Inledning

När jag hade läst och skrivit de titlar jag började med i min granskning av genusvetenskapens litteratur och forskning, så kände jag att vissa delar saknades. Därför har jag nu kompletterat med några titlar, var den första vi ska titta på är Maskuliniteter, av R. W. Connell. R. W.
Connell är professor vid University of Sydney. Hon är transsexuell, male-to-female (förr Robert, nu Raewyn), född 1944.

Innan jag börjar läsa kollar jag upp saker runt omkring, främst för att se om det finns annat jag bör läsa före, som förförståelse till boken jag har framför mig. När jag gjorde det inför denna bok så ramlade jag bland annat över denna filmsnutt.

Maskuliniteter

Den första delen av boken har jag svårt att se någon annan mening med än ett försök att ogiltigförklara annan vetenskap, t.ex:

Men att hela tiden hänvisa till vetenskapen leder oss in i ett cirkelresonemang. För det har visats, i övertygande historisk detaljrikedom, att naturvetenskapen själv har en genusprägel: västerländsk vetenskap och teknologi är kulturellt maskuliniserad. Detta är inte endast en fråga om könet på de som arbetar inom vetenskapen, även om den stora majoriteten av vetenskapsmän och teknologer är män. De ledande metaforerna inom vetenskaplig forskning, opersonligheten i dess diskurs, makt- och kommunikationsstrukturerna, reproduktionen av dess interna kultur – allt härstammar från den sociala position som innehas av dominanta män i en genusbestämnd [sic] värld. Vetenskapens dominans i maskulinitetsdiskussionerna reflekterar således maskulinitetens (eller särskilda maskuliniteters) ställning i genus sociala relationer. (s. 19)

Den som förstår hur ”vetenskapen leder oss in i ett cirkelresonemang” för att ”naturvetenskapen själv har en genusprägel”, får gärna förklara för mig. För mig är det rent nonsens och flumflum.

En tredelad modell

R. W. Connell menar att det behövs en tredelad teoretisk modell för genusstrukturen, där man behöver kunna ”särskilja relationer byggda på (a) makt, (b) produktion och (c) katexis (emotionell bindning).” (s. 97)

När vi går vidare och tittar på denna modell ser vi hur denna modell axiomatiskt grundar sig på kvinnors underordning.

(a)   Relationer byggda på makt. Den viktigaste maktaxel som den samtida europeisk-amerikanska genusordningen rör sig kring är den allmänna underordningen av kvinnor, och den manliga dominansen – den struktur som kvinnorörelsen gett namnet »patriarkat». (min emfas)

Kvinnorörelsen har alltså fastslagit att kvinnor är underordnade och detta döper man till ”patriarkatet”. Att man upplever sig underordnad innebär inte per automatik att man är underordnad. Det är en ”sanning” som är genomgående i litteraturen och den är hög tid att ifrågasätta. Att utmåla sig själv som underordnad är, menar jag, en metod att behålla och förstärka sin makt. Erik har skrivit mer om offerperspektivets makt här.

(b)   Produktionsförhållanden. Vi är alla bekanta med den genusmässiga arbetsfördelningen som ibland är mycket intrikat. /…/ Man bör dock lägga lika stor vikt vid de ekonomiska konsekvenserna av arbetets genusuppdelning, av att avkastningen av det sociala arbetet i alltför hög grad tillfaller männen. Detta diskuteras oftast i termer av ojämlika lönenivåer, men man måste också inse vikten av kapitalets genuspräglade karaktär. /…/ Att det är män och inte kvinnor som kontrollerar de större bolagen och de stora privata förmögenheterna är inte en statistisk tillfällighet utan en del av den sociala konstruktionen av maskuliniteten. Även om det låter osannolikt är ackumulationen av stora förmögenheter, genom genus sociala relationer, tätt sammanlänkad med reproduktionsarenan.

Detta innehåller två felslut, dels det som kallas Apex Fallacy, vilket innebär att man tittar på en liten klick av samhället, här den ekonomiska makteliten, och gör detta gällande för resten av befolkningen. Lördagen den 22 juni 2013, hade Kvällsposten ett stort uppslag med rubriken ”1 procent av svenskarna äger 80 procent av det totala värdet på alla börsnoterade aktier”. Det är privat egendom och privat makt i en liten grupps fickor som inte män generellt har något mer med att göra än vad jag som kvinna har. Att två kollektiv, oavsett vilka, har olika medellön är ointressant då varken lön eller pension utdelas ur någon kollektiv pott. Det väsentliga är att

• Vi har samma lön för samma arbete, vilket  vi har. [källa 1, källa 2, källa 3]
• Vi har samma spelregler så att kvinna som man kan göra de val och uppoffringar som krävs för att skapa sig det liv man själv önskar vad gäller egendom och makt om detta är något individen högprioriterar i livet.

Att förutsätta att det statistiska utfallet beror på social konstruktion är ett påstående jag inte funnit belägg för eller förklaring till. Det kan bero på social konstruktion av maskulinitet, det kan bero på biologiska faktorer och troligen är det en kombination. Vad som beror på vad är det ingen som vet i dagsläget. Jag kommer längre fram visa och förklara min könssocialiseringsteori, där ett av männens ok är försörjningsplikt vilket sker på bekostnad av livskvalité och frihet.

Det andra felslutet är, på vilket sätt fungerar ekonomiska medel som en maktfaktor? Är det att tjäna pengar eller är det att ha beslutsmakt över hur pengarna spenderas? Jag vill påminna om Hirdmans ord:

Ty vad Castells tecknar här är väl snarare ett nytt globalt proletariat, en underklass av kvinnor från de ”mindre avancerade länderna”, där kvinnor kommer att lönearbeta och män riskerar att bli arbetslösa. Denna trend, om alls riktig, med de överflödiga männen behöver emellertid knappast betyda större frihet och emancipation för kvinnorna. Med de starka genusstrukturer som existerar riskerar kvinnorna snarare att bli slavar på annat sätt. Försörjarslavar. Man kan tänka sig ett slags ”pimp-society” där kvinnor skickas ut att jobba, medan männen sitter hemma och samlar in förtjänsten. (min emfas)

Vad säger att inte detta genussystem och ”patriarkatet” egentligen är och kanske alltid varit ”pimp-society”? (Personligen ogillar jag sättet att uttrycka sig. Är män och kvinnor nöjda med sin lösning på livets pussel så har jag inget att invända. Det är Hirdmans uttryck och jag hör ofta män som inte är tillfreds med detta genusmönster.)

Det finns fler saker i Hirdmans bok som talar för ”pimp-society”, t.ex.

Siffrorna talar ett tydligt språk: bidragen gällde kvinnor till nästan 90%.

Att axiomatiskt utgå från att den grupp som tjänar mest är ”mest gynnad av och överordnad i patriarkatet” omöjliggör vetenskaplig forskning för att bygga en verklig sociologisk förståelse kring genus och genussystemet.

(c)   Katexis. /…/ De praktiker som formar och väcker åtrå är därför en aspekt av genusordningen. Följaktligen kan vi ställa politiska frågor om de relationer det handlar om: gemenskap eller tvång, ömsesidig njutning eller ensidig. I den feministiska sexualanalysen har detta blivit viktiga frågor i diskussionen om heterosexualitet i förhållande till männens dominanta sociala ställning.

Med modeller som utgår från ideologiskt ställningstagande som inte ifrågasätts har genusvetenskapen kommit fram till de mest underliga slutsatser. Och problemet grundar sig i att det är kvinnor som försöker förklara ett komplext samspel med både män och kvinnor. För att göra detta behövs båda parternas perspektiv. Rekommenderar Norah Vincents ”Förklädd till man”, vilken kommer att dyka upp på Genusdebatten framöver.

Maskuliniteter

R. W. Connell delar upp maskulinitetens huvudmönster i ett ramverk i fyra delar: Hegemoni, Underordnande, Delaktighet och Marginalisering. (s. 100-105). Enligt R. W. Connell kan ramverket ses som två typer av relationer, den ena hegemonisk med dominans/underordning, och den andra en samarbetstyp med marginalisering/auktorisering.

Hegemonisk maskulinitet kan definieras som den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet. På så sätt garanteras (eller förmodas gör det [sic]) mäns dominanta position och kvinnornas underordnande.

Det innebär inte att de mest iögonfallande bärarna av hegemonisk maskulinitet alltid är de mäktigaste. De kan lika gärna vara ideal såsom filmskådespelare eller till och med fantasifigurer, t.ex. filmroller. (s. 101)

Om underordnande kan man läsa

Hegemoni är att hänföra till kulturell dominans i samhället som helhet. Inom detta kulturella ramverk finns det särskilda genusrelationer byggda på dominans och underordning mellan olika grupper av män. /…/ Den homosexuella maskuliniteten är den mest iögonfallande, men den är inte den enda underordnade maskuliniteten. Vissa heterosexuella män och pojkar är också utestängda från legitimitetscirkeln. Processen markeras av en rik flora av smädelser: mes, sillmjölke, tönt, klant, morsgris, fegis, ynkrygg, mammas gosse, nolla osv. Även här är det uppenbart att det är feminitet som utgör grunden för det symboliska nedsolkandet. (s. 102-103)

Denna genusposition som R. W. Connell nämner som underordnad är en genusposition i eller nära det röda fältet i mina cirklar. I dagens Sverige håller jag inte med om att homosexualitet placerar en man i en sådan position, men det är möjligt att så är fallet i Australien där R. W. Connell är verksam.

Om delaktighet kan vi läsa följande:

Normerande definitioner av maskuliniteten står inför problemet att få verkliga män lever upp till den normativa standarden. Detta gäller den hegemoniska maskuliniteten. Det finns antagligen få män som rigoröst praktiserar det hegemoniska mönstret. Trots detta drar majoriteten av män fördel av denna maskulinitets hegemoni eftersom de tillgodogör sig den patiarkaliska utdelningen, dvs. de fördelar som män vinner av kvinnornas underordnade ställning. /…/ Om en stor grupp män har någon form av samröre med det hegemoniska projektet, men inte i sig själva utgör sinnebilden av den hegemoniska maskuliniteten, då behöver vi ett sätt att teoretisera över deras specifika situation.

Detta kan vi göra genom att uppmärksamma en annan relation mellan grupper av män, en relation byggd på delaktighet i det hegemoniska projektet. Maskuliniteter som är så konstruerade att de erhåller den patriarkaliska utdelningen utan de spänningar och risker det innebär att befinna sig i patriarkatets frontlinje är i denna mening delaktiga.

Det är frestande att helt enkelt behandla dem som slöare versioner av den hegemoniska maskuliniteten – skillnaden mellan de män som hejar på fotbollsmatcher på TV och de som springer runt i gyttjan och tacklar varandra. (s. 103)

Stycket om hegemonisk maskulinitet får mig osökt att tänka på den genom tiderna sexigaste manliga skådespelaren (ja, jag är enhällig domare ) Clint Eastwood och de roller han spelar. Jag köper rakt av att Clint Eastwood genusposition kan kallas hegemonisk maskulinitet, men inte ”[på] så sätt garanteras (eller förmodas gör det [sic]) mäns dominanta position och kvinnornas underordnande.” På vilket sätt då? Hur blir denna hegemoniska maskulinitet något som ger män generellt en dominant position eller ger kvinnors påstådda underordning? Hur?

Och hur fungerar denna ”patiarkaliska utdelningen” som majoriteten män får del av? Delas den ut som en bonus varje jul av hemliga sällskapet Patriarkatets vänner? Och vad är det då för fördelar de får?

Lite senare står följande om denna ”patiarkaliska utdelningen”:

När man talar om en patriarkalisk utdelning innebär det att man reser denna fråga om olika intressen. Män får utdelning av patriarkatet i termer av ära, prestige och rätten att bestämma. De får också en materiell utdelning. I de rika kapitalistiska länderna är männens medelinkomster ungefär dubbelt så höga som kvinnornas. (De vanligare jämförelserna där man utgår från lönenivåerna för heltidsarbete underskattar stort genusskillnaderna i faktisk inkomst.) (s. 106)

Det är alltså en patriarkalisk utdelning att personer som jobbar heltid också har betalt för heltid medan den som jobbar deltid har betalt för deltid? Det tål att upprepa att kvinnor tycks nöjda när de kan göra valet att arbeta deltid. [källa 1,  källa 2] Det är osmakligt att man inte respekterar kvinnors olika livsval utan att betrakta dessa kvinnor som förtryckta.

 

Slutligen har vi termen marginalisering, om denna skriver R. W. Connell:

Även om termen inte är idealisk så kan jag inte hitta något bättre än »marginalisering» när jag hänvisar till relationerna mellan maskuliniteter i dominanta och underordnade klasser eller etiska [sic] grupper. Marginalisering hör alltid samman med auktoriseringen av den dominerande gruppens hegemoniska maskulinitet. På så sätt kan vissa svarta atleter i Förenta staterna utgöra förebilder för den hegemoniska maskuliniteten. Men dessa enskilda stjärnors berömmelse och rikedom leder inte till någon allmän nedsipprande effekt; det leder inte till att svarta män i gemen erhåller någon social auktoritet. (s. 105, emfas är kursivad i original)

Precis, det leder inte till någon ”nedsipprande effekt” och detsamma gäller vanliga vita män. Dessa får inte heller någon ”nedsipprande effekt” från vita män i makteliten.

Studier

I tre kapitel skriver R. W. Connell om resultat från sin forskning. Under perioden 1985–1986 utfördes intervjuer och 36 fallstudier i Sydney. Dessvärre framgår det inte helt tydligt hur dessa studier är utförda, men jag tolkar det som att man under 1985-1986 utförde ett större antal intervjuer av vilka vissa respondenter sedan valdes ut för de 36 fallstudierna för fördjupad intervju av mer kvalitativ karaktär.

Det första av dessa kapitel behandlar fem stycken arbetslösa män i arbetsmarknadens periferi. Det är män med bristande utbildning som kommer från fattiga familjer (en är inte läskunnig, en annan knappt läskunnig) och därför har svårt på arbetsmarknaden. De är brottsliga och ägnar sig bland annat åt bilinbrott och narkotikabrott.

Om vi går till personlighetens nivå är det väldigt lite som tyder på känslomässiga investeringar i könsskillnader, något som vi förväntat oss i våra analyser. (s. 28)

Det innebär att denna grupp män vars maskulinitet, med termer från tidigare omnämnda teoretiska ramverk, ”är delaktig i det kollektiva patriarkaliska projektet” (s. 141) inte hade känslomässiga hinder mot att göra könsöverskridande val i livet, t.ex. vara hemma för att sköta hem och barn om frun kunde få ett jobb med bättre lön än han själv. Det är ett resultat som är väl samstämmigt med min levda erfarenhet bland män.

Nästa kapitel handlar om sex män, 22–50 år, som alla varit engagerade i miljörörelsen, en rörelse där feminismen är en integrerad del och dessa män har ”upplevt ett tryck att omarbeta sin maskulinitet” och är feminister. I deras kontakt med feminismen är upplevelse av skuld ”ett nyckeltema” (s. 151) när dessa individer berättar. Att individer på grund av sitt kön upplever skuld är, menar jag, ett tecken på feminismens sexism.

Det sista av dessa tre kapitel handlar om homosexuella. I denna del dyker det första riktiga stödet upp för feminismens/genusvetenskapens könsmaktordningsteorier som jag hittat i materialet jag gått igenom.

Alla männen i gruppen växte upp i familjer med konventionell arbetsfördelning och konventionell maktstruktur. Dean Carrington talar skämtsamt om sin far som en »viktoriansk man». Hälften av männen upprätthöll sin dominans även med hjälp av våld riktat mot sina fruar. Mödrarna var hemmafruar, en mindre del av dem hade tidvis betalt arbete. (s. 164)

Men låt oss ta en lite noggrannare titt på det. När är ”männen i gruppen” födda? Det är åtta män födda mellan ca. 1935 och 1965. Om vi förutsätter att deras föräldrar var 20 år när de föddes innebär det att detta stöd för feminismens könsmaktsteorier handlar om heterosexuella relationer mellan individer födda ca 1915 till 1945 och gäller för dåtidens Australien.

Det är inte något stöd alls för ett eventuellt patriarkat i Sverige på 2000-talet.

Ta på er genusglasögonen – igen

Ni kanske minns att jag tidigare lyft fram de märkliga och krystade tolkningar man använder som belägg för sina teorier eller att man bara påstår underordning utan att belägga påståendet. Här kommer lite fler sådana.

Visserligen kom könsrollsforskningen att blomma som aldrig förr i och med den akademiska feminismens tillväxt, men det ansågs nu allmänt att den kvinnliga könsrollen var förtryckt, och att rollinternalisering var ett medel för att fixera flickor och kvinnor i en underordnad position. (s 41)

Man ansåg kvinnor vara förtryckta och i en underordnad position. Men var är beläggen för detta?

Idrotten är organiserad på ett sätt som innebär tydliga och bestämda sociala relationer: tävling och hierarki bland män, exklusion av eller dominans över kvinnor. Dessa sociala genusrelationer både realiseras och symboliseras i det kroppsliga uppträdandet. På så sätt har mäns större idrottsliga framgångar blivit en slags »backlash» mot feminismen. De fungerar som ett slags symboliskt bevis på mannens överlägsenhet och deras rätt att härska. (s. 80-81)

Det kan inte heller de kroppsarbetare vars sårbarhet kommer från själva den situation som tillåter dem att definiera maskulinitet genom arbete. Tungt kroppsarbete kräver styrka, uthållighet, ett mått av intensitet och tuffhet och gruppsolidaritet. Betoningen av industriarbetarnas maskulinitet har både varit ett sätt att överleva i en exploaterande klasssituation [sic] och ett medel for att kunna hävda dominans gentemot kvinnorna. (s. 81)

Alltså, att män som grupp är fysiskt överlägsna kvinnor som grupp ”fungerar som ett slags symboliskt bevis på mannens överlägsenhet och deras rätt att härska” och är ”ett medel for att kunna hävda dominans gentemot kvinnorna”? Det här är så urbota korkat att jag inte ens finner ord. Den som anser mäns överlägsna fysiska styrka är ett problem generellt behöver jobba med sin penisavund.

Författare som Farrell, Goldberg och Bly förutsätter att läsaren är en vit, heterosexuell medelklassamerikan. De män de riktar sig till är de som stillsamt drar nytta av patriarkatet utan att vara militanta försvarare av det. (s. 206)

Byt ut ”medelklassamerikan”, mot ”medelklassvensk” så är det en passande beskrivning på min make. Han ska tydligen ”stillsamt dra[r] nytta av patriarkatet” och få någon form av ”patiarkalisk utdelning” för att han har samma könsorgan och sexuella läggning som Ingmar Kamprad. Jag begär härmed att få veta hur detta går till och var denna utdelning hämtas retroaktivt, för den kan vi kan ha bra nytta av i vårt liv.

Slutord

Ambjörnsson skriver i ”I en klass för sig”: ”Samtidigt var det svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält” och Holm skriver i ”Relationer i skolan”: ”[…] framträder inte pojkars dominanta ställning gentemot flickor och inte heller uppfattar jag det som att ideal femininitet, motsvarar den underdånighet som kopplas samman med betonad femininitet, utan rymmer en mer framåt, aktiv och självständig hållning.”

I Maskuliniteter hittar vi en motsvarighet till Holm och Ambjörnssons observationer:

Genusordningen är i sig själv motsägande, och praktisk erfarenhet kan underminera patriarkaliska konventioner.

Fem av de sex beskrev hur de mött kvinnlig styrka under loppet av sin levnadsdaning. Ett exempel är Peter Geddes, vars far hade svårt att samla ihop sig efter andra världskriget och som hunsades av sin fru. Peter var förbittrad över sin mors snobbighet men erkände att det var hon som var den drivande kraften i familjen. Nigel Roberts visste inte vad han skulle göra efter skolan. Han klamrade sig fast vid sin flickvän som fungerade som stöttepelare medan han drev runt bland olika motkulturer på landet. (min emfas, s. 148)

Hur kan man fortsätta gasa på i sitt politiska arbete, när detta är det material man har att luta mot? Hur kan man införa formell diskriminering när detta är vad stöd man har för sin ideologi. Ju mer jag läser ju mer förstummad blir jag. Hur kunde vår värld bli så här galen av detta?!?!

När jag letade runt hittade jag även ett annat av R. W. Connells arbeten, ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept”, i vilket vi kan läsa:

The concept of hegemonic masculinity was originally formulated in tandem with a concept of hegemonic femininity – soon renamed ”emphasized femininity” to acknowledge the asymmetrical position of masculinities and femininities in a patriarchal gender order. (s. 848)

Emphasized femininity är det som Holm ovan omtalar som ”betonad femininitet”. Det är intressant att inget får hota den könsmaktsteori man omhuldar så till den grad att termer måste ändras.

När jag såg filmen jag länkade in tidigt i inlägget, så tändes en förhoppning, för Connell känns i den filmensnutten som att hon har koll och jag såg verkligen fram emot att få sätta tänderna i denna bok. Hennes bok ”Maskuliniteter” blev därför en besvikelse.

Det jag hade velat se är två olika typer av studier av ”vanliga” män, dels en i stil med ”I en klass för sig” (men naturligtvis tolkad utan de specialslipade verklighetsförvrängande genusglasögonen) där man följer unga killar under en längre tid, dels en studie av vanliga män och deras situation som manlig part i heterosexuella relationer. Jag har letat och läst flertal rapporter, jag hittar inget sådant alls.

Källförteckning

Ambjörnsson, F. (2005). I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Stockholm, Sverige: Ordfront förlag.
Connell, R. W. (1996). Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos.
Connell, R. W., Messerschmidt J. W. (2005) Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept. Gender and Society, Vol. 19, No. 6 , pp. 829-859.
Hirdman, Y. (2003). Genus: om det stabilas föränderliga former.
Holm, A. S. (2008). Relationer i skolan: En studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9 (No. 260). Department of Education Institutionen för pedagogik och didaktik.