Inledning
I förra inlägget fick jag en kommentar som fick mig att tänka på en specifik händelse i mitt och min mans liv. Så jag vill bjuda på denna anekdotiska berättelse. Dessvärre så kan jag inte minnas om jag redan har skrivit om den, för jag har pratat om det privat med annan skribent på genusdebatten. Men jag tror inte jag gjort det i inlägg. Om jag skulle ha gjort det tidigare, får ni ursäkta mitt tjat, om inte håll till godo.
Min livvakt som jag inte förstod
En gång för längesen, jag var i 20-årsåldern och var påväg till restaurang tillsammans med min man och ett annat par. På vägen mötte vi ett killgäng som var ute efter att slåss.
Min man tog mig i armen och drog in mig bakom sig. Efteråt sa jag åt honom att det gjort ont i min handled och att jag inte vill han ska ta så hårt i mig. Han bad om ursäkt men han förklarade inte sitt agerande.
Den här händelsen dök ur minnet när jag började koppla männens ridderlighet, så då tog jag upp händelsen med honom. Och då förklarade han sitt agerande för mig.
Han hade gjort sig redo att rädda mitt liv, kosta vad det kosta ville. Hans primära tanke var inte bråkstakarna, inte risken för honom själv, utan att jag var i fara.
Den här skyddsinstinkten var så totalt främmande för mig att jag – inte utan ilska 
– anklagade honom för att ha tagit för hårt …
Poängen med detta anekdotiska bevis är:
Så okänd var männens situation för mig att jag gnällde över en ond handled – när han oroade sig och agerade för mitt liv
Så självklar var männens situation för honom – att han inte insåg att det fanns något som behövde förklaras.
Min dröm
Jag växte upp med att män var goda, men utan att förstå. Som att se en film på kinesiska utan text.
Unga kvinnor av idag har växt upp med att män är onda och priviligierade, utan att förstå.
Jag kan inte annat än att tycka synd om dom.
”Under det rosa täcket” beskriver en verklighet man som kvinna känner väl igen. Felet är inte verkligheten som återges, utan att man lägger skulden där den inte hör hemma. Jag trodde jag gjorde mig fin för min man när jag ”levde under det rosa täcket”, det var ju mitt mål … och jag förstod inte att jag missade målet. Idag är det hans smak som till stor del påverkar min garderob, inte modeskaparnas nycker.
Min önskedröm är en värld där denna klyfta mellan män och kvinnor överbryggs, så att det blir färre missförstånd. För jag tror mig inte alls vara unik i att lycka till avgörande del är förknippat med väl fungerande och långvarig relation, helst ”tills döden skiljer oss åt”. Kanske är jag någonstans långt inne en obotlig romantiker ändå?
Pingback: Natt-tankar leder till mer natt-tankar. | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal
”Min önskedröm är en värld där denna klyfta mellan män och kvinnor överbryggs, så att det blir färre missförstånd.”
Vilket fick mig att tänka på detta PB skrev, ”Vad händer när män börjar tala?”, och som slutar:
”Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss.”
http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/
Lite OT, men här är en läsvärd blogg, som bl.a. belyser detta:
http://manligblog.com/
Han kanske blev rädd och försökte gömma sig bakom dig?
Skämt åsido. Jobbig situation. Bästa grundtipset är nog bara (1) iskyla (2) normalt rörelsemönster, och (3) undvika ögonkontakt för att inte trigga (utmana) den ”kollektiva” besten på andra sidan i onödan.
Men det ligger mycket i din tes. Har alltid känt nån sorts (självklar) beskyddar-ansvar. Inte bara pga faktumet att min kropp potentiellt tål våldet bättre än hennes, pga starkare fysik (vilket i sig också för med sig ett ansvar). Kan det ev ligga djupare inprogrammerat, i ursäkta svärord.. i våra gener?
@måns:
Att undvika ögonkontakt får motsatt effekt, så även att stirra en längre stund. Att ta ögonkontakt tillräckligt länge för att visa att man noterat besten och att denne hinner uppfatta detta, men inte så länge att det blir en utmaning, är en bättre strategi.
Jag är ju man och har själv i 20-30 årsåldern hamnat i situationer där man måste vara beredd att fysiskt stå upp och försvara sig. Oftast är det bara en psykologisk kamp som är över på några sekunder utan någon fysisk kamp.
När det gäller kvinnor så kan en konflikt hålla på i flera månader eller år. Man baktalar varandra och försöker skada och degradera den andra kvinnans sociala rang med ondsint psykologisk krigföring som motståndaren inte har så stora möjligheter att värja sig emot.
Jag föredrar en ärlig kamp öga mot öga som numera alltid är verbal för min del än det oärliga fega och ondsinta sätt som kvinnor ”gör upp” på.
@En annan Andreas
Håller med dig.
Att undvika ögonkontakt kan ge signaler om svaghet eller osäkerhet.
Är personen ute efter bråk så går denne mindre gärna på någon som ger sken av att kunna försvara sig. Det är alltid fega osäkra personer som hoppar på okända.
Att verka oberörd och lugn är nog bäst.
@En annan Andreas:
Pratar vi gäng? Nope, helt annan logik än en mot en. Om vi inte i grunden är överens men uttrycker det olika.
@måns:
Finns det inte någon forskning som visar att kvinnor lättare ser svampar i skogen och män lättare ser små rörelser, eller något sånt?
@JonasBsson:
Blev nyfiken så jag lyckades klura ut hur den däringa Goooogle fungerar
Det visade sig att männen hade svårare att skilja på färgnyanser än vad kvinnorna hade. Dessutom så fann forskarna att männens färgskala var lite förskjuten jämfört med kvinnornas. Männen behövde nämligen en aningen längre våglängd på ljuset för att se samma nyans som kvinnorna.
Men männen behöver inte känna sig sämre än kvinnorna för det. För samtidigt som de hade svårare att skilja på färger så hade de lättare att se detaljer och snabba rörelser.
– Vi tror att det manliga könshormonet testosteron spelar en avgörande roll och på något sätt skapar skillnader i hur manliga och kvinnliga hjärnor uppfattar synintryck, säger Israel Abramov, forskaren som har lett studien.
Dessutom påverkar manliga könshormon utvecklingen av celler i hjärnans syncentra, och män har ungefär 25 procent fler celler i syncentrat än kvinnor.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/kvinnor-har-battre-oga-for-farger-1
http://www.bsd-journal.com/content/3/1/20
http://www.bsd-journal.com/content/3/1/21
Enkelt och helt vanligt ”folkvett” har kunnat debatteras sönder i numer ”härskande feminist” rörelser. Ingen vet bättre än kvinnor sin bästa i alla lägen utan att ”vett” får råda över feminsiters utsatthet i trångmål hur ”man” ska bete sig utan alla ska säga ”hen” i stället.
Om det händer: att man mister sitt liv för en kvinna så anser dom även det vara vara fel på männen själva?
För här ligger kvinnans ”integritet” i farozonen som jag inte gjort mig skyldig till i mitt liv utan låtit henne få stryk som hon ville efter sin smak men att låta henne veta mig vara beredd att försvara henne ifall…..
Men även det skulle vara fegt av en man ?
Feministisk man, som kan gå ihop med en kvinna av idag, är man som endast kan tycka som hon då dom t ex. möter en prober man på promenadsvägen: ”Att den där mannen ser fult ut…”
Feministmannen hejdar honom med ”smoggan” i luft med kommentar: ”Höörru du! hörde du inte vad hon sade!”
@JonasBsson: Petitess, men kan inte låta bli. Så mannen är norm?
Nähä, så vad är det som säger att det är männens färgskala som är förskjuten och inte kvinnornas? Hur avgör man objektivt vilken som är ”rätt” färgskala?
@Dolf:
Haha! Och så mycket är mannen norm att jag inte ens noterade och aldrig någonsin själv skulle ha noterat detta ”normbrott”. Vackert plockat!
@Dolf:
Du får en ros från mig också för den poängplockningen
MEN, efter att, för ett par veckor sen, blivit tvungen att erkänna för mig själv att åtminstone jag inte riktigt ser nyanserna som kvinnor gör, jag sa att huset var grått, hon sa grönt, hon hade rätt för det var grönt/grått, så finns det en möjlighet att kvinnor är bättre på att uppfatta färger viket gör männens förskjutning att deras färguppfattning är sämre. Å andra sidan kan det vara en evolutionsgrej som gör att män har ett bättre mörkerseende än kvinnor.
Men däremot tror jag det är sant att män har sämre färgrseende generellt än kvinnor (dvs har svårare att skilja nyanser åt), men det har knappast något med förskjutning av färgskalan att göra. Färgblindhet är mycket mer vanligt förekommande hos män än hos kvinnor (har för mig, om jag minns rätt, att det är ung 5 gånger så vanligt hos män). Och just det där med ”behöver inte känna sig sämre för det” syftade egentligen på just det där med nyanser. Så lite orättvis var jag. Men frågan om vems färgskala som egentligen är förskjuten är fortfarande öppen.
Finns sex olika typer av färgblindhet, den vanligaste är att man har för få tappar som uppfattar gulgrönt (M-tappar, 534 nm våglängd). Ungefär 6% av alla män och 1% av kvinnorna har det problemet, så även jag. Det yttrar sig som att man har svårt att skilja på rödbruna och rönbruna nyanser. Klarrött och illgrönt är inga problem. Kallas tydligen ”grönsvaghet”
Det här en mutation som sitter på 23X-kromosomen, och den ärvs från mamman.
Har mamman denna lilla kromosomskada kommer 50% av hennes söner att bli färgblinda.
En flicka som har en färgblind far kommer att med 100% säkerhet att vara bärare av en trasig X-kromosom. Om dessutom flickans morfar var färgblind, så är flickans moder 100% bärare av en trasig X-kromosom, och det är 50% risk att flickan är färgblind. (X-kromosomen från pappa har alldeles säkert skadan, och från mamman är det 50% risk att ha fåt den trasiga X-kromosomen).
Precis sån är det med mina barn – jag är grönsvag, barnens morfar hade samma sak.
Nu har jag kollat båda ungarna och turligt nog har de fått sin mammas friska X-kromosom så de har bra färgseende.
Primater är för övrigt tämligen unika bland däggdjur, eftersom de har tre typer av tappar. De flesta däggdjur har bara två.
@måns:
Gäng kan man inte hantera på samma sätt som ensamma bråkstakar.
Jag skulle nog säga att gäng, det kan man inte hantera alls. Eventuellt våld eskalerar blixtsnabbt, och det kan bli dödligt. En avsparkad nackkota innebär bårhuset, ett krossat kranium att man har ett antal decennium som en dreglande rullstolsbunden grönsak framför sig.
Min erfarenhet hittills är att man håller sig ifrån gäng, och ser till att få iväg sina nära och kära först.
@Magnus:
Precis, bra sammanfattat. En omöjlig situation som eskalerar (och inte tvärtom).
Jag har aldrig fått på truten i hela mitt liv, och de gånger jag varit nära är när jag varit berusad. Alkohol är fan livsfarligt, det ska man egentligen ge fan i när man riskminimerar.. men det är ju en härlig trade-off vi gör där.
En anekdot är när jag med ett bra gäng öl innanför västen valsar ner mot mitt lokala hamburgarhak framåt småtimmarna med en kompis. Jag ser ett gäng grabbar i 14-18-årsåldern som står och sprayar ner en husvägg. Hade jag varit nykter hade jag gått raka vägen förbi eller rent utav vänt och gått runt. Men nu gick jag förbi och får för mig att ta upp min telefon för att fotografera idioterna. Det går rätt kvickt innan de vänder sig om och börjar gorma och hotfullt närma sig – varpå jag får sätta allt på ett kort – glad i hågen stoppar jag ner min mobil, önskar dem muntert en trevlig kväll och vänder på klacken för att lugnt och behärskat gå ner längs gatan. Tack och lov lät dig mig vara. Hade jag visat att jag var rädd, eller sprungit, hade de sannolikt bankat skiten ur mig.
Jag frågade min flickvän häromdagen om hon håller koll på omgivningen på samma sätt som jag gör. Hon skrattade och sade ”nä det skulle aldrig falla mig in att göra det”. När jag sade att jag, och sannolikt majoriteten av alla andra män gör det, tyckte hon att det föreföll osannolikt, men köpte ändå förklaringarna.
Men skillnaden mellan oss är så uppenbar. Är vi ute på en restaurang eller större tillställning har jag alltid stenkoll på vilka kypare som är på väg förbi oss med en bricka eller någon som håller på att backa in i oss när de ska ta kort på sina kompisar. Min flickvän märker _inget_ av detta, och jag får i regel alltid hålla ett öga på henne så hon inte backar in i någon som håller på att gå förbi henne. Känner någon igen sig i detta?
@Kim Jong Skill:
Nå, en sak som alltid lyckas få mig att koka inombords är när folk rör sig tanklöst i trånga utrymmen, och lyckas täppa till för alla andra helt enkelt genom att de inte ägnar en tanke åt hur helheten skall kunna flyta bättre. Det kan vara saker som att stanna på idiotiska ställen, eller gå sakta flera i bredd så att stressade människor tvingas hoppa ut i gatan för att kunna komma förbi.
Jag har inte funderat närmare på könsfördelningen, men är klar över att folk av båda könen beter sig så.
En av de saker jag verkligen respekterar i min hustru är att hon beter sig på samma sätt som jag – alltid försöker agera i förhållning till omgivningen för att det skall flyta bättre för alla. Det underlättar, eftersom jag är lite ’manisk’ på den punkten.
Så när jag ständigt läser av omgivningen är jag inte klar över om det är för att identifiera hotbilder (jag gör det också), eller för att identifiera flaskhalsar och försöka bidra till att optimera flöden.
Just min hustru är dock sällan i behov av min hjälp därvid, eftersom hon gör likadant själv. Däremot säger hon att hon inte oroar sig för att identifiera hotbilder när jag är med.
Den där storyn har du tidigare berättat i nåt kommentarsfält minns jag.
Värd att användas många gånger Ninni.
Ja det är litet underligt för en man att detta ofta inte är uppenbart för kvinnor.
@måns:
Ingen större skillnad med gäng, förutom att man måste hitta en dirigent i gänget att ta ögonkontakt med, att flacka med blicken över hela gänget är inte speciellt bra. Dirigenten är ofta någon som befinner sig lite åt periferin och tittar mer på omgivningen än gängets interna spel. Ta ögonkontakt, avfärda och gå vidare.
Om måltavlan redan är utsedd i förväg så spelar det ingen större roll hur denne beter sig.
@En annan Andreas:
Dirigenten är ofta någon som befinner sig lite åt periferin och tittar mer på omgivningen än gängets interna spel.
Det där pratade vi om med under den där ”intervjun”. Fast ”dirigenten” kallades ”ledaren” och det var honom man behövde ”ha koll på”. När jag frågade hur man visste vem det var så kändes han igen på att han var den lugna, den som ”betedde sig på ett anonymt sätt” och var liksom vid sidan om.
@En annan Andreas:
”förutom att man måste hitta en dirigent i gänget att ta ögonkontakt med”. Okej, och hur hittar du honom då utan att just flacka med blicken över hela gänget? (och blir det inte lite av en självmotsägelse). Men ”lite åt periferin”… hmmm. Nä, sorry men då låter nog ”Ge fan i ögonkontakt” -tipset lite mindre omständigt?
Tror du är inne på ett annat område: auktoritet, underkastelse och positioner (inom gruppen) istället för utom gruppen (fienden).