Charlotte Hit och Dit har skrivit ”Lite mer om betyg, genus och skolan”. Detta blir mitt andra svar till Charlotte och mitt fjärde inlägg på ämnet. För enkelhetens skull och för att undvika alltför mycket upprepningar betraktas de tidigare delarna som kronologiskt numrerade. Vi har alltså först Del 1 – Mitt svar till Östensson et al. sedan Del 2 – Mitt svar till Annelie & Joakim och slutligen Del 3 – Mitt första svar till Charlotte. Läs även Ninnis svar. Den här gången går jag in djupare på ämnet könsskillnader.

Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade.

Biologiska könsskillnader fungerar inte alls på det här sättet. Man kan inte – korrekt – säga att män är otrogna, heller inte att män våldtar, heller inte att män slår och heller inte att män får höga positioner. Som jag gjorde klart redan i Del 3: ”Könsskillnader är inte ett kvalitativt mått på vad män och kvinnor kan och inte kan göra. Könsskillnader betyder på enkel svenska att det ena laget inte kan uppbåda lika många personer som det andra laget.”

När det handlar om könsskillnader så måste man använda ord som fler och färre. Det går alltså att säga att fler män än kvinnor är otrogna  – därmed inte sagt att det är sant  – men det går inte att säga ”män” är otrogna och det går definitivt inte att förklara den otrohet vissa män har med starka sexuella drifter som helt andra män har. Det går heller inte att säga att ”män våldtar” då det är ett mycket litet antal personer som begår våldtäkter medan alla andra helt enkelt inte gör det. Samma sak gällande påståenden om män som slår och män som jobbar sig till höga positioner. Detta stämmer inte för män i allmänhet, bara för just de männen.

Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

Men stämmer det att människan i denna utsträckningen är en kulturvarelse? Forskningen på biologiska könsskillnader använder inte två kategorier – utan tre. Dessa är: 1) Medfödda faktorer 2) Gemensam uppväxtmiljö och 3) Unik uppväxtmiljö. Den generella betydelsen av kultur är – enligt wikipedia – socialt överförda levnadsmönster. Många verkar här förväxla begreppen ”social” och ”miljö”, varefter man felaktigt kallar allting som inte är medfött för ”social påverkan” när man menar miljöpåverkan. I själva verket står social i detta sammanhang snarare för gruppåverkan. En stor del av skillnaderna mellan könen är alltså varken biologiska eller kulturella, vilket är precis vad ni kan höra Professor Bloom säga på denna föreläsning från Yale University. (0.54.30)

Så nej, vi är alls kulturvarelser i så hög omfattning. När man gjort studier så har majoriteten av miljöpåverkan visat sig komma inte från gruppåverkan, utan från för individen unika erfarenheter. Denna miljöpåverkan är inte att kategorisera som social eller kulturell. De stora posterna har alltså visat sig vara dels föräldrarnas biologiska påverkan och dels den påverkan från miljö som har den motsatta effekten till kulturell. Den som gör att vi skiljer oss från varandra när vi levt i samma miljö. Vi är alltså inte kulturvarelser som bara gör som vår sociala omgivning säger – vi är i högre grad individvarelser som tänker själva.

Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor.

Nej, vad folk går bananas över är insikten att skolans så kallade krav numera varken är anpassade till pojkars eller flickors lärande. Det faktum att det går ännu sämre för pojkarna ändrar inte det faktum att det går dåligt för flickorna – som även de lär sig allt mindre i skolan. Jag påpekade i redan i Del 2 hur detta är särskilt tydligt när man jämför flickor vars föräldrar är akademiker med flickor vars föräldrar inte är det. Varför får flickor vars föräldrar inte är akademiker sämre resultat? Jo, elevernas sociala rörlighet är ett mått på undervisningens kvalitet. Duktiga lärare är inte lika beroende av duktiga barn. Till och med Expressens ledarredaktion har vaknat till liv i frågan.

Vi har redan en feministisk utrikespolitik. Behöver vi en maskulinistisk skolpolitik? Inte långt därifrån. Klyftan mellan flickors och pojkars skolresultat är alarmerande i ordets rätta bemärkelse. Och utvecklingen går åt helt fel håll.

Expressens ledare får halva svaret rätt. De har korrekt identifierat att dagens pojkar – som de undervisas av skolan – inte duger. Den andra halvan missar de helt. Istället för att kräva att skolan erbjuder pojkar att läsa saker som är mer intressanta för dem så tröskar Expressen på i samma gamla ”föräldrar måste få barnen att läsa”-stil. Åter till Charlotte.

Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare.

Men med de urdåliga resultat som dagens läroplaner redan har producerat varför skulle vi lita på läroplanerna alls? Det finns två alternativ här. Antingen är skolan barnens ansvar – vilket förkastades i Del 3 – eller så är skolan vuxna makthavares ansvar och då är det bevisligen fel på de nyare läroplanerna.

I 2000 års Pisatest var pojkarna bättre än flickorna i matematik och på samma nivå i naturvetenskap. Tolv år senare låg de lika i matematik, men flickorna hade gått om i naturvetenskap. I läsförståelse har de alltid legat efter men gapet har ökat.

Det fanns ingenting i PISAs test av problemlösning som andra länders barn inte klarade av men för de svenska barnen gick det dåligt. Den här oförmågan vissa har att ta till sig fakta om den svenska skolan börjar bli tragisk. Jag har hört alla tänkbara ursäkter från lärare och andra i skolan men den kanske mest talande var när en lärare svarade ”Jag tror inte på PISA”. Tror? Ursäkta men har skolan blivit en kyrka och den senaste läroplanen dess heliga skrift eller? Poängen är att barnen inte klarar sig lika bra. För att citera etnologen Jonas Frykman:  ”Det paradoxala är att denna individorientering, som syftar att tillvarata allas resurser, mest gynnar barn från bildade och så kallat resursstarka hem.” Jämför detta med Charlottes kommentar.

Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig.

Här ser vi ännu ett exempel på skillnaderna mellan vad saker är tänkta att vara och vad de faktiskt är. Intentioner är en sak, resultat är en annan. Det kanske var tänkt att fungera så från början men som vi kan se i statistiken så har det nuvarande systemet haft den rakt motsatta effekten i verkligheten. Det är elever från resursstarka hem som behöver anstränga sig minst i skolan som fått bäst betyg, Betygssystemet skiljer alltså inte hårt arbetande från inte lika hårt arbetande även om det var tänkt så.

Det skiljer i själva verket dem med smarta föräldrar från dem med mindre smarta föräldrar. Det skiljer dem som mest behöver kunskap från skolan från dem som redan har tillgång till kunskap hemma. Antingen anser man detta var syftet från början eller så är läroplanerna i sig ett stort fiasko jämfört med äldre läroplaner. Till och med Expressens Ann-Charlotte Martueus skriver ”Försök inte babbla bort PISA-haveriet”.

”Flumlinjen” lever bland politiker, journalister och pedagoger. Den har företrädare som tror att all kunskap kan nås via kravlös lust. Eller som tycker att elever lika gärna kan dansa Andra världskriget som att skriva en uppsats om det. De är övertygade om att svenska elever egentligen är bäst – fast på något annat, härligare och mer demokratiskt, än sådant som onda krafter envisas med att mäta. Ingenting tyder på att så är fallet.

Charlotte Hit och dit vill väldigt gärna hitta förklaringar på svenska skolans fiasko som begränsar sig till något genusriktigt som fördomar, förväntningar eller ”kulturen” hos pojkar. Problemet är att det inte är pojkar som är i kris i svenska skolan. Det är hela skolans resultat som krisar i internationella mätningar så genusförklaringar duger inte. Vetenskapsradions argument å sin sida är det dummaste jag hört. Det är inget problem att svenska elever inte klarar problemlösningen i PISA för det är inte problemen de har fel med utan att förstå de svåra texter som beskriver problemen?

Enligt ”ny svensk forskning” är frågorna i Pisas naturvetenskapliga test så krångliga att svenska elever inte förstår dem.

engelskans ”substance” och ”reference” är mycket lättare att förstå än svenskans ”substans” och ”referens”.

URSÄKTA? Skulle det vara bättre? Seriöst kära lärare kan nån av er förklara vad dessa människor håller på med? Jag kan det inte. Däremot har jag just fått tag på Pasi Sahlbergs bok ”Finnish lessions – What can the world learn from educational change in FInland” så räkna med att jag snart är tillbaka med ännu mer exempel i den här frågan.