Dagsläget ur ett personligt perspektiv

I ett tidigare inlägg skrev jag:

Med demokratiska metoder som vapen är målet att inte bara kapa huvudena ett åt gången, utan också att slakta besten – den kunskapsföraktande postmodernismen – och en gång för alla mota ut den medföljande demokraturen från maktens korridorer så att vi åter blir ett demokratiskt land, där makten utgår från folket och där åsikts- och yttrandefrihet är mer än vackra ord.

Märker ni att kampen mot hydran är inne i ett intensivt skede? Miljöparti–kaoset som både Erik och Dolf skrivit om?

Det medför för mig – som är van att vara känslomässigt stabil person – en ny upplevelse, känslornas värsta berg-o-dalbana. Ena stunden är jag sprudlande av hopp och energi för att nästa stund falla ner i ”allt är ändå försent”-uppgivenhet och det varvas med rent äckel av Alliansens, i synnerhet moderaternas, beteende – en låtsasopposition som spelar oskyldiga efter 8 års(!) mandatperiod med identitetsvurmande politik. Ingen skam, ingen ånger, ingen heder, ingen självkritik, ingen ryggrad – bara, i min upplevelse, falskt och fegt vägrar man att ta ansvar för sitt folk som är fast under en galen socialistisk regering. Sånt går inte hem hos mig.

Därav har jag svårt att koncentrera mig på det skrivuppdrag jag har framför mig, del två i serien om familjeförsörjaren. Den är dessutom den svåraste nöt jag satt tänderna i som skribent på genusdebatten – just för den forskningen är så bra. Det är många citat (72 st!) som visar det genussystem jag som skribent försökt förklara under ett antal år och då inte bara vad gäller försörjarrollen utan även på ett mer generellt plan hur män vanligen fungerar och är och hur den manliga sidan av genussystemet ser ut.

Jag har dessutom lovat att förklara varför samtyckeslagen är problematisk. Ulf var sugen på att göra det ihop med mig. Så sån är planen och samtyckeslagen måste jag prioritera då denna ska upp i riksdagen snart.

Med detta ville jag bara ha sagt: del 2 dröjer, så ni vet vad och varför. Nu till vad detta inlägg handlar om.

Likabehandling och assimilering

I mitt privata vänskapsumgänge är det mest män, inte sällan är jag ensam kvinna. Hanteras män och kvinnor lika i vår kultur? Nej.
Av männen hälsas jag med ”en varm go’ kram”, medan män tar varandra i hand eller hälsar med en ”ryggdunkskram”. Men det är i det privata rummet och där är det helt okej, anser jag, att göra skillnad. I det privata rummet begränsas vi bara av våra lagar (könsstympning av pojkar måste så snart som möjligt göras olagligt) i övrigt gäller (religions)frihet.

Det är i möten mellan människor i det offentliga rummet som frågan om likabehandling blir aktuell. Där ska den svenska moderskulturen vara överordnad för att minimera kulturkrockar. I vår kultur finns, anser jag, mer att jobba på i jämställdhetens namn. Till exempel behöver vi arbeta med att kvinnor i sin yrkesroll ska hantera kritik, kritiseras och axla ansvar på samma sätt som män får stå ut med. Kvinnokorten ska brännas på bål. Kvinnor ska från statens håll hanteras som kapabla att stå på egna ben på samma villkor som män (Några konkreta exempel: bort med starta eget-bidrag för kvinnor, bidrag för kvinnors organisering, statligt finansiering av kvinnoseparering).

Vill man inte underordna sig moderskulturen (oavsett om man är infödd svensk normbrytare eller om normbrott beror på att man är invandrad) så är det ett val och då får man ta konsekvenserna av det valet. Den destruktiva kränkthetshysterin måste ut ur vårt samhälle. Det är ingen mänsklig rättighet att slippa uppleva sig kränkt.
Om ens kulturella/religiösa sedvanor är så viktiga att man som individ inte strävar efter att anpassa sig till den svenska moderskulturen, då anser jag att man bör fundera på om man befinner sig i rätt land.

Ett twittersvar

Essenser kommer från Sverigedemokraternas partiprogram och stycket Sverigedemokraterna och människan. Det är en text som beskriver Sverigedemokraternas syn på människan och den är ett avståndstagande från blank slate-teorier, identitetspolitiska teorier och ”krossa normer”-galenskap. Till exempel så framgår hur man ser på jämställdhet mellan könen till följd av det man kallar ”nedärvd essens” (vilket närmast kan sägas motsvara ”arv och miljö”):

I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval. Att det finns olikheter i hur de flesta män och de flesta kvinnor väljer att leva sina liv behöver således inte vara ett problem, ett utslag av diskriminering eller resultatet av en förtryckande könsmaktsordning.

Det vill säga, man står inte för identitetspolitik, kvotering och reell jämlikhet, man står för formell jämlikhet. (Förklaring: reell kontra formell) Sverigedemokraterna har hela tiden agerat i enlighet med formell – inte reell – jämlikhet på Rosenbad.
Vad gäller ”självbilden att härbärgera ’det svenska’ har sådana drag” så är jag inte helt säker på att jag tolkar det rätt. Jag tror att det är samma som signaturen Anders uttrycker så här:

[SD] håller på med på med för mycket ”folksjäl”, ”svensk nation”

Så jag utgår från att jag tolkat rätt och tar avstamp i Tino Sanandajis ord. Han använder ordet integrera – jag använder ordet assimilera. Men det är bara ord, det viktiga är vad man menar, vilket Tino uttrycker sig så här [ca 7:50]:

Lösningen är Sverige måste få tillbaka det kulturella självförtroendet som krävs för att hävda sin kultur och integrera invandrare. Som Dick Erixon skrivit på sin blogg, så kan man inte integreras om det inte finns en stark kulturell kraft att integreras in till.

Vad betyder det här med att invandrare ska integreras?
Betyder det att de ska utplåna sin identitet och glömma vem de är? Nej, det gör det inte. Det finns ingenting som säger att för att lära sig svenska så måste du glömma arabiska. Det finns inget som säger att för att du ska älska Sverige, så ska du sluta älska Iran. Jag älskar båda länderna. Det finns inget som säger att för du är stolt över din svenska identitet och medborgarskap, ska du inte vara stolt över att du är kurd. Jag är stolt över båda de här grejorna. Och invandrarna själva mår bra av det här. Multikulturismen är ju en lögn. Det är en lögn att säga till folk att: ”Du kan komma hit och du kan behålla dina normer och så kommer du lyckas lika bra som de svenskar som har svenska normer.”
Det är klart, den här gången är väldigt farlig, det är väldigt bekvämt att inte vilja integreras. Det är väldigt svårt att släppa sin egen kultur, det är väldigt naturligt att fortsätta med sina traditioner.
Jag kan säga att historiskt, de samhällen där invandringen fungerat, är alla samhällen med starka centripetala krafter som integrera människor. I Sverige använder man exempel från valloner, ingen vet om de är valloner. Det är något människor upptäcker med släktforskning. Det beror på att alla spår av vallonska identiteten är utplånad. Nu är det extrema exempel, det var flera hundra år sen, men … om du tar de italienarna som kom på 60–70-talet. Inte fan har de gått och byggt ”Little Italy” i Stockholm. De har blivit svenskar, det är det som händer, det är slutresultatet av framgångsrik invandring, det är integration.
Och USA används som exempel oftast, men liberaler och för den delen vänstern, de missförstår ju helt vad USA är. USA har alltid haft väldigt stark kulturellt självförtroende. Ungefär 20 % av amerikanerna härstammar från de brittiska öarna, 80 % gör inte det. Ändå i princip 100 % av befolkningen har en anglosaxisk kultur. De svenskar och norrmän som åkte dit är inte längre svenskar i sina kulturella värderingar. Karl Rove har inte norska kulturella värderingar. USA:s nationalmotto är ”e pluribus unum”, ”from many to one”. Det är det som är det enda framgångsrika konceptet för invandring och integration. [min emfas]

Adam Cwejman skriver i artikeln Sverige behöver en sundare patriotism

Många menar att globaliseringens tidsålder har gjort dylika identiteter [nationell identitet] överflödiga. Men troligtvis är det precis tvärtom. I en tidsålder då gränserna mellan länderna är mindre tydliga är värdet av en gemensam berättelse desto viktigare.
[…] Sveriges avsaknad av en nationell berättelse kan stå oss dyrt. I tider av omfattande migration behövs den mer än någonsin. Sverige möter migranter med ett neurotiskt förhållningssätt till nationen. I stället för att se behovet av en gemensam berättelse ser man bara ett hot. I tider av rädsla och oro blir konsekvensen att berättelsen om nationen monopoliseras av ett fåtal. Hur kan man skapa gemenskap i ett samhälle där en av de starkaste gemenskapsbyggande idéerna förkastas? [min emfas]

Att skapa ”en stark kulturell kraft att integreras in till” istället för att ”de starkaste gemenskapsbyggande idéerna förkastas” är precis vad Sverigedemokraternas assimileringspolitik handlar om. Hur det kan göras pratar Jimmie Åkesson om i programmet Rakt på. Johan Westerholm visade på ledarsidorna att Sverigedemokraternas politik – till skillnad från övriga partier – är i enlighet med FN:s flyktingkonvention. Han skriver:

Författarna av FN:s flyktingkonvention var sannolikt smärtsamt medvetna om vikten av att flyktingar lever efter värdlandets lagar efter andra världskrigets flyktingströmmar […] Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen skall så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.

Men; Varför reagerar då samhället så negativt när SD sagt en sak, medan en annan hyllas när denne senare säger samma sak? Sverigedemokraterna var förutseende och sa därför saker som vi andra (ja, jag med) inte kunde relatera till och därmed inte förstå, därav tolkades budskapet som rasism/främlingsfientligt. Det är samma fenomen som var orsaken till den groteska mobbingen Pär Ström utsattes för och det är precis det sociala fenomenet som Alison Tieman beskriver i What Side of History Are You On. Det är så vi människor fungerar bara och jag förstår och har respekt för upplevelsen då jag relativt nyligen gått igenom processen själv. Valet 2010 hade jag ångest och mitt val avgjordes bokstavligen i valbåset. Idag känner jag så här:

@PaulaBieler @LinusBylund Jag går fr. nöjd, till mer nöjd, till än mer nöjd hela tiden. Hur nöjd kan man bli med förtroendevalda? Tack!

— Ninnis Tankar (@Ninnis_tankar) 3 mars 2016

Notera att jag aldrig säger ”rösta på sd” – jag tänker inte ens så, jag är demokrat. Däremot är vårt land så allvarligt ute att jag vill rekommendera att man tar del av Sverigedemokraterna bortanför medias filtrering av vad som släpps fram och bilda sig en egen uppfattning. Till exempel genom att ta del av podden Bylund och Bieler som utkommer varje fredag.