Nyvänsterns hyckleri – Del 2 Moralpsykologi och Barnuppfostran
avatar

I den första delen påvisade jag den självmotsägelse som finns i feminismens syn på flyktingar från Syrien. Jag avslutade inlägget med slutsatsen att Feminismen ideologiskt inte existerar då det enda som tycks finnas är åsikter som styrs av Nyvänstern, eller Neo-Progressives/Regressive Leftists/Social Justice Warriors som de i olika sammanhang har kallats i USA. Då det första inlägget redan har över 200 kommentarer är det dags att utveckla vad vetenskapen har att säga om den politiska utveckling vi sett och ser.

Den vetenskap som forskar på varför vi människor tycker som vi tycker kallas Moralpsykologi och är idag ett eget vetenskapligt fält. Tidigare var det en del av utvecklingspsykologi där människans utveckling antogs varken ske evolutionärt (nativism) eller som ett ”blank slate” (empiricism). På den tiden så var det dominerande paradigment Kohlbergs idé att barn själva listade ut vad som skulle gälla (rationalism). Därför menade barnforskare att auktoriteter (som föräldrar och skolan) var i vägen för barns naturliga utveckling att bli bra människor. DEN tanken borde ni känna igen? Här är en stor del av orsaken.

”Piaget and Kohlberg both thought that parents and other authorities were obstacles to moral development. If you want your kids to learn about the physical world, let them play with cups and water, dont lecture them about the conservation of volume” (Haidt)

I tidig ålder har barn dock inte särskilt bra verbal förmåga. De kan inte berätta hur de tänkt. Så Elliot Turiel, en av Kolhlbergs tidigare elever, utvecklade en teknik där barn fick höra korta historier som de kunde reagera på. Efteråt fick barnen frågan ”Is that OK what the boy/girl did”? När barnen sedan svarar ”nej” gjordes en uppdelning av varför. Antingen för att barnet själva tycker det är fel (moral), eller för att det är fel enligt en regel som barnet lärt sig (social konvention). För att göra en lång historia kort visade sig moral för barn handla om skada/offer medan sociala konventioner främst handlar om saker som kläder/matvanor. Turiels forskning hade moraliska implikationen att: Moral handlar om att behandla andra människor och djur väl.

”Hierarchy and authority are generally bad things (so its best to let kids figure things out for themselves) Schools and families should therefore embody progressive principles of equality and autonomy” (Haidt)

Vid det här laget har ni nog insett att den utveckling jag beskriver också är vår egen. På basis av Kohlbergs rationalism har forskare, lärare, politiker och föräldrar i progressiva länder haft samma syn på barn. Problemet är att om detta stämde får vi ett till exempel på nyvänsterns hyckleri. Om moral är ha den synen och folk i andra länder inte har den synen, är de folken sämre människor då?. Kan man säga så utan att bli rasistisk? Många progressiva forskare vägrade att svara på frågan och deklarerade istället sig själva kulturrelativister vars forskningsresultat i väst inte kunde appliceras på andra folk. Vi återkommer senare till dem.

Men alla kunde inte använda den vägen ut. Om antropologer menar att de inte kan säga något om andra kulturer så trampar de på sitt eget fält. Antropologen Richard Shweder, som hade levt hos urbefolkningen i Orissa, Indien hade ett annat svar. Han menade att moral inte handlar om godhet utan om samhällsordning. Därför borde moralen i världen skifta efter behov att ordna samhällen. De flesta folk har valt att bygga en sociocentrisk ordning medan, den moral som Turiel hänvisade till var specifik för västvärldens individualistiska ordning. Hade Shweder rätt så skulle studier på urinnevånare i mer sociocentriska Orissa, ge andra svar och motbevisa tanken om rationalistiska ”moralfilosofiska” barn.

Den studie som Shweder och hans kollegor gjorde 1987 i Indien och USA styrkte den tesen perfekt. Saker som bara var sociala konventioner i USA betraktades av barn i Orissa som moraliskt felaktiga. De var inte bara konventioner de var FEL. Turiel invände i sin replik att man inte kunde garantera att Orissas barn inte uppfattade skada bara för att amerikanska barn inte gjorde det. Han försvarade rationalism med argumentet att barn i Orissa nog såg skada som Amerikanska barn saknade förmågan att se. Kort sagt Shweders studie saknade en kontrollmekanism för vad som uppfattades som skada. Socialpsykologen Jonathan Haidt som följt deras debatt bestämde sig för att hitta ett sätt att skapa den kontrollmekanismen. Han talade rätt bra spanska så han valde att rikta in sig på Sydamerika.

1993 genomförde Haidt och hans kollegor en banbrytande intervjustudie i Recife och Porto Aegre Brasilien samt i Chicago, USA som kastade allt över ända. Eller rättare sagt som hade kastat allt över ända om den då inte hade bemötts med tystnad från dem vars världsbild den ifrågasatte. Vad Haidt med kollegor gjort vad att testa hur folk i Brasilien och USA från olika social klass reagerade på historier om ”harmless offenses”. För att försäkra sig att svaren inte hängde på olika kulturell syn om skada hade de lagt till följdfrågan ”Do you think anyone was harmed in the story”?

Precis som Shweder hade förutsagt visade det sig att skillnaderna mellan kulturer inte alls minskade när man kontrollerade för hur man uppfattat skada, de till och med ökade. Istället upptäckte Haidt med kollegor att många av de intervjuade personerna började uppfinna egna offer att bli skadade av de förteelser som man frågade om. Intervjuarna hade tränats för den situationen. Vid felaktiga hänvisningar blev de intervjade personerna milt tillrättavisade.

Exempel: Intervjuad person: ”If somebody sees him burning a flag he might get in trouble” Intervjuare ”Hmmm, it says in the story nobody sees him” Intervjuad: Ohh, thats right, yee I dont know, it still feels wrong somehow. I cant explain it”

Haidts studie inte bara bekräftade Richard Shweders tes om moral. Den producerade även data som ifrågasatte Rationalism som helhet. De intervjuade människorna kom inte fram till sin uppfattning om historierma genom att resonera sig fram till den. De försökte resonera sig fram till den moraliska uppfattning som stämde bäst på den intuitiva känsla de fick av att höra historierna. Den stora mängden av i efterhand ”uppfunna offer” var en av de största överraskningarna i studien. Därmed uppkommer för mig en viktig fråga. Hur kommer det sig att det här inte fick mer uppmärksamhet när studien publicerades på tidigt 90-tal?

Det verkar beror på att Evolutionslära inte hade slagit igenom ännu. Egentligen var det en tanke som populariserades nästan tjugo år tidigare av Edward O. Wilson som presenterade sin syn i boken ”Sociobiology – The new synthesis” (1975). Kort därefter kompletterades den av Richard Dawkins bok ”The Selfish Gene” (1976). Flera andra forskare gjorde liknande upptäckter men nu uppstod den politiska kontrovers som stal all uppmärksamhet och energi från forskningsfältet.

Som Professor Steven Pinker berättar i ”The Blank Slate” (2002): Den progressiva rörelse (som blev dagens nyvänster) beslöt sig för att kalla E.O. Wilson rasist och demonisera honom och hans forskning. Wilsons ”brott”? Han hade ett kapitel i sin bok om människans utveckling. Vilket den progressiva rörelsen uppenbarligen betraktade som en handling som inte bara var felaktig utan moraliskt fel. I ett upprop från ”The evolutionary psychology study group” kopplades Wilsons forskning till att både rättfärdiga status quo och ha kopplingar till nazism. Följade ramsa skanderades: ”Racist Wilson you can’t hide, we charge you with genocide!”

Den finska vetenskapssociologen Ullica Silverstråle var på plats i USA under dessa händelser. I sin avhandling -83 skildrade hon demoniseringen av sociobiologi. På denna avhandling baserades sedan boken ”Defenders of Truth: The Sociobiology debate” (2000). Vidare så kan ni se ovan unika video där professor Silverstråle föreläser på temat ”Sociobiology and human nature – a 40 years’ perspective”. Vid 13.20 berättar hon om E.O. Wilsons bok.

När Haidts upptäckter gjordes så fanns det två huvudorsaker att forskningen inte uppmärksammades mer. Dels att han publicerade studien i en socialpsykologisk publikation vid en tidpunkt då moralpsykologi sorterade under utvecklingspsykologi. Dels på grund av nyvänsterns attacker på evolutionslära som hade saboterat den psykologiska forskningen. Verkligheten var dock på väg att hinna ikapp. Paret John Tooby och Leda Cosmides smög sig 1992 förbi universitetsvärldens progressiva/feministiska grindväktare med boktiteln ”The Adapted Mind, Evolutionary Psychology and the Generation of Culture” (1992).

Samtidigt har även andra akademiska fält sett samma utveckling. Människan är långt mindre rationell och långt mer emotionell än man trodde på 70-talet. Människans känslor är i sin tur långt mindre socialiserade än man trott och långt mer universella än man tagit hänsyn till. Detta innebär i sin tur att politiska uppfattningar kan förutsägas och kategoriseras. Jag återkommer till hur dessa kategorier ser ut.

Jag vill avsluta med att upprepa nyvänsterns hyckleri där de både drivs av tanken att deras individualistiska värderingar specifika för västvärlden är det moraliskt goda, samt att den moraliskt lägst stående gruppen i världen är de vita män som skapat de samhällen där den värderingen finns. Dessa två saker går helt enkelt inte ihop. Inte nog med det, det går knappast att mena västvärldens moral är det moraliskt goda utan att också anse att de folk som inte har den moralen är moraliskt onda.

Med snuttefilten rationalism kunde nyvänstern drömma om att folk från andra kulturer skulle ”läras om” men i och med detta inlägg har jag visat vetenskapliga belägg för att rationalismen i sig inte fungerar som tänkt. De flesta människor fortsätter att tycka efter känslorna som de vill även EFTER att man försökt resonera dem till rätta ”Gee, I dont know why, it still FEELS wrong” Ni kan säkert se vissa konskvenser det får om detta visar sig stämma.

 

Kommentarer

Nyvänsterns hyckleri – Del 2 Moralpsykologi och Barnuppfostran — 20 kommentarer

  1. Hej.

    Tack för den genomgången; att inte hitta något att klaga på är den högsta formen av beröm enligt mig.

    Jag har stött på en diskrepans mellan autister och neurotyper via arbetet: neurotyper försöker semimedvetet göra likadant som alla andra runt sig. Den exakta graden och arten varierar givetvis med gruppens sammansättning, syfte och storlek, men den underliggande trenden är tydlig: tänka, känna och tycka lika trumfar rationellt och logiskt tänkande vare sig det är sakorienterat eller metakognitiv introspektion.

    Autister försöker förstå det intuitiva regelverket som styr neuroptypers tänkande och sig själva utifrån denna förståelse; något som ofta ger upphov till ångest då autister saknar eller har en annorlunda funktion för social gruppinkludering.

    Exempel: en vanlig situation är att det som neurotyper uppfattar som inflexibelt tänkande hos autister helt enkelt är ett beteende inlärt för en specifik kontext, ett specifikt spår. Att försöka tvinga ‘tanketåget’ över på ett annat spår utan att ha tränat upp en förmåga att växla skapar således en låsning. Hos en neurotyp uppstår inte den situationen då denne automatiskt dels rationaliserar sitt agerande i realtid och pretid, men dessutom rationaliserar/redigerar sitt minne. detta sker inte hos autister, och de högintelligenta kan redogöra för processen; de ser inte sällan på neurotyper med ett milt överseende, då dessa framstår som irrationella och känslostyrda.

    Så varför skriva detta? Jag tycker mig se likheter med vad du skriver om ovan. en intellektuell strömning uppstod under nittonhundratalet där flertalet idéer slog igenom i primärt västvärlden och kombinerades till en kritisk massa av rent känslomässigt resonerande. Med internets genombrott skapades bilden av en folkrörelse för makthavare vilka därmed fullt logiskt rationaliserade sin moral till det som verkade vara det nya paradigmet, särskilt som den kommunicerande samhällsfunktionen agerade katalysator.

    Västvärldens hopp om överlevnad som en grupp kulturer och folk kan mycket väl stå till en grupp som fortfarande betraktas som handikappad då medlemmarna i den kommunicerar på ett för oss annorlunda sätt. till skillnad från neurotyper har de dock förmågan att agera känslo- och grupptänksbefriat vid behov, väl de tränat detta.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
  2. @Rikard: @Rikard:

    Jag var tvungen att slå upp neurotypisk, tydligen står det för att vara normal, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Neurotypisk

    När jag läste din text tänkte jag att du blandat ihop ‘introverta’ med autister, då hade jag kunnat förstå den. Att äkta autister skulle vara vårt hopp om framtiden framstår som fantasifullt.

    SvaraSvara
  3. Människan är långt mindre rationell och långt mer emotionell än man trodde på 70-talet.

    […]

    De flesta människor fortsätter att tycka efter känslorna som de vill även EFTER att man försökt resonera dem till rätta “Gee, I dont know why, it still FEELS wrong”

    Tack Erik igen!

    Otroligt bra att få det här verifierat, även om jag inte helt greppar alla implikationer det här har. Men det har ju enorma implikationer för den rationella (samhälls)debatten/samtalen, som så många driver, den framstår ju som en ”waste of time” mot bakgrunden av det här?

    Jag vill avsluta med att upprepa nyvänsterns hyckleri där de både drivs av tanken att deras individualistiska värderingar specifika för västvärlden är det moraliskt goda, samt att den moraliskt lägst stående gruppen i världen är de vita män som skapat de samhällen där den värderingen finns. Dessa två saker går helt enkelt inte ihop. Inte nog med det, det går knappast att mena västvärldens moral är det moraliskt goda utan att också anse att de folk som inte har den moralen är moraliskt onda.

    Precis! Rationellt går det inte att förklara, men om det är på känsla så är det begripligt.

    Samtidigt som man mest löser problemen, är man som Man mest skyldig. Nå, det är vår börda.

    SvaraSvara
  4. @Tallskog:
    Det där är väl menat att vara någon typ av självironiskt skämt, fast jag tycker hon skjuter sig i foten.
    Hittade följande i en intressant uppsats(?):

    Att nazism och kommunism hanteras på helt olika sätt visar sig på mångahanda vis. För något år sedan kunde man se Ingvar Kamprad, IKEA:s grundare, sitta och gråta i tv. Han berättade om den svåra tid han haft sedan hans ungdoms nazistsympatier avslöjades ett halvtannat decennium tidigare. Nyheten slog då ned som en bomb, varefter han fick löpa gatlopp i såväl inhemsk som utländsk press. Han beslutade sig för att omedelbart erkänna allt och göra offentlig avbön, bland annat i form av ett handskrivet brev till alla anställda.

    I ett annat tv-program ett år senare kunde publiken möta en glad och skrattande Jerry Williams, känd svensk rocksångare. Han hade blivit ombedd att bjuda in fyra drömgäster på middag och placerade därför Lenin och Stalin på två av stolarna. Under beklagande av att dessa gäster inte var vid liv förklarade han att flerpartisystem inte behövdes och att poängen med ett socialistiskt samhälle var att skapa den nya människan. Jerry Williams uttalanden kom inte att hamna på löpsedlarna. Inte heller bröt någon tittarstorm ut med krav på förklaringar och avbön.

    Skillnaden var att medan i det ena fallet personen omedelbart ställdes till svars för femtio år gamla nazistsympatier, passerade i det andra nutida sympatiyttringar för Lenin och Stalin i det närmaste obemärkta förbi. Vad som är möjligt att säga om kommunismen skiljer sig således markant från vad som kan sägas om nazismen. Därför väckte det heller inget större
    uppseende när förre vänsterpartiledaren Gudrun Schyman i tv tillsammans med en flickkör framförde Sången om Stalin, en oförblommerad hyllning till Sovjetunionens diktator. Man skulle för jämförelsens skull kunna utföra ett tankeexperiment och föreställa sig partiledaren för moderaterna, statsministern Fredrik Reinfeldt, i samma humorprogram med en gosskör framföra Horst Wessel-Lied, det nazistiska Tysklands mest berömda kampsång. En sådan händelse skulle med all säkerhet överallt bli förstasidesstoff och omedelbart göra slut på Reinfeldts politiska karriär. Inte ens hänvisningar till att det bara rörde sig om ett humorprogram skulle kunna rädda honom.

    SvaraSvara
  5. @straightmansburden:

    ”Otroligt bra att få det här verifierat, även om jag inte helt greppar alla implikationer det här har. Men det har ju enorma implikationer för den rationella (samhälls)debatten/samtalen, som så många driver, den framstår ju som en “waste of time” mot bakgrunden av det här?”

    Ja och nej, vad det egentligen betyder är inte att samhällsdebatten är slöseri med tid utan att den förs på helt andra förutsättningar än många tror. I sin bok ”The Happiness Hypothesis” använder Jonathan Haidt metaforen av människan som en ryttare som rider en elefant. Det är en bra liknelse för den gör det lätt för alla att se problemet.

    Ryttaren är förnuftet, Elefanten är de intuitiva känslorna. Politik är då inte främst att komma med rationella lösningar som ryttaren gillar. Politik är då främst konsten att ”charma elefanter”. De rationella resonemangen handlar då inte om sanning utan om rykteshantering. Att bättra sitt eget och förstöra andras rykte blir viktigare än sanning.

    Detta innebär att politik i vetenskapen blir omöjligt utan att korrumpera vetenskapen. Om vetenskap politiseras handlar framgångsrik vetenskap överhuvudtaget inte om att lista ut sanning utan om att bekräfta vad alla redan känner är sant. Sålunda när man gör avgörande upptäckter i MOTSATT riktning så blir det tystnad.

    Exempel: Patriarkatsteori vs Laurie A. Rudman, PhD, of Rutgers, and Stephanie A. Goodwin, PhD (Rudman, Rutgers & Goodwin, 2004)

    Women are nearly five times more likely to show an automatic preference for their own gender than men are to show such favoritism for their own gender, according to a study in the October issue of the Journal of Personality and Social Psychology (Vol. 87, No. 4).

    ”A clear pattern shown in all four studies is that men do not like themselves automatically as much as women like themselves,” Rudman says. ”This contradicts a lot of theoretical thinking about implicit attitudes regarding status differences.” More specifically, men are historically and cross-culturally viewed as the dominant sex, so it might logically follow that they’d have a greater in-group bias”

    Så vad hände då när den här upptäckten gjordes? Jo, absolut ingenting. Senare så rättade sig forskningen efter politiken. Vad det innebära rent praktiskt är att om psykologiska tester visar att män föredrar kvinnor så är även det i den dominerande teorin ett tecken på att männen är sexistiska – mot kvinnor. Sålunda kan man 2014 läsa i Forbes.

    ”Ambivalent or benevolent sexism refers to attitudes that view women and men in stereotypical roles, but feel “positive” or even complimentary in nature. Ambivalent or benevolent sexism usually originates in an idealization of traditional gender roles: Women are “naturally” more kind, emotional, and compassionate, while men are “naturally” more rational, less emotional, and “tougher,” mentally and physically.”

    Eller på enkel svenska, forskare tänker fortsätta säga att kvinnor råkar ut för diskriminering oavsett vad resultatetn i tester visar, för det är så forskarna skapar gott rykte kring sig själva. Ryttaren bestämmer inte över elefanten, människan är långt mer evolutionär och ironiskt nog är det personer som hatar teorin om evolution som så perfekt med sitt beteende bekräftar vem som är ”in charge”.

    SvaraSvara
  6. @Erik:

    Ryttaren bestämmer inte över elefanten, människan är långt mer evolutionär och ironiskt nog är det personer som hatar teorin om evolution som så perfekt med sitt beteende bekräftar vem som är “in charge”.

    Precis! Som Freud sa:

    Jaget [rationalitet] är inte herre i sitt eget hus

    Feminismen blir det yttersta beviset för mänsklig (kvinnlig) natur. När deras ‘avståndstagande’ visar sig vara precis det de tar avstånd från. The irony is overwhelming.

    SvaraSvara
  7. @Alice i Underlandet: Hej.

    Det är rätt stor skillnad mellan dessa, som det alltid är när man studerar individer inom en grupp. Graden av handikapp (för att använda den termen) har i högsta grad med den omgivande sociala miljön att göra. Bland de högfungerande och de högintelligenta (bland annat det som tidigare kallades Aspergers syndrom samt atypisk autism) hittar du människor som är i högsta grad empatiska och sympatiska i psykologisk mening; där man tidigare trott att dessa saknat eller haft begränsat känsloregister har det blivit allt tydligare att det rör sig om emotionell överladdning av hjärnan. Den platta affekten och det till det yttre reducerade känslomässiga utspelet kommer sig troligen av att det systemet stänger ned för att hinna processa upplevelsen innan individen fattar beslut om hur den skall agera/reagera. Men jag drar tråden OT.

    Jag kan rekommendera Steve Silbermans bok ‘Neurotribes’ för en lättläst (som i att den formulerad som en berättande text) genomgång både av autism/Asperger, historiken bakom diagnosen och exempel på hur dessa människor behandlats av neurotyper.

    Vad det är i Wikipedias beskrivning av ordet som skrämmer dig begriper jag däremot inte.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
  8. @Rikard:

    ”Så varför skriva detta? Jag tycker mig se likheter med vad du skriver om ovan. en intellektuell strömning uppstod under nittonhundratalet där flertalet idéer slog igenom i primärt västvärlden och kombinerades till en kritisk massa av rent känslomässigt resonerande.”

    Där skulle jag säga du har helt rätt. Man kan också se samma svängar rent historiskt. Vi har mer emotionella epoker ”renässansen, romantiken” och vi har mindre emotionella epoker ”upplysningen, industraliseringen”.

    ”Med internets genombrott skapades bilden av en folkrörelse för makthavare vilka därmed fullt logiskt rationaliserade sin moral till det som verkade vara det nya paradigmet, särskilt som den kommunicerande samhällsfunktionen agerade katalysator.”

    Här håller jag inte riktigt med. Internet slog inte igenom förrän tidigast på sent 90-tal. Det var dock inte då de här radikala emotionella politiska ideerna slog igenom, de hade slagit igenom långt tidigare i USA vilket inte skedde via internet utan via ett skifte hos vänstern från att bry sig om fattiga/arbetarklass individer till dagens fixering på teorier om sociala system med tillhörande totala oförmåga att ha empati för andra än de som tillhör egendesignerade ”offergrupper” – vilket har konsekvensen att det finaste och mest imponerande man kan bli hos dessa grupper ofta är just förtryckt offer.

    Internet var nog mer ett verktyg som ökade takten än det var själva huvudorsaken. Den egentliga huvudorsaken har alltid varit att det när kommunismen kollapsade fanns alldeles för många desillusionerade marxister på universiteten som behövde ha något att göra. Att skapa ”system” (teorier) har varit ett bekvämt sätt för dem att vägra ändra sig när de länder som hade de ”rätta modellerna” kollapsade.

    Den stora skillnaden är ju att de nu aldrig förespråkar någon existerande nations system. De kritiserar våra nationer på basis av ingenting bättre alls!

    SvaraSvara
  9. @Erik:

    Ja och nej, vad det egentligen betyder är inte att samhällsdebatten är slöseri med tid utan att den förs på helt andra förutsättningar än många tror.

    Njaaa, det beror väl på vem som är inblandade? Om det är två ”emotionella” som för debatt med varandra (”samhällsdebatten”), så stämmer det, för de för den på samma villkor. Men min tanke var mera om när du som rationell försöker genom rationalitet nå dig fram till en emotionell motdebattör, där menar jag att det är ”waste of time”, för ni för inte det på samma villkor. Att diskutera med genomsnittsfeminister/kvinnor vore ett exempel på detta.

    Om feminism är ”omedveten kvinnlighet” så är det inte rationalitet de behöver (och efterlängtar), utan terapi av något slag kanske i form av att bli ”man handled”.

    http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Manhandled+

    When a man gets in the way of a women or moves her in another direction by using his man strength. Man handled

    SvaraSvara
  10. Nu är GD på rätt spår igen!
    Utmärkt också att använda begreppet nyvänster. Nyvänstern är det postmoderna samhällets idealistiska vänster. Modernismens vänster var materialistisk. De är oförenliga politiskt. (Precis som de materialistiska liberalerna är oförenliga med de idealistiska nyliberalerna).

    Att samhället svänger mellan materialistiska (faktabaserade) strömningar och idealistiska (känslobaserade) strömningar har jag länge varit inne på. Det är ju också något som har beskrivits på olika sätt inom olika områden genom dialektiken. (Marx var närmast).

    När det gäller det här ämnet så hänger det samman med Freudianismens (Freud var en ren kvacksalvare som bara hittade på sin ”vetenskap” från början till slut) renässans under postmodernismen. Däri kan man hitta mängder av helt tokiga psykologiska teorier, som bortglömda minnen (vilket hundratals, kanske tusentals, svenska män suttit i fängelse för).

    SvaraSvara
  11. Välkommen tillbaka Erik i gammalt gott slag! Roligt att se och läsa (om än något krävande).

    SvaraSvara
  12. @maria

    Krävande? Jag tycker texterna är extremt korta för att ha signatur Erik ?

    SvaraSvara
  13. @Erik: Hej.

    Jag menar slog igenom utanför akademier och kretsar för redan insatta eller intresserade.

    Övergången hos vänsterrörelsen bort från arbetarklass, lag & ordning samt pliktmoral till medelklass, privilegier och förmåner samt nihilism har funnits med från starten, och saknar egentligen egen brytpunkt; där handlar det mycket om observatörens ålder och hur långt tidsperspektiv som anläggs.

    För Sveriges del skulle jag påstå att en första kritisk punkt inträffar under sent femtio till mitten av sextiotalet: fyrtiotalisternas röster måste vinnas, och dessa är inte mottagliga för av ur folkgemenskapen sprungna idéströmningar om solidaritet med det egna folket (jämfört med tidigare generationer, inte senare). Istället måste fyrtiotalisternas röster säkras med pengar och privilegier.

    En andra punkt sker under den borgerliga valsegern på sjuttiotalet (den som en viss socialdemokrat kallade för ‘statskupp’…). Dels måste socialdemokraterna fäktas med extremvänstern, dels måste man eftersträva att splittra de borgerliga partierna (inte så svårt – Harrisburg kom som en gudagåva), och dels är det uppenbart för ekonomiskt kunniga socialdemokrater att det inte håller med den politik man använt för att bygga sin maktbas bland folket; resurserna finns inte.

    Den tredje punkten är den som inträffar när den postmoderna idéfamiljen flyttar ut från tunga avhandlingar i flera band, och landar i klisterlappversionen de flesta av dagens feminister och liknande verkar uppfödda på; där är internet katalysatorn för vad som annars hade tagit längre tid.

    En god postmodernist (se där, en oxymoron) står inte för något, därför att stå för något berövar honom den flexibilitet i agerandet som den ansvarsbefriade människan eftersträvar. Däremot står en postmodernist alltid mot något, och då oftast något som lätt kan delas i ond mot god, samt inte drabbar postmodernisten med kausala konsekvenser. Paradexemplet (ha!) är Pride. Från början en politisk manifestation för att sexuell preferens (homo-/bi) inte skulle exkludera en person från samma medborgerliga förmåner som heterosexuella. Nu en ‘för allt bra – mot allt dåligt’ karneval, utan politiskt budskap djupare än ”Se mig! Ge mig pengar!”. Om arrangörerna varit sina ideal trogna hade man turnerat i mångkulturella förorter, krävt öppet homosexuella imamer och rabbiner, samt aktivt och ihärdigt bearbetat varenda myndighet som fördelar bidrag att hålla inne med dessa till grupper och organisationer som ivrar för hat och våld mot homosexuella. Men det hade varit farligt, både karriärmässigt, ekonomiskt, i socialt kapital/status och för hälsan. Postmodernismens logik erbjuder en säker reträttplats där vi slipper konfronteras med att det är vi som väljer vad vi gör.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraSvara
  14. Pingback: Nyvänsterns hyckleri Del 3 – Vänsterpolitik och Högerpolitik | Genusdebatten

  15. Pingback: Jonathan Haidt gäst hos Dave Rubin om Yttrandefrihet på Universiteten | Genusdebatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting