Vi fick igår morse se en liten kognitiv kortslutning i TV4 Nyhetsmorgon, när Erik Hörstadius klampade in som en tjur i en porslinsbutik och sade sådant som inte får sägas på bästa sändningstid.
Vi har, hyfsat nogsamt, skrivit ned själva diskussionen som utspelade sig, och tänkte fylla i med våra synnerligen välgrundade och kloka kommentarer. Men se klippet länkat ovan också, reaktionen är obetalbar!
Rollistan:
* JÖ: Jenny Östergren
* EH: Erik Hörstadius
* HK: Hanne Kjöller
* ST: Steffo Törnqvist
* TB: Thomas Bodström
JÖ: Det är så att det .. Internationella Kvinnodagen äger rum i sedvanlig ordning. 8:e mars, det är på söndag och … jag tänkte faktiskt börja med Albrightstiftelsen som regelbundet kontrollerar just när det gäller makten i näringslivet, publicerade just siffror som säger att 2063 kommer vi att få jämställda ledningsgrupper i börsbolagen med den här farten, och det är ju en minskning av farten.
EH: Kommer aldrig att hända, kommer aldrig att hända. Män kommer alltid att jobba lite lite hårdare och ta lite större risker i karriären, och kanske bry sig om sina barn lite mindre. Så att det kommer aldrig att bli 50/50. Det manliga grundpsyket är lite annorlunda än det kvinnliga grundpsyket.
JÖ: Det var det värsta jag har hört.
Jenny blev förskräckt, men Erik har ju faktiskt rätt. Jag skrev i inlägget Män och work/life balance om ett antal studier som visar att män trivs bättre än kvinnor med att arbeta mycket, och att kvinnor föredrar mer balans mellan olika delar av livet. Jag hänvisade också till SCBs tidsanvändningsstudie (som även nämns i Nyhetsmorgons diskussion), som faktiskt visar att de som dubbeljobbar allra mest faktiskt är gifta småbarnspappor.
I inlägget Därför är jag inte feminist hänvisade jag till studier som påvisar kopplingen mellan testosteron och karriärframgång – det finns även indikationer på att kvinnor som gör karriär i riskyrken har högre testosteronnivåer än genomsnittskvinnor – liksom att män är mer riskbenägna än kvinnor.
HK: Du, de här kvinnorna som det gått bra för, de har nog slitit som sjutton, medan männen har kunnat slira lite på kompiskontakter och så. Jag har en totalt motsatt uppfattning om vi nu skall generalisera.
Här återger Hanne Kjöller en vanlig fördom, men i inlägget Att välja eller tvingas refererade jag till Tino Sanandajis analys baserat på Tidsanvändningsstudien, som visade att «heltidsarbetande män arbetar hela 20% mer per år än heltidsarbetande kvinnor», och «[m]anliga chefer jobbar i genomsnitt 20% fler timmar än kvinnliga chefer».
Vidare, i inlägget Björklund och pappamånaderna hänvisade jag till en Carnegie-Mellon-studie som konstaterade om män och kvinnor i karriären att «[g]iven executive rank and background, women are paid more than men, experience less income uncertainty, and are promoted as quickly», vilket alltså också motsäger den vanliga uppfattningen att kvinnor måste jobba dubbelt så hårt för att komma någonvart.
EH: Män är bättre på att ta hand om varann i manliga nätverk. Det finns också en positiv särbehandling av män av män, för att det är kul att jobba med sin bastukompis eller tenniskompis.
Här menar jag att Erik har fel. Vi hänvisar till Women Are Wonderful-effekten, som visar att kvinnor har starkare gruppsammanhållning (in-group preference) än män: både män och kvinnor är mer positiva till kvinnor, medan kvinnor är rentav negativa till män.
I praktiken kan vi se detta genom att det finns massor av konkreta stödfunktioner för kvinnor i karriären, medan det förmenta stödet män emellan endast påstås finnas – men kan aldrig konkret demonstreras. Om man vill tro att kvinnor är överlägsna män på nästan allt, men män ändå lyckas driva ett supereffektivt stödnätverk helt under radarn, vars existens aldrig kan bevisas annat än genom dess effekter, så är det väl fritt fram att göra så. Själv håller jag det för högst osannolikt, även om jag har hyfsat höga tankar om män.
Det har även forskats om detta. Ekonomistas skrev för fem år sedan om en studie av nätverken för kvinnor och män i prestigeyrken. Slutsatsen: «despite the fact that women are the minority group across all elite dimensions, female elites uphold the same ‘structural status’ as male elites.». De testade också om det fanns en tendens att prioritera det egna könet i nätverkandet, men: «[w]e conclude with confidence that there is no tendency to over-emphasize same-sex connections, not for women and not for men, and we therefore reject our hypothesis.»
HK: Men du säger att män jobbar mer?!
EH: Ja dessutom!
Även här har Erik rätt. Se ovan.
HK: Det är det ju inte, för att kvinnor jobbar ju absolut mest av alla om man räknar med det oavlönade arbetet.
EH: Hemarbete ja! Men vi skall ju räkna avlönat arbete, vad vi gör för företaget. Inte vad vi gör hemma när vi dammsuger.
En viktig poäng. Om man nu diskuterar fördelningen i ledningsgrupper, är hushållsarbete inte meriterande.
JÖ: Men det finns väl en relation däremellan också, tror du inte? Det här att kvinnor utför 7 veckors mer obetalt hemarbete.
Här är det nog på sin plats att påpeka att när man kommer fram till 7 veckors mer obetalt hemarbete, räknar man även med ensamstående män och kvinnor. I Frufridagen – dagen då kvinnor skall luras lite till noterade jag att t.ex. män och kvinnor i samboförhållanden utan barn lägger ned lika mycket tid på hushållsarbete, medan ensamstående kvinnor utan barn lägger ned 60% mer tid än ensamstående män utan barn. När det gäller barnfamiljer jobbar alltså männen totalt sett mer än kvinnorna, liksom bland sambos 45-64 utan barn.
EH: Det gör dem sämre att leda stora företag, om de dessutom måste ta hand om en massa hemarbete.
Ja, det är helt klart så att man får välja bort mycket om man vill platsa i ledningsgrupper på börsnoterade företag.
ST: Det här är ju fullständigt politiskt inkorrekt, men har han en poäng?
TB: På vår advokatbyrå kommer vår kontorschef Sonja först och går sist, men det är ju inte hon som syns utåt. De här kvinnorna som inte får den där uppmärksamheten, de finns precis överallt, och det är också de som håller ordning på allt och organiserar allting. Sedan är det kanske andra, som t.ex. jag och Claes Borgström, som syns utåt. Men det är nästan alltid där det fungerar bra, en stark kvinna som ser till att det fungerar bra. Så är det säkert på TV4 också.
Här kommer Thomas Bodström in och försöker slå rekord i politisk korrekthet, och råkar samtidigt säga att han parasiterar på sina kvinnliga anställda, och tar åt sig äran för deras arbete.
Mer välvilligt skulle man kunna säga att han och Borgström inte bara syns utåt, utan också tar emot smockorna när det inte går bra. I sådana lägen är det mer gemytligt på kontoret, där man kan vara mer anonym. Sonja tar mindre risker än Bodström & Borgström, alltså, vilket Erik var inne på.
JÖ: Och det osar så mycket av gamla fördomar.
Ja, visst osar det av gamla fördomar, men det är inte från Erik. 
JÖ: Jag tror att det här kommer att helt slås i spillror när det kommer en ny generation.
EH: I likhet med dig Jenny kan jag inte se in i framtiden. Kanske pågår värderingsförändringar här hos unga människor som jag inte kan överblicka. Men jag tycker mig se sämre självförtroende och större stresskänslighet hos unga tjejer idag än hos unga killar. Unga killar har bättre självförtroende och högre stresstålighet. Och är mer individuella i sitt sätt att ‘ratta livet’ redan i skolan. Och det där tror jag kommer att avspegla sig – om trettio år kommer de ha gjort mer glansfulla karriärer på topposterna.
Jag håller nog med Erik här. Den psykiska ohälsan tycks öka bland unga kvinnor, och ’jämställdhetsparadoxen’ antyder att ju mer jämställt ett samhälle blir, desto mer olika väljer kvinnor och män. Gapet mellan män och kvinnor i parbildning har dessutom ökat på senare tid, inte tvärtom.
JÖ: Jag säger inte att jag tycker så, men man skulle ju lika gärna kunna säga att de unga männen i sådana fall struntar i t.ex. de här 7 veckornas obetalt hemarbete för att fokusera på något annat. Men att stresståligheten är ju egentligen större hos kvinnorna som ju gör allt.
HK: Verkligen, och jag tycker att att det ser man runt om…
Jag nämnde siffror från Tidsanvändningsstudien ovan. Vi finner alltså att ensamstående kvinnor prioriterar hushållsarbete mycket mer än ensamstående män gör. Det är i linje med Jennys påstående, men so what? Vad är det som tvingar kvinnorna att göra så istället för att satsa på att komma in i ledningsgrupperna? Jag har (bland annat här) argumenterat för att det mesta talar för att kvinnor styr denna arbetsfördelning mer än män gör, och dessutom planerar sin egen karriär för att passa med barn och för att få balans i livet.
H: Jag känner mig i och för sig väldigt stressad just nu …
TB: Ja, det borde du vara!
Ja, för den här diskussionen handlar inte om vad vi faktiskt vet utan om vad det är tillåtet att tycka. Eriks stress är symptomatisk för det tolkningsföreträde som kvinnor har, och det sociala stigma som drabbar män som häver ur sig saker som kvinnor inte gillar.
ST: Men du tillhör också en utdöende sort, Erik.
Här kan man fråga sig vad Steffo menar är på utdöende. Är det att ha koll på fakta?
Ha ha ha..
En ypperlig illustration av åsiktskorridoren. Den som påpekar hur det faktiskt ligger till, döms ut med personangrepp och härskartekniker, av självaste programledarna.
Det var likadant på mansdagen 19 november. Då hade de en polischef som gäst, som pratade om kvinnors våld mot män. Tilde de Paula kände sig tvungen att gång på gång be om ursäkt för att de ens tog upp ämnet och påpeka att mäns våld mot kvinnor självklart är ett mycket större problem.
Reaktionen är bara helt oslagbart underbar. Jag fick en sån energikick av det.
Haha, får säga vad man vill. Det var ändå bra tv. haha. Ja, Erik har ju i sig helt rätt förutom på den punkt du nämnde. Men jag tror att han sa på detta sätt, för han märkte antagligen hur obehagligt det kan ha blivit i studion. Han såg att det var 4 personer som reagerade på vad han sa. NU tror jag däremot att Steffo snarare är en av oss än feminist, och snarare möjligen kanske höll med Erik men såg chockad ut just för att någon vågade. Steffo är skulle jag vilja säga den som är mest neutral, för han är ju den som säger: ”Det här är ju fullständigt politiskt inkorrekt, men har han en poäng?” Vilket jag tyder på att han också vill neutralisera situationen. Vilket då Erik också försöker göra då han håller med att män håller ihop, vilket inte då verka stämma enligt forskning och undersökningar.
Men Erik vart helt klart stressad, han var tvungen att neutralisera sin ståndpunkt och det slutar med, att Erik är utdöende. Så 6 – 5 till feminismen och PK-samhället (För de fick ju inte sluta med att den med korrekt information fick vinna). Erik backade i stort sett, han fick in 5 träffar, och backade ungefär lika mycket, som gör då att steffo kan få in det mördande slaqget 6-5 till pk-sidan. Så även om Erik lyckades chocka, så blev den krossad just av att han var helt ensam, trots att han har forskning bakom sig, vilket de övriga egentligen inte har.
Men det är alltid så här. Det är få motståndare och resten är på rätt sida, vilket gör att det är svårt att vinna i dagens mediasamhälle. Här hade vi behövt Pär Ström eller Pelle Billing som i deras glansdagar inte hade spelat safe. De hade nämnt precis som Ulf T här gör, den forskning som faktiskt finns.
Sedan finns det massor av forskning även på PK-sidan som säger emot dem också, fast de försöker ju då snygga till sammanfattningen genom att hitta på att det är strukturer som gör att det ser ut som det gör. För vad genus sidan än säger, ser de samma saker som vi gör, men de vill inte erkänna att de faktiskt kan ha fel.
Ja du, detta är inte så enkelt. Jag arbetar inom elektronikindustrin och i början på 80-talet skulle jag göra ett jobb åt en kvinnlig civilingenjör på Ericsson, jag var inkallad till möte kl 14.00 och då fanns endast damen och jag på plats så vi började titta på jobbet. Efter en styv timme dyker chefen upp, det står omedelbart klart att han inte har en susning om vad vad vi håller på med men han är så där manligt dominant, skickar iväg ingenjören att fixa kaffe och pekar sedan på pappershögen och frågar om jag kan ha jobbet klart inom 1 vecka (jobbet är stort och planeringen är på närmare 1 år). Han har som sagt inte en susning om nånting över huvud taget, fan vet om han var nykter ens. Hur som helst fick jag jobbet och arbetade sedan tillsammans med damen under 1 år. Vad som var mest iögonfallande var hur hon kröp inför idioten till chef och hur lite han förstod av vårt arbete. Liknande händelser har hänt otaliga gånger under mitt yrkesliv. Vad jag vill säga är att det förmodligen går att komma undan med att vara ett riktigt klantarchle och inkompetent idiot om man är en riktig karl i ett manligt dominerat yrke. Hur det ser ut på spinnsidan har jag ingen aning om, jobbar som sagt nästan uteslutande med civilare och deras chefer, fortfarande tämligen maskulin miljö. Det förefallar vara bra för karriären inom vissa brancher att vara ett ärans svin, inte bara kvinnofientlig utan generellt en jävla mobbare, ju mer arrogant desto högre i pyramiden. Jag läser din blogg med nöje men måste med denna kommentar infoga att de som hatar män kanske inte alltid har helt fel, det finns en attans massa inkompetenta, arroganta tölpar där ute som skyddar varandra och förstör för oss män som respekterar både kvinnor och män och inte behöver mäta kuk hela tiden och överallt.
@pllay: Det är alltid en fördel att vara dominant, krävande och försedd med ett oförtjänt gott samvete. Det gäller både män och kvinnor.
Om TVÅ dominanta män möts och har avvikande uppgifter så kan det bli rejäla rallarsvingar, men om en dominant man möter en dominant kvinna så vinner nästan alltid kvinnan eftersom risken vid en konflikt är oerhört mycket större för mannen.
jag håller med, det är reaktionerna som är så dråpliga.
Här har vi en typisk morgonsoffedebatt där fyra deltagare plötsligt inser att den femte inte har exakt samma åsikt som de övriga och så kan man ju inte ha det!
Och med den här farten kommer män att ALDRIG klä sig som kvinnor, so what?
Länka gärna till SCBs tidsstudie, den är klart intressant.
Jag uppfattar det som att JÖ försöker implicera att kvinnor jobbar mer än män, eftersom de gör 7 veckor mer hemarbete per år. Saken är den att de gör det genom att jobba 8-9 veckor MINDRE än män ute i arbetslivet. Totalt sett jobbar de MINDRE än män, och ”dubbelarbete” är en myt.
De som jobbar signfikant mindre i hushållet är ENSAMSTÅENDE män över 45 utan barn, men de jobbar även MINDRE med avlönat arbete. De jobbar mindre överhuvudtaget. Man kan ju spekulera i att män måste gå att jobba för att försörja sin kvinna – skillnaden är att män över 45 som inte är ensamstående jobbar mycket mer än de ensamstående. De jobbar förresten mer än sin 45-åriga fru också.
Frågan om skillnader i befattningar och löner i arbetslivet mellan kvinnor och män engagerar vissa politiker och mediemänniskor enormt. Men den är lågt prioriterad bland allmänheten inklusive kvinnorna. Varför det? Jo, troligen för att de allra flesta kvinnor är gifta med män som delar sin extra inkomst med dem. Över 80 procent av svenska par (enligt Nordeas undersökningar av privatekonomi) har gemensam ekonomi. Mäns fetare lönekonto betyder inte att de äter bättre mat, har finare kläder på sig eller bor bättre än kvinnor. Kvinnor gör mer av hemarbetet. Män mer av yrkesarbetet. Kvinnorna får del av männen extra lön. Männen får glädje av ett bra hem. Det är ett rättvist och jämställt samarbete som gynnar båda könen. If it ain´t broken don´t try to fix it!
Glöm inte bort det obetalda arbetet utanför hemmet. Det kan handla om obetalt arbete för arbetsgivaren, ibland beaktat, men också om obetalt arbete utanför tjänsten som inte inräknas i de utvalda hushållssysslor man valt att titta på. T ex kan det röra sig om att vara tränare för idrottande barn och ungdomar eller varför inte att vara samhällsinformatör, var hade vi befunnit oss idag utan alla män och kvinnor som vågar säga och skriver sanningen på sin fritid.
@Magnus:
Den fanns länkad i de inlägg jag hänvisade till, men här är en direkt länk:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Levnadsforhallanden/Levnadsforhallanden/Tidsanvandningsundersokningen/
Ja, det finns ju flera sätt att närma sig siffrorna som blir besvärliga för feministerna. Inte minst det att män som går in i förhållanden tycks anpassa sig till kvinnors nivå, inte tvärtom.
Kvinnors val, liksom mäns val, har alltså konsekvenser. Emellanåt känns det som att jämställdhetsdebatten numera handlar om att kvinnor, nu när de kan välja fritt, tycker att vissa av konsekvenserna suger och skulle vilja skyddas från dem.
” Eriks stress är symptomatisk för det tolkningsföreträde som kvinnor har”
Här håller jag inte riktigt med, mer korrekt än han stressad på grund av den utstötningsprocess som omedelbart inleddes samt i kombination med det faktum att han är omringad av hotställande människor vars hjärnor visat sig vara främmande för sanningsmässig och rationell diskussion.
5 kanske 6 faktorer, omringad, beroende, utstötning, hot, vansinne oich lögner, är goda skäl till både stress oro och rädsla utifrån en evolutionär bakgrund.
@The Joker:
Jo, men jag tror inte att det hade räckt för att skrämma en räv som Erik Hörstadius. Det som ger kraft åt deras härskartekniker är att de tar på sig att försvara åsiktskorridoren, och därmed ställer EH utanför den.
@Patrik:
Ja. Och eftersom samhället och maktelit tjänar mer på ”männens del” av familjepysslet försöker man utmåla kvinnor som förlorare på samarbetet för att spela på kvinnors känslosträngar. Resultatet syns nu, kvinnors arbetstid har ökat och kvinnors psykiska ohälsa ökar i takt med det.
@Magnus:
Ja. Familj fungerar som piska och/eller morot för männens prestation på arbetsmarknaden. Jag ville mest poängtera just att familj även kan fungera som en morot, för att det annars kan falla bort. Många män känner att de vill dra in extra stålar för familjens bästa och guldkant i livet. Men om det bara är för hans egen skull då är det inte lika viktigt. Huruvida det är piska, morot eller en kombination skiljer från individ till individ.
@Johan: Ja, det är intressant att se hur mycket det skiljer i beteende. Om två män brakar ihop i envig står vi alla runt omkring och njuter av föreställningen. Om en man och en kvinna hamnar i konflikt så beror det på publiken vilken väg och utgång fajten får. Med klart dominerande manlig omgivning får den kvinnliga kombattanten storstryk med både justa och ojusta medel och vi män hånskrattar rått åt sopan som gett sig in i en fajt som var förlorad från början. Om det i stället finns ett större eller mindre inslag av kvinnor i publiken så är mannen förlorare oberoende av allt, spelar ingen roll vilka sakargument eller hur rätt han har, bara att vara man innebär förlust. Och vi andra män står runt omkring och håller käft, för skrajsna för att hjälpa vår frände. Samhället har blivit allt mer polariserat både politiskt och socialt. Vore kul om vi i en framtid kunde mötas som jämlikar, men som utvecklingen sett ut de sista 50 åren så är nog den framtiden avlägsen.
Det här med att oavlönat jobb är meriterande för jobbet är en sak som nutida feminister fått om bakfoten. Resonemanget var en gång i tiden att även hemma eller på fritidsaktiviteten kan man lära sig saker som man kan ha nytta av i jobbet, men man måste praktisera kunskapen på jobbet för att få kred för det. Det är ingen merit i sig att kunna dammsuga.
@pllay känner igen fenomenet. Som kvinna som måste jobba med skitstövel får man aldrig, aldrig tappa kontrollen och aldrig,aldrig få en ljusare ton (lätt att få om man är arg). De vettiga männen kommer att kontakta en efteråt och komma ihåg att man är bra, men man får sällan verbalt stöd i stormens öga.
@ChristinaG:
Som man som måste jobba med skitstövel till kvinna är det inte lättare.
Men hur mycket är produktivt arbete? Som exempel tar jag mig själv och min sambo. Jag jobbar 20-24 timmar per vecka. Om jag har ett pass från 13-20.15 jobbar jag nästan exakt hela tiden. Jag sitter ner endast på lunchen och är då inte produktiv. Resten av tiden är jag igång non stop. Jag avverkar kunder på löpande band.
Min sambo har ett kontorsjobb, han sitter framför fyra skärmar. Han jobbar heltid. Men ibland sitter de och kollar på YouTube, ibland på Blocket, ibland på någon sport osv. På arbetstid.
Inte en chans att jag hade kunnat göra det. Så när vi kommer hem är jag oftast mer slut i huvudet än han. Vi delar ändå lika på hushållsarbete, har inte delad ekonomi.
Poängen är ändå vad som är produktivt arbete? Om ”kontorsjobb” inte är lika produktivt som man vill ge sken av skulle man kanske kunna dra ner på tempot och därmed påverka samhället till det bättre för alla. Och vad är det som produceras?
@jenny: Vad som är produktivt arbete avgörs förstås av vad som blir producerat. Se mitt inlägg om lika lön där jag plockar sönder floskeln om lika lön för lika arbete. (Hoppa ner till punkten ”arbete”)
@jenny: @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Att ”vara i farten” hela tiden är ju inte heller ett produktivitetsmått. Jag har stött på ett flertal personer i större företag som är mycket duktiga på att springa omkring på möten, skriva mejl och det ena med det andra som aldrig mynnar ut i något användbart.
Däremot finns det ju tillfällen då det är svårt att mäta det som produceras trots att det kan vara viktigt. Hur vet man till exempel om en forskare producerar något bra? Det kan åtminstone ta årtionden innan man vet. Hur produktiv är en jourhavande präst? En förskollärare?
Det är en svår fråga. Men om man ändå envisas med att jämföra hur mycket kvinnor och män jobbar kanske man åtminstone kan göra antagandet att relationen mellan arbetade timmar och produktivitet inte skiljer sig signifikant på gruppnivå mellan könen?
@Ee: Forskare är ju onekligen ganska knepigt, men en produktiv forskare borde ju producera något som är mätbart på regelbunden basis, t.ex. publikationer i peer-reviewed press, även om det handlar om det inte är några omvälvande nya rön. Själva forskningsprocessen bör ju, även om den har ett långsiktigt mål som kanske aldrig uppnås, ge erfarenheter som är värdefulla även för andra.
En jourhavande präst, tja, tack-brev från människor som känner att de blivit hjälpta (och minus för klagomål från de som känner sig mer stjälpta än hjälpta). Förskollärare, positiva omnämnanden från barn och föräldrar?
Det kan säkert vara svårt att mäta många saker, men det handlar snarare om att svårigheten är att få en rättvisande måttstock, inte att det skulle vara omöjligt att mäta i sig. Jag såg någonstans att i gamla Kina bedömdes läkare efter hur frisk befolkningen var som han ansvarade för. En läkare som aldrig behövde ta hand om sjuka var en bra läkare.
@jenny:
Vad spelar det för roll? Erik Hörstadius hade helt rätt i att det är ointressant för rekrytering till ledningsgruppsarbete hur många timmar man dammsuger. Man bedömer inte kandidater efter hur många timmar de jobbar, utan efter hur väl de matchar den kompetens som efterfrågas, hur väl man tror att de passar in på arbetsplatsen, osv.
Det man gör när man skjuter in sig på några rätt extrema jobb (som t.ex. företagsledning i börsnoterade företag), så talar man om jobb som ofta kräver att man är beredd att jobba 50 timmar i veckan eller mer, är beredd på att resa mycket, ta med jobbet hem, osv. Det är rätt hög omsättning på sådana jobb, eftersom de flesta inte vill/orkar hålla det tempot för länge.
Jag har jobbat tillräckligt nära den typen av roller (och haft dem i mindre organisationer) för att veta att jag inte suktar efter det – och endast undantagsvis gått med på att prova på det. Jag tycker helt enkelt att det finns andra saker att ägna sig åt, som för mig är mycket mer givande. Ingen har ’hindrat’ mig från att ta sådana jobb, men det är heller inte så att jag fått värja mig direkt. Eftersom jag inte är hett intresserad av den rollen, har jag inte sökt mig till de roller som skulle förbereda mig för avancemang längs den vägen. Och det krävs år av medvetna prioriteringar, hårt arbete och många uppoffringar på vägen – det är inget man bara ’får’.
Man kan diskutera varför inte fler kvinnor söker sig till sådana karriärer. En möjlighet är, som har antytts i vissa studier, att de kvinnor som gör det i snitt verkar ha mer testosteron än genomsnittskvinnan, eller av andra skäl är mer risktagande, mindre intresserade av familjeliv än majoriteten kvinnor. Helt ok.
En annan möjlighet är att även bland de kvinnor som hade kunnat gå hela vägen, finner fler att det var skönare att stanna någonstans på vägen, i ett välbetald och stimulerande jobb som ändå ger utrymme för familj och barn. Kanske fler kvinnor än män känner att de är bekvämare några nivåer under toppen?
En annan möjlighet öppnar sig, om man t.ex. läser Ebba Lindsös självbiografi. Den är kryddad med funderingar om hennes identitet som kvinna. Det var uppenbart att hon upplevde en konflikt mellan hennes karriär och arbete i det absoluta toppskiktet, och hennes egna känslor för hur hon egentligen skulle vilja leva. Kanske denna konflikt är tydligare för kvinnor? Troligt är att många män helt enkelt förtränger den, dessutom och helt enkelt fokuserar på vad de anser sig behöva göra.
Hursomhelst har jag inte sett någon påvisa några konkreta hinder för kvinnor som vill ta sig fram. Det är hårt jobb för dem också, men sannolikt aningen hårdare ändå för männen.
@Ulf T:
Hög personalomsättning, menade jag förstås.
@ jenny
Produktivitet är en erkänt undflyende storhet Vi kan ganska väl säga hur mycket de anställda vid en fabrik med standardiserade produkter producerar och det går kanske att öka produktiviteten genom förändring av någon komponent i processen.
När det däremot handlar om t.ex. en symfoniorkester blir det genast svårare. Kan man öka antalet spelade symfonier eller försnabba själva uppförandet för att öka produktiviteten? Nja….
Min erfarenhet är att många riktigt produktiva karaktärer till det yttre ser ut att inte göra särskilt mycket. Då och då levererar de emellertid något som är av mycket stort värde. Andra springer mest runt och ser stressade ut, utan att för den skull leverera särskilt mycket.
Jag tänkte mer såhär. Låt säga att en person jobbar 10 timmar om dagen. Hur reagerar hjärnan på det? Kan man då anta att personen presterar lika mycket under hela tiden eller skulle man kunna ta bort två timmar? Eller skala ner det ännu mer?
60 minuters gjorde ett reportage om just detta. De hade jämfört franska och amerikanska tjänstemän. De amerikanska jobbade häcken av sig, kulturen var att man helst skulle gå hem sist av alla, det fanns de som hade inbyggt internet i duschen för att kunna vara tillgängliga och ”på”.
De franska jobbade inte alls lika många timmar och tänket var helt annorlunda.
Jag såg detta för några år sen nu och kommer inte ihåg hur de mätte. Men poängen var att det var ingen som helst skillnad ifråga om resultat. Eller kvalitet osv.
Kanske finns det begränsningar i den mänskliga hjärnan. Eller så är de som anställs på toppositionerna supermänniskor som kan prestera hela tiden, eller har en hjärna som har någon form av mutation. Hur vet man då att de är ” bäst lämpade”? De var kanske de enda man fick tag på eller de som ville. Det verkar ju vara pengarna som lockar många.
@Jenny: det som vi tycker är normal arbetstid nu (40 timmar) är resultatet av en förhandling på 70-talet och grundar sig inte på hur människans fysik och psyke funkar. Har regelbundet diskussioner med folk som ”fått sig en omgång av livet” och inte orkar helttid. Bättre då att jobba deltid och prestera på den nivån än att bli sjuk varje kvartal.
De som brinner för sitt arbete (skriva en avhandling, organisera om, starta företag, hitta en ny marknad etc ) verkar kunna jobba mycket under ett tag för att driva sin ide’. Det är därför höga chefer byts ofta, efter något år tappar man lågan.
@jenny:
Det finns massor av olika saker man kan ta upp här. Dels är det förstås så att höga chefers arbetssituation är långt ifrån optimal, men det är en del av kravprofilen att du måste klara av att vara effektiv givet den struktur som finns. En kandidat som vill att förutsättningarna skall göras om för att de anser sig ha en bättre idé om hur företaget kan drivas, kommer troligen inte få jobbet.
En sak som ofta gäller för höga chefer är att deras dag delas in i t.ex. ’entimmesslottar’, där de springer från möte till möte. Paul Graham har bland annat skrivit om hur detta kan ställa till det i mjukvaruorganisationer, eftersom programmerare jobbar helt annorlunda.
Möten är en av de absolut dyraste arbetsformerna, men för viktiga beslut är det ofta nödvändigt, eftersom an är beroende av att kunna plocka upp alla vibbar hos deltagarna – något som telefon och email är betydligt sämre på att förmedla.
När man diskuterar hur länge man kan vara produktiv under en dag, är det alltså inte minst viktigt att först definiera vilken typ av arbete man talar om.
En annan aspekt för många höga chefer är att de måste kunna hantera saker som händer i olika tidszoner utan för mycket fördröjning. Det kan leda till att de har något slags informell jour nästan dygnet runt. Det starkt inrutade schemat kan också lätt göra att den egentid de behöver på jobbet måste tas när den ordinarie arbetstiden är slut.
@jenny:
Vissa människor är som duracell-kaniner. De jobbar 60-80 h/vecka, eller ännu mer, för att nå sina mål. Vi andra – majoriteten – är inte beredda att göra de uppoffringar som det innebär.
Bland duracell-kaninerna är andelen män högre än andelen kvinnor.
Kompetens eller ”bäst lämpad” är inget man föds med, det handlar om rätt erfarenhet. Eftersom de lägger mer tid än andra, så skaffar de kompetens även under sån tid vi andra lägger på att umgås med släkt och vänner eller annat vi inte vill prioritera bort.
Ju mer extrema positioner, ju mer kompetens behöver man ha i bagaget.
Ett mått på duracell-kanin-männens högre produktivitet framgår i inlägget om professorer:
Det är som allt annat – elitidrott t.ex – ju mer man tränar ju bättre blir man. Så de är kanske inte ”bäst lämpade”, men de ser till att bli bäst lämpade.
Den typen av jobb är ingen mänsklig rättighet, vill kvinnor ha dem så får de göra precis samma som män som vill ha den typen av jobb. Jobba extremt mycket för att bli bäst.
Pingback: 8. mars 2015 del 1 | Susanna's Crowbar
@jenny:
En sak till jag tänkte på, som jag glömde i min förra kommentar
Du skrev:
Ja, i många fall är det pengarna man jagar och forskning visar att fler män än kvinnor prioriterar lönen högt. Är det fel att moroten till individens hårda arbete är att man vill göra sig en bra inkomst?
@Ninni:
Moroten till individens hårda arbete är att han vill FÖRSÖRJA familjen, vilket man gör med pengar. Bra inkomst = bra försörjning.
Det är omsorgen om familjen som är moroten för mannens arbete, precis som det är omsorgen om familjen som är orsaken till att de flesta kvinnor vill stanna hemma.
Detta innebär inte att vi konkurrerar med varann i familjen, vi kompletterar varann. Något som de giriga socialisterna försöker bryta sönder för att kunna tjäna extra skattepengar på familjens bekostnad. Det är nämligen inte det faktum att hemarbete är obetalt som är deras gissel, deras problem är att det därmed är obeskattat.
@Anders Senior:
Ja, absolut, det är det vanligaste. Skrev om det i en tidigare kommentar. Finns undantag, T.ex min man har en vän som har svindyr hobby. Han är singel och tycks inte vara speciellt intresserad av att förändra det … Han jobbar galet mycket. Hans morot är hobbyn + att han tycker jobbet i sig är givande.
Kan också tänka mig att det kan finnas män där moroten är tävlingsinstinkt och att ”nå högre” precis som det fungerar inom sport.
Men generellt är det för familjens skull.
Mycket bra.
@Ulf T: Ja, det är intressant att se hur projektledare och chefer har helt annan inställning än vi som jobbar med mjukvaran.
Kan inte påminna mig ett enda tillfälle de senaste tio åren då det tillförde något att vara ”på plats”. Får inte sällan förfrågningar att resa tre timmar för en timmas möte av typen ”vem kan göra vad, hur får vi rätt person till den här uppgiften.”