Thente debatten om näthat fortsätter – Mina svar till Maria Sveland och Maria Robsahm
avatar

Detta blir andra inlägget om Thente-gate här på Genusdebatten och fjärde inlägget på ämnet totalt. Läsare förväntas ha koll på tidigare inlägg. Del 1 (Thente-Rayman), Del 2 (Liljestrand-Magnusson) och Del 3 (Swedin-Linderborg) för att förstå helheten. Här i Del 4 handlar det om Sveland-Robsahm

1. Sveland

Turen har alltså kommit till Maria Sveland att kritisera Thente, vilket hon gör i DN under den talande rubriken ”Hatarna finns i alla klasser. Att döma av rubriken så går Sveland precis som Liljestrand och de andra på den felaktiga linjen att motbevisa ”bilden” av hatarna som svag klass. Vidare så argumenterar hon utifrån följande premisser.

När Jonas Thente menar att det är vänsterfeministers och antirasisters fel att hatarna hatar förskjuter han skulden på ett osmakligt sätt, skriver Maria Sveland.

Thente säger inte att det är vänsterfeministers och antirasisters fel att hatarna hatar. Han säger att det är medias och journalisternas fel. Vidare så glömmer Sveland bort sitt eget argument. Det är inte bara ”hatarna” som finns i alla klasser. Vänsterfeminister finns i alla klasser om skall gå på det argumentet. Antirasister finns också i alla klasser så hur konsekvent är egentligen Sveland här?

Länge fanns det en attityd som gick ut på att vi som var utsatta för hot och hat fick skylla oss själva.

Faktum är att media sedan länge har odlat idén att det är okej att sparka uppåt men journalister verkar inte förstå att med samma logik är det okej att sparka på media. Journalister har av allt att döma betraktat sig själva – den tredje statsakten –  som en ”del” av de svaga medan omvärlden i allt högre grad har betraktat journalister som makthavare med politikers priviliegier och brist på trovärdighet.

Som om det ingick i arbetsbeskrivningen om du befann dig i offentligheten

Personligen så tycker jag det skall vara okej att sparka på ingen alls MEN om media exempelvis sparkar på gruppen ”vita män” med det strukturella argumentet ”makt” så måste det vara minst lika okej att sparka på gruppen journalister och skribenter med samma argument. Uppenbarligen är journalisters och mediafolks genomsnittliga makt högre än den vita mannens genomsnittliga makt i allmänhet och hatarens makt i synnerhet.

Sedan började vi prata med varandra och insåg att hoten och hatet inte bara drabbade oss som frivilligt befinner oss i offentligheten.

Vilket är fullkomligt logiskt eftersom många som inte befinner sig i offentligheten numera själva använder samma teorier och argument om makt som mediafolk gör och de blir då en del av samma ideologiska maktstruktur. Det gör alltså ingen skillnad om Sveland attackerar vita män eller om nån av Svelands fans säger samma saker. Det är en struktur och det är den strukturen som attackeras. If it walks like a duck…  Sveland betraktar själv åsikter som en struktur.

Det blev tydligt att hatet skar genom hela det politiska fältet, från vänster till höger. Strukturen blev synlig. Det handlade inte bara om mitt personliga obehag, utan hängde ihop med något som höll på att hända i samhället. 

Sveland ser alltså ”näthatare” som en del av en struktur, samtidigt verkar hon inte begripa att motståndarsidan betraktar henne och alla som tycker som henne på precis samma korkade sätt. Därefter kommer maktanalysen: Vems struktur har mest makt och inflytande? Näthatarna eller media? Om man anser det är okej att sparka uppåt då blir ju näthatet idag en logisk konsekvens. Då försöker hatarna tvinga media att dela med sig av sin makt.

Ju svagare du är ju mer tillåtelse har du att använda vad än för vapen du har till ditt förfogande. Det är så media själva har resonerat exempelvis när Palestinier använt självmordsbomber mot Israelisk militär. Men när det handlar om svensk offentlighet så verkar samma journalister och kändisar plötsligt inte anse att det är mer okej att sparka uppåt mot maktstrukturer längre – i alla fall inte när strukturen ifråga OOPS! är media själva.

Ett samhälle som 2010 fick ett eget rasistiskt parti i riksdagen, vilket därmed fick ökade plattformar och ekonomiska resurser.

Jovisst, ett folkvalt parti som media själva klantigt nog förvandlade till offer genom att särbehandla dem till den grad att en bok med det talande namnet ”Problempartiet” skrevs om medias beteende. Åter, vem är det som har mest makt här och vem är det som sparkar uppåt? I ett land där media gjorde offer till gud så gjorde media SD till offer. Media blev det starka etablissemanget medan SD blev den svaga gerillan som slog ur underläge.

Och nej, jag säger inte det narrativet är sant, men hur var det med medias egen åsikt om sanning nu igen? Var det inte lika roligt med postmodernism när media befann sig på fel sida av berättelserna? Och om vi nu skall prata om hat och hot så observera att medan Aschberg – med Trolljägarna – försöker förhindra att det skrivs vidriga om mediefolk som Åsa Linderborg, Kawa Zolfagary och Elisabeth Höglund så görs på intet sätt motsvarande försök att hänga ut exempelvis de 20-talet anonyma våldsverkare som attackerade ett politikermöte i Eslöv.

Man kan få intrycket att det är ett värre brott att skriva vidriga saker om journalister på nätet än att misshandla politiker i verkligheten? Som Rayman påpekade, vad säger det om medias människosyn?

Och om det är något jag förstått under de här åren så är det att rasismen och antifeminismen har en kärlekshistoria. De går hand i hand. I ett samhälle där rasister hörs och syns alltmer så får även antifeministerna luft under vingarna.

Det är tvärtom vänsterfeminister som har en kärlekshistoria med de mest extrema antirasisterna och hatarna på vänsterkanten. Exempelvis när Maria Sveland gästade jämställdisternas pub i Stockholm så hade hon med sig cirka 50 vänsterextremister från AFA-klonen ”Allt Åt Alla”. En annan känd feminist, Inti Chavez filmades på ”Heterohatets dag” som bland annat marknadfördes med våldsromantisk smörja som gevärssikte mot statsminister Reinfeldt.

 Det är ett resonemang som, förutom den osmakliga skuldförskjutningen, haltar med tanke på att de flesta marginaliserade, fattiga finns inom kvinnodominerade yrken.

Här har vi ännu ett exempel på hur priviligerade journalister och mediafolk inbillar sig de själva är en del av de grupper som de leker talespersoner för. Vänsterintellektuella som pratar om fattiga kvinnor är själva inte fattiga kvinnor. Varken Sveland eller någon annan av de vänsterintellektuella mediemänniskor som Thente pratar om är en del av kategorin fattiga – särskilt inte om vi ser till journalisternas strukturella makt.

Varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär. Enligt Thentes logik borde det vara dessa som härjar runt på nätet och skickar ut slumpmässiga hat och hot till alla som i deras ögon tillhör det ”privilegierade samhället”.

Inte nödvändigtvis. Låt mig påminna om vad Magdalena Norberg-Schönfeldts doktorsavhandling berättade om våra relationer: Ju längre kvinnan är arbetslös ju mindre risk hon blir ensam med bördan, ju längre mannen är arbetslös ju större risk han blir ensam med bördan. Sedan är det ytterst sällan någon förklarar vilka orsaker vi har att förvänta oss att könen skall vara kollektiva kloner av varandra.

I stället är det män som står för största delen av hoten och hatet och de gånger deras identitet avslöjats (av till exempel Researchgruppen) har det visat sig att de kommer från samhällets alla yrkeskategorier och skikt.

Detta har jag bemött i tidigare delar här kommer en kort sammanfattning av felen.

a) Att det finns i alla skikt betyder inte det är lika vanligt.

b) Alla samhällsskikt är inte lika stora, man måste tänka på proportionerna.

C) Researchgruppen har bara presenterat statistik på några få av dem som skriver mest. Den statistiken är ”snett urval” och inte mer representativ för alla med de åsikterna än Åsa Linderborgs inkomst är representativ för alla som har hennes vänsteråsikter. Det är såklart inte samma sorts människor i toppen som i botten.

Ett annat sätt att försöka förstå hatarna var att söka upp dem på en plats där ett samtal bortanför medierna skulle vara möjligt. Det var anledningen till den numera berömda pubkvällen som Thente refererar till i slutet av sin artikel.

Nu råkar det vara så att jag var på den berömda pubkvällen ifråga och att som Sveland dra med sig femtio vänsterextremister från en öppet våldspositiv organisation som ”Allt Åt Alla” är helt enkelt inte trovärdigt för den som vill ”förstå”. Den som tvivlar på att Allt Åt Alla INTE var där för att förstå behöver bara läsa Allt Åt Allas egen hemsida om ”Operation dickens”  För den som undrar hur extrema Svelands polare Allt Åt Alla verkligen är så är det bara att läsa deras intervju i Sydsvenskan där de bagatelliserar attackerna mot svenska poliser i samband med Davis Cup-matchen i Malmö där ”Allt Åt Alla” som då hette ”Ett annat krig” var en del av den militanta delen med namnet ”Det är vi som bestämmer”.

Men det var ändå stenkastning mot bussar med poliser i.

– Fast det är deras förstärkta polisbuss. Den ska tåla allt. Det gjorde den också. Jag tycker inte att det är något att fokusera på.

Ja så lät det alltså från Allt Åt Alla, men sanningen finns på film: Militanta vänsterextremister vid Davis Cup protesterna vräkte stora stenbumlingar mot polisens fönsterrrutor. Inte bara mot de förstärkta fordonen som AÅA påstår utan även mot den vanliga vita polisbussen som inte är förstärkt och som utrymdes av polis som ropade varning och drog tjänstevapen. Tre av extremisterna var dock så lagom tuffa och stöddiga efteråt i rätten när de dömdes för våldsamt upplopp och över 100.000 i böter för reparationskostnader av polisbussen. Om man skall tro de tre tonårskillarna så var de inte där på eget bevåg utan utsatta för grupptryck från ”kompisar” i AFA.

Det är även värt att påpeka att hur de antirasistika killarna från grupper som AFA beter sig på filmerna knappast är i linje med hur vänsterfeminister säger sig vilja ändra på den traditionella mansrollen. Sveland bör fundera över hur väl vänsterfeministers romans med stora tuffa AFA-killar går ihop med feminismens påståenden att kvinnor inte gillar den sortens killar.

Länktips:

Jussi H Lundell – Mäktiga Maria Sveland bestämmer var skåpet skall stå

2. Robsahm (Feministiskt Perspektiv)

Under rubriken ”Thente är en del av problemet” använder Maria Robsahm i Feministiskt Perspektiv samma misslyckade argumentation som Liljestrand och de andra.

Thente utgår alltså ifrån att de som näthatar befinner sig långt ner på den socioekonomiska skalan – arbetslösa, utförsäkrade eller med okvalificerade låglönejobb.

Nej, han berättar däremot att journalistkåren har det utgångsläget för att slippa bemöta åsikter de inte gillar form eller innehåll på. Ingenting som skrivits som svar på Thentes debattartikel ger orsak att ifrågasätta den bilden. Thentes kritiker vill diskutera huruvida det är sant men Thente har aldrig påstått att journalisters bild är sann – tvärtom.

Det kan förefalla något av en paradox, men Thente utmålar härigenom sig själv till en sorts företrädare för de andra, de ”bortsorterade”

Nej, däremot verkar det som om många journalister tar för givet att de själva skall utnämna sig till företrädare för de grupper de skriver om och föra deras talan – vilket de sedan projicerar på Thentes artikel. Antingen det eller så har de taskig läsförmåga eftersom Thente klart och tydligt identifierar sig med ”vi media” och ingenstans med ”vi hatare”.

Han är en del av denna mediaelit – men han tar de bortsorterades parti.

Han tar ingens parti – något man tycker fler journalister skulle ta efter istället för att egotrippat ta för givet att bara de är på den svaga sidan så har de också ”den svages rätt” att attackera grupper som genomsnittligt är långt svagare än dem själva. Ingen betraktar förvirrade journalister som delar av de svaga grupper de skriver om förutom de själva.

Den närmast mytiska bilden av näthatarna som utstötta och arbetslösa är numera en vanlig uppfattning, som är så cementerad att den ofta förutsätts vara sann.

Hos journalister ja, och det är just den bilden hos journalister som Thente kritiserar och ser som ett demokratiproblem. Det framgår tydligt av Thentes text att det är ”vi journalisters” bild som han beskriver. Inte sin egen personliga åsikt och definitivt ingen ”sanningsteori”.

Men något stöd för den har jag ännu inte sett. Detta är också själva grundproblemet i Thentes analys och problembeskrivning – den baserar sig inte på någon empiri över huvud taget. 

Skall man skratta eller gråta? Thentes bild baserar sig på journalisters eget beteende. Det är alltså media som inte bryr sig om empiri – förutom nu när de själva upplever sig attackerade och plötsligt tycker det är viktigt med representation, fakta och empiri. Varefter Linderborg säger emot sig själv så fort det är unga kvinnor hon pratar om – grattis!

Hans artikel består av lösa spekulationer och fördomar utifrån en ”bild” han har, men han har inget stöd för att denna bild är riktig.

Så nu är det plötsligt viktigt med representativt urval och sanning? Hur länge tror ni det dröjer innan Maria Robsahm säger emot sig själv precis som Linderborg gjorde? Så här beskriver hon näthatarna.

De flesta är män. Deras språk är aggressivt – ja, helt enkelt fyllt av hat. Det de hatar är ”eliten” – och därutöver feminister i synnerhet och kvinnor i allmänhet.

Så var vi här igen: ”Kvinnor” finns inte de i alla samhällsskikt? ”Feminister” finns inte de också i alla samhällsskikt? Det var visst bara när vi pratade om ”hatarna” som det var viktigt att poängtera de kunde komma från alla samhällsklasser. Så fort vi pratade om någon annan… ja ni förstår. Sedan har vi enkelt besvarade frågor

Här kommer en snabb FAQ

Av de näthatandes anonyma åsikter blir det tydligt att de oftast – kanske alltid – befinner sig på högerkanten.

Det vill säga ju sämre representation i massmedia ju mer sannolik att ta till näthat för att få uppmärksamhet? Så oerhört oväntat att vänstern som får tillträde till media i högre grad också hatar på nätet i lägre grad. Inte direkt en svår fråga att besvara. Lite som att fråga varför de som äger TV-kanaler mer sällan går ut i Radio.

Att de flesta näthatare är män är ingen nyhet – men Thente stället inte ens frågan: varför är kvinnor kraftigt underrepresenterade bland dessa så kallade missnöjda?

Kvinnor är färre i hög grad av samma orsak som vänstern är färre. De har andra möjligheter att ta till när de är missnöjda så deras åsikter är inte bortsorterade på samma sätt. Missnöjda kvinnor har kvinnoförbund, kvinnosidor, kvinnopolitik och media brukar okritiskt vara på kvinnors sida med ursäkten att kvinnor har ”strukturer” mot sig.

Nedskärningarna i den offentliga sektorn har drabbat stora kvinnogrupper mycket hårt. Varför är det inte dessa kvinnor som ägnar sig åt att hata anonymt via nätet?

Av samma orsak som det inte är lika många kvinnor som skriver på Wikipedia. Internet liksom dataspel domineras ju normalt av män så varför skulle det förvåna oss en viss del av nätet är dominerad av män? Desto mer förvånande att kvinnorna på nätet inte har mer varierande intressen. I stort sett alla kvinnor verkar syssla antingen med sociala nätverk, modebloggande eller twitterfeminism så män dominerar i stort sett allting annat på internet.

Kommentarer

Thente debatten om näthat fortsätter – Mina svar till Maria Sveland och Maria Robsahm — 19 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Swedin och Åsa Linderborg har också fetfel om Thente | Aktivarum

  2. Att feminister inte behöver vara anonyma med sitt hat kan ha med att göra att deras hat är helt ok enligt rådande samhällsnorm. Den mängd hat som feminister spyr över män helt offentligt utan att någon reagerar är faktiskt rätt skrämmande.

  3. @ Superfeministen

    Jag ögnade igenom det där blogginlägget du länkade till och fann det ställvis rätt komiskt. Skribenten verkar nämligen blanda ihop begreppen VD och styrelse samtidigt som hon inte tycks känna till att ett aktiebolag, stort som litet, måste ha en VD och i regel även en styrelse. Det här betyder att ”Ricks skrotdepå AB” kan ha såväl VD som styrelse, men av detta följer inte att de inblandade skulle vara särskilt förmögna. I bästa fall når de något slags genomsnittlig inkomst. Jag misstänker att antalet kvinnor som vill bli inkvoterade här är rätt litet, icke sant?

    Det skribenten är ute efter är poster i de största och mest framgångsrika bolagen. Det säger hon nämligen själv genom sin referens till en studie som lär visa att företag med kvinnor i styrelsen mer sällan gör konkurs. Klart att det är så, för kvotkvinnorna är bara intresserade av framgånsgrika företag, inte ”Ricks skrotdepå AB”. Anta nu att sistnämnda på något magiskt vis växer sig stort och framgångsrikt. Vips så är kvotkvinnorna där med sina krav på framträdande poster.

    Ett annat komiskt resonemang är det här (direkt citat): ”Kvinnor har i medel bättre betyg än män då de går ut grundskolan. Kvinnor vidareutbildar sig också i högre grad än män på högskolenivå. De är alltså minst lika kompetenta som män. Så varför finns det så få kvinnor i höga positioner?”

    Så det är alltså grundeskolebetyg, som bevisligen sätts till flickors fördel, som borde vara utslagsgivande för vilka poster man är förtjänt av i näringslivet? Vidare, numera kallas allt fler traditonellt kvinnliga utbildningsvägar för ”högskola” medan motsvarande traditionellt manliga utbildningar inte kallas det. En förskolefröken är numera tekniskt sett en akademiker medan en elmontör inte är det. Jag vågar påstå att det i bägge fallen handlar om praktiska yrkesmänniskor – och inget fel med det.

    Avslutningsvis lite spännande matematik ur en studie som citeras i inlägget: ”Statistiskt fortsätter nämligen mer än hälften av tjejerna med högre studier, men bara var tredje kille. Och skillnaden blir ännu större i slutänden av studierna. Där är tjejerna i majoritet (64 procent) av dem som tar examen.”

    Låt oss anta att ”mer än hälften av tjejerna” är 55 procent. Jag skriver anta, för mer exakta siffror uppges inte. Om då tjejerna är 64 procent av dem som tar examen så är det precis samma förhållande som bland de nyantagna. Ifall ”mer än hälften” är mer än så, betyder det att kvinnor faller bort i högre grad än män.

    Det är något alldeles speciellt med feministisk matematik och jag misstänker att det där alldeles speciella återspeglas i t.ex. Sveriges PISA-resultat…

  4. @robjoh:

    ”Att feminister inte behöver vara anonyma med sitt hat kan ha med att göra att deras hat är helt ok enligt rådande samhällsnorm.”

    Fast feministtjejen som twittrade att hon ville slå ihjäl Karl Johan Karlsson varje kväll (på grund av hans Expressen-krönika om smalhet) ville absolut vara anonym när Aschberg konfronterade henne i #Trolljägarna Del 3
    http://toklandet.wordpress.com/2014/04/16/trolljagarna-avsnitt-3/

    För den som glömt vad Karl Johan Karlssons krönika handlade om
    http://genusdebatten.se/unga-kvinnors-sjuka-drommar-och-svarigheten-att-debattera-kvinnofragor/

    Kan även vara vänt att påpeka att tjejen själv beskrev sig som ”Jag är en av dem som är mot det där”. Mot vadå för någonting frågar Aschberg? ”Näthat” svarar hon lågmält.

  5. Själv tycker jag är nästan gulligt korkat och mer än bara en liten smula absurt när just ett fundamentalt hatiskt kommunistvåp som Sveland benämner alla, i praktiken majoriteten av Sveriges befolkning, som naturligtvis inte diggar hennes förljugna tirader och påfallande sjuka, kollektivistiska lögner för just: ”hatare”.

    Det är ju liksom ingen nyhet, för någon enda människa, att det lallande psykvraket och historielösa kommunistvåpet Svelands konkreta verksamhet är att just sprida sitt kollektivistiskt förljugna och sjuka hat i media. Västhat, manshat och demokratihat.

  6. @Liberalen:

    Man kan tycka vad man vill men personligen stödjer jag inte normativa beskrivningar som ”kommunistvåp” och ”psykvrak”. Det blir bara liknande trams från andra sidan och leder ingen vart. Jag stödjer dock helt yttrandefrihet så jag anser folk frivilligt skall hålla högre nivå.

  7. @Rick:
    Avslutningsvis lite spännande matematik ur en studie som citeras i inlägget: ”Statistiskt fortsätter nämligen mer än hälften av tjejerna med högre studier, men bara var tredje kille. Och skillnaden blir ännu större i slutänden av studierna. Där är tjejerna i majoritet (64 procent) av dem som tar examen.”

    Skulle bara vilja tillägga att valet av utbildning också spelar roll. En fördel är civilingenjörsutbildningar, där kvinnor fortfarande är i minoritet.

  8. @Erik:
    Ja och sen har vi feminister som Lady Dahmer som inte har några som helst problem att försvara manshat. Enda misstaget den anonyma damen gjorde var att hon valde ut en person istället för en hel grupp människor.

  9. Erik,

    Jodå, visst har du alldeles rätt i att en tävling i substanslös name-calling ofta är påfallande pointless.

    Problemet är bara det att jag i fallet Sveland inte alls ägnade mig substanslös name-calling. Utan tvärt om. Jag nedtecknade bart och blott en ytterligen korrekt beskrivning av vad Sveland (tragiskt nog) i verkligheten helt själv bevisat sig vara.

  10. Tankar om PK-floskeln ”antirasist”..

    Vi bör nog vara tydliga med vad som är vad: att en sådan där klonad, floskelrapande vänstertomte från ytter-ytterkanten, som ju som vanligt leker ”antirasist” – men som i realiteten, som vanligt, bara visar sig vara en förljuget kollektivistisk vit-, svensk-, och västhatande smygkommunist, som per definition, rent faktiskt, är, den konkreta fullblodsrasisten i sällskapet. Dvs. allt annat än en faktisk och reell antirasist.

  11. Vad jag bara i all enkelhet funderar på är vad påståendena om att det är män som mest näthatar baserar sig på? Såvitt jag känner till så finns inga vetenskapliga undersökningar gjorda kring detta, utan vad vi har att gå på är påståenden. Sedan kan man ju fundera på varför inga sådana undersökningar är gjorda (om jag nu inte missat någon sådan). Skulle det möjligen kunna vara så att de skulle kunna visa att kvinnor näthatar lika mycket?

  12. Det om hur journalister identifierar sig med den grupp de försvarar är rätt intressant. Skulle säga att det är vad som skiljer ”talesman för folket” från någon aristokratiskt sinnad; aristokraten är alltid medveten om sin position.

    Eftersom Sverige kulturellt verkar ligga direkt nedströms från USA tror jag den här bloggen kan vara relevant för att förstå mekansimerna. ”The Brown Scare” är en analogi till ”The Red Scare”, även känt som McCarthyism.
    http://unqualified-reservations.blogspot.se/2013/09/technology-communism-and-brown-scare.html

    Ganska lång läsning, men ett smakprov:

    In old Japan, it wasn’t illegal to be an asshole. It wasn’t even illegal to be an asshole to a samurai. But it was illegal to be an asshole to a samurai – if you weren’t a samurai. See how it works? You might say the samurai were a sort of protected class. A system not at all unique to old Japan. Always and everywhere, ”microaggressing” against the protected class is hazardous to your health.

    There was even a word, dating back to those same Roman dicks who gave us this ”de minimis” bullshit, for a system of law that assigned certain people special rights. This set of rights varied – but in almost every case, the right not to be offended (by those outside the subset) was the first and most basic. The word, in fact, was privilege. Meaning, in Roman dick-speak, private law.

    Type it into the searchbar. Somehow, you still get:
    A privilege is a special entitlement to immunity granted by the state or another authority to a restricted group, either by birth or on a conditional basis.
    I don’t think I need to mention what the America of 2013 has done to this word.

  13. med tanke på Liberalen mfl..

    Trasproletär, trasborgare… vad är skillnaden? Lika patetiska, lika tragiska, lika komiska…

    Vad kan man vänta sig av en blogg vars mest intellektuella typ är den som inte verkar ha läst en enda klassiker? Hans egen förförståelse räcker för att kritisera allt och alla sedan 2500 år, menar han. Typiskt… Så fort de lärt sig alfabetet, pratar de mest och högst och vips så har de blivit våra ledare.

    Egentligen tänkte jag inte posta några fler inlägg, men jag bara undrar: Vem eller vad har tagit kål på bloggen? I alla fall, verkar den utandas sina sista suckar. Först trodde jag att den hade åtminstone 40-50 aktiva besökare. Sedan insåg jag att sifran inte kunde vara högre än 20. Nu verkar ni inte ens vara fler än 8-10. Ska ni rädda oss från feminismen? (Förstår inte heller varför jag först tyckte dens och dens artikel var så lysande. Så många fel… Nej, man ska tydligen inte blogga när man är full eller sjuk.)

    Och varje hjälpande hand hugger ni av…

    Jag börjar hursomhelst förstå det här mer och mer: folk vill egentligen aldrig bli av med feminismen. Både vänstern och högern skulle ju förlora den som det slagträ de använder mot varandra, fast på var sitt sätt (också typiskt!).

  14. Spelar ingen roll hur förnuftigt ditt inlägg är, de är väl medvetna om att vad som blir den ”allmänna” uppfattningen av vem som har rätt står i direkt proportion med om det som skrivs läses av x antal hundratusen läsare eller x antal tusen läsare.

    Jag har mycket svårt att ta till mig att de verkligen kan vara så snäva i sitt synsätt att de inte inser hur saker förhåller sig i verkligheten.

  15. @Superfeministen

    Bloggen du hänvisar till har ju ingen koll på hur ett företag (aktiebolag) fungerar!
    Så innan jag bemöter argumenten kanske jag skulle ta och förklarar några grundläggande begrepp, så vi inte
    diskuterar okunningt skitsnack.För det är vad bloggen ägnar sig åt.

    Ett aktiebolag är en bolagsform där ägarna skjuter till kapital, i syfte att kapitalet ska växa. Det är grundläggande.
    Ägarna har andelar i bolaget i förhållande till vad de skjuter till, alltså aktier, som är ett bevis på ens ägarandel.
    Bolaget fungerar som en förening, där ÄGARNA väljer en styrelse, som ska representera ägarnas intressen. Det blir lite bökigt om ett bolag har många ägare och alla ska träffas varje gång ett beslut ska tas. Alltså tillsätter man en styrelse, och det är lagstadgat. Det spelar ingen roll om det är Ricks Skrot & Korn AB eller Atlas Copco AB.
    Styrelsen sitter på ägarnas *förtroende* och kan röstas bort om den inte sköter sig. Sköta sig betyder att den ska jobba för att öka ägarnas värde på sina andelar (aktier). Rösträtten i bolaget beror på antalet aktier man äger.
    Skulle det vara personrelaterat, en person en röst, kallas det ekonomisk förening och inte aktiebolag.

    VD är en tjänsteman som ANSTÄLLS av bolaget, och får lön. VD:n behöver inte äga en endaste aktie, det är en BEFATTNING på bolaget. Eftersom VD inte kan anställas av någon annan anställd på bolaget, så anställs VD av STYRELSEN.
    VD behöver inte sitta med i styrelsen heller. VD är den person som är ytterst ansvarig för den dagliga driften av ett företag, och ska ha LÖN för det jobbet.

    Alltså:

    Ägarna tillsätter styrelsen, genom val på bolagsstämman, där normalt en aktie = en röst.
    Styrelsen ska representera ägarnas intressen.
    Styrelsen behöver inte själva vara ägare, men är det oftast, eftersom ägarna vill ha med ”sina egna” i styrelsen.
    VD är den högsta tjänstemannen på bolagen, och är ANSTÄLLD av styrelsen (får lön).
    VD behöver inte vara styrelsemedlem
    VD behöver inte äga en enda aktie i bolaget.

    Sådär.

    Varför sitter det inga kvinnor i styrelserna? Därför att det sitter kvinnor i styrelserna. I Sveriges 10 största börsbolag är 28% kvinnor. ÄGARNA (tiotusentals små och stora) har valt in dessa 28% kvinnor. De har all rätt i världen att sköta sin EGENDOM som de vill, och bolaget är deras privata egendom som de köpt för egna pengar.

    Varför finns det så få kvinnliga VD:ar? Därför att STYRELSERNA, som i The Big Ten består av 28% kvinnor, inte VILL
    ha kvinnliga VD:ar. Den ”kvinnliga homosociala gemenskapen a.k.a. the sistahood” är bara intressant för gnälliga
    feminister, men INTE för kvinnliga styrelseproffs i The Big Ten. De sitter i styrelserna för att generera PENGAR
    åt ägarna, inte för att gynna sina självutnämnda sista’s. Money talks and bullshit walks i den världen.

    Det är inga små förtryckta mesproppar som sitter i de stora börsbolagsstyrelserna, de vet vad de gör annars hade aldrig ägarna valt in dem. De vet att lojaliteten med ägarna är allt, och den homosociala gemenskapen med sina
    självutnämda medsystrar är bullshit.

    Varför får inte kvinnor chefsjobb när de har fler akademiska poäng än män?
    För att 240 p i kulturvetenskap och humaniora överhuvudtaget inte ÄR kompetens! Södertörn och Handels är inte samma sak. KTH är inte samma sak som Linné. Kvinnliga akademiker är säkert jättekompetenta – på andra saker än att vad som
    efterfrågas ute i industrin eller handeln. The Big Ten är nämligen industriföretagen Volvo, Volvo PV, Ericsson, Electrolux, Skanska, Vattenfall, Sandvik, Telia-Sonera samt handelsföretagen Preem och H&M.

    Akademiska poäng ÄR INTE detsamma som kompetens. Snopet va?

  16. @Magnus:

    Stort tack för din summering av företagandeinfo. Jag kommer att bemöta det där blogginlägget om kvotering och din lathund kommer att ge mig mer tid att lägga på själva argumenten. Jag har dock en liten invändning:

    ”Varför finns det så få kvinnliga VD:ar? Därför att STYRELSERNA, som i The Big Ten består av 28% kvinnor, inte VILL ha kvinnliga VD:ar.”

    Nja, ett bättre svar är att styrelserna (som är 28% kvinnor totalt, dock ej jämt fördelade) inte bryr sig om den de anställer som VD är en man eller kvinna. Det är helt andra saker som är viktiga. Exempelvis ett säljföretag som jag arbetade på ägdes av två kvinnor och de anställde som VD en manlig konstymnisse som körde Harley Davidson.

    På tal om Big Ten, enligt en studie på OMXS30 (30 största företagen på Stockholmsbörsen) så var det 24% kvinnor i styrelserna. Det skulle kunna bero på skillnader i tidpunkt för när studierna gjordes men om det inte gör det så kan en annan förklaring vara att det är högre andel kvinnor i Big Ten än i de 30 största för att de kompetenta kvinnorna är så fåtaliga att de kan välja och vraka och i den situationen väljer den kompetenta kvinnorna uppåt.