. Det tar några sekunder så får vi höra Sven Dahl gå in på hur det centrala i det jämställdhetspolitiska arbetet är frågor om män och mansnormer. Detta är enligt Dahl oerhört viktigt att prata mer om eftersom… ja kan ni gissa varför det ur feministiskt perspektiv är viktigt att prata om detta?

”Många av de här manlighetsnormerna som vi pratat om ganska länge om hur de påverkar kvinnor negativt, påverkar även män negativt. Det är ett perspektiv som sällan framkommit i diskussionen”

Där kom det som väntat! Bara kvinnor har könssspecifika problem. Män kan inte ha några könsspecifika problem överhuvudtaget. Det enda sättet feminister kan att bry sig problem som män har är genom att hitta sätt att beskriva mäns problem i termer av hur de påverkar kvinnor, ni vet ”patriarchy hurts men too”. Det här behövde vi inte höra berättas av Svend Dahl eftersom jämställdister som Karen Straughan och Alison Tiernan hade förutspått den positionen från feministerna innan mansutredningen ens var påtänkt.

Feminism is about self interest on the part of women. It is not about equality – Karen Straughan (aka Girlwriteswhat)

Här vill jag påpeka skillnaden mellan feminism och vetenskap.

Om Mansutredningen hade handlat om riktig forskning på män så vore denna sorts tendens att se män som redskap för kvinnligt välmående något man hade analyserat och reflekterat mer över – inte något man själv hade deltagit i och bidragit till. Här finns en tydlig svårighet att skilja på rollen som forskare och rollen som feminist. Jag kommer att återkomma till den konflikten i ett annat inlägg om boken ”Professing feminism – Education and Indoctrination in Women´s studies”

Här är det dags att gå vidare och jag undrar apropå ingenting vilka som Dahl menar med ”vi” är det ”statsfeminister”? I vilket fall som helst så kommer Dahl in på problem med mäns hälsa där män kallas obenägna att söka vård  samt söker vård för sent vilket skall bidra till att män lever kortare. Åter får vi besök av den passiva rösten med vilken Dahl beskriver:

”Handlar ju ganska mycket om idéer om att riktiga män klarar sig själv, att riktiga män är osårbara.”

Här inser han förmodligen att han kommer att låta som en skiva som hakat upp sig om han bara upprepar ordet norm om och om igen så han börjar variera sig med ordet ”idé” som beskrivning av samma sak. När han tar upp mäns situation i skolan så är den passiva rösten tillbaka: Åter är det apropå ingenting oklart vilka han åsyftar med ”vi”.

”I skolans värld vet vi ju sedan länge att det finns idéer om att pojkar inte skall bry sig om sina studier. Också här spelar manlighetsnormer in i konkreta resultat i form av sämre skolresultat”

Vi på skall dock inte vara alltför kritiska mot Svend Dahl. Hans beskrivningar av mansfrågor (mansspecifika problem) har må vara bristfälliga, luddiga och felaktiga – A voice for men Sverige har tagit upp hela områden som saknas – men han har i alla fall begripit att det finns problem vilket, som han påpekar i sig verkar vara en total överraskning för många. På Aftonbladet TV ”Killar ett gigantiskt samhällsproblem” kan ni se Svend Dahl kritisera skolpersonalens attityder till pojkar. Även David Eberhard ansåg problemet var stort. Vi återkommer till skolan senare.

Här börjar jag dock tröttna på undermåliga förklaringsmodeller så nu slänger jag in en länk till Bo Rothsteins kommentarer på fulforskning. Rothstein menar att vissa forskare ägnar sig åt rena mystifikationer och att den avgörande förklaringen då kan betecknas som en svart låda som varken aktörer eller forskare har tillgång till. Han säger att det därmed blir ett analytiskt tomt resonemang,

Könsmaktsordningen består därför att det finns historiskt etablerade men av aktörerna oberoende normer som gör att den består, vilket i princip är detsamma som att säga att könsmaktsordningen består därför att könsmaktsordningen består. s.5

Rothstein sparar inte på krutet utan beskriver denna slags resonemang som: ”intetsägande”. Utöver ovan exempel på ren cirkelargumentation så påvisar han enorma brister i innehållet. Forskarna verkar älskar att hänvisa till ospecificerad påverkan från media och normer men när det kommer till att gå in på hur dessa normer rent praktiskt fungerar får man intrycket att någon forskning aldrig ens har genomförts.

Det är allmänt sett något konstigt med att samhällsvetare, både kvinnoforskare och många andra, så ofta hänvisar till så mycket osynliga och dolda förhållanden när de skall försöka förklara fenomen av detta slag. Det vore ju rimligt att hävda att samhällsforskare har till uppgift att avmystifiera samhällsförhållanden”

Det är alltså inte bara för allmänheten som de här påstådda förhållandena är dolda. De verkar precis lika dolda även för de forskare och politiker som påstår sig förstå sig på dem. Det har i vissa discipliner blivit enormt populärt att slänga sig med femtioelva olika formuleringar som inte bara alla betyder exakt samma sak utan vars betydelse även är totalt intetsägande Det är meningen att vi skall tro det finns ”kunskap” men i Pasi Malmis avhandling som tar upp ämnet står tvärtom svart på vitt:

Structural discrimination is implicit in its nature, as there is no clearly identifiable discriminator. Instead, what appears as the discriminator is usually some collective entity such as the society, the market, the media, or the “system”. s.25

Forskarna har alltså misslyckats att hitta något som diskriminerar men struntar i bevisbördan och låtsas att de har bevisat diskriminering. Vad forskarna sedan redogör för är effekter som de menar inte kan uppstå utan någon form av ”osynlig kraft”. Ju mer man tittar på det här ju mer får man intrycket man att det finns ungefär lika mycket riktig forskning bakom det antagandet som det fanns bakom en viss holländsk professor..

Diederik Stapel, a Dutch social psychologist, perpetrated an audacious academic fraud by making up studies that told the world what it wanted to hear about human nature

Det kanske mest fascinerande i sammanhanhet är likheterna mellan hur den holländska utredningen beskrev Stapels forskningsfusk och hur 14 svenska genusforskare i DN beskrev förutsättningarna för sin egen forskning. Stapel fabricerade empiriska data. Det är svårt att se att genusforskarna skulle ha ansett att Stapel gjorde något fel.

God forskning handlar i ett sådant perspektiv mindre om att ”bevisa” eller ”testa” olika hypoteser och mer om att utifrån skilda teoretiska perspektiv, och med en övertygande argumentation, skapa ökad förståelse för olika fenomen. 

Så genusforskare tror inte på att det finns en riktig sanning och deras jobb är att få saker att låta bra? Hur går den vetenskapliga standarden ihop med att Stapel straffades för fusk när hans motivering till att fabricera data var just att skapa eleganta förklaringar eftersom de riktiga siffrorna var för ”messy”? Nåväl här slutar del 1, i nästa del kommer vi bland annat in på mansutredningens beskrivning av män och våld samt givetvis går in mer på krisen i skolan.

Se även Susanna Varis – Män och jämställdhet – Inledning