För ett par dagar sedan postade jag ett inlägg med rubriken ”PRESSTOPP! Ny studie av STEM avslöjar 2:1 preferens för att anställa kvinnor”. Där presenterade jag kort vad studien enligt en artikel i PNAS hade kommit fram till. Föga oväntat blev det livlig debatt om resultaten och nu finns en video där författarna Wendy Williams & Stephen Ceci själva kommenterar sin studie.
Youtube – Women Are 200% Preferred Over Men On STEM. Låt mig börja med att påpeka det uppenbara bias som fanns hos studiens bägge författare. Den utfördes alltså på ”Cornell Institute for Women in Science”. Institutets grundare är Wendy M. Williams som har titeln ”Director”. Hennes medförfattare är Stephen J. Ceci vars titel där är Co-Director. Det framgår tydligt att syftet med deras forskning är att öka andelen kvinnor i vetenskap – speciellt andelen kvinnor i matteintensiva fält
När W&C presenterar sin forskning så motiverar de sin studie med behovet att ta reda på om resurserna för att stötta kvinnor i vetenskapen sätts in på rätt ställen. Flertalet nationella paneler har kommit fam till att bristen på kvinnor i vetenskapen orsakas av sexistiska urval vid anställning men W&C chockerades av bristen på studier som faktiskt styrkte den tesen.
Studie: Williams & Ceci (2014) VIDEO OVAN
W&C blev inte bara mycket förvånande av bristen på studier som styrkte sexism mot kvinnor. De upptäckte även att när man tittar på de kvinnor som faktiskt jobbar i STEM så fanns det studier som pekade på raka motsatsen. Det är färre kvinnor som ansöker om jobb i STEM jovisst men de som ansöker anställs oftare än män och befodras snabbare än manliga sökande.
There were a lot of very large scale studies that looked at who got hired and the studies, again going back to the mid-nineteen eighties, show that over and over again women were hired at a higher rate than their fraction of the applicant pool
Ceci började ställa frågan hur man kunde göra påståenden om sexism när studier sedan mitten på 80-talet visar att kvinnor anställs oftare än män. Han berättar att svaret han fick gällande att kvinnorna var mer sannolika att anställas var att det måste bero på att de var starkare kandidater som hade gått igenom en hårdare urvalsprocess än männen. Den sortens svar styrde upplägget av W&C:s studie (11.50)
That’s why we did the experiment, because in an experiment you can control for quality so we were able to make the man and the woman identical in terms of scholarly quality they were both described as 9.5 on a 10 point scale.
Efter detta så går både Ceci och Williams in på specifika delar av studien. Här framgår inget nytt som strider mot vad jag skrev förra gången. De bekräftar att studien visade en stark preferens för kvinnor och påpekar hur en mängd möjliga invändingar redan bemötts i själva studien. Därefter konkluderar de att studien visar att ansträngningar för mångfald verkar ha fungerat.
What this meant to us was that the ideals of diversity which are promulgated at hot at modern American universities and which of course have been the topic up so much training and so much attention over the past four years have largely become internalized at this point
Kan mångfaldsideologi vara förklaringen? Nej, detta stämmer inte alls med vad Williams & Cecis studie faktiskt visar. Då mångfald handlar om underrepresenterade grupper stämmer det bara med de delar av W&C:s studie som undersökte de fält som var matteintensiva. Men sedan så visar deras kontrollgrupper i ej matteintensiva fält att kvinnor favoriserades i lika hög grad även där kvinnor inte var underrepresenterade.
across natural and social sciences in both mathintensive and non–math-intensive fields, and across fields already well-represented by women.
Det kan alltså inte stämma att W&Cs studie visar att mångfaldsarbete har internaliserats på universiteten. Mer korrekt är att påstå att feminism/gynocentrism har internaliserats. Kvinnor favoriseras därmed oberoende av egen representation. Detta är helt i linje med den studie av Eagly & Mladinic (1994) där man istället för att hitta sexism mot kvinnor upptäckte ”The women are wonderful effect”
suggests that people associate more positive attributes with the general social category of women compared to men. This effect reflects an emotional bias toward the female gender as a general case.
Redan 20 år före Williams & Ceci så konstaterade alltså Alice Eagly – också hon forskare vars mål var att visa hur patriarkatet förhindrar kvinnor – att det tvärtom fanns en allmängiltig bias mot det manliga könet. Precis som Williams & Ceci så slog Alice Eagly rena mentala skruvar på sin forskarroll för att undgå slutsatsen att kvinnor inte utsattes för sexism (för att inte tala om hur ovillig hon var att säga hon hittat sexism mot män)
Föga förvånande så lägger inte W&C mer fokus än Eagly gjorde på slutsatser som feminister ogillar. Låt mig visa ett tydligt exempel på sådana slutsatser som har rapporterats i media. Under rubriken ”The freedom to say no” (18:e Maj 2008) publicerade The Boston Globe ett 4-sidors reportage om studier som undersökte varför kvinnor var underrepresenterade i ”matteintensiva fält”. Den första av dem kom från Joshua Rosenbloom et al. Så här presenterades dess resultat:
Studie: Rosenbloom et. al.
Personal preference, Rosenbloom and his group concluded, was the single largest determinative factor in whether women went into IT. They calculated that preference accounted for about two-thirds of the gender imbalance in the field. The study was published in November in the Journal of Economic Psychology.
Det här verkar vara rätt länk ”Why are there so few women in information technology? Assessing the role of personality in career choices” Joshua L. Rosenbloom ,Ronald A. Ash, Brandon Dupont & LeAnne Coder. Rosemblooms studie ger tydliga indikatorer på att kvinnors underrepresentation i vetenskapen är logisk när man ser till vad kvinnorna tycker bäst om. Detta sker alltså cirka sju år innan W&C:s STEM-undersökning. Boston Globes artikel fortsätter med följande kommentar på hur Rosenbloom et. al mottogs:
The concept of self-selection sets off alarms for many feminists. It seems to suggest that women themselves are responsible for the gender gap. It can also be an excuse for minimizing the role of social forces, including discrimination in the classroom and the workplace.
Lägg märke till hur det här citatet helt saknar källreferens. Efter denna brasklapp där Boston Globe garderar sig mot feministisk upprördhet så går artikeln vidare till nästa exempel som visar sig vara en longitudstudie gjord av Vanderbiltforskarna Camilla Persson Benbow och David Lubinski. Dessa deltar i projektet ”the Study of Mathematically Precocious Youth” som pågått i över 30 år. Resultaten presenteras så här:
Studie: Behhow & Lubinski
Math-precocious men were much more likely to go into engineering or physical sciences than women. Math-precocious women, by contrast, were more likely to go into careers in medicine, biological sciences, humanities, and social sciences. Both sexes scored high on the math SAT, and the data showed the women weren’t discouraged from certain career paths.
Vidare så påpekades i samma studie att mattebegåvade kvinnor var begåvade på andra saker i högre grad än mattebegåvade män. Kvinnorna hade därför fler möjliga karriärsvägar. I och med detta kommer vi till ett tredje exempel på forskning, denna gång från Professor Steven Pinkers lillasyrra vars forskning presenteras så här:
Studie: Susan Pinker – The sexual paradox
In her controversial new book, ”The Sexual Paradox: Men, Women, and the Real Gender Gap,” Pinker gathers data from the journal Science and a variety of sources that show that in countries where women have the most freedom to choose their careers, the gender divide is the most pronounced.
Det är kort sagt inga problem att hitta länder med en högre andel kvinnor i STEM-yrken. Problemet är att länder som Filippinerna, Ryssland och Thailand är hopplösa som exempel på kvinnor som feminismen befriat. Likväl är andelen kvinnor i Fysik där så hög som 30-35%. Medan andelen kvinnor i mer genusmedvetna länder som Kanada, Japan och Tyskland bara är 5%. I den mån mångfaldsideologi på västerländska universitet skall göra kvinnors val mer lika mäns så gör den ett fantastiskt uselt jobb.
Rosalind Chait Barnett, at the Women’s Studies Research Center at Brandeis, says that boys and girls are not, at root, different enough for such clear sorting to be seen as a matter of ”choice.”
Efter presentationen av forskningsläget så avslutas Bostom Globe-artikeln dock med ovan exempel på helt ovetenskaplig invändning. Jag kritiserar inte denna del av artikeln för att Barnett är från womens studies, utan för att hennes påstående om ”choice” utgör ett till exempel på påståenden som saknar källreferenser. Lägg till det att ”free will & choice” knappast är ett forskningsområde där womens studies som akademisk disciplin kan ses som någon sorts auktoritet.
Däremot råkar detta vara ett ämne där Roy Baumeister – från sexuell ekonomi – är auktoritet. Han är redaktör/medförfattare för båda titlarna ”Free Will and Consciousness: How Might They Work?” (med Kathleen Vohs & Alfred Mele) och ”Are we free? Psychology & Free Will” (med John Baer och James Kaufman). Som bonus så avslutar jag med ovan video från Sydney Operahus där Roy Baumeister föreläser om just ”free will” Enjoy.
Valfri Feminist:
Genushistorikern Charlotte:
Vilka grupper nedvärderar och i vilka sammanhang nedvärderas det kvinnliga mest? Svar: Feminismen gällande kvinnors traditionella val och kvinnor själva gällande mäns kvinnliga val = Kvinnor.
@straightmansburden:
Tycker inte riktigt ”vi nedvärderar det kvinnliga” går ihop. Nu söker ju många kvinnor väst till just mer traditionellt kvinnliga yrken- här där feminismen är som starkast.
Kanske nedvärderar man det manliga på något vis?
Men då endast hos kvinnor, då man eg eftersträvar män med hög lön som arbetar och inte gnäller över mansfrågor?
Även om man påstår sig vilja att kvinnor arbetade inom även manliga fält, är det mer intressant med män med hög status, och att ”förverkliga sig själv” med mer kvinnliga arbeten.
Män ska ”officiellt” få vara svaga, visa känslor, berätta när de mår dåligt, osv. Men om man i praktiken berättar om sina problem så är man ändå ”kränkt man” i realiteten.
@Andreas:
Sant, allmänt nedvärderas kvinnliga yrken inte, men NÄR kvinnlighet nedvärderas eller är icke-önskbart är det av ovannämnda orsaker. Därför är feminismens kamp för att uppvärdera kvinnlighet genomkorkad, för feministerna nedvärderar själv det kvinnliga och kvinnor själv det hos män.
Men tanken att män och kvinnor väljer olika för de värderas olika går inte ihop, varför skulle kvinnor välja det nedvärderade om kvinnor är lika fria att välja som män? Är kvinnor dumma?
Det är ju kvinnor själva som har starkare uppfattningar/preferenser om vad som är önskbara egenskaper och beteende hos respektive kön.
Det där är ok bara det går till som i filmer. Män får nog visa känslor hur mycket de än vill bra de inte är mindre manliga när de gör det. Det är som att kvinnor får nog knulla runt hur mycket de vill bara de inte är slampiga. Svår ekvation.
Men det här är vad den ”jämställda” kvinnans ”jämställdhets” förväntningar handlar om. Män ska (inte får) bli mera kvinnliga på de områden där kvinnan vill, men utan att det är bort från deras manlighet. Så ”jämställdheten” gör det inte lättare att vara man, genom att lätta på manlighetskraven, utan gör det svårare genom att utöka kraven.
Män har alltså inte en bredare könsroll att röra sig inom, utan en bredare könsroll att klara av. Förr i tiden räkte det att man hade pengar och status, nu för tiden måste man ha pengar, status och utseende.
@Andreas:
Att det kvinnliga skulle nedvärderas är ett retoriskt knep. Det heter alltså att det är omgivningen som nedvärderar det kvinnliga. Detta argument kombineras t.ex. med att det kvinnliga egentligen är överlägset det manliga – det är bl.a. därför det skall vara så viktigt att öka kvinnors representation på olika områden.
Att det främst är kvinnor som nedvärderar klassiskt kvinnliga val blir då ett obekvämt resultat. Det kan dock förstås utifrån hypotesen att kvinnlig maktutövning är huvudsakligen indirekt och tar avstamp i kvinnors skyddsvärde. För att kvinnor skall vara maximalt skyddsvärda, behöver man tona ned deras agens och överdriva både deras godhet och deras utsatthet.
Om det visar sig att det är kvinnor själva som väljer, framstår de som varelser med agens och fri vilja. Det blir kontraproduktivt. Likaså om det visar sig att de faktiskt inte är så utsatta som det påstås. Om kvinnor alltså ”söker sig” till traditionellt kvinnliga yrken, måste det bero på att det osynliga patriarkatet redan i deras unga år talat om för dem att de inte har något annat val. Deras val är alltså inte fritt, även om det ser så ut.
@Ulf T:
Men kvinnor kan inte vara offer och jämställda samtidigt. Om kvinnor är totalt inkapabla att välja sitt yrke hur kan de vara lika kapabla som män när det gäller representationen för maktpositioner inom yrket?
Man skulle tro att förtrycket skulle ha konsekvenser för kvinnors förmåga också, inte endast för förmågan att välja? Men magiskt sträcker sig patriarkatets tentakler inte så lång.
Kvinnor vet inte vad de gör, men gör det ändå lika bra som män.
@Andreas:
Homosocialitet är antagligen en stor del av detta. Kvinnors starka homosocialitet leder till att kvinnor som avviker betraktas som farliga och fördöms, på samma sätt bedöms män utifrån vad som gillas av och gynnar de kvinnor som passar in (att bry sig om rätt män är också ett sätt att passa in), dvs ungefär en motsats. Det är inte fälten, yrkena eller beteendena i sig som nedvärderas.
Trots feminismens påståenden om ”strukturer i samhället” så är detta en struktur som främst finns inom den kvinnliga homosocialiteten och som därifrån projiceras på män. För feministerna är homosocialiteten makt, så att de skulle försöka bryta upp den är högst osannolikt.
De män som hyllar liknande principer är få och återfinns oftast bland de som är mest måna om att framstå som att de är kvinnorna till lags.
Homosocialiteten bland män är däremot ganska svag, men det finns en starkare gruppsocialitet kring gemensamma erfarenheter, intressen o.s.v..
Tung läsning om hur illa det kan gå när man inte kräver samma sak av kvinnor som av män, när de är i kontakt med sociala myndigheter.
http://www.dn.se/kultur-noje/varfor-dog-matilda/
Jag jobbar inom STEM och det var verkligen en ögonöppnare att det var såhär illa. En förklaring (men inte ursäkt) till att kvinnor premieras är att de flesta vill jobba i grupper med både män och kvinnor och man blir så himla glad när (äntligen) en kvinna söker så man ser mellan fingrarna på svagheterna. Frågan är dock hur det går för henne på nya jobbet; om hon växer med uppgiften eller försöker och försöker för att sedan gå in i väggen?
@Nils D: skrämmande. Kan lägga till fler fall där socialen inte ens försökt se båda sidor av en föräldrakonflikt. Är det några som borde gå en intensivkurs med Ninni är det de på socialen.
@Nils D:
Wow, en antifeminist som inser att könsroller och könsfördomar är dåliga? Är inte det kulturmarxism?
Pingback: Breaking News! Massiv studie av STEM avslöjar 2:1 preferens för kvinnor vid akademiska anställningar | Aktivarum
Pingback: Underbara-kvinnor-effekten och fria val | Hit och dit och tillbaka igen
Charlotte fortsätter traditionen att kommentera våra blogginlägg med egna blogginlägg (se pingback). Jag slutade kommentera hos henne när hon blockade mig för att hon var arg på Dolf – har ingen aning om jag fortfarande är blockad, och bryr mig inte.
Jag kan kommentera några av de saker hon skriver.
Att forskarna är partiska framstår tydligt av deras uttalade ambition att hitta sätt att öka kvinnors representation inom STEM. De säger själva att konsekvensen av att kvinnor är ”överraskande välkomna” (deras omskrivning av att kvinnor kraftigt favoriseras enligt deras egna observationer), är att man då måste lägga krutet någon annanstans för att favorisera kvinnor ännu mer – eftersom den existerande särbehandlingen inte tycks räcka.
Charlotte tycks hålla med oss om att kvinnors underrepresentation inom STEM beror på att kvinnor väljer bort dessa inriktningar, men hennes argument tycks vara att kvinnor inte är fria att välja.
Jo, män måste välja. Det vanliga valet männen måste göra är att prioritera rollen som försörjare över tiden med familjen. Som IFAU noterade i Det envisa könsgapet i inkomster och löner – Hur mycket kan förklaras av skillnader i familjeansvar? (IFAU 2013:2) (min fetstil):
Det vi vänder oss emot är det automatiska antagandet att kvinnor ”väljer fel” (vare sig de väljer fritt eller ej), och även att det skulle vara givet att kvinnor drar det kortaste stråt.
Det är inget som motsäger våra teser. Vi förnekar inte på något sätt att kvinnor som avviker från stereotypen straffas. Jag skrev ju nyss ett inlägg om hur en grupp av kvinnor, och Alison Tieman i synnerhet, straffades stenhårt för att de hade mage att ifrågasätta tendensen att definiera kvinnor som offer. De som straffade var förstås feminister …
Vi har en utmärkt förklaringsmodell som rymmer detta beteende, och även de saker som Charlotte skriver om. Om man utgår ifrån att ”kvinna” har ett värde i sig, förankrat i förmågan att föda barn, och att ”man” huvudsakligen signalerar en potential att kunna vara till nytta (som försörjare, beskyddare, m.m.), följer logiskt att:
– män tvingas prestera för att bevisa sitt värde
– kvinnor inte tvingas prestera lika mycket
– män som inte presterar har i princip noll värde, och tycks osynliga i feministers diskurs (annat än det avfärdande ”patriarchy hurts men too”)
– kvinnor får kraftiga fördelar genom sitt skyddsvärde (den s.k. ”piedestalen”)
– kvinnor kan minska sitt skyddsvärde bl.a. genom att visa agens
– däremot går det bra att från piedestalen skuld- och skambelägga män som ju har lägre värde så länge de inte tjänar samhället och/eller kvinnor
– kvinnor i karriären brukar fortfarande vara väldigt måna om att inte behöva ge avkall på sin ”kvinnlighet” (skyddsvärde), eftersom det ger sådana fördelar
– kvinnor upplever att de straffas hårdare än män, bl.a. eftersom de kan hamna på ”minus” (dvs närmare noll, än deras positiva utgångsläge); män åker upp och ned på skalan hela tiden, men startade på noll
– av detta följer att kvinnor upplever att de ’straffas’ om de visar agens, vilket kortsiktigt kan stämma: signalerar man att man vill dömas enligt den manliga skalan, kan man mycket väl hamna lägre än innan, tills man bevisat vad man går för.
Jag har kommenterat Wold & Wännerholm tidigare, här. Kortfattat var den studien från 1997, och anses vara den första i sitt slag. Om deras resultat var sant då (möjligen), så har senare, betydligt större, studier konstaterat att det inte förekommer sexism på det sätt som W&W beskrev.
Oärligt citat av Charlotte där. Eriks fullständiga formulering finns ju längre upp, men här är den (min fetstil):
Charlotte kanske kunde ha tagit med vad det var diskussionen om auktoritet gällde, dvs ”free will & choice”. Erik säger inte att Women’s Studies inte kan vara auktoritet på annat, eller att Baumeister nödvändigtvis skulle ses om auktoritet på andra saker.
Sammanfattningsvis tycker jag att Charlotte verkar ha hängt upp sig lite på att hon måste visa att vi är dryga och sexistiska ”mansplainers”, samt jobbar väl hårt på att bortförklara möjligheten av kvinnors fria val. Det stämmer för all del också in på min förklaringsmodell ovan.
@Ulf T:
Jag kanske kan tillägga att du, Charlotte, inte är, och aldrig varit, blockad här, så det går bra att kommentera i denna tråd.
Jag tittade som hastigast på Charlottes inlägg, men det verkade inte särskilt intressant. Hon tycks anse att det är synd om kvinnor som måste välja i stället för att få allt serverat på silverfat. Ja, så tragiskt är kvinnolivet, inget kommer helt gratis utan man måste ibland göra prioriteringar. Till skillnad från kvinnor behöver män inte göra dessa val eftersom samma valmöjlighet inte ens existerar. Männens val står nämligen mellan att prestera eller gå under, medan kvinnornas val består i huruvida de vill lägga ner mycket eller lite tid på att prestera.
Visst är det ofattbart synd om kvinnorna, så en man som ens ställer någon fråga kring detta är bara gnällig och inte värd att kallas man. Precis så sorgligt är kvinnornas bittra öde dagens nordiska samhällen.
Det kan inte ha undgått någon att det finns en traditionell stereotyp om kvinnor som gnälliga, irrationella och oförmögna till konsekvent tänkande. Vilken ofattbar slump att feminister låter precis så…
@Rick:
Ja, det är konstigt att det är så svårt att förstå att avsaknaden av valmöjlighet för män gör skillnad.
Jag letade den där hon länkar till: Modern misogyny : anti-feminism in a post-feminist era. Det var en bok tyvärr. Jag ställer mig, som astereotypisk kvinna, mycket tveksam till det resultatet. Att feminister är ogillade handlar om politisk ideologi, så det är jag helt med på. Det är en ideologi som inte är poppis.
Problem som jag stöter på är kopplade till kvinnlig homosocialitet och bara kvinnor i grupp … då kan det bli lite ”drev’aktigt”, liksom. Och det kan jag förstå om man tycker är jobbigt, man behöver ha skinn på näsan.
Sen visst … När jag gick in i en affär och skulle köpa ett börs/mobilfodral och blev erbjuden ett som var superduperputtinuttigt-kvinnligt. Det var ett kraftigt slag mot min identitet som pojkflicka. Jag är fortfarande hårt sargad av denna händelse. ;D Sånt händer rätt ofta.
@Ninni:
Nå, jag tycker mig kunna se en annan dynamik också. En ’baksida’ av att tillhöra en ’skyddsvärd’ grupp är att om andra börjar uppfatta att man missbrukar sitt privilegium för att manipulera till sig extra fördelar, tenderar de att bli oproportionerligt förbannade. Jag tror att detta dels beror på att man själv känner sig reducerad till ”verktyg” snarare än någon som bidrar med värdefullt skydd/stöd, och dels på att det är en sorts ”stöld” av beskydd från dem som verkligen förtjänar det.
I serien Outlander, säsong 1, avsn 9, hamnar huvudpersonen Clarie i knipa (egentligen försatte hon sig själv i knipa i slutet av föregående avsnitt), och hennes make med klansbröder tvingas riskera sina liv, och krig med britterna, för att rädda henne. Enligt tidens norm (1743), var det maken Jamies plikt att tukta henne för att hon genom sin olydnad försatt alla i livsfara. Claire, som hamnat där genom tidsresa från 1945, är helt oförstående – eller spelar helt oförstående – eftersom hon är van att kunna göra som hon vill. Jamie försöker få henne att förstå att de faktiskt var skyldiga att komma till hennes undsättning, men hon tycks ha integrerat detta så fullständigt att hon inte kan se hur detta omsätts till ett ansvar från hennes sida.
Naturligtvis får Jamie sova på soffan efter det. Intressant nog är hon seriens hjältinna. Det som gjorde att hon hamnade i knipa var att hon försökte sticka från Jamie och ta sig tillbaka till sin egen tid (Jamie känner inte till var hon kommer ifrån). Förståeligt, onekligen, men det som knappast är förståeligt är hennes oförsonliga attityd när hennes agerande får dramatiska konsekvenser.
@Ulf T:
Ja, absolut. Och det är ju feminismens signum att missbruka skyddsvärdet till max och just därför är det en impopulär ideologi.
@Ninni:
Apropå det:
http://www.avoiceformen.com/misandry/chivalry/chivalry-but-equality-the-feminist-double-standard/
Man kan fråga sig vad Obama menar när han tycker att The First Lady skall ha ”equal pay”? Är det ”equal pay for equal work”? Jag trodde det var viss skillnad mellan presidentens ansvar och hans hustrus…
Om ett privilegium hos kvinnliga politiker:
”If I want to knock a story off the front page, I just change my harstyle”
Hillary Clinton citeras av The Economist, April 11th-17th, 2015.
Samma sak kan inte, fortsättningsvis enligt The Economist, Jeb Bush göra.
Hon skriver att kvinnor måste välja mellan att BILDA familj eller söka karriär, medan män kan FÅ både familj och karriär. Som man får man liksom bara saker och ting, det är en sak man kan lära sig av feminismen.
Man bör här göra skillnad på olika former av att ha familj; å ena sidan att försörja en familj, å andra sidan att i stor utsträckning vara en del i barnens liv.
Kvinnor har samma möjligheter som män att välja att kombinera karriär med att försörja en familj, det är bara att hitta någon som är villig att vara en försörjd relativt hemmavarande partner (det finns många av båda könen som skulle vara villiga). Och män har samma svårighet att kombinera karriär med att i stor utsträckning vara en del i barnens liv, det är få förunnat att lyckas med att göra karriär på deltid.
Den stora skillnaden är att kvinnor sällan vill vara en försörjare om det innebär att offra tiden med barnen, vilket leder till att få män har möjlighet att vara en relativt hemmavarande försörjd partner.
Feminister klagar då högljutt och länge om att män kan kombinera karriär och familj – i betydelsen karriär och försörja familjen – medan kvinnor inte kan kombinera karriär och familj – i betydelsen göra karriär på deltid och lägga resten av sin tid på att umgås med barnen.
I ett samhälle med feministisk jämställdhet skulle det vara samma svårighetsgrad för en kvinna att kombinera karriär med att umgås med barn och familj, som det är för en man att kombinera karriär med att försörja familjen.
Så selektivt är det inte alls. Det är tillräckligt vanligt för att ha genomslag på genomsnittet, så att ”kvinna” har mer positiva associationer än ”man”. Det är inte bara fråga om någon viss sort i någon viss situation.
Självklart kan olika kvinnor ha olika status, precis som olika män kan ha det. För att utröna om women-are-wonderfull effekt föreligger, måste jämförelse göras med likvärdig man. Vem har högst status, hemmafrun eller hemmamannen? Vem har högst status, feministen eller manschauvinisten?
Hennes påstående om ”mansplaining” – en man får alltså p.g.a. sitt kön inte kritisera sådant som kvinnliga forskare hävdar, ens inom områden som forskarna ifråga inte verkar inom. Wow.
Vissa sidor i bokan ”Modern Misogyny: Anti-Feminism in a Post-Feminist Era” kan ses på https://books.google.se/books?id=VE9jBAAAQBAJ&pg=PA107&lpg=PA107
Alltså, är du feminismkritiker så är du kvinnohatare. Jag undrar om de även skulle hävda, att någon är manshatare om de anser att manschauvinister är sämre än hemmamän?
@bittergubben:
Jag har läst det där var nu och jag är ungefär lika imponerad av den som jag var sist, om möjligt än mindre. (Jag har förresten läst den rapporten bakom betalvägg nu i det inlägget. Möjligen, möjligen skulle den kunna duga som förstudie. Som stöd för något är den nada värd.)
Det är totalt ointressant om lesbiska är mindre gillade än hemmafruar, det intressanta är om man jämför där bara könet skiljer tex. Lesbiska kontra bögar eller hemmafruar kontra hemmamän.
@Ninni:
Och även om resultaten vore robusta, vad är egentligen så hemskt med att feminister, som krigar för att kvinnor skall värderas lika som män, på liknande sätt som män betraktas som ”less likeable, but competent”? Om det är ”misogyny”, antar jag att den förhärskande uppfattningen om män är ”misandry”?
Hej allihop. Tack för alla konstruktiva kommentarer. Som jag påtalar i mitt senaste inlägg där den där parantesen om ”mansplaining” besvarasså kommer jag att bemöta kritiken mot Williams & Ceci i ett tredje inlägg om studien.
@Ninni:
Ursäkta den lilla utvikning från ämnet, men med anledning av:
”När jag gick in i en affär och skulle köpa ett börs/mobilfodral och blev erbjuden ett som var superduperputtinuttigt-kvinnligt.”
kom jag att tänka på när frugan och jag för ca tio år sedan samtidigt köpte mobiltelefon av samma modell. Vi valde en röd- och en silverfärgad. I butiken tog de för givet att frugan skulle ha den röda, men det var jag som skulle ha den.
Jo, jag gillar rött, men inte politiskt, dock var färgvalet främst av praktiska skäl. Är mycket i skog och mark, och den som tappat t.ex. en svart mobiltelefon, vet hur svår den är att hitta i naturen. Tack och lov hittade jag min, av senare modell. Nej, det gick givetvis inte att ringa till den just där den tappades pga radioskugga…
Till ämnet: Skrämmande att det är så här. Hade ingen aning om att kvinnor även favoriseras i sådana sammanhang. Tvärtom vad tokfeministerna påstår. De har (nästan) alltid fel om allt…
Kan berätta en anekdot i sammanhanget:
Det jag beskriver hände 1980, innan den totala galenskap. Jag har alltid jobbat i en nästan totalt mansdominerad industri. Som nyanställd blev det tjafs angående praktikanter. Vi fick ca 10-20 ggr fler sökande än det fanns praktikplatser. Detta var för studenter på universitet, och 8 av 10 sökande var män. På jobbet var 98 av 100 män.
En refuserad kvinna som sökt plats hos oss, studerade tydligen också journalistik och hoppades på ett scoop. Hon lyckades lura den äldre ansvarige att på telefon säga att kvinnor kunde ha det svårare att få praktikplats. Går inte in på varför, även om förvecklingarna har visst intresse.
Det blev mycket mediatjafs. Den enda kvinnan på vår avdelning ”bekräftade” att hon blivit diskriminerad av företaget pga sitt kön. Hon var dessutom fräck att påstå att de kvinnor som fick praktikplats kunde ha fått den för att utnyttjas sexuellt av oss som hade sådana.
Då blev jag j*vligt förbannad på henne, för jag hade valt två praktikanter av varje kön enbart på meriter, och nu få sådana anklagelse på mig och mina kollgeor. Frågade henne, som var anställd nästan 20 år före mig, hur många kvinnor hon haft som praktikanter?
Inga! Svarade hon, de är för klena för det här jobbet! Subban hade alltså rätt! Hon hade diskriminerat efter kön, och därmed även företaget indirekt.
Fick senare veta vad det handlade om, när det gäller hennes upplevelse/påstående om diskriminering av henne. Kan nämna att om jag hade varit i bestämmande position, hade hon fått sparken direkt! Trolöshet mot huvudman, var bara ett skäl. Att hon inte fick sparken, berodde främst på att även hennes man var anställd i samma företag.
Pingback: Mina svar på kritiken av Williams & Ceci och Underbara-kvinnor-effekten | Genusdebatten