Journalistik, postmodernism och sanning i media
avatar

Sanna Rayman kommenterar i SvD senaste Uppdrag Granskning om den goda viljan. Under rubriken ”Det postmoderna tillståndet i journalistiken” definierar hon dagens journalister i relation till den franska filosofen Francois Lyotards beskrivning av postmodernismen från 1979.

Mångfald och diskurser är det nya. Sanningen enligt en postmodern uttolkning finns varken i bestämd form eller singular. I stället talas det om partiella, subjektiva och individuella sanningar.

Eftersom det logiska resultatet blir att den som slår hårdast, skriker högst eller syns mest då anses ha mer rätt är det knappast förvånande att de främsta förespråkarna är etablerade journalister och akademiker som redan har stora megafoner för personligt bruk. Faktum är dock att jag redan påpekat att postmodernism och poststrukturalism är fundamentalt oärliga positioner där man bara låtsas tro sanning inte finns. I själva verket handlar det om att kritisera andras sanning samtidigt som man för fram sin egen. För att göra egna sanningen immun mot egna förkastandet av sanning så kallar man sin egen sanning för ”Teori” 

När Norrbottens-Kurirens Mats Ehnbom får kommentera säger han att ”man kan ju tolka in precis vad som helst i svar”. Jo, uppenbarligen. Men bör man göra det?

Om man inte kan lita på vad han skriver i tidningen varför skall man då läsa den istället för en Ding Ding Ding värld? Kan Ehnbom med den logiken ens motivera varför vi skall läsa tidningen?

När Sveriges Radio-reportern Randi Mossige-Norheim får kritiska frågor om sitt reportage i Konflikt introducerar hon idén att inslaget inte hade några speciella ”sanningsanspråk”. 

Vilket är fullkomligt nonsens då de reportage som kritiserades hade sanningsanspråk. Enbart att säga emot de reportagen är i sig just att göra anspråk på att ha en mer välgrundad sanning. Om man inte hade egna sanninganspråk skulle man inte säga något alls men så här håller de på och försöker frikoppla sig själva från ansvar för vad de påstår.

Helena Olsson, dåvarande programchef på SR, säger att reportaget – bristerna till trots – var viktigt eftersom den ”journalistiska ansatsen” var att ”nyansera och problematisera” en ”förhärskande bild”

Men för att det skall vara en nyansering måste man hålla med om den ursprungliga premissen. Det gjorde man inte utan man ville tvärtom absolut ge en tvärtombild. Oavsett vad hur korrekt den ursprungliga bilden var. Här ser vi rena småbarnsargumentationen.

Småbarnsargumentation: Oavsett vad som sägs skall man säga emot.

Att den förhärskande bilden var korrekt verkar inte bekymra någon av de inblandade.

Här har Sanna Rayman givetvis helt rätt. Det bekymrar dem inte för deras ideologi, deras sanning (teori) säger att det är viktigare att säga emot än att tala sanning. Att säga emot har blivit ett självändamål. Vilket bekräftas av Helen Olssons svar.

”Vet du? Jag hade förlorat tron till journalistiken ännu mer om vi inte publicerade bilder som utmanar tidigare etablerade sanningar”, säger Olsson.

Dygden här är alltså att utmana sanningar med, eh, mindre sanna ”sanningar”? Varför då?”

Förmodligen för att de lärt sig man skall tycka så i skolor och på journalistutbildningar. Det kallas med ett samlingsnamn kritisk teori (critical theory) Personligen tycker jag hypokritisk teori (hypocritical theory) är ett mer passande namn. Ja jag vet att det fungerar bättre på engelska men poängen kvarstår.

”Häromdagen problematiserade Martin Aagårds chef Åsa Linderborg Uppdrag granskning. Trots att programmet handlade mycket om somalier så fick de ”aldrig komma till tals”, skrev hon.”

Vilket kan tyckas vara en rimlig invändning bortsett från det faktum att programmet överhuvudtaget inte handlade om Somalier utan om journalister. En av journalisterna råkade vara från Somalia. Men där är den hypokritiska teorin framme och spökar igen. För reportaget var det helt oviktigt vilket land journalisten kom från. För Åsa Linderborg blev detta centralt.

Andra som bloggat om Raymans artikel:
Börjes konstblogg ”Det postmoderna tillståndet”
Kimhza Bremer ”Klockren Sanna Rayman om journalistikens haveri”
Susanna Varis ”Sanna Rayman om den postmoderna journalistiken”

Avslutningvis kan ni fundera på sanningshalten i detta påstående från Annika Borgs artikel ”Kvinnan våra dagars frälsare”

Unga män har tröttnat på manliga värden och beteenden som kontroll, styrka, plikt och risktagande.

Observera hur hon ingenstans preciserar vem motståndet skall utgöras av om nu männen har tröttnat. Utgörs motståndet möjligen av kvinnor? Nej här skall man ljuga ihop mera teorier om strukturer och osynliga sammanhang som inte kan bevisas men måste godtas för det finns hela bibliotek av genusforskning bla bla Observera att denna forskning i sig bygger på samma förkastandet av sanning och förlitar sig i hög grad på ”teori”!

Kommentarer

Journalistik, postmodernism och sanning i media — 31 kommentarer

  1. Jag har inte läst just Lyotard, men vet att han är stor i ämnet. Men rent allmänt vill jag säga att man missbrukar termer som postmodernism om man tror att man kan tolka in vad som helst i vad som helst. Så är inte avsikten.

    Bäst fårstås det mot bakgrund av modernismen, där helst allt ska beskrivas, definieras och placeras i hierarkiska system. Om allt fungerar kan man stoppa in allt i ett fack, och endast där. Detta är givetvis praktiskt omöjligt.

    Postmodernismen bör snarare förstås som att man accepterar allternativa förklaringar och synsätt på sådant som inte är hugget i sten. Att olika metoder och synsätt kan samexistera även om de är partiellt motsägande, och ändå fungera.

    Det finns numera även liknande teorier i fysiken, även om denna term inte används. Tex kan elektroner beskrivas både som vågrörelser och som partiklar, båda fungerar även om de är olika.

    Jag ser postmodernismen som ett steg till att vidga ramarna för det mänskliga tänkandet. Men jag tror inte att det kan ersätta tidigare erfarenheter.

    Feminister kan ytterst sällan räknas som postmodernister, oavsett vad de kallar sig själva. De låser sig vid en idé som de sedan driver in absurdum. Det är mer religion. En postmodernist skulle fundera på vilka andra modeller/teorier som kan förklara samma problem, och sedan av allt detta försöka sätta ihop en fungerande lösning. De flesta är tyvärr sorgerligt obildade.

    Handen på hjärtat så är ganska få sanningar absoluta. Nästan alla kan brytas ner eller vändas på utan att man blir osaklig eller ovetenskaplig. Ändå fungerar de i princip alltid.

    Teo

  2. Lite OT men även svenskakyrkan har anammat postmodernismen med KG Hammar som dess största fanförare där han talar om en demokratisk Gud som han kan sitta ansikte mot ansikte med och diskutera alltså att han upphöjer sig själv till samma nivå som Gud och kan påpeka fel Gud gjort och där även Gud inte är felfri utan full av brister och fel och inte står för sanning.
    Och där Jesu ord jag är sanningen skaver och som KG Hammar inte kan hålla med om och genom detta så blir till sist Svenskakyrkan en filosofisk klubb där man har vissa moraliska principer som dock är töjbara efter tidsandan.
    Svenskakyrkan har blivit till ett parti utan partiprogram som håller ett blött finger i luften för att känna vart vinden blåser och där man reducerat Gud till en populistisk politiker i postmodernismens namn.

  3. @Michael

    Tänk att Gud ändrar skepnad beroende på vilket samhälle han beskrivs i. Religion följer samhället. Den hårda, nitiska och straffande guden som ska syna dig i sömmarna på domens dag funkar inte längre. Jesus är mer kompis än konung numera. Gamla medeltidspräster skulle vända sig i sina gravar om de hörde om dagens Gud. I synnerhet då både kvinnor och homos släpps över tröskeln.

  4. @Teo

    Att elektroner kan beskrivas som vågrörelse eller partiklar har ingenting med postmodernistiska teorier att göra, utan beror på att erfarenheten av vår vardag, där språket skapas, inte kan täcka de fenomen som kvantmekaniken beskriver. Däremot har matematiken/logiken inga som helst problem att på ett entydigt sätt beskriva de kvantmekaniska fenomenen.

    I praktiken sätter det också kraftiga begränsningar på hur världen kan tolkas, eftersom det går att enkelt avfärda mängder av beskrivningar som felaktiga.

    Jag vänder mig också emot resten av dina formuleringar. Postmodernism och feminism är oskiljaktliga, men det hoppas jag andra mer insatta kan argumentera bättre.

    Sedan har jag inga problem att acceptera att sanningar inte är absoluta. Men lögner är ofta absoluta och de förklaringen att direkt förtal skulle vara en demonstration av olika typer av sanningar, den köper inte jag.

  5. ”Att elektroner kan beskrivas som vågrörelse eller partiklar har ingenting med postmodernistiska teorier att göra, utan beror på att erfarenheten av vår vardag, där språket skapas, inte kan täcka de fenomen som kvantmekaniken beskriver.”

    Det påstod jag inte heller. Men det är en brygga i förståelse som fungerar. De har nämligen den gemensamma nämaren att två till synes motsättningar kan samexistera på samma plats, och ändå fungera.
    I båda fallen finns motsättningen främst i vårt språk och våra vardagsuppfattningar inte i den faktiska dynamiken/matematiken.

    Lögner är ofta absoluta, det har du rätt i. Och det är vare sig vetenskap eller postmodernism. Här hittar du många av feministernas argument.

    Att feminiser gör anspråk på att vara postmoderna spelar mindre roll. Det är en lek med ord, som ”Demokratiska Folkrepubliken Korea”. Sant att de bygger mycket av sina idéer på postmoderna tankar, men de lever sedan inte upp till dem. De har bara kapat en gren av trädet som de sedan viftar med. Postmodernismen skulle klara sig utmärkt utan feminister.

    Teo

  6. @Mars: Begreppen modernism och postmodernism är ju båda begrepp som härör sig mer från kultur och filosofi än från vetenskap.
    Som sådana är de naturligtvis mer lätta att kidnappa än begrepp som är mer vetenskapligt väldefinierade. Jag tycker att Teo delvis har rätt när han påpekar att en del av de analysmetoder som utvecklas (delvis) under postmodernismens påverkan har tillfört nya värdefulla metoder. Exempel på sådana metoder är olika former av systemvetenskaplika teorier och analysmetoder mm, som hanför sig till komplexa system.

    När det gäller ditt (Mars) avfärdande av Teos kortfattade hänvisning till den moderna fysiken så håller jag inte med riktigt. Kvantfysiken kan ju i själva verket i n t e beskrivas entydigt utan endast som sannolikhetsfunktioner. Vi vet också – tack vare Heisenberg, Schrödinger m fl att det ligger ett korn av sanning(!) i subjektiviteten. Det går som bekant inte att observera ett system utan att samtidigt påverka det.

    Socialkonstruktivisternas kidnappning av de här idéerna är dock i grunden så halsbrytande att de enbart förtjänar att skrattas åt. (Om det inte vore för att de kommit att användas för att skapa vår vardag).

    …och som jag uppfattade Teo var det precis det han menade.

  7. @Teodor:

    ”Jag har inte läst just Lyotard, men vet att han är stor i ämnet. Men rent allmänt vill jag säga att man missbrukar termer som postmodernism om man tror att man kan tolka in vad som helst i vad som helst. Så är inte avsikten.”

    Avsikten med feminismen är enligt de flesta feminister heller inte diskriminering av män. Men lik förbannat ser vi att det blivit resultatet och då börjar det bli dags att ställa frågan. Leder den metod man förespråkar till de avsikter man hävdar sig vilja uppnå? Kan även påpeka att den största av alla berättelser som var på väg att dö 1979 var marxismen och enligt Svante Nordin blev postmodernismen då anhängarnas säkra tillflyktsort.

    ”Bäst fårstås det mot bakgrund av modernismen, där helst allt ska beskrivas, definieras och placeras i hierarkiska system. Om allt fungerar kan man stoppa in allt i ett fack, och endast där. Detta är givetvis praktiskt omöjligt.”

    Vad kritiker av modernismen glömmer är att påpeka vilket alternativ som föreskrivs. På ett diagram som visar kritiska teoriers släktskap så finns ingenting mellan modernism och postmodernism förutom de olika formerna av marxism (revolutionär marxism/gammelvänster, västmarxism/nyvänster). Vi byter alltså först ut modernismen mot marxismen (bra byte eller hur?) Sedan när vi når fram till postmodernismen s har marxismen kollapsats i mängder av småteorier. Feminismen av idag är en av dem.

    ”Postmodernismen bör snarare förstås som att man accepterar allternativa förklaringar och synsätt på sådant som inte är hugget i sten. Att olika metoder och synsätt kan samexistera även om de är partiellt motsägande, och ändå fungera.”

    Men det är inte så postmodernismen fungerar i verkligheten. Den ger en ursäkt att förkasta en bättre teori för en sämre – men mer politiskt gynnsam teori. Frågan är inte om fler teorier godtas (det är tvärtom grunden för all vetenskapsfilosofi) frågan är på vilken grund en teori påstås fungera – Med postmodernismen skapades ursäkter för rena påhitt.

    ”Det finns numera även liknande teorier i fysiken….”

    Inte mitt ämne och någon annan har redan svarat på den saken.

    ”Jag ser postmodernismen som ett steg till att vidga ramarna för det mänskliga tänkandet. Men jag tror inte att det kan ersätta tidigare erfarenheter.”

    Postmodernismen behövs inte för att vidga ramarna. Att ha olika perspektiv vid studier är en tanke vi hittar redan hos Nietzsche. Den stora är hur vi vet vad som är mest riktigt&/bäst teori, postmodernismen och tillhörande teorier säger att vi inte kan veta vad som är sant och skall lära ut allting. Det är först när de får kreationism parallellt med evolutionslära i klassrummen de hajar till.

    ”Feminister kan ytterst sällan räknas som postmodernister, oavsett vad de kallar sig själva. De låser sig vid en idé som de sedan driver in absurdum.”

    Den ide som de flesta feminister låst fast sig vid är relativism/socialkonstruktivism. Det är helt i linje med postmodernismens dogma att vi inte kan vara säkra och sålunda kan den osäkerheten i sig bli källan för samhällskritik utan annan bevisning.

    ”Det är mer religion. En postmodernist skulle fundera på vilka andra modeller/teorier som kan förklara samma problem, och sedan av allt detta försöka sätta ihop en fungerande lösning. De flesta är tyvärr sorgerligt obildade.”

    I den utopiska teorin skulle det funka så ja men här misslyckas postmodernismen av samma orsak som marxismen misslyckas. Vi pratar inte om perfekta varelser, vi pratar om människor. Sätter man vissa verktyg i händerna på folk så kommer de att använda de verktygen på förutsägbara sätt och vi ser samma sak hända hela tiden. Detta är definitionen av galenskap, att göra samma sak om och om igen och hoppas på bättre resultat.

    De ursprungliga marxisterna hade rätt i en sak. Upplysningsidealen med sanning och fakta är saker som alla har tillgång till. Häftiga avancerade teorier och politiska titlar kan endast gå till överklassen och de som arbetar åt överklassen.

    ”Handen på hjärtat så är ganska få sanningar absoluta. Nästan alla kan brytas ner eller vändas på utan att man blir osaklig eller ovetenskaplig. Ändå fungerar de i princip alltid.”

    Frågan är inte om en sanning/teori är absolut. Frågan är om alternativet är bättre. Marxismen förespråkar att vi river ner världen men det är mer realistiskt att reformera den. Revolutioner gör påfallande ofta mer skada än nytta.

  8. Bra skrivet om första artikeln. Men den andra artikeln läste (tolkade) vi tydligen på olika sätt iaf essensen i den.

    Jag läste den som att hon räknade upp de teorier (”om man ska tro författarna” och den undersökning ligger till grund för deras bok) som fanns om manligt (och dess dåliga värden) och önskan att ändra detta, och det hopp som man sätter till det kvinnliga (och dess värden) men att det kanske inte är vägen till ’Nirvana’ som man hoppas på.

    ”Nu är det väl bara så att när utopin om ”det kvinnliga” som det milda och förstående kolliderar med verklighetens erfarenheter ramlar den ned några pinnhåll. Även kvinnor utövar makt och ägnar sig åt härskartekniker, har behov av kontroll och kan bli förbannade som en hel karl.”…”Man får väl bara hoppas att de kommer ihåg att Athena har två sidor: hon är både kunskapens gudinna och krigets.”

    Alltså att vi liksom man påpekade i Kobra häromkvällen kanske inte alls får en bättre värld om den skulle ’tas över’ av kvinnor.

    http://www.svtplay.se/video/1225395/del-10-av-12-behovs-mannen

  9. @Teodor:
    Ja det är inte så konstigt eftersom kyrkan består av människor men som det står i NT om framtiden att det som är fel kommer stå mitt i församlingen och predika att det är rätt.
    Men det finns problem med ett postmodernistiskt samhälle med sin starka kritik av auktoriteter och att det inte finns en sanning är att ett sådant samhälle fylls av informella ledare och att populistiska partier och ismer får lättare genomslag.
    Men som liberal finner jag även fördelar där individen kan stärkas med betoning på kan men tillskillnad från feminister så tror jag att i ett sådant samhälle kommer fler välja könsstereotypt eftersom människor vill ha en kompass i sitt liv och inte anarki utan normer och regler för om man inte kan finna det i samhället så söker man det i det lilla livet alltså inom familj och vänner.
    Alla äger sin sanning vilket man kan tycka stärker ett postmodernistiskt samhälle men om du inte ens äger din egen sanning är du egendomslös och därför ett lätt byte för teorier som även går emot din egen sanning.
    Där du framstår som ett tomt kärl som kan fyllas med vad som helst vilket självklart tilltalar ismer som vill skapa en ny människa såsom socialism och feminism.
    Men jag tror inte att människan är ett tomt kärl ens när det föds utan redan halvfullt för att sedan fyllas på under resans gång en av anledningarna till varför jag förkastade Marx var att jag förstod att han var en nörd som inte begrep hur människor fungerar där teorin låter bra men i praktiken är ogenomförbar tyvärr finns det många filosofer som delar detta med honom.

  10. @Teo

    Det finns en postmodern kultur, och där håller jag med Erik i hans beskrivning:

    ”Eftersom det logiska resultatet blir att den som slår hårdast, skriker högst eller syns mest då anses ha mer rätt är det knappast förvånande att de främsta förespråkarna är etablerade journalister och akademiker som redan har stora megafoner för personligt bruk.”

    Tycker det därför blir ganska ointressant om postmodernismens teorier som anspråk på sanningen är ganska små. Den enda gången anspråkslösheten om sanning används som argument är när de blir kritiserade. Om du hävdar du har rätt, så är det inget de behöver bry sig om, eftersom de har lika mycket rätt som du, oavsett argument. Om du hävdar de har fel, ifrågasätts resonemangens giltighet som anspråk på sanningen. Oavsett dina argument har du fel och de rätt, och den rätten de har ger dem rätt att ge sig på dig som person. Postmodernister har en ganska postmodern inställning till sin egen filosofi.

    Jag tror inte postmodernismen, såsom du definierar den är beroende av feminismen. Däremot är feminismen helt beroende av postmodernismens utvecklande av sina argument. Liksom kreationismen är det, och många religioner.

  11. @Mars:
    Ja postmodernismen säger att det inte finns någon sanning och detta säger dom som en sanning.

  12. @Mia.:

    Madeleine Leijonhufvud utgår i allting från radikalfeministisk teori och har som främsta mål att omfördela makt mellan könen i alla situationer. MAKT är det enda de bryr sig om. Detta är skillnaden mellan den lag hon vill ha och den lag vi har.

    ”Den 16-åriga flickan – ett barn enligt Barnkonventionen – knep ihop benen när flaskan togs fram. Men det räckte inte.”

    Räckte inte för vadå? För fällande dom eller för att kommunicera vad hon är ok med på begriplig svenska? Uppenbarligen hade flickan inga som helst problem att säga åt den tredje killen att hon inte ville bli filmad när hon hade sex. Hon hade heller inga som helst problem att så att säga ”tacka nej till sex” och han hade inga problem att godta hennes nej.

    Nej betyder nej eller hur var det nu igen?

    Det var tydligen bara när det handlade om en vinpava som dildo som flickan ifråga inte kunde kommunicera på enkel svenska att hon inte var med längre. Då skall rätten på något underligt vänster bedöma med hur många newton det anses tillåtet att sära på ben med handkraft istället och det skall betraktas som tydlig kommunikation.

    Om Nej betyder Nej varför säger man då inte Nej här? Den tredje killen ville ha sex, hon sade nej til det. Den tredje killen ville filma och hon sade nej till det också (utmobbad kille). Uppenbarligen kunde hon säga nej och uppenbarligen respekterades hennes nej.

    Eller har jag fel?

  13. @Lövet

    Jag känner mig inte helt bekväm att gå in i polemik om fysiken, då vi faller långt utanför ämnet. Men jag har mycket svårt att se modern fysik i något postmodernistiskt ljus. Jag tycker inte dina skäl håller (subjektivitet är inte så subjektiv som det låter, sannolikheten inte alls så slumpmässsig edit: egentligen betydligt mer slumpmässig än sannolik) men jag vill hålla fram ett annat skäl som den viktigaste skillnaden:

    Fysikens teorier är väldigt enkelt beskrivna matematiskt. Trots det blir den inte lättåtkomlig, eftersom matematiken visserligen rak och tydlig men oftast komplicerad och därför inte öppen för alla.

    I postmodernismen saknas enkelheten – tvärtom, tvetydigheten är en del av filosofien. De gör en poäng av att avsiktligt göra det svårt för läsaren, använda odefinierade/tvetydigt definierade uttryck eller ordvridningar. Den är till för att väcka associationer och öppna sinnet, men är samtidigt till att dölja författarens avsikter. Det leder till att det mesta som skrivs i postmodernism faktiskt bara är kvalificerat nonsens. Framförallt – det är inte vetenskap utan på sin höjd filosofi.

  14. @Lövet

    Rätt och bra utfyllt. Smile

    @ Erik
    ”Avsikten med feminismen är enligt de flesta feminister heller inte diskriminering av män.”
    Men den GÖR det i rent konkret. Isf borde ”de flesta” feminister protestera när så sker och hänvisa till intentionerna. Så sker inte. På den grunden, och ENDAST den, så kan vi avfärda feminismen helt på denna punkt.

    ”Men det är inte så postmodernismen fungerar i verkligheten. Den ger en ursäkt att förkasta en bättre teori för en sämre[…] Med postmodernismen skapades ursäkter för rena påhitt.”
    Det vore onekligen bekvämt om vi kunde hitta en enda teori som tillfredsställande kan förklara den mänskliga tillvaron. Men vi lyckas inte ens beskriva den. Istället använder man olika teorier som överlappar varandra och ofta bara fokuserar på delproblem. Rena påhitt hittar du ofta inom politik, men sällan inom forskning, oavsett vad de kallar sig.

    Vad vi betraktar som sant idag kan ruckas imorgon. Newton hade rätt tills Einstein korrigerade felen. Hur vi förklarar drogmissbruk idag behöver inte stämma överens med morgondagens version. Skillnaden mellan olika teorier är ofta vad de tar sikte på, dvs var deras fokus ligger. Och det är i avvägningen mellan dessa som man kan ha framgång, om man vet vad man vill uppnå.

    Det är sant att människan inte är helt anpassad till att vifta med stora teoretiska verktyg som dessa. Men vi ska inte glömma att vi själva gör detsamma. Jag tror det största och farligaste verktyget i lådan är demokratin. O andra sidan också ett av de bästa.
    Att en del människor upprepar gamla misstag om och om igen är mest en bieffekt vi får leva med. Det farliga är om vi börjar att lyssna på dem.

    Men personligen tror jag inte att någon postmodernism egentligen existerar. Att ”postmodernismen” bara är en rationell utvecklig av rationaliteten själv. Resultatet av att modernismen konfronterats med sina egna brister, som rationellt sett är olösliga dilemman som omkullkastar hela grunden för sig själv. Vetenskapen som vi känner den håller inte sina egna kvalitetsmått, och någon hade slutligen fräckheten att peka ut att kejsaren är naken.
    Jag är av åsikten att vi står kvar i modernismen, för att postmodernismen inte är ett verktyg som kan ersätta den. Vi människor behöver sanningar, även om de är tillfälliga.

    Den rationella paradoxen går att utveckla ganska lätt och kortfattat om någon är intresserad.

    Teo

  15. Pingback: Sanna Rayman om den postmodernistiska journalistiken | Susanna's Crowbar

  16. @Erik:

    Nej det tror jag inte. Men det var alltså inte det jag ’undrade’ heller. Det är att jag inte förstår vad hon försöker säga i sin artikel. Försöker hon få det att framstå som att det inte räcker med ett (verbalt?) nej fast jag förstår att det gör det även om det sen gäller att bevisa det. Och är hon även ’kritisk’ vg rättssäkerhet?

    ”betyder det att någon av dessa omständigheter inte bara måste föreligga – det måste också vara bevisat bortom rimligt tvivel.”

    Eh? Ja?

    Hon fortsätter sen:

    ”Kvinnan får fotfarande bära hela ansvaret för att få vara ifred sexuellt.”

    Jag skulle formulera det – Var och en får själva ta ansvar för sin sexualitet.

    På 33-listan fanns under punkt 14 skylten ”How will I protect my daughter? (överkryssat) What will you teatch your son?” Och här mitt svar. ”Jag kommer lära min son att ta eget ansvar – Vad kommer du lära din dotter?” Jag har själv lärt min dotter kort och gott ”Gör vad DU vill (utan att skada nån annan såklart) och gör inte vad du INTE vill”.

    Och angående avslutningen. Normen att övergrepp är förbjudet i dagens Sverige är bra ja. Normen att viss sex är förbjuden hoppas jag dock aldrig att vi ska behöva uppleva.

    Ang ämnet så är ju målet förtroende för rättsstaten, vare sig det handlar om övergrepp eller grundlösa/falska anklagelser om sådan. Men när det inte går så bör vi ist satsa på stöd i de fall där det tyvärr inte att få upprättelse .

  17. @Mia.:

    ”Försöker hon få det att framstå som att det inte räcker med ett (verbalt?) nej fast jag förstår att det gör det även om det sen gäller att bevisa det. Och är hon även ‘kritisk’ vg rättssäkerhet?”

    Du har missförstått hennes position. Som sagt hon är radikalfeminist och vill framför allt kvinnor skall ha mer makt. Vad hon förespråkar här är att allting förutom ett tydligt ja skall räknas som våldtäkt. Det spelar ingen roll för Leijionhufvud om flickan säger nej eller inte, allting som inte är ja är ett nej enligt den ideologi Leijonhufvud företräder.

    ”Jag skulle formulera det – Var och en får själva ta ansvar för sin sexualitet.”

    Vad Leijonhufvud förespråkar är att mannens ansvar är att få ett tydligt ja från henne. Hon har inget ansvar alls, utan ja från henne får männen inte försöka någonting enligt Leijonhufvud. Idag är det kvinnans ansvar att säga nej, Leijonfeminister vill få det att vara mannens ansvar att få ja och dessutom kunna bevisa han fick ja.

    ”Normen att övergrepp är förbjudet i dagens Sverige är bra ja. Normen att viss sex är förbjuden hoppas jag dock aldrig att vi ska behöva uppleva.”

    Det är irrelevant om viss sex är förbjuden eller inte. Vad som är relevant är vad som går att bevisa och vad radikalfeminismen förespråkar är omvänd bevisbörda eftersom kvinnor enligt dem är en förtryckt offerklass. Resultatet blir såklart att folk måste avhålla sig även från laglig sex som kan uppfattas som olaglig sex.

    ”Ang ämnet så är ju målet förtroende för rättsstaten, vare sig det handlar om övergrepp eller grundlösa/falska anklagelser om sådan. Men när det inte går så bör vi ist satsa på stöd i de fall där det tyvärr inte att få upprättelse .”

    Rent praktiskt borde målet med rättsprocessen vara att minska mängden brott. Men när man ”utövar våldtäktsbegreppet” så minskar såklart aldrig mängden brott. Tvärtom så ökar mängden anmälningar hela tiden och så blir en mindre mängd av alla fall lösta. Inte nog med det. Polisen får dessutom skit trots att de fortfarande har enormt bra statistik på de fall där bevisen räcker till åtal. Så polisen åtalar lika många, polisen dömer lika stor del av de åtalade men ingen bryr sig för feminister fyller media med statistik på antalet anmälningar.

  18. Håller med om att postmodernism bör betraktas son filosofi och ej vetenskap. Problemet är att postmodernister som fairclough använder sig av dessa teorier som politisk verktyg för social förändring. Detta trots att inga av filosoferna är entydiga i var gränsdragningar ska gå i materialet man studerar. Det finns tex de postmodernister som tror, på fullt allvar, att om man kallar en negativ företeelse för något som anses positivt så blir den negativa företeelsen positiv efter ett tag eftersom orden skapar oss. Det där blir ju farligt eftersom social förändring (som är ett dolt ord för marxistisk vilja) lutar sig mot filisofiska gissningar.

  19. @Torstensson:

    Torstensson, det kan vara bra att ge lite bakgrund då alla inte har koll på ämnet. Ifall någon undrar hänvisar han alltså till Norman Fairclough som är skapare av det påstådda ”analysverktyget” kritisk diskursanalys (CDA). Ifall det inte framgår så är handlar det om förutbestämde politiska positioner som skall styra tolkning av text för att ”avslöja” förtryck bara för att kritisk (politisk) teori påstår det är så. Ingen annan orsak.

    ”In addition to linguistic theory, the approach draws from social theory — and contributions from Karl Marx, Antonio Gramsci, Louis Althusser, Jürgen Habermas, Michel Foucault and Pierre Bourdieu”

    Observera hur de hela tiden upprepar ordet ”theory” Här har teori ingenting att göra med forskning. Det är en politisk position man hittar på och analyserar världen utifrån. Teorin är alltså inte resultatet av någon forskning, det är påhittade politiska lagar som styr hur forskning skall utläsas – Att vinkla och förvanska är alltså meningen från början.

    ”Kritisk diskursanalys är kritisk genom att den ser som sin uppgift att klarlägga den diskursiva praktikens roll i upprätthållandet av den sociala värld, inklusive de sociala relationer som innebär ojämlika maktförhållanden. Det är ingen politisk neutral metod eftersom den ställer sig på undertryckta samhällsgruppers sida.”

    Som sagt alla dessa påstådda ”teorier” inom kritisk teori är bara förlängningar av nyvänsterns besatthet vid att byta ut proletariatet mot nya offergrupper.

  20. På TV-4 nyheterna ikväll blev Reinfeldts medvetna feministiska framtoning fullkomligt tydlig i det att han uttalar sig om jämdelserna i Husby. Löfven må säga att han är feminist men han har i alla fall integritet. Hans motpart däremot går omkring som en billig bitch på Röstskillnadsgatan i tron att en feministisk framtoning kan rädda valet.
    Det är rätt kört för alliansen oavsett taltik.

  21. Erik

    Just så. Jag tror dessutom att fairclough inte gör någon hemlighet alls av att man har en politisk dimension som förförståelse( som om det ordet skulle garantera nån sorts garanti för att det som påstås är viktigt). Dvs man har egentligen bestämt sig för ”att så här är det” och analysen består då i att hitta det man på förhand säger är dåligt och dessutom finns där. Skrattretande att kalla det vetenskap i de fall hans beundrare tror det. Jag har dåligt minne men har också för mig att han gärna framhävde att det viktigaste är att socialt förändra världen och det gör man endast genom språket.

    Pudelns kärna ligger som Erik redogjort för ofta i att vara kritisk bara för att. Mig veterligen är inte ens Derrida särskilt smart när han talar om ”dekonstruktionens möjlighet”. Dvs en parkbänk är en parkbänk i parken, men något helt annat på ett museum. Han menade att vi kan uppnå nya möjligheter genom att dekonstruera det som finns men sen berättar han inte alls vad det skulle få för negativa effekter. Om vi slutar kategorisera parkbänkar som stående i parker, hur ska då företag som tillverkar dom ens kunna räkna på produktionskostnader, hur kan dom ens ha kunder? Etc etc. Det är så tramsigt.

  22. @John Nilsson:

    ”Men den innefattar framför allt olika uppmaningar som syftar åt samma håll – att någonting var skevt med den typen av avtäckande av världen som det moderna, ”objektiva” projektet drevs av.”

    Exakt vad jag sagt hela tiden, de bara babblar om hur det modernistiska projektet inte uppnådde det perfekta tillståndet. De säger ingenting om hur det postmoderna projektet erbjöd långt sämre och mindre användbara alternativ. Bra/dåligt nämns inte alls, bara det var annorlunda så ansågs det valid kritik.

  23. Måste bara få lägga till något som förtydligar om fysiken.

    Slumpmässigheten i kvantmekaniken var problematisk för de som hittade sambandet, och kan väl närmast jämföras med skiftet från geocentrisk till en heliocentrisk världsbild. Idag är det inte alls kontroversiellt. Slumpen är en mätbar parameter, så kallade stokastiska funktioner, som kan beskrivas exakt – och mätningarnas resultat är också så exakta som man kan förvänta sig, av en stokastisk parameter. Subjektiviteten blir en del av modellen, men den subjektiviteten handlar inte om VEM som är där och mäter (det är i alla fall så jag tänker om subjektivitet) utan ATT någon är det.

    Det finns också andra tolkningar än Köpenhamnstolkningen. En populär tolkning kallas många-världar-teorin, och omfattar numera en betydande del av fysikerna. Där ses slumpmässigheten som ett ”val” av rumtidslinje, och att varje möjligt utfall verkligen inträffar, i alla fall i något universum.

    Dessa modeller kan tyckas väldigt exotiska eftersom de strider emot alla våra vardags-erfarenheter av världen. Men de bygger på matematiska/logiska konsekvenser av vad vi vet om världen. Istället för att som postmodernister försöka se olika personliga erfarenheter i en helhet, försöker man snarare bortse ifrån det personliga och se utanför oss själva som biologiska organism.

  24. Historikern Arne Jarrick ger sig på relativism: http://testpress.vof.se/folkvett/ar-2004/nr-3/god-historia-ar-mer-an-goda-historier/

    Här en som erkänner att postmodernisnen ändå kan ha en funktion: http://forum.vof.se/viewtopic.php?p=447699#p447699
    ”Postmodernismen är kanske inte en idéströmning som egentligen inte påverkar vetenskap i så stor del som man kan tro. Postmoderna idéer finns nämligen mest bland humanioraforskare som främst använder kvalitativ metod. Kvalitativ metod är när man vill skapa förståelse om olika fenomen. Ofta handlar det om att förstå och redovisa olika människors eller organisationers värderingar. Man undersöker också vilka värderingar som finns bakom det som presenteras utåt och vilka normer som finns dolda i beteende. Även intressant är vad ett begrepp har för betydelse för någon. Man är alltså intresserad av hur människor tolkar fenomenet ”åska” inte hur åska i verkligheten uppstår. Det är här postmodernismen kan komma in. Kvalitativ forskning har på så sätt som syfte att utröna på vilket sätt saker och ting spelar roll för människor.

    Om man är kvalitativ forskare är det hur man analyserar saker enligt teorier och analysverktyg som räknas och inte om analysen är sann eller falsk. Det är detta som bedöms i den här forskningen. Att t.ex. undersöka vad penisonärer tycker om invandring är i den här typ av forskningen intressant, att undersöka hur det verkligen ser ut med invandringens ekonomiska konsekvenser är oväsentligt för den här typen av forskning. Alltså har en kvalitativ forskare egentligen inga krav på sig att rapportera den sanna bilden av ett fenomen, enbart vilka föreställningar som finns runt om fenomenet och eventuella normer och värden som det kan innebära. Här kommer postmodernismen in, eftersom man har en överdriven respekt för ”källmaterialet” som är ofta är olika åsikter och värderingar så följer det för många att man inte ska vara ”opartisk” och rapportera om dessa är sanna eller falska. Kunskaprelativism kan alltså för dessa följa som en konsekvens av en rent vetenskaplig vilja att vara opartisk applicerat på deras egna kvalitativa fält.”

    D.v.s. postmodernismen är verkligen inte någon grundbult, men kan ha sin funktion i ett politiskt perspektiv. Men tyngdpunkten måste ändå vara att undersöka åskan i sig och att åsikterna om åskan verkligen är sekundärt.

  25. Pingback: Den politiska palettens spektrum | Genusdebatten

  26. Pingback: Jens Liljestrand vs Dennis Nørmark | Genusdebatten

  27. Pingback: Postmodernismen, Imperialismen och Antirasismen – Länkmaraton | Aktivarum