Så har det slutligen hänt. En makthavare har ändrat åsikt. En av Sveriges 160 professorer i pedagogik har tagit upp egna ämnets roll i att förstöra svenska skolan. ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer” deklarerar Pedagogikprofessorn Jonas Linderoth i DN-debatt. Han pratar sedan som första person öppet om den dårskap som på 90-talet började dominera högre utbildning. Det börjar med motiveringen som var pedagogisk – dvs ideologisk.

Märkligt nog lanserades nämligen nittiotalets reformer i den svenska skolan – närmast systematiskt – med pedagogiska, snarare än ekonomiska argument.

Vad detta innebär är att alla som låg bakom reformerna påstår sig ärligt ha trott att dessa reformer skulle förbättra skolan. Men varför trodde de det? Jo för att det var vad deras lärare på högskolan sade åt dem att tro på och detta sammanföll med den tidpunkt då postmodernismens ideer slog igenom. Från att på 60-talet haft en ifrågasättande syn på auktoriteter så hade man  på 90-talet ändrat sig och nu var man i Foucaults anda ifrågasättande mot kunskap istället. Sålunda fick studenterna lära  sig att själva bli auktoriteter. Linderoth nämner yrkesgrupper med denna syn på sig själva.

Såväl skoldebattörer, pedagogikforskare, tjänstemän, fackförbund, lärarutbildare och politiker förde en argumentation om den goda skolan som underminerade den befintliga lärarkåren.

Varför gjorde de det? Jo för att det var vad de fått lära sig på högskolan. Som studenter lärde de sig inte att vara ifrågasättande mot auktoriteter. De lärde sig att bli ifrågasättande mot kunskap och göra sig själva till auktoriteter som inte ens behövde backa upp påståenden med fakta. Istället fick vi en generation som lärde sig att eftersträva konsensus och mobba ut oliktänkande med de retoriska fulknep som är så vanliga idag. Nu var fakta i sig ”problematiska”

Lärare som inte anammade det pedagogiska nytänkandet sades ha en problematisk kunskapssyn, förespråka kadaverdisciplin och njuta av att sätta låga betyg. I min egen lärarutbildning på nittiotalet liknades dessa lärare vid den fiktive, sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs film Hets. Vi studenter skulle inte bli som dessa lärare. Vi skulle bli något annat som i grunden transformerade den svenska skolan.

Professor Linderoth: Vi studenter skulle inte bli som dem, vi skulle bli ”något annat”. Jo tack det blev de också. De blev inte lärare och i brist på riktiga lärare så fick elever i höge grad sin utbildning från föräldrar och TV-underhållning varefter bra betyg började korrelera mindre med elevens ansträngningar och mer med att födas i film familj. Det här var den punkt då vänstern började förespråka den gamla högerns syn på ursprung. Det som idag kallas ”identitet” men som i praktken innebär samma sak som att dela upp befolkningen i adel, präster, borgare och bönder.

År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara ”en vis person stod på en scen” utan en ”en guide som följer vid sidan” (”The sage on the stage to a guide on the side”). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt.

King bevisade inte att detta var sant. Däremot får vi i artikeln gott om exempel den sorts fulretorik som blivit standard. Den gamla modellen beskrivs av King ”outdated” och påstås inte vara effektiv för tidsåldern ”twenty-first century” där hon skrattretande nog påstår att individer förväntas tänka själva, raka motsatsen till den mobbmentalitet vi ser idag (och detta medan King själv glatt står på en scen), King hänvisar sedan som en messias till ”current constructivist theory of learning” där hon, hennes lärare och studenter skall ge oss paradiset. Hennes text ger inte intrycket att komma från en akademiker – utan snarare från en pårökt flummande surfare som hittar på nya ord.

”Rather knowledge is a state of understanding, and can only exist in the mind of the individual knower, as such knowledge must be constructed – or reconstructed by each individual knower, through the process of trying to make sense of new information in terms of what that individual already knows. In this constructivist view of learning…”

Som ni kan se i sista stycket så bygger alltihop på cirkelresonemang. Studenter måste först lära sig tro på teorin för ”constructivist view” sedan kommer allt de säger att utgå från att teorin för ”constructivist  view” är sanning. Denna tvåstegsmodell innebär total frånvaro av vetenskap. Man kontrollerar inte om vad man säger stämmer, man kontrollerar om det är i enlighet med vad teorin säger. Teorin å sin sida förespråkas inte vetenskapligt utan genom att mobba ut och anklaga folk som inte håller med för att företräda det som är ”problematic” och ”outdated”.

Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att ”undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning”.

Det saknas länk men sannolikt bevisade Seymour Papert inte heller att detta var sant. Vi får återkomma till det.

I Sverige hade dessa tankar formaliserats redan 1992, då den kommitté som hade i uppdrag att arbeta fram en ny svensk läroplan levererat sitt huvudbetänkande, Skola för bildning (SOU 1992:94). Nyckelorden för att beskriva elevens aktivitet var: undersöka och upptäcka.

Jag har inte hunnit läsa hela det 200MB stora dokumentet (vi får återkomma till det i kommentarsfält eller nytt inlägg) men kommittén bevisade med största sannolikhet inte heller att detta var sant. Förmodligen var de med starkast position starkt troende i ”current constructivist theory of knowledge” och ansåg deras jobb var att pressa utbildning att ske i linje för vad denna tro krävde. I brist på objektiv kunskap är det bara logiskt de allihop använda samma agrument där man lovade stort, demoniserade kritiker och bevisade precis ingenting. Vetenskapen var stendöd i dessa sammanhang.

Jag har själv i oförstånd bidragit till att på detta sätt försvaga lärarkåren. Som ny doktorand talade jag på en konferens i Stockholm. Under temat ”Upplevelse för kunskap” rev jag på Kulturhusets lilla scen av anekdoter av typen: ”Jag har lärt mig mer engelska genom mitt musikintresse än i skolan”

Här berättar Linderoth hur han själv använt anekdotisk bevisning. Vilket givetvis inte alls är någon bevisning utan bara ett till exempel på hur hans generation lärde sig ersätta riktiga argument och vetenskaplig bevisbörda med retoriska knep och manipulativt språk. Nu får vi även in det välkända hyckleriet. Linderoth visste ju hur viktiga lärare hade varit för hans egna framgångar och just detta faktum är inget han är stolt över.

I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde. Sanningen är den att om jag inte själv haft fantastiska lärare under min gymnasietid så hade jag troligtvis inte fortsatt till högre utbildning.

I praktiken var detta lika sant för Linderoths egna lärare. När dessa pedagogikens messias lärde ut att lärare inte skulle stå på en scen så lärde de ut detta medan de själva stod just på en schen. Det är lätt att se varför mobbning krävs för att skapa konsensus. Det finns inte skuggan av chans att ha fått igenom det här dravlet under vetenskaplig bevisbörda. I brist på vetenskaplig bevisning fanns heller inga garanter för resultaten men det var ju bara att lova stort, hjälpa varandra med referenser och som höjden av hyckleri använda titlar som ”Professor”. En titel vars värde helt bygger på den gamla kunskapssyn som de förkastar.

I dag kan vi se resultatet av nittiotalets pedagogiska ”upplysning”. Undersökningar som PISA och TIMSS ger klara besked, den svenska skolan har försämrats på ett sätt som saknar motstycke i internationella mätningar.

Inte bara det. Skolforskaren Per Kornhalls data visar också att tvärtemot de vänsterpolitiska deklarationer som pedagogiska messias har gett så gynnar dessa ideer främst barn i socioekonomiskt starka familjer. Hyckleriet är alltså totalt. Nu när trivselpedagogernas idéer havererat har vissa av dem försökt skylla sina egna misslyckande på barn med svag bakgrund. Det är alltså inte pedagogisk teori som är dålig, den fungerar ju när barnen har rika akademikerföräldrar. Skolverket har till och med försökt skylla på invandringen.

Det råder alltså ingen tvekan om att nittiotalets pedagogiska idéer inte ledde till en bättre skola. Trots detta, eller kanske på grund av det, är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren.

Det där sista stämmer dock inte. Det är inte alls särskilt tyst bland pedagogikforskare. Tvärtom varje gång någon kritiserar skräpskolan och PISA-raset så dyker det upp företrädare för ”Modern pedagogik” som försvarar sin skapelse och fortsätter att ge samma tomma löften som skapade problemet och fortsätter att hävda det bara rör sig om skillnader i kunskapssyn där deras såklart hela iden beskrivs som bättre I TOTAL FRÅNVARO AV BEVIS PÅ ATT DEN ÄR DET. Jag har bloggat om det här tidigare och vad jag skrev då gäller i lika hög grad nu. PISA-ras och Kognitiv oförmåga hos studenter – Media i förnekelse om skolans situation. Låt diskussionen fortsätta.

Erik, aktivarum@gmail.com
Twitter @Aktivarum
Mobil 072-842 3665