Det var bara en tidsfråga tills oenigheterna mellan Manlighetsforskning (Male studies) och mansforskning (Men´s studies) skulle visa sig i skillnader mellan resultat och nu börjar fyrverkerierna. I det senaste numret av den akademiska tidskriften New Male Studies (#03, 2013) finns manlighetsforskarna Katherine Young och Paul Nathansons recension av mansforskaren Michael Kimmels bok Guyland – The Perilous World Where Boys Become Men (2009). Det enda sättet jag kan beskriva denna recension är som en fullkomlig sågning av Kimmels intellektuela förmåga att objektivt bedöma mäns situation.

Ingen av dessa människor är vem som helst. Michael Kimmel är ett av den feministiska mansforskningens två viktigaste namn medan Katherine Young och Paul Nathansson – senast kända för de oroligheter deras föreläsning på Toronto Universitet drabbades av – representerar manlighetsforskning och är världens största auktoriteter på mansförakt/ manshat (Misandry) med tre böcker släppta på ämnet redan och ytterligare två utannonserade. Deras recension har den talande rubriken: Entitled, Yes, But to What? A Review of Michael Kimmel’s Guyland. Recensionen är på massiva 35 sidor (med referensförteckning).Här tänker jag plocka ut några särskilt viktiga stycken för diskussion. Vi börjar med deras abstract:

Michael Kimmel’s Guyland depicts young men as entitled sociopaths. His writings are deeply misandric and represent the current dogma of male feminists. This article breaks down his argument in Guyland to show that it is deeply misandric, poorly argued, and ideologically driven. The authors also offer a clearer picture of what young men are facing today and asks for compassion rather than damnation.

Boken Guyland skall egentligen bara handla om en viss sorts killar som bäst representeras av Tucker Max, känd för att berätta om sina grabbiga, sprit och sex-händelser i böcker som ”I hope they serve beer in hell” men som Young & Nathanson (För enkellhetens skull kallade Y&N) påpekar motsägs detta både bokens namn och Kimmels tendens att hela tiden poängtera andra typer av män skall ses som medlöpare.

Consider the very title of Kimmel’s book. He could have called it Jockland, or Jerkland or Macholand or Schmuckland or whatever. He chose Guyland, because it conveniently connotes inclusivity.After all, people use the word “guy” indiscriminately. Every young man is a “guy,” although Kimmel adds that every young man can convert to feminism and become something better. That is his point despite repeated disclaimers

Y&N riktar kraftig kritik mot Kimmels dubbla måttstockar där män behandlas på ett sätt och kvinnor behandlas på ett annat sätt. De likställer Kimmels analyser med hur ideological feminism (radikalfeminism) fungerar.

Like ideological feminists, he repeatedly explains the behavior of these young men in the least charitable and most cynical possible way. He repeatedly explains that of young women, on the other hand, in the most charitable and most naive possible way. How can we explain his advocacy of sexual equality in the face of such an obvious double standard?

Enligt Y&N så handlar själva grundantagandet i Guyland om att denna sorts killar som aldrig växer upp drivs av  hat och rädsla som enligt Kimmel skall vara orsakad av en känsla av ”entitlement”. Detta är bokens huvudpoäng som upprepas gång på gång.

Kimmel argues that the hatred and fear of “guys” originate in their perverse sense of “entitlement.” He repeats this notion, the keystone of his entire book, over and over again. Underlying feminist ideology is the assumption that men feel entitled to arbitrary entitlements – more power, more prestige and more privileges than women.

Likt Ninnis analyser av genusvetenskap i Genusbiblioteket här på GD så håller Y&N först med Kimmel om att det finns problem för att sedan dra helt andra slutsatser om vad de ser. Diskrespansen mellan vad de ser och vad Kimmel ser förklarar de med att han egentligen är mer intresserad av att förespråka feminism än att göra en vetenskaplig analys. Y&N tar upp unga kvinnors egna attityder, medan Kimmel ridderligt försäkrar oss att kvinnors eget beteende har ingenting att göra med mäns beteende.

Kimmel argues that young women bear no responsibility for this state of affairs. But he relies, as usual, on a double standard. Although he denounces the misogyny of young men and the indifference of those young men who fail to challenge it, for instance, he ignores the misandry of young women and the indifference of those young women who fail to challenge that form of sexism.”

Här kommer vi in på Y&N:s expertområde ”Misandry”. En av de många metoder som forskarduon har använt i sina böcker är att göra jämförelser mellan hur kulturen och myndigheterna reagerat vid händelser med misogyni (kvinnoförakt) med hur dessa reagerat vid liknande händelser med misandri (mansförakt). Trots att Kimmel skall föreställa mansforskare ser de samma dubbla måttstockar i hans bok som överallt annars. Misogyni beivras, Misandri ignoreras.

Prejudice has certainly not disappeared, however, even in the
most “progressive” circles; some forms no longer prevail, to be sure, but other forms have replaced them. Instead of helping readers discern the underlying dualism of prejudice, which becomes increasingly evident in his own book, Kimmel attacks one form of prejudice (misogyny) by replacing it with another (misandry). He is part of the problem, in short, not the solution.

Därefter kommer Y&N in på diskussionen om makt. Medan Kimmel pratar om manligt överläge menar Y&N att makt inte alls är så lätt att kvantifiera samt att kvinnor och män alltid haft olika sorters makt. Kimmel anser det är absurt att män i vissa fall avundas kvinnor. Y&N visar dock en helhetsbild där det är fullt förståeligt att unga män avundas kvinnors makt.

To make a long story very short, we suggest the following: that power is not easily quantifiable; that men and women have historically and cross-culturally had different forms of power (which gave men too much power in the public realm); that men and women will probably always envy each other for whatever forms of power they do not have in common; and that men and women now have in common many more forms of power than ever before. In some ways – not all but some – women do indeed now have more power than men.

Här kommer vi in på ämnet Politisk Korrekthet. En källa till avund som män har för kvinnor är den frihet från censur som kvinnor idag tar del av. Kimmel förkastar denna avund för likt de flesta missförstår han politisk korrekthet och positiv särbehandling. Han menar dessa har en balanserande funktion när de i själva verket lutar spelplanen till kvinnors fördel i syfte att eventuellt uppnå ett balanserande resultat (ingen garanti för detta finns i forskning)

One source of envy for young men is the freedom from censorship that young women enjoy. Kimmel dismisses this claim, because he misunderstands it. Like affirmative action, political correctness does not merely “level the playing field” to maintain equality. On the contrary, it tilts the playing field (presumably) to create equality in the long run. By doing that, it enshrines a double standard and therefore inequality in the present and thus supports the morally dubious notion that ends can justify means.

Ett exempel på detta som Y&N tar upp är hur kvinnor idag offentligt kan säga vad de vill om män men män kan bara säga godkända saker om kvinnor utan att riskera att hamna i problem. Den situationen skapar hos kvinnor en känsla av ”entitlement” som Y&N påpekar inte är ett dugg mer legitim än den känsla av entitlement som Kimmel påstår finns hos män. Två fel blir inte ett rätt.

Young women may now say anything at all about men – and some of them do indeed say things that are both false and hateful – but young men may say only approved things about women. That situation feeds a sense of “entitlement” among young women as such, which should be just as illegitimate for them as it already is for young men, and the inevitable reaction from young men. Political correctness has become a potent symbol of our society’s preoccupation with the needs and problems of women in general (which is proper) and its trivialization of the needs and problems of men in general (which is not).

Y&N är besvärade av det krypto-manshat som de inte bara ser hos Kimmel utan även hos flera andra akademiker i Mansforskning (Men´s studies) och Genusvetenskap (Gender studies). De är dock inte förvånade då denna mentalitet – uttalat och outtalat – blivit påtaglig i samhället som helhet.

We are troubled by the crypto-misandry of Kimmel and that of many other academics in “men’s studies” or “gender studies.” But this mentality has become pervasive – explicitly or implicitly, directly or indirectly – in society as a whole. We are troubled also by the unwillingness or inability of Kimmel and his colleagues to acknowledge the lamentable condition of so many young men.

Kimmel och flera av hans kollegor vill helt enkelt inte erkänna att många män idag befinner sig i en negativ situation – förutom när det är en situation som även är negativ för kvinnor och kan användas för deras feministiska karriärer. Den lösning som Kimmel föreslår: En kombination av ”personal therapy, institutional vigilance and collective conversion to feminism” dömer de ut fullkomligt just för att den vilar på kollektiv konvertering till feministisk ideologi – den kvinnliga positionen. Själva förespråkar Y&N gällande könens positioner istället Interkönslig-dialog (Inter-sexual doalogue) dvs den sorts dialoger som med framgång används för att få olika religioner att förstå varandras synpunkter. Katherine Young och Paul Nathanson är bägge doktorer i ”religious studies”. De arbetar nu på de två böcker där dessa metoder kommer att beskrivas mer omfattande.

I slutet av recensionen finns flera referenser till de kommande böckerna. Därmed kan vi konstatera att Paul Nathanson och Katherine Young i kommande bok 4  Replacing Misandry: From Primeval Man to Postmodern Man (forthcoming from McGill-Queen’s University Press) förespråkar att dagens manförakt är kontraproduktivt och måste upphöra medan de i den avslutande bok 5 Transcending Misandry: From Feminist Ideology to Inter-Sexual Dialogue (forthcoming from McGill-Queen’s University Press) beskriver hur dialoger mellan det manliga och det kvinnliga kan genomföras.