För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Allt heteromän gör är fel – Svar på kritik” med utgångspunkt i Hannah Lemoines inlägg ”Allt som heteromän gillar är fel”. Rent praktiskt så var Hannahs inlägg en kritik mot ett av ”våra” argument och mitt inlägg ett svar på kritiken mot det argumentet. Ämnet som diskuterades kan summeras ”Den manliga blicken i det offentliga rummet”. Nu har Hannah skrivit svaret ”Replik på Aktivarums replik på mitt inlägg ”Allt som heteromän gillar är fel” Utöver de 11 punkterna så får jag en hel del allmän kritik av Hannah. Den besvaras längst ner i inlägget.

1. Hon gör en poäng av att jag inte utgår från att kvinnor väljer högklackade skor, smala kroppar etc för att gynnas i den patriarkala struktur som bedömer kvinnor främst efter utseende. Saken är dock den att utan en icke-patriarkal struktur (kultur) att jämföra med vet varken Hannah eller jag om kvinnor beter sig annorlunda där. Det är i bästa fall rena spekulationer. Jag påstås även missa att hon menar samlade framställningar av kvinnokroppen i media och inte vad enskilda kvinnor väljer att göra.

Men i vår marknadsekonomi är vad som styr framställningar i media just vad enskilda män och kvinnor betalar för, var för sig eller i grupp. Kvinnor inte bara uppfyller normativa bilder, de styr även hur normbilder ser ut. Kvinnor är ofta den primära målgruppen och utgör inte sällan personal på säljföretagen. Vi kan ta filmen ”Djävulen bär Prada” som exempel. Där är det Meryl Streeps karaktär som styr modebranschen. Verklighetens motsvarighet skall vara Vogue Magazines chefsredaktör Anna Wintour.

2. Hon kommenterar mitt påstående att vad som ger fördel hos män inte ger samma fördel hos kvinnor – vilket här handlade om att nakna manskropppar inte ger samma effekt hos kvinnor som nakna kvinnokroppar ger hos män – och ger följande fyra olika svar.  Att det för det första inte är sant. Att det främst beror på social påverkan. Att man inte kan bedöma människors önskemål utifrån marknaden för den påverkas inte förrän det sociala klimatet tillåter det. Att det dessutom inte går att jämföra sexualisering av nakna kvinnokroppar med sexualisering av påklädda män..

* Var hittas belägg för att det inte är sant? Boken ”One for the Girls!: The Pleasures and Practices of Reading Women’s Porn” av Clarissa Smith har tvärtom exempel på hur bilder av nakna män inte går hem hos kvinnor i den grad bilder av nakna kvinnor går hem hos män. Den kvinnliga målgruppen har närmast komiska invändningar typ:. ”Han verkar inte vara där för min skull”. Författaren går till Foucault för att hitta ursäkter på detta..

* Gällande ”social påverkan” så hänvisar jag till boken ”What Do Women Want?: Adventures in the Science of Female Desire” av Daniel Bergner. Sexforskaren Dr. Marta Meana vid University of Nevada har genomfört studier med ”Eye-movement tracking” vid visning av erotiska bilder. Det visar sig att heterosexuella män tittar väldigt lite på den nakna mannen medan heterosexuella kvinnor tittar lika mycket på den nakna kvinnan som på den nakna mannen.

* Är vi med? Nej det här är jag inte med på. För att något skall kunna bestämmas måste det finnas någon eller några som bestämmer det. Vem är eller bestämmer över ”Det sociala klimatet” egentligen?

* Om vi skall bedöma det utrymme som olika genrer får offentligt så kan vi inte jämföra hur populära hiphopskivor är hos hiphoppare med hur populära hiphopskivor är hos hårdrockare. Vi måste jämföra vad grupp X gillar mest med vad grupp Y gillar mest. Alltså måste vi jämföra hiphopens popularitet hos hiphoppare med hårdrockens popularitet hos hårdrockare. Jag återkommer till det i nästa punkt.

3. Hon menar att historier och artister som fokuserar på den specifikt kvinnliga publiken inte har något att göra med sexualisering av manskroppen att göra. Men som jag redan svarat ovan så betyder inte avsaknad av manskroppar nödvändigtvis avsaknad av män som blivit sexualiserade av kvinnor. Vad det handlar om är att män i högre grad sexualiserar bilder av preferensen utseende medan kvinnor i högre grad sexualiserar berättelser om preferensen prestationer. Vilket för övrigt framgår tydligt när man tittar på porrböckerna i Fifty Shades of Grey-serien. Se även gärna hur filmen ”Fifty Shades” presenteras.

4. Hon kritiserar min tolkning att den ”manliga blicken” är vad som ger manlig uppmärksamhet. Som akademisk definition av den manliga blicken anges att man ”riktar sig till en manlig målgrupp eller åskådare”. Stämmer detta? Hos Victorias Secret visar det sig att 98% av köpen görs av kvinnor. Modellerna kallade ”änglar” är särskilt utvalda att tilltala kvinnor. Helt i linje med Marta Meanas EMT experiment betyder inte en (halv)naken kvinna automatiskt att man har en manlig målgrupp. Den samlade massan av sådant i media riktar sig inte alltid till män.

5. När jag säger att det inte finns någon kvinnlig målgrupp att tala om så handlar det om att ta något redan riktat mot män och försöka göra så att det även tilltalar kvinnor, exempelvis som Anita Sarkeesian vill göra med dataspel. Vad kvinnor främst betalar för är produkter specifikt riktade mot kvinnor så det finns väldigt lite ekonomisk vinst i att göra mansprodukter mer tilltalande till kvinnor. Kvinnors krav är högre än så. Som Volvos kvinnoteam sade när de skapade kvinnobilen YCC ”Om du möter kvinnors förväntningar så överträffar du mäns.”

6. Mitt påstående att kvinnor inte är betalande målgrupp handlade om att kvinnor helt enkelt inte behöver köpa något som bara är till hälften riktat mot dem, inte när de kan få full service. Detta var också vad jag menade när jag hänvisade till män som har problem med kärlekslivet. På krogen (och liknande) så väljer kvinnor de män som mest motsvarar deras behov. Kvinnor väljer inte de män som motsvarar deras behov lite grann. Om mannen inte skall satsa på att vara sitt bästa när han raggar så är det bättre att låta bli tills han är sitt bästa.

7. Min hänvisning till PUA kritiseras med motiveringen att det har ingenting att göra med hur mannen sexualiseras i media. Men PUA i sig ÄR lika mycket en sexualisering av mannens prestationer som det är en sexualisering av kvinnans utseende. De bäst presterande killarna är mest attraktiva för tjejer. De snyggaste tjejerna är mest attraktiva för killar. Killarna går i högre grad ut för att träffa tjejer. ”Tjejerna går i högre grad ut för att ”ha kul med kompisgänget”.  

Det är samma mönster som vi kan se hos Victorias Secret där modellerna finns för att sälja till kvinnliga kunder – inte till manliga. Precis som jag ursprungligen kommenterade så handlar det om manlig uppmärksamhet även när man är ute efter att sälja till kvinnor. Affärsverksamheten har kvinnor som kunder. Männen är bara verktyg för att imponera mer på kvinnliga kunder – precis som kvinnornas primära intresse på krogen inte är männen – utan andra kvinnor. De flesta mäns limmande beskrivs enbart som jobbigt.

8. Här byggde kritiken mot mig på argumentet att ”bara för att män gillar snygga tjejer behöver det inte betyda att snygga tjejer skall finnas överallt i media”. Men just för att kvinnor blir så imponerade av kvinnor som motsvarar de här kriterierna så betyder det att snygga tjejer kommer att finnas överallt i media. Medias primära uppgift är annonsförsäljning och snygga kvinnokroppar går hem både hos män och kvinnor. Man utgår inte alls från vad männen vill ha. Man utgår från vad kvinnorna vill ha. Vilket råkar vara manlig uppmärksamhet.

Här återkommer vi till Dr. Marta Meana och principen ”The desire to be desired” Vad kvinnan tänder på är att mannen åtrår henne. Vilket kan förklara varför kvinnors blickar i ETM experimenten dras till den nakna mannens ansikten men till den nakna kvinnans kropp. Mannens ansikte visar hans åtrå medan kvinnans kropp symboliserar vad som åtrås. När en man genomför samma experiment dras deras hans till kvinnas ansikte och kropp medan den nakna mannen knappt får några blickar alls.

9. Beträffande PUA och media, så innehåller PUA timtals med kritik mot media och populärkultur. Den negativa bilden av män och maskulinitet anses så påtaglig att mediekultur i allmänhet inte sällan kallas ”Social bullshit”. Den primära uppgiften för populärkulturen anses vara att få mannen att slita hund för att förtjäna kvinnan genom saker som pengar och utseende. Detta är en bild som sedermera blivit styrkt i Professor Roy Baumeisters bok ”Is there anything good about Men? – How cultures flourish by exploiting Men”. Här beskrivs hur kulturer gynnas av könsrollssystem vars bieffekt är vad han kallar ”Male extreme pattern” vilket kan sammanfattas som manlig överepresentation såväl hos vinnare som hos förlorare.

Jag får även kritik för min beskrivning av vad kvinnor lägger tid och pengar på. Hon menar att kvinnan inte bara konsumerar chic-lit och kultur som klagar på män utan även extremt mycket media som är på intet vis till hennes fördel. Lägg märke till att Hon verkar mena att media är till mäns fördel av ganska exakt samma orsak som PUA menar att media är social bullshit. Hon hänvisar till att kvinnor inte får karaktärer att identifiera sig med och inte framställs som agerande subjekt. Men män identifierar sig i mycket mindre grad än kvinnor med det egna könet. För män så utgör andra män konkurrens. Vad agerande subjekt innebär för män är hårdare konkurrens.

Hon menar även att bildsbråket och narrativet är anpassad för män. PUA säger tvärtom att bildspråket har som syfte att trycka ner män så de måste uppväga skillnaden till kvinnan genom att ha pengar och utseende och kanske rentav en BMW att flasha med. Detta är värderingar som PUA helt förkastar till förmån för subkommunikation. Pengar och bilar är för övrig saker som filmer och TV-serier knappast säger kvinnam behöver för att förtjäna mannens kärlek. Skall det föreställa en nackdel för kvinnor? Ja, det verkar onekligen tolkas så. Att kvinnor får kärlek gratis tolkas som en manlig fördel då männen ”uppmuntras” att slita hund, tjäna pengar och bli någon – vilket stöter sig med en viss akademiskt populär ideologi.

10. Hon ifrågasätter att kvinnor skulle vara betalade publik för kritik av manlig kultur och kräver siffror på detta. Jag är osäker på vad hon vill ha siffror på. Att manshat massivt förekommer? De bägge forskarna Katherine Young och Paul Nathansson hittade tillräckligt med mansförakt för att räcka till 370-sidors-boken ”Spreading Misandry: The Teaching of Contempt for Men in Popular Culture” vilket borde besvara den frågan. Den som vill ha exempel kan titta på Leslie Knights Forbes-artikel ”Enough with the Male-bashing”. Där påpekas hur mängder av TV-serier beskriver män som ”inept, incapable, bumbling buffooons” Sedan har vi bloggen ”Mansförakt i reklamen” som jag satte upp för ett tag sedam. Någon som vill påstå att den tänkta målgruppen för Samsung-reklamen är män? Be my guest!

11. I den sista punkten så hänvisar Hon till att majoriteten film inte har kvinnor i roller som ger kvinnor möjlighet till identifiering eller att finnas för sin egen skull. Enligt henne så existerar kvinnor inte i majoriteten film om det inte är för att driva en manlig karaktär framåt eller vara sexobjekt. Bara 10% av 4789 granskade filmer klarar det så kallade Bechdel-testet: Att två kvinnor skall prata med varandra om något annat än en man. Här missas det faktum att varken att bli framdriven eller att riskera livet är saker som mannen gör för sig själv. Vanligtvis handlar det tvärtom om att vinna kvinnans kärlek.

Kvinnan anses för värdefull för att slösas bort på en vanlig man. Först när mannen visat han ”är värdig” så duger han i samhällets ögon vilket på engelska brukar beskrivas ”get the girl”. Ett vanligt svar som PUA ger lyder: Vadå ”get”`? Hon får precis lika mycket. Om han får sex så får hon sex, om han får gifta sig med henne så får hon gifta sig med honom. Får han ett hus som belöning så kan vi slå vad om att hon bor i det huset och så vidare. Alltihop bygger på principen att mannen anses mindre värd än kvinnan från början och måste nå upp till henne. Den som vill får gärna börja undersöka avsaknad av det här förhållandet i filmer.

Vi kan kalla det GTG-testet (Save the world – Get The Girl). Hur stor del av alla filmer placerar inte mannen under kvinnan och låter honom nå upp till henne genom prestationer? Observera att det finns en stor skillnaden mellan Bechdel-testet och mitt GTG-test. Endast det sistnämnda prövar förhållandet mellan könen. Vad Bechdel-testet prövar har ingenting med jämställdhet att göra. Anledningen kvinnorna n i Alison Bechdels serie ”The Rule” inte skulle prata om en man var att serien handlade om två homosexuella kvinnor. Vilket borde framgå av namnet ”Dykes To Watch Out For”.

12. Avslutningsvis så har vi en hel del allmän kritik. I sin replik så berättar Hannah hur hon avskyr att jag delar upp citat i hanterbar storlek. Istället för att slösa tiden på att förklara varför jag brukar göra det så betraktade jag hennes formkritik som ett önskemål och skrev det här inlägget helt utan separata citat. I kommentarsfältet på hennes blogg riktar hon också att Genusdebatten gjort ”till sin grej” att ge sig på enskilda bloggares inlägg. Detta är en oerhört märklig invändning. Vad det handlar om är ju att vi skall ta upp både mansfrågor och kvinnofrågor. Här har alltså jag hämtat en kvinnofråga från vad vi kan kalla en ”kvinnoblogg”.

Den sista kritiken är så absurd att den får ett eget stycke. En kommentator menar att problemet här är att vi använder vad han kallar ”bara positivism” medan han själv minsann har ”diskursanalys”. Jämförelsen är skrattretande då ”Positivism” är en vetenskaplig metod för omvärldsförståelse medan ”Diskursanalys” bara är en poststrukturell (litteratur)teori med utångspunkt i samma verklighetsfrånvända franska filosofi som boken ”Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science” blivit tillägnad.