Här är ett par snabblänkar till del 1 med Johan Lundberg och del 2 med Lena Andersson. Nu skall det handla om 68-vänstern. Här kommer en snabb referenspunkt: Utifrån Stuart Sims handbok om kritisk teori motsvarar 68-vänstern den ideologi som kallas ”Revolutionary marxism” medan dagens PK-vänster sorterar under benämningen ”Western marxism”

”It is now taken for granted that theoretical tools can be applied to the study of, for example, texts, societies, or gender relations” Stuart Sim

Varför är det viktigt att veta? Jo – här kommer ett av mina big reveals – för vad det betyder är att Politisk Korrekthet inte alls handlar om vänsterns konflikt med högern. PK handlar i själva verket främst om vänsterns konflikt med vänstern om den sanna tron. Det faktum att alla som inte är PK utmålas som högerextremister är ett av vår tids riktigt stora bedrägerier.

3. Håkan Arvidsson, Författare och lektor i idéhistoria

Håkan Arvidsson har en gedigen bakgrund i 68-vänstern. Han ägnade tio år av sitt liv (åren 1965-1975) åt kamp i revolutionens tjänst, dock blev han även 72-73 utesluten ur Clartéförbundet och KFML.

…med motiveringen att jag var en högeravvikare smyckad i vänsterfraser. Ja en närmast poetiskt formulerad uteslutning.

Då gick han istället till en annan vänsterorganisation: Tidskriften Zenit som fanns i Lund och var mycket aktiva. Skillnaden mellan Zenit och Clarté var att Zenit hade en öppen och fri debatt. Han och Lennart Berntsson diskuterade från cirka 1975 det problematiska med frågan om demokrati och socialism. 1976 skrev de en artikel där de fastslog att demokrati går före socialism – långtifrån alla höll med om detta.

Min kommentar: Kan ni gissa i vilken vänsterorganisation som Maria Svelands ”Våga vägra debatten” har sitt ursprung? Annars har ni Svelands källa här. Ifall någon undrar om de ändrat ståndpunkt? Nej, demokrati och yttrandefrihet är forftarande saker de är beredda att tumma på för att få mer makt.

Den efterföljande debatten om resulterade i att Håkan Arvidsson och Lennart Berntsson skrev den sammanfattande boken ”Makten, socialismen och demokratin” (1980). Den boken gjorde att han plötsligt saknade vänner. Med den erfarenheten i bagaget menar han Johan Lundbergs bok är en mycket modig bok – rentav suicidal – för det han säger i den är det man absolut inte får säga i svensk kulturdebatt.

Jag har rört mig på gränslinjen men aldrig vågat överskrida den utan har räddat mig med formuleringar som kunde accepteras. Så jag vet var gränslinjen går

Man kan kritisera vänstern – vilket han har gjort – han har även kritiserat en del överdriven islamism. När exempelvis Sigrid Kahle skrev i svenskan – gissningsvis menar han denna SvD-artikel – så skrev Arvidsson en polemisk invändning varefter islamologerna i Lund påstod i ett brev att Kahle inte var representativ för deras hållning.

Gällande postmodernismen och det här med konstruktioner så finns det enligt Arvidsson en poäng där, särskilt gentemot vissa akademiska discipliner som exempelvis hans eget ämne: Historia. Med hänvisning till Hayden Whites bok ”Figural Realism” påpekar han att historia inte kan återges i naturlig storlek. Den måste föras fram i formen av berättelse. Berättelsen är den enda genre historia kan skrivas i.

Man kan inte berätta någonting utan att tolka och man kan inte berätta någonting utan en poäng – om man vill bli läst. Ni kan ju pröva att berätta en anekdot utan poäng på en fest och se hur många lyssnare ni får.

Detta gör historieskrivning till konstruktion. När Arvidsson började läsa historia i Lund så var det vetenskapsidealet som gällde, man skulle bara etablera fakta. När detta var klart hade man en historisk karta. Problemet var att den var i naturlig storlek. En karta i naturlig storlek är omöjlig att orientera sig efter. Därför måste man krympa historien och när man krymper den så konstruerar man om den.

Därför skulle jag säga att den centrala konstruktionen – och den värsta och mest förfärliga – är den att allt är struktur.

Ingenting är struktur i verkligheten men vi gör om allting till strukturer och lägger in förklaringsmekanismer i strukturerna. Men i realiteten är ingenting strukturer.

Avslutningvis ett påpekande om den underhållande anekdot vi fick höra. Han berättade att han som betalning för ”Makten, socialismen och demokratin”  fick 300 kronor som antingen inte användes alls eller så plockade han ut Christoffer Hills ”The intellectual origins of the english revolution” i tre exemplar. Som framgår av länken skulle det behövas tre sådana betalningar för att ha råd av ett enda ex av den boken idag. I alla fall ”revisited” utgåvan.

Nåväl vi har nu nått 30-minutersstrecket. Genomgången är slut. I nästa del börjar den riktiga debatten där alla tre medverkar.