Familjeförsörjaren
Del 1 – Inngang
avatar

Inledning

May-Linda Magnussen, Bildkälla

May-Linda Magnussen Bildkälla

I slutet av 2014 ramlade jag på en artikel på en norsk nyhetssajt, en intervju med en forskare om hennes forskning kring män. Artikeln verkar inte finnas kvar på nätet men här är dock en annan artikel om detsamma. Naturligtvis tyckte jag detta lät mycket intressant, så jag sökte på forskarens namn, May-Linda Magnussen, men kunde inte hitta något. Jag kontaktade henne därför via mejl och fick veta att forskningen intervjun handlade om var hennes pågående doktorsavhandling och hon lovade mig att jag skulle få den när den var klar. Så i slutet av 2015 jag fick ett mejl med avhandlingen, Familieforsørgelse i menns hverdag.

May-Linda Magnussen är genusforskare på Welfare Department, Agder Research sen 2001. Hon har före denna doktorsavhandling varit ansvarig för en omfattande studie av kvinnors betalda och obetalda arbete.

Familieforsørgelse i menns hverdag är en kvalitativ studie som gemonförts med intervjuer. Studien var ursprungligen knuten till ett paraplyprojekt kring män och cancer varför respondenterna var tolv män mellan 30 och 60 år som hade eller hade haft cancer. Alla respondenterna är eller har varit i en heterosexuell relation och har barn. Rapporten är indelad i tre delar: Del I – Inngang, Del II – Familieforsørgelsens virksomhet och Del III – Avslutning. Det upplägget har jag valt att följa i denna serie inlägg. För att öka läsbarheten i citat har jag tagit bort Magnussens källhänvisningar och fotnoter. Den svenska översättningen har gjorts av Dolf, men då han anser sig vara ganska svag på norska ges svenska översättningen och originalet parallellt.

DEL I: Inngang

Den första delen i rapporten är bland annat en genomgång av tidigare forskning. När jag kritiserar forskning från genusvetenskapen, så är det tre punkter jag kritiserar. May-Linda Magnussen framför precis samma kritik:

Den här definitionen av löne­arbete är förståelig ur kvinnors synvinkel och med tanke på deras historia; löne­arbete innebär uppen­barligen ofta både pengar och andra för­delar för den som arbetar. Att man genom­gående i stort sett betraktar löne­arbete enbart ur egen­nyttigt eller samhälls­nyttigt perspektiv och under­låter att se det som en omfattande del av ett familje­arbete – som kan inbegripa ett omfattande spektrum av fysiskt, mentalt och emotionellt arbete som särskilt män verkar utföra – kan emeller­tid bidra till att osynlig­göra mäns erfaren­heter och arbete i vardags­livet och att detta blir ett relativt outforskat område. [s. 6]
[…]
Att man skaffar sig ett bättre grepp om mäns familjeansvar kan också bidra till en språklig utveckling med ett rikare innehåll och diskussion, något som hittills knappast förekommit i den norska jämställdhetsdebatten. Jämställdhet anses vara en av de viktigaste symbolfrågorna för det norska moderniserings­projektet och jämställdhet debatteras både ofta och häftigt. Likväl diskuterar vi i mycket liten utsträckning detta och de jämställdhetsproblem – för både män och kvinnor, inte bara för kvinnor – det innebär att män framöver med all sannolikhet kommer att försörja familjen mer än vad kvinnorna gör.

Denne definisjonen av lønnsarbeid er forståelig sett fra kvinners ståsted og historie, og lønnsarbeid betyr åpenbart både penger og ofte også andre goder for den som utfører det. Det å nærmest utelukkende forstå lønnsarbeid som egen- og samfunnsnytte, og ikke også som del av et omfattende familiearbeid som kan inkludere et stort spekter av fysisk, mentalt og emosjonelt arbeid som menn ser ut til å gjøre særlig mye av, kan imidlertid bidra til å gjøre erfaring og arbeid i menns hverdagsliv lite synlig og også lite utforsket. [s. 6]
[…]
Å få bedre grep om menns familieforsørgelse kan også gi innhold og språk til en diskusjon som nesten ikke har vært en del av den norske kjønnslikestillingsdebatten. Kjønnslikestilling regnes som ett av kjernesymbolene i det norske moderniseringsprosjektet og kjønnslikestilling debatteres også både jevnlig og heftig. Allikevel diskuterer vi i liten grad det faktum og det likestillingsproblemet det utgjør – for menn og for kvinner, ikke bare for kvinner – at menn etter all sannsynlighet fremdeles forsørger sine familiemedlemmer mer enn det kvinner gjør.

Sociologisk forskning, vilket genusvetenskap är, handlar om att försöka förklara och förstå människors handlingar och sociala identiteter. Grundproblemet är att genusvetenskaplig forskning stammar från kvinnoforskning och utgår därför från ett kvinnligt perspektiv och kvinnligt levd erfarenhet. Det är dömt att misslyckas att försöka förstå män och manlighet med en sådan utgångspunkt, det leder till projicering, att man missförstår empirin samt att man blir blind för viktiga delar. Därmed bygger man inte heller någon kunskap om genussystemet som helhet när man anlägger ett feministiskt perspektiv. Och innan läsare ens tänker tanken ”men det finns ju maskulinitetsforskning”, jag har också läst sådan. Den har precis samma snedvridna ingångsvinkel:

Att den nordiska mans- och maskulinitetsforskning som särskilt tagit fart under 1990-talet inte heller har lyckats belysa dessa sidor är i hög grad anmärkningsvärt och minst sagt problematiskt. Denna forskning har sedan den inleddes varit starkt knuten till, och kan sägas vara en direkt förlängning av, kvinno- och genus­forskning, vilket kan ha bidragit till att även denna forskning i hög grad definierar lönearbete som ovan­nämnda kvinnoforskning. Kvinnors syn på män var en del av den nordiska mans- och maskulinitets­forskningens grundval, skriver Holter, och detta verkar i hög grad stämma när det kommer till mycket av denna forsknings förståelse av mäns lönearbete. [s. 6]
At ei heller den nordiske manns- og maskulinitetsforskningen som særlig skjøt fart på 1990-tallet i særlig grad fått frem slike erfaringer, er imidlertid mer bemerkelsesverdig og også mer problematisk. Denne forskningen har fra starten av vært tett knyttet til kvinne- og kjønnsforskningen, og kan sies å stå i direkte forlengelse av denne, noe som kan ha bidratt til at også denne forskningen i stor grad definerer lønnsarbeid slik den nevnte kvinneforskningen har definert det. Menn, slik kvinner så dem, ble en del av grunnlaget for den nordiske manns- og maskulinitetsforskningen, skriver Holter, og dette kan se ut til å stemme når det kommer til mye av denne forskningens forståelse av menns lønnsarbeid. [s. 6]

Kritiken jag därefter framför berör hur man försöker pressa in verkligheten i sina feministiska teorier likt när Askungens styvsystrar försökte få ner foten i skon, samtidigt som sociala data som talar mot de egna teorierna ouppmärksammade passerar forskarens sociologiska blick. Jag ger sex exempel på detta beteende i inlägget Relationer i skolan – del 1. Detta problem vidhäftar inte Magnussens avhandling, då hon inspirerats av sociologen Dorothy E. Smiths arbete. Magnussen skriver:

Jag har tagit dessutom inlemmat en förståelse av institutionell etnografi i arbetet med denna avhandling. Jag har nämnt Smiths skepsis mot hur man använder sociologiska teorier. Mer konkret är hon skeptisk till att man ”sätter varje forsknings­projekt i en begrepps­mässigt färdig­ställd tvångs­tröja”, till att man, som nämnt, ”tolkar” forskningen efter teoriernalåter forskningen bli ”nedlusad” med teori och till att man använder sig av socio­logisk teori som enligt henne varken bygger på eller utvecklar folks kunskap om sin egen vardag. En sådan användning av teori är enligt henne också en orsak till att den granskande blicken begränsas av alltför mycket sociologi. När teorin sitter i förar­sätet bestämmer den i alltför hög grad vad våra ögon ser i forskningen. [s. 48]

Jeg har tatt ytterligere én forståelse fra institusjonell etnografi med meg inn i arbeidet med denne avhandlingen. Jeg har så vidt nevnt Smiths skepsis mot bestemte måter å bruke sosiologisk teori på. Mer konkret er hun skeptisk til at man «presser ferdige begrepsmessige rammeverk nedover ethvert forskningsprosjekt», til at man som nevnt «nedlesser» forskningen med teori og til at man bruker sosiologisk teori som i følge henne ikke bygger på og utvider folks kunnskap om sin egen hverdag. Slik bruk av teori er i følge henne også en grunn til at det oppdagende blikket innsnevres i mye sosiologi. Når teorien sitter i førersetet, får den bestemme for mye over hva vi får øye på i forskningen vår. [s. 48]

Att man ”sätter varje forskningsprojekt i en begreppsmässigt färdigställd tvångströja” («presser ferdige begrepsmessige rammeverk nedover ethvert forskningsprosjekt») och ”tolknedlusar” («nedlesser») forskningen med teori är ett mycket omfattande och utbrett problem inom genusvetenskapen. Denna ”forskning” används sedan som besluts­underlag i den politiska maktsfären och pumpas ut som ”sanningen” i media och medför därför väldigt allvarliga konsekvenser för samhället – för både män och kvinnor liksom för pojkar och flickor.

Den tredje och sista punkten jag kritiserat genusvetenskapliga studier för är avsaknaden av falsifiering. Man skriver i klartext saker som ”This is quite unexpected” och ”not supported” men det man kommer fram till är ”needs further investigation” (här). I forskningsrapport efter forskningsrapport … samma sak. Det är så otroligt vanligt. Det är mycket problematiskt, för alla, inklusive genusvetare själva, tror att finns ”hela bibliotek” med stöd för teorierna, för man vet att det har forskats på ämnet under lång tid … Och då står forskningen bara och stampar på samma fläck utan att bygga någon verklig kunskap. Magnussen trodde sig inledningsvis också veta, hon skriver:

I efterhand ser jag att jag inlednings­vis nästan omedvetet trodde att jag visste vad ett försörjnings­ansvar innebar. Handlade det inte främst om att jobba en massa och att bekymra sig lite över ekonomin? Jag intervjuade mina tio första infor­manter två gånger vardera, och allt verkade gott och väl så långt. Jag fick dock ett problem då jag satt med en stor mängd data framför mig i form av tran­skri­berade intervjuer. För var fanns försörjnings­ansvaret? […] Jag kunde inte påvisa det empiriskt. [s. 39]

Då jag förstod att jag inte visste något om vad mina informanters försörjningsansvar innebar i praktiken, förstod jag också att jag måste påbörja mitt arbete med att grundligt utforska denna verksamhet. Bara genom detta tillvägagångssätt kunde jag i nästa omgång potentiellt hitta empiriska samband mellan männens försörjningsverksamhet och hur de hanterade sin hälsa. [s. 65]

I etterkant ser jeg at jeg innledningvis nærmest ubevisst trodde at jeg visste hva det innebar å ha et forsørgeransvar. Handlet det ikke i hovedsak om å jobbe masse og litt om å bekymre seg for økonomien? Jeg intervjuet mine ti første informanter to ganger hver, og alt syntes så langt å være såre vel. Da jeg satt med en stor mengde data i form av transkriberte intervjuer foran meg, fikk jeg imidlertid et problem. For hvor var forsørgeransvaret? […] Jeg kunne ikke vise dem empirisk. [s. 39]

Da jeg forstod at jeg ikke visste nok om hva mine informanters forsørgeransvar innebar i praksis, forstod jeg også at jeg måtte starte ut arbeidet mitt nettopp med en grundig utforskning av denne virksomheten. Bare ved å gå til verks på denne måten kunne jeg i neste omgang potensielt finne empiriske sammenhenger mellom mennenes forsørgervirksomhet og deres håndtering av helsa. [s. 65]

Här står hon i samma situation som fick Fanny Ambjörnsson att konstatera att det var ”svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält”. Men istället för att bara konstatera det så går Magnussen vidare, nu med andra ”sociologiska glasögon”. Hon skriver:

Sett med ”verksamhetsglasögon” blev min informant med tankarna upptagna av det ekonomiska till en man som under två långa intervjuer pratade i jämn och stadig takt om en kunskapsrik verksamhet för försörjningen och som koordinerade sin familjeförsörjning med andra aktiviteter i sina sociala relationer. Och även om just han verkade göra särskilt mycket för försörjningen, så återfann jag de sätt han tänkte på, vad han gjorde, kände och kunskapen beträffande familjens försörjning i de andra transkriberade intervjuerna. [s. 40]

Sett med «virksomhetsbriller» ble min økonomiopptatte informant til en mann som snakket om kunnskapsrik forsørgervirksomhet jevnt og trutt gjennom to lange intervjuer og som koordinerte sin familieforsørgelse med annen virksomhet i sosiale relasjoner han inngikk i. Og selv om akkurat han så ut til å gjøre særlig mye forsørgervirksomhet, så fant jeg igjen måter han tenkte, gjorde, følte og kunne familieforsørgelse på i de andre transkriberte intervjuene. [s. 40]



Det här Magnussen beskriver ovan, det är en avgörande fas i min resa från feminist till antifeminist. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att denna informant gör särskilt mycket, det kan lika väl handla om att han verbaliserar det på ett sätt som är avvikande tydligt jämfört med andra män. Jag har skrivit om den man, Anders, som var avgörande för mig på samma sätt som denna informant var för Magnussens förståelse. Det är en aha!-upplevelse man aldrig glömmer. Efteråt kan man inte förstå hur man kunde vara blind för det när det finns överallt, precis så som Magnussen nu ser försörjarrollen även i de andra transkriberade intervjuerna. Magnussen beskriver det som en blind fläck:

Försörjningsansvar blev ett begrepp som ersatte det mina informanter gjorde; en blind fläck istället för något jag utforskade, något som begränsade min syn och avskärmade min förståelse istället för något som jag gick ”in i” för att utforska som verksamhet. En stor del av den mans- och maskulinitets­forskning jag har gått igenom i samband med arbetet på denna avhandling kan också sägas vara föremål för denna kritik. [s. 42] 

Om vi istället skall utforska det sociala bör vi, enligt Smith, alltid börja där det sociala skapas och kan förstås i enlighet med institutionell etnografi; i det folk gör i sin vardag. Det var detta jag gjorde då jag påbörjade analysen på nytt och började se vad mina informanter gjorde för att försörja familjen. [s.43]

Forsørgeransvar ble et begrep som erstattet det informantene mine gjorde; en blind-spot i stedet for noe jeg utforsket, noe som innsnevret blikket mitt og stengte for forståelse i stedet for noe jeg gikk «inn i» for å utforske som virksomhet. Også en god del av den manns- og maskulinitetsforskningen jeg har gått gjennom i forbindelse med dette avhandlingsarbeidet kan sies å rammes av denne kritikken. [s.42] 

Skal vi i stedet utforske det sosiale må vi i følge Smith alltid starte der det sosiale i følge institusjonell etnografi gjøres og kan gripes; i det folk gjør i sine hverdagsliv. Det var dette jeg gjorde da jeg startet analysen på nytt og begynte å se etter hvordan mine informanter gjorde familieforsørgelse. [s.43]

Tack vare att hon väljer det här tillvägagångssättet bygger hennes forskning upp en kunskap om vad försörjarrollen faktiskt innebär och hon lyckas, menar jag, (nästan helt*) att förstå män och männens situation. När man har byggt kunskap så som May-Linda Magnussens studie gör, så kan man formulera teorier. Den skulle kunna lyda på följande sätt:
Att försörja familjen är en omfattande del av familje­arbetet – försörjningen kan inbegripa ett omfattande spektrum av fysiskt, mentalt och emotionellt arbete som särskilt män verkar utföra och ibland även pressas till* att utföra.

Teorierna behöver sedan testas genom att man skriver hypoteser – där man förutsäger resultat som logiskt kommer följa i en begränsad sakfråga. En sådan hypotes skulle kunna lyda:
Till följd av försörjarrollen går män i högre grad än kvinnor till arbetet trots att de är sjuka.

Dessa hypoteser testas och teorin blir då styrkt eller falsifierad. Det kallas med en vetenskaplig term hypotetisk-deduktiv metod.

Magnussen lyfter fram könsgap i statistiken och en mängd forskningsresultat från tidigare utförda studier som styrker hennes teori, t.ex. [s. 20-21]:

– Män går till jobbet även när de är sjuka på grund av att de fortfarande bär ett större ansvar för försörjningen
– Fler män än kvinnor anger att depression utlösts av ekonomiska problem eller förlust av arbete
– Män väljer generellt i högre grad än kvinnor utbildningar, yrken och positioner på arbetsmarknaden med högre löner
– Män är mer fokuserade på framtida inkomst när de väljer utbildning och jobb än vad kvinnor är
– Fler män än kvinnor upplever att de har huvudansvaret för familjens försörjning

– menn går på jobb når de er syke på bakgrunn av at de fremdeles bærer et større forsørgeransvar
– flere menn enn kvinner oppgir vansker med økonomi og tap av arbeid som depresjonsutløsende
– menn samlet sett velger utdanninger, yrker og stillinger som gir høyere lønn enn hva som gjelder for kvinner.
– Menn er mer opptatt av fremtidig inntekt når de velger utdanning og jobb enn det kvinner er
– flere menn enn kvinner opplever at de har et hovedansvar for forsørgelsen av familien


(* ”pressas till” hänger i hop med ”nästan helt”. Det kommer få en förklaring i nästa del)
avdelare

Del 2
Del 3

 

Kommentarer

Familjeförsörjaren
Del 1 – Inngang
— 21 kommentarer

  1. En liten sak: ”nedlesse” betyder nog snarare ”tynga ner” än ”tolka”.

    SvaraSvara
  2. @Johan:
    Det stemmer, ”å nedlesse” betyr ikke ”å tolke” men mere ”å tynge noe ned med noe”

    Hyggelig med innlegg fra Ninni igjen. Jeg visste ikke om denne norske avhandlingen faktisk.

    SvaraSvara
  3. Hej.

    Berömvärt arbete, både ditt och hennes. Finns det möjlighet för dig att länka till var avhandlingen kan läsas o/e laddas ned?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
  4. @Runar och Johan:

    Tack för hjälpen. :)

    @Runar:

    Jeg visste ikke om denne norske avhandlingen faktisk.

    Det är inte så konstigt när den är så ny som nov. 2015. :)

    @Rikard:

    Berömvärt arbete, både ditt och hennes.

    Tack. Jag är riktigt imponerad av Magnussen. Jag har intresserad mig av detta sen min ”aha!-upplevelse” på 90-tal och det är svårt och tar tid att förstå …
    Men Magnussen tar här ett jättekliv i förståelse, det är coolt! Hon kommer bli en helt grym mansforskare om hon fortsätter forska kring män i olika frågor.

    Finns det möjlighet för dig att länka till var avhandlingen kan läsas o/e laddas ned?

    Eftersom jag har fått den som skribent, en PDF via mejl, så vill jag inte sprida den utan hennes tillstånd. Men jag ska se vad jag kan göra. :)

    SvaraSvara
  5. Ja när man läser och hör feminister så är det två saker som slår en,deras okunskap att förstå män och deras totala brist på empati för pojkar/mäns problem och svårigheter.
    Jag hoppas att dessa två saker hänger ihop,men är inte så säker på att så är fallet.

    SvaraSvara
  6. Jäkligt intressant!
    Som jag har sagt så kan genusforskning vara något bra, precis som teologi.

    Warren Farrell har nämnt det där med att ta mentalt ansvar för försörjning, bil, hemförsäkring, eller varför inte barnens hälsa, julklappar åt släkten, eller ”ett fint och städat hem”. (Fick jag med ett par av varje?) Det är som att vara chef eller befäl: oavsett hur mycket eller lite man gör rent fysiskt är det ”ditt fel” om något saknas.

    SvaraSvara
  7. @Ninni: Hej.

    Tack för svar. I värsta fall får jag väl vänta på att den publiceras helt enkelt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
  8. Det glädjer mig att se att hoppet inte är helt ute för akademin ens i de här frågorna.

    SvaraSvara
  9. Kul! Ska läsas!

    michael skrev: ”Ja när man läser och hör feminister så är det två saker som slår en,deras okunskap att förstå män och deras totala brist på empati för pojkar/mäns problem och svårigheter.”
    En forskare behöver inte känna empati med sina studieobjekt, då skulle få forska på pedofili, barnamord etc.
    Däremot måste en forskare försöka förstå och förklara (enligt någon modell) varför studieobjekten är/gör som de är/gör. Det innebär att man måste separera egna antaganden och fördomar från vad studier visar.

    SvaraSvara
  10. @ChristinaG:
    Nu var min kommentar generell när det gäller feminister som syns och hörs i debatten,men om man tittar på den svenska genusvetenskapen så är den milt sagt rent bedrövlig just pga att den är politiserad dvs den är ingen vetenskap.

    SvaraSvara
  11. @Kristian:

    Inte i våra grannländer, i alla fall …

    Njä, det är länderna det handlar om. Jag upplever att genusvetenskapen står inför ett paradigmskifte, då detta inte är den första som går på rätt håll.

    2012 Anne-Sofie Nyströms doktorsavhandling Att synas och lära utan att synas. Jag har dessvärre skrivit om den så ingående som jag nu skriver om Magnussen, men jag har nämnt den i olika inlägg, t.ex. här och Erik här.

    2013 kom Kvinnorna gör mannen av David Tjeder m.fl. Samma med den, jag har nämnt den (t.ex. här) men inte skrivit om den än.

    Orsaken till min slöhet är att jag har mått dåligt av det som sker i Sverige och Europa. Det vi ser nu är priset vi (den västerländsk kulturen) får betala av postmodernism, feminism och genusvetenskapens ovetenskaplighet. And you ain’t seen nothing yet. När man tydligt ser genussystemet, så blir konsekvenser som feminisering av samhällen leder till också smärtsamt tydliga – därav min svacka. Ber om ursäkt för det.

    Men nu har jag återfått min gnista! Så nu är genus-ninni tillbaka. ;)

    Jag bara prioriterade denna avhandling före de andra titlarna jag har, för att denna är den bästa. Men det finns alltså ljus i den mörka genusvetare-tunneln, även i Sverige.

    SvaraSvara
  12. @ Ninni,

    ”Orsaken till min slöhet är att jag har mått dåligt av det som sker i Sverige och Europa. Det vi ser nu är priset vi (den västerländsk kulturen) får betala av postmodernism, feminism och genusvetenskapens ovetenskaplighet. And you ain’t seen nothing yet.”

    Jo, jag fattar! Det är verkligen inte roligt att skåda. Men du har gjort det enda vettiga, dvs tagit en paus.

    Min uppfattning är att Sverige är förlorat, men att detta möjligen även är positivt för övriga västländer. Har vi tur blir det en stor nog väckarklocka för att andra länder ska ta sig samman innan det är försent.

    Sen är det av stort intresse att fundera över kopplingen feminism-immigration. Jag har sett en hel del lösa resonemang kring detta på amerikanska siter.

    Är feminism alltid en destruktiv kraft? Leder bestämmande kvinnligt inflytande normalt till nationellt självmord? Förklarar detta varför det inte finns några spår efter civilisationer som styrdes av kvinnor?

    Kan vara värt att debattera, nu när den yttersta dagen för vårt gamla land verkar närma sig med stormsteg. Vad ska andra länder göra för att undvika vårt öde?

    SvaraSvara
  13. @Ninni:

    Jag vet inte om du såg detta, men det bara måste leda till en del jobbiga funderingar:

    “Alternative for Germany, a populist party known for its anti-migrant views, has seen its popularity grow in a recent poll”
    “The German daily “Bild am Sonntag” reported on Sunday that the populist right-wing Alternative for Germany (AfD) party has reached 10 percent for the first time in a recent poll.

    According to the article, 17 percent of men would vote for AfD while only 2 percent of women would do so.”

    SvaraSvara
  14. Min spontana reaktion är

    ”Wow behövdes det verkligen en doktorsavhandling å ”tänka ur boxen, tänk” för att å komma fram till det där? Hur långt ifrån verkligheten är dagens socialvetenskapliga fakulteter egentligen?”

    SvaraSvara
  15. @Kristian:

    ”När kvinnor väljer vilket parti de ska rösta på väger de också in omgivningens inställning till olika partier innan de gör sitt val (eller rättare sagt vad man tror att omgivningen tycker om partierna).

    Män tar inte alls samma hänsyn till vad de tror att andra tycker och tänker när de bestämmer sig för vad de ska rösta på.”

    Det där stämmer nog!

    Det vore intressant med en lugn och sansad debatt om för- och nackdelar med kvinnlig rösträtt. Man kan då gärna jämföra med Schweiz, där kvinnor fick rösträtt mycket senare än de flesta andra västländer. Utan tvekan är det landet nu både rikast och mest välfungerande. Skillnaden mot Sverige är enorm.

    SvaraSvara
  16. @utlandssvensk:

    Min uppfattning är att Sverige är förlorat

    Japp. Jag trodde att när maktelitens lögner och fulspel skulle rämna och situationen bli uppenbar för alla o en var, så skulle folket koppla. Jag hade fel och därvid insåg jag att loppet är kört. Det skulle kanske varit försent nu oavsett, men kanske inte …
    Hoppet dog.

    [1]Är feminism alltid en destruktiv kraft? [2]Leder bestämmande kvinnligt inflytande normalt till nationellt självmord? [3]Förklarar detta varför det inte finns några spår efter civilisationer som styrdes av kvinnor?

    Kan vara värt att debattera, nu när den yttersta dagen för vårt gamla land verkar närma sig med stormsteg. [4]Vad ska andra länder göra för att undvika vårt öde?

    1. Ja. Av samma orsak som att följa en karta över Stockholm är destruktivt om du ska hitta vägen i Malmö. Det är inget unikt med feminismen. All -ism som har fel i sitt grundfundament är skadlig.
    2. Ja, se vidare 4.
    3. Ja.
    4. Man måste skilja på kvinnor och kvinnlighet. När jag skriver ”feminisering av samhället” så menar jag att samhällets instruktioner och maktcentra styrs med kollektivismens spelregler. Ett exempel på det är floskeln ”värdegrund”. Samhället måste drivas med sak- och målfokus – det vill säga med individualismens spelregler – annars leder det till nationellt självmord.
    Men om man hade haft kunskap om genussystemet hade man kunnat förebygga, menar jag, så att inträde av kvinnor i samhällsmakten inte leder till feminisering av samhället.

    Det är därför jag är så hårt kritisk mot genusvetenskapens brister …

    SvaraSvara
  17. @Ninni:

    Det som är viktigt, enligt mig, är att inte förlora sig själv i hopplöshet. Sverige är inte det första och med all sannolikhet inte det sista landet som begår självmord.

    Till viss del kan man hävda att den stora styrkan i Europa har varit att det ständigt har funnits ett antal länder som har ”tävlat” med olika samhällssystem. Många tokiga experiment har det blivit…Men också många fantastiska framgångar.

    Om det nu krävs att Sverige går under pga. feminism och mångkultur kanske det bara är ytterligare en erfarenhet som på sikt gör västerlandet starkare?

    För det finns ganska starka tecken på att kraftiga motreaktioner är på gång. Har vi riktigt tur kan detta möjligen även rädda Sverige på sikt, för om övriga Europa tar sig samman lär de inte vilja ha ett nytt Balkan i Norden.

    Hur som helst, det viktiga är att sätta sig själv och sina närmaste i säkerhet.

    Men sen är det också av stort intresse att fundera över hur detta kunde ske. Men det kan vi återkomma till!

    SvaraSvara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Subscribe without commenting