Ty så skapade Trurl kvinnan
avatar

Dolfs logo

Eders Ödmjuke reder ut begreppen

Det går en skröna om att kvinnan skapades från ett revben. Du har förmodligen hört den, och troligtvis också avfärdat den som en legend eller fria fantasier. Men skrönor har den lilla egenheten att det ofta finns ett korn av sanning i dem, eller som det gamla ordstävet går, ”ingen rök utan eld”. Det gäller också i detta fall.

Jag har på kanaler och vägar, som jag av diverse anledningar inte vill avslöja, kommit i besittning av uråldriga dokument som efter ett omfattande översättningsarbete (där ett flertal personer jag tyvärr inte kan namnge förtjänar evig tacksamhet) nu kan presenteras för världen och där vi får ta del av den oförvrängda sanningen.

Jag vill dock ge ett postumt erkännande till den polske historikern Stanislav Lem utan vilkens insatser detta arbete aldrig hade kunnat utföras. Särskilt avgörande för arbetet har dokumentationen i den historiskt ytterst viktiga Cyberiaden varit, och de förflutna skeenden som kommer att återges här inträffade i en avlägsen forntid då världen hade föga likhet med den vi är van vid och då varken du, jag eller någon av våra förfäder ännu hade sett dagens ljus.

Stanislav Lem 1921–2006

Så, det har nu blivit dags att korrigera den gamla skrönan om kvinnan från revbenet och om du har grubblat och undrat över hur dessa mystiska varelser vi kallar kvinnor blev till, kan jag upplysa dig om att den sanna berättelsen nu kan offentliggöras och du behöver icke längre förtvivla över detta mysterium,

Ty så skapade Trurl kvinnan

I begynnelsen var Trurl och Klapautius kreativa på både gott och ont. En av de tidiga dagarna skakades bergen och marken av tryckvågor och ett mäktigt muller färdades runt världen. Det var Klapautius som hade drabbats av ett akut skrattanfall. Det var dagen efter (vilket i vår tideräkning närmast motsvarar en tidsålder) att världen hade räddats så som historikern Stanislav Lem redogör för i första kapitlet av Cyberiaden. Trurl hade byggt en maskin som kunde göra allt som började på ”i”, och det höll på att sluta med katastrof då Klapautius i ett test av maskinen bad den göra Intet. Till lycka för oss alla lyckades de få stopp på maskinen innan hela världen hade blivit Intet, men experimentet fick svåra konsekvenser. Det var så som himlavalvet uppfylldes av tomhet då bitmor, gvejdlar, kambuseller, murkvor och puvor försvann för att aldrig återställas.

Trurl och Klapautius hade då de insåg följderna av sitt experimenterande med i-maskinen dragit sig tillbaka i skam och svårmod för att stärka sig med artificiell olja och tanka sina nukleära batterier med neutrinospetsade protoner. Allteftersom smörjmedlet började verka släppte stelheten och protonerna fick humöret att lätta. De två robotkonstruktörerna började komma över förlusten av kambuseller och murkvor och började tala om nya projekt. Det var då Trurl plötsligt fick snilleblixten att han skulle skapa artificiellt liv. Klapautius undrade, med rätta, om hans vän hade tankat så mycket protoner att det blivit gnistbildning och han bränt några kretsar. När så Trurl meddelade Klapautius att han hade för avsikt att skapa liv baserat på kolväten brast det fullständigt för Klapautius, och det var i detta ögonblick han skrattade så bröstplåtarna bucklade sig och ögondioderna blixtrade i rött medan världen riste.

När Klapautius återhämtat sig från sin skrattattack och marken slutat skaka och bergen inte längre runkade i stötvågorna frågade han Trurl: ”Och hur hade du tänkt dig skapa en livs levande fungerande robot av slemmiga kolväten?”

DNA

En av Trurls idéer

Jo, förklarade Trurl – avbruten av återkommande jordbävningar och chockvågor som spreds genom planeten då Klapautius tunga robotkropp gång på gång riste i epileptiska skrattparoxysmer – han hade hade fått en snilleblixt för hur man skulle kunna skapa invecklade kedjor av kolväten som kunde användas för alla möjliga syften. Då snilleblixten hade kommit till honom när han var rejält tankad på protoner kallade han dessa kedjor proteiner. Tanken var att de skulle kunna återskapa sig själva med hjälp av en Duplikativ Nukleär Anatomi, eller DNA som Trurl kort och gott kallade det. Då ”Trurlism” var alltför svårt att uttala, även om Trurl gillade termen, bestämde han sig för att kalla den nya vetenskapen för dessa självgenererande strukturer han uppfunnit för genetik.

”Du har fått alldeles för mycket protoner”, sa Klapautius, det är helt uppenbart att dina sinusvågor störs av trubbiga och dissonanta trekantsvågor, ”gå och lägg dig, och gör ett besök på robotfabriken imorgon när du vaknat för en hälsokontroll av dina kretsar. Förmodligen behöver du få en eller annan CPU utbytt.” Klapautius misstroende upprörde Trurl till den grad att han slog oljekannan i bordet så dyrbara droppar stänkte över plåten. ”Nej, jag skall skapa DNA-baserat liv om det så är det sista jag gör”, fräste Trurl, och den röda glöden i dioderna kom inte bara från protondrinkarna.

De två vännerna, som i detta ögonblick var allt annat än vänligt inställda till varann, skildes åt bittert muttrande när Klapautius rullade iväg hem i ett vingligt zickzack-spår (och härifrån stammar vårt moderna uttryck att vara ”rund under fötterna”). Det var med andra ord precis som det brukade vara när de två konstruktörerna välsmorda överförfriskat sig på protoner. Om en eller två eoner skulle gammalt groll vara glömt när de hittat nya saker att gräla om.

Så gick en tidsålder då Klapautius på motsatta sidan av universum ägnade sig åt en slags bowlingliknande sport där han rullade in supernovor i galaxer. Trurl däremot hade fångats av sin idé att skapa liv av DNA och vägrade inse att det var en omöjligt uppgift han föresatt sig. Han satt i sin lilla verkstad och byggde DNA, några nypor Hydrogen här, och några nypor Oxygen där, och så ett par kolatomer, fram med subatomära svetsen och löda med hjälp av lite mesoner, neutriner, gluoner och bosoner så kvarkarna sprutade åt alla håll och kanter. Och strukturerna började så sakteliga ta form.

Så kom då fri-dagen i slutet av eonen och Klapautius kom som vanligt släpande på oljekannor och protonrör för sin vanliga grälsjuka samvaro med Trurl. Men istället för att Trurl släppte in honom i verkstaden där de brukade smörja sig så drog han iväg med Klapautius till en stor kammare Klapautius aldrig varit inne i tidigare. ”Och vad betyder det?” undrade Klapautius och pekade med en av sina hållare på en skylt. ”EDEN”, svarade Trurl, ”det är min Experimentella DNA-Effektiva Natur, kom här ska du få se”, så drog han med sig Klapautius in i ett främmande landskap av underliga skapelser. Under en brun stång med en mängd pappersliknande gröna bihang låg en skär påse med en knöl i ena änden och fyra korvliknande bihang. ”Det här”, sa Trurl, ”är min ADA, en Automatisk DNA-Animation.” Klapautius blev förstås nyfiken och klämde på påsen som sprack och en massa röd gegga sprutade runt omkring. ”Se nu vad du har gjort”, skällde Trurl, ”jag hade skapat DNA-liv som jag sa, men det var inte en metallvarelse, du måste vara försiktig, nu är den trasig och fungerar inte.” Det krävdes osedvanligt många oljekannor och protonrör innan Trurl förlät Klapautius. Och när Klapautius senare rullade iväg var det än vingligare än vanligt.

Så förflöt ett flertal eoner, Klapautius kom med oljekannor och protonrör varje fri-dag till Trurl, och Trurl visade honom sin senaste modell av ADA, han hade nu börjat sätta versionsbeteckningar på dem och till sist fått fram en som han tyckte väl fungerande version som han visade Klapautius. ”Det här är ADA-L”, proklamerade Trurl stolt när han visade på flera exemplar av den senaste versionen av den skära säcken som förflyttade sig runt på två av de korvliknande bihangen och med de andra två verkade försöka stapla runda bruna stängerna till en slags pyramidliknande behållare som de kravlade in och ut i.

Klapautius studerar ADA-L

”Jaha”, undrade Klapautius, ”de verkar ju fungera, men vad ska du ha dem till?” ”Nja”, svarade Trurl, ”en idé vore ju att de kunde få fungera som en slags billiga service-robotar som kan smörja oss och utföra mindre reparationer som att byta dioder på oss och liknande. Den enda kostnaden blir i praktiken den för klonfabriken.” Klapautius studerade ADA-L-erna under tystnad, medan han smorde sig med en av oljekannorna. ”Du”, sade han när han funderat färdigt, ”det lär inte bli så billigt, om du ska ha en klonfabrik för att tillverka dem, särskilt inte om du ska ha olika sorter för olika uppgifter. Ska du då ha en fabrik för varje sort?”

När Klapautius senare hade rullat iväg svepte Trurl ett särskilt kraftigt protonrör spetsat med högfrekventa fotoner innan han gick in i standby-läge för att fundera. Så gav en strömspik i en av hans kretsar upphov till en högspänningsbåge som skramlade runt alla bitar och bytar i en av hans minnesmoduler och ett tu tre fick Trurl en vision …

Så snart Trurl gått ut ur standbyläge begav han sig till EDEN och hämtade ett ben från bröstkorgen på en trasig ADA-L, och sen iväg till verkstaden där han satte igång neutrino-svetsen och boson-lödaren. Under tiden som svetsen och lödkolven värmdes upp skruvade han loss ett par celler från benet. Så tog han den DNA-sträng och skapade en ny variant, en Randomiserande Nukleär Anatomi, för att använda tillsammans med DNA för slumpmässig variation.

Trurl hade insett att precis som ett batteri behöver två poler som är olika så behövde hans ADA-klon en motpol för att bli en automatiskt självgenerande maskin med egenexpanderande potential. I proteinkaret odlade han så fram två stycken ADA-L som utgångspunkt för vad han tänkte sig skulle bli en binär HUMAN, en Heuristisk Universell Mjuk Anatomisk Nervbehållare. Så gav han en ADA-L en uppsättning DNA och RNA och den andra ADA-L en något modifierad DNA och RNA. De två humanerna fick växa till sig. Trurl hade klurat ut att de två skulle få kombinera sina DNA-strängar på nya slumpmässiga sätt med hjälp av RNA. Givetvis innebar detta att någon mekanism måste till för att detta skulle kunna ske, och Trurl insåg att han skulle bli tvungen att modifiera båda ADA-L-erna för att detta skulle kunna ske. Han började med den första som han förutsåg skulle bli den enklaste, allt som behövdes var att fästa en säck med två DNA-generatorer till överfyllningsskyddet som därmed fick en dubbel funktion då det också blev utloppsrör för DNA-vätska. Därmed var den nya modellen ADA-M färdig.

Trurl funderar över binär kombinatorik

Innan Trurl började med modifieringen av den andra ADA-L-en återvände han till ritbordet där han spenderade en halv eon på att analysera och göra skisser på hur den andra ADA-L-en skulle justeras. Det första han bestämde sig för var att skippa en extern klonfabrik och istället förse ADA-L-en med ett internt proteinkar för tillväxt av den nya humanen. Han återvände så till verkstaden och satte igång med arbetet. En efter en genomförde han de olika ändringarna som krävdes. Han satte in proteinkaret, tog bort överfyllningsslangen och gjorde istället en sockel som skulle passa till ADA-M:s avloppsslang. Tanken var att ADA-M skulle avtappa sin DNA-vätska i sockeln som sedan fick rekombineras med DNA-klumpar i proteinkaret. Sedan fick Trurl genomföra lite strukturella förändringar för att ge klonen en fungerande utgång mellan de två stödkorvarna, vilket innebar att det partiet breddades. Trurl hade med ofrånkomlig robotisk logik dessutom kommit fram till att modellen med proteinkaret också skulle vara bränslecentral för den nya klonen, varför han fäste två bränsledepåer på framsidan. Till sist vadderade han denna avancerade modell lite så att den blev mjukare och rundare för att minska skaderisken för den nya miniklonen. Den färdiga nya modellen blev således en Expanderad Vårdande ADA-M.

Trurl vara mäkta stolt över dessa nya modeller, den lite enklare ADA-M och den nya avancerade modellen EVA. Han bestämde sig för att bjuda in Klapautius för invigningen när han skulle starta dem. Sagt och gjort …

När Klauapatius kom nästa gång tog Trurl i vanlig ordning med honom till EDEN där han visade på ADAM och EVA som låg på en av de gröna mattorna. Klapautius var som vanligt föga imponerad, men Trurl lät sig inte nedslås av detta utan gav först ADA-M och sedan EVA varsin startpuls. Så fort de aktiverats började de två undersöka sig själva, och så snart de kommit underfund med sig själva började de undersöka varandra och, till Trurls stora förtjusning, började ADA-M och EVA omedelbart tillverkning av nya kloner. Klapautius hostade diskret, vilket verkade skrämma de två humanerna så att den pågående DNA-depositionen avbröts i förtid.

Trurls nystartade binära modeller

EVA tog skydd bakom den något större ADA-M, och hon kikade försiktigt fram bakom ADA-M på de två imponerande robotarna. ”Vad är ni för några”, frågade hon så med mjukt modulerade atmosfärsiska vibrationer alstrade genom en ljudgenerator under bränsleintaget.

”Jag”, svarade Trurl, ”är din Genetiskt Universella Designer …” Klapautius som var allt annat än munter muttrade något om ”Gruvligt Urusel Designer” men antingen uppfattade Trurl det inte eller så låtsades han bara inte om det, utan fortsatte istället, ”… och det där är en …”, här pekade han lite hafsigt mot Klapautius, ”Ointressant Regressiv Maskin du inte skall bry dig om.” ADA-M hade vid det laget redan förlorat intresset för Trurl och Klapautius och var uppenbart redo att återuppta den avbrutna DNA-depositionen. Detta var en fröjd för Trurl att se, ”Det gläder mig”, sade han, ”att ni två uppvisar en kompatibilitet som vida överträffar vad jag förväntat mig. Det bådar gott för den uppgift ni nu har, vilken är att tillverka nya kloner som hädanefter skall betjäna mig.” Klapautius och Trurl återvände till smörjgropen och lämnade de två humanerna som genast återupptog sin klonproduktion.

”Nå”, sa Trurl, ”erkänn att jag inte har behov av något CPU-byte, min uppfinning fungerar alldeles utmärkt.” Det kunde förstås Klapautius inte neka till, det var dock en sak som oroade honom: ”Jag undrar förstås om det var så smart att göra dem så autonoma. Det är bra att randomiseringen ger upphov till olika slags service-modeller, men tänk om de helt plötsligt börjar tillverka politiker eller journalister.”

Trurl sneglade på Klapautius. ”Din svartmålare, det kommer aldrig att ske. Ser jag att de börjar med sådana dumheter lovar jag att jag förstör dem alla en gång för alla och bränner upp dem i den underjordiska svavelsjön under källaren.”

Återvinningsstation för misslyckade uppfinningar

Och här slutar vår berättelse med ett litet post scriptum att allt väl hade varit frid och fröjd om inte Klapautius lite senare hade lurat på EVA ett grönt oredigerat kunskaps-klot. Och vi får hoppas att det dröjer innan Trurl återvänder och får se resultatet för efter att EVA hade tankat från kunskapsklotet och också fått ADA-M att göra det gick saker och ting som bekant åt helvete med expressfart. Vi har inte bara politiker och journalister, vi har feminister också.

©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

 

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Ty så skapade Trurl kvinnan — 4 kommentarer

  1. EdersÖdmjuke, bra beskrivning och alltigenom trovärdigt emellertid det som eventuellt kan störa det trovärdiga blir bild, strax åvan, med illustration benämnd ”Trurls nystartade binära modeller” och där kan ja fåtill tre illustrerade binära modeller två vilka ser ut att såattsäga passa för varandra enligt ingående beskrivning men den tredje, vaede-fnt?

    SvaraSvara
     
  2. @DanTor: Jag misstänker att den tredje är någon form av sladd, för dataöverföring eller som impulsgivare.

    SvaraSvara
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting