Inledning

Inlägget Det där med att prata känslor handlar om hur män och kvinnor pratar om och hanterar känslor på olika sätt. Detta inlägg bygger på det förra, så har ni inte läst det, gör det först. Där skrev jag:

Lösningen ligger i ökad förståelse och acceptans för dessa olika sätt att prata om och hantera känslor. Det behövs också för att minska kulturkrockar som sker till följd av dessa olikheter.

I detta inlägg vill jag – med hjälp av en twitterdiskussion – visa på det jag kallar (genus)kulturkrock i syfte att öka förståelse för dessa olika sätt att prata om och hantera känslor. När jag fick hjälp med korrekturläsningen av inlägget, fick jag en kommentar om att ”stå på någons sida”. Det tog mig lite på sängen, då vederbörande länge har läst mina inlägg och borde veta att det inte handlar om vem som har rätt eller fel, jag tänker överhuvudtaget inte så. Så läs inte inlägget som vore du en domare, utan snarare som en trafikplanerare som försöker förstå varför en viss sträcka är olycksdrabbad. Det handlar om varför krockar sker, för när man förstår orsaken undviker man onödiga krockar. Denna förståelse för varandras könsrelaterade olikheter är helt nödvändig. Vi lever idag, till följd av både internet och kvinnors intåg på den traditionellt manliga delen av arbetsmarknaden, i en könsmixad verklighet i en omfattning som inte förekommit tidigare. Det gör att situationer där genuskulturkrockar sker uppstår mer frekvent och vi har därmed ett ökat behov av att kunna lösa dessa problem.

Diskussionen är anonymiserad och ni får nu – inspirerat av sagans värld – möta Tant Rosa, Farbror Blå och Farbror Brun.

Genuskulturkrock på twitter

Tant Rosa skrev följande tweet:

Att det förekommer negativa känslor bakom dessa ord hos Tant Rosa är det väl få som inte ser. Farbror Blå och Farbror Brun besvarar hennes tweet vilket utmynnade i följande diskussion:

Farbror Blå: Dom luktar nog skit åtminstone, eftersom dom är döda. Men de var helt OK när de levde
Farbror Brun: Precis, i vår ålder får man (försöka?) vara glad så länge de lever. Snart kan man inte skälla eller klandra.
Tant Rosa: Mina är 65, jobbar inte sen 4 år, friska och har bra deg. Ingen ens varit mer sjuk än förkyld.
Farbror Blå: Uppskatta dem medan de är i det stadiet. De har förmodligen offrat massor för din skull
Farbror Brun: Precis. Passa på att lära känna dem bättre. Nåt skit får man i den åldern, eller om några år.
Tant Rosa: Uppskatta dem för VAD?
Ingen kan leva på gamla meriter. Har ju 2 barn själv. Förväntar mig noll tacksamhet för bajsblöjor etc.
Farbror Blå: Alla är individer, jag kan inte säga vad som är fel mellan dig & dina föräldrar. Men generellt bör de hedras
Farbror Brun: Är de verkligen så hemska att du inte kommer på något positivt hos dem? Som sagt, snart finns de inte.
Tant Rosa: Vi valde att skaffa barn. 60-70 år av deras liv är dom vuxna och jag ska hålla de första åren som biljett för tacksam?
Farbror Blå: Jag antar att du inte flyttade hemifrån så fort du slutat med blöjor?
Farbror Brun: Håller inte med om att man behöver vara tacksam mot dem. Men de är en del av din historia, att lära känna.

Jag kan naturligtvis inte säkert säga vad som försiggår i andra människors huvuden, men Farbror Brun kunde lika gärna varit jag, för precis så hade jag också försökt stötta Tant Rosa. Så fungerar jag.

Oavsett vilka känslor – ilska, sorg, besvikelse eller, troligare, en mix av flera negativa känslor – tant Rosa härbärgerar är det, på den manliga sidan av genussystemet, inte lika viktigt att klä dem i ord som det är på kvinnosidan. Det handlar i viss mån om att respektera den privata sfären (än mer på ett offentligt medium som Twitter) … man frågar inte, och gräver inte heller i den andres känslor, utan förväntar sig att denne självmant berättar så mycket som den ”vill ge” liksom.

Vi kan inte beställa nya föräldrar, vilket gör problemet olösbart. Därför försöker man medvetet eller, än mer troligt, omedvetet att, utifrån den information Tant Rosa ger, hjälpa henne med metoden ”lägga på hyllan”.

Ulf T kommenterade twitterdiskussionen så här:

Det är väl rätt typiskt manligt. Det reflekterar väl mer uppfattningen att det inte är så konstigt om ens föräldrar går sin egen väg efter 60, och att det är bättre att låta dem göra det, än att gå omkring och vara arg.

Så här skrev jag i föregående inlägg:

När jag använder metoden “lägger på hyllan” så väljer jag – aktivt och medvetet – att tvinga mig själv att tänka på något annat

Lyckas man rikta sin uppmärksamhet på positiva saker i stället för att fokusera på negativa, väger det tunga lite mindre tungt och det blir lättare att placera det negativa ”på hyllan”. Det har alltså samma effekt som att ”tänka på något annat”. För mig var ”försöker stötta” väldigt tydligt när jag följde diskussionen, men för Tant Rosa är deras välvilja osynlig varvid hon skriver följande tweet:

Varför ser hon inte det jag ser? Alith skriver så här angående dessa olika sätt att hantera känslor:

Intressant att höra det här, för det är så främmande för mig så det känns som att vi knappt vore samma art. Jag förståratt feministerna tycker att de “stackars männen” måste börja prata för jag kan inte föreställa mig ett annat sätt att hantera sina känslor. [min emfas]

Därför

Till mitt förra inlägg fick jag följande fråga i kommentarsfältet:

Varför är det viktigt för dig att försöka underlätta heterosexuellt samspel?

”Heterosexuellt samspel” kommer från inlägget. Jag råkade skriva fel, det ska vara heterosocialt, det vill säga alla situationer där de två kulturerna möts. Orsaken är att jag ser denna typ av krockar överallt. Och Tant Rosas avslutande tweet tyder på att denna krock blev känslomässigt negativ för henne, varför hon försvarar sig med att be dem dra. Att mina medmänniskor upplever dessa krockar negativt är nog orsak för mig att ta tag i detta, jag tycker det sker i onödan. Dessutom menar jag att vi som samhälle behöver denna kunskap på samhällsnivå för att få könsmixade arbetsplatser att fungera bättre.

Ulf T skriver om detta i ett inlägg:

Här är dynamiken intressant. Jag har talat med flera kvinnor som menar att de ju måste få försvara sig om de blir attackerade. Men om mannen inte uppfattar att han har attackerat till att börja med, uppfattar han bara ‘försvaret’, som känns som en oprovocerad attack. Han inser att han sagt någonting, men ser samtidigt att han själv inte kan bedöma vad som triggade, eller varför. Han känner att han inte bedöms utifrån vad han faktiskt säger, utan utifrån hur kvinnan tolkar honom. Och hennes tolkning är sanning: mannen är hotande bara genom att vara man, och om kvinnan upplever sig attackerad, är det så, vare sig mannen fattar det eller inte. [min emfas]

Tänk om vi hade haft en genusvetenskap värd namnet som kunde ge oss ord och förståelse för genussystemet. Låt oss kalla det sätt att stötta som är vanligt på den manliga sidan av genussystemet M-stötta och den kvinnliga sidans motsvarighet K-stötta? Då hade antagligen Tant Rosa kunnat identifiera M-stöttar och reagerat positivt istället för negativt. Kanske hade hon avslutat diskussionen: ”Tack för omtanken, men jag är nog mer i behov av K-stöttning just nu.”

Dr Farrell har skrivit en bok med titlen Women Can’t Hear What Men Don’t Say. Det är ofta värre än så, för det är i kontrasten mellan olika kulturer man kan peka ut skillnader och likheter i kulturerna och därmed peka ut orsaken till kulturkrockar. Så ”Women Can’t Hear What Men Can’t Say” vore ofta mer korrekt.

Det finns ytterligare en orsak till att jag återkommer till detta ämne om och om igen: kvinnors psykiska ohälsa skjuter i höjden. Jag menar att det finns tre orsaker till detta: förskolan, feminismen och internet. I förskolan lotsas flickorna in i den kvinnliga homosocialiteten innan de byggt upp en inre personlig identitet och självbild där de kan finna trygghet och styrka. De mer negativa sidorna av den kvinnliga homosocialiteten förekommer tidigt, jag har noterat de sociala bestraffningarna redan hos fyraåringar. Feminismen hör hemma på soptippen för skadliga -ismer, det är min målsättning att förpassa den dit, om ni inte redan noterat det. Men internet, det är ju här för att stanna på gott och ont. Med internet blir det kvinnliga rummet oändligt stort och flickorna sköljs över av meddelanden om hur man ”ska” vara kvinna och det ger en aldrig sinande källa till känslor att älta. Det finns inget sätt att stävja den utvecklingen, feministers lösning ”att vråla högt” är direkt kontraproduktiv. I inlägget Jag fick ett mejl, nr 1 berättar Nils – en man som var av ”älta känslor”-typen – vad som hände när han sökte psykiatriker:

Där fick jag lite ”vanliga psykologiska verktyg” att använda vid mörkare stunder. Dessa inkluderade ”lägga det på hyllan”, meditation samt en allmän rekommendation att sysselsätta sig med något annat ett tag. Allt detta för att koppla bort svårigheten för stunden för att sedan kunna se på omständigheterna från ett annat perspektiv. Då upptäcker man allt som oftast att det inte var så viktigt som man tidigare trott. Detta var något hon, psykiatrikern, sade var något man var tvungen att träna på om man hade en fallenhet att låta känslor ta överhanden. Det var sjukt svårt i början men det gav ganska snart resultat.

Genom att visa ”älta känslor”-människor, vanligen kvinnor, att det finns ett annat sätt att hantera känslor, ger man dessa människor en större uppsättning ”vanliga psykologiska verktyg” så att de kan välja hur de ska agera. När man inte ens vet att det finns ett annat sätt, hur ska man då kunna välja? Jag menar alltså att förståelse för detta kan bidra till att stävja den negativa utvecklingen vad gäller psykisk ohälsa bland kvinnor.

Slutord

Krocken på Twitter är bara en miniatyrkrock, snarast likt kofångare som snuddar vid varandra i fem kilometer i timmen. Och det är därför jag valde just denna, jag betvivlar att någon av de inblandade lider av krockskador, så inlägget är förhoppningsvis inte känslomässigt jobbigt för dem att läsa. Men samma typ av krockar sker i betydligt högre hastighet och med betydligt högre nivå av känslomässigt lidande, låt mig bjuda på en låt och en anekdot:

Jag avskyr dansbandsmusik, förutom just den låten, för den handlar om min Maria. Maria var en av få individer jag verkligen älskat och i mitt hjärta vårdar jag ömt minnet av den unga underbara kvinna trots jag inte sett henne på cirka 20 år. Maria var ledsen vid ett tillfälle, tårar strömmade från hennes kinder och varje tår kändes som en kniv i min mage. Eftersom jag är som jag är, så stöttade jag på ett lösningsfokuserat sätt. Jag var ung, jag visste inget annat. Hon förstod inte det och blev därför riktigt förbannad och skrek: ”Du skiter ju i mig! Bara försvinn!” Jag förstod inte att hon bara behövde en axel att luta sig mot och lite ”K-stöttning” …

Så låt mig avsluta inlägget med att bjuda på lite bättre musik: