Inledning

(Långt inlägg)
Detta är den avslutande delen i denna serie. Här hittar ni del 1, del 2 och del 3.

Då jag misstänker att en och annan kommer att hojta om ”kvinnohat” till följd av detta inlägg, så vill jag bemöta det i förväg. Det är svårt som kvinna att förstå männens perspektiv och deras problembilder. Det är lika svårt att se fördelar man har till följd av ens eget kön, och vad dessa fördelar innebär för ”den andre”, för man har som kvinna ingen erfarenhet av något annat än att vara kvinna. Det är mycket svårare för kvinnor att förstå männens situation än det omvända, då männen har ett ”ta skit och tig!” i sin könsroll. ”Women Can’t Hear What Men Don’t Say” och när de försöker berätta så bestraffas det varvid de tidigt lär sig att bära sin egen skit och i debatter pekas de ut som ”vita kränkta män”.

För min egen del så är den erfarenhet jag har av att lyssna på männen en erfarenhet jag aldrig, av rent egoistiska skäl, skulle vilja vara utan. Det gav mig möjlighet att se mig själv utifrån, och den resan har på ett personligt plan varit såväl berikande som mycket frigörande från normer. Och därför är detta en erfarenhet jag önskar andra kvinnor, för den erfarenheten har medfört lycka för mig. Ökande psykiskt välbefinnande är inte vad som gäller för många andra kvinnor i vår samtid.

För ordningens skull vill jag påpeka att detta inlägg är mer min antifeminism än jämställdism.

Könsmakt– makt som följer med kön.

Vad är makt i detta sammanhang?

makt, inom samhällsvetenskapen antingen handling, dvs. maktutövning, eller förmåga, dvs. maktresurser. Makt utövas direkt när en aktör A får en aktör B att handla enligt A:s vilja, även om handlingen strider mot B:s vilja eller intressen, men kan också utövas på indirekt väg. Grunden för A:s förmåga att utöva makt utgörs av maktresurser, med vilka A kan belöna eller bestraffa B. [källa]

Makt är ett ord som inte sällan väcker negativa känslor, men makt är inget som per automatik är dåligt, det bara är. Ordet i sig ger obehagliga associationer därför att en viss typ av människor dras till maktpositioner och där missbrukar makten för egen vinning på andras bekostnad. Vi har väl alla haft en bra chef, var dennes makt och maktutövande något dåligt? Makt är inte heller något som enbart är fördelaktigt, för med makt följer ansvar. Är man omedveten om den makt man har, så kan man heller inte ta ansvar för den (till nackdel för andra och/eller en själv).

Som kvinna föds man till ett könsmaktsövertag, vars motsvarighet inte finns alls bland män. Vad beror denna ojämställdhet i könsmakt på? Vad får det för konsekvenser? Denna ojämställdhet i könsmakt beror på biologiska faktorer, det är en följd av livmodern och förstärks dels av könssocialisering och dels av att vår tid och kultur sedan långt tillbaka är genomsyrad av feminism och vårt samhälle tar därvid kvinnors parti på männens bekostnad i stället för att förhålla sig könsneutralt.

När man pratar om biologiska faktorer så är det inte ovanligt att folk i debatten tolkar det som att man säger till att det skulle vara omöjligt att förändra, som om man tror att man nödvändigtvis är slav under sina biologiska förutsättningar. Well, mänskligheten kör bil, flyger, åker till månen, vi är knappast att betrakta som en art förslavad av biologi. Men, så länge man är omedveten om sina biologiska impulser, så kommer man vara slav under dessa. Och omedvetenheten medför negativa konsekvenser, för både män och kvinnor.

Vad gäller könssocialiseringen, så har jag planerat att skriva en motsvarighet till detta inlägg om flickornas könssocialisering. Men kort så handlar könssocialiseringen i denna fråga om att det som genus”vetenskapliga” studier lyfter som lärarassistent eller hjälpfröken är ett beteende hos flickor som uppmuntras, när det borde motarbetas. Det vill säga man uppmuntrar när flickor bestämmer över pojkarna och man förmedlar en bild till barnen av att pojkar är sämre/mindre vetande/hopplösa. En aspekt av dessa negativa fördomar om pojkar, som förmedlas till barnen i låg ålder, framkommer i artikeln som hanteras i detta inlägg vad gäller deras förmåga och även i detta inlägg angående pojkars ”besvärlighet”. Denna könssocialisering är, åtminstonde delvis, förklaringen till en av männens många ”privilegier”, en negativ syn på män och manlighet:

Examining subject gender differences in the overall attitude effects, we see that women had much stronger in-group liking and out-group derogation (F(1,48)=14.4, p=.0004, d=1.09; see Figure 1). That is, women showed both strong positive associations to the category female (F(1,26)=27.3, p<.0001, d = 1.02) and strong negative attitudes toward males (F(1,26)=29.9, p<.0001, d=-1.07). Unlike women, men did not show strong liking for the in-group. In fact they showed a negative automatic attitude toward the category male (F(1,22)=6.9, p=.02, d=-0.56). Nevertheless, this effect was noticeably weaker than women’s (F(1,48)=8.4, p=.006, d=.84). Unlike women, who showed a strong negative attitude toward the out-group males, men were indifferent toward females (F(1,22)=0.94, p=.34, d=0.21), with the mean in the direction of positivity toward female. [min emfas, källa s. 653]

Participants completed the trials faster during the Female-Good dual-categorization phase compared to the Male-Good phase, suggesting an automatic bias in favor of women. […] The mean log-response latencies suggested that female participants revealed an attitude bias, but not male participants. [källa s. 501-502]

Åter till könsmakt: Ibland kallar jag denna makt av kön för livmodersmakt, ibland kvinnlig makt, det är samma sak och jag ser den som tredelad: sexuell makt, relationsmakt och skyddsvärdsmakt.

Ovanstående bild är ett sätt att åskådliggöra hur jag anser dessa olika sorters makt är tillgängligt för män respektive kvinnor i vår tid och kultur. Den här gäller för vuxna, för riktigt små barn har pojkar och flickor samma skyddsvärde. Men tidigt (redan i förskoleålder) börjar pojkarnas skyddsvärde vandra ut ur deras genuscirkel varpå vi behandlar dem så här.

Sexuell makt

Då vi på Genusdebatten har ett gästbloggsinlägg om sexuell makt och jag även svarat på frågor i ett inlägg, så kommer jag inte orda mycket mer om detta.

”Att vara man och dejta kvinnor var en lektion i kvinnlig makt och det gjorde mig till något av en kvinnohatare /…/ Jag betraktade mitt kön från andra sidan, vilket fick till följd att jag tyckte illa om kvinnor ett tag.” [min emfas, Vincent, 2007, s. 120]

Ovanstående citat, från Norah Vincents ”Förklädd till man”, har jag använt flera gånger för jag tycker det är mycket talande att en kvinna, som lever ett liv som man under 1,5 år, blir ”något av en kvinnohatare” av att möta kvinnlig makt i dejtingsituationen.

Relationsmakt

Samtidigt hotas vi inte i vår könsidentitet, för vår överordning i hemmet motsvaras av en underordning på arbetet – och det är detta arbete, denna offentliga sfär, som är den viktiga. [Björk, 1996, s. 102]

Detta citat tilltalar min humor. När man påstår (utan att någonsin belägga eller förklara påståendet) att män är överordnade och privilegierade så ska de ”inse sina privilegier” och ”maka på sig”, men där kvinnan är den överordnade så bestämmer hon att den överordningen inte är den viktiga?

Jag anser att denna överordning är den viktiga, dels för att majoriteten av oss anser att privatlivet är det viktigaste, dels för att den offentliga sfären till stor del är en konsekvens av denna överordnade makt i hemmet:

Jag själv och de flesta av mina manliga vänner skulle gärna lägga lite mindre tid på jobbet om vi kunde utan att det påverkade i övrigt, men det är en orealistisk förutsättning. Våra partners har ofta varken möjlighet (för sent nu) eller intresse av att täcka upp försörjningen om vi skulle göra ett annorlunda val och det blir en fråga om kvalitet mot kvantitet i privatlivet. [kommentar 1]

Slutligen anser jag det därför att den offentliga sfären är vidöppen för kvinnor i Sverige om de så önskar. Det är bara för den kvinnliga individen som önskar en viss plats i den offentliga sfären att kavla upp ärmarna och på egen hand sträva efter att nå den, precis som motsvarande man får göra. Och kvinnor som väljer att göra det får också lön för mödan, även inom vården.

Relationsmakt har i sig flera olika beståndsdelar och konsekvenser, bland annat har kvinnor vanligen ett bättre socialt skyddsnät till följd av detta och parrelationer följer oftast mönstret ”kvinnan dominant/krävande – mannen drar sig undan” vid konflikter (till exempel denna källa). För att inlägget inte ska bli alltför långt avgränsar jag mig denna gång till relationsmakt inom den heterosexuella relationen, med huvudfokus på den ekonomiska biten.

Jag hoppas och tror att våra förhållanden inte skulle förändras om vi gjorde det valet, men jag ser samtidigt att de i bekantskapskretsen som valt en annan balans alla är ensamma eller enbart har haft kortare förhållanden. [Kommentar 1]

Lite stöd för den struktur ”En annan Andreas” lyfter i citerade stycket ovan, sambandet mellan mäns relationsbildning och deras situation på arbetsmarknaden, ges av nedanstående grafer från ”Det moderna patriarkatet – den kausala mekanismen. En teori om asymmetriskt partnerval” av professor Bo Rothstein.

 

 

 

 

 

Vad innebär denna struktur? Prestation är männens boja, den direkta motsvarigheten till smink och pumps för oss kvinnor. Medan vi kvinnor kan välja om vi vill eller inte vill satsa på en karriär utan att förlora värde, kan vi tillika välja ur hela bredden från traditionellt kvinnligt till traditionellt manligt, utan att det påverkar vår status i den heterosexuella matrisen. Detta, prestation, är det som avgör männens attraktivitet. Det är en orsak till att vi har fler män ju högre upp man kommer i samhällets maktelit.

Den feministiska bloggaren Sara Schmenus skriver följande om varför ”detta med jämställdism och varför den inte funkar för” henne:

Vi lever i ett samhälle som är byggt främst på ekonomi. Pengar styr. Jag säger inte detta för att jag tycker det är så, utan för att pengar är ett maktmedel. Med pengar får du ett medel för positionering i samhället. Patriarkat eller inte, så är det pengar som är en grundsten i vårt sätt att ha samhället indelat. Klasser exempelvis är till allra största del uppbyggt på pengar.

Jag förstår vad hon vill ha sagt, och jag håller med. Pengar underlättar livet. Felslutet ligger i huruvida det är att tjäna pengar eller ha pengar till sitt förfogande, som ger ”medel för positionering i samhället”. Jag menar att det inte är intjänandet av pengar utan makten över hur dessa pengar ska användas som är den egentliga makten. Vem har då vanligen den makten?

Johan Grå: Man kan hjälpa varandra också. Män kan sätt stopp för sin fru. Många kvinnor har inga problem alls med att sätta stopp för sina mäns statusexcesser. Om män upprätthöll egna åsikter om hur familjens liv ska se ut så kunde de fylla samma funktion i sina fruars liv. Det tror jag hade varit hälsosamt för båda.

Ninni: Håller med. Inte minst när det gäller livets stora gemensamma beslut, som tex husköpets vara eller inte vara.

Johan Grå: Tala inte med mig om bostäder. Jag har hört alldeles för många män tala om sina flickvänners bostadsplaner som ett oundvikligt öde som de kan skjuta upp men inte undkomma.

Ninni: Det var inte en slump att jag tog just husköp som exempel, om jag säger som så. Vi delar erfarenhet på den punkten.

Makten över hur familjens pengar ska användas är vanligen kvinnans och det är en del av det jag kallar relationsmakt. Finns det stöd för detta påstående? Ja, det gör det. Kvinnor har makten över hushållsekonomin till ca 80 %.

Samtidigt ser jag hur kvinnor i min närhet ständigt pressar de ekonomiska gränserna som det valet innebär, utan tanke på konsekvenserna för männen. [kommentar 1]

Trots 30–40 år av aggressiv press från statsfeminismen på kvinnor för att få dem att agera som män gör kvarstår skillnaden i lönegap, av den enkla anledningen att man politisk agerar utifrån en felaktig ideologi. Men det finns hopp, allt oftare ser jag försiktiga formuleringar i forskning (även från genusvetenskapligt håll, kommer redovisa en titel därifrån från 2013 längre fram) som är i samklang med mina antifeministiska teorier om kvinnors överordnade makt, så som denna:

Slutligen är det viktigt att poängtera att kvinnor inte nödvändigtvis ska ses som förlorare i och med att de generellt minskar sitt engagemang i arbetslivet för att i stället engagera sig mer i uppfostran av barnen. Om glädjen av att förvärvsarbeta understiger glädjen av att umgås med sina barn är papporna förlorarna, eftersom tid med barnen inte kan transfereras medan inkomst kan delas lika inom familjen. [min emfas, Källa, s. 16]

Och som vi såg ovan så har kvinnan övervägande makt över hur den gemensamma inkomsten ska spenderas. Det, tillsammans med de punkter Ekvivalist tar upp här, är ännu mer som talar mot feministiska teorier om genussystemet, könsmaktsordningen och patriarkatet.

Skyddsvärdsmakt

För att visa kvinnans skyddsvärdsmakt, utgår jag från en tråd på den feministiska sajten Feminetik.se för att visa skyddsvärdet som är grunden för maktövertaget vi kvinnor har, enkom för att vi är kvinnor. Därefter förklaras hur detta skyddsvärde utgör en maktfaktor. Tråden inleds av ”Vai” med följande:

Det stör mig att man fortfarande värderar mäns liv lägre i rapporteringen från olyckor och konflikter. T.ex. när ett antal civila män, kvinnor och barn dödas väljer man att sätta rubriken ”Soldater sköt ihjäl kvinnor och barn”. http://www.expressen.se/index.jsp?a=820600

Jag kan bara instämma, det stör mig väldigt mycket att mäns liv värderas lägre. Det är tyvärr inte bara i nyhetsrapportering denna ”struktur” råder, jag ser den ofta. En anekdot: Jag var, för ungefär ett år sen, hemma hos ett par bekanta som har en son och en dotter, båda kring 20 år. Så satt vi och pratade, varvid mamman tog upp hur orolig hon var när dottern var ute och att det kändes skönt när hennes pojkvän var med. Så jag sa: ”Vet du om att din son statistiskt löper betydligt större risk än din dotter gör?” Det är något jag reflekterat över ofta, hur föräldrar (inte minst pappor faktiskt) värnar om och (över)beskyddar sina döttrar, trots att risken är större för deras söner.

Vi går vidare i tråden, till #2 av Clara:

Antar, som sagts av flera andra, att ”kvinnor” (och barn) anses vara lika med ”oskyldiga civila”. Samt att de skulle vara mer försvarslösa och att det därför är mer moraliskt klandervärt att angripa dem. Däremot tolkar jag det inte som att kvinnors liv skulle värderas högre i sig. Men om män nämns, så antar man att männen är soldater och därmed på ett sätt har gett sig in i kriget ”frivilligt”. [min emfas]

Det, att tolka information så att det passar ens teser och teorier, kallas confirmation bias och det är ett vanligt fenomen bland feminister. Det går utmärkt att utesluta soldater genom att säga ”civila vuxna och barn”. Kvinnor och barn ”smäller högre” i rubriker på grund av att kvinnors liv värderas högre än mäns liv. Denna ”struktur” – att kvinnors liv värderas högre än mäns liv och välmåga – ser vi på många andra ställen, låt oss titta på några:

1. Cancer

	Insjuknar	Omkommer	Regelbunden kontroll?
Prostatacancer	9 000	2 400	Nej
Bröstcancer, kvinnor	7 000	1 500	Ja
Livmodercancer	450	130	Ja

(Tabellen är sammanställd med uppgifter från sex olika källor: 1, 2, 3, 4, 5 och 6.)

Kvinnor, men inte män, kallas regelbundet till kontroller – så kallad screening – och människor i Sverige är medvetna om kvinnors könsspecifika hälsoproblematik, bröstcancer och livmoderscancer. Likväl så lyser Globen rosa och i affärer säljs rosa bandet för att få in pengar till bröstcancerforskningen varje år. Hur många är medvetna om Movember eller att det finns ett blå bandet? Varför uppmärksammas kvinnors problematik, trots screening, men inte männens motsvarighet? (Några få undantag där männens hälsoproblematik uppmärksammas har tillkommit senaste 1–2 åren dock, t.ex. OLWs ”Save the nuts”. Det är en mycket positiv utveckling som jag hoppas vi får se mer av.)

2. Titanic

Eftersom Titanic tas upp i tråden på Feminetik.se, så tar jag med det med. Nedanstående citat kommer från Genusnytt.

Första klass
Antal män ombord: 176 st. Av dessa räddades 33 procent.
Antal kvinnor ombord: 143 st. Av dessa räddades 97 procent.

Andra klass
Antal män ombord: 159 st. Av dessa räddades 8 procent.
Antal kvinnor ombord: 95 st. Av dessa räddades 87 procent.

Tredje klass
Antal män ombord: 449 st. Av dessa räddades 13 procent.
Antal kvinnor ombord: 179 st. Av dessa räddades 51 procent.

Besättning:
Antal män ombord: 862 st. Av dessa räddades 22 procent.
Antal kvinnor ombord: 23 st. Av dessa räddades 87 procent.

(Därutöver fanns ett fåtal musikanter och posttjänstmän, alla män, alla drunknade)

Man kan alltså konstatera att i första klass hade kvinnor ungefär tre gånger så stor överlevnadsgrad som män, i andra klass elva gånger så stor, i tredje klass ungefär fyra gånger så stor. Bland besättningen var kvinnors överlevnad också fyra gånger så stor som mäns.

3. Kvinnors skall särskilt beaktas, ”behöver” extra lagar och får straffrabatt

Brottsoffer

11 § Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp.
Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. [min emfas, källa]

Män som är utsatta för våld och övergrepp av närstående klarar sig själva eller? Jag såg för ett tag sen på Sydnytt där man rapporterade att det fortfarande fanns ”vita fläckar” i Skåne där det saknades skyddat boende för kvinnor. Jag blev skogstokig av rapporteringen, för hela landet är en ”vit fläck” med avsaknad av skyddat boende för män (och deras barn) i motsvarande situation!

Diskussionen med Johan Grå ovan inleddes med ”Man kan hjälpa varandra också. Män kan sätt stopp [sic!] för sin fru. Många kvinnor har inga problem alls med att sätta stopp för sina mäns statusexcesser.”
Ja, många är de män som borde lära sig sätta ner foten! Istället så möter jag män som säger: ”Ja, kvinnan bestämmer och de vet om det, det är bara att gilla läget.” [skrivit om det här i en kommentar (september 27, 2012 kl. 9:00 f.m.)] och vi ser fenomen i samhället som MGTOW och men on strike. Varför? Varför sätter inte män bara ner foten istället för att ”gilla läget” alternativt vända kvinnor och samhälle ryggen och samtidigt då ge upp eventuella drömmar om familj och egna barn?

Orsaken är som jag ser det tredelad: 1) könssocialisering, som jag talade om tidigare, till skyddsvärd/beskyddare, 2) att mäns identitet som man är svagare än kvinnors identitet som kvinna, och 3) ”Vita kränkta män”.

I en intervju säger Helene Smith: ”they [men] are not allowed to talk” som en bakomliggande orsak till hennes engagemang i mansfrågor. Samma sak är en orsak för mig, att jag ser hur män regelmässigt avfärdas i debatter, inte sällan med ”kränkta män”. Och det inte minst av normkritiska feminister, vilka borde – om de levde som de lär – stötta män i detta könsnormsbrott.

Jag tycker inte att biologiskt födda män ska lägga sig i vad som är felaktigt och inte när uppfattningen vi försöker förmedla kommer från våra perspektiv som kvinnor, vårt dagliga liv. Och männen Måste erkänna för er själva att ni Aldrig kommer förstå den synvinkeln, utan Lyssna på vad Vi säger till er. Det är inte er sak att tala om för oss vad vi är, hur vi mår, vad vi känner, vad vi tänker, hur vi uppfattar världen. Eller huruvida det är felaktigt! Hur många kvinnor i världen tror du inte får höra det, bara pga utav kön? [kommentar]

Feminismen har tvingat män att lyssna på kvinnors perspektiv i åtminstone 150 år . Det är tragiskomiskt att det i debatten hela tiden är ”de förtryckta” som säger åt ”förtryckarna” att de ska ”hålla käften”, medan de själva gladeligen ”problematiserar maskuliniteter” och kuckilurar ut med varandra om mäns könsproblematik. Nu är det dags att:

”Lyssna på vad VI MÄN säger till er”!

—

Björk, N. (1996). Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Falun: Wahlström & Widstrand.
Vincent, N. (2007). Förklädd till man : en kvinnas studie av männens värld. Malmö: Damm förlag.