I den första delen påvisade jag den självmotsägelse som finns i feminismens syn på flyktingar från Syrien. Jag avslutade inlägget med slutsatsen att Feminismen ideologiskt inte existerar då det enda som tycks finnas är åsikter som styrs av Nyvänstern, eller Neo-Progressives/Regressive Leftists/Social Justice Warriors som de i olika sammanhang har kallats i USA. Då det första inlägget redan har över 200 kommentarer är det dags att utveckla vad vetenskapen har att säga om den politiska utveckling vi sett och ser.

Den vetenskap som forskar på varför vi människor tycker som vi tycker kallas Moralpsykologi och är idag ett eget vetenskapligt fält. Tidigare var det en del av utvecklingspsykologi där människans utveckling antogs varken ske evolutionärt (nativism) eller som ett ”blank slate” (empiricism). På den tiden så var det dominerande paradigment Kohlbergs idé att barn själva listade ut vad som skulle gälla (rationalism). Därför menade barnforskare att auktoriteter (som föräldrar och skolan) var i vägen för barns naturliga utveckling att bli bra människor. DEN tanken borde ni känna igen? Här är en stor del av orsaken.

”Piaget and Kohlberg both thought that parents and other authorities were obstacles to moral development. If you want your kids to learn about the physical world, let them play with cups and water, dont lecture them about the conservation of volume” (Haidt)

I tidig ålder har barn dock inte särskilt bra verbal förmåga. De kan inte berätta hur de tänkt. Så Elliot Turiel, en av Kolhlbergs tidigare elever, utvecklade en teknik där barn fick höra korta historier som de kunde reagera på. Efteråt fick barnen frågan ”Is that OK what the boy/girl did”? När barnen sedan svarar ”nej” gjordes en uppdelning av varför. Antingen för att barnet själva tycker det är fel (moral), eller för att det är fel enligt en regel som barnet lärt sig (social konvention). För att göra en lång historia kort visade sig moral för barn handla om skada/offer medan sociala konventioner främst handlar om saker som kläder/matvanor. Turiels forskning hade moraliska implikationen att: Moral handlar om att behandla andra människor och djur väl.

”Hierarchy and authority are generally bad things (so its best to let kids figure things out for themselves) Schools and families should therefore embody progressive principles of equality and autonomy” (Haidt)

Vid det här laget har ni nog insett att den utveckling jag beskriver också är vår egen. På basis av Kohlbergs rationalism har forskare, lärare, politiker och föräldrar i progressiva länder haft samma syn på barn. Problemet är att om detta stämde får vi ett till exempel på nyvänsterns hyckleri. Om moral är ha den synen och folk i andra länder inte har den synen, är de folken sämre människor då?. Kan man säga så utan att bli rasistisk? Många progressiva forskare vägrade att svara på frågan och deklarerade istället sig själva kulturrelativister vars forskningsresultat i väst inte kunde appliceras på andra folk. Vi återkommer senare till dem.

Men alla kunde inte använda den vägen ut. Om antropologer menar att de inte kan säga något om andra kulturer så trampar de på sitt eget fält. Antropologen Richard Shweder, som hade levt hos urbefolkningen i Orissa, Indien hade ett annat svar. Han menade att moral inte handlar om godhet utan om samhällsordning. Därför borde moralen i världen skifta efter behov att ordna samhällen. De flesta folk har valt att bygga en sociocentrisk ordning medan, den moral som Turiel hänvisade till var specifik för västvärldens individualistiska ordning. Hade Shweder rätt så skulle studier på urinnevånare i mer sociocentriska Orissa, ge andra svar och motbevisa tanken om rationalistiska ”moralfilosofiska” barn.

Den studie som Shweder och hans kollegor gjorde 1987 i Indien och USA styrkte den tesen perfekt. Saker som bara var sociala konventioner i USA betraktades av barn i Orissa som moraliskt felaktiga. De var inte bara konventioner de var FEL. Turiel invände i sin replik att man inte kunde garantera att Orissas barn inte uppfattade skada bara för att amerikanska barn inte gjorde det. Han försvarade rationalism med argumentet att barn i Orissa nog såg skada som Amerikanska barn saknade förmågan att se. Kort sagt Shweders studie saknade en kontrollmekanism för vad som uppfattades som skada. Socialpsykologen Jonathan Haidt som följt deras debatt bestämde sig för att hitta ett sätt att skapa den kontrollmekanismen. Han talade rätt bra spanska så han valde att rikta in sig på Sydamerika.

1993 genomförde Haidt och hans kollegor en banbrytande intervjustudie i Recife och Porto Aegre Brasilien samt i Chicago, USA som kastade allt över ända. Eller rättare sagt som hade kastat allt över ända om den då inte hade bemötts med tystnad från dem vars världsbild den ifrågasatte. Vad Haidt med kollegor gjort vad att testa hur folk i Brasilien och USA från olika social klass reagerade på historier om ”harmless offenses”. För att försäkra sig att svaren inte hängde på olika kulturell syn om skada hade de lagt till följdfrågan ”Do you think anyone was harmed in the story”?

Precis som Shweder hade förutsagt visade det sig att skillnaderna mellan kulturer inte alls minskade när man kontrollerade för hur man uppfattat skada, de till och med ökade. Istället upptäckte Haidt med kollegor att många av de intervjuade personerna började uppfinna egna offer att bli skadade av de förteelser som man frågade om. Intervjuarna hade tränats för den situationen. Vid felaktiga hänvisningar blev de intervjade personerna milt tillrättavisade.

Exempel: Intervjuad person: ”If somebody sees him burning a flag he might get in trouble” Intervjuare ”Hmmm, it says in the story nobody sees him” Intervjuad: Ohh, thats right, yee I dont know, it still feels wrong somehow. I cant explain it”

Haidts studie inte bara bekräftade Richard Shweders tes om moral. Den producerade även data som ifrågasatte Rationalism som helhet. De intervjuade människorna kom inte fram till sin uppfattning om historierma genom att resonera sig fram till den. De försökte resonera sig fram till den moraliska uppfattning som stämde bäst på den intuitiva känsla de fick av att höra historierna. Den stora mängden av i efterhand ”uppfunna offer” var en av de största överraskningarna i studien. Därmed uppkommer för mig en viktig fråga. Hur kommer det sig att det här inte fick mer uppmärksamhet när studien publicerades på tidigt 90-tal?

Det verkar beror på att Evolutionslära inte hade slagit igenom ännu. Egentligen var det en tanke som populariserades nästan tjugo år tidigare av Edward O. Wilson som presenterade sin syn i boken ”Sociobiology – The new synthesis” (1975). Kort därefter kompletterades den av Richard Dawkins bok ”The Selfish Gene” (1976). Flera andra forskare gjorde liknande upptäckter men nu uppstod den politiska kontrovers som stal all uppmärksamhet och energi från forskningsfältet.

Som Professor Steven Pinker berättar i ”The Blank Slate” (2002): Den progressiva rörelse (som blev dagens nyvänster) beslöt sig för att kalla E.O. Wilson rasist och demonisera honom och hans forskning. Wilsons ”brott”? Han hade ett kapitel i sin bok om människans utveckling. Vilket den progressiva rörelsen uppenbarligen betraktade som en handling som inte bara var felaktig utan moraliskt fel. I ett upprop från ”The evolutionary psychology study group” kopplades Wilsons forskning till att både rättfärdiga status quo och ha kopplingar till nazism. Följade ramsa skanderades: ”Racist Wilson you can’t hide, we charge you with genocide!”

Den finska vetenskapssociologen Ullica Silverstråle var på plats i USA under dessa händelser. I sin avhandling -83 skildrade hon demoniseringen av sociobiologi. På denna avhandling baserades sedan boken ”Defenders of Truth: The Sociobiology debate” (2000). Vidare så kan ni se ovan unika video där professor Silverstråle föreläser på temat ”Sociobiology and human nature – a 40 years’ perspective”. Vid 13.20 berättar hon om E.O. Wilsons bok.

När Haidts upptäckter gjordes så fanns det två huvudorsaker att forskningen inte uppmärksammades mer. Dels att han publicerade studien i en socialpsykologisk publikation vid en tidpunkt då moralpsykologi sorterade under utvecklingspsykologi. Dels på grund av nyvänsterns attacker på evolutionslära som hade saboterat den psykologiska forskningen. Verkligheten var dock på väg att hinna ikapp. Paret John Tooby och Leda Cosmides smög sig 1992 förbi universitetsvärldens progressiva/feministiska grindväktare med boktiteln ”The Adapted Mind, Evolutionary Psychology and the Generation of Culture” (1992).

Samtidigt har även andra akademiska fält sett samma utveckling. Människan är långt mindre rationell och långt mer emotionell än man trodde på 70-talet. Människans känslor är i sin tur långt mindre socialiserade än man trott och långt mer universella än man tagit hänsyn till. Detta innebär i sin tur att politiska uppfattningar kan förutsägas och kategoriseras. Jag återkommer till hur dessa kategorier ser ut.

Jag vill avsluta med att upprepa nyvänsterns hyckleri där de både drivs av tanken att deras individualistiska värderingar specifika för västvärlden är det moraliskt goda, samt att den moraliskt lägst stående gruppen i världen är de vita män som skapat de samhällen där den värderingen finns. Dessa två saker går helt enkelt inte ihop. Inte nog med det, det går knappast att mena västvärldens moral är det moraliskt goda utan att också anse att de folk som inte har den moralen är moraliskt onda.

Med snuttefilten rationalism kunde nyvänstern drömma om att folk från andra kulturer skulle ”läras om” men i och med detta inlägg har jag visat vetenskapliga belägg för att rationalismen i sig inte fungerar som tänkt. De flesta människor fortsätter att tycka efter känslorna som de vill även EFTER att man försökt resonera dem till rätta ”Gee, I dont know why, it still FEELS wrong” Ni kan säkert se vissa konskvenser det får om detta visar sig stämma.