Det har nu gått en vecka sedan Paolo Robertos bomber (pun intended) som apterades den 27 februari briserade på den internationella kvinnodagen, men än så skördas offren. Det senaste offret är i sig ganska talande för hela detta debaclet, en styrelsemedlem i Fi:s ungdomsförbund (småfjärtarna?) tyckte att feminister borde fokusera på viktigare saker än Paolo Robertos skämt om kvinnliga behag. Att det inte föll i god jord behöver väl knappast sägas. Där upphörde det styrelseuppdraget. Undrar om de kommer att kvotera in en ny ungtupp som ersättare eller om de satsar på ytterligare en kvinna för att bättra på jämställdheten i ungdomsförbundet. (I skrivande stund är det 7 tjejer och 2 killar i deras styrelse.)

Jag gjorde själv ett kvickisinlägg i lördags som i stort sett bara var en återgivning av några citat (bakgrundsinfo) och ett tweet jag gjort med anledning av citaten. Jag brukar alltid försöka skriva tweets som är fullbordade tankar som står för sig själva. Det är lite krävande ibland att få in allt man vill säga, inklusive adresser och hashtaggar, på 140 tecken. I diskussionen som uppstod efter Paolo Robertos boob-skämt blev det rent omöjligt, så jag gjorde något jag aldrig brukar göra, skapade en bild av meme-typ. Se nedan.

@YeyoZa @PeterSellei @lindbergpolemik @konsensuseliten @ddaging @PodFF @Ivarpi En mycket vis man hade detta att säga om saken #svpol pic.twitter.com/wTc6o632Xs

— dolf (@dolf371) March 11, 2017

När jag kallar Schyman, Filip & Fredrik och Ida Östensson (Ida var inte med i tweeten, jag lade till henne i lördagens inlägg) för livsglädjens dödgrävare, ökenzombies och liemannens edsvurna är orden inte valda på måfå. Det finns faktiskt också en tanke bakom att jag kallar brösten för livets budbärare även om språkbruket kanske börjar närma sig det kriminellt pekorala.

Hela anledningen till att jag gick in i detta från början var att jag här ser en fundamental skillnad mellan mig själv och humorbefriade radikalfeminister. När jag går ner på djupet i varför jag är oenig med hela denna patetiska kränkthetsindustri så bottnar det i att – håll i hatten, det här förvånar nog många – jag har faktiskt en andlig syn på tillvaron. Men jag bränner den ballongen lite senare när den blir relevant. Låt oss ta det här med humor och skämt först.

En teori, Relief theory, säger att skrattet är en mekanism med vilken vi frigör oss från psykologisk spänning. Vi skrattar primärt av två anledningar, den ena är som en reaktion av lättnad när vi har undgått något hemskt eller farligt (eller rätt och slätt upptäckt att det inte var hemskt eller farligt). Jag var inne på detta redan i Skratta aldrig åt nazister! (efter att SD:s Oscar Sjöstedt berättat om nazister på ett slakteri som sparkade på får och kallade dem ”dumme Juden”). Ofta kan vi skratta i efterhand åt något ”hemskt”, som att vi t.ex. med nöd och näppe undvek en dödlig olycka, när vi har det på lite avstånd och det inte längre utgör en fara. (Saker som att bli kittlad är visserligen inte farligt, men handlar på liknande sätt om att i hög grad frigöra fysisk spänning.) Denna form av skratt skulle kunna liknas vid en mental nysning, där man frigör sig från en obehaglig spänning. Vi kan ”släppa det”. Uppmärksamhet vi haft låst eller fixerad frigörs och kan flyttas över till något annat.

Det andra orsaken är rätt och slätt att vi skrattar åt sådant som vi upplever som absurt. Det är en mekanism där vi förkastar något som vi uppfattar är fel. Skämt är i hög grad felaktigheter som är paketerade på ett snyggt sätt så att vi ”packar upp” dem, ser felaktigheten och slänger den ifrån oss. Det är moment av avsiktlig psykologisk spänning som löses upp. Detta kan sägas vara en form av en mental miniorgasm. Vi skapar avsiktligt en lätt psykisk spänning eller retning som får sin utlösning (!) i skrattet.

Låter det verklighetsfrämmande, ok. Ta och titta på Paolo Robertos skämt. Boobs prove that men can focus on two things at the same time. Vad är ”det paketerade felet” i skämtet som gör att vi kan förkasta det? (Jag ber om ursäkt att jag förstör skämtet genom att analysera det.)

”Boobs” må vara ”två” rent fysiskt, men när män koncentrerar sig på ”boobs” så handlar det inte om att de koncentrerar sig på två saker. Deras intresse har ett fokus, kvinnan, eller sex. De är inte mer fokuserade på två saker än en schackspelare skulle vara fokuserad på 64 eller 32 saker bara för att ett schackbräde har 64 rutor eller 32 pjäser. Skämtet består rätt och slätt i att man omformulerat den klassiska klyschan att ”män tänker bara på en sak, sex” till att bli ”män tanker visst på mer än en sak”, och sedan exemplifierar det med ”två” saker som står för en sak – sex.

Så hur kommer det sig då att jag och många med mig tycker att skämtet är roligt, medan andra betraktar det som nästintill kriminellt (och folk till och med tvingas lämna politiska uppdrag för att de anser det inte vara viktigt)?

Ett skämt är ett slags avslappningsmedicin, fast till skillnad från vanlig medicin skall du inte ta den, utan tvärtom slänga bort den, det är först då den blir verksam. En förutsättning för att man skall kunna skratta åt något och tycka att det är roligt och skratta åt det är att man faktiskt kan slänga bort det.

Om skämt istället för att frigöra spänning fäster uppmärksamhet på sådant som är obehagligt till den grad att man inte kan frigöra sig från det får det motsatt verkan. Istället för att vi får frigöra vår uppmärksamhet från något obehagligt så låser vi fast den vid det istället. Och vi mår då dåligt. Därav är det olämpligt att dra koncentrationslägerskämt om man talar med judar, skämt om tappade likkistor undvikes med fördel vid begravningar och vissa skämt om otrohet kan slå fel vid bröllop.

Själv anser jag att inga ämnen är heliga, man bör kunna skämta om allt. Men man bör ha en viss fingertoppskänsla för tid, plats och publik och anpassa sitt skämtade efter rådande omständigheter. Själv drar jag i hög grad gränsen vid verkliga individers lidande. Jag tycker inte verkliga människors olyckor eller självmord är roliga. Tvärtom, jag blir rejält förbannad när en person som Emma Knyckare gör sig lustig i radio över manliga nobelpristagares självmord.

Hur en person använder humor och skämt säger en hel del om personen. Används humorn för att få människor att må bättre, eller används den för att trycka ner andra?

I mitt inlägg om varför jag inte röstar på Trump jämförde jag George W Bush och Obama. Min avsikt är inte här att göra några politiska poänger, jag har aldrig haft någon högre uppfattning om någon av dem, jag återanvänder det helt enkelt för att jag är lat.

Om jag skulle bedöma Bush och Obama enbart utifrån deras skämtande här, som alltså sker under precis samma förutsättningar, Vita husets traditionella bjudning för media, där det är brukligt att presidenten gör en ”stand-up” så skulle jag säga att Bush är en god människa och Obama är en ond. Bushs nummer är självironiskt, han skämtar bara om sig själv, med självdistans, och inbjuder till skratt. Obama hånar en politisk motståndare i publiken som inte har någon möjlighet att där och då försvara sig. Rent mobbingbeteende. Men som sagt, Karma is a bitch, Obamas offer har nu blivit president, och det skall bli verkligt intressant att se hur han kommer att skämta när det är dags för honom att avhålla denna middagsbjudning.

Skämtet har sin motpol i allvaret. Vi undviker att skämta när det kan få olyckliga eller smärtsamma konsekvenser. Vi undviker att skämta när vi kokar nitroglycerin eftersom konsekvenserna av ett missförstånd eller ett misstag är alltför ödesdigra för att vara värda ett skratt. Men allvaret är inget självändamål.

Så, dags att såga livsglädjens dödgrävare och liemannens edsvurna på allvar. Dags att bränna den andliga ballongen.

Jag tror aldrig jag tagit upp detta i något inlägg, jag har väl kanske nämnt det i förbifarten i någon diskussion i kommentarsfältet (jag vet dock att jag i någon mån har diskuterat det på Tanja Bergkvists blogg). Det har helt enkelt aldrig varit relevant. Mina ”politiska teser” står inte och faller med vad man har för religiös tro eller livsåskådning. Mina personliga erfarenheter, som är subjektiva och jag därför inte för fram i min politiska argumentation, har övertygat mig om att jag är en andlig varelse som äger en kropp. Skillnaden mellan en levande människa och en död människa, är enligt mitt sätt att se det att en levande människa är ”bil med förare”, medan en död människa är en ”skrotad bil”. Eller ännu enklare, livet är ett spel, och våra kroppar är spelpjäserna vi använder när vi spelar.

Vi kommunicerar genom våra kroppar och med dem framhäver vi oss själva. Alla sunda människor hyser en naturlig önskan att bli beundrade. Så även jag. Fast olika människor vill bli beundrade för olika saker. Här ser vi ganska tydliga skillnader mellan könen. (”Därför är Gud Fader man och mannen norm är mest lite löst funderande, men har detta som sin grundval, och Ty så skapade Trurl kvinnan var ett litet försök till satir på samma tema.) Kvinnor gör sig i hög grad vackra för att få beundran, män skaffar sig i hög grad beundran genom prestationer. Själv undrar jag om personen som säger ”vad du är fin” till mig inte borde få huvudet undersökt, men jag slickar gladeligen i mig ”vad du är smart”.

Det viktigaste i livet är, enligt min mening, våra relationer och genom våra kroppar upprätthåller vi våra relationer genom kommunikation. Den mest intima formen av kommunikation är den som sker via fysisk kontakt, och där vi mest intensivt kan ge och få beundran är i den sexuella samvaron.

Ett sunt förhållande till livet är i allra högsta grad att ta livet med en klackspark, se livet som ett roligt äventyr och en lek. Det är säkerligen ingen tillfällighet att ”kärlek” heter just ”kär lek”.

Det vi beundrar hos varandra är i hög grad det som skiljer oss åt. Det är därför högst naturligt för de av oss som är män att beundra det hos kvinnor som vi själva saknar, ofta handlar det om kvinnornas skönhet, och jag antar att kvinnor som beundrar män i hög grad beundrar dem för det som de själva saknar, ofta handlar det om någon form av spetskompetens.

Ett skämt om att män kan fokusera på två saker för att de kan fokusera på kvinnors bröst är således för en livsglad människa inte på något vis objektifierande, utan i allra högsta grad ett livsbejakande uttryck för det vackra och värdefulla i livet. Den tydligaste och mest uppenbara skillnaden mellan kvinnor och män rent fysiskt är brösten. Genitalierna mellan benen må vara mer fundamentala, men de är inte lätt iakttagbara i det dagliga livet.

Brösten är därför ”livets bägare” i dubbel bemärkelse. Inte bara är de en viktig födokälla för oss i början av våra liv, kvinnorna använder dem för att signalerar sin livspotential och att de vill leka, och männen signalerar sitt intresse för att leva och att de vill leka genom sitt intresse för brösten.

Men vänsterfeminister som sitter fast i dialektal materialism ser världen som blinda krafter och människor som mekaniska robotar befriade från egen vilja. De har ingen föreställning om andlighet och saknar därför helt respekt för människor. Tror du mig inte? Fråga dig vad ”rasifierade kroppar”, ”kukbärare”, ”fittpersoner” och liknande uttryck säger om deras människosyn. De anklagar människor som ger uttryck för en sund livsvilja och sexualitet för att vara ”sexistiska” och ”objektifierande”, men deras egen terminologi avslöjar att de inte ser sina människor som något annat än kroppar och objekt. De har ingen som helst förståelse för att en människa är en levande varelse som använder en kropp, enligt dem är en människa en kropp.

Materialistiska vänsterfeminister är oförmögna att se livet som ett spel. De ser allting som blinda krafter och för dem handlar därför allting om makt och tvång. De sitter fast i att allt har konsekvenser, oavsett hur obetydligt det är. Eftersom de inte kan se samspelet mellan könen som ett spel, utan bara som en maktkamp så är de helt oförmögna att se sexualitet som (kär)lek, de kan bara se sexualitet som kamp och strid. Därför är ett samlag aldrig ett samlag utan alltid ett tvångslag (ett nytt och mer rättvisande begrepp jag just uppfunnit som ersättare för våldtäkt). Allting är därför allvar, och humor och skämt ses därför som fruktansvärda kränkningar. De känner andra som de känner sig själva

Om du vill se en kropp i all sin nakenhet, kroppen som enbart en kropp, den rasifierade kroppen, kukisen och fittbäraren i all sin ynkedom, besök ett bårhus.

Det är alltså inte för att göra någon slags skämtsam poäng, utan på fullaste allvar jag säger att kvinnor inte är sina bröst, utan att de har bröst.

Inget ligger och passar så väl i handen som ett mjukt men fast kvinnobröst fyllt av liv. Och jag kan näppeligen tänka mig något som känns lika härligt.

Jag tror Trurl gav oss män händer för att vi skall kunna krama kvinnors bröst.

©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.