Feminister brukar förfasa sig över vad de hävdar är en våldtäktskultur bland svenska män. Det faktum att svenska män så gott som unisont reagerar med avsky mot våldtäktsmän räknas liksom inte. Inte heller tycks medias obarmhärtiga exponering av inte bara dömda utan även misstänkta svenska och västeuropeiska våldtäktsmän stämma feministerna till eftertanke huruvida våldtäkter är socialt accepterade bland svenska män.
Härom veckan briserade en nyhetsbomb i brittiska media. I staden Rotherham i norra England hade en stor grupp hyfsat väletablerade män drivit vad som måste betecknas som något så ofattbart som en våldtäktsring. Antalet offer, främst unga tjejer med ogynnsam bakgrund, uppgår till kanske 1400 (ett tusen fyra hundra!). De styrande i staden hade under flera år fått åtskilliga varningssignaler att någonting fruktansvärt pågick, men man valde att systematiskt lägga locket på och låta bli att reagera på uppgifterna. I våldtäkterna ingick dessutom en komponent av etnicitetsbaserat våld.
Hade Eva Lundgren får rätt till slut? Hade alltså ett gäng välsituerade vita brittiska medelklassmän systematiskt våldtagit åtskilliga invandrarflickor från trasiga hem medan myndigheterna stillatigande såg på?
Nej, eftersom förövarna var pakistanier och offren var vita brittiska flickor. Detta var också orsaken till myndigheternas lealöshet. Man var så rädd för att bli stämplad som rasist att man såg mellan fingrarna på etablerade pakistanska mäns våldtäktsorgie. Myndigheter, inklusive den av feminism genomsyrade socialtjänsten, som fått lära sig att ta minsta tecken på våldtäkt på största allvar, kunde nu plötsligt anse att en våldtagen 11-åring får skylla sig själv eftersom hon p.g.a. sitt beteende på något sätt själv bidragit till det skedda. Avslöjandena har nu visserligen lett till ruelse och självrannsakan bland de berörda, men man misstänker att detta endast är toppen på isberget. Varför skulle det här beteendet begränsa sig enbart till Rotherham?
– Vad var det jag sade, kanske nu någon invänder, sådana är de alla från den där delen av världen.
– Inte riktigt så, svarar Ross Douthat vid den ansedda amerikanska tidningen International New York Times. Det handlar i stället, menar han, om ett fenomen som är närbesläktat med pedofilskandalerna inom den katolska kyrkan. Också i de fallen fanns nämligen en påfallande ovilja inte minst på Irland och i de katolska kärnområdena i USA att ta sig an denna typ av organiserad brottslighet. Det handlar helt enkelt om att sopa under mattan motbjudande företeelser bland grupper som i övrigt omhuldas av samhället. Douthat skriver:
”Show me what a culture values, prizes, puts on a pedestal, and I’ll tell you who is likely to get away with rape”.
Nu kom ju varken de katolska prästerna eller de pakistanska männen i slutändan undan med våldtäkt, men att ställa dem inför rätta krävde åratal av intensivt arbete mot myndigheternas tystnad. En förutsättning var naturligtvis att media vågade börja ta upp våldtäkterna.
Kan det i Sverige finnas sådana samhälleliga värderingar att styrande och media i samförstånd skulle kunna mörka systematiska våldtäkter? Till den vars ryggmärgsreflex säger att sådant inte kan förekomma i vårt av feminismen genomsyrade samhälle säger jag två ord: Kapten Klänning.
Det är nämligen feminismen som är den ideologi som samhället och inte minst media under alla omständigheter vill hålla ovanför varje misstanke. Om en våldtäktsepidemi kommer till att grassera i Sverige så sker det sannolikt i feminismens hägn. Kapten Klänning kunde i åratal våldta för att sedan applåderas av en hängiven och företrädelsevis kvinnlig anhängarskara.
Så här summerar Douthat lärdomarna från Rotherham:
”So don´t expect tomorrow’s predators to look like yesterday’s. Don’t expect them to look like the figures your ideology or philosophy or faith would lead you to associate with exploitation. Expect them, instead, to look like the people whom you yourself would be most likely to respect, most afraid of to challenge publicly, or least eager to vilify and hate.
Because your assumptions and pieties are evil’s best opportunity, and your conventional wisdom is what’s most likely to condemn victims to their fate.”
Vem är man alltså mest rädd för att utmana offentligt i dagens Sverige? Det är nämligen bland dem vi ska titta efter lite extra noga om vi vill komma åt ostraffade ondskefulla handlingar.
Källor:
”See no evil, hear no evil, speak no evil”, The Economist, August 30, 2014
“Rape and Rotherham” by Ross Douthat, International New York Times, September 9, 2014
Så fruktansvärt hemskt!
Det är faran i att göra vissa grupper ogranskbara…
Av rädsla för att blandas ihop med de som generaliserar negativt om en grupp generaliserar man själv positivt om gruppen. Man väljer att inte se, att inte förstå, när det strider mot ens förutfattade meningar. Människor som påstår sig sakna fördomar om en grupp, riskerar tvärtom att ha fördomar om gruppen. Att endast tro gott om människor, höja dem över varje misstanke, är lika fel som att tro negativt om alla i en grupp. För att undvika det ena diket girar man så hårt att man hamnar i det andra.
@Anders/AV:
Ja, precis som med gruppen kvinnor. Det är ett problem att kvinnor sätts på piedestal … det är just därför vi har svårt att ta män som offer för partnervåld i heterosexuella relationer på allvar eller för den delen svårigheten vi har att se en sexualförbrytare i en kvinna, där t.o.m. barn kan komma i kläm för den gloria vi sätter på kvinnor.
Läste artikeln i NYT och blev mäkta förvånad att jag missat denna nyhet. Det fick dock sin förklaring, när jag gick in på DN och SvD och kunde konstatera att de har två pliktskyldiga artiklar var. De verkar inte ha fått så mycket uppmärksamhet heller, artiklarna på DN hade 5-6 mentions på twitter.
Ursäkta mig, men det är ju helt bisarrt. Är detta den största sexövergreppshärvan i västvärlden i modern tid? Jag jag kan i alla fall inte påminna mig om något som står i paritet med detta. Hur i hela helvete kan det vara så tyst om detta?
Kanske är det en ledtråd till svaret din fråga: ”Kan det i Sverige finnas sådana samhälleliga värderingar att styrande och media i samförstånd skulle kunna mörka systematiska våldtäkter?”
@Oli
Du har helt rätt. Det är totalt bisarrt att svenska medier tystar ner detta. Jag har i likhet med dig inte heller noterat något nämnvärt intresse bland dem. Publikationerna jag refererar till hör dock till världens mest ansedda, så det här är knappast någon konspirationshistoria.
Mycket bra, och en varning till envar som tror att den egna sidan är för moraliskt högstående för att behöva insyn. Paralleller till finanskrisen, tortyr, och dataintrång.
Läs hela Douthat’s artikel, där finns många bra (om än obehagliga) exempel.
@Oli:
@Rick:
Nej, tycks inte vara någon knäpp konspirationshistoria, även om jag skulle önska att det var det.
http://en.wikipedia.org/wiki/Rotherham_child_sexual_exploitation_scandal
Jag blir sällan överraskad av medias fulspel, men att de ignorerat detta är lite som att äta en god middag för att efteråt få reda på att den innehöll avföring.
Att detta skulle lett till ökad rasism i samhället om det blåstes upp finner jag rätt självklart, men det kvittar. Sådana här saker får man inte sopa under mattan. Ingen etnisk, religiös eller annan grupp skulle stöda den här typen av människor, så genom att mörka det gör man plats för ännu fler fördomar. Själva mörkandet antyder på sätt och vis att man upplever att detta är ett accepterat beteende bland pakistanska britter.
Att dessa våldtäktsmän valt ut sina offer på grund av hudfärg gör bara saken ännu mer osmaklig. Det är bland den mest vidriga rasism jag hört talas om på ett bra tag.
I USA har man i media faktiskt beskrivit en attack mot ett vitt par av ett gäng svarta ungdomar som ett rasistiskt hatbrott, då offren valdes ut på grund av hudfärg. Jag tycker detta är positivt och kanske ett steg på vägen mot att se rasism för vad det är, oberoende av vilka som begår och de det begås mot.
Ah, den här var det jag skulle kommentera i. Times var tydligen med och avslöjade det här, så vi behöver mer media som verkligen granskar, och mindre som bara är underhållning.
Hur man skall åstadkomma detta vete sjutton. Kommersiell media går väl automatiskt mot underhållning, och hur licenfinansiering fungerar har vi ju sett i det här landet.
Det är en märklig logik de följer, men tyvärr vanlig. Det vore (självklart) fel att börj anklaga eller utreda människor pga deras etnicitet. Det vore rasism. Men att INTE utreda pga av någons etniska tillhörighet, är en variant på samma sak.
Exemplet visar hur politik korrekthet kan gå i baklås, hur goda intentionerna än är. (De begrep nog inte bättre, det var nog inte av ren ondska om det fick fortgå.) Liksom hur fokuset på våldet mot kvinnor stryper uppmärksamheten som borde riktas mot misshandlade män.
Problemets kärna är att vi tillmäter frågor som kön, etnicitet, religion mm betydelse där det egentligen inte är relevant. Det är ytterst sällan sådana faktorer är relevanta kriterier. I detta fall var det inte en aktiv handling, utan en underlåtenhet att handla.
När det handlar om denna sorts brott, oavsett omfattning. Så bör det alltid utredas diskret till att börja med. Kommer fakta fram så har man något att gå vidare med, annars begraver man det i all tysthet av hänsyn till de drabbade. (= Den oskyldigt utredda/utpekade.) Att underlåta får aldrig vara ett alternativ oavsett vem som pekas ut.
Teo