Charlotte på Hit och dit och tillbaka igen har kommenterat Annelie Sjöberg och Joakim Ramstedts debattartikel. Under rubriken ”Skilj på mansroll och mansnorm” ger hon sina synpunkter och i samma anda som tidigare ger jag mina kommentarer här på GD. Jag tycker det är en viktig poäng att olika begrepp betyder olika saker men hon riktar nog den kritiken åt fel håll. Det var inte en artikel som fanns på SVT Opinion om pojkars situation i skolan utan två. Den som Charlotte länkar till är en replik på denna.
Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för.
Precis, barn kan inte hållas ansvariga för sina egna resultat. Inte mer än vi kan hålla andra underrepresenterade grupper ansvariga för relativt sämre resultat som vi har orsak att anta beror på diskriminering. Pojkar i skolåldern är barn så där är ansvarsfördelningen obestridlig. När det däremot handlar om begreppsförväxlingen så stämmer det inte att det skulle vara författarna som har förväxlat begreppen mansnorm och mansroll.
I mitt första inlägg på ämnet framgår det tydligt att jag svarar på de påståenden om mansrollen som gjordes av Ida Östensson et al. på SVT-Opinion. De hade felaktigt ”mansnorm” som rubrik, vilket jag sedan ”rättade” till mansroll i inlägget andra stycke varefter mansroll var det begrepp jag använde.
Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter.
Detta är en bra definition. Tidigare har jag sett det beskrivas som att mannen ses som ”det normala” men då normal bla betyder ”vanlig” så blev missförstånd då oundvikliga. Neutral är ett bättre ord och jag håller med om att vare sig mannen ses som ”vetenskapsman” eller ”gärningsman” så uppstår en tydlig problematik. Exakt samma problem uppstår dock om kvinnan ses som det neutrala alternativet.
Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg.
Det kan mycket väl vara så, men då historieböcker reflekterar sin tidsperiod uppstår här ett problem. För att kunna säga att det borde finnas fler kvinnor i historieböckerna måste man först mena att kvinnan inte varit så diskriminerad i riktiga livet som många tror. Antingen anser man a) att kvinnor hade en roll som inte uppmärksammades, eller så anser man b) att kvinnor pga diskriminering saknade roll i utvecklingen.
Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män.
Orsaken fler kvinnor än män påbörjar en akademisk utbildning är ett systemfel i skolan som gör det lättare för flickor än för pojkar att studera vidare. Då går det inte att säga att fördelningen i toppen av universitstvärlden är orättvis. Vi har ju redan ett system där skolans kvinnliga personal belönar de egenskaper de gillar bäst istället för kunskaper. Om högskolans manliga personal gör likadant med sina studenter är det ju helt i linje med den värdegrund som skolan lärt ut att egenskaper man gillar går först.
Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för.
Detta sker ju först efter att samma sak har gjorts mot pojkarna. Utifrån samma logik så råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående kvinnlig norm i skolan. Då mansnormen antas hindra kvinnor i högre utbildning att nå toppen så fungerar kvinnonormen i skolan som ett hinder för pojkar att nå högre utbildning överhuvudtaget. Det fanns en artikel på nu ledlagda Newsmill där en lärare beskrev hur den neutrala eleven idag är en flicka. Alltihop bottnar i en skola som bedömer egenskaper – inte kunskaper.
När det handlar om övergången till social kompetens/samarbetsförmåga från utmaningar/konkurrens så menar Charlotte att de inte måste utesluta varandra. Rent teoretiskt kanske de inte måste det. Men i de omdömen som lärare gör idag så utesluter de redan varandra och då spelar den övriga diskussionen ingen roll här. Vi pratar inte om tränade forskare som skall sätta betyg efter att ha tagit hänsyn till alla möjliga tolkningar utifrån en mängd teorier. Vi pratar om lärare för vilka dessa saker idag redan utesluter varandra.
Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid.
Här handlar det dock inte ens om ”vår” tolkning – utan om lärarkårens tolkning. Vill de tolka på det sätt de gör så finns det absolut ingenting som vi kan göra åt det. Detta framgår tydligt i den longitudinella studie som Dr.Ken Harland och Sam McCready gjorde i Nordirland. ”Taking Boys Seriously” beskriver hur lärare saknar både kunskap och vilja att utveckla metoder som är mer rättvisa mot pojkar.
Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.
Pojkar och flickor samarbetar inte likadant så den här invändingen fungerar inte. Den som vill förstå problematiken kan läsa Roy Baumeisters kritik av Dr Susan Cross och Laura Madsens artikel på ämnet ”Are women more social?” Professor Baumeister svarar i sin bok ”Is there anything good about men? – How cultures flourish by exploiting men” att kvinnor mycket riktigt är mer sociala om man definierar ”social” i termer av intima en-och-en relationer. Men om man definierar social i termer om organisation av större grupper så är män mer sociala än kvinnor.
Det spelar sålunda ingen roll om vi tolkar social på det ena eller det andra sättet. Vi får aldrig resultatet att män och kvinnor är lika sociala så vid en bedömning av egenskapen ”social” kan könen inte bedömas rättvist. Vidare så är det knappast så att militären och skolan har samma ideal så militärens ide av samarbete är oviktigt. Om vi exempelvis läser vad Inger Enkvist skriver om skolans ideal i Göteborgsposten.
Hur har Sverige hamnat i en situation med sjunkande kunskaper? Sverige införde i och med Läroplan för grundskolan 1969 en examensfri och nästan betygsfri grundskola där ämnesstudierna ansågs mindre viktiga än arbetsformerna. Det var den sociala samvaron och det gemensamma grupparbetet som skulle känneteckna skolan, inte viss kunskapsnivå.
Här kan vi se hur fel det kan bli när man hänger upp sig på enstaka ord utan hänsyn till sammanhanget. När man säger att dagens skola prioriterar ”samarbete” så skall detta inte utläsas som en inbjudan att tolka ordet samarbete – utan som en beskriving av den förändring som skett där man lämnat ett ideal för ett annat. Professor Enkvist beskriver samma sak som ett ideal av ”social samvaro”.
Avslutningsvis så behöver jag kommentera den här diskussionen om könsskillnader som uppkommer i samband med Martin Ingvars rapport. Ifall någon undrar över Martin Ingvars kompetens så kom ihåg han skrev förordet till svenska upplagan av Steven Pinkers bok ”Ett oskrivet blad Jag har fått intrycket att en del som diskuterar det här ämnet inte riktigt vet hur könsskillnader fungerar. Exempelvis när jag läser Charlottes inlägg hittar jag den här formuleringen.
Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter.
Som jag påpekat ovan är pojkar antingen socialt sämre lämpade eller socialt bättre lämpade. Däremot blir pojkar aldrig LIKA socialt lämpade oavsett vilken definition av ”social” som används. I detta sammanhang handlar det om en definition som skolan använder där pojkar pga könsskillnader definitivt är mindre lämpade att lära sig sociala färdigheter. När man skall diskutera könsskillnader så måste man ha koll på vad könsskillnader betyder.
Könsskillnader är inte ett kvalitativt mått på vad män och kvinnor kan och inte kan göra. Könsskillnader betyder på enkel svenska att det ena laget inte kan uppbåda lika många personer som det andra laget. Om vi exempelvis pratar om tyngdlyftning så är lag flickor sämre lämpade. Inte för att det inte går att lära flickor tyngdlyftning utan för att det blir fler pojkar än flickor som klarar en viss vikt när vi gör det.
Exakt likadant fungerar alla sociala färdigheter. Det är inget argument att pojkar KAN göra det. Könsskillnaden innebär att det är lättare för flickor. Konsekvensen blir att flickorna som klarar det är fler till antalet. Slutsatsen blir att hur man än vrider och vänder på det är detta pga könsskillnader en uppenbart diskriminerande behandling pojkar utsätts för. Hade det varit mörkhyade personer som skolan graderade ner med sociala motiveringar så hade vi kallat det fördomar mot utlänningar.
Fördomar mot pojkar har vi inga lagar mot tydligen.
Stor tumme upp!
Bra, och tydligt så att man förstår.
MVH
Det beklämmande är att när flickor/kvinnor uppvisar annanhet (könsskillnad) så bör omvärlden beakta det och komma emot för att kompensera för det, men när pojkar/män uppvisar annanhet ska de själv göra anpassningen till omvärlden/situationen utan hjälp. Feminsiter kritiserar annanhet, men gör här det kvinnliga till normen.
Erik:
Angående det här, det är ju helt klart att kvinnor inte kan uppmärksammas som män i lika hög grad som män för att de inte varit som män, även den enklaste feministen borde förstå det här, men samtidigt är feminismen ju själv ett hinder för att kvinnor ska uppmärksammas som kvinnor i historien när feminismen torpederar alla korrekta beskrivningar av kvinnor som ”konstruering av annanhet”. Vad blir kvar då, hur ska man beskriva kvinnans roll, om man inte får beskriva det utifrån den manliga normen (kvinnan har en mindre roll då) men inte heller som kvinnor för att ”det reproducerar könsroller”?
Det verkar för mig att enda sättet man får skriva om kvinnor i historien (som feminismen tillåter) är att gnälla om det sätt man skriver om kvinnor i historien. Man får alltså skriva om kvinnor som offer/regenter men man får inte skriva om kvinnor som kvinnliga, konventionella, upprätthållare av könsroller som utnyttjar sin sexuella makt och är ansvariga för dået och nuet. Feminister skriver själv kvinnor ut ur historien genom att inte beskriva kvinnor som de är och varit.
Bra Erik!
Som information kan jag berätta att det kommer ett inlägg från mig med. Det kommer ha en helt annan vinkel och därför bli kompletterande. Dessvärre har jag inte möjlighet på stående fot, men jag hoppas jag ska hinna med det under nästa vecka.
Ang. kvinnor och mäns olika sätt att vara sociala samt skillnaden i samarbestyp i skola/försvar kan jag nämna en historia jag hört på jobbet (men aldrig lyckats få bekräftad).
Historian handlar om en helt kvinnlig pluton (förbandstyp okänd) under tjänstgöring i Afghanistan, som ganska snart bröt samman på grund av sociala problem. Lösningen var att omorganisera och skapa nya (mer könsblandade) plutoner, vilket löste den akuta samarbetssvårigheten.
Det här är en historia som är hörsägen och ej bekräftad, men den låter ändå inte helt orimlig. Finns här någon som kan bekräfta/motbevisa den här skrönan?
@Kollen:
Jag har inte hört något konkret från militären men man kan ju reflektera över likheterna till den här historien:
”It was an idealistic vision swiftly shattered by the nightmare reality: constant bitchiness, surging hormones, unchecked emotion, attention-seeking and fashion rivalry so fierce it tore my staff apart.”
http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1168182/Catfights-handbags-tears-toilets-When-producer-launched-women-TV-company-thought-shed-kissed-goodbye-conflict-.html
”Då går det inte att säga att fördelningen i toppen av universitstvärlden är orättvis.”
Jorå, det går alldeles utmärkt!
Det förutsätter att man som feminist är inkonsekvent och gör precis tvärtom mot vad man själv förespråkar, endast ser till könet som merit istället för de saker som borde vägas in som meriterande…..
@Kollen:
@Erik:
Det handlade säkert bara om kommunikationsproblem
@Erik:
Ja, jag känner till det misslyckandet, vilket ligger till grund för mitt antagande om historian som ”inte helt orimlig”. Det hela är väldigt intressant, tycker jag.
Tack Erik.
Sitter och väntar på mothugg i form av ”det är större skillnader inom gruppen än mellan grupperna.” Detta är den vanliga omskrivningen av ”jag förstår inte statistik.”
Förbannad är det man blir.
Som vi som läste ”N” och ”T” sade om de som läste ”S” på gymnasiet: Tre års grupparbete. Nu gäller det väl alla oavsett inriktning. (Undrar om gymnasieekonomerna fortfarande är sportfånar allihop?)
Mycket bra. Funderar på att göra ett eget inlägg om denna, för Charlotte blandar ju ihop alla begrepp.
Den stora sågningen som Charlotte gör, är påståendet att Annelie och Joakim blandar ihop könsroller med könsnorm, men det är faktiskt tvärtom. Charlotte förstår helt enkelt inte vad de menar. Jag tror att båda är överens om att den manliga könsrollen är problematisk, men oense om vad det beror på.
Charlotte, liksom majoriteten av genusforskare hänvisar till en sorts manlig könsnorm, och i betydelsen manlig könsnorm staplas alla dåliga egenskaper en människa kan ha. Det är fysiskt och psykiskt våld, egoism, empatilöshet, destruktiv tävlan, oansvarigt beteende, onödigt risktagande och kontrollbehov (det finns säkert en massa egenskaper till som genusvetare i sin iver att kategorisera mänskligt beteende lägger i den manliga och kvinnliga normen).
Vad jag tror A&J menar är att den destruktiva manliga könsrollen kommer av bristen på manliga normer. För pojkarna i skolan finns det få personer som visar hur en man ska bete sig, få manliga förebilder att jämföra sig med och en papparoll som är oklar. Man skapar då sin egen könsroll i detta vacuum, i denna brist på mansnormer.
Men det mesta flagranta feltänket kommer längre ner i artikeln. Hon skriver om att mannen är norm i samhället och skolan. Vad hon möjligtvis menar är ”mannen som norm”, men detta är inte och kan rimligtvis aldrig förväxlas med mansnormen. Det är helt enkelt två olika saker. Mansnormen kan omöjligt hämtas ur det fragmentariska innehållet i läroböckerna.
Det är här lätt att titta på den kvinnliga könsrollen, med en omgivning som tydligt visar hur man som tjej ska bete sig i olika situationer. Goda eller dåliga normer kan väl vara en fråga men kvinnonormen är alltid närvarande. I en miljö som skolan, som så tydligt numera domineras av kvinnor i personalen, läroplan som är inriktad att premiera ”kvinnliga egenskaper” och tjejer som totalt dominerar vad gäller skolprestationer, är det faktiskt svårt att hävda en allenarådande manlig norm. Det är nästintill självbedrägeri.
@Kristian:
Märkligt att argumentet ’Det är större skillnad inom grupperna än mellan dem’, aldrig används i t.ex. lönefrågan. Det är ju lika sant där.
Det som är viktigt att komma ihåg är att de män som figurerar i historieböckerna inte är med för att de är män, utan för att de har utmärkt sig på något sätt. Det som är inbyggt i mansnormen, och anledningen till att den kan betraktas som neutral, är just att den är så pass renodlat meritokratisk.
Av motsvarande skäl fungerar det inte med kvinnonormen som neutral, eftersom ’kvinna’ är värdeladdat redan från början. Kvinnor kan, med viss möda iofs, avsäga sig det kvinnliga skyddsvärdet och propsa på att bli behandlad precis som en man. Kvinnor som är tillräckligt tydliga och konsekventa i detta (dvs trovärdiga i sin övertygelse att de inte kommer dra kvinnokortet), har också utmärkta möjligheter att ta sig fram.
Men det finns en logik i att kvinnor uppfattar detta som att de först hamnar på minus: de behöver alltså först ställa sig lägre än de kvinnor som inte gjort något för att förtjäna särbehandling. ’Uppsidan’ är att det inte finns något tak, så man är fri att såväl sträcka sig mot stjärnorna som att plaska omkring i ösregnet.
Välkommen till mansnormen, skulle man kunna säga.
@Bashflak: Precis!
[Företagsledare – uteliggare] är större än [universitetslektor – städerska]
(Säkrast för mitt blodtryck att jag inte läser mer hos Charlotte än jag gjort.)
@Kristian:
Ja det verkar onekligen vara så att man inte förstår vad statiskisk skillnad betyder. Sedan har jag ju redan poängterat att pojkar bara är en av flera svaga grupper som får sämre resultat i den samvarosinriktade skolan. Sedan är ju detta inget nytt. Så här skrev etnologen Jonas Frykman för över femton år sedan:
”Den sociala snedrekryteringen till högskolan har förvärrats under 80- och 90-talen. Nästan alla akademikerbarn går vidare till högre studier, men bland arbetarklassens barn skaffar bara tre procent sig en traditionell akademisk utbildning.”
http://www3.lu.se/info/lum/LUM_06_98/LUM6_04_skola.html
@Ulf T:
Bra skrivet!
Det grundläggande felet som feminister gör när de klagar på ”mannen är normen” och ”kvinnan den andre” är att de förbiser att normen (att göra en sak på ett visst sätt) inte är anpassad FÖR män utan FÖR verksamheten mao. det är normen för verksamheten i fråga och män har anpassat sig till denna norm i högre grad än kvinnor. Man kunde säga att män är inte normen utan MERA SOM normen. Och varför är det så?Huvudorsaken är väl att de flesta verksamheter där feminismen ondgör sig över ”manliga normen” är verksamheter skapade av män, men inte för män utan utifrån villkoren för verksamheten
Men feminismen har också helt fel i att ifrågasätta normen för verksamheten, för det finns en norm för hur man håller på med en verksamhet (så som män håller på) och denna norm är okönslig, när kvinnor kommer sedan in i verksamheten, vill de ha en kvinnlig vinkling/touch på det, utöver själva okönsliga verksamheten (normen). Så avvikelsen från normen (annanheten) är något som kvinnor skapar i och med introducerandet av kvinnlighet i verksamheten, och inte något män utsätter kvinnor för genom att utestänga kvinnor från ’manliga’ verksamheter.
Ulf T:
Välkommen till normen för jämställdhet, skulle jag säga, och tänk igenom om du vill ha det.
@Larsson:
Charlotte har rätt i att det blivit en förväxling av könsnorm och könsroll men det är i debattinlägget av Ida Östensson et al. som den förväxlningen gjordes. Östensson et al. har ”mansnorm” i rubriken men pratar om mansroller. Alla svar på Östensson et al. handlar om mansrollen… men har ”mansnorm” i rubriken (mitt också) för det var så inlägget som besvaras hette.
Den enda som pratar korrekt om mansnorm/könsnorm (synen på ena könet som det neutrala) är Charlotte, fast nu har jag också gjort det i mitt svar till henne.
Nej nu har du blandat ihop saker. När man pratar egenskaper så är det könsrollen det handlar om. Könsnormen är synen på ena könets egenskaper som det neutrala alternativet vilket Charlotte påpekade.
Dessa saker tillskrivs den manliga könsrollen. . (Sedan är detta tillskrivande i sig antingen sant eller falskt)
Nej, vad A&J menar är att den manliga könsrollen inte alls är destruktiv. De saker som tillskrivs ”mansrollen” ovan är tvärtom minoritetsbeteenden och mer exempel på hur män beter sig i brist på positiva mansrollsfigurer. Särskilt tydligt är detta när det handlar om pappalösa barn.
”Men det mesta flagranta feltänket kommer längre ner i artikeln. Hon skriver om att mannen är norm i samhället och skolan.”
Vad det betyder när man skriver ”mansnorm” är att man betraktar mannen som det neutrala alternativet. När det handlar om skolan så är det bara i vid akademiska topptjänster man kan hävda att det finns en mansnorm som gör det svårare för kvinnor. I grundskola och gymnasiet är det tvärtom kvinnonormen som gäller. Skolans neutrala elev är idag en flicka.
Bra uttryckt Mattias! Det finns många normer för hur verksamheter ska skötas och hur en lojal anställd ska förhålla sig på jobbet. Män har traditionellt jobbet som sin huvudarena och är beredda att anpassa sig mer för att uppfylla den norm som verksamheten kräver. Att sätta sig själv i andra hand, ta skit, lyda chefen, jobba sena kvällar, försöka vänner och annat umgänge för jobbets skull m.m. Om vi gör det framgångsrikt belönas vi med en bra lön som vi tar hem och delar med våra kvinnor som belönar oss för det. Kvinnor verkar i gemen inte vara beredda till samma uppoffringar för jobbets skull. De vill leva rikare liv med bättre balans mellan jobb, familj och vänner. Det gör de rätt i och de flesta män är beredda att bilda familj med en kvinna som bidrar till familjens försörjning men som förväntar sig att mannen är huvudförsörjaren. Men en man kan inte göra samma val och räkna med att få en partner.
@Ulf T:
Detta är en förklaring på mansnormen så här säger du inte emot Charlottes påstående att man har/haft mannen som norm. Vad genusfolk kritiserar är ju just iden att de saker som ansågs vara utmärkande i sig var baserade på det manliga könet. Sedan är det inte nödvändigtvis så att det är meritokrati som bestämmer historiskt. Vi har ju tvärtom tidigare haft samhällen där det var att födas från en fin familj som gjorde personer kända som kung, inte vad de åstadkommit. På den tiden var ju meritokrati den liberala positionen i konflikt med den konservativa adeln och kyrkan. Att sedan rasism hindrade alla att ta del av meritokrati är en annan fråga.
Amerikanen Dinesh D Souza (som har indiskt påbrå) förklarar det bra. Å ena sidan var britterna som koloniserade Indien rasister som bara såg indierna som billig arbetskraft. Men å andra sidan sågs indiska folket av sina egna härskare som en underklass som från födseln var fastlåst i ett extremt förtryckande kastsystem. För britterna var det självklart att arbetare bedöms från vad de var bra på och inte hur de föddes, så britterna raserade det ineffektiva kastsystemet. Som konsekvens av detta har alla indier som inte tillhörde överklassen den brittiska rasistiska kolonisationsmakten att tacka för att de idag kan välja vad de vill jobba med.
Men britterna var inga snälla härskare så den generation av indier som upplevde själva förändringen hade allt annat än orsaker att vara tacksamma. Dinesh D Souzas föräldrar gillar inte alls britterna för de minns förtrycket. Dinesh själv däremot födes efter förtrycket och med friheten han inte hade haft om britterna visat Indien mer kulturhänsyn.
När det gäller begrepp som ”mansnorm” så blir jag lite fundersam, eftersom jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som avses. Det finns nämligen så oerhört många skilda mansnormer. Om man försöker sammanfatta dem under ett paraply, så kanske då något i stil med ”strävan efter att utmärka sig på något sätt”. Faktum är att jag misstänker att den där förhärdade brottslingen träffade huvudet på spiken när han sade ungefär så här: ”jag kunde inte bli bäst, men jag kunde åtminstone bli bäst på att vara sämst”.
”Mannen som norm” är givetvis en annan sak, men även här infinner sig följdfrågan: Norm var då? Som husmor? Mannen som norm inom traditionellt manliga verksamheter har däremot lite av ”gomorron yxskaft” över sig. Hittills har dock dessa verksamheter visat sig fungera alldeles utmärkt på nuvarande villkor. Detta ska ingalunda utesluta kvinnor, men ifall man t.ex. inom en strikt sakorienterad verksamhet börjar med andra sorters normer så finns det allt skäl att visa att de fungerar innan man börjar tillämpa dem. Feminister kan ju fundera över huruvida de skulle sätta sig i ett flygplan ifall kommunikationen mellan piloter och flygledning skedde enligt ett mer kvinnligt mönster.
Radikalfeminister är en ny vänster som söker en grupp att vara självutnämnda talespersoner för och använda som alibi för sitt predikande. På 1970-talet satt de på universitet och media och talade för ”arbetarna”. Arbetarna visade sig så småningom ha helt andra värderingar och intressen än dessa radikalintellektuella.
Nu sitter en ny generation predikanter i media och universitet och talar för ”kvinnorna”. Jag hoppas att fler kvinnor tydligt visar att de inte har lust att bli pådyvlade en massa åsikter och värderingar de inte har.
@Erik:
Intressant. Kom att tänka på Japan, som väl under ockupationen eller efter andra världskriget i princip byggdes om från grunden på USAs order. Undrar om upplevelsen av före/under/efter kan vara liknande där?
@Kristian:
Intressant tanke men i praktiken är de knappt jämförbara. Britterna koloniserade ju Indien i 89 år. Amerikanerna däremot koloniserade aldrig Japan. USA ockuperade givetvis japan efter andra världskriget men de försökte aldrig göra Japan till en del av någon slags storamerikanskt välde. Som högsta befälhavare i Japan sattes General Douglas MacArthur och här måste man komma ihåg vilken sorts man det var.
MacArthur hade den yttersta respekt för de asiatiska folken då han redan 1922 flyttat med fru och barn till Filippinerna som befälhavare över Manilas miiltärdistrikt. 1930 jobbade han som stabschef i Washington så här beskrivs hans mentalitet då.
”While in Washington, he would ride home each day to have lunch with his mother. At his desk, he would wear a Japanese ceremonial kimono, cool himself with an oriental fan, and smoke cigarettes in a jeweled cigarette holder.” – wikipedia
Filippinerna blev till del självständiga 1935. Deras President efterfrågade då särskilt att MacArthur skulle komma dit och se över skapandet av den nya filippinska armén. Med godkännande av President Roosevelt blev det också så. MacArthur hade denna roll till sitt avsked från USA:s armé den sista december 1937.
Där kunde sagan ha slutat men pga Japans angrepp på Pearl Harbor så återkallades General MacArthur till aktiv tjänst i Juli 1941. Han reste åter till Filippinerna för att ta befäl över försvaret av ögruppen. När sedan japanerna erövrade Filippinerna så väntade han riskfyllt in i det sista med att bege sig därifrån med sin familj på en kvartett PT-båtar och väl i trygghet i Australien lovade han i ett berömt tal
”We shall return”
När president Roosevelt bad honom revidera det uttalandet vägrade han och sedan dess arbetade han oförtröttligt för att få tillfälle att befria Filippinerna. I denna kamp hade han inte bara japanska militären som fiende. Han mötte även motstånd från egna befälhavare som ansåg befrielse av filippinerna var en lägre prioritering. Till sist stod det mellan MacArthur som ville befria Filippinerna och Nimitz som ville attackere Formosa.
MacArthur vann och därmed skapades också en av det andra världskrigets största symboliska (och ikoniskt fotograferade triumfer, båten fastnade och tillsammans med Filippinernas President vadade MacArthur i land på Leyte) ”People of Phillippines I have returned” http://en.wikipedia.org/wiki/File
ouglas_MacArthur_lands_Leyte1.jpg
Det är ingen slump att President Roosevelt/Truman valde att ge befälet över ockupationen av Japan åt General Douglas MacArthur, antagligen en av arméns största Arsienexperter. Resultaten talar för sig själv. MacArthur och hans stab var i praktiken Japans regering mellan 1946-1948. Redan i april 1952 avslutades den amerikanska ockupationen av Japan. Förvandlingen av Japan gör inte bara MacArthur till en av Andra Världskrigets stora segrare. Frågan är om han inte är en av de mest framgångsrika förändrarna i västvärldens historia.
Att jämföra hans roll i Japan med brittiska rasister som klumpar runt i Indien i 89 år till Ghandi sätter upp en spegel åt dem och de inte gillar vad de ser låter sig helt enkelt inte göras.
Jag postade den här kommentaren hos Charlotte men eftersom feministiska debattörer har för vana att censurera allt som inte överensstämmer med den egna uppfattningen till 110% så postar jag den här också.
——-
Vad tror du om att se problemet med pojkars eftersatthet i skolan som ett resultat av ”förväntningar”.
I skolan och i samhället i stort har diskussioner ofta förts att vi måste pusha och hjälpa flickor att tro på sig själva och sina möjligheter.
När det gäller pojkar så har aldrig samma driv funnits att få pojkar att tro på sin egen förmåga att få bra skolresultat. Istället har skulden lagts på pojkarna. ”Boys are boys”
Min uppfattning är att barn och även vuxna påverkas väldigt mycket av omgivningens förväntningar på dem.
Medvetet och omedvetet uppfyller vi andras förväntningar snarare än att vi överträffar dem. Visar lärare att de har mer förtroende för flickor än pojkar så lyfter det flickor och hämmar pojkars utveckling.
Skolan måste bli bättre på att få pojkar att våga tro på sin egen förmåga att lära sig nya saker i skolan utifrån att låga förväntningar ger sämre utveckling. Positivt fokus måste sättas på pojkar i större utsträckning. Därför är det synd att feminismen aktivt motarbetat detta synsätt i villfarelsen att samhället tjänar på att bara lyfta flickor.
@Erik: Läser igenom Charlottes artikel och medger att jag förmodligen hade fel vad gäller hennes definitioner – det är nog det som du skrev som hon menar. Definitionerna går isär mellan Charlottes å ena sidan och Joakim och Annelie på den andra (där jag väl känner igen mig i deras definitioner).
Sedan håller jag inte med om att de negativa egenskaper som jag radar upp är könsroller per se, snarare att det är påstådda normen för mannens könsroll, dvs det som ibland tillskrivs ”den manliga normen”. Precis som Rick ovan finner jag detta förvirrande eftersom det blandas friskt mellan definitionerna, både av akademikerna och icke-akademikerna.
Däremot tror jag att både Annelie och Joakim ser problem med manliga könsrollen, som yttrar sig i att pojkar gör sämre ifrån sig i skolan. Men till skillnad från genusförklaringen som menar att det är de ovanstående normerna för den manliga könsrollen, så tror jag att de menar (precis som jag själv tror) att det inte finns några sådana normer. Det saknas manliga förebilder, skolan är så feminiserad att många pojkar har svårt att hitta ett fungerande sätt att arbeta, göra framsteg och förbättra sig inom ramen för skolan. Killarna är tvungna att forma sin egen könsroll och för många blir resultatet katastrofalt.
Detta är inte enbart ett problem för pojkar. Det finns en aktiv diskussion inom skolvärlden angående hur ungdomar som inte passar in i mallen för att vara en elev diskrimineras. Till viss del tror jag att det stämmer, trots att det oftast förs i postmoderna termer. Problemet är bara genusvetarnas blindhet för att dessa diskriminerade elever skulle vara pojkar, som gör att det är omöjligt att adressera, i alla fall på en högre nivå. På lägre nivåer, dvs lärare emellan, på sina håll, finns en sådan diskussion.
https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/03/21/lite-mer-om-betyg-genus-och-skolan/#respond
@JD:
Av vad jag ser, så kom inte din kommentar in hos Charlotte?
MVH
@genusföljaren
”Av vad jag ser, så kom inte din kommentar in hos Charlotte?”
Nej det var ju inte väntat heller. Det kallas för feministisk debatteknik eller att ha ensamrätt på ”sanningen’. Dvs att bara släppa fram åsikter och kommentarer som lyfter det egna egot!
Komiskt!
@JD:
Ah, nu såg jag att hon släppt in flera inlägg hos henne. Så bra!
Det var kanske en släpande moderering?
MVH
@Genusföljaren:
Charlotte är bra med det där. Vad jag vet har hon inte att censurerat något och skulle hon ha gjort det så handlar det om ton, helt enkelt att någon burit sig illa åt.
@Ninni: hrrrrrm
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Relativt då?
@Ninni: hrrm?
@Erik: Tack. Mycket utförligt på kort utrymme. Nej, det är som du säger, den jämförelsen håller inte.
Får läsa på om MacArthur.
@Ninni:
Såg det nu.
Vad tyckte du själv om hennes inlägg då? Själv tyckte jag att hon gav ett ganska intetsägande intryck. Det kändes tomt, och med några självmotsägelser?
MVH
Det kommer ett svar från mig på Charlottes andra inlägg också.
@Erik:
Det låter trevligt, det blev så tyst efter hennes ”Svar” så att säga.
MVH
@Genusföljaren:
Som jag skrev tidigare i kommentarsfältet, så kommer det ett inlägg (ev. i två delar) från mig med så fort jag hinner. Jag har påbörjat inlägget och vet vad jag vill säga. Så jag ska bara få möjlighet att fixa till det så får du veta vad jag tycker o tänker om det.
@Ninni:
Vi väntar med spänning och intresse!
MVH
@Ninni:
Jag tänkte skriva ett svar där men jag kunde inte riktigt greppa vad hon ville ha sagt (kön är endast en social konstruktion?), så jag kunde inte riktigt formulera något vettigt.
Nu fick jag ändå ett infall och benar ut mina tankar här. Det blir rättså spretigt men se det som ett resultat av originalinläggets spretighet.
1) Inget av de exemplena är väl ”biologiska termer”? Allt det kan ju, och görs ofta, förklaras som ren inlärning.
Sedan ska vi inte glömma att biologiska skillnader förstås i sig kan leda till socialt inlärda sådana. Bara det faktum att en kvinna KAN, inte bara föda, utan dessutom bära ett barn inom sig i nästan ett år, skapar förmodligen redan där två olika psykologiska livsinriktningar som har rätt stark påverkan på oss och kan yttra sig i olika preferenser och beteenden från låg ålder. Enda sättet att motverka detta skulle vara att uppfostra barn i bubblor totalt utan social påverkan, dvs så att de växer upp helt utan vetskapen om hur barn kommer till. Det här skulle ju vara ett intressant experiment, men jag är inte säker på vad vi skulle göra med resultatet, om det då visade sig att kvinnor och män blir exakt likadana… Skapa ett mer könssegregerat samhälle för optimal jämställdhet??
Förresten så finns det ju ytterligare rent fysiologiska skillnader (kanske är en bättre etikett som inte är ett rött skynke på samma sätt som termen ”biologisk”) mellan män och kvinnor. Tänk att vi skulle skapa två konstgjorda samhällen, där män och kvinnor placeras på en varsin ö som helt oskrivna blad. Barn av samma kön flygs dit med storken. Skulle de samhällena utformas olika med tanke på t.ex. männens något större fysiska styrka, kvinnors menstruation osv? Exakt vilka skillnader som skulle uppstå är svårt att sia om, men jag vågar faktiskt gissa att några skillnader skulle uppstå. Och återigen, om inga skillnader uppstår, vad har vi lärt oss av det och hur tillämpar vi det? Och vid närmare eftertanke, om inga skillnader uppstår så skulle ju det ändå innebära att män och kvinnor kompenserar för sina fysiologiska förutsättningar på olika sätt. Ergo, män och kvinnor som växer upp utan social inlärning om skillnader mellan kön beter sig olika…!
Ok, nog om det. För oavsett om könsskillnaderna är inlärda så betyder det väl inte att vi inte ska ta hänsyn till det t.ex. i skolan? Om vissa barn, oavsett kön och oavsett orsak, verkar lära sig bättre om de får röra på sig mer, om vissa barn, oavsett kön och oavsett orsak, föredrar att läsa serier, fantasy, eller sci-fi framför Moa Martinsson, så måste väl undervisningen anpassas efter detta?
2) Det är väl ingen som säger att de formella kraven är anpassade till flickor, utan det är väl själva utformningen av undervisningen man pratar om? Sitt still, titta rakt fram, och var tyst, är mig veterligen inte en del av läroplanen.
3) Å ena sidan hävdar feministerna att pojkarna tar (ges) mer plats i skolan, de pratar rakt ut utan att räcka upp handen, de är bråkiga vilket tar fokus från de ordningsamma barnens undervisning osv. Men nu är detta en fördom som alltså inte är sann?
Visst är det en grov generalisering, och sådant tänk blir lätt en självuppfyllande profetia, men isf bidrar ju feminismen till den genom att hävda just att pojkar är stökigare än flickor och måste ”skärpa sig” i skolan.
4) Kvotering av manlig dagispersonal. Kudos för att hon är konsekvent när det gäller kvotering. Problematiken kommer dock att kvarstå om vi får in fler män i förskola/skola som förutom det de har mellan benen inte skiljer sig så mycket från de kvinnor som redan jobbar där. Dvs har ungefär samma värderingar, samma syn på barn och pedagogik (dvs den som de får från sin utbildning) osv.
Om man däremot tar in fler män som kan fylla det tomrum som finns i nuläget för att dagisfröknarna inte vet hur de ska förhålla sig till pojkarnas mer vilda lekar (annat än att förbjuda dem) så ser jag det som något positivt.
Fast det behöver å andra sidan inte vara manliga fröknar för att man ska tillåta detta. Det är alltså något i utbildningen som skulle behöva omformas.
Just nu hittar jag inte källan men det finns studier som visar att när barn tillåts att leka ”vilda” (i vissa vuxnas ögon ”våldsamma”) lekar så lär de sig lättare att sätta gränser mot varandra, att kommunicera om dessa gränser, och de lär sig lättare att se och förstå när en ”våldsam” lek börjar gå överstyr. En annan intressant konsekvens är att de snabbare lägger de här lekarna bakom sig när de tillåts att leka dem, och en ännu intressantare aspekt är att tjejerna också gärna deltar i dessa lekar om fröknarna inte ser negativt på sagda lekar. Tjejernas upplevda ointresse för dessa lekar behöver alltså inte vara biologisk, utan kan vara ett uttryck för att tjejer i högre grad än killar lär sig att vara ”duktiga”. Vi vet ju också att fysisk aktivitet ger ökad självkänsla. Att ta bort de här lekarna missgynnar alltså alla barn.
Sedan har vi paradoxen om den feministiska, av genuspedagogik utformade, mannen, han den där som har lekt med dockor hela sin barndom men sedan när han i vuxen ålder ser en våldtäkt direkt slår på någon form av mekanism och säger stopp, och modigt brottar ner våldtäktsmannen… Den där mekanismen att skydda kvinnor är ju enligt feminismen inte biologisk hos mannen utan måste läras in, och själva principen har han ju fått lära sig. Problemet är bara att han aldrig har tillåtits att brottas, ropa högt och skarpt med pondus, leka polis som jagar en tjuv, eller på annat sätt övat på att ta snabba beslut i en pressad situation…
Vi kanske ska införa lite nya barnlekar som feministerna har lättare för att förhålla sig till och förstå de positiva effekterna av? Istället för tjuv och polis så leker vi feminist vs våldtäktsman. Istället för krig så leker vi antivåldsvänster mot kravallpolis. Sätta svansen på grisen kan bli klipp snoppen på pojken. Istället för att slå på en pinata så får de slå på en medelålders, heterosexuell, vit man (behöver inte nödvändigtvis vara en papier mache-variant utan det finns säkert någon feministisk manlig dagisfröken, eller -förälder, som gärna tar sitt ansvar och ställer upp – och varje gång barnen träffar honom i pungen så utbrister han ”Pepp! Pepp!” och kastar ut en näve ekologiskt/veganskt godis).
Skämt åsido, de mer vilda uttrycken som finns hos barn bör inte ses som något negativt, oavsett om vi ser de som uttryck för biologi eller för någon inlärd roll. De är nog snarare än rättså väsentlig del av en hälsosam utveckling hos människor.
5) Jag tycker nog att de allra flesta människor inte reagerar särskilt starkt när någon hävdar biologiska orsaker. Förutom feminister då.
Intersektionalitet missbrukas konstant. I grunden är det ett väldigt användbart koncept som belyser att t.ex. en invandrad homosexuell förortskille inte nödvändigtvis står högre upp på maktstegen än en vit, svensk, heterosexuell överklasstjej.
Faktiskt säger Charlotte just detta (även om han tar ett lite annat exempel än det jag använde ovan…), och framför allt:
”Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del”
Detta håller jag med om till fullo. Tänk om feministerna kunde tänka så oftare? T.ex. i lönefrågor, styrelsekvoter osv.
Dock, om man jämför pojkar och flickor från samma grupper (t.ex. som kommer från familjer med samma socioekonomiska status) så måste det ju fortfarande finnas skillnader någonstans. Annars hade det inte funnits några totala skillnader. (Såvida inte pojkar oftare kommer från familjer med lägre socioekonomisk status, vilket verkar osannolikt…).
En skillnad kan vara just att pojkar pluggar mindre utanför skolan. Om detta är hela förklaringen så har vi ju ändå ett problem. Och nej, det problemet heter inte nödvändigtvis ”antiplugg-kultur”. Hade tjejer pluggat mindre så hade vi ju hört diverse förklaringar, t.ex. ”Men det beror på att tjejer är medvetna om könsmaktsordningen så de vet att det inte är lönt att de anstränger sig”, eller varför inte ”Det är för att skolan är utformad efter killarnas behov så tjejerna får mindre motivation att plugga hemma”! Analysen kan inte stanna vid ”antipluggkultur” eller ”mansnormer”. Varför pluggar killar mindre hemma? Om det har att göra med hur undervisningen är utformad i skolan så har vi ju problemet just där: i skolan.
6) & 7) Är det verkligen någon som anser att killar och tjejer ska delas upp i grupper med en glasvägg emellan och behandlas helt olika? Det argumentet har inte jag sett iaf.
Men om lösningen är att ha höj- och sänkbara stolar så att alla barn kan hitta sin nivå (vilket jag tycker är en bra lösning!), så måste väl också lösningen på skillnader mellan olika grupper vara att utforma undervisningen så att alla individer ur dessa grupper tilltalas. Då kan ju inte lösningen helt plötsligt vara att angripa någon slags norm i samhället i stort medan man bibehåller skolans form som den är idag. Då har man ju en idealbild om hur undervisning ska bedrivas, men om den bilden inte passar pojkarna (som grupp!) lika bra så ÄR det ett problem, i skolan.
Följande är ju ett sjukt märkligt resonemang som antyder att vi kan (bör?) ändra på pojkar (det kan vi till viss del) men inte på skolan (det kan vi till stor del):
”Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan.”
Det visar en syn på ”skola” som någon statisk, i dagsläget helt optimalt utformad, verksamhet, och om vi bara skulle bli av med ”mansrollen” (eller -normen, jag blandar säkert ihop dem nu), så skulle allt bli frid och fröjd. Det är ju precis den här synen som bidrar till problemet.
Sedan är det ju förstås ingen som förespråkar att man ska kommunicera det där till varken pojkar eller flickor. Man förespråkar väl ändå just att undervisningen ska utformas så att den funkar för alla sorters individer (kalla dem vad du vill; pojkar, tjejer, transor, hennar, marsianer, blåögda, vildingar, läslusar, anti-auktoritära, rövslickare, plugghästar eller whatever), dvs vi inför den metaforiska höj- och sänkbara stolen.
8) Om man har utgångspunkten att kön är en social konstruktion så har ju definitivt könsskillnader i skolan med genus att göra. Om man hävdar att allt är biologi så har det med kön att göra. I båda fallen behöver skolan utformas därefter.
Varför feminismen inte kan vara ansvarig för att skillnader har rapporterats sedan 50-talet, eller för att skillnader även har observerats i USA, förstår jag inte. Feminismen är ju i allra högsta grad med och påverkar samhället, inklusive skolan, även i USA, sedan rättså lång tid tillbaka (med det sagt menar jag inte att feminismen bär all skuld – samverkande faktorer, som sagt). Japan och Korea slår mig liksom inte som länder med extremt progressiva könsroller där man raderat ut den ”destruktiva mansrollen” (-normen???). En vild gissning är att i dessa länder är man bättre på att se att pojkar och flickor är olika, och anpassar hur man förhåller sig till dem därefter.
Detta har förstås även en baksida (begränsande könsroller (eller -normer…)), men det är ändå något som talar emot vad det nu är Charlotte säger.
En annan gissning: Tänk om det är så att man har mer fysisk aktivitet överlag? En snabb googling ger att i Sydkorea har man 3 idrottstimmar i veckan på högstadiet. På gymnasiet har man 2 obligatoriska men man kan välja att ha fler genom specifika idrotter. I Japan har man 90-120 timmar per läsår (det verkar också som att man börjar varje dag under sommarmånaderna med lite morgongymnastik). Jag vet inte hur mycket lov man har i Japan men det där blir också, grovt räknat, ca 3 idrottstimmar i veckan.
Ok nu hittade jag svensk statistik som säger att vi har 56-idrottstimmar (a 60 min) per läsår. Man får väl lita på den siffran, dock har barnen i min omgivning endast 1 timme idrott (a 40min) per vecka. Jag antar att det finns de som har det dubbla och därmed väger upp.
/endwalloftext
http://unvis.it/www.svd.se/opinion/brannpunkt/invandrarpojkarna-borde-vara-i-fokus_4437359.svd
Pingback: Mina svar på kritiken av Williams & Ceci och Underbara-kvinnor-effekten | Genusdebatten