Två bloggar har diskuterat manshat: Certatio har kommenterat och Charlotte hit och dit har svarat. Att skriva ett eget inlägg på ämnet skulle bli för långt så jag kommer framför allt att besvara citat från Charlottes inlägg. Vill man veta mer är det bara att ställa följdfrågor. Jag har mer eller mindre studerat allt av värde på ämnet förutom då Katherine Young och Paul Nathansons kommande bok 4 och 5 vilka nämns i min genomgång av sågningen av Michael Kimmels bok ”Guyland”. Med detta sagt till debatten
Utgångspunkterna då är att tidigare kanske det fanns misogyni men det har nu omvandlats till misandri istället.
Det där är inte alls min utgångspunkt. Det finns givetvis både misogyni (kvinnoförakt) och misandri (manshat) idag. Däremot hanteras de inte lika av samhällets institutioner. Denna stats-sexism skapas bland annat av misandri hos de anställda – vilket bland annat beror på att de får utbildning i feministisk maktanalys vilket i sin tur skapar misandri oavsett vad man hade för avsikt att uppnå. Förväxling av resultat och syfte är ett av debattens vanligaste felslut.
Om man vill hävda att män som grupp är utsatta (vilket är vad man vill, för det handlar om män som kön) måste man också se på hur gruppen män står i förhållande till andra grupper – det vill säga kvinnor.
Det håller jag inte alls med om. Utmärkande för jämställdister är att vi inte betraktar jämställdhetsarbete som en tävling i elände mellan könen. Det finns flera orsaker till detta och här kommer kort några av dem: Man skall inte göra det….
* …eftersom att göra det (annat än för att demonstrera hur dumt det är) leder till misandri eller misogyni oavsett vad syftet var från början.
* …eftersom män då anammar offerrollen vilket i regel leder till mansförakt så det leder till misandri redan innan någon jämförelse gjorts
* …eftersom de mest gynnade männen är mycket mindre sannolika än de mest gynnade kvinnorna att bry sig om sitt eget kön.
Vidare om man vill påstå andra ”måste” göra någonting så skall man ange källa (enligt vem) och motivation (varför). I brist på den infomationen betraktas påståendet i sig som ogrundat.
När jämförelserna rör andra religioner (judar, och ibland muslimer) kan man anta att vi talar om en man som tillhör den västerländska kristna traditionen, även om han inte tillhör den kristna kyrkan. När jämförelserna också rör att man inte skulle få säga så om färgade kan vi vidare anta att det rör sig om en vit, västerländsk man. Så om vi tar alla vita västerländska män (för enkelhetens skull kan vi begränsa oss till Sverige) så är alltså det gruppen som skulle vara utsatt för strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle.
Det här kan tyckas låta riktigt men är i själva verket mängder av felaktiga antaganden. Den enda korrekta informationen ovan är att de flesta män i Sverige är vita västerländska män. Av detta följer dock inte att de individer som drabbas av manshat bara är vita västerlänska män. Tvärtom så uppstår paradoxen att det blir lika tillåtet att kränka en svart man för hans kön som det blir förbjudet att kränka samma svarta man för hans hudfärg. Maciej Zaremba ger ett utmärkt exempel i DN:
Trakasserar chefen en Amir från Albanien kan denne klaga på diskriminering. Men om chefen börjar plåga också Amirs kompis Torsten, kan ingen av dem klaga längre. Inte Torsten, som råkar vara svensk, man, frisk, straight och lutheran. För sådana har vi inga särskilda skyddslagar. Och inte Amir heller. Han har fått sällskap av Torsten, då är han inte särbehandlad längre.
Detta är det värsta felslutet men långtifrån det enda. Faktum är att vi inte ens kan ta för givet att manshat påverkar minoriteter i proportion till den totala befolkningen. Om vi exempelvis tar männens etniska fördelning så ser den inte likadan ut i alla åldersgrupper och vi kan på goda grunder anta att utsattheten för manshat är högre i vissa åldersgrupper än i andra.
Men det är egentligen överkurs eftersom det grundläggande antagandet tycks ha varit att om vi har manshat mot vita män så drabbas inte exempelvis svarta eller judiska män av manshatet. Det antagandet är vetenskapligt sett nonsens. När man har godkänt förakt av män så drabbas alla män av det föraktet. För övrigt hur vet manshatare om mannen de har framför sig är jude? Skall de registera judar så de vet vem man inte skall utsätta för manshat?
Som ni ser har jag inte ens hunnit besvara halva inlägget men redan hopar sig frågetecknen.
Jag säger inte att det inte är så, men jag måste säga att det är extremt lätträknade gånger jag sett och märkt saker som är att klassa som misogyni.
Att vi har könsspecifika svordomar, ja absolut, det har jag förklarat varför det är så här. Att man använder könsspecifika svordomar när man blir förbannad på en viss individ är för mig inte misogyni eller misandri.
Så, därför blir jag förvånad när du skriver ”givetvis”, när jag sätter frågetecken på detta. Att det finns enstaka individer som har underliga åsikter som för mig är kvinnoförakt, det stämmer absolut. Men sådana får kraftigt med mothugg och de är väldigt få undantag … ”Undantagen som bekräftar regeln” så att säga. Är de sådana individer du har i åtanke när du skriver ”givetvis”?
Eller är det något annat du ser, som jag är blind för? Har du exempel?
Jag har svårt för det här med män som hatar kvinnor eller manshat och kvinnohat, vet inte alls vad det betyder för det verkar användas så märkligt att det tappat meningen för mig. Är jag kvinnohatare för att jag kritiserar feminism? eller påvisar att det finns biologiska skillnader? Eller är det folk som gjort sig skyldiga till brott mot kvinnor? Det låter nästan som en rasism men att dem hatar då kvinnor/män. Finns det ens? eller allt finns men är det nåt utbrett liksom? Nä jag vet inte, jag gillar inte manshat, tycker det ger sken på nåt som inte finns. Jag tror mycket av den problematiken att kommunicera med feminister är dessa begrepp som är så luddiga och flummiga att man inte lyckas förstå eller nå varandra…. vad skulle det annars va, biologi?
, nä bara skoja.
@Ninni
Jag håller med dig! Det där med sexistiska svordomar har ju inte med kvinnohat att göra. Att man skriker kärring eller bög eller hora är ju inte uttryck för att man hatar det könet, men ibland tycker jag att det är just så feminister resonerar!
@Ninni:
Ja det är precis vad jag menar. Vi vet ju att många kvinnor uppfattar de här undantagen som väldigt viktiga och därför är det viktigt att först av allt påpeka att vi vet dumskallarna finns. Sedan kan vi börja diskutera hur representativa dumskallarna är för männen som kön och manligheten som roll.
Pingback: Ett inlägg om Manshat (aka Misandri: Den andra sexismen) - UmeNytt.se - Nyheter Sverige
@Ninni: På samma sätt som det finns störda människor som retar sig på dem med annan hudfärg finns det människor som av olika anledningar stör sig på manniskor av motsatt kön.
Att hävda att Misogyni inte ianns faller därför på sin egen orimlighet, därav termen ”givetvis”. Det är åtminstone min tolkning.
Sen har du helt rätt i att man ytterst sällan ser tecken på misogyni i den allmäna samhällsdebatten, där håller jag med dig. Möjligen att man ibland hör från vissa branscher att kvinnor ska hålla sig borta, men även det hörs bara från en liten minoritet av representanterna.
@Johan:
Man måste skilja på de två sakerna.
* Att det finns misogyni är en sak
* Hur responsen på misogyni ser ut är en annan
Det sistnämnda styr vad som syns i den allmänna samhällsdebatten. Om den normala responsen på misogyni är att personen ifråga inte får tillträde till debatten så ser vi inget sånt där heller förutom förstås när responsen blir att man hänger ut dem.
@Erik:
Ja det är precis vad jag menar.
Bra, då är jag med.
@Petter:
Är jag kvinnohatare för att jag kritiserar feminism? eller påvisar att det finns biologiska skillnader?
Det vanligast jag ser i debatter är personer som inte förmår att skilja på feministisk ideologi och kvinna och dessa personer hojtar sig hesa om ”kvinnohat”. Kvinna och feminism är definitivt inte synonymer och att kritisera en ideologi, till och med känna avsky inför denna ideologi, är inte och kommer aldrig bli kvinnohat. Så kan man hojta sig hes bäst man vill. Punkt.
Ja när kvinnliga journalister blir hotade så är det bara pga sitt kön medans när manliga journalister blir hotade så är det som individer enligt feminister.
På detta sätt befriar man kvinnliga journalister från ansvar för vad dom säger och skriver vilket är ganska skönt det är aldrig deras fel utan endast dom där kvinnohatarnas fel.
Kazmierska briljerar
http://toklandet.wordpress.com/2013/12/07/kazmierskas-losning-mer-genus-i-skolan/
@Petter:
Det räcker med att inte hålla med dem för att det ska räknas som kvinnohat och näthat mot kvinnor
http://toklandet.wordpress.com/2013/11/16/kvinnohat-och-plutmunsfeminister/
@johan
Men är det verkligen jämförbart, att folk stör sig på tanter och gubbar och tjejer och killar och barn mm håller jag med om? Att rasism finns förnekar jag inte och vist finns det fördomar om kvinnor, kvinnor kan inte köra bil tex. Men finns det nåt organiserat kvinnohat eller folk som faktiskt hatar kvinnor? Man har ju träffat folk som klagar på ”kärringen” till den graden att man inte förstår att dom är tillsammans och andra som säger nedvärderande saker om kvinnor som att de inte kan köra eller inte kan snickra eller andra ”manliga” saker oftast. Så det är klart att säger man att svarta inte kan köra och så skulle nog de flesta se det som rasism och rasism i sin tur är hat. . Jag vet inte om jag missar nåt? Man kanske kan snacka om misogyni och motsatsen om man definerar det som fördomar och bitterhet osv
. Men Hat, som ”män som hatar kvinnor” tror jag är åt helvete att slänga sig med och jag tror att det är en MASSA människor därute som nu tror att det finns en massa män där ute som hatar kvinnor och därför är upprörda över det osv.
Nathanson & Young har en väldigt bra inledning till sin artikel Misandry and Emptiness: Masculine Identity in a Toxic Cultural Environment:
De beskriver också ’manshat’, eller ’misandri’:
@Petter:
Håller med. Men samtidigt behöver man prata om det, alltså att det är extremt ovanligt. För min anti-favorit nr. 1: Yvonne Hirdman, har slagit i unga kvinnor att det är så:
(Hirdman, Y. (2010). Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.)
Det här används som kurslitteratur, den är vanligt förekommande källa.
Jag var heligt förbannad när jag läste den boken. För jag vet att det inte stämmer att män generellt skulle hata kvinnor, tvärtom. Men hur ska unga kvinnor utan min erfarenhet veta att det är ren och skär bull när det står så?
@Ninni
”om styckade kvinnokroppar, systematiska våldtäkter, handel med kvinnor som kött/kön, våldspornografi. [emfas kursiv i original, s. 68]”
Ja hon verkar mena att hatet visas genom dom brott som begås mot kvinnor! Märkliga ex hon använder…. våldspornografi antar jag är bdsm…. styckade kvinnor
, systematiska våldtäkter, är det serievåldtäktsmän? hon borde väl ge ex på saker som är mer vanligt förekommande som husfridsbrott? Hennes ex lär ju ske typ 10 ggr per år…Men hon verkar mena att det är de sexuella brotten mot kvinnor är kvinnohat.
Mäns våld mot män då? Den kulturellt accepterade våldsformen i vissa sällskap är inte det hatbrott mot män? Varför?
Kurslitteratur
…….feminism är samhällscancer!
@Ninni:
”Men hur ska unga kvinnor utan min erfarenhet veta att det är ren och skär bull när det står så? ”
Tja,
De kan ju se sig om och dra slutsatser utifrån den empiri som finns i verkligheten, ungefär som alla andra brukar göra. Tyvärr kan jag inte förneka att det tydligen går att inbilla folk att män hatar kvinnor, men enligt mig är det ingen ursäkt att de läst det i en bok, bara en behändig förklaring.
Att Hirdman är skvatt galen diskuteras givetvis inte på institutionerna och det kan jag förstå. Det är svårare att förstå vad det är som är så intressant med genusstudier. En icke-empirisk disciplin med en ad-hoc hypotes som bas och som inte leder till användbara förutsägelser är enligt mig själva definitionen på en politisk ideologi, och är så många kvinnor verkligen så politiskt intresserade? Eller är det helt enkelt skönt att träda in i offerrollen då den ursäktar allt tänkbart eget agerande?
@Johan:
De kan ju se sig om och dra slutsatser utifrån den empiri som finns i verkligheten, ungefär som alla andra brukar göra.
They do! Tänk på inlägget jag skrev nyligen om projicering.
Då har du de där ”strukturerna” som tolkas som bevis. Män sitter bredbent i kollektivtrafiken, avbryter istället för att vänta på sin tur och prata som ”man ska”, missar den där subtila nej-signalen som i kvinnans värld var hur tydlig som helst och inte minst det jag kallar marsianska tolkas som hatiskt.
De ser de könsspecifika svordomarna som för kvinnor är koncentrerade på den lilla del som är utanför ”vår genuscirkel” medan angrepp mot män inte är lika koncentrerat på grund av den mindre genusramen därav tolkas det inte som ”riktat mot kön”. osv. osv. Och män gör/är (medvetet eller undermedvetet) allt det där för att de visa/demonstrera att de är ”herrar på täppan”. (Jag menar att våra biologiska skillnader är grunden för skillnaderna vi ser på kollektivnivå.)
Feministiskt svammel och flumflum blir helt logiskt felslut när man ser båda kulturerna och skillnaderna mellan dem.
Sen blir den lilla sfär man har runt sig ”undantagen”.
Johan:
Bra sammanfattning av problemen med feministisk forskning.
”och är så många kvinnor verkligen så politiskt intresserade? ”
Vissa är det säkerligen, men jag tror nog att för majoriteten så handlar det mer om personligt identitetsarbete än om politik; vilket får ett antal problematiska effekter:
1. Diskussion blir omöjlig eftersom att inte hålla med upplevs som en personlig kränkning istället för ett annat politiskt perspektiv.
2. Lösningar blir omöjliga eftersom det skulle innebära en upplösning av ens identitet. För att slippa det förnekar man istället att problemen är lösta eller så positionera man sig så extremt att samhället inte rimligen kan lösa den problembild som läggs fram samtidigt som den garanterar samtliga övriga medborgare deras demokratiska rättigheter. Identiteten räddad. (dvs man tar i grund och botten en anti-demokratisk position t.e.x genom krav på särbehandling av vissa grupper, urholkad rättssäkerhet etc).
Hur det kommer sig att så många smarta unga tjejer flockas till feminismen (dvs har detta identitetsskapande behov) är en viktig fråga och ett stort problem som måste lösas; men låt oss bara konstatera att de inte är starka, självständiga, harmoniska personer.
”Det är ju nämligen så här att om man tittar på vilka som tar för sig, vilka som kvoterar in andra män istället för att ge kvinnor chansen, som överlåter hemarbetet till kvinnorna, som köper sex, misshandlar och begår sexuella övergrepp så ser man att de kommer från olika samhällsklasser, är av olika åldrar, med olika personligheter, bor på olika platser i världen och arbetar med olika saker. Den enda gemensamma nämnaren är att de är män. ”
Jag läser det här på en känd feministisk blogg och jag får rysningar av likheterna med hur det lät i tyskland på 30 talet.
Det komplicerade med dessa kurvor är att vi alla är människor. Män ligger i ytterkanterna men det viktiga är faktiskt viljan att lyckas. Jag är övre 3% i IQ och envis. så jag har ju min phd. Mest för att jag inte kunde sluta plugga när jag väl börjat. Problemet är att jag helt saknar ambition. Jag vill inte leda forskning- jag vill forska, (eller vilket annat jobb som helst som är kul och givande utan stora krav. t.ex byggjobbare). vilket är omöjligt i dagens Sverige. Jag tror att det är ett systemfel att man måste vilja nå toppen bara för att man vill vara så bra som möjligt på det man gör. Och att tro att jag får jobb pga kön är i bästa fall patetiskt. och mest troligen ett sexistiskt försök att tränga sig före genom att förminska min expertis. Som tur var har genus”vetenskapen” inte trängts sig in i och förstört naturvetenskapen ens i Umeå. Det är jag och 4 kvinnor i mitt skrivrum. och alla skrattar gott åt att jag var tvungen att presentera min prostatacancerforskning med genusperspektiv. (Varför jag hade hanmöss i undersökningen) men att ingen tyckte att det var konstigt att jag använde honmöss till bröstcancerdelen (Män kan få bröstcancer, kvinnor kan inte få prostatacancer).
En Annan sak som de flesta här nog inte vet är att kvinnorna i forskningen som lyckas blir stoppade i sitt jobb av att måsta vara med i diverse kvinnokomitteér och att det finns krav på lika fördelning i alla granskningsgrupper. vilket självklart innebär att alla lovande ambitiösa kvinnliga forskare visserligen får pengar enklare än män. men de måste också var med i en radda grupper och opponera studentjobb hela tiden, så att deras forskning blir lidande. Bra för de medelmåttiga kvinnorna, dåligt för de som är bra nog att stå på egna ben utan genus. Som vanligt alltså, de skicklige kvinnorna blir förfördelade av kravet på ”lika villkor”.
@Anders j:
Ja, just detta minns jag att en bekant klagade över – en kvinnlig forskare, världsauktoritet inom sitt område, som på grund av sitt kön kvoterades in i allsköns aktiviteter som inte hade med hennes forskning att göra.
@Ulf T:
Det här vet jag att jag läst att minst en kvinna klagade över. Vissa forskningsfält har väldigt få kvinnor överlag och med kvoteringssystem för styrelser och kommittér så skulle alla kvinnor i de fälten få mindre tid än männen att ägna sig åt forskning. Männen skulle rotera beroende på ämne medan samma kvinnor skulle bli fastlimmad på representationsstolen.
På samma sätt om könsbalans var kriteriet skulle för övrigt även den dummaste man som genusforskar ständigt få sitta i styrelser och kommittéer pga sitt kön men det pratas det mindre om.
Följande text är hämtad från en känd feministisk nlogg. En förklaring mot män som skulle kunna vara hämtad direkt från 30-talets judeförakt i Tyskland. ”Det är ju nämligen så här att om man tittar på vilka som tar för sig, vilka som kvoterar in andra män istället för att ge kvinnor chansen, som överlåter hemarbetet till kvinnorna, som köper sex, misshandlar och begår sexuella övergrepp så ser man att de kommer från olika samhällsklasser, är av olika åldrar, med olika personligheter, bor på olika platser i världen och arbetar med olika saker. Den enda gemensamma nämnaren är att de är män. ”
Vanliga feminister kan inte fortsätta hålla denna könsrasism bakom sin rygg längre. Det är därför aom allt fler fjärmas från feminismen och inte pga det finns bättre alternativ till feminism då det gäller jämställdhetsfrågorr.
@Erik: På samma sätt om könsbalans var kriteriet skulle för övrigt även den dummaste man som genusforskar ständigt få sitta i styrelser och kommittéer pga sitt kön men det pratas det mindre om.
Detta är sant bara i teorin. De dummaste männen blir rekryterade att skriva krönikor i Aftonblsdet, Expressen eller DN.
Läs gärna: http://jaylazkar.se/kommunikation-mellan-kvinnor-och-man-i-patriarkatet-kommer-alltid-vara-pa-mannens-villkor/
Går ut på att :Män har inga känslor och även de män som har ett uns av känslor förtrycker kvinnor!
Det här är ju inte en unik feminist utan det kryllar av denna Misandri på nätet.
Hur ska jag som har små pojkar i 10 årsåldern förhålla mig till detta då de själva råkar hitta sån här feminazism på nätet eller ännu värre utsätts för det av någon lärare eller annan vuxen i det verkliga livet!
Hur fan ska jag förhålla mig då vanliga feminister inte ens tar avstånd från sånt här utan förnekar att det förekommer trots att det är hur vanligt som helst!
Alla måste lära sina barn att ta avstånd från feminism tills dess att feminism tar avstånd från den feminism som dominerar nätet men som man valt att förneka dess existens av.
@Erik:
”Man måste skilja på de två sakerna.
* Att det finns misogyni är en sak
* Hur responsen på misogyni ser ut är en annan”
En sak som också måste uppmärksammas är vad som betraktas som misogyni/misandri i vår kultur. Generaliserande manskritiska eller manlighetskritiska tankar är socialt accepterade och utbredda i vår kultur och förstås inte i sig som misandri, medan motsvarande generaliserande kvinnlighetskritiska tankar är sällsynta och anses vara misandriska. Eller har ni någonsin stött på en kvinnokritisk tanke som anses vara berättigad i vår kultur? Denna människobild där mannen KAN VARA och ÄR skyldig/problematisk och där kvinnan inte ens KAN VARA skyldig/problematisk är redan i sig en misandrisk världsbild.
Förutom att vi i media blivit regelbundet bombarderade av bilden av en problematisk manlighet och problematiska män kan man också se efter hurdana tankar om män, skrivna av kvinnor, media tillåter komma fram. För några år sedan råkade jag inom en kort tid läsa två insändare i Helsingin Sanomat (Finlands största dagstidning), skrivna av kvinnor, där i den första insändaren den kvinnliga skribenten önskade att män med små penisar får mentala problem. I den andra insändaren önskade den kvinnliga skribenten att jämnåriga medelålders gubbar ruttnar i sin ensamhet medan hon njuter av livet med yngre män som kan avguda henne.
Skulle Helsingin Sanomat ha publicerat motsvarande tankar om kvinnor skrivna av män? Aldrig, och även om det säkert finns män som kanske tänkt motsvarande tankar om kvinnor, tror jag att män inte ens kommit på tanken att skriva en sån insändare. Men att det fanns kvinnor som gjorde det överraskade mig inte det minsta. Oj, nu kom jag med en generaliserande kvinnofientlig tanke.
@Matias: och övriga.
Men vad kan man göra då? Kan man anmäla dikrimineringar och förtal?
Är det fullt okej att skriva vad som helst i media?
Vad gäller för bloggvärlden då t.ex här:
http://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/nathatare/
där man pysslar med rent förtal.
@Pny:
Jämställdhetsfeministern är vår högt uppskattade satiriker. En mästare av stora mått. Hen får förtala oss
@Pny:
Men vad kan man göra? Nå, jag kunde ju tex. ha skrivit en insändare till Helsingin Sanomat och krävt svar på varför de publicerar insändare vars enda mål är att skada män.
Konstigt att män inte får uttrycka sina preferenser ens i syfte att hjälpa kvinnor som lider pga. sjukliga kvinnlighetsideal, men det är ok för kvinnor att uttrycka tankar om manlighet i syfte att skada.
”Är det fullt okej att skriva vad som helst i media?”
Insändarna som Helsingin Sanomat publicerade var nog ett bevis på att man kan skriva vad som helst om män.
@Ninni:
LOL!! Okej nu kände jag mig korkad.
Jag kände på mig att jf varit här tidigare och kommenterat men jag var inte säker. Allvarligt talat så är inte siten långt ifrån verkligheten heller så där är mitt lilla dåliga försvar över min förhastade slutsats = kan vara förtal.
@Matias:
Håller med om det mesta du skriver men vill påpeka att det finns undantag. Till vissa saker.
”Eller har ni någonsin stött på en kvinnokritisk tanke som anses vara berättigad i vår kultur?”
Inte i Sverige. Däremot i Danmark så skrev Ole Birk Olesen en text som jag hjälpte till att sprida genom att översätta till svenska.
http://aktivarum.wordpress.com/2010/06/08/ole-birk-olesens-text-om-kvinnor-pa-svenska/
@Pny: ”Men vad kan man göra då?”
I varje konfliktsituation har man tre alternativ: förändra, undvika eller acceptera.
Förändra: Slåss mot misandrin med alla lagliga medel som står till buds. Tar enormt med energi och det finns inga garantier för att du lyckas.
Acceptera: Take the blue pill och gilla läget. Bli en andra klassens medborgare.
Undvik: http://mgtow.com/
@Pny:
LOL!! Okej nu kände jag mig korkad.
Gör inte det. Du är inte den första, inte heller den sista. Det säger mer om hur illa det är ställt i vårt Sverige än om dig.
Roligast är det när feminister hänger på. Hen gör livet som skribent betydligt lättare, då man får mången goda skratt mitt i eländet.
@Erik:
Har missat helt den texten. Modiga och sanna ord. Hur var reaktionen? I Sverige skulle han korsfästas.
Erik:
Blir lika förvånad varje gång jag hör att Maciej Zaremba skriver i DN.
JD:
Likheterna med 30-talet är slående.
Anders j:
Intressant om det negativa med att kvoteras in. Hade inte tänkt på den möjligheten.
Låter som vad Norges näringsliv sagt om kvotering till bolagstyrelser: Det är en liten grupp kvinnor som är med i samtliga styrelser. Oavsett hur skickliga de är, går det inte att göra ett bra jobb när man inte får koncentrera sig på lagom mycket.
JD:
Jo, sonen (bara två år) är nog den främsta orsaken till att jag läser allt vad kloka människor skriver på de här bloggarna. (Och ibland in tidningar. Nästan aldrig i SVT eller från akademisk håll. ”Public service” var det ja.)
Mentalt självförsvar.
Pny:
jf är såpass vass att det tog ett tag inan jag ”hängde med.”
Se även
http://en.wikipedia.org/wiki/Poes_law
”Förändra, undvika eller acceptera.”
Hirshmann skrev om detta i
http://en.wikipedia.org/wiki/Exit,_Voice,_and_Loyalty
Pingback: Om Researchgruppens (fd. AFA doku) och Expressens Kartläggning och Uthängning | Aktivarum
@michael: s
Skillnaden är väl att när kvinnliga journalister hotas är det väldigt väldigt ofta prat om sexualiserat våld (våldtäkt mm) medan när män blir hotade är det inte det. Det sexualiserade våldet gör att kvinnan blir hotad som könsvarelse, medan männen inte blir det
@Sara Schmenus:
Hej och välkommen! Jag håller på med ett inlägg om kvinnors könsmakt där jag citerat ett stycke från ett av dina inlägg. Så min första reaktion när jag såg ditt namn här var, ”men va f*n har jag råkat pubba den??”. Den är långt från klar, så du skrämde mig
Skillnaden är väl att när kvinnliga journalister hotas är det väldigt väldigt ofta prat om sexualiserat våld (våldtäkt mm) medan när män blir hotade är det inte det.
Ja, det stämmer. Men har du funderat på varför det är så?
Jag har skrivit om varför det är så här.
Sättet man hotar eller trakasserar män är precis lika mycket riktat mot dem som könsvarelser, syftet i båda fall är att säga ”Du är inte man/kvinna nog”. Det finns bara många fler sätt att säga så till en man än till en kvinna på grund av vår mycket vidare genusram.
@Sara Schmenus:
Hej Sara, kul du skriver här. Jag har inte hunnit skriva den utlovade tredje delen där jag svarar på dina frågeställningar om familjepolitiken och utan den är mina två första inlägg ofullständiga svar på de frågor du ställde. Men del 3 är på gång…
Här har du faktiskt både rätt och icke-rätt. Enligt perspektivet att män och kvinnor är mycket kulturellt lika så skulle det krävas att män får höra de exempelvis skall våldtas eller kastreras för att det skall anses likvärdiga hot.
Men utifrån den rätt vanliga idén att det finns stora kulturella skillnader mellan män och kvinnor skulle att förvandla män till könsvarelser inte gå till på samma sätt. Då måste man titta till effekten av hoten och hur de påverkar personen som hotas och skriva vad som hos män motsvarar en våldtäkt hos kvinnor.
Om man gör det ser man att vad som gör män till könsvarelser är ifrågasättanden av deras produktionsvärde medan vad som gör kvinnor till könsvarelser är att ifrågasätta deras skyddsvärde. Så skillnaden i hoten är inte att kvinnor är mer könsvarelser än män. Skillnaden är det ingår i traditionell manssyn att män inte har skyddsvärde alls utan skall klara sig själva.