Emma Åhmans C-uppsats, ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism” har uppmärksammats bland annat av Ekvalist och Bashflak. Jag lät mig intervjuas via email och kallas i uppsatsen ’Filip’ (för att inte röja pseudonymen ’Ulf T’?). Jag håller på att läsa uppsatsen och kommer nog att ha en del åsikter, men på hela taget vill jag än så länge ge den godkänt.

Kortfattat invänder jag mot att hon låtit så mycket av uppsatsen tas upp av hennes referat av andras forskning, på bekostnad av det intervjumaterial hon själv inhämtat. Det minskar arbetets originalitet och skapar en känsla av att hon varit angelägen om att visa att hon själv är ’rumsren’. Men att hon återger det som intervjuobjekten sagt innebär ju inte att hon själv tycker så! Jag har respekt för att en C-uppsats för de flesta är ’slutrapporten’, snarare än ett inlägg i en pågående forskningsprocess. Frestelsen att demonstrera att man kan sammanställa och analysera är stor, och möjligen vill även lärarna att man skall visa upp sådana färdigheter. Problemet är att man då lätt blandar ihop beskrivning och tolkning: materialet – i detta fall de intervjuades egna ord – får inte tala för sig självt, utan framkommer bara bitvis och aldrig utan ett tolkande filter. Andra forskare kan för all del kontakta Emma och begära ut råmaterialet, men om de utgår ifrån själva uppsatsen blir det mer Emmas reflektioner över vad vi sade, än vad vi faktiskt sade. Som exempel kan nämnas att det som jag skrev som svar på hennes frågor – totalt ca 4800 ord – i princip fick representeras i hennes uppsats av 62 ord i citat. För att ni skall slippa besvära Emma om resten, lägger jag därför ut en del av det här.

Jag blev dock påmind om att Ninni föreslog att jag skulle lägga upp vissa delar av diskussionen som ett separat blogginlägg. Jag har inte gjort det förut, av hänsyn till Emmas pågående arbete (eftersom jag gått med på att samarbeta). Jag kommer heller inte nu lägga upp Emmas kommentarer utanför själva intervjun, eftersom jag inte frågat henne, och därmed inte har hennes tillstånd.

Det uppstod nämligen en liten metadiskussion halvvägs genom intervjun, då jag började få känslan att intervjudelen mer liknade ’tendentiös journalistik’ än sanningssökande forskning (dvs en till synes oskyldig intervju, där bitar sedan lyfts ut och och ställs mot ett urval av forskningskällor, där författaren slutligen med sitt urval tar ställning och skapar en pseudo-debatt där jag inte längre har möjlighet att svara), skrev:

Om du vill fortsätta diskussionen skulle jag vilja att du redogör för din egen förståelse så här långt. Jag diskuterar gärna med dig om du kan nå en djupare nivå än frågor av typen ”hur menar du då?”. Framför allt, om du är av åsikten att det vi håller på med bara är en postmodernistisk ’diskurs’, och att det inte finns någon objektiv sanning (som det brukar heta), så tror jag inte att jag har så mycket mer att säga.

Emma gav här ett relativt långt svar på min fråga, som jag som sagt väljer att inte återge. Vill hon kan hon bidra själv i kommentarsfältet. Dock finns mitt svar nedan.

Min kommentar om sanning och objektivitet

Det är inte så att naturvetare alltid ägnar sig åt enkla problem som har rättframma, enkelt kvantifierbara lösningar. Men det som ofta missförstås är att ’traditionella’ forskare oftast är väldigt ovilliga att hävda något påstående som ’sant’ om de inte upplever att det finns starka bevis för det. Missförståndet ligger i att lekmän tror att de därmed säger att det är tvärt om – att påståendet inte är sant. Det säger de inte – bara att man inte vet, vilket är en stor skillnad inom forskning.

Min egen specialitet är mjukvaruutveckling. Där kan man bara i extrema undantag satsa på att försöka bevisa att ett program är korrekt. Det är så svårt att man normalt inte försöker. Det låter sig dessutom överhuvudtaget bara göras för relativt enkla program; för större program blir dels komplexiteten för stor, och dels är inte kravbilden tydlig nog att avgöra vad som skall anses ’korrekt’ till att börja med.

Det man däremot kan göra är att försöka visa att programmet är felaktigt. Det gör man bl. a. genom att köra en enorm massa tester för att försöka se (under varierande förhållanden) om en viss typ av indata ger ett oväntat resultat. Hittar man sådana fall behöver man gå tillbaka till designen och hitta felet – för då är det bevisligen fel. När man sedan rättat felet måste man köra om alla tester igen, eftersom rättningen kan ha introducerat andra diskrepanser. Mjukvaruutvecklare testar så otroligt mycket att vi numera har automatiserat en stor del av processen.

Notera att även efter tiotusentals lyckade automatiserade tester kan vi inte säga att programmet är felfritt – bara att vi inte har hittat några fel! Det kan fortfarande hända (och händer då och då) att det senare visar sig att vi tänkt helt fel, och/eller att ändrade förutsättningar gör att vår ursprungliga ansats inte håller. Det kan i sin tur leda till att vi får börja om helt från början. Vill man vara lite teknisk kan man säga att vi (medvetet eller omedvetet) utgår ifrån några ’invarianter’ – antaganden som vi behandlar som sanna; vi vet inte att de är sanna, utan bara att om de visar sig inte stämma, får vi börja om från början igen. De är som bärande väggar i ett hus, ungefär – knackar du ned en bärande vägg, så kan taket rasa in. Varje program är ett teoribygge, med förhoppningsvis relevanta abstraktioner – en modell för hur verkligheten ser ut och för vad som skall hända i olika situationer. Abstraktionerna här är inte flummiga saker, utan måste vara knutna till en konkret implementation; de ’gömmer’ information, men måste hantera den bakom kulisserna.

Färgad av den erfarenheten kan jag säga att jag passar mig noga för att säga att något är ’sant’ eller ’bevisat’. Det jag däremot är känslig för, och väldigt kritisk emot, är när människor hävdar sina subjektiva modeller som om de vore sannnig, och visar upp en tydlig ovilja att ompröva sina idéer, även när tydliga diskrepanser påtalas. I mitt yrke anses det enormt oprofessionellt att göra så.

Så långt om mitt förhållande till ’sanning’, rent yrkesmässigt: det är en lyx jag normalt inte har råd med. Likväl får jag som programmets designer finna mig i att det är mitt ’fel’ om det inte funkar, så jag måste själv se till att jag inte förälskar mig så pass i mina antaganden att jag inte kan se när de är felaktiga. Det klassiska mönstret är att det är programmeraren som vill kasta ut allt och börja om från början, och cheferna som kämpar emot, eftersom det kostar mycket tid och pengar.

Den ’invariant’ som mycket av dagens jämställdhetsretorik bygger på är att män är privilegierade och överordnade kvinnor. Låt oss säga för diskussionens skull att detta inte är en entydig sanning. En alternativ hypotes är att kvinnor ofta skaffar sig övertaget genom att hävda sin skyddsvärdhet. En kvinna som vill göra detta skulle naturligtvis hävda att hon är utsatt och strukturellt underordnad, så tesen om mäns överordning skulle passa bra in i en modell om kvinnlig ’offermakt’. Det betyder inte att det är sant, utan bara att de två modellerna kan samexistera, där den ena är en kuliss och den andra mer förankrad – alternativt är den manliga överordningen verklig, och kvinnor skaffar sig undantagsvis makt genom att utnyttja den struktur som uppstår.

Här uppstår ett dilemma. Uppenbart är det fullt möjligt för kvinnor att spela på sin offerroll och därmed skaffa sig makt. Det har det varit i alla tider. Om man strävar efter jämställdhet behöver man därför vara uppmärksam även på denna form av ’maktmissbruk’. Det kan man bland annat göra genom att påpeka när det faktiskt finns belägg för att kvinnor inte är så underordnade som det påstås. Det vore helt i linje med kvinnlig ’offermakt’ att inte vilja diskutera sådana belägg. Det är däremot inte OK om man har jämställdhet som utgångspunkt.

Du kan förstås ta och läsa några av de artiklar jag har skrivit i frågan:

Genusdebatten: Myten om manlig överordning
Genusdebatten: Män och ”work/life balance”

Visst är det så att det där med objektivitet är svårt! Men du kan aldrig komma bort från den genom att skapa dimridåer, ungefär som du inte kan komma bort från frågan ”älskar du mig?” genom att svara ”vad är kärlek egentligen?”. Det är ett icke-svar och antingen en undanflykt eller medvetet vilseledande.

Min utvikning om Feminismen idag

Då vi sedan valde att fortsätta intervjun, blev jag ombedd att svara på några ytterligare frågor, och mina svar anknyter delvis till utläggningen ovan.

[I nedanstående svar har jag rättat stavningen av Tiina Rosenbergs namn, som jag råkade klanta till i mitt mailsvar till Emma.]

Emma: Hur skulle du vilja beskriva feminismen idag? Hur ser skillnaderna ut jämfört med jämställdism och på vilket sätt är feminismen problematisk?

Ulf T: Jag tycker att feminism som begrepp idag mest har blivit ett slags politiskt korrekt markör, där det finns så många olika grenar av feminism att det inte går att säga så värst mycket om det som övergripande begrepp.

Uppenbart finns en del feminister som mer tycks luta åt något slags ’female supremacy’, men jag gissar att det är en väldigt liten grupp. Jag har ofta stött på uppfattningen att ’om man är kvinna måste man vara feminist’. Ur jämställdhetssynpunkt tycks en sådan hållning minst sagt problematisk. Jag minns debatter när FP-kvinnor kritiserades för att de inte ville kalla sig feminister, då de menade att liberalismen räcker som utgångspunkt om man verkar för jämställdhet. Å andra sidan har vi t.ex. Tiina Rosenberg som menar att feminismen kan ta över kommunismen, som jag förstod det, genom att i stort sett byta ut några centrala begrepp men behålla samma ideologi.

I Tiina Rosenbergs version blir alltså feminismen den nya klasskampen. Även detta är problematiskt ur jämställdhetssynpunkt, eftersom kampen lätt blir det centrala, och man därför söker upp och förstorar konflikter snarare än att söka samförstånd. En definition av feminism jag sett på flera ställen (orkar inte leta nu) är: ”kvinnor är underordnade män / detta måste förändras”. Även detta är problematiskt, eftersom det cementerar det missförhållande man säger sig kämpa emot – man binder sin identitet vid en världsbild som man sedan kan lockas att försvara för att rättfärdiga sin sammanhållning och kamp.

Just iden om manlig överordning tycks vara ett rätt genomgående tema hos de flesta grenar av feminismen, så jag föredrar att se det som den dominerande sammanhållande hypotesen, tillsammans med en påtaglig ovilja att acceptera förklaringsmodeller förankrade i biologi eller evolutionspsykologi.

Emma: Vilken är den viktigaste jämställdhetspolitiska frågan, och varför?

Ulf T: Just nu, skulle jag vilja påstå att det är hur pojkar halkar efter i skolan. Att pojkar får sämre betyg i skolan är väl tämligen oomtvistat, samt att färre män går vidare till högre utbildning. Det som sticker i ögonen på mig är den uppenbara oviljan att göra något åt saken. Det borde ligga i allas intresse att förebygga att unga män hamnar utanför samhället, eftersom unga män utan förankring tenderar att vara överrepresenterade i brottsstatistiken.

Här menar jag att feminismen nog får ta på sig en stor del av skulden, eftersom man så ensidigt trummat ut hypotesen om kvinnlig underordning att man har svårt att lämna utrymme för en problemformulering där pojkar/män tydligt är i underläge. Det blir då lättare att skylla det på pojkarnas ’antipluggkultur’ – dvs när pojkar och män råkar i kläm, är det fortfarande männens fel och inget som feminister behöver kämpa för att lösa. Fine, men man kan då inte samtidigt säga sig kämpa för jämställdhet.

Emma: Hur ser du på kön, skillnader och likheter och så? Jag tänker på ditt resonemang om ”kvinnlig offermakt” och blir nyfiken på hur du skulle vilja beskriva relationen mellan könen!

Ulf T: Jag anser som sagt att de flesta yrkesroller i dagens samhälle har kravprofiler som inte tydligt utesluter vare sig män eller kvinnor, dvs det går inte att säga att könstillhörighet i sig skulle vara någon bra prediktor för huruvida en individ skulle vara lämpad för uppgiften. Det är tydligt att vissa yrkesroller har en rätt extrem könsfördelning – t.ex. barnmorska och tandhygienist, där nära 100% är kvinnor, och t.ex snickare och brandmän där det omvända gäller. I de extremt kvinnodominerade yrkena verkar det finnas känslomässiga barriärer som håller män utanför: de få manliga barnmorskor som finns kan vittna om att vissa vägrar låta sig förlösas av en manlig barnmorska (även om det oftast inte är några problem), och jag har läst att de flesta tydligt föredrar kvinnliga tandhygienister. När det gäller t.ex. brandmän, är det ju så att de fysiska kraven är sådana att extremt få kvinnor överhuvud taget kan klara kraven. Ur detta perspektiv är det lite intressant att man jobbar betydligt hårdare på att få in kvinnor i brandkåren (där det är livsviktigt att alla har tillräcklig fysik för att klara jobbet) än man gör på att få in män på kvinnornas domäner (där det borde vara enklare, eftersom det handlar om mentala spärrar).

För mig är det inte viktigt att det är jämn könsfördelning i alla yrken. Jag tycker att det är tydligt att män och kvinnor väljer olika, och det finns starka indikationer på att det är främst kvinnor som väljer, och män som anpassar sig till deras val. Bo Rothstein påpekade att mäns status på arbetsmarknaden är starkt kopplad till sannolikheten att de skall leva i ett förhållande, medan inget sådant samband syns för kvinnor – oavsett yrkesstatus har kvinnor ungefär samma chans (73%) att vara i ett förhållande som män med akademiskt yrke, medan chansen för män i LO-yrken är ca 50%, och för arbetslösa män ca 23% (http://rothstein.dinstudio.se/files/Framtidskommissionen_-_Rothstein.pdf). Den tydliga implikationen är att män som inte lyckas i karriären inte upplevs som attraktiva för kvinnor. Vi kan vara ense om att det är olyckligt, men det är inte rimligt att begära att det är de ratade männen som skall ändra på sig!

På ett djupare plan tror jag att det är problematiskt för kvinnor att familjen som fundament har vittrat sönder. Jag vet att det finns andra versioner om kvinnans ställning i det förflutna, men jag tycker att det finns mycket som talar för att modern/hustrun tidigare hade en mycket privilegierad ställning just i familjen och med barnen. Industrialiseringen som inleddes i mitten av 1800-talet skapade bland annat ett sug efter lågutbildad arbetskraft, men började också automatisera bort kvinnans naturliga ’yrkesroll’ i hemmet, med en kulmen på 50-talet, då det fanns ett stort antal ’lyxhemmafruar’, utan jobb eller yrkesutbildning, men med betydligt mindre tidsåtgång på hushållssidan. Vi har glidit in i ett samhälle där kvinnor måste jobba, eftersom ytterst få familjer har råd att leva på en lön, men där speciellt prestigeändan av arbetsmarknaden huvudsakligen skapats av män, för män. På ytan tycks detta stärka feministernas argument, men familjens förfall har underminerat inte minst kvinnors maktbas (som växt utifrån kvinnans reproduktionsmakt). Vi ser nu hur många barn lider av att växa upp i splittrade familjer, och hur många kvinnor är stressade för att de tvingas konkurrera hårt på arbetsmarknaden samtidigt som de inte vill lämna sin kvinnliga maktbas (populärt beskrivet som att kvinnor pressas att måna om sitt utseende och ’objektifieras’). Samtidigt växer generationer av män upp med skuld, eftersom de förväntas ’stiga åt sidan’ och dela med sig av en makt som den stora majoriteten av män aldrig själva fått åtnjuta (s.k ”apex phallacy”), och förväntas fortsätta uppoffra sig för familj och barn, men utan den status och respekt som det brukade medföra. En ökande trend tycks vara att unga män helt enkelt skiter i det, och gör vad de vill istället (MGTOW). Dessa män kan t.ex. hittas på datingmarknaden, där kvinnor över 35 börjar känna av konsekvenserna av att fokusera på karriärspåret under sina mest fertila år, och de män som tidigare var ointressanta plötsligt kan varva mellan 4-5 kvinnor samtidigt, eftersom de är tillgängliga, och nu har skaffat sig ett stabilt jobb, och inte verkar lika ointressanta längre*. Risken är att vi kommer att få lära oss den hårda vägen just hur stor börda tidigare generationers män faktiskt tagit på sig för att hjälpa till att bygga vårt nuvarande välstånd.

Detta var lite snabbt nedrafsat. Om något är otydligt får du gärna ställa följdfrågor.

Mvh,
Ulf T

* Forskning tycks indikera att när män blir en trång resurs på datingmarknaden, tenderar de att bete sig som marskatter; när kvinnor är en trång resurs, tvingas män att bli ridderliga och värna om kvinnorna. Nu är vi på väg in i en situation där allt fler kvinnor klagar över att det inte finns tillräckligt många bra män – dvs den förra situationen. Att det inte finns tillräckligt många bra män förklaras i Rothsteins observation, att kvinnor fortfarande väljer uppåt.