Här är Introduktionen såväl som Del 1 och Del 2. Först kommer dock en disclaimer. Min granskning är kritisk mot en mängd saker men det betyder inte automatiskt att det är uppsatsens författare Anna Lindeborg kritiken riktar sig mot. En stor del av de saker jag ifrågasatt handlar inte om hennes slutsatser, utan om de absurda premisser som tillåts. Ansvaret för dessa bär givetvis inte studenten själv utan ligger ytterst hos Göteborgs Universitet och ämnet Genusvetenskap som här företräds av handledaren Professor Lena Martinsson.

Med andra ord är det framför allt genusvetenskap som ämne jag är kritisk mot. Jag avslutade andra delen vid påståendet att vi utesluter intervjuers förmåga att ge kunskap. Detta är givetvis inte sant, det var intervjuers förmåga i den specifika studien som kritiserades. Ninnis kommande inlägg kommer att ge ett fullständigt svar gällande de delar av uppsatsen som citerar henne. Vi går vidare i uppsatsens beskrivning av vår vetenskapssyn.

Kunskapsförståelsen som framträder i rörelsen bygger på en stark övertygelse kring den objektiva forskaren, som studerar samhället och bara ”hittar det den hittar”, utan riktning och förförståelser. Det forskaren hittar är då något neutralt och sant. Det är då man uppnår fakta.

Här tar uppsatsen upp vår så kallade kunskapsförståelse. Vi pratar dock inte om kunskap – vi pratar om vetenskap. Annars kan man lika gärna prata om intagna på dårhus. De har inte en skada i hjärnan som får dem att tro de kan flyga, bara en annan ”kunskapsförståelse” där de faktiskt kan flyga (gallren på fönstret förtrycker dem). Allt det här är givetvis bara retoriskt nonsens. Kunskap blir inte giltig genom struntsnack utan genom människors levnad. Att teoretiskt förespråka annan ”kunskapsförståelse” är den intellektuella motsvarigheten till att växa baklänges. Ingen lever i enlighet med en sådan teori.

Rörelsen artikulerar genomgående en positivistisk kunskapsdiskurs. Kunskap är en sanning som går att finna utan människors upplevelser av den. Diskursen om den neutrala, objektiva forskaren är stark. Detta är det enda sättet att uppnå sann kunskap om hur det verkligen är.

Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik. Det är dock inte ens det största problemet för vad hon påstår är felaktigt. Vad hon beskriver har inte ett dugg med positivism att göra utan handlar om en långt äldre konflikt mellan vetenskap och kyrka på 1700-talet som går under namnet upplysningen.

Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. ”Alla människor är kapabla att tänka själva”, menade man. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar.

Det är på denna grund som det västerländska samhället vilar. Vill man förespråka en annan grund måste man alltså förespråka ett annat samhälle. Men ingenstans i uppsatsen redogör AL för vilket samhälle genusvetare förespråkar. Istället degraderar hon upplysningstiden – som varit helt avgörande för vår kulturs utveckling – till en positivistisk kunskapsdiskurs, som om Europas hela historia inte var mer än så.

Eftersom det framförallt är det genusvetenskapliga kunskapsfältet i bred bemärkelse som förkastas som icke korrekt kunskapsproduktion förefaller det sig nu lämpligt att gå vidare till hur rörelsen skriver om sin egen förståelse kring kunskap om kön.

När man som representant för det genusvetenskapliga kunskapsfältet gör så grova faktafel är det närmast absurt att samtidigt försöka avdramatisera den kritik som fältet mottagit. Nu kommer vi in på fler citat från Ninni (Kvinna och antifeminist). Eftersom hon kommer med ett eget inlägg går jag inte in på djupet så mycket som jag annars hade gjort. Mina inlägg och Ninnis kommer alltså att komplettera varandra.

Trots reservationen gentemot läsaren, skriver Kvinnaochantifeminist om sina iakttagelser som fakta som hon sedan använder för att falsifiera feministers och genusvetares kunskap.

Jag har tidigare nämnt den genusvetenskapliga laboreringen med ord, här ser ni konsekvenserna för AL:s förvirring blir här total. Ninni skriver inte om sina upplevelser som vetenskap och fakta utan som kritik (dvs ifrågasättande). Vetenskap är inte vad vi GD-bloggare skriver. Vad vi skriver är baserat på vetenskap. Vår kritik mot genusvetenskapen styrks här kraftigt eftersom inte ens AL själv verkar se skillnad mellan vad hon gör och vad VI gör.

Kvinnaochantifeminist använder sina egna upplevelser för att falsifiera teorier, och genom detta förkastar hon hela den genusvetenskapliga disciplinen.

Teorier? Vilka teorier?

Med andra ord: Den genusvetenskapliga disciplinen ÄR teori. Och som jag påpekat tidigare handlar det om normativ teori som är helt påhittad. Och för att inse det behöver ni inte ta mig på orden. Högskoleverket själva bekräftar det ofrivilligt i sin undersökning Studentspegeln 2002 (PDF). Bedöm dessa två olika citat. Här är det första:

Slutligen kan man konstatera att examinationen enligt studenternas svar är alltför lite förankrad i pedagogiska teorier om lärprocesser och kunskapsförståelse. s5

Lägg märke till användningen av teorier och kom ihåg vad jag berättat om hur låtsasforskare laborerar med ord. Senare i studien hittar ni detta närmast identiska andra citat:

Resonemanget kan sammanfattas med att examinationen många gånger är just mekanisk och föga förankrad i pedagogiska utsagor om lärprocesser och kunskapsförståelse s.35

Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden. Så varför skulle Ninni ens behöva falsifiera dem? De har aldrig visats sanna (Argumentationsfel: Omvänd bevisbörda)

Hon berättar vidare om när hon satte sig in i forskning kring biologiska skillnader mellan könen. ”Där snubblade jag över andra förklaringsmodeller till feminismens många axiom. Fler och fler av de anomalier jag stött på tidigare fick en trovärdig förklaring i denna forskning.

Observera att förklaringsmodeller-teorier inte är i närheten av samma sak som utsagor-teorier. Biologiska teorier är de hypoteser som överlevt de tester som forskare har utsatt dem för. Exempelvis teorin om utveckling från apa till människa överlevde kreationisters invändning gällande apors 24 par kromosomer och människors 23 par kromosomer genom att testa hypotesen att ett av människans kromosompar sammanfogats.

Här har ni Dr. Kenneth Millers presentation av svaret. Hade inget av människans kromosompar haft denna unika sammansättning hade det funnits problem med teorin om människans utveckling från apa. Men förekomsten av telomerer i mitten på människans kromosom 2 innebär att det fortfarande är en giltig (ej falsifierad) förklaringsmodell. Vi går vidare med AL:s kritik mot Ninni:

Här skriver Kvinnaochantifeminist om hur ”hennes
anomalier föll på plats”, att hon genom sin ståndpunkt fick sina iakttagelser bekräftade. Här presenterar hon att hon har en ”ståndpunkt”, utifrån vilken hon skaffar sig kunskap. Ståndpunkten är att kvinnor och män är fundamentalt olika, att ”män är från mars och kvinnor är från venus”.

Detta är felaktigt! Ståndpunkten ifråga bestod av resultaten från tidigare nämnda biologiska forskning. Män och kvinnor anses alltså inte olika för att ståndpunkten (teori-utsagor) säger det utan för att forskningsdata visar det. Kunskapen får inte Ninni genom egna upplevelser. Kunskapen får hon genom forskningsdata. Sedan presenterar hon den kunskapen genom egna upplevelser på en blogg. Och att blogga är givetvis inte samma sak som att forska.

Att ha denna utgångspunkt är ingenting som problematiseras närmare intressant nog inte heller när hon beskyller genusvetenskapen för att endast ha en låst, fast utgångspunkt i sin forskning, feministisk teori.

Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen. En mentalitet som genusforskaren Cathrine Egeland visade tydligt när hon intervjuades av Harald Eia på norska TV-programmet Hjernevask.

Q: What is your scientific basis to say that biology plays no part in the two genders choice of work

A: My scientific basis? I have what you would call a theoretical basis. There is no room for biology in there for me.

Och då har vi inte ens tagit upp det här med genuscertifiering/ genusmärkning där deras ”Teori” inte bara skulle styra dem själva utan där de även ville alla andra skulle tvingas lyda under samma regler – som inte längre kallades teorier utan nu blev ”genusperspektiv”. En som reagerade på detta var Tanja Bergkvist som tillsammans med Svante Nordin debatterade ämnet på radions Filosofiska Rummet. Svante Nordin kallade där bland annat genusperspektiv för ”Intellektuell rappakalja” Moving on…

Flertalet av bloggarna bortser från kön när det gäller just forskaren. För de flesta av bloggarna är forskaren en könlös och erfarenhetslös varelse.

Detta är en märklig invändning. Vid diskussioner om forskning och vetenskap avgörs inte påståendens giltighet av vem som säger saker utan av vad som sägs och vilka belägg med vilka det kan styrkas att vad som sägs ger en mer sann bild av verkligheten än eventuella konkurrerande påståenden. Här är som exempel min genomgång av forskningen på könsskillnader.

Ytterligare ett exempel på talet om den könade forskaren är rörelsens återkommande massiva kritik mot att det är övervägande kvinnor inom den genusvetenskapliga disciplinen. Detta gör vetenskapen partisk till kvinnors fördel.

Nej!  Det är inte andelen kvinnor som gör genusvetenskapen partisk. Det är den ”Teori” genusvetenskapen utgår från som är partisk från början. Dessa teori-utsagor hade varit lika partiska oavsett hur stor andelen kvinnor varit. Vad som dock gör allt mycket värre är att genusvetare själva brukar förespråka en samhällsmodell där yrken skall spegla befolkningen via kvotering. Eftersom detta är något deras egen disciplin inte gör är det rent hyckleri.

Här framkommer återigen ett tal om att könen inte kan förstå varandra. Att som kvinna forska på mäns ”situationer och intressen” framställs som en omöjlighet, om man vill visa på hur det faktiskt är. När rörelsen lyfter den forskning som de själva säger sig bygga sin argumentation på har forskaren aldrig ett kön.

Nej! Att forska på mäns situationer och intressen är inte en omöjlighet för kvinnor. Tvärtom finns det redan kvinnliga forskare i det begynnande forskningsfältet Male studies. Två kvinnor deltog vid det första symposiumet 2010 (VIDEO): Dr Christina Hoff Sommers och Dr Katherine Young. Panelen bestod av åtta personer vilket innebär att Male studies presenterades av högre andel kvinnor än andelen genusforskare som är män.

Däremot är det helt omöjligt för Genusforskning (inklusive underavdelningen kritisk maskulinitetsforskning) att forska på mäns situationer och intressen. Det gäller dock både män och kvinnor. Anledningen genusforskare inte kan förstå män ligger i genusvetenskapens teoretiska – för att inte säga ideologiska – utgångsläge. Jag påpekade detta i inlägget: Mansfrågor och Genusforskning är inte samma sak (del 1).

ultimately the differences have to do with radically different notions of what it means to be a man in the first place.

En längre genomgång av konflikten mellan genusforskning och mansfrågor (male studies) finns i mitt inlägg: Den nya vetenskapen för mansfrågor del 1.

Det som framträder här är hur rörelsen förstår sin egen
kunskap och utifrån den förkastar den genusvetenskapliga och den feministiska kunskapen.

Det där stämmer inte alls. När jämställdister i rörelsen vill ha kunskap går vi till forskare – riktiga forskare – och ser vad deras data säger. Vi använder data från alla relevanta forskningsfält och det är denna kunskap som utgör grunden för våra diskussioner. När feminister däremot vill ha kunskap så tar de sina egna åsikter och kallar det forskning. Våra källor är aldrig ”jämställdistiska teoretiker” men i stort sett alla människor som AL hänvisar till är feministiska teoretiker eller journalister.

Två motstridiga kunskapsdiskurser artikuleras således inom rörelsen. Å ena sidan återkommer talet om den objektiva, neutrala forskaren som hittar den sanna kunskapen genom att distanserat och neutralt ta in fakta från omvärlden. Kunskap fixeras här och tillskrivs mening genom betydelsen neutral sanning.

Uppsatsen verkar här ha fastnat vid idén att framställa feminismkritiska bloggar som om det vore forskning. AL diskuterar inte hur våra källor förhåller sig till verkligheten utan hur vi gör det i våra samtal om kön – som om vi vore våra egna källor. Detta styrker min uppfattning att genusforskare betraktar sådant som om det vore forskning. Hon ifrågasätter inte metoden. Hon bara hävdar hennes dekonstruktion visar att vi gör likadant.

Å andra sidan bildar rörelsen sin kunskap om verkligheten genom att situera sig själva och genom denna situering skaffa sig kunskap. De drar slutsatser om hur verkligheten och omgivningen är genom sin egen position i den. Här framträder en bild av kunskap som inte är fri och objektiv utan grundar sig i
personliga erfarenheter hos individerna inom rörelsen. Genom detta artikuleras en konkurrerande kunskapsdiskurs där elementet kunskap fixeras som situerad, personlig erfarenhet.

Ursäkta? Framträder en bild av kunskap som inte är fri och objektiv utan grundar sig i personliga erfarenheter? Kunde den beskrivningen vara mer felaktig? Vi använder personliga erfarenheter när vi diskuterar den kunskap vi har. Vi skaffar inte vår kunskap genom personliga erfarenheter – utan genom forskningsdata. Och dessa data kommer inte från vårt eget forskningsfält utan från forskare vi inte har någon koppling till. Vi har till och med data hämtade från genusforskare själva i det sk Genusbiblioketet.

Här visar sig en diskursiv kamp mellan hur kunskap ska manifesteras och fixeras. Utifrån slutsaten att det finns två konkurrerande, motsägelsefulla kunskapsdiskurser inom rörelsen, ska jag nu gå vidare och se hur rörelsen talar om sin förståelse av samhället.

I den här delen har jag visat hur bilden av två konkurrerande diskurser i mångt och mycket bygger på den förväxling AL gjort av grundläggande begrepp som bloggare och forskare. Feminismkritiska bloggar framställs genom dekonstruktion som ”lika goda kålsupare”. Vi är helt enkelt inte så neutrala som vi framställer oss menar hon. Frågan är dock inte vilken standard vi motsvarar. Frågan är vilken standard forskning motsvarar. Den saken avgörs inte av våra bloggar utan av våra forskningskällor.

För att bedöma huruvida våra påståenden om vetenskap stämmer måste hon undersöka våra källor – inte våra bloggar. I och med detta är Del 3 slut. Granskningen täcker nu upp 50 sidor av uppsatsen.